Bodens hemliga fästning har blivit stor turistmagnet

det möjligt att uppdatera roboten om målets position för att underlätta att målsökaren hittar målet. Den ursprungliga jaktroboten är i luftvärnsvarianten försedd med booster samt vektoriserad styrning vilket gör det möjligt att låta roboten starta vertikalt för att sedan snabbt vrida sig i önskad riktning och angripa mål på såväl låg som relativt hög höjd. Vertikalstarten ger 360 graders eldområde samt möjligheter att gruppera i skog eller urban terräng. För att invisa roboten är det enligt tillverkaren möjligt att utnyttja alla typer av 3-D spaningsradar förutsatt att deras räckvidd är minst 50 km.

Data:

• Maximalt avstånd till träffpunkt 12 000 m. • Maximal höjdtäckning 9 000 m. • Robotens manövrerbarhet 30 to 50 g (30 g på 12 000 m avstånd). • Eldhastighet 4 skott på 6 sekunder. • Stridsdelsvikt 13 kg.

IRIS-T

IRIS-T, Infra-Red Imaging System-Tail/Thrust Vector Controlled, är ett europeiskt samarbetsprojekt mellan sex länder, Tyskland, Sverige, Norge, Italien, Grekland och Spanien. Syftet är att ta fram en europeisk IR-jaktrobot för att ersätta den amerikanska sidewinderroboten. Sveriges/SAAB:s del i projektet utgörs av 18%.

IRIS-T utnyttjar TVC-styrning, det vill säga små fenor i raketmotorns utlopp som riktar motorns dragkraft åt önskat håll vilket innebär att roboten kan göra mycket kraftiga svängar även vid låga farter. Målsökaren är av bildalstrande typ och arbetar inom det infraröda området. Enligt FMV medför den bildalstrande IR-funktionen tillsammans med avancerad bildbehandling att roboten blir mycket svår att störa. Roboten måste inte ha låst på målet före avfyring (lock-on after launch). Roboten uppges kunna bekämpa  ygplan såväl som UAV och kryssningsrobotar. Från tyskt håll, företaget Diehl, vill man nu även utnyttja IRIS-T som luftvärnsrobot. Man skissar på tre eller fyra olika varianter.

IRIS-T SLS, surface launched short range, är ett korträckviddigt luftvärnssystem, SHORAD. Avsikten är att ersätta dagens tyska stingerförband. Det består av IRIS-T roboten utan några modi eringar. En eldenhet skall bestå av fyra stycken standardiserade  ygplansvapenbalkar monterade på ett terrängfordon.

IRIS-T SL, Surface Launched, skall bli ett luftvärnssystem med medellång räckvidd. Avsikten är att utnyttja det tillsammans med MEADS, efterföljaren till Patriot. De egenskaper systemet skall ha är:

IRIS-T på bilden apterad på en JAS 39 Gripen.

• Kort reaktionstid. • Vertikalstart och därmed 360 graders eldområde. • Enkel robothantering, genom att roboten avfyras direkt ur transportbehållaren. • Möjligheter att via datalänk uppdatera roboten om förändringar i målpositionen. • Möjligheter att utnyttja sensornätverk för att förse eldenheten med tillräcklig skjutdata.

Enheten skall vara möjlig att  ygtransportera. För att uppnå längre räckvidd än IRS-T SLS kommer IRIS-T SL roboten att vara utrustad med en större raketmotor, datalänk samt en noskon för att minska luftmotståndet. Avsikten är att systemet skall kunna tas i drift 2012.

IDAS

IDAS, Interactive Defence and Armament for Submarines, är en demonstrator för ett luftvärnssystem för U-båtar! Primärt är roboten avsedd som skydd mot U-båtsjakthelikoptrar men kan även användas mot mindre fartyg och kustnära mål. Roboten utnyttjar IRIS-T:s målsökare. I en torpedtub laddas upp till fyra robotar. Mellan roboten och U-båten utnyttjas en  beroptisk datalänk. En operatör ombord på U-båten kan under hela skjutförloppet påverka robotens målval. Genom sin målsökare kan roboten själv leta efter mål även om datalänken bryts. Systemet skall ha en räckvidd upp till ca 15 km.

Varför jaktrobotar?

