Yweski Magazine #4

MAGAZINE #4 VINTER/VÅR 2016

S:T ANTON

FÖR EN SÄSONG Olle Stenbäck

TJEJGÄNGET PÅ SKIDOR

Tiotuttar

VARFÖR ÅKER VI SKIDOR?

Jonatan Mohlin

FREERIDE WORLD TOUR ANDORRA Bildkollage och intervjuer

YWESKI MAGAZINE | WWW.YWESKI.COM

YWESKI MAGAZINE #4, 2016 Upplaga 1 // 2016-02-18 // Göteborg, Sverige REDAKTIONEN Yweski Magazine // www.yweski.com info.yweskimag@gmail.com ANSVARIG UTGIVARE Axel Adolfsson // adolfssonaxel@gmail.com // 070 515 75 18 UTGIVEN DIGITALT 2016-02-18 // www.issuu.com/yweskimag ANNONSER Vid intresse av att annonsera i tidningen ber vi er skicka ett mail till redaktionen, så berättar vi mer. info.yweskimag@gmail.com

Allt material i tidningen är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. © 2016 Yweski Magazine ISSN 2002-2085

OMSLAGSBILD ÅKARE Olle Stenbäck FOTO Erik Sundfeldt Stuben • S:t Anton am Arlberg • Tyrolen • Österrike

MAGAZINE | 3

INFO.YWESKIMAG@GMAIL.COM

4 | YWESKI

NEDAN Victor Daggberg i Hemsedals skogar, December 2015.

FOTO Axel Adolfsson

Vår vision är att Yweski Magazine ska vara en plattform, där vi och andra passionerade skidåkare ska kunna publicera material ur ett amatörperspektiv. Gillar du att skriva om dina skidäventyr, tycker om att föreviga dina dagar på berget med foton, eller vill du kanske kombinera båda delarna?

I så fall ska du inte tveka att höra av dig till oss!

MAGAZINE | 5

INNEHÅLL #4 10//S:T ANTONS PUDER Olle Stenbäck

19//VARFÖR ÅKER VI SKIDOR? Jonatan Mohlin

24//HEMSEDAL MED CAS Resereportage Hemsedal

34//FRÅN ARKIVET Tignes, Frankrike

36//EVOLVER RAILJAM Railjam på torget i Skövde

40//SKIDGÄNGET TIOTUTTAR Tiotuttar

47//GOT – BCN T.O.R Resereportage Andorra

54//FREERIDE WORLD TOUR Bildreportage

56//VAD ÄR FRIÅKNING? Fakta om sporten

58//SVENSKAR PÅ FWT Möt åkarna på touren

62//GENOMBROTTET Emil Johansson

6 | YWESKI

OVAN Bra v채der, m채ktiga vyer och grym 책kning under Freeride World Tour i Andorra 2016.

FOTO Gustaf Adolfsson MAGAZINE | 7

REDAKTIONEN OM OSS Redaktionen på Yweski Magazine består av de två bröderna Adolfsson samt Victor Daggberg.

Tillsammans delar vi ett stort intresse för skidåkning, men även att föreviga det vi gör på berget med fotografier. Vi är tre glada amatörer som vill inspirera andra glada amatörer med det vi gör.

VICTOR DAGGBERG Producent, Projektledare Mölltorp

AXEL ADOLFSSON Chefredaktör, Fotograf Göteborg

GUSTAF ADOLFSSON Art Director, Fotograf Skövde

KONTAKT www.yweski.com info.yweskimag@gmail.com Hör av dig till oss med dina historier.

8 | YWESKI

SKRIBENTERNA #4 Yweski Mgazine bygger på delaktigheten hos våra duktiga och engagerade skribenter samt fotografer.

Stort tack till detta nummers alla medverkande.

EMIL JOHANSSON Ursprungligen från Skövde med Billingebacken som sin hemmabacke. Genom en hård satsning mot slalomeliten har han tagit sig hela vägen från skaraborgsslätten till världscupen i slalom. I förra numret av Yweski Magazine kunde vi läsa om Emils kamp för att få bli en del av landslaget, om hur han stod på skidor 150 dagar den gågna säsongen och åkte en mängd diverse FISoch Europacuprace. I detta nummer följer han upp sin förra artikel. Vi får hans bild av genombrottet och känslan av att få sina första världscuppoäng. //62

JONATAN MOHLIN Jonatan Mohlin är en svensk examinerad skidlärare med rötterna i Tibro, Västergötland.

Sin karriär som skidlärare började han på Yrkeshögskolan SCoTT i Orsa. Han har jobbat både i norska Geilo och Lindvallen i Sälen. Nu arbetar han för European Snowsport i Verbier som den ledande instruktören på Sir Richard Bransons ”The Lodge”. I tidningen försöker han reda ut varför vi så gärna åker skidor. //19

OLLE STENBÄCK 21 år gammal (om två veckor).

Skidåkning och att upptäcka världen är de största intressena.

Tillfällig sysselsättning: på resande fot och backpacker på andra sidan klotet.

Jag är född i Skövde och döpt i kyrkan på toppen av Billingebacken.

Uppvuxen 100 meter från backen och började åka när jag var 3 år.

Alpin utförsåkare på nationell nivå till 16 års ålder. Sedan lade jag racelaggen på hyllan och fattade direkt tycke för freeride.

Liftvakterna skojade med mig när jag var i 8-årsåldern att de skulle ställe en säng åt mig i pistmaskinrummet eftersom jag alltid var i backen från att den öppnade tills att den stängde. //10

TIOTUTTAR – Det händer inte ofta men ibland lyckas alla tuttar vara på samma plats vid samma tillfälle som på bilden bredvid. Vilka är då “alla tuttar”, jo fem tjejer från alla möjliga breddgrader i Sverige som lever livet och har skidåkning som passion.

I detta nummer berättar de historien om sig själva, hur de kom till och varför de heter som de heter. //40

MAGAZINE | 9

OVAN En djup dag i Langen.

