Artilleri & Luftvärn
Artilleri-Tidskrift Nr 4 • 2002
Morgondagens artillerisystem heter APS 07
APS 07 är ett eldrörsartillerisystem med eldkraft som raketartilleri och som dessutom medger träff i en enskild byggnad med alla skott – på 60 kilometers skjutavstånd. MRSI, Multiple Round Simultaneous Impact, är exceptionellt stort för APS 07. Mer än 10 skott från samma pjäs kan slå ner i målet samtidigt.
APS 07 har mycket högt skydd tack vare många samverkande egenskaper: - Gun-and-Run-förmåga - Stealth-utformning - Pansrat och minskyddat personalutrymme LCC, Life Cycle Cost, är avsevärt lägre än för motsvarande system på marknaden. Den låga kostnaden baserar sig främst på att APS 07 är installerad på ett civilt standardchassi.
SE-691 80 Karlskoga, Sweden Tel: +46 586 815 00 Telefax: +46 586 850 30 Internet: www.boforsdefence.se E-mail: info@boforsdefence.se
Artilleri & Luftvärn
Artilleri-Tidskrift Tidskrift för artilleriet och luftvärnet Häfte 4 • 2002
Årgång 131
Lave Malmgren Försvarsbeslut 2004 – en angelängenhet för Artilleriklubben ............................. 3 Jan-Erik Jakobsson Luftvärnets utveckling ......................................................................................... 9 Johan Karlman och Peter Vikström Beslutsstöd meterologi – Indirekt eld ................................................................ 15 Roger Strandqvist och Peter Hyltberg Banberäkningsprogram med Runge-Kuttas metod ........................................... 19 Roland Ekenberg Baltic Defense College ...................................................................................... 23 Andreas Jonsson H M Konungens skjutpris 2002........................................................................ 27 Dags att betala medlemsavgiften ....................................................................... 8
Omslagsbild: Luftvärnets huvuduppgifter är luftförsvar och understöd av stridskrafter. ASRAD-R är Luftvärnets svar på behovet av följsamt understöd av mobila stridskrafter – för hemmabruk och i internationella uppdrag. Läs om luftvärnsstudier sida 5-6 och om Luftvärnets utveckling sida 9 ff. Foto Saab Bofors Dynamics.
Form och layout: Marie Thelander
ISSN 004 – 3788
1
E G O N
Teknologi för en värld i ständig förändring.
Att utveckla morgondagens produkter, tjänster och system inom områden som försvar, flyg och rymd kräver kvalificerade kunskaper inom några av teknikens mest avancerade områden. Saab är ett av få företag i världen som har den kompetens som krävs – inom exempelvis systemintegration, datafusion, simulerings- och sensorteknologi – för att möta utmaningar i teknikens absoluta framkant. Och som äger förmågan att omvandla ny kunskap till funktionella och nyttiga lösningar för kunder världen över. Vill du veta mer om Saab och de tekniska utmaningar vi är engagerade i, är du välkommen att besöka oss på www.saab.se
2 SAAB ÄR ETT AV VÄRLDENS LEDANDE HÖGTEKNOLOGISKA FÖRETAG MED HUVUDSAKLIG VERKSAMHET INOM FÖRSVAR, FLYG OCH RYMD. INOM SAAB FINNS EN RAD SPETSKOMPETENSER OCH FÖRMÅGAN TILL SYSTEMINTEGRATION.
Artilleri & Luftvärn
Lave Malmgren
Överstelöjtnant Lave Malmgren är tidskriftens redaktör.
Försvarsbeslut 2004 – en angelägenhet för Artilleriklubben? Fyra gånger har Sverige haft anledning att genomgripade ompröva sin försvarspolitik under den tid Artilleri-Tidskrift har funnits och givits ut. Första gången var i slutet av 1800-talet då den nybildade tvåkammarriksdagen under tre decennier brottades med att lämna Karl XI:s indelningsverk och övergå till allmän värnplikt. Gång efter gång blockerades handling av att de båda kamrarna kom fram till olika beslut. Det var under denna tid och under intryck av bl a det tysk-franska kriget 1870-71 som artillerister i Sverige fann det angeläget att öppna ett debattforum för att stimulera den militära utvecklingen. Artilleriklubben bildades 1871 och tidskriften tillkom ett år senare. Efter tre decenniers mangling vann den allmänna värnpliktens tillskyndare dragkampen. Sveriges försvar genomgick en radikal
omstrukturering både organisatoriskt och materiellt, så att vårt försvar stod sig väl i jämförelse med de flesta europeiska staters. Nästa omprövning kom efter första världskriget. Stora delar av Europa låg sargat och förött och krigströttheten var stor. Nu skulle det slutas en fred att vara för evigt. Nya stater tillkom för att ge livsrum åt olika etiska grupperingar. Och Tyskland skulle straffas för krigets försyndelser. I Sverige tog vi konsekvenserna och nedrustade vårt försvar i grunden genom 1925 års försvarsbeslut. Det tredje tillfället var efter andra världskriget. Nu hade vi lärt oss läxan efter det första världskriget. Vår upprustning hade startat med 1936 års försvarsbeslut (elva år efter 1925!) och var i stort sett genomförd 1946 (ett år efter andra världskriget!). Så levde vi med ett starkt försvar under hela 3
Höstmöte det kalla kriget. Numerärt starkt med ett 30tal brigader men efter hand allt mer materiellt urholkat. Pengarna gick åt till utbildning och övning men räckte inte till att modernisera utrustning för en så stor armé. Nu står vi mitt upp i den fjärde omprövningen. Det kalla kriget är vunnet. Ingenting hotar vår frihet. Den eviga freden har återkommit! - - - ?
Historiens dom Med historiens facit i hand kan man nog konstatera att vi har valt fel varje gång. Övergången till allmän värnplikt och den då genomgripande materiella förnyelsen var nog riktig för att vi skulle vara i paritet med Europas övriga stater. Men hotade var vi egentligen aldrig – om man bortser från vad vi själva hade kunnat ställa till med i samband med unionsupplösningen 1906. De krigförande makterna under första världskriget hade aldrig något intresse av Sverige och vårt territorium varken före eller under kriget. Men hade de beslutande i regering och riksdag kunnat förutse utvecklingen i Tyskland under mellankrigstiden, då hade 1925 års försvarsbslut med säkerhet blivit ett annat. Nu tvingades vi med vår enligt Per Albin Hansson ”goda beredskap” till ett antal föga hedrande eftergifter. Och stödet till broderfolket i öster hade nog också kunnat bli större än den frivilliga insats som kom till stånd. Under efterkrigstiden har vi levt tämligen tryggt under stormakternas kärnvapenparaply. Det är med facit i hand svårt att förstå att vårt relativt starka försvar kan ha 4
inverkat på den situationen. Inte någon av de många incidenterna torde ha påverkats av just Sveriges försvarsstyrka. Och nu står vi alltså mitt upp i den fjärde omprövningen. Statsmakterna är lika obenägna som vanligt att satsa mer än det nödvändigaste (och knappt det) för att fylla behoven, och vi militärer suckar lika djupt som vanligt över för små resurser för att lösa de ställda uppgifterna.
Artilleriklubbens höstmöten Om detta handlade höstens möten med Artilleriklubben. Vår nyvalde ordförande Jan-Erik Jakobsson inledde mötena med att beskriva vår omvärldssituation: • Terrorism som det f n mest oroande medlet för krigföring. • EU:s utvidgning med förväntad större stabilitet i Europa. • NATO:s nya medlemmar med en påtaglig neutralisering av hotbilden i öster. Och samtidigt en marginalisering av PFP roll, där Sverige har sin kontaktyta mot NATO. Detta finns dokumenterat i MUST omvärldsbedömning. Frågan blir då: Finns det inget hot mot rikets säkerhet? Och i så fall, behöver vi något försvar?
