Utbildning vid Royal Military College of Science (RMCS

Nils-Ove Gustafsson

Överstelöjtnant Nils-Ove Gustafsson är chef för Artilleriutvecklingsenheten vid Artilleriregementet

Utbildning vid Royal Military College of Science (RMCS)

”Master of Science” – jo man tackar!

”I hereby admit Lieutenant Colonel Gustafsson to the degree of Master of Science in Systems Engineering for Defence”.

Äntligen! Efter två och en halv timmes väntan fick jag, som nummer 557 av 572 studenter, kliva upp på podiet och ta emot diplomet som intygar att jag klarat av den ettåriga utbildningen på the Royal Military College of Science – RMCS.

Vill du…?

Jag hade jobbat knappt ett år på Högkvarteret, som produktionsledare på Krigsförbandsledningens Markstridsavdelnings Utrustningssektion, när Lennart Axelsson1 kom in sent en kväll och störde mig mitt i en mycket intressant fakturagranskning. ”Skulle du kunna tänka dig att åka till England ett år och plugga Systems Engineering2?” Frågan kom mycket oväntat. Med vetskap om min egen förmåga i att tillämpa det engelska språket och högen med ännu icke granskade fakturor tvekade jag inledningsvis. Systemteknik? Jag har ju inte ens läst teknisk chefskurs. Lennart trugade och menade att har man varit repetitör på AIHS (Artilleri- och IngenjörHögSkolan) så är tekniken och matematiken en lätt match. Vet karln vad han pratar om? Jodå, Lennart var elev vid RMCS året innan och genomförde samma kurs han nu erbjöd mig. Han gav mig betänketid över helgen. Att studera ett år – på heltid – i ett annat land innebär att flytta eller veckopendla. I det här fallet är det till att flytta. Min hustru Åsa trodde först att det var ett dåligt skämt, men när hon insåg att detta erbjudande var sant fastställde hon att ”vi åker”.

1 Stf C KRI MTRL Förberedelser

När vi beslöt att anta erbjudandet hade vi kommit till slutet på maj. Flytten skulle äga rum den 4 augusti. Innan dess hade vi

2 Systemteknik (på svenska)

Vy från byn Watchfield

mängder av aktiviteter att hinna göra. Jag skulle göra erforderliga språktest3, läkarundersökning, avsluta jobbet på Högkvarteret m.m. Som familj skulle vi hitta ett hus i England och ordna skola och dagis åt barnen. Vidare skulle vi städa och flytta ut ur vårt hus i Kristinehamn och försöka få någon att bo i det när vi var borta. Sommaren gick rasande fort. Jag lyckades klara av språktestet och fick klartecken från RMCS att jag var välkommen. I mitten av juli gjorde hela familjen en rekognosceringsresa till Shrivenham (byn i vilken RMCS är belägen) och Watchfield, där vi fick överta ett hus – som dåvarande svenske eleven Gustaf Fahl med familj bebodde.

Vidare fick jag träffa min blivande kurschef, professor Phil John och vår akademiska koordinator, Mrs Bronwen Holden. Båda två var mycket positiva till att få ännu en svensk elev. Lennart och Gustaf har båda två varit mönsterelever och det fanns naturligtvis mycket höga förväntningar på nästkommande.

Efter det att vi tittat oss omkring, fixat hyreskontrakt, fyllt i ansökningsblankett omfattande 14 sidor för att öppna ett bankkonto och Åsa mätt alla fönster, flög vi mycket förväntansfulla tillbaka hem till Sverige och avslutade förberedelserna.

