Profilen
Hemma i både Rwanda och Sverige Det tog Eric Mirindi Dusenge bara tre månader att skriva klart sin doktorsavhandling. Han hade nämligen bråttom att så snart som möjligt komma iväg på den postdoktorstjänst han fått. Det handlar om EU:s prestigefulla Marie Curie-stipendium och om att komma tillbaka till Göteborgs universitet och till trädplanteringar i Rwanda. DET ÄR TIDIG söndag morgon i Huye, en stad i sydvästra Rwanda där ett av University of Rwandas campus är beläget. Vi äter frukost på verandan till ett av hotellrummen: omelett, rostat bröd och ett fat med banan, vattenmelon och ananas. Det var i Huye som Eric Mirindi Dusenge var grundstudent i mitten av 2000-talet och här finns en av hans favoritplatser i Rwanda: arboretet där han som student både samlade växtprover och ägnade sig åt löpning och meditation. Nu är han tillbaka som postdoktor och engagerad i ett projekt om hur tropiska växter upptar och avger koldioxid, ett förvånansvärt outforskat område, lett av Göran Wallin och Johan Uddling vid GU. Men när Eric ska berätta om sin bakgrund börjar han i barndomens Kigali. Mycket av det han har att säga är svårt att ta till sig en stillsam söndagsmorgon. Allra hemskast är förstås folkmordet 1994, en tragedi som utgör en sorts nollpunkt för Rwandas nutida utveckling. Det började den 7 april, pågick i hundra dagar, och ledde till cirka en miljon döda, främst tutsier men även moderata hutuer. FN har senare kritiserats för sin passivitet, trots kännedom om vad som pågick. – JAG VAR ÅTTA år, äldst i en syskonskara på fem, och
förstod förstås inte särskilt mycket av händelserna. Men under de tre månader folkmordet pågick vågade vi inte lämna vårt hem. Det vara bara på natten som våra föräldrar smög iväg för att försöka skaffa mat. Till slut fick vi eskort av soldater från Rwandas patriotiska front
22 GUJOURNALEN GUJOURNALEN MARS MARS 2020 2020 22
