Nyheter
KÖN ÄR INGEN MERIT Enligt boken Genusdoktrinen har jämställdhetsintegreringen radikaliserats, blivit en norm och ett exempel på den politisering som i allt högre grad styr akademin medan meritokratin får s tryka på foten. Det är en miljö förknippad med rädslor och tystnad. Ligger det något i det eller är författarna helt ute och cyklar?
Nedan ger fem GU-forskare sin syn på saken. Fyra av dem har anknytning till genus- och jämställdhetsforskning. Vi hade önskat att det var fler. Men de flesta som fått en förfrågan om att medverka i denna artikel har tackat nej. Många säger att de inte läst boken, andra att den är icke-akademisk och därför inte ens värd att diskutera. De fem som ställt upp har nödvändigtvis inte läst boken, utan syftet har snarare varit att få till en diskussion om politisering, jämställdhetsintegrering och tystnadskultur i ett vidare perspektiv. SUSANNE DODILLET,
lektor på institutionen för pedagogik och specialpedagogik och som bland annat forskat om HBTQ-certifiering, tycker att problemen som boken pekar på är helt uppenbara och viktiga att diskutera. – Jag anser till och med att de är större än själva
genusdoktrinen. Den politiska styrningen är mycket bredare och man skulle till exempel kunna prata om hur hållbar utveckling påverkar möjligheten för de akademiska idealen att styra universiteten. När det kommer till genus och jämställdhet menar hon att det är skillnad på att ha ett genusperspektiv, alltså att akademin alltid ska beakta hur olika beslut påverkar män och kvinnor, och att uppnå en viss könsfördelning. – Kön är ingen merit. Akademisk meritering ska handla om vad man faktiskt gjort, inte vem man är. Boken visar extremt tydligt att det många gånger är tvärtom. Jag tycker det är upprörande. Det kan inte vara i samhällets intresse att duktiga män kvoteras bort för att uppnå en jämn könsfördelning. Att det som beskrivs i Genusdoktrinen ändå har fått genomslag, tror Susanne Dodillet beror på att den politiska styrningen av svenska universitet sedan länge är normaliserad. – Det började redan 1955 när riksdagen beslutade att universitetskanslern skulle tillsättas av regeringen som kunde börja implementera
sin politik på universiteten. Sedan dess har det malt på, universiteten har blivit mindre och mindre självständiga och allt sämre på att försvara de akademiska idealen. BIRGITTA JORDANSSON,
forskare vid institutionen för sociologi och arbetsvetenskap, skriver en bok om möjligheten att jämställa på universitet och högskolor. Hon håller inte med om att jämställdhetsarbetet har radikaliserats. – Sedan mitten av 70-talet har lärosätena haft skyldighet att arbeta med jämställdhetsfrågor. Den politiska styrningen har dock varit svag och mest handlat om förväntningar och förhoppningar om att lärosätena ska ta sitt ansvar och genomföra de förslag som presenteras. Två exempel på direkta försök att styra, som inte lett särskilt långt, är Tham-professurerna och rekryteringsmålen om andelen kvinnliga professorer som
infördes i slutet av 90-talet. I det första fallet försvann de kringresurser som ur ett jämställdhetsperspektiv var tänkta som komplement in i ordinarie fakultetsmedel och i det senare fallet är det fråga om bristande måluppfyllelse utan konsekvenser. – Medan tidigare satsningar främst varit individinriktade är grundtanken med jämställdhetsintegreringen och genussekretariatets stödfunktion att lyfta frågor kring organisationskultur och organisatoriskaförutsättningar. Regeringen fastställer inte heller vad man ska arbeta med utan ger förslag på tre områden: karriärvägar, könsbundna studieval och genomströmning, vilka för övrigt funnits med sedan sent 70-tal. Det nya är alltså att det är upp till lärosätena att själva tolka, definiera och styra både uppdraget och åtgärderna. Att det finns lärare som förlorat jobbet på grund av att de har haft ”fel uppfattning” i genusfrågan tror Birgitta Jordansson mer handlar om bristande arbetsgivaransvar
GUJOURNALEN HÖSTEN 2020
17