Perspektivplanering En del tankar omkring dessa frågor tog överstelöjtnanten Göran Pettersson från Högkvarterets strategiledning upp i sitt anförande. Inom Högkvarteret arbetar man nu med perspektivplaneringen, som sträcker sig 20 år framåt i tiden. Detta tidsperspektiv behövs dels för att frigöra sig från
Artilleri & Luftvärn dagens sanningar, dels för att materielförsörjningssystem kräver en så lång tidshorisont. Man laborerar med fyra alternativa inriktningar för försvarets utveckling. Dessa skall täcka in stor bredd i möjliga framtidsscenarier. • W: Internationell krishantering idag och i morgon – låg ambition. • Y: Nationell krishantering i dag och i morgon. • X: Internationell krishantering idag och i morgon – hög ambition. • Z: Internationell krishantering idag; nationell krishantering i morgon. Alternativen genererar olika behov av insatsförband, grundorganisation och förstärkningsorganisation. Insatsförbanden skall kunna utnyttjas för att upprätthålla territoriell integritet, delta i internationella insatser och i begränsad utsträckning kunna sättas in mot väpnat angrepp. De skall ha 0-90 dagars beredskap och bestå av fast anställda och kontrakterade. Grundorganisationen består av fast anställda och personal under utbildning. Den skall kunna genomföra utbildning och svara för förberedelser och återställande som inte kan ske på annat sätt. Genom grundorganisationen upprätthålls kompetensutveckling, demonstratorprojekt och infrastruktur. Förstärkningsorgnisationen består av två delar: en som skall kunna vara tillgänglig inom ett år och en som skall kunna vara tillgänglig inom 5 år. Ettårsförbanden skall
Göran Pettersson redovisade den pågående perspektivplaneringen. ha all materiel tillgänglig och all personal utbildad (mobiliseringsförband). Till femårsförbanden skall finnas viss O/E-materiel och personal i personalreserv. Översiktligt har man kommit fram till följande avvägning av förmågor (uttryckt i procent) i de fyra alternativen: Förmåga Internationell FörsvarsAnpassnings-
W 70 10 20
Y 20 20 60
X 70 10 20
Z 45 10 45
Detta leder i sin tur till olika avvägning mellan insatsförband, grundorganisation och förstärkningsorganisation. Perspektivplaneringen är taktad med det parallella utredningsarbetet från politiskt håll. Allt skall vara avrapporterat i god tid före försvarsbeslut 2004. Diskussionen som följde handlade en hel del om ”nischer”. Är det nödvändigt att vi i vår förändrade omvärldssituation skall behöva kunna allting? Vi kommer inte att ha råd med allting. Krävs det då för de uppgifter, som kan skönjas i perspektivet, ett så starkt flygvapen som vi nu håller på att etablera? Skulle planeringssituationen inte te sig radikalt annorlunda om vi gick med i NATO? 5
Höstmöte Dan Brundin underströk kravet på integrering av sensorer i det nätverksbaserade försvaret
Svaren visade att Högkvarterets stratgiledning inte är främmande för tankarna. Mycket finns med i deras resonemang. Annat är inte opportunt att torgföra i politiska sammanhang.
Luftvärns- och artilleristudier Efter Göran Petterssons anförande redovisade Dan Brundin (Arméns taktiska kommando) och Ove Nordin (Artilleriregementets utvecklingsavdelning) luftvärnets och artilleriets studier. En av utgångspunkterna för deras redovisningar var det av Riksdagen påtalade förhållandet att våra truppslag har blivit eftersatta i det förra försvarsbeslutet och att detta behöver korrigeras i det kommande. Luftvärnet har två huvuduppgifter: • Luftförsvar med skydd av infrastruktur och befolkningscentra samt • Understöd av stridskrafter, både mark-, amfibie- och flygstridskrafter. Förändringar i lufthotbilden är styrande för vad som krävs för att kunna lösa uppgifterna. Infrastruktur och befolkningscentra hotas av t ex missiler och styrda bomber. Målen kan 6
vara små och uppträda samtidigt i stora mängder. I hotet mot stridskrafter tillkommer bl a helikoptrar och attackrobotar. Skyddet kräver en mix av vapen som kan verka på långa, medellånga och korta räckvidder. Långa räckvidder ställer krav på tidig upptäckt, stora bärraketer och kvalificerade målsökare. När räckvidderna krymper ökar kraven på kort reaktionstid, kort skjuttid och sammanhängande eldområde. I understödet av flygstridskrafterna ingår givetvis jaktflyget som en integrerad del. På kort sikt kan man möta kraven inom underrättelseområdet med LvUndC och UndE23. Genom att integrera i försvarsmaktens nätverk kan man få tillgång till flygvapnets luftlägesbild i systemet SENDNET. I fråga om vapensystem upplever f n RBS 23 BAMSE en renässans. RBS 70 kan ges mörkerförmåga genom BORC-siktet och småmålsförmåga genom den utvecklade BOLIDE-roboten. REMO av RBS 90 ger både livstidsförlängning och effekthöjninig. Med ASRAD-R kan mekaniserade enheter ges kvalificerat lvskydd. Men även interoperabiliteten måste förbättras, bl a genom kompetenshöjning. På längre sikt finns helt nya vapensystem och verkansformer att överväga. I studien förekommer bl a ballistiska missiler, ickenukleär EMP och verkan genom laser. Interoperabiliteten framstår som ett krav. Därmed blir även ”nisch-resonemanget” aktuellt. Vad måste vi kunna själva? Och vad kan vi påräkna från annat håll i t ex internationella insatser?1 1
Beträffande luftvärnsstudier rekommenderas även Jan-Erik Jakobssons artikel Luftvärnets Utveckling.(sida 9 ff ).
Artilleri & Luftvärn Artilleristudien har under 2002 arbetat med att ta fram beslutsunderlag för nytt pjässystem. Inledande beställning skall göras 2003-06-01. I nuläget har artilleriet haubits 77 B, en oskyddad pjäs med möjligheter att skjuta BONUS mot hårda mål och Excalibur med precision på långa skottvidder. De omedelbara slutsatserna av studien är att haubits 77 i sitt oskyddade skick inte är acceptabel, pjäsen klarar inte en livstidsförlängning. Valet står i stället mellan nytt eldrörssystem, raketsystem eller robotsystem. Bland eldrörssystemen finns både dumperoch bandhaubitssystem. Systemen har kombinerats i olika alternativ med olika anskaffningstidpunkter. Alternativen har gjorts kostnadsekvivalenta över tiden. Värderingen har gjorts mot en rad kriterier: Bekämpningsförmåga, rörlighet, uthållighet, skydd osv. I en analytisk modell har man kunnat variera viktningen av de olika kriterierna och på så sätt har man tagit fram bästa alternativ vid olika tidpunkter och över tiden. Modellen har även medgivit känslighetsanalys av resultaten för de fall att viktningen inte skulle vara relevant. Studien rekommenderar2 på kort sikt • fortsatt demonstratorverksamhet för att bygga upp förmåga avseende raketartillerisystem, kompetens inom robotområdet och förmåga att leda och samordna skjutande enheter i ett nätverksbaserat försvar,
2
Studiegruppen har lovat att återkomma i tidskriften med en mer ingående redovisning.
Ove Nordin pekade på det fortsatta behovet av demonstratorer inom artilleriet. • REMO av 77 B under förutsättning att kraven på autonomitet, splitterskydd, automatisk ammunitionshantering och ökad precision kan uppfyllas samt • fortsatt studiearbete med fördjupning av möjligheter på kort och lång sikt.
God anslutning till höstmötena Artilleriklubben gläder sig åt god uppslutning och bra diskussioner på båda mötena. I Stockholm hade den trogna skaran av äldre, företrädesvis pensionerade officerare slutit upp tillsammans med några yngre, engagerade FHS-elever. I Boden mötte vi ett tjugotal av artillerister och någon luftvärnare tillsammans med Chefen I 19, Per Lodin. Ett glädjande facit från mötena var att över tio av mötesdeltagarna fann vår verksamhet så intressant att de ville anmäla sig som nya medlemmar. Ni är alla välkomna! Vi hoppas att ert engagemang skall kunna kanaliseras genom Artilleri-
7
Höstmöte klubben och att denna åter skall få spela sin viktiga roll som opinionsbildare inför det svåra försvarsbeslut som ligger framför oss. Artilleri-Tidskrifts spalter står öppna för era synpunkter. Och under Artilleriklubbens möten finns det möjlighet att delta i diskussionen – under 2003 vid klubbens årsmöte i Stockholmstrakten eller medlemsmöten i Halmstad under våren och i Kristinehamn och Boden under hösten.