3 IELTS. Kravet för att få börja studier – som utlänning – vid RMCS är lägst betyg 7. Flyttet

Vi lyckades få vårt hus uthyrt för ett år. Till England hade vi ca 20 m3 gods. Huset vi hyrde i England var förvisso möblerat, men vissa saker måste man ha med sig. Egna sängar, tavlor, kläder, leksaker, trumpeten, cyklar, julgranspynt m.m. Det vi inte fick ta med oss magasinerades hos släkt och vänner. Den 2 augusti kom flyttlastbilen och den 4 embarkerade familjen Gustafsson färjan i Göteborg som skulle ta oss till Newcastle i norra England. Dagen därpå siktades den engelska östkusten. Nu började det verkliga äventyret. Det var en mycket speciell känsla när vi rullade ut på den engelska motorvägen – på vänster sida i 140 km/h. Efter en övernattning på hotell i Swindon kom våra flyttgubbar med våra tillhörigheter till 10 Saxon Orchard som blev vår nya adress.

De giftas kvarter

Som officer i England blir man hänvisad till s k ”married quarters” som är ett ganska stort bostadsområde med kinesiskt lika parhus och villor. Den brittiska kulturen

mer eller mindre kräver att par är gifta, annars kan det bli lite svårt att få en bostad över huvud taget. Vi var två svenska elever i Shrivenham detta år. Richard de Geer, som genomförde chefsprogrammet på Staff College var ”bara” sambo med sin Ulrika, inte ens förlovad vilket orsakade mycket förhandling och pappersexercis med husvärdarna, colleget och vårt eget Högkvarter hemma i Sverige. ”Sambolagen” är inte helt enkel att förklara för en icke invigd brittisk byråkrat.

Nåväl, Rickard och Ulrika fick sitt hus till slut. Vi flyttade in några veckor innan den egentliga kursstarten varför det inte fanns några britter alls i grannskapet. De första vi fick kontakt med var ett par från Portugal, en familj från Saudi-Arabien, Argentinare, Australiensare, Tyskar och Schweizare. När kursstarten väl närmade sig exploderade dock området av flyttbussar – det var britterna som kom.

I Sverige skulle boendet förmodligen betraktas som märkligt – ”bara militärer” –men i vårt fall var detta alldeles perfekt. Inte minst för barnen och hemmavarande styrka. Eftersom vi alla var i samma situation hade vi stöd av varandra såväl socialt som studiemässigt. Det var 53 olika nationer representerade på samma område och det dröjde inte länge förrän vi fick mycket goda vänner från hela världen. Välkänd pub i Shrivenham

kor. Det tog en vecka så kunde de kommunicera med enkla ord på engelska och sedan sköt det iväg med raketfart. Efter ett par månader pratade de nästan obehindrat.

Collegen i Shrivenham

Shrivenham är en liten by som är belägen ”in the Heart of England” 12 mil väster om London, fyra mil söder om Oxford, alldeles vid M44 norr om Swindon. Det är en vacker liten by. Den som följt den brittiska tv-serien ”Midsomer Murders” kan mycket väl föreställa sig byn och dess omgivningar med trånga vägar, lokala pubar och ett böljande landskap med milsvida gröna fält. Dock förekom inte, vad jag vet, något mord under hela året.

Universitetsområdet är till ytan ganska utbrett och omfattar tre större enheter – alla med var sin general/amiral som chef.

Eftersom vi var den enda svenska familjen –med barn – tvingades Arvid (då 5,5) och Ellen (3+) leka med andra barn på nya villRoyal Military College of Science är ett college som lyder under Cranfield Universi-

4 Motorvägen mellan London och Cardiff

tet. Lärarna är en blandning av militärer, fd militärer, industrifolk och civila akademiker. RMCS har anor från sent 1700-tal och har funnits i Shrivenham sedan slutet av andra världskriget.

År 2000 flyttade ”Joint Services Command and Staff College” (JSCSC – motsvarande vårt FHS) från London till Shrivenham. JSCSC lyder helt och hållet under MOD (Ministry of Defence).

Den tredje större instansen på samma område är ”Joint Doctrine and Concepts Centre” (JDCC) som uteslutande arbetar med doktrinära frågor och förser MOD bla med målsättningsunderlag för såväl kort- som långsiktiga beslut.