10 | YWESKI

ST:ANTON

FÖR EN SÄSONG TEXT Olle Stenbäck FOTO Erik Sundfeldt

»» MAGAZINE | 11

När jag gick första året på gymnasiet var jag nere en vecka i Österrikiska S:t Anton och hälsade på min syster, som gjorde säsong därnere. Det blev en oförglömlig vecka med upplevelser som jag sent skulle glömma och det var efter den veckan i S:t Anton, hos syrran, på After Skin, i den underbara lilla alpbyn och sist men inte minst efter grymt bra skidåkning som jag bestämde mig. Här skulle jag också göra min första säsong.

N

ovember 2014, tre år senare, studentens bakfylla hade börjat släppa och efter några månaders arbete var det på riktigt dags att ge sig av mot den klassiska skidorten S:t Anton. Med mig var min då relativt nyfunna men numera mycket goda vän Fredrik, som jag av en slump träffade för första gången tre år tidigare i S:t Anton. Precis som i en kärleksfilm var vi nu på väg tillbaka till S:t Anton där vi träffade på varandra för första gången.

Planen var simpel. Efter att läst runt på lite forum och fått lite tips och tricks från syrran hade vi bokat sju nätter på det enkla vandrarhemmet ”Sepp Gruber” mitt i byn. Därefter var den enda planen att hitta boende, jobb och skönt folk att spendera de kommande vintermånaderna med. Allt gick enligt planerna och efter en veckas dörrknackande och sökande efter både jobb och säsongsboende hade det hela börjat ordna upp sig. Vi träffade redan första kvällen folk som vi kom att hänga med hela säsongen och efter en vecka hade jag löst boende

tillsammans med Fredik och uddevallasonen Petter och även skrivit på anställningsavtalet på S:t Anton Skiservice Center. Nu var det dags för det roliga att börja på riktigt.

Som ett brev på posten kom sen den första snön.

Vi var lyriska och den första puderhetsen medförde djupa repor i belagen på våra skidor, men vad gjorde det när vi jobbade med att laga, valla och slipa skidor hela nätterna. I och med att den första snön kom och liftarna öppnade började våra liv rutas in till ett ganska så vardagligt mönster. Dagen började med frukost, sedan skidåkning heeela dagen och direkt efter att liftarna stängde var det dags att dra hem till lägenheten för att tillaga en monstruös pastamåltid, för att stå sig hela kvällen och natten på jobbet, innan det var dags att traska vidare till kneget. Det var väl i stort vad vi gjorde om dagarna. Förutom dagarna vi var lediga. Då bytte vi ut jobbdelen mot afterski som sedan blev förfest som efter det ofta resulterade i en rejäl utgång på

FOTOGRAFEN Jag heter Erik Sundfeldt, är 21 år gammal och är uppväxt i Hjuvik strax utanför Göteborg. Just nu är jag är jag bosatt i Lund där jag studerar första året på Teknisk design. Förutom skidåkning och fotografi är jag mycket förtjust i kitesurfing.

Jag har haft privilegiet att ha två skidtokiga föräldrar och det har således blivit en hel del åkning under min uppväxt. Men som för många andra så kändes till slut 1-2 veckor om året för lite och något år efter studenten så valde jag att spendera en vinter i S:t Anton där jag bl.a. lärde känna Olle.

I år blir det dock sparsammare resande med anledning av studierna. Säkert är att påsken spenderas i Chamonix och förhoppningsvis blir det en kortare visit till Sölden i slutet av februari där jag har en god vän som gör säsong i år.

12 | YWESKI

HÖGER Anton Karlsson gör ett drop vid en restaurang i Stuben.

MAGAZINE | 13

någon av de lokala små barerna och nattklubbarna tillsammans med alla andra säsongare.

Det är oerhört svårt att återberätta en hel säsongs äventyr på bara några sidor och för att inte få det att låta för mycket som en saga, ”det var en gång” så tänkte jag väljer ut några episka delar att berätta om och sedan avsluta med en ”pros and cons” för er som är sugna på att ge er av och säsonga.

Eftersom att jag hade den stora turen att träffa på likasinnade människor som var i alperna på jakt efter de perfekta åken snarare än den perfekta afterskin så blev resultatet därefter och vi blev väl lite mer byns skidnördar istället för afterskins kungar.

Mig personligen kvittade det precis för om jag får välja mellan first tracks en kall januari morgon mot en kall jägerbomb på Taps (lokalt afterski-hak) så är mitt val enkelt.

Jag skrev lite tidigare om hur det var när den första snön föll. Man var mer sugen än någonsin på skidåkning, då man hade gått runt i flera veckor och konstant pratat om det, och när den väl kom var man taggad till tusen. Snart därpå kom julafton. Det var min, och även många andras, förta jul hemifrån och vi valde att kombinera skidåkning med typisk svensk jul fast på bortaplan. Detta resulterade i några finfina åk uppe på Rendl, som är delen av S:t Anton-systemet där vi föredrog att kötta pist.

VÄNSTER Offpist i Stuben.

14 | YWESKI

“När snön föll som mest och turisterna och de mest bakfulla säsongarna höll sig inomhus drog vi oss bort från allt folk, över toppen och ner mot andra dalen.”

HÖGER Olle är nöjd efter ett bra åk i Stuben.

Efter några goa repor och en kall öl drog vi oss ner till byn och fixade i ordning ett julbord som efter de rådande omständigheterna blev väldigt bra.

Hemmagjorda köttbullar, skinka, någon form av wurst som vi kallade Prins-wurst, streamad KalleAnka och det lokala lågprisölet Pittinger. Det var inte som hemma, men vi kunde haft en betydligt sämre julafton.

Säsongen drog igång på riktigt någon gång efter nyår när de riktiga dumpen började komma.

När snön föll som mest och turisterna och de mest bakfulla säsongarna höll sig inomhus drog vi oss bort från allt folk, över toppen och ner mot andra dalen. Stället jag pratar om heter Stuben. I Stuben hittade vi som mest snö och efter några veckor när vi visste precis vart vi skulle åka för att få orörd offpist hela dagen så var det verkligen som vårt eget paradis. Vi upplevde att vi hade denna del, med den uråldriga sittliften, för oss själva tills slutet av säsongen då det spred sig bland säsongarna och våra ”hemliga” lines var helt plötsligt allmänt kända. Men hur som helst, Stuben is the shit och därifrån har jag majoriteten av mina skidminnen från den gångna säsongen.

