Lvkv
Tommy Nilsson
Löjtnant Tommy Nilsson tillhör Luftvärnsregementet, är dessutom styrelseledamot i Svensk Pansarhistorisk förening. Uppsatsen är ett resultat av författarens intresse av pansarhistoria.
Bandburet eldrörsluftvärn under 1940-, 50- och 60-talet Inledning
Hotet mot stridsfordon från luften var inledningsvis litet på grund av dålig träffsannolikhet och verkan med den ammunition som fanns tillgänglig. Bomber var vanligen på cirka 8-12 kg, varav 30 % av projektilvikten bestod av sprängämne. För att få verkan i målet fordrades direktträff i vagnen, en möjlighet vilken med hänsyn till de enkla sikten som disponerades var liten. Under senare delen av 1930-talet började man använda raketdrivna projektiler. Det fanns även pansarbrytande ammunition till vissa kulsprutor vilka kunde ha ett genomslag på omkring 10 mm pansar vilket var fullt tillräckligt för dåtida stridsfordon, dock ej direkt i fronten på stridsvagnarna. 6
Skjutförsök på lätta stridsvagnar visade att en stor mängd vanliga blyprojektiler kunde få pansaret att kollapsa. En egenskap som pansar på denna tid hade var att det var mycket hårt och därför mycket skört. Ett typiskt flygplan från mitten av 1930talet var försett med fyra kulsprutor och kunde med en fem sekunders eldskur få omkring 150 skott i målet. Detta kunde i gynnsamma fall slå ut en dåtida lätt tysk stridsvagn eller stridsvagn m/37. Stridsvagnar försågs under andra världskriget med en utvändig kulspruta som man bland annat kunde beskjuta flygplan med, den hade oftast en kaliber av 7,62-8 mm eller, på amerikanska vagnar, 12,7 mm. Särskilda luftvärnsstridsvagnar, som man benämnde dessa fordon till att börja med,