Kursen

Systems Engineering for Defence eller ”systemteknik för försvaret” är en utbildning som riktar sig främst till personer som arbetar med anskaffning av materiel (system) till försvaret.

Kursen riktar sig till alla intressenter i processen, vilket innebär att kursdeltagarna representerar operatörer, användare, tillverkare, upphandlare mfl. Mål och syfte med utbildningen är att öka kunskaper och färdigheter i konsten att förstå och beskriva system och metoder att skriva bättre kravdokument för de samma. Kursen är en sk postgradual kurs vilket innebär att studenterna har en hyfsad god akademisk bakgrund med betyg från tex försvarshögskolans chefskurs och/eller civila högskolor.

Kursen var indelad i fem block, vilka i sin tur var indelade i två till fem delkurser. Varje delkurs pågick i tre veckor enligt principen två veckors föreläsningar och en vecka för ”assignment” – uppdrag – som närmast kan beskrivas som en tentamen där man skall forska och fördjupa sina kunskaper. Uppdraget presenteras som en uppsats. Dessutom, i vissa fall, fick man presentera sitt alster genom att hålla ett enkelt föredrag. Många delkurser omfattade två uppdrag, alltså två uppsatser. När arbetet var slutfört och inlämnat på fredag eftermiddag kunde man unna sig en ledig helg. I mitt fall ägnades viss helgtid åt studier, men var tredje helg var alltid ”ledig”.

Varje delkurs examinerades också. Examinationen gick till på följande sätt. Under en vecka på hösten och en på våren hade man skriftliga prov, en dag per kurs. Examinationen blev därför oerhört tidspressad och som utlänning blev språket en barriär. Här togs ringa hänsyn till om du var britt eller inte. Eftersom man var anonym (endast ett skrivningsnummer) och examinatorerna var en blandning av ordinarie lärare och lärare man aldrig träffat, var det avgörande att kunna skriva begripligt – och läsbart. Endast kulspetspenna och papper gällde. Ordbok fick medföras, men det hanns inte med att ta stöd av den. Man skrev som en vilde och jag misstänker att rättande fick använda både fantasi och förstoringsglas för att tyda och tolka vad man ”stenograferade”.

Resultatet från varje delkurs betygssätts. Max resultatet är 100% och godkänt är över 50%. Examinationen var värd 50% av det sammanslagna resultatet. Alltså, taktiken var att göra så bra som möjligt ifrån sig på uppdragen (där tid fanns att göra arbetet noggrant)

Del av universitetsområdet.

och hoppas att resultatet från examinationen skulle vara tillräckligt bra för att totalsumman inte skulle hamna under 50 – ty då fanns det risk för omprov. Tack och lov var jag förskonad.

I tillägg till de lektionsbundna kurserna pågick under hela året något som kallades ”Continuing Studies” vilket innebar omfattande uppdrag på ”fri tid”. Denna ”fritidssysselsättning” gick ut på att fördjupa sig i konsten att bygga modeller och simulera allt från ekonomiska processer till utveckling av kostnadseffektiva system. Fem uppdrag genomfördes och det var väl egentligen bara i dessa som de matematiska kunskaperna testades på allvar.

Sist men inte minst skulle ett projekt –”dissertation” – genomföras under året, varav 10 veckor avdelades för heltidsarbete i utbildningens slutskede. Projektet – motsvarande den enskilda utredning som man fick genomföra på FHS chefskurs – låg till grund för ”masters-graden”. Jag valde att försöka att ur ett systemtekniskt perspektiv beskriva de utmaningar som svenska Försvarsmakten står inför för att uppnå tillräckligt god anpassningsförmåga. Titeln blev ”Adaptability – a challange for the new Swedish defence”. Den blev ingen kioskvältare direkt, men den finns arkiverad på biblioteket på RMCS i två exemplar.

Totalt skrev jag under 11 månader 15 uppsatser om 10 - 25 sidor vardera och en utredning på 130 sidor.

