Folk
På jakt efter slemsvamp Allison Perrigo, föreståndare för Göteborgs centrum för globala biodiversitetsstudier (GGBC), älskar slemsvampar. Och ute i naturen tycker vännerna att hon är för långsam när hon ideligen stannar upp för att studera livet på marken med alla dess arter. Nyårsnatten 2015 sitter Allison Perrigo
på ett flygplan. Lägenheten i Uppsala är uthyrd och möblerna sålda. Allt hon behöver finns i en 52-liters ryggsäck. Efter en kandidatexamen i ekologi vid University of British Columbia i Kanada, en doktorsexamen i systematik och en postdoktorstjänst vid Uppsala universitet är det läge att göra något helt annat. – Jag var trött på forskning och på aka demien. Allt hade gått i ett och nu visste jag inte när jag skulle komma tillbaka. Det kändes fantastiskt att släppa taget och ta klivet ut i friheten, säger Allison Perrigo. I två och ett halvt år var hon på resan de fot i Sydostasien och Centralamerika, i länder som Kambodja och Indonesien. Under tiden försörjde hon sig som frilan sande forskningsredaktör och hoppade in som dykarguide vid sidan av. – Ibland jobbade jag på land och ibland i vattnet, säger hon där vi sitter i det lilla mötesrummet på Bioteket, där GGBC håller till.
Innan hon gav sig ut på sin långa resa
hade hon alltså Uppsala universitet som bas. Det var där hon avlade sin doktors examen i systematik och var mitt uppe i en postdok när hon bestämde sig för att kliva av. Hon hade sett möjligheten att starta eget företag och frilansa som redaktör och jobba på uppdrag av andra forskare, som inte har engelska som
44
GUJOURNALEN MAJ 2022
förstaspråk eller som på annat sätt vill ha ett extra öga på sina texter. – Under min doktorandtid ryckte jag ofta in och hjälpte kollegorna med eng elskspråkiga texter. De brukade köpa en flaska vin som tack. Efter ett tag insåg jag att jag kunde ta betalt i pengar i stället, säger hon. När Allison fick höra att Alexandre An tonelli och hans medarbetare var på väg att starta ett nytt centrum för biodiversi tet blev hon omedelbart intresserad. – Den främsta anledningen till att jag kom tillbaka var att jag såg möjligheter att påverka med forskning. Att hitta och namnge nyupptäckta arter samt att förstå var olika arter förekommer och varför, har legat henne varmt om hjärtat under många år. Av jordens 8,7 mil joner arter har endast 1,2 miljoner hittills beskrivits av vetenskapen, förklarar hon.
För två år sedan tog hon över som
föreståndare för GGBC, sedan företräda ren Alexandre Antonelli blev forsknings chef vid Royal Botanic Gardens, Kew, i London. Idag har hon tagit klivet från forskning till att fokusera mer på samver kan och kommunikation. – Jag har insett att vi måste nå ut med hur viktigt det är att rädda mångfalden och artrikedomen innan den försvinner. Om vi ska vänta till dess att vi har hittat alla arter får vi vänta extremt länge. Då är det för sent. Allison Perrigos intresse för naturen och miljön tog sin början tidigt i livet. Redan som barn hemma i Seattle på den nordamerikanska västkusten tillbringade hon mycket tid åt att utforska sanden på stränderna och jorden i skogen. – Min pappa var paleontolog. När jag växte upp drev han och mamma ett familjeföretag som sanerade jord på gam
mal industrimark. All ledig tid var vi ute i naturen, ibland högt upp i bergen eller på stranden och grävde efter fossiler. Men också på mer äventyrliga ställen, som intill stora vägar där grävmaskiner hade tagit sig igenom flera berglager.
På den andra sidan den amerikanska gränsen, knappt tre timmar från Seattle med bil, ligger University of British Co lumbia i Vancouver. Dit sökte sig Allison efter high school, läste en kandidatut bildning och tog examen i ekologi. Efter ett år som utbytesstudent sökte hon en doktorandtjänst vid Göteborgs universi tet för att ge sig i kast med en avhandling om slemsvampar. – Slemsvamparna utgör en del av ett extremt komplext system. Sammanlagt finns uppskattningsvis många tusentals arter av slemsvamp men bara ett par hundra är vetenskapligt dokumenterade. Hon intresserar sig för slemsvamparna och deras liv nere i jorden, hur de relate rar till varandra och varför de finns. – De går runt och äter av jorden, delar sig och äter bakterier. Och den första som blir utan bakterier skickar ut ett kemiskt ”skrik”. Då kommer de andra emot varandra och går ihop. Vissa blir till en slags ”snigel” som sedan blir en ”mask” och sticker upp pyttelitet ovanför jorden, säger hon och gestikulerar engagerat. Tillsammans med sin kollega Harith Farooq och en grupp studenter fick hon förra året även ett stort genomslag med studien Extinct or just shy, i vilken de upptäckte den t-rex-liknande ödlearten montane skink, som inte har skådats på platsen i över hundra år. – Den är så söt! Med sina små korta ben och ödlekropp. De studier som hon själv jobbar med
