Krönika
Tänk om GU odlade ett universitetsideal … TÄNK OM vi som är GU hade
bestämt oss för att odla ett universitetsideal. Tanken är förstås per definition idealistisk, men låt mig påminna om en artikel i GU Journalen som jag skrev för 13 år sedan: Alldeles underbart att vara universitetslärare! I den artikeln redogjorde jag för ett recept på hur universitetsverksamhet kan anrättas för att den skall fungera nästintill idealiskt. Receptet var inspirerat av verksamheten vid några utländska universitet som arbetar konsekvent med sin variant av just universitetsideal. De nådde sannerligen märkvärdiga effekter med detta arbete. Förtroendet mellan studenter och personal var så påfallande att det nog måste upplevas för att riktigt förstås, men tänk ändå om GU hade gjort något motsvarande. Om vi på GU odlade ett universitetsideal skulle vi sätta värde på vår verksamhet. Vi som är GU skulle stå för något. Istället för att låta GU bli vad andra vill att vi skall vara, av ett eller annat skäl som passar dem för stunden, skulle det vara vi som påverkar förhållandena för vår verksamhet. – TÄNK OM VI skulle börja
utgå från att GU faktiskt är ett universitet! Då skulle vi sluta att betrakta oss som en myndighet. Istället för att varje dag oreflekterat bidra till en pågående förvandlingsprocess från universitet till myndighet, skulle vi påminna oss om bakgrunden till processen. Förvandlingen är en oavsiktlig och ogenomtänkt effekt av hur ett par juristkollegor till mig en gång lade upp sitt arbete med den allmänna förvaltningslagen. Om vi tänkte på sådant skulle vi se hur den myndighetskostym vi iklär oss
62
GUJOURNALEN HÖSTEN 2020
inte alls passar för verksamheten. Då skulle vi påminna oss om att det ju var därför som vi under lång tid inte tog på oss den kostymen. Vi skulle komma ihåg att det under lång tid heller inte var någon som förväntade sig att något universitet skulle göra det. MED ETT universitetsideal kan vi vända riktningen på förvandlingsprocessen. Det innebär bland annat att vi åter börjar se det som viktigare att göra något alls, än att inte göra fel. Vi skulle sluta vara desorienterade och desillusionerade. Därmed skulle vi börja ta de initiativ som följer med engagemang för en verksamhet. Vi skulle åter se som vår uppgift som att hjälpa studenterna att utveckla sig själva till bättre människor. Såväl personal som studenter skulle se vikten av varandras engagemang. Våra utbildningsinsatser skulle inte längre betraktas som utbytbara enheter i ett avpersonifierat system av utplacerade statliga högskoleenheter. Vi skulle alla vilja vara personligen delaktiga, inte distanserade och anonyma gentemot varandra. När vi med universitetsidealet skulle driva verksamheten med hjälp av förtroendeskapande åtgärder för kollektivets bästa skulle vi inte längre behöva jobba i uppförsbacke. Vi skulle kunna göra vårt arbete med den smidighet som följer av normalitet. De av oss som är studenter skulle inte ha anledning att tro att GU är den lokala statliga serviceinrättningen för tillhandahållande av deras rätt till fri utbildning. En GU-student skulle tänka att GU är en speciell organisation, som det är något särskilt att få vara en del av.
– Tänk om vi som är GU dessutom hade använt det där universitetsidealet för att organisera vår verksamhet så att den hänger ihop. Det skulle innebära att vi skulle sluta att organisera forskningsverksamheten så att den hamnar i motsatsställning till utbildningsverksamheten. Istället skulle vi låta forskningen driva kunskapssökandet i denna. VI SKULLE ORDNA incitamen-
ten så att det för oss som forskare inte längre blir rationellt att vara illojala med verksamheten som helhet. Därmed skulle vi inte behöva vara
Tänk om vi skulle utgå från att GU faktiskt är ett universitet! CLAES MARTINSON
lojala med våra enskilda forskningsprojekt för att få ihop den direkta finansieringen av vår egen lön. På så vis skulle vi inte drivas till att behöva agera som konkurrerande egenföretagare. Vi skulle sluta betrakta lärarsysslan som en arbetslöshetsförsäkring som vi kan falla tillbaka på vid ebb i företagskassan. – JA, TÄNK OM vi skulle vi
sköta verksamheten så att de forskarutbildade lärarna inte har anledning att genom allsköns manövrar se till att utbildningsverksamheten stör forskningen så lite som möjligt. Som forskare och lärare skulle vi då behöva vara både skickliga och engagerade i hela verksamheten. Vi skulle beakta att våra undervisningsinsatser är en del av något större än det som vi själva definierar insatsen som. Därmed skulle också alla de som för stunden inte forskar, slippa begränsas av att forskningsverksamheten hela tiden sätter villkoren för utbildningsverksamheten. Vi skulle härigenom alla kunna arbeta med att göra de investeringar i socialt kapital som bygger förtroende