Presentation av projektet

Det som vi här hemma kallar för examen genomförs inte när kursen slutar utan ytterligare ett år därefter. Dock skall projektet presenteras, förhöras och värderas innan man lämnar skolan.

Presentationen var en relativt jobbig verksamhet som krävde nästan lika mycket arbete i powerpoint som uppsatsen krävde i word. Manus skrevs och det förövades om-

sorgsfullt inför professorn, hans lärarstab och mina kurskamrater. Idealtiden för själva ”monologen” var satt till 30 minuter (jag klockades på 27) och sedan följer 15 minuters frågestund. Vid det skarpa genomförandet flöt det mycket bra och förövningen gav frukt (den gamla trupputbildningsmodellen gäller fortfarande). Salen var näst intill fullsatt av militärer, tjänstemän från MOD, industrifolk och lärare från RMCS. Tyvärr fanns ingen svensk representant i auditoriet – inte ens från HKV. Jo en svenska fanns där, Åsa, som kunde ge mig erforderlig feed-back som jag sedan drog nytta av vid det efterföljande förhöret – ”the viva.”

Förhöret pågick i 45 minuter och hölls bakom lyckta dörrar. Det var en panel bestående av – i mitt fall – en akademisk koordinator, handledare och två ”assessors” (värderingsmän/betygsättare). En ”assessor” var en av mina lärare och den andre en industritjänsteman från BAE systems. Om man blev godkänd eller inte hängde till största del på förhöret. Resultatet skulle enligt statuterna meddelas två månader senare. Vid ett misslyckande hade man ytterligare ett par månader på sig att rätta till misstag och höja resultatet till ”G”. Jag måste medge att efter förhöret var jag rejält nervös och min handledare förstod situationen och bröt principen genom att sträcka mig näven och uttalade de ord jag såväl behövde höra ”You’ve passed”. Nu kunde jag återvända till Sverige med hedern i behåll.

Studiealternativ

Antalet studenter varierade kraftigt beroende på vilken typ av kurs som valdes. Det fanns kurser som tex informationssystemdesign som hade 30 heltidsstuderande elever. Min kurs bestod av fem. Nu finns det dock möjligheter att läsa på deltid, men då tar det tre år. Vissa delar kan dessutom läsas som fristående kurser. När vi fem, deltidsstudenterna och de som läste fristående kurser samlades blev vi runt 20 själar.

Vi fem var en finsk reservofficer som tjänstgör på Finlands motsvarighet till FMV, en brittisk örlogskapten från DPA5 (motsvarande FMV), en civil tjänsteman också från DPA och en ung dam från Defence Clothing and Textiles Agency – med expertkunskaper om uniformsystem. Jag måste tillstå att det var som allra roligast och mest inspirerande när deltids och ”frislängarna” deltog.

Graduation day

Examen genomförs alltså ett år efter det att kursen avslutats. Då hålls en sk Graduation Day6 för alla studenter som genomfört en doktors- eller masterslikande utbildning. Det är en mycket pampig tillställning där man iklädd ”robe, hood and mortar board”7 inför stor publik får ta emot intyget (den berömda rullen) av universitetskanslern. Som militär bar man dock den egna uniformsmössan. Gradgivningen hölls i ett gigantiskt partytält som inrymde ledigt 1500 personer – sittande. Som jag skriver i inledningen var vi över 500 studenter. Varje student hade med sig en-två anhöriga. Sedan tillkom ”de lärde” på RMCS – ett 50-tal professorer, doktorer, lektorer etc samt två bänkrader med hedersgäster, bla HRH The Duke of Kent. Dessutom fanns en musikkår och en mängd passopper.

5 Defence Procurement Agency 6 Gradgivning/promotion 7 Studentkappa, huva (i fakultetens färger) och fyrkantig, platt, hatt.