Skall vi lära av historien torde vi inte heller denna gång ha särskilt stor chans att välja rätt. Och ändå måste vi leva med konsekvenserna av de beslut vi kommer att fatta – oavsett om vi har tagit steget in i den eviga freden eller ej.
Beslutet blir inte heller lättare av att världen krymper – eller vårt ansvar globaliseras, hur man nu vill uttrycka det. Friheten skall inte längre värnas vid våra gränser till vår egen nations fromma. Friheten skall värnas åt alla nationer – gemensam säkerhet – genom ansvarstagande från olika internationella samfund, där vi finns med självpåtaget och formaliserat. Men även i allianser, som vi inte är anslutna till men vars beslut vi ändå skulle önska att vi kunde påverka. Vi har ett ansvar mot oss själva och mot världen. Och vi vet ju – trots allt – att detta ansvar är lättare att bära om man har tagit i mer än nödvändigt, än om resurserna inte räcker till när de behövs.
Dags att betala medlemsavgiften 2003! Gamla och nya medlemmar är välkomna! Yrkes- och reservofficerare – alla med intresse för artilleri- och luftvärn. Artilleriklubben har medlems-möten där du finns: I Stockholms-området, i Halmstad, Kristinehamn och Boden. Och alla medlemmar får Artilleri-Tidskrift hem i brevlådan. ”Det har också alltid betraktats som en oskriven lag, att varje artilleri- och luftvärnsofficer skall inneha och studera tidskriften.” (Henning Schmiterlöw 1946.) www.sporrong.se Box1701, 183 17 Täby Telefon 08-446 54 50 Telefax 08-622 66 72
8
Även du är välkommen! Postgiroblankett bifogas detta nummer.
Artilleri & Luftvärn
Jan-Erik Jakobsson
Överste Jan-Erik Jakobsson är chef för Luftvärnsregementet Lv 6 och ordförande i Artilleriklubben.
Luftvärnets utveckling Denna artikel beskriver några frågor om hur luftvärnet bör utvecklas för att kunna svara upp mot nuvarande och framtida behov.
Bakgrund Historiskt sett uppkom behov av luftvärn när flygplan mer organiserat började bekämpa markmål. En vändpunkt blev det andra världskriget. De stora markoffensiverna understöddes kraftigt från luften. När flyget utvecklades var det enda egentliga motmedlet annat flyg. Duellerna kom att stå mellan eget och fientligt jaktflyg. I de massiva bombräderna under andra världskriget såväl mot Storbritannien som Tyskland försökte man bekämpa bombplanen med jaktflyg innan lasterna fälldes mot sina mål. Taktik föder mottaktik. För att säkerställa att väsentliga mål blev bekämpade utnyttjades masstaktik med så stort antal bombflygplan att även om jaktskyddet inte längre
kunde verka skulle många av bombplanen kunna nå sina mål. På detta sätt kunde verkan i målet säkerställas. Eftersom man inte kunde veta var och när angriparen skulle sätta in nästa anfall krävdes ständig patrullering av luftrummet. Detta var mycket kostsamt. Det krävdes ett system som kunde ge förvarning om förestående anfall utan den kostsamma patrulleringen. Radarn uppfanns och började användas. Med radarns införande kunde ånyo beläggas att medel föder motmedel. På vilket sätt kunde radarstationer utmanövreras? Remsor som störde radarstationerna blev den första åtgärden. Radarstationerna förbättrades och blev resistenta mot remsfällning. Så uppstod elektroniska motmedel. Luftvärnare som varit med några år kan nog dra sig till minnes vinkel-, hastighets- och avståndsavhakning samt smal- och bredbandig störning. Detta blev startskottet för vad som i dagligt tal kallas elektronisk krigföring. 9
Lv utveckling Även i dessa avseenden utvecklades motmedel. Radarstationerna utvecklades mot att kunna ”se” lika bra utan att sända ut lika mycket effekt i luften. Sido- och bakåtlober reducerades. Utvecklingen drevs mot passiva sensorer för att kunna upptäcka mål utan att sända ut egen aktiv effekt i luften. Angriparen förutsattes vara medveten om att han inte kunde anfalla utan att störa våra sensorer. Att vi skulle vara tysta och han skulle sända var under ganska många år en del av taktiken. Krysspejlingen utvecklades. Det förutsattes att angriparens flyg alltid var utrustat med störkapacitet i sina flygoperationer. Att kunna vara steget före i tankegångarna blev en ledstjärna. Även vapenutvecklingen har genomgått dramatiska förändringar: Från stora flygarmador med ostyrda tunga bomber till dagens sofistikerade stridsdelar som går att fälla från stora avstånd. Utan att själv bli exponerad för motverkan och med flera av varandra oberoende kvalificerade navigationssystem kan det förprogrammerade målet nås med mycket hög träffsannolikhet. Ett område som betytt mycket för alla intressenter i luftförsvaret är förmågan att visa upp en allt mindre målyta. För några decennier sedan talade vi om ekvivalenta målytor på flera kvadratmeter för flygplan av olika sorter. Med nu utvecklad stealthteknik uppgår samma målytor till bråkdelar av kvadratmetrar. Utveckling av små mål, tex kryssningsrobotar, har gjort situationen alltmer komplex för luftvärnet. 10
Kort sagt har utvecklingen till i dag lett till att de mål som förekommer är mycket svåra att hitta, reaktionstiderna är avsevärt kortare än tidigare och den störhotbild vi har att arbeta med är minst sagt besvärlig. Någon har sagt mig att det endast är en tidsfråga innan datavirus kan spridas in i våra ledningssystem via luften. Alla torde väl kunna bedöma vad konsekvenserna av en sådan utveckling skulle innebära.
Hur har då luftvärnets uppgifter förändrats, vilka system finns utvecklade och vad krävs för framtiden?
Epoken efter lvbataljon 48 Jag återkommer även här till vad medel och motmedel inneburit. En tydlig slutsats har varit och är att striden inte längre tar paus när det blir mörkt eller dåligt väder. Luftvärnssystem 48 utvecklades för att kunna verka under alla väder- och ljusförhållanden. En viktig uppgift var att kunna skydda våra flygstridskrafter vid deras basområden. Även annan viktig infrastruktur skulle skyddas, t ex broar och kraftstationer. Luftvärn utrustat med kanoner och centralinstrumenteringar kunde dock inte borga för skydd av huvudstad och operationsområden. Till denna uppgift var systemets prestanda alltför begränsad. Sverige anskaffade därför en begränsad mängd av det amerikanska HAWK-systemet vars prestanda var överlägset 48-systemets. Flygplan kunde bekämpas på stora avstånd och på hög höjd. En begränsad anskaffning av systemet Bloodhound (RBS 68) hade även
Artilleri & Luftvärn genomförts. Systemets livslängd i Sverige blev dock begränsad.
skilt stora återkommande flygplansförluster innan stridsförmågan skulle gå förlorad.
Under hela det kalla kriget hade Sverige ett starkt luftförsvar där flygstridskrafterna utgjorde själva kärnan. Efterhand som medel och motmedel utvecklades kunde konstateras att en angripares förmåga att ”skjuta prick” på även mindre enheter förbättrades. Behov uppstod att kunna skydda även våra manövrerande stridskrafter – brigader och fördelningar – samt den tidens eldbaser som utgjordes av de krigsorganiserade artilleriregementena.
Systemet (RBS 70) hade dock svagheten att inte kunna verka i mörker. Vid den tiden, mitten av 1970-talet, hade utvecklingen av flygstridskrafternas förmåga att verka i mörker utvecklats avsevärt. Begrepp som SLAR (Side Looking Aiborne Radar) och FLIR (Forward Looking Infra Red) blev vanliga.