När man har flängt runt och letat puder i ett (visserligen stort) liftsystem så inser man strax att man vill expandera sin lekplats och tänka lite längre

utanför ramarna (pisterna). Vi började få nys om ett skogsåk där man skråade från toppstugan i Stuben hela vägen bort till ett ställe som vi kallade Langen.

Där lyckades vi hitta ett, som vi i efterhand fick veta var mycket känt, skogsåk som varade i en oändlighet och vars terräng påminde mycket om det man ser på film från Canada. Det enda problemet var att efter allt njutande vankades en bussfärd hemåt och det var ytterst sällan vi tajmade bussen utan oftare det motsatta att vi satt halva dagen på en busshållsplats och jämrade oss över att vi glömt kolla tidtabellen, igen. Men priset att vänta på bussen var värt att betala efter ett sådant åk som du får i Langen. Vi spenderade en dag i Langen med en polare, Erik Sundfeldt, som tog några riktigt feta bilder i Langen som får tala för sig själva.

Bakom all framgång finns hårt arbete brukar man väl säga? Jag tyckte vi gled rätt mycket räkmacka och lyckades hitta grymma åk ändå, men en dag i mitten av februari fick jag en idé. Jag hörde om någon som hade turat upp för toppen på motsatt sida av Rendl och kört en sjukt fet couloir, det episka slutade inte där utan couloiren är belägen som så att man ser rätt in i den från uteserveringen, beachen (där alla säsongare satt och sola samt förtärde Pittinger) och även från parken. Jag tänkte att om jag får till en repa där och alla som sitter och MAGAZINE | 15

16 | YWESKI

“Svettiga var vi men efter några timmar med gasolspisen i full gång och Petters gorgonzola-pasta puttrandes på lågan så kändes det riktigt bra...” chillar på Rendl ser detta, då sätter jag mitt namn på kartan.

Jag fick med mig en polare som var nere på besök som hade betydligt mycket mer erfarenhet av att tura än vad jag hade och efter en snabb planläggning från beachen gav vi oss iväg. Jag hade inga stighudar så grejen var att vi skulle boot-hajka ospårad terräng upp på toppen av ett berg. Det tycktes enkelt första hundra meterna sen var det ett rent helvete. Svetten rann och vi kom inte mycket närmre. Men efter många om och ack så många men lyckades vi nå delmålet, där vi skulle äta vår lunch. Ett äpple, en vitsmörgås och en halv flaska smältvatten, oerhört rutinerat…

Vi traskade vidare och efter ytterligare någon timma (vi hade då hajkat i fem timmar och var helt utpumpade) så nådde vi toppen. Åtminstone enligt våra beräkningar. När vi beslutar att vi nått toppen, klickar i skidorna och börjar skråa mot den tänkta couloiren då är klockan fem på eftermiddagen, liftarna är stängda och det finns definitivt inget folk att visa upp sig för på beachen. Men tur var väl det, när vi kommer fram till vårt tänkta drop-in märker vi att vi inte ens är halvvägs uppe och droppet in i couloiren är ca 30 meter med platt landning och vi inser att det bara är att skråa tillbaka och glida ner på den isiga skaren som lagt sig som ett lager ovan på snön då solen gått ner över Rendl-dalen.

Ett mindre lyckat äventyr som visade att hårt arbete kan även ligga bakom ett fullständigt nederlag.

Skam den som ger sig. Några veckor och några fantastiksa historier om övernattnignar på övergivna fjällvandringsstationer senare. Vi packade våra väskor med lite mat och alla varma kläder vi hade.

Sen spände vi på oss hudarna och begav oss så långt upp i Rendl-dalen man kunde komma. Efter en timmas skråande från toppen av Rendl, korsade vi över en (förhoppningsvis) bottenfrusen glaciärsjö och sedan efter tre timmars stigning uppåt i dalen kom vi till en fjällstation. Svettiga var vi men efter några timmar med gasolspisen i full gång och Petters gorgonzola-pasta puttrandes på lågan så kändes det riktigt bra att spendera natten mitt uppe i ingenstans bland bergen.

Att sedan vakna upp och stiga ut till fullständig Bluebird och en tystnad som inte går att beskriva.

Toppa detta med ett antal fantastiska åk helt orört vitt guld som dessutom kändes ännu goare när man hade avverkat varje fallmeter på egen hand med svetten sprutades ur öronen. Detta var ytterligare ett oförglömligt äventyr från min säsong i S:t Anton.

Jag skulle ljuga om jag skulle säga att vi höll oss borta från festandet helt och hållet. Det blev trots allt en hel del party också. Afterskin i S:t Anton är välkänd för sina klassiska Österrikiska afterksi-hak, men även för de lite modernare ställena och det var ofta på något av dessa ställen vi hamnade efter en dag i backen, om det inte stod jobb på schemat.

Framförallt ”Taps” men även ”Mooserwirt” och ”Krazy Kangaroo” var de ställen som vi besökte mest. Mitt starkaste minne från den biten var när vi körde ett så kallat ”shot-rally” med alla säsongare. Alla klädde ut sig till vad den sparsamma garderoben hade att erbjuda, vi blev ”skiing ninjas” med svarta underställ, svart rånarluva och svarta goggels. Planen var att ta sig från ena sidan av liftsystemet till andra och i varje lift var det en shot som gällde (och mer därtill) sedan var det full fart

VÄNSTER Anton Karlsson får lite luft under skidorna i Langen.

MAGAZINE | 17

FOTO Grace Lee

och försten ner till nästa lift. Sjukt kul minne som resulterade i en heldagsfest i pisten.

Säsongen började lida mot sitt slut och vi som lämnade i mitten av april fick aldrig uppleva slaskskidåkningen, utan vi hade rikligt med snö och rejäla snöfall långt in i april. Anledningen till att vi lämnade S:t Anton så pass tidigt var att jag och Fredrik skickade hem våra skidor med en kille som körde skåpbil till Sverige och sen gav vi oss av på en tre veckor lång tågluff genom Sydeuropa.