Behov av systemförståelse

Allt eftersom Försvarsmakten krymper och försvarsindustrin tvingas reducera produktioner så måste vi anskaffa system från den internationella marknaden.

Systemen måste kunna integreras i ett större systemperspektiv. NBF och anpassning kräver kompatibilitet och interoperabilitet. Vi kan inte längre skriva kravspecifikationer för enskilda system utan att ta hänsyn till det stora sammanhanget. Tidigare, under den gamla invasionsförsvarseran, kunde vi lämna TTEM till vår egen industri – och de förstod vad vi menade och levererade vad vi ville ha. Så enkelt är det inte idag och det lär bli än mer komplicerat i samverkan med andra nationer. Systemförståelse på alla nivåer och i alla roller är helt avgörande.

Sammanfattning

När jag kom hem till Sverige igen började jag åter på Högkvarteret. Denna gång på KRI STAB Analys som biträdande processledare för funktionsprocessen. I motsats till mina kurskamrater från RMCS fick jag börja jobba med ”systems enginering-uppgifter” direkt.

Sedan ett halvår är jag tillbaka på Artilleriregementet igen. Denna gång som chef för Artilleriutvecklingsenheten och det är otroligt mycket som jag lärde mig på kursen som jag fortfarande kan tillämpa i mitt dagliga arbete. Jag kan varmt rekommendera fler att söka kurs eller kurser inom ”systems engineering”. I synnerhet nu när Försvarsmakten krymper och vi tvingas integrera system i ett ”system av system”. Har du hör det förut? Jag och min familj har verkligen fått smaka på det allra bästa Försvarsmakten kan erbjuda en officer. Studieåret i England var förvisso en rejäl utmaning, men med så mycket fantastiska erfarenheter som det genererade glömmer man lätt allt slit och långa nätter vid tangentbord och facklitteratur som i jämförelse kan få Saharaöknen att framstå som en översvämmad skogstjärn.

Vi blev på sätt och vis invandrare, med allt vad det innebär. Barnen tvingades att lära sig ett nytt språk. Arvid gick första året i riktig engelsk skola och lärde sig att läsa och skriva på engelska innan han lärde sig det samma på svenska. Hans kunskaper sitter fortfarande kvar. Ellen däremot gick på dagis och var väl ung för att ta till sig skriftspråket, varför hon i begränsad omfattning fortfarande förstår engelska men kan inte uttrycka sig. När vi lämnade England pratade hon helt flytande utan någon som helst svensk brytning. Hon bryter dock ibland på engelska när hon pratar och hon tillämpar fortfarande engelska prepositioner.

Att få studera i ett annat land där så många nationers officerare samlas är också helt fantastiskt. Trots att vi kommer från så helt vitt skilda kulturer har vi ändock en gemensam nämnare i jobbet som för oss närmare än vad man kan ana. Åsa var hemmafru, men hade ett späckat schema med barnen, hemmet och sociala aktiviteter som omfattade allt från kafferep till att vara stödlärare på Arvids skola.

Jag rekommenderar alla som får ett erbjudande likt det jag fick att inte tveka. Jag gjorde det, men lät mig övertalas, vilket jag

Graduation day!

är enormt tacksam för idag. Jag har lärt mig väldigt mycket om andra länders kulturer, materielanskaffningsprocesser, metoder för att modellera och simulera komplexa systems processer samt erhållit en mängd erfarenheter som bara denna specifika miljö kan erbjuda och naturligtvis det engelska språket.

Framför allt så har jag tillsammans med min familj fått genomföra ett äventyr som stärkte familjebanden och gav oss upplevelser och kunskaper som vi aldrig annars skulle fått.

Till sist är jag skyldig Lennart Axelsson ett stort tack för att han sökte upp mig den där kvällen. Ett stort tack också till min dåvarande sektionschef, Tommy Sandqvist, som gav mig alla dessa ”fördröjande” fakturor att granska.

Livet är fullt av tillfälligheter – och ibland skall man ha tur.