De luftvärnssystem som intill dess hade utvecklats var inte så mobila att taktiska chefer hade handlingsfrihet med dem. Något behövde göras och detta fort. Studier igångsattes och på dessa följde utveckling och anskaffning av RBS 70. En fantastisk innovation. Ett system som var portabelt och billigt och därmed kunde anskaffas i stort antal. Nu kunde luftvärnet understödja brigader, fördelningar, artilleri och skydda flygbaser på ett helt annat sätt än tidigare. Flexibiliteten var stor. För mig var detta en omvälvande upplevelse. Vi kunde vara med i striden på ett helt annat sätt än tidigare. Skytteinfanteriet och pansartrupperna kunde ges ett kvalificerat luftvärnsskydd. Eftersom vi anskaffade många eldenheter kunde luftvärnet vara farligt över stor yta. Uttryck som ”när en tropp RBS 70 bekämpat sitt mål har den löst sin uppgift” var vanligt förekommande. Med detta avsågs att en angripare inte hade råd med sär-
I luftvärnet var vi stolta över vårt system RBS 70 och är så ännu idag. Många länder köper fortfarande systemet, om än förbättrat men byggt på samma grundidé snart 30 år efter första leverans till svenska försvaret. Insikten om möjligheterna för en angripare att verka även under den mörka delen av dygnet gjorde sig dock alltmer påminda. Robotsystem 70 M (mörker) lanserades. Utvecklingen av RBS 90 var ett faktum. Planerna att anskaffa ett relativt stort antal system tog form.
Vid denna period hade också RBS 70 utvecklats till att ingå i pansarbrigaderna. RBS 701 fanns framtaget, ett kompani i respektive pansarbrigad. Dessa splitterskyddade förband är sedan lång tid avvecklade. Åter till RBS 90! Systemet utvecklades från RBS 70. Evolutionär utveckling blev ett honnörsord. Så är det fortfarande. RBS 90 blev och är en stor succé. Systemet har unika prestanda både vad avser tillgänglighet, träffsannolikhet, driftsäkerhet och störhållfasthet. Systemet utgör idag en av grundpelarna i vårt luftvärn.
11
Lv utveckling I mitten av 1980-talet kunde konstateras att något höll på att hända såväl vad avsåg säkerhetspolitisk utveckling som teknik. Vad anbelangar det sistnämnda kom elektronik och optik att utvecklas så att vapen kunde fällas från flygplan från ca 10 km avstånd och styras in mot mål som inte i förväg var inmätta. Tekniken hade i och för sig funnits tidigare bl a genom laserutpekning av mål mm men var ändå tämligen ny. De s k smarta vapnen var en realitet. För luftvärnet innebar detta en ny hotbild. Nu skulle luftvärnet kunna bekämpa flygande vehiclar riktade mot på förhand inmätta fasta installationer och mot mål inom den optroniska räckvidden som inte krävde målinmätning i förhand. Samtidigt! Och helst av samma system! Utvecklingen av kryssningsrobotar hade dessutom tagit stora steg framåt. Hotet hade på några år ånyo drastiskt förändrats. Efterfrågan av ett system som kunde hantera små och samtidiga mål och/eller tvinga angriparens flygplan bortom den optroniska räckvidden (ca 10 km) blev med ens mycket stor. Studier påbörjades. Arbetsnamnet på systemet var RBS 703 som idag är BAMSE. Mer om detta senare.
När Berlinmuren föll i september 1989 trodde nog var och en att utvecklingen skulle stanna av för ett tag. Så fel man kunde ha! Andra typer av hot kom genast upp till ytan. Några få år efter murens fall invaderades Kuwait av Irak. Det därpå följande kriget med det som vi luftvärnare kallar förbekämpning fick med ens en ny innebörd. Elektronisk krigföring i kombination med signalsökande robotar mot radar12
stationer och samtidiga anfall med många kryssningsrobotar blev ett nytt och akut hot. Även beväpnade helikoptrar utnyttjades. Gulfkriget blev en rejäl tankeställare för många. Gamla och fastlagda hotbilder fick omprövas.
Luftvärnet efter Gulfkriget Gulfkriget visade på nya möjligheter att förgöra motparten från luften. Ett kraftfullt luftvärn hade säkert kunnat ge kriget en delvis annan utgång. En annan utomordentligt viktig slutsats var också att förluster av flygplan och piloter inte längre accepterades. Fjärrstridsmedel blev ett begrepp. Kryssningsrobotar och smarta vapen fick ett stort och avgörande genomslag. Det är ungefär där vi står idag. Vi måste kunna försvara oss mot alla dessa typer av vapen. Utan att avslöja några försvarshemligheter kan jag konstatera att denna förmåga måste förbättras. Luftvärnets främsta förmåga är att kunna upprätthålla ett uthålligt förvar där vi är satta att lösa uppgifter. Detta till skillnad från flyget som endast momentant kan uppträda på samma ställe. Flyget styrka är en långt större flexibilitet att snabbt kunna verka över stora ytor. I Gulfkriget genomfördes flygkampanjerna till stor del understödda av massiv elektronisk krigföring. För luftvärnet blir den självklara innebörden att ”störd miljö är normal miljö”. Så har det varit länge. Vad som skiljer är då förmågan att kunna bekämpa samtidigt inkommande små mål i kraftigt störd sambands- och radarmiljö. Till detta krävs ”resistenta” system och en taktik där mängden aktiv sändning av effekt ut i ”etern” be-
Artilleri & Luftvärn Med en underrättelseenhet (spaningsradar) och tre eller fyra eldenheter grupperade i Stockholm kan RBS 23 bekämpa olika flygande farkoster inom ett område av 1.500 km2 (nästan 4 x 4 mil). gränsas samt att sensorfusion genomförs för att säkerställa överlevnad och uthållighet. Jag har i det föregående beskrivit, i övergripande ordalag, varför vi står där vi gör idag. Det finns självfallet en mängd faktorer som påverkat situationen, bl a de efter hand reducerade ekonomiska ramarna mm som jag inte närmare går in på här.
genomförts avseende sensor- och datafusion. Industrin skall i relativ närtid leverera instrumentet för fortsatt nyttjande i organisationen i form av LvUndC. Luftvärnet ligger långt framme inom ledningsområdet och kommer att vara en viktig komponent vid utvecklingen av det nätverksbaserade försvaret (NBF).
Har vi då ett riktigt avvägt luftförsvar? Frågan är så mångfasetterad, att jag inte gärna ger mig in på en djupare argumentation. Inte minst de industriella frågorna är mycket komplexa. Men visst; jag skulle som funktionsföreträdare för luftförsvaret inom armén gärna se en ytterligare satsning på luftvärnet. Jag återkommer senare i artikeln till vilka områden jag anser vara de mest angelägna.
Med anledning av utvecklingen av de små målen mm känns det angeläget att vi ger både RBS 70 och 90 bättre förmåga att bekämpa små och samtidigt inkommande mål bl a genom att anskaffa den nya roboten BOLIDE. För RBS 70 skulle även en anskaffning av mörkersiktet BORC, åtminstone för ett mindre antal enheter, behöva genomföras.
Den närmaste framtiden
När det gäller REMO av RBS 90 skulle jag gärna se en tidigareläggning och mer resurser för utveckling av systemets prestanda än vad som nu är fallet, utöver de rent livstidsförlängande åtgärderna.
Som angivits ovan är hotbilden sedan ett antal år kraftigt förändrad. Det är inte längre vapenbäraren/flygplanet som är det primära målet utan själva vapenlasten. Målupptäckt är därför av avgörande betydelse liksom sensorfusion och snabb måldataöverföring. Vilka är då optionerna? Från min horisont är det av synnerlig vikt att möjligheterna att utbyta information mellan StriC och Luftvärnets radarstationer utvecklas. Inom luftvärnet har under ett antal år utveckling
För att kunna utveckla effekt i internationella insatser och vid understöd av manövrerande stridskrafter är det angeläget att ett mekaniserat luftvärn anskaffas. Ett intressant system är ASRAD R (se omslagsbilden). Systemet finns redan utvecklat och skulle fylla en lucka som idag upplevs som besvärande. 13
Lv utveckling Huruvida REMO av RBS 77 till 97 är den sista i sitt slag återstår väl ännu att se. Men nog vore det skönt att inom den kommande 10-åresperioden kunna finna/utveckla något annat än ytterligare en modifiering av systemet. Osvuret är dock bäst. Vad avser BAMSE (RBS 23) har ju situationen ändrats de senaste månaderna. Det är nu ställt utom allt tvivel att BAMSE mycket väl fyller kraven på ett framtida system. Detta har tidigare varit allmänt känt men kanske inte fullt ut accepterat utanför luftvärnet. BAMSE är ett system för framtiden som väl platser i vårt svenska luftvärn under lång tid. Min slutsats är att vi bör anskaffa fler system med BAMSE. Försvarsmakten avser att till 2005 och 2006 utveckla en systemdemonstrator (Demo 05, 06) för underrättelser, ledning och verkan. Även här kommer luftvärnet att vara väl representerat.