Vi tog tåget från S:t Anton till Nice i Frankrike, innan vi gjorde hela Rivieran vidare till Barcelona, Zaragoza och San Sebastian i Spanien. Därefter tillbaka in i Frankrike till Biarritz, Paris och sedan Bryssel, Amsterdam, Hamburg, Köpenhamn och slutligen var vi åter på svensk mark.

Att tågluffa rekommenderas starkt då vi fick se mycket, träffa massa roliga människor och dessutom passa på att göra roliga saker. Första priset går dock till San Sebastian i norra Spanien där vi mötte upp Ronan, som vi lärt känna i S:t Anton. Ronan som är från Australien skulle lära oss svenskar att surfa, så i San Sebastian stannade vi i tre dagar och surfade, käkade pinchos (baskisk tapas) och drack öl.

Summa summarum efter en oförglömlig säsong i alperna och ett minnesvärt avslut på luffen i goda vänners lag vill jag avrunda med en lista på för- och nackdelar med det som kommer bli din första säsong i någon skidort någonstans i världen.

18 | YWESKI

För min del bär det av mot Japan för att utforska skidåkningen runt om på Hokkaido under vintern.

Det ryktas om att det finns så mycket snö så man faktiskt kan ha ”friends on pow day”, frågan är om det verkligen kan stämma? Tack för mig, Servús!

PROS & CONS MED SÄSONG PROS

»»Sjukt kul! »»Minne för livet »»Nya vänner som delar ditt största intresse (förhoppningsvis skidåkning och inte afterski) »»Utvecklande för dig både som människa och skidåkare »»Ser bra ut på CV:t »»Mycket därtill

CONS

»»Dåligt betalt, dåliga arbetsvillkor och galna österrikiska chefer »»Dyrt boende »»Mindre sunt leverne »»Inget för den pedantiske hypokondrikern med bassilskräck

OVAN Surf i San Sebastian.

NEDAN Ibland får leta djupt efter krafteran i snön, riktigt djupt.

FOTO Jonatan Mohlin

VARFÖR ÅKER VI

SKIDOR?

Ur en skidnörds perspektiv

TEXT Jonatan Mohlin FOTO Se bildtext

Jonatan Mohlin är en svensk examinerad skidlärare från Tibro i närheten av Skövde. Han började sin skidlärarkarriär på Yrkeshögskolan SCoTT. Efter en säsong i Geilo, Norge och två i Lindvallen arbetar han nu på European Snowsport i Verbier som den ledande instruktören på Sir Richard Bransons ”The Lodge”.

»» MAGAZINE | 19

Långsamt börjar snön singla ner när jag helt själv står kvar på det snöiga torget med skidskolevästar i ena handen och stavar i den andra. Jag funderar - Varför gör vi det här? Varför åker vi egentligen skidor?

K

lockan är 16.37 när jag kommer ner med liften till Verbier. Jag hälsar på liftvakten som ser ovanligt trött ut idag. - Bonne journée harklar jag ur mig på halvtaskig franska. Runt omkring mig känns det som om människor rör sig extra långsamt idag, eller så kanske det bara är jag som är lite extra stressad. Framme på Place blanche står föräldrarna otåligt och väntar på sina hjälmfotingar.

– Har August skött sig idag? Frågar en förälder medan en annan ger mig sitt barns skidskoleväst och snabbt skyndar sig iväg med mot restaurangen där resten av familjen väntar. Långsamt börjar snön singla ner när jag helt själv står kvar på det snöiga torget med skidskolevästar i ena handen och stavar i den andra. Jag funderar – Varför gör vi det här?

Varför åker vi egentligen skidor?

Skidåkning kan vara tufft och påfrestande. Det kan vara mjukt och avslappnande. Och ibland kan det till och med vara smärtsamt. Läser du det här har du sannolikt någon gång ställt dig på två hala plankor som glider utför. Då vet du också vilka känslor det kan framkalla. Känslor som ofta övergår

20 | YWESKI

OVAN Även i Champolucs offpist kan man få leta djupt innan skidorna studsar upp.

FOTO Isabelle Sevenheim

MAGAZINE | 21

till ett beroende, och istället för att se vem som vinner Melodifestivalen en mörk lördagskväll sitter du istället och febrilt letar efter sistaminutenresor till alperna. Men varför blir vi så beroende?

Föreställ dig att du sitter i en bergochdalbana.

Den svänger, den rör sig upp och ner. Den går långsamt och den går snabbt. Visst kittlar det lite i magen och visst har du det rätt roligt? Försök nu att översätta bergochdalbanas rörelser till skidåkning.

Du svänger, du hoppar och landar. Det är flackt, det blir brantare. Och istället för att ha en bestämd bana påverkar du nu själv hur och var du vill åka

“Skidorna studsar upp och rör sig mot nästa sväng. Som en studsboll rör du dig ner för berget, sida till sida. Vad som egentligen hänt är att snön sjunkit ihop tills den blivit tillräckligt kompakt för att bära upp dig.” och därmed hela upplevelsen. Har du det kul?

Skidåkning är en lek med krafter. Och vare sig du smiskar nypistat i Sölden, pumpar bottenlöst i Whistler eller plogsvänger i Branäs är det samma lekplats av krafter du upplever. Och den mest intressanta kraften kan vi kalla kraften från snön.

När du vrider, hoppar, belastar eller kraschar är det den kraften som kommer göra att ditt moment, din fart, ändrar hastighet och/eller byter riktning.

För att göra det enkelt kan du tänka dig att dina ben är en förlängning av kraften från snön. Och desto närmare snön kraften kommer, desto större blir den. Alltså upplever en raceåkare som nästan ligger ned i svängen en mycket starkare kraft än dansken med gogglesen upp och ner som hasar sig ner för backen. Detta betyder alltså att du själv har möjlighet att påverka den kraft du upplever till

22 | YWESKI

NEDAN Skribenten är ute och leker med kraften från snön.

FOTO Nick Reader

skillnad från i bergochdalbanan där den kommer vara samma varje gång du åker.