Främsta orsaken att använda jaktrobotar som luftvärn är av kostnadsskäl. Att ta fram robotar med höga  ygprestanda och med bra målsökare är mycket dyrt. Idag är det i stort sett bara stormakterna som har råd att göra detta själva (samt Israel), i övrigt krävs samprojekt mellan  era länder som i fallen med t ex IRIS-T och Meteor. Att slå ut kostnaderna på  er enheter innebär ett lägre styckepris.

Taktiska möjligheter

Flera av systemen har datalänk från utskjutningsplatsen till roboten. Roboten kan på så vis få uppdateringar om målets position och behöver inte ha låst på målet redan vid utskjutningsplatsen. Roboten anfaller lågt  ygande mål snett uppifrån. Genom positionsuppdateringar från förbandets sensornätverk via datalänken ges därför roboten möjlighet att anfalla mål bakom mask.

Israeliska SPYDER och Franska Mica VL kan utnyttja både IR- och radarrobotar. På detta vis  nns möjlighet att alltid använda den lämpligaste målsökaren för varje individuellt mål. Ett mål som har liten radarmålarea kan t.ex. ha en stor IR-signatur och vice versa.

Genom att robotarna har egna målsökare  nns möjligheten att ha  era robotar i luften samtidigt mot olika mål. Typiskt för systemen tycks vara att de kan skjuta en ny robot per ca 3-5 sekunder. Att robotarna har inbyggda målsökare innebär också att det inte  nns någon eldledningsradar vid utskjutningsplatsen vilken gör platsen svår att hitta och bekämpa.

I svensk terräng är det sällan man kan hitta grupperingsplatser som ger eldområden större än 120 grader för system som kräver fri sikt till målet. Vertikalstart som används i VL Mica och IRIS-T SL ger möjlighet till 360 graders eldom-

råde. Det krävs alltså 3 stycken siktlinjesstyrda system för att täcka samma yta som ett lv-system med vertikalstart och målsökare. Kraven på grupperingsplats för dessa eldenheter blir små eftersom det i stort sett räcker med en glänta i skogen för att kunna skjuta. Det krävs dock att radiosamband kan upprättas med sensornätverket, samt att länkkontakt kan upprättas från utskjutningsplatsen till roboten. Även system som NASAMS och SPYDER ställer relativt små krav på grupperingsplatsen, även om man inte kan gruppera alltför nära mask eftersom roboten måste hinna stiga tillräckligt högt för att inte köra in i masken.

Genom möjligheterna att gruppera i stort sett var som helst samt förmågan att bekämpa mål bakom mask minskar möjligheterna för motståndarens  ygstridkrafter att veta var eldenheterna är grupperade. Motståndaren förlorar också till stor del möjligheten att genom låg ygning undgå bekämpning. Dessa egenskaper gör att systemen på ett bra sätt stödjer möjligheterna till manöverkrigföring med luftvärnet.

NASAMS använder samma robot (AMRAAM) som  ygplanen, därmed  nns en möjlighet att prioritera robotarna till det system som för tillfället behöver dem bäst.

Att avfyra en jaktrobot från marken innebär att roboten inte har nytta av det extra farttillskott som  ygplanet ger upphov till. Räckvidden för lvroboten blir därmed avsevärt kortare om den inte förses med någon form av startraket/booster.

Ett siktlinjestyrt system kan normalt sett endast bekämpa ett mål åt gången, vilket ställer krav på kort bekämpningstid (d.v.s. hög robothastighet) för att man skall hinna bekämpa  era mål innan de når fram till skyddsobjektet. Mot lågt ygande farkoster är hög robothastighet ett krav för siktlinjesstyrda system, eftersom roboten måste hinna träffa målet innan det går i mask.

För det målsökarstyrda systemet krävs inte fri sikt från utskjutningsplatsen till målet under hela skjutförloppet, problemet med att målet går i mask är litet eftersom roboten mot lågt ygande mål anfaller med ett höjdöverläge och tittar neråt. Vapensystemet har hög eldhastighet och kan ha många robotar i luften samtidigt. Eftersom målen är på väg mot skyddsobjektet så räcker det med en moderat fart på luftvärnsroboten då den mer eller mindre färdas på kontrakurs mot målet. Förmåga att avfyra  era robotar på kort tid är därför en viktigare egenskap än hastighet för dessa robotsystem.