•
•
•
•
•
•
Hur gå vidare? Att sia kring framtiden ter sig alltid en smula äventyrligt. Jag törs dock ge mig in på vad vi i luftvärnet skulle behöva. Väl medveten om att hotet från öster är obefintligt eller litet de kommande tio åren. En lika viktig uppgift som att vara farlig för en angripare, som kanske inte finns, är att vara kompetensbärare för framtiden. Med den utveckling som beskrivits ovan känns följande slutsatser logiska.
• Vi bör utvecklas evolutionärt. De system som disponeras idag är av högsta internationella kvalitet (RBS 70, RBS 90, 14
BAMSE m fl). Alla dessa system kan relativt enkelt utvecklas och därmed vara operativa för lång tid framöver. Anskaffning av mekaniserat luftvärn är angeläget. ASRAD R är härvid ett bra alternativ. Vi behöver på längre sikt något system med mycket lång räckvidd för att kunna upprätthålla ett uthålligt ”Stockholmsförvar” eller för förvar av en landsdel. Vi behöver ett antal system med ”medellång räckvidd” för att bekämpa flygande sensorer och bekämpa inkommande missiler. Vi behöver ett större antal system för att kunna bekämpa mättnadsanfall med små mål/missiler. Vi behöver utveckla förmågan att verka tillsammans med andra nationer. På kort sikt avses främst övningsverksamhet, på längre sikt är det frågan om deltagande i internationella insatser. Behoven ovan måste kunna sammanföras till förbandsenheter som kan krigsorganiseras.
Sammanfattning Luftförsvar är en komplex verksamhet. Målen måste vara långsiktiga. Många faktorer måste vägas in i en långsiktig utveckling av det svenska luftvärnet, många fler än vad som varit möjligt att beskriva i denna artikel. En sak är dock säker. Med ett relevant luftvärnskoncept står vi bra rustade inför en framtid som få eller ens någon torde vilja fälla självklara uttalanden kring. Handlingsfrihet har alltid varit en ledstjärna för officerare. Handlingsfrihet uppnås genom att sätta ned fötterna i några av de områden som behandlats ovan.
Artilleri & Luftvärn
Johan Karlman Peter Vikström Kaptenerna vid Norrlands Artilleribataljon, Johan Karlman, t v och Peter Vikström, t h, var elever vid Artilleriets taktiska program vid Artilleriets stridsskola 2001/02 (TAP 01/02).
Beslutsstöd Meteorologi – Indirekt eld Under TaP-Art genomförs Tekniska TillämpningsÖvningar (TTÖ) där våra nyförvärvade kunskaper inom ämnet Teknik prövas. Den uppgift som vi fick att genomföra var enligt följande: Utarbeta en modell som hanterar vädrets förändring över en tidsperiod. Periodens längd kan kopplas mot lösandet av en uppgift under ett 1/2 dygn. Modellen skall vara ett beslutsstöd åt centralchefen1 och presentera de mättidpunkter som erfordras för att ha ett säkert uppmätt väder under en period. Visa med tre exempel med olika vädersituationer, hur beslutsstödsmodellen presenterar mättidpunkter kopplade till indata. Modellen skall kunna hantera olika aktuella ^y-ar. Noggrannheten i modellen skall vara sådan, att vid en förändring av målläget på > 50 m, skall ny mättidpunkt visas. 1
Centralchefen har huvudansvaret för artilleribataljonens central- och batteriplatstjänst. Tidigare benämningar: centralunderofficer, centraladjutant.
Bakgrund Enligt gällande rutiner utgår centralchefen från reglementet då order ges till väderradargruppen avseende viseringstider. Systemet är tämligen okänsligt för väderförändringar. Viseringar kan behövas oftare vid snabba väderförändringar men även mera sällan vid stabilt väder. Man har då försökt att anpassa underlaget för order genom skillnadsberäkning på ^y avseende vind längs och vind tvärs. Detta har centralchefen utfört genom manuella beräkningar. Denna metod saknar dock viktiga parametrar såsom temperatur och tryckförändringar samt vindens påverkan på projektilen under hela bantiden.
Analys av uppgiften Uppgiftsställningen gav oss huvudbry, men efter några dagars analys kom vi fram till att beslutsstödet skall • Vara användarvänligt, dvs snabbt kunna beräkna och i tid presentera när vädret påverkar projektilbanan med mer än 50 meter, 15
Art TTÖ • Kunna tillämpas taktiskt och tekniskt, • Medge skillnadsberäkning av den radiella påverkan på projektilbanan mellan flera höjdprognoser i angiven riktning och på angivet avstånd, • Kunna hantera vind-, temperatur- och tryckpåverkan genom hela banan, • Kunna hantera höjdprognoser i olika tidsintervall, • Presentera när nytt väder skall vara skjutande förband tillhanda samt • Presentera underlag för order till väderradargrupp (tider för visering samt grupperingsplatser varifrån visering skall ske).
• Mottagna höjdprognoser registreras i tidsnummerordning och lagras. Därefter reglerar man tidsintervall för höjdprognos. 1-6 tim kan väljas beroende av hur höjdprognos är beställd från VäderCentral. • Stv värden (skjuttabellverkets värden): Här visas beräknade värden för vald laddning på det beräknade avståndet avseende ^y, C , C , C och C . Dessa beräknade Bo To Wl Wt värden bygger på ekvationer som är baserade på skjuttabellverket2. Värdena används för att göra skillnadsberäkning av höjdprognoser, samt vid beräkning av koordinater för väderradargruppens grupperingsplats.
Lösningsmetod
Man får en ekvation som läggs in i en cell, t.ex. A20:
Vi valde att nyttja Microsoft Excel, vilket gjorde att vi fick fördjupade kunskaper avseende dess funktioner och efterhand växte ett program fram. Vi avgränsade oss till följande parametrar när vi började med programmet: • Pjäs: FH 77B • Granat: SGR m/77B basflöde • Rör: öfzonar m/94 • Laddning: 4-7, 8, 9 • Beräkningsperiod: 3-12 timmar, uppdelat på två till fem höjdprognoser med tre timmars intervall.
Beskrivning av programmet En indata-sida, där alla data skulle lagras in, blev huvudsida. • Här anges Pjästyp, Granattyp och Laddning. • Man lägger in det Geodetiskta underlaget (koordinater med sju siffror för batteripunkt och centrum för eldområdet). 16
(A20) = 3,0375276*10 -5 *(B20) 2 – 0,117370995*B20 + 115,7451143 I cell B20 lägger man in ett avståndet och då beräknas t ex CBo för det avståndet. Hjälpsidan förklarar ingående vad som krävs när man ska använda programmet. Underlag för order: När man matat in data beräknar programmet tider för när väder skall erhållas från väderradargruppen samt platser varifrån mätning skall utföras. Detta visas på indata-sidan och uppdateras automatiskt på sida Underlag för order, där man även kan komplettera med orientering och order till väderradargruppen samt skriva ut den färdiga ordern. 2
Med hjälp av miniräknaren TI-83 har data ur Stv omvandlats till andragradsekvationer, som beräknar t ex CWl som funktion av skjutavståndet. Därigenom slipper man lägga in CWl ur Stv vid varje ny beräkning. (Kommentar av 1.lärare teknik).