Vi rör oss vidare till pudret. Det har dumpat hela natten. Du har slagit dig fram i liftkön för att få första stolen upp och väl uppe glittrar snön omkring dina skidor i morgonsolen. Skidspetsarna pekas nedåt backen och du glider iväg. I snön sjunker dina skidor. De sjunker, sjunker och sjunker. Plötsligt, PING! Skidorna studsar upp och rör sig mot nästa sväng. Som en studsboll rör du dig ner för berget, sida till sida. Vad som egentligen hänt är att snön sjunkit ihop tills den blivit tillräckligt kompakt för

att bära upp dig. Kraften från snön gör att skidorna studsar upp och skapar den otroliga känslan av puderåkning.

För många är det här den absoluta anledningen till varför de åker skidor. Upplevelsen av hur kraften från snön skickar vår kropp i en ny riktning.

Självklart finns det också fler anledningar: Naturen, vänner, motionen, och ja till och med prylarna.

Men jag tror att alla de här anledningarna vilar på grunden av hur det känns när vi rör oss ner för berget. Så ut och lek. Ut och lek med den fantastiska kraften från snön!

MAGAZINE | 23

HEMSEDAL

TEXT Axel Adolfsson FOTO Axel Adolfsson // Victor Daggberg

Som en resa i tid och rum.

Från en verklighet till en annan.

Bussen har gjort mer än förflyttat mig fysiskt på kartan. Den har förändrat mig för tillfället. Den Axel som klev på bussen i Göteborg är inte samma Axel som klev av i Hemsedal. Han är förändrad. Ekorrhjulet har stannat men jag är mer levande än någonsin.

24 | YWESKI

MED EN SKIDRESA I TID OCH RUM

»» OVAN Amanda Eliasson och Mauritz Philipson på bussen mot Hemsedal.

MAGAZINE | 25

Allt börjar en blytung torsdageftermiddag på en parkeringsplats i utkanten av Chalmers uppe på Johanneberg. Det är december och tiden kvar till andra advent är lika lång som den tid som gått sedan första advent. I min studentlägenhet har den elektriska adventsljusstaken precis installerats och regnet har piskat på tvären senaste veckorna. Tempot i kurserna tillsammans med väderleken utgör en kombination som får vem som helst att gå på knäna. Ljuset i tunneln börjar skymta runt hörnet men allt känns som vanligt i december i Göteborg.

P

å parkeringsplatsen inramad av byggnaderna som utgör Chalmers tekniska högskola har motsvarande fyra turistbussar med studenter samlats. I skuggan av byggnaderna som utstrålar vad schablonbilden av en ingenjör innebär i forma av fyrkantighet och stelhet släpar svettiga teknologer på resväskor, skidfodral och öl. Destinationen är Hemsedal. Vi ska fly verkligheten och stå på skidor över helgen. Chalmers Alternative Sports, CAS, har tillsammans med Softresor skapat att andningshål för alla de som finner lycka i att lägga svängar ned för berg belägna långt bortanför Göteborg.

CAS är den grupp av studenter på Chalmers som kanske allra mest åtrår att få ägna sig åt adrenalinstinna sporter. Tio teknologer utgör gruppen och deras uppdrag är att skapa utrymme för just sådana aktiviteter i anslutning till studierna. Senaste arrangemanget CAS genomförde, innan resan till Hemsedal, var en surftripp till Fuerteventura. Nästa möjlighet för Chalmersstudenterna att bryta av studierna tillfälligt ges i och med en skidresa till Davos.

När jag kikar upp från mobilen och instagramflödet har någon slagit på en skidfilm i bussens mediasystem. Skärmen rakt framför mig är skymd och jag tvingas till en svår manöver där nacken mår mindre bra för att kunna titta på skärmen bakom mig. Skidkollektivet som hyst många av förebilderna inom friåkningen i Sverige ligger

26 | YWESKI

bakom magin i filmen som visas – Free Radicals.

Retro, enkelt men vackert. Allt känns gammalt och enkelt, men samtidigt förmedlas en känsla av glädje likt ett varmt knytnävsslag genom monitorerna.

Tankarna börjar vandra iväg. Vilda gissningar om vilket år filmen är producerad skickas ut i luften av Victor som sitter bredvid mig. Vi enas om någon gång mellan 2005 och 2010. Nu har bromsen till ekorrehjulet slagit till på allvar. Fantasin har gett sig iväg ut och mina tankar befinner sig långt bort från min kropp och den obekväma bussen. Vardagslivet jag känner har slutat existera.

Samtidigt i den bistra verkligheten runt omkring på bussen understryks det faktum att öl och skidåkning är två sidor av samma mynt. Festen bland sätena kulminerar i några utbytesstudenters glädjetjut av att få se snö utanför bussfönstret. Tre trötta studenter, var ibland jag är en, skakar på huvudet och höjer volymen i hörlurarna för att döva oljuden runt om. Detta medans bussen far fram som ett rymdskepp i den mörka omgivningen med samma riktning som våra drömmar. Imorgon ska vi få åka skidor igen.

Fredag morgon. Många timmar och för lite sömn. Högst oklart var alla saker som behövs för dagen befinner sig i packningen. Avsaknad av många nödvändiga detaljer i matväg för att skapa en häpnadsväckande frukost.

Det enda som finns i tanken hos mig är rörelsen

HÖGER CAS i väntatn på att kliva på bussen vid Chalmers.

NEDAN Bröderna på SOUL justerar bindningar inför skidtestet.

av grötsleven. Det är jag, gröten, kastrullen och värmen från plattan. Allt annat är oväsentligt. Just där och då ger lampan i köksfläkten mig vägledning i livet. Den lyser upp min verklighet och hjälper mig fokusera på nuet. Övningen i mindfulness bryts när motståndet i omrörningen är det rätta och gröten är färdig.