Svåra att slå ut

Jaktrobotar som luftvärnssystem är inget nytt. Utvecklingen av denna typ av system kommer att fortsätta, inte minst för att hålla nere utvecklingskostnaderna. Nyare system med möjlighet till ”lock on after launch” och datalänk ger möjligheter att bekämpa mål bakom mask. Olika typer av målsökare, aktiva- och passiva, ger systemen allväderskapacitet och gör det svårt för motståndaren att störa dem. Eftersom ingen eldledningsradar behöver utnyttjas är det svårt att hitta eldenheten och svårt att bekämpa den. Sensorinformation om målet får eldenheten av ett sensornätverk. Sensornätverk är svåra att helt slå ut genom att det kan bestå av en mängd spaningssensorer av olika typ. Vertikalstartande robotar innebär 360 graders eldområde och ställer små krav på grupperingsplatsen vilket gör det möjligt för luftvärnet att skydda stor yta samt följa med manöverförband.

Så mycket som möjligt är bevarat i originalskick inne i Rödbergsfortet. Bilden visar en kanonservis kommunikationsutrustning.

Varje år besöks Rödbergsfortet av 9 000 besökare och den forne artilleristen Ralf Adolfsson är en av de kunniga guiderna.

Stefan Bratt

Bodens hemliga fästning har blivit stor turistmagnet

Den var ända fram till mitten av 90-talet en av landets mest välbevarade militära hemligheter. Idag intas delar av Bodens fästning, nämligen Rödbergsfortet, av tusentals människor men inte från öster utan av turister från många olika länder.

Artilleriet i Boden  rade sitt 100-års jubileum under 2006.

Stor del av sin tid som antingen värnpliktig eller befäl har många Bodenartillerister tillbringat i något av de fem fort som utgjorde stommen till Bodens fästning. Men, klockan 14.11 på nyårsaftonen 1997 tog epoken Bodens fästning slut.

Då trampade den siste chefen för Rödbergsfortet, kapten Henry Rova för sista gången på avfyringspedalen till en av fortets fyra tolv centimeters Boforspjäser, som ursprungligen utgjort bestyckning till jagaren ”Gävle”.

En tid som också i allra högsta grad bidrog till att staden Boden i södra Norrbotten såg dagens ljus 1919.

Idag har Bodens Fästning förvandlats till en populär turistattraktion då Rödbergsfortet sedan sommaren 2000 omvandlats till en av södra Norrbottens mest populära turistattraktioner.

Fyra indelta knektar

Före år 1901 och byggandet av Bodens fästning fanns inte Bodens stad. Det militära engagemanget inskränkte sig till fyra indelta knektar i var sitt soldattorp i Bodsvedjan, några kilometer söder om dagens stadskärna.

Tretton år senare var Bodens fästning klar att tas i fullt bruk. En fästning som fram till nyårsaftonen 1997 haft tiotusentals värnpliktiga och befäl inkvarterade i de fem fort som utgör stommen till fästningsverket. - Totalt ingick ungefär 1 200 objekt i fästningen och den ring med fort som utgör fästningen är 2,5 mil lång, berättar Henry Rova.

Henry Rova  ck alltså i egenskap av siste chefen för Rödbergsfortet äran att avfyra det sista skottet. - Mitt sista kommando till pjäsen var ”84 lag”.

Vi hade totalt 496 skott att avfyra innan fästningen skulle tas ur krigsorganisationen.

Efter att vi hade avfyrat 84 skott var eldröret 140 grader varmt. Du kunde hälla snö över pipan, höra hur det fräste till, och höll du händerna nedanför eldröret och  ck de kondenserade snödropparna över dig brände du dig, berättar Henry Rova.

Samma dag invaderades fortet av över 10 000 ny kna människor som för första gången  ck stifta bekantskap med ”låset i norr”. Enligt Bodenpolisen var det den största folksamlingen i Bodens historia.

Naturlig lokalisering

Att bygga fästningen i trakten kring Boden var en naturlig åtgärd, inte minst på grund av den kuperade terräng som omger staden. Boden blev också ett lås över Lule älv samt var tidigt en knutpunkt för järnvägstra ken. Här passerade bland annat järnvägen över Lule Älv och bildade en knutpunkt med Ofotenbanan mot Narvik. Dessutom var avståndet till kusten tillräckligt långt för att fästningen inte kunde beskjutas från en invasionsstyrka till sjöss. - Faktum är att samtliga fortens pjäser har varit skarpt inriktade mot ett och samma mål under en dag – järnvägsstationen Boden

Södra. Det skedde 1942 i samband med att den tyska divisionen Engelbrekt transiterades genom Sverige. Vi skulle i alla fall inte begå samma misstag som Norge och Danmark gjort med att bli överfallna med vår gard nere, förklarar Henry Rova.