Artilleri & Luftvärn
17
Art TTÖ
Erfarenheter och förslag º Programmet är mycket användbart för centralchefen (det finns möjlighet att integrera programmet i ett nytt beslutsstödssystem t ex IS-mark eller SLB). º Excel är ett bra program med god funktion, framförallt avseende att beräkna ekvationer samt leta upp rader och makron. º Vi har fått fördjupade kunskaper i meteorologi.
1. lärare teknik, kommentar. Programmet kan även användas · till FH77 med god överensstämmelse, · till att planera vädertjänsten vid försöksskjutningar, · på operativ nivå, · till att inom en och samma tidsperiod planera för vädermätning i flera riktningar, med olika laddning och ^y.
º Vi har fått fördjupade kunskaper i hur man hanterar Excel och ger användaren en enkel arbetsmiljö. º Programmet bör användas för verifiering på Bergslagsbataljon samt på Norrlands Artilleribataljon under kommande utbildningsår 02/03. Vi vill tacka Övlt Hans Åhman för hans stöd i ”tids-härvan”.
En kommentar till ”tids-härvan”: Tidsberäkningsekvationen, som vid vissa tillfällen måste ta hänsyn till två höjdprognoser med olika riktning och vindhastighet samt tillsammans inte radiellt får bli större än 50 m, tog en hel del tid att lösa ut. Dessutom skall tiden presenteras i jämna 15 minuters intervall. Övlt Hans Åhman
18
Artilleri & Luftvärn
Roger Strandqvist Peter Hyltberg Kapten Roger Strandqvist, P 7, t v, och Peter Hyltberg, Artilleriregementet, t h var elever vid Artilleriets taktiska program vid Artilleriets stridsskola 2001/02 (TAP 01/02)
Banberäkningsprogram med Runge-Kuttas metod Inledning Bakgrunden till vår TTÖ var att det inte fanns något hjälpmedel i undervisningen som enkelt visar förändringar i projektilbanan med hänsyn till förändringar av inflytelser. Det fanns inte heller något program tillgängligt som kunde beräkna inflytelsefaktorer, exempelvis Cp, vid icke normerade värden. Med detta som bakgrund och med möjligheten att öka vår egen kompetens i numerisk banberäkning erhöll vi följande uppgift: Utarbeta ett underlag där banberäkning med Runge-Kuttas lösningsmetod y’=f(x,y), visas i ett diagram. Projektilens koordinater och hastighet skall kunna presenteras för aktuella tidsenheter. Vindkomposant i skjutriktningen skall kunna varieras i presentationen.
De avgränsningar som gavs var att • projektiler med banmotor, • projektiler med basflöde,
• sidhastighet och • lyftkraft ej behövde avhandlas.
Runge-Kutta lösningsmetod En stor del av uppgiften bestod i att sätta sig in i Runge-Kuttas lösningsmetod1 för integrering. Runge-Kutta skulle användas eftersom den minskar antalet beräkningssteg och därvid ger adekvata resultat vid iterationen 0,5 sek. För att erhålla ett motsvarande resultat med den enklaste formen av integrering krävs ett tidsintervall på 0,01 sek. Runge-Kuttas lösningsmetod bygger på att man beräknar fyra olika värden för höjden av stapeln i det aktuella intervallet. Därefter beräknas ett viktat medelvärde av dessa, varvid stapelns area stämmer mycket väl överens med arean under kurvan (se figur 1). 1
Runge-Kuttas lösningsmetod för differentialekvationer är en ofta använd metod för banberäkning. Metoden togs fram 1901 av de tyska matematikerna, doktor CDT Runge (1856-1927) och professor MW Kutta (1867-1944).
19
Art TTÖ presenteras i diagramform där man även kan se projektilens läge och hastighet i två dimensioner för varje aktuell tidsenhet. Dessutom beräknar programmet läget i sida, vilket inte är relevant att presentera så länge lyftkraften är avgränsad.
Slutsatser
Fig 1. Vänstra stapeln visar den enklaste formen av numerisk integrering och den högra numerisk integrering med RungeKuttas lösningsmetod – båda med iterationsintervall 0,5 sek.
Rörelseekvationer De rörelseekvationer vi använt är samma som anges i specifikationen till SKER (figur 2). I dessa har vi avgränsat både den första delen, banmotorns drivkraft, och den andra delen, lyftkraften. Detta bedöms vara en TTÖ-uppgift i sig själv. Att applicera Runge-Kutta görs genom att integrera accelerationen för att erhålla hastigheten, och sedan integrera hastigheten för att erhålla sträcka i längd, höjd och sida.
Programmet Runge-Kutta och hastighetsekvationerna används sedan i programmet (figur 3) för att beräkna projektilbanor där man utgår från bäring, elevation och inflytelser. Dessa Rörelseekvation i längd.
Programmet är tillräckligt noggrant för ändamålet, felet blir som störst 150 m i förhållande till SKER (FH77, lng 6). Detta är fullt tillräckligt för att användas vid utbildning och för att se hur projektilbanan ändras i förhållande till inflytelser. En annan slutsats är att vid fortsatt utveckling av programmet krävs det att man integrerar Visual-Basic®-programmering med Excel® för att programmet inte skall bli långsamt på grund av för många kolumner. Det finns i huvudsak tre utvecklingsmöjligheter av programmet. • Den viktigaste är att beräkna alla inflytelser vid de fyra olika beräkningspunkterna i Runge-Kutta, detta skulle troligtvis minska felet i förhållande till SKER med minst 75 %. • Den andra utvecklingsmöjligheten är att även beräkna lyftkraften, vilket skulle leda till ett ännu exaktare resultat och även ett presenterbart läge i sida.
.
(CNα - CD0) · q · S · αg y. CD · q · S x - Wx g0 · x . ¨x = Fxg · · - 2· ωj · cosλ · sinβ · y m Vr m Vr Rj Accelerationerna enligt ekvationen ovan beror på: Banmotorns Lyftkraft Luftmotståndskraft Tyngdkraft drivkraft
20
Coriolis kraft
Artilleri & Luftvärn • Den tredje utvecklingsmöjligheten är att lägga till banmotor/basflöde till beräkningsmodellen vilket den i nuläget inte på något sätt är förberedd för.
Avslutning Det finns nu ett lättanvänt hjälpmedel för att åskådliggöra grundläggande ballistik vid militär teknikutbildning. Med vissa avgräns-
ningar används samma rörelseekvationer som i SKER. Vi vill passa på att tacka Övlt Hans Åhman för hans outtröttlighet och Professor Anders Lundberg för att han löste problemet med att omvandla rörelseekvationerna till sex differentialekvationer av första ordningen. Användarfönstret i banberäkningsprogrammet.
1. lärare teknik, kommentar. På TaP-Art görs beräkningar med enklare ekvationer i två beräkningssteg. Normalt tidsintervall är då 0,5 och 1 sek. Detta brukar ta ca en timme att utföra och svaret är inte alltid rätt. Det är också svårt att få en överblick över projektilbanans utseende, när den är endast ungefär 300 m lång efter en timmes beräkningar med en startpunkt och en slutpunkt. Det nu framtagna programmet redovisar det mesta som krävs för att man skall få se hur en projektil rör sig i en bana från
pjäsmynning till nedslag. Programmet är också vänligt att laborera med. Genom att variera t ex lufttrycket kan man direkt se den förändring banan får. Eleverna har i rapporten tagit upp en fortsatt hantering av genomförd TTÖ, genom att föreslå programmering i annan miljö. Två av årets TaP-Art-elever har fått uppgiften att programmera ett banberäkningsprogram i C++ (motsv) med tillägg att lyftkraft och sidhastighet skall ingå. Övlt Hans Åhman
21
22
Artilleri & Luftvärn
Roland Ekenberg
Brigadgeneral Roland Ekenberg är chef för Försvarshögskolans ledningskansli.