I godan ro äter hälften av gänget frukost i vårt rum i lägenhetskomplexet beläget ett stenkast från liftarna medans resten ligger kvar i sängen. Stressa är inget vi planerar att göra. Det får ta den tid det tar. Backarna finns där och tiden finns för att hinna utnyttja dem. En listig manöver har gett oss lite extra tid. Klockorna ringde aningen tidigare än absolut

nödvändigt och detta har gett oss en försprång mot stressen. Faktum är att vi lämnar rummet påklädda och klara i helt klart godkänd tid även för den mest puderhetsiga skidåkaren.

Innan första liftturen hinner Victor och jag möta upp bröderna på SOUL skis som är i Hemsedal för att medverka på helgens skidtest. Grabbarna är precis lika avspända som vanligt och hälsar glatt på oss samtidigt som de hjälper några nyfikna skidåkare att tjuvstarta skidtestet en dag tidigare än de officiella datumen. Martin, Kristian och deras fullastade skåpbil har varit på plats i Hemsedal sedan i onsdags för att dels testa egna kommande modeller och dels låta fler skidnördar klämma, MAGAZINE | 27

känna och åka på deras skidor. Till sällskap under helgens skidtest har de många kollegor från så väl giganterna inom branschen till fler mindre uppstickare som visar upp säsongens hetaste lagg.

På väg upp mot liften står det klart att Kung Bore har varit god mot oss och pudrat en decimeter med förvånansvärt fluffig snö på marken och bergen omkring oss. Jag och Victor är överens om att målet med helgen är att skapa minst en magisk bild. Med målsättningen klar glider vi igenom spärrarna till sittliften.

Isfläckar, pucklar och träd. Mycket skall försäsongsåkaren hantera men i utmaningen ligger även det roliga. Jag ler hela förmiddagen. Jagandet efter det perfekta åket fortsätter. Övningen i

“Farten och balansgången mellan kontroll och att tappa kontrollen kittlar i magen, fyller sinnet och tränger bort det som snurrar där i vanliga fall.”

HÖGER Belagen på skidorna fixas till kvällen före säsongspremiären.

28 | YWESKI

mindfulness fortsätter också och jag är ett med skidorna och omgivningen. Det är något speciellt med att stå på skidor. Farten och balansgången mellan kontroll och att tappa kontrollen kittlar i magen, fyller sinnet och tränger bort det som snurrar där i vanliga fall. Vardagen tynar bort i kampen mot en annan verklighet. Varje sväng trycker vardagen längre bort och gör verkligheten här och nu större och mer dominant. Vardagens sanningen förlorar kampen mot bergens sanning.

Den sanning som berättar att nästa sväng är det som betyder något. Konkret och verkligt, här och nu. Betydelsefullt och meningsfullt för tillfället.

När klockan slagit tre känns låren lika styva som en överarmerad betongbalk. Detta så önskade sega

verkningssättet är långt borta. Lösningen kallas försäsongsträning och den ska nu komprimeras och genomföras inom loppet av tre dagar. Åka hårdare, härda ut och se resultatet vid nästa skidresa.

Lätt yrvakna hejar vi på Chalmeristerna i rummet mittemot vårt som precis är hemkomna från afterskin. Trötta efter jakten efter på magi i bildrutor under dagen har Victor och jag slumrat till i korridoren i väntan på att någon i vårt rum ska komma tillbaka från afterskin med nyckeln.

Efter ännu en stund med vila kommer så en nyckel till vårt rum och vi kan knalla in och äta middag. När midvintermörkret tagit ett fast grepp om världen utanför fönstret och snön lyser vit på taken börjar den traditionsenliga bastuvandringen i

lägenheskomplexet. Vart du än går finns det en bastu med gott sällskap att hälsa på. För den energistinne arrangeras spontana rundpingisturneringar och stämningen är på topp.

Morgonen där på har vinters härskare Bore släppt taget och det strilar nederbörd i form av regn på snölandskapet. Ingen ursäkt för att vika ned sig och inte pumpa på i backen men efter några timmar i regnet är kläderna och utrustningen bra fuktiga och en paus är oundviklig. Brasan i lodgen får fräsa ut fukten ur kläder och ryggsäckar samtidigt som magen laddades med varm choklad.

Ut igen för att lägga fler svängar. Regnet har upphört och det är mer välkomnande utomhus nu än under förmiddagens första timmar. Återigen

VÄNSTER Martin Hallberg blickar upp mot berget.

HÖGER Fullt ös inne på Stavkroa.

MAGAZINE | 29

30 | YWESKI

försvinner tankarna bort från där de vanligtvis befinner sig i vardagen. Sväng på sväng. Krafterna som ska kontrolleras. Farten som kittlar. Detta är kul. Sista stunden innan liftarna stänger börjar snön falla tät och klibba fast på jackan. Min barnsliga förtjusningen av vinter är högst levande och flinandes studsar jag ned mellan pucklarna i sista åket för dagen.

Lördag kväll innebär traditionsenlig dunderafterski för CAS årliga Hemsedalsresa.

Denna tillställning börjar en bit innan liftarna stänger och pågår hela natten för de som känner sig starka. Det kanske mest givna stoppet under kvällen är Stavkroa i Hemsedal. Stället kokar. Denna afterski liknar mer en nattklubb. En nattklubb som kulminerar runt kl 20 och där underställ är det plagg som motsvarar kavaj på klubbar utanför denna bubbla i skidvärlden. Människor i vitt spridda åldrar, guiderna från Softresor, norrmän, svenskar och utbytesstudenter. De flesta tycks vara här för att runda av dagen i backen.

När festligheterna börjar lägga sig inne på Stavkroa är det dags att mellanlanda på rummen.

Det är avspänt. Alla tycks vara kompisar med alla och är ni inte vänner redan dröjer det inte länge innan ni har blivit det. Något som tycks vara genomgående för de skidresor jag varit på. Om det beror på gemenskapen i att stå på skidor eller på den osminkade nakenheten i verkligheten efter en dag i backen, när de illaluktande underställen tillsammans med hjälmfrisyren klär av dig alla skydd mot omvärlden, är svårt att avgöra. Men sant är att skidåkare lätt blir vänner med andra skidåkare.

Grunnandes på detta och andra saker stämplar jag OVAN Axel hittar mjuk försäsongssnö.

FOTO Victor Daggberg.