Samtliga bergsfort inom fästningen bestyckades redan från början med ett tungt och ett lätt batteri samt granatkastare och kaponjärkanoner för närförsvar.

Det tunga batteriet vid Åbergs-, Degerberget samt Gammelängsforten bestod av vardera fyra stycken 12 centimeters kanoner och vid Mjösjö- o Rödbergsforten fyra 15 centimeters haubits modell 1906. 1976 skedde en modernisering och samtliga fort  ck en enhetlig kaliber då Rödbergsfortet erhöll fyra 12 centimeters kanoner från stadsjagaren Gävle. Skottvidden var 19 kilometer.

Varje fort förfogade också över åtta granatkastargrupper.

Kostnad – tre JAS-projekt

Det var inget litet projekt som sattes igång våren 1901. Faktum är att uppförandet av

Soldatförläggning i Rödbergsfortet.

Här släpps inga obehöriga in och de som av någon anledning ville försöka fi ck först överlista stora vakthundar som var dresserade till att ”hugga först och skälla sedan”. Bodens Fästning är vårt lands i särklass största militära investering genom tiderna.

I dagens penningvärde motsvarar den totala kostnaden för fästningen mycket pengar - Inledningsvis beräknades kostnaden till 8,7 miljoner kronor vilket bara den var en svindlande summa (motsvarar i dagens penningvärde den tredubbla budgeten för JASprojektet). Men, inte långt efter att bygget startades insåg generalstaben att budgeten måste revideras. 1904 ökades budgeten drastiskt och hamnade på för många under den tiden ofattbara 18,9 miljoner kronor.

Den faktiska kostnaden blev till slut 19,2 miljoner kronor, berättar Henry Rova.

Driften för ett fort beräknades till mellan 500 000 – 600 000 kronor per år beroende på fortets storlek och besättning. Rödbergsfortet hade ett manskap på 450 personer, ett litet samhälle i miniatyr, som skulle klara en belägringssituation i minst två månader. Inne i forten fanns förutom en läkarmottagning även rum för tandläkaren.

Varje fort förfogade över en läkare och en tandläkare.

Varje värnpliktig vid dåvarande A 8  ck räkna med åtminstone 2-3 månaders tjänstgöring i något av de fem forten.

Som mest fanns det enligt krigsdagböcker från andra världskriget 22 800 man stationerade i Boden med omnejd för att bemanna fästningsverken som utgör Bodens Fästning.

Drygt 9 000 besökare

Sedan sommaren 2000 driver Henry Rova tillsammans med Sally Sundbom både guide- och konferensverksamhet i det nedlagda fortet.

Knappt 10 000 personer guidas varje år runt inne i två av forten. Vid klart väder ser man utan problem konturen av SSAB:s stora stålverk i Luleå.

Även om Bodens fästning, dess fort och andra anläggningar under många decennier tillhörde en av våra mest skyddade hemligheter är kanske faktumet att även ett av forten, Degerbergsfortet under en lång rad av år var förvaringsplats för den svenska guldreserven. - Om man tittar på den här skissen så står det bara ”valv”. Ett valv där ingen av fortets personal, vare sig han var fortväbel eller fortchef hade nyckel till. Det var alltså guldvalvet, berättar Henry Rova. Men en sommarnatt år 1984 skedde en topphemlig transport. Reserven som motsvarade 139 ton guld,  yttades.

Tre bepansrade lastbilar kom till berget och bara ett fåtal personer  ck delta i arbetet med att lasta guldtackorna…

Nog kan ett besök med tillhörande guidning på cirka en timma av dessa sevärdheter vara värt mindre än hundra kronor för militärhistoriskt intresserade personer? - Dessutom är det en kulturhistoriskt anläggning som många hört talas om men förhållandevis få har sett, tillägger Henry Rova.

Källor:

”Sån’t var livet i Bodens fästning och garnison”, Kamratföreningar i Bodens Garnison (2001) samt ”Bodens Fästning” av major Mats Johansson (1999).

Samtliga fem fort som utgjorde stommen till Bodens Fästning hade sin egen läkarmottagning och även plats för tandläkare.

Knappt 10 000 personer guidas varje år runt inne i två av forten. Vid klart väder ser man utan problem konturen av SSAB:s stora stålverk i Luleå.