Baltic Defence College – ett av Sveriges bidrag till de baltiska staterna Det är en stor förmån att i denna ärevördiga tidskrift ha möjligheten att beskriva ett av Sveriges bidrag till de Baltiska staterna nämligen Baltic Defence College. Det svenska stödet till Baltic Defence College (Bdcol) finansieras i huvudsak av UD och leds av Försvarshögskolan. Det innebär en helt fri ställning i förhållande till det materiel- och utbildningsstöd som leds av Högkvarteret. Detta har till viss del tidigare beskrivits i denna tidskrift. Det omfattande och viktiga materiella stödet från bl a Sverige avspeglas i utbildningen. Det innebär att utbildningen i stor utsträckning på taktisk nivå sker relaterat till IB 77konceptet och då främst inom taktikområdena ”försvar” och vårt tidigare begrepp ”fördröjningsstrid”.
Historik Då de tre Baltiska staterna blev fria i början av 90-talet påbörjades uppbyggnaden
av militära stridskrafter. Materiellt stöd har erhållits och erhålls fortfarande från ett flertal givarländer. Utbildning av officerare och underofficerare genomförs nationellt och vid officershögskolor utomlands, bland annat i Sverige. Efter några år av självständighet uppstod ett behov av utbildning av högre chefer, dvs det behövdes en skola motsvarande vår Försvarshögskola. Det årliga behovet av utbildade högre officerare som då kunde förutses var begränsat, varför det bedömdes att det skulle bli en alltför stor investering för vart och ett av de tre länderna att med egna resurser organisera en Försvarshögskola. Den dåvarande danska försvarsattachén i Riga, överste Michael Clemmesen kom då upp med idén att de tre länderna skulle gå samman och organisera en gemensam försvarshögskola. Idén togs väl emot och 23
Bdcol en projektgrupp bildades. Man konstaterade ganska snart att personella, ekonomiska eller andra resurser för att skapa en fungerande försvarshögskola inte gick att uppbringa i de tre länderna, inte ens om de tre länderna gick samman. Under 1997 informerades ett antal länder i Europa och USA om behovet av stöd för att skapa resurser för en försvarshögskola och ett ramverk tillkom för hur ett internationellt stöd skulle utformas. Detta resulterade i ett MoU1 som undertecknades av de tre Baltiska länderna å ena sidan och av Danmark, Finland, Tyskland, Nederländerna, Norge, Polen, Sverige och Storbritannien å andra sidan. Processen att skapa Baltic Defence College hade påbörjats.
24
I detta MoU anges bland annat syfte med Bdcol, regelverk för det internationella umgänget samt hur finansiering och stöd med lärare mm skall tillgå. Arbetsspråket anges vara engelska. Bdcol är lokaliserad till Sveriges andra universitetsstad, Tartu (f d Dorpat, svensk universitetsstad 1632). Lokaler har erhållits i ett stort hus med militära anor, som skolan delar med Estlands Militärhögskola. Ombyggnaden av huset påbörjades i oktober 1998 och de första internationella lärarna fanns på plats från januari 1999. Skolan invigdes 24 febr 1999. 1
Memorandum of Understanding.
Artilleri & Luftvärn
Kurser Stabskurs Skolans primära uppdrag är att utbilda officerare för högre förband, för tjänstgöring i nationella högkvarter och ministerier samt för tjänst vid internationella förband och missioner. Utbildning sker vid SSC (Senior Staff Course = generalstabsofficerskurs).
Överstekurs I de tre ländernas försvarsmakter finns ett litet arv av äldre officerare med baltiskt ursprung som är utbildade och har tjänstgjort i de Sovjetiska stridskrafterna. För att träna dem i västerländskt militärt tänkande och öva dem i bruk av militärengelska har Bdcol från och med föregående utbildningsår startat en överstekurs. Denna följer delvis SSC.
Kurs för civila handläggare För att förbättra samarbetet mellan civila tjänstemän i de tre ländernas försvarsministerier och förbättra förmågan att bereda ärenden genomförs från och med förra utbildningsåret också en kurs för civila tjänstemän, CSC (Civil Servants Course)
Lärarna Lärarstaben vid Bdcol är tills vidare helt internationell. F n bidrar stödländerna med lärare enligt följande: • Danmark: chef, 2 mil lärare, 1 professor • Finland: 1 • Frankrike: 1 • Tyskland: 3 • Norge: 2 • Polen: 1
• Sverige: stf skolch (öv), 2 majorer • Storbritannien: 1 • USA: 1
Elever vid SSC En av grundtankarna med hela projektet är att Bdcol skall vara en internationell Försvarshögskola med elever från många länder. Härigenom ges elever från olika länder kunskaper och kontakter som är mycket värdefulla i framtiden. De stödjande länderna har därför överenskommit att bidra till skolans internationella status genom att sända elever. Sammansättningen av elever vid SSC har varit och är enligt nedan: 1999-2000 2000-01 2001-02 Estland 10 Lettland 8 Litauen 8 USA 1 Danmark 2 Sverige 1 Tyskland 1 Ungern 1 Finland Tjeckien Polen Storbritannien Canada Bosnien/ Herzegovina Summa 32
10 7 9 2 2 1 1 1 1 1
35
10 9 9 1 2 1 1 1 1 1 1 1 1 2 41
Inför nästa utbildningsår förväntas antalet nationer komma att utökas ytterligare, samtidigt som de tre baltiska nationerna utökar antalet elever.
Utbildningsnivå Enligt MoU skall projektet värderas efter 25
Bdcol de två första utbildningsåren. En värdering har genomförts av ett team från United Kingdom Joint Service Command and Staff College. Av UK JSCSC skrivelse framgår att Bdcol har en hög utbildningsstandard och att elevernas kunskaper efter examen har en hög nivå.
dertecknat MoU (f n 14 st). Jag är styrelseordförande, sekreterare är övlt Sten Munck af Rosenschöld.
Svensk elev
Sammanfattning
Sverige sänder årligen en elev till Bdcol. Eleven uttas ur FHS stabsprogram. Han eller hon har således genomfört det svenska stabsprogrammet före utbildningen i Baltikum. Det innebär att eleven är mycket väl skickad att vara ett föredöme för övriga elever i såväl sin grupp som på skolan. Eleven räknas förutom de tre lärarna på skolan. Således tjänstgör normalt fyra svenskar vid Bdcol.
Jag har på dessa korta rader försökt att ge en överblick av det mycket specifika stöd som ges inom området högre militär utbildning. Det är som jag tidigare påpekat ett enormt uppbyggnadsstöd till de Baltiska staterna. Den framtida utvecklingen när de Baltiska staterna nu i skrivande stund har blivit inbjudna till medlemskap i NATO blir mycket spännande. Jag ber att få återkomma till detta vid annat tillfälle.
Övrigt
En sak är dock mycket tydlig: Att satsa på utbildning är en långsiktig investering som kommer att fortsätta att bära frukt långt efter det att våra skänkta IB 77-bataljoner försvunnit in i historiens organisationsöversikter.
FHS har Regeringens uppdrag att leda den svenska delen av projektet. Sverige är i egenskap av största bidragsgivare lead-nation. Sverige innehar därför ordförande- och sekretarskapet i Bdcol styrelse. Styrelsen är sammansatt av samtliga de länder som un-
26
Allmän information om Bdcol kan hämtas från Bdcol förnämliga hemsida, www.bdcol.ee
Artilleri & Luftvärn
Andreas Jonsson
Löjtnant Andreas Jonsson, K3, var elev vid Artilleriets taktiska program vid Artilleriets stridsskola 2001/02 (TAP 01/02)
H M Konungens skjutpris 2002 Under den ca en timma långa väntan som blev medan finalist nummer ett genomförde finalskjutningen genomled jag nervositetens alla fenomen. Jag ringde en massa människor för att få tips och råd men framför allt sparkade jag kottar. Strax innan kurschefen, major Bosse Palm, hämtade mig vid vägskälet mot Kärmenberget i Villingsberg hörde jag stridsfordonsbuller vid oplatsen och först då visste jag att det var frågan om att leda eld från epbv. Jag försökte erinra mig all kunskap som jag fått angående stridsfordon 90 E och jag kände mig under omständigheterna ganska lugn.