MAGAZINE | 31

ut tidigt och laddar för nästa dag i backen.

Trött, hungrig och sur sliter jag av mig pjäxorna i värmestugan. Vädret och kroppen är inte som de borde idag för att kunna skapa magi med kameran.

Några trötta bilder finns på minneskortet men inget jag ropar högt för.

Ut på nytt i litfkön. Nya idéer finns i huvudet. Vi börjar med att pumpa på i den mjuka men lilla snön i utrymmet mellan backarna och i de backar som ännu inte helt öppnat för säsongen. Det är barnsligt kul. Den korta och intensiva försäsongsträningen jag bedrivit under de gångna dagarna börjar redan ge resultat. Skidorna går snabbare men låren orkar bemästra farten. Det blir några varv innan hjärta och lungor så höjer var sitt varnande finger för att de inte längre klarar av det som viljan vill genomföra. Paus.

Vi sneddar ut på okänd mark. Hittar ett ställe där det kan bli magi i kameran. Jag vänder om och hämtar fart. Victor hittar rätt komposition och exponering medan Hallberg fungerar som kommunikationslänk. Första tagningen blir helt fel.

Jag hamnar på fel ställe och det blir ingen magi.

Andra försöket blir bra. Victor ropar till och det tyder på att något har gått rätt.

Nästa sekvens är det Hallbergs tur att entra scenen.

Ett lämning från sommarens bikepark i Hemsedal sticker upp ur snön och får fungera som kick. Jag hittar rätt vinkel och ger klartecken till Hallberg.

Där satt den. Sista åket för helgen blir kanske det bästa. Nu väntar många timmar i buss innan vi är tillbaka i Göteborg.

När vi närmar oss Göteborg förändrar

32 | YWESKI

“Vi sneddar ut på okänd mark. Hittar ett ställe där det kan bli magi i kameran. Jag vänder om och hämtar fart. Victor hittar rätt komposition och exponering medan Hallberg fungerar som kommunikationslänk.”

Angeredsbron, likt en magisk portal, det som upplevs som verklighet. Borta är nu bergen och dess sanningar. Vad som är viktigt har skiftat.

Nästa sväng existerar inte längre mer än i avlägsna drömmar. Verkligen är justerad till att handla om det som finns i Göteborg med sin omnejd.

Sanningarna i bergen finns som fragment i medvetandet och kan förstärkas genom glimtar från de moderna människornas brunnar av tröst. Nu är det staden och den verklighet med tillhörande sanningar som finns framför ögonen. Bron som går över Götaälvdalen någon mil norr ut från Göteborg får symbolisera slutet på denna helg. Den Axel som klev på bussen i Hemsedal är inte helt den samma som kliver av i Göteborg sent på söndag kväll.

OVAN Victor lägger svängar i försäsongssnön i Hemsedal.

MAGAZINE | 33

FRÅN ARKIVET OM BILDEN Axel från redaktionen i orört puder på bergssluttningarna kring Tignes, Frankrike. Bilden är tagen under Axel och Victors första säsong och turné genom Alperna 2013. De stora vidderna i bilden är en illusion och i själva verket var backen endast två svängar lång bakom sittliftens avstigning.

INFO FOTO Victor Daggberg › 1/3200 sekund › f/11 › 102 mm brännvidd › ISO 400

34 | YWESKI

MAGAZINE | 35

E VO LV E R RAILJAM

Soligt, snöigt och folkfest. Evolver Railjam arrangerades för fem te gången i Skövde cit y, med stora som små delta gare den 13:e februa ri i år.

OVAN Årets yngsta deltagare i Evolver railjam, bara 7 år gammal!

E

fter två års uppehåll arrangerade Evolver ihop med Skövde cityförening Evolver Railjam för en femte gång. Ett trettiotal åkare både killar och tjejer i alla åldrar gjorde upp om fina priser. Yngsta deltagaren i år var sju år! Men tävlingen är inte det viktigaste utan det är känslan, hänget och den sköna stämningen hos åkare och pubik som är hela grejen med detta railjam, får jag berättat av arrangören Lukas Linnarsson från Evolver.

Backen är byggd med en byggställning som stomme och konstsnö från Skövdes längdskidanläggning har körts in till torget. Snön

faller lätt omväxlande med att solen tittar fram då och då. Stämingen är verkligen på topp och publiken och medtävlande hejar och uppmuntrar varandras trick. Åkarna får åka så mycket de vill under en viss tid och allt häftigt man lyckats visa upp under dagen bedöms och en segrare i respektive klass koras. Pris till bästa junior, bästa dam, bästa snowboardåkare och bästa skidåkare delades ut.

– Det är kul att kunna köra inne i stan. De flesta här hänger annars i slalombacken och åker, så det är kul att få visa upp sporten och ta med den HÖGER Temat var “skogshuggare” och man hade tänt en eld för att skapa stämning.

36 | YWESKI

TEXT & FOTO Gustaf Adolfsson

MAGAZINE | 37

VÄNSTER Backen var byggd med hjälp av en byggställning och konstsnö från Skövdes längdskidanläggning.

38 | YWESKI

goda stämningen in till stan igen, berättar en av arrangörerna jag pratar med. Även några som inte är skövdebor har tagit sig till torget för att köra idag.

Temat för dagen var “skogshuggare” och arrangöreran samt några åkare hade flannelskjortor, en eld hade tänts och bänkar hade sågats fram ur rejäla stockar. För de som ville avslutades dagen för de äldre åkarena på en av skövdes nattklubbar.

Att det är en tävling märks nästan inte alls, utan det är ren skidglädje mitt på Hertig Johans torg i Skövde på Västgötaslätten. Ibland behövs det inte mer än några få kubikmeter snö för att kapa ren åkglädje för en dag.

HÖGER Lite avaktande åkning först men efter hand bjöds publiken på allt mer avancerade tricks.

MAGAZINE | 39

TEXT Saga Smedberg FOTO Tiotuttar

TIOTUTTAR FÖDDES PÅ EN MÖRK VINTERVÄG OVAN Ingen fest slår en mellanfest.