Att pokalskjutningen skulle ske vecka 20 blev klart ganska sent och detsamma gällde hur uttagningen skulle ske. Skjutningen sammanföll den viktiga Operation samverkan men efter överläggningar med vår samverkanspartner på Karlberg blev det klart att vi fick vara borta två dagar för att genomföra pokalen. Uttagningen skulle ske på morgonen samma dag som finalen. Med anledning av att det var en kavallerist som vann föregående år kände jag en extra press men spänningen dök inte upp förrän kvällen innan då vi grillade i Villingsberg. 27
Pokalskjutning Vi visste inget mer än att vi skulle ha m/90 och ställa upp kl 0600 utanför Villingsbergs matsal på torsdagens morgon.
Uttagningen Vi åkte upp till Älgberget där det stod en terrängbil på toppen. Vi fick order att vänta en bit bakom berget och tilldelades fyra kartor över området. Därefter lottades turordningen, jag var sist. En efter en gick vi upp och brisader hördes i målterrängen. Jag gjorde så mycket förberedelser jag kunde, kartinmätning av oplatsen och förväntad riktning till mål (med hjälp av hörselobservationer). Dessa förberedelser hade jag inget för, för när jag kom upp såg det inte ut som förväntat (vilket det sällan gör). Av major Skrak fick jag ingångsvärden som att en pansarskyttepluton skulle bekämpas, var den fanns samt att jag disponerade 2 eldstötar. Dessutom hade jag 7 1/2 minuter på mig. Till min hjälp hade jag radio med dart, kompass och egrupplaser. Jag gjorde som beordrat och lyckades träffa i första eldöppnandet. Efter detta samlade major Skrak oss och deklarerade att Henrik Lindberg I 19/Artbat och jag var finalister.
Finalen Vi finalister blev instoppade i major Skraks fordon och ivägskjutsade till ett väntläge vid vägskälet söder Kärmenberget där det singlades slant och jag vann. Detta gjorde att jag fick välja om jag ville vara först eller inte. Jag valde tyvärr att vara sist och Lindberg åkte iväg. Detta val ångrade jag efter en stund, man blir mer nervös om man får vänta. Efter en bra stund hörde jag brisader i fjärran. Strax därefter kom major Palm och 28
körde mig till en epbv E 90 där major Skrak tog emot mig och gav mig förutsättning och läge. Som eldledare skulle jag nedkämpa två mål i syfte att kompaniet skulle kunna framrycka. Jag skulle agera både skytt och eldledare. Major Skrak var vagnchef och skulle leda upp vagnen och i bak hade jag ett befäl från I 19/Artbat som var e-signalist. Under färden till O3 försökte jag få grepp på alla knappar och reglage som jag skulle använda. Jag gav order till e-signalisten att förbereda format 411 med rätt uppdragsnummer. Väl i eldställning lyckades jag nedkämpa de två mjuka målen utan större problem. Avsittning kommenderades och jag ställde upp med Henrik och såg för första gången all publik. Överstelöjtnant Torsten Bergstedt meddelade juryns bedömningspunkter förkunnade att Lt Andreas Jonsson K3 hade varit den bättre finalisten. Artilleriregementets stabschef överstelöjtnant Magnus Stenström tilldelade mig kungakannan och jag fick spika upp plaketten. Efter allas gratulationer och upplösningen av det hela gick det upp för mig att jag hade vunnit och hur stort och traditionstyngt detta var. Så här i efterhand är det en enastående upplevelse och det är väldigt roligt att det fortfarande kommer fram personer som gratulerar mig, till och med personer på K3 som jag inte trodde kunde veta om det. Jag och övriga elever på TaP Art 01-02 vill tacka kursledningen, ArtSS, lärarna, YoP och övriga som deltog i denna värdiga pokalskjutning.
Artilleri & Luftvärn
Annons PZH
29
30
Saab Tech Systems
SYSTEMS Division Landsystem Systems
systems/
Artilleriklubben Artilleri-Tidskrift Tidskrift för Artilleriet och Luftvärnet • Utgiven av Artilleriklubben Artilleriklubbens medlemmar erhåller Artilleri-Tidskrift utan kostnad Redaktör, ansvarig utgivare och annonsansvarig: Överstelöjtnant Lave Malmgren, Säter Änggården, 541 91 SKÖVDE Tel och fax: 0500–461 761 E-post: lave.malmgren@swipnet.se Biträdande redaktör: Överstelöjtnant Lennart Gustafsson, ArtSS 681 82 KRISTINEHAMN, tel 0550-355 03 E-post: lennart.gustafsson@artreg.mil.se Ekonomichef både i klubben och tidskriften: Överstelöjtnant Bo Arvidsson, Bjurtjärnsgatan 7, 681 33 KRISTINEHAMN Tel: 0550–141 71 (bost) 352 06 (arb). Fax: 0550–350 31. E-post: bo.arvidsson@artreg.mil.se Redaktionskommitté: Redaktör, bitr redaktör, ekonomichef samt representanter för Art öv Göran Mårtensson, Artilleriregementet, 681 82 KRISTINEHAMN tel 0550–350 14 och Lv övlt Roland Jostrup, Lv 6, Box 1515, 301 80 HALMSTAD tel 035–266 38 01 Redaktionsadress: Post adresseras till redaktören enligt ovan, i ekonomi- och prenumerationsärenden till ekonomichefen enligt ovan.
Artilleriklubben Adress: Artilleriregementet, Att: Övlt Bo Arvidsson 681 82 KRISTINEHAMN
Artilleri-Tidskrift
Ordförande: Överste Jan-Erik Jakobsson, Lv 6, Box 55 301 80 HALMSTAD Tel: 035–266 30 01
Prenumerationspriser:
Sekreterare Överstelöjtnant Sören Möller, Bergsgatan 20 A, 761 42 NORRTÄLJE Tel: 0176–145 09. E-post: soren.moller@swipnet.se
Lösnummerpriser: Enkelnummer
180 kr per år 240 kr per år
70 kr
vid köp av minst 10 ex 50 kr Dubbel-/Temanummer 90 kr vid köp av minst 10 ex 70 kr
125 kr 1 000 kr
Medlemsavgifter betalas till Artilleriklubbens postgiro 5 47 31–5
32
Inom Europa Utom Europa
©2002 Artilleri-Tidskrift Utdrag ur tidskriften får göras med angivande av källa.
ROLF & CO TRYCKERI AB, SKÖVDE 2002
Medlemsavgifter: Årsavgift Ständigt medlemskap
postgiro 19 09 19-1 bankgiro 833-4278
RO Defence - providing total systems capability.
RO
pr
Training, T of
Support services
to armed forces worldwide
RO Defence Road Bristol
7RP
United Kingdom T +44 (0)
3702
+44 (0) 117 317 3708 in collaboration with BS
KB T Telephone 08 630 1135 Ammunition
- 155mm
Self T
Ar Ar
y
39/52 Calibre
y
T 81mm, 120mm Naval Motors and Warheads Small Arms
MS033-01
Unrivalled Capability
www.baesystems.com
Posttidning B Artilleri-Tidskrift, c/o Bo Arvidsson Bjurtjärnsgatan 7, 681 33 KRISTINEHAMN
Framtidens eldledningsinstrument … … nu under utprovning Ett nytt eldledningsinstrument utvärderas av FMV och norska HFK i samarbete. Ett system levererat av Simrad Optronics tillsammans med FLIR Systems och Leica är valt som enda system på short-list Systemet omfattar Simrads LP10 Target Locator med inbyggd laseravståndsmätare och elektronisk kompass, FLIR Systems FTI 3:e generationens handhållen IR-kamera samt Leica Gonio-Light goniometer och stativ. Systemet möjliggör direkt positionsbestämning av ett mål med enbart en knapptryckning, dag som natt. För mer information, kontakta oss på nedanstående adress.
FLIR Systems Optronics ingår i FLIR Systems Inc., ett världsledande företag inom IR-området med verksamhet inom termografi, övervakning, sikten och helikoptermonterad spaningsutrustning. FLIR Systems AB, Optronics P. O. Box 3 · SE-182 11 Danderyd · Sweden Tel +46 8 753 25 00 · Fax +46 8 731 05 30 E-mail anders.gm.dahlberg@flir.se · www.flir.com