40 | YWESKI

B

AKGRUND Vi kommer från helt skilda delar av Sverige med lite olika bakgrunder och därför ska jag förklara hur vi fem kunde mötas. För att förklara det enkelt så hade vi alla skidåkning som intresse och hade dessutom bestämt oss för att skolan fick vänta för säsongandets fördel. Det sammanföll sig så turligt att alla valde orten Åre på mitten av vårt avlånga land. Där och då började vår vänskap och i mars 2013 föddes Tiotuttar. Vilket jag i skrivande inser är snart tre år sedan.

VARFÖR BRÖST Vad är grejen med tuttarna kan man fråga sig?

Vi insåg att är du kille, gillar att åka skidor eller snowboard och gör säsong, så har många en grupp eller ett gäng, eller vad respektive väljer att kalla sig.

Gör detta säsongen tråkigare? Jobbigare? Svårare?

Nej, nej och nej. Som vi förstod det kunde vem som helst ha en grupp. Det var helt enkelt några kompisar som bestämmer ett namn, har sjukt roligt tillsammans och på något sätt dokumenterar och för peppen vidare till andra människor. Vi frågade oss, var är tjejerna? Vi ville också ha ett namn, ha sjukt kul och peppa andra. Dessutom var vi fem stycken och hade två bröst var. Namnet föddes på en mörk vinterväg i en fuktig bil körandes mellan Funäsdalen och Åre. Hen fick namnet Tiotuttar.

FÖRÄNDRA VÄRLDEN Från första dagen har vi varit överens om att det vi gör med Tiotuttar ska vara kul och att vi sedan ska försöka inspirera andra att ha detsamma. Vi har hela tiden haft ett extra öga för att tjejer ska våga kliva fram på berg och hav. Men att förändra världen har aldrig varit något mål. Om vi kan ha kul och våga nya saker så vill vi att du ska känna dig stärkt att göra det du med.

MAGAZINE | 41

42 | YWESKI

»» OVAN Saga äter kuddar både till frukost och lunch i Revelstoke.

MAGAZINE | 43

44 | YWESKI

OVAN SIDAN FÖRE Julia och Saga lever livet på skidtestet i Åre.

NEDAN SIDAN FÖRE Johanna dricker upp försluten i en av de otaliga beerpongmatcherna.

VÄNSTER Johanna tar lunchpaus i Riksgränsen.

OLIKA VAR DAG Ett år är ganska lång tid och med tanke på att Tiotuttar snart fyller tre så förstår ni att en hel del dagar har passerat. På säsong kommer du snabbt in i vardagen, att dra sina ikeapåsar i snöslasket till kanadensiska tvättautomater eller att slita sig upp morgon efter morgon för försöka lära vår yngre generation att dricka choklad inte gör att man carvar bättre. Ja då är det en vardag. Även puderdagar, beerpongvinster och trevliga middagar med vännerna blir till vardag. En säsong tar alltid slut och vad händer då? Alltid samma beslut, alltid detta rodd och ständiga fixande. Har jag: Boende?

Jobb? Pengar? Vad ska alla andra göra? Och kanske den svåraste frågan av alla, Vad ska jag göra nästa säsong? Sen skapas en ny vardag, som ofta, eller snarare alltid blir slitigare än den på säsong. Jobba dubbelt, göra av med hälften så mycket pengar och kanske bo långt ifrån familj, vänner eller allihopa.

“Och kanske den svåraste frågan av alla, Vad ska jag göra nästa säsong?”

MAGAZINE | 45

OVAN Elin carpar i solen i Hemavan.

LEVA ÅRET RUNT Jag tror att vi har börjat lära oss att leva alla årets månader. Sommaren är perfekt för trevliga fester i skärgården, wakeboard och europatripper med surf. Att krypa in i det svettiga klättergymmet när höstens mörker faller är mer än trevligt. En joggingrunda i klar oktoberluft är en ren njutning.

Men när november kommer blir vi sköra, vet inte hur vi ska bete oss. Vissa sparar varenda krona, andra är redan iväg och resten planerar sin kommande säsong. Plötsligt står jag där med väskan över axeln redo för en ny säsong. Frågan vi alla ställer oss ibland är om det är värt allt. Så längre svaret är ja så tycker vi att du kan fortsätta så länge du behagar.

NU DÅ?

Det är som det är och blir som det blir, det brukar jag lugna mig med då jag funderar för mycket. På något vis ordnar det sig alltid. Julia är påväg mot äventyr i Verbier medan Julia och Elin ska spendera vintern i Champoluc. Irma flyger över havet för att testa snölyckan i Alaska. Saga vet inte alls vad hon ska göra, men vet ni? På något vis så ordnar det sig alltid.

46 | YWESKI

GOT – BCN T.o.R TEXT Gustaf Adolfsson FOTO Axel Adolfsson // om inget annat anges

»»

MAGAZINE | 47

Vi checkar in vårt bagage, tre resväskor samt två skidbaggar utöver var sitt handbagage, och lämnar ett snötyngt Landvetter bakom oss. Flyget ska ta oss till Barcelona och därifrån har vi förbokat en hyrbil som ska ta oss de dryga 20 milen upp till Andorra. Ett litet, bergigt och momsfritt skatte- och skidparadis i Pyrenéerna på gränsen mellan Frankrike och Spanien. Ingen av oss vet särskilt mycket om landet, men genom en snabb googlesökning får vi ändå reda på att det bor 85 000 i landet som har en av de högsta medellivslängderna i världen.

D

et är en smått märklig känsla att landa i Barcelona och hämta skidorna från specialbagaget.

Kanske inte så mycket för att flygplatsen nästan är helt folktom denna onsdagseftermiddag, men för att utanför terminal två är det runt 17 grader varmt och palmer pryder gatan. Man känner sig hopplöst långt ifrån skidåkningen när vi blir upphämtade och skjutsade till biluthyrningsfirman ett stenkast från flygplatsen. I ett rätt skräpigt industriområde bredvid en enorm ytan med torkat vildgräs ligger en inhägnad med bilar stora som små inparkerade med minimala marginaler. Mitt i ligger ett primitivt hus med reception och en stor blå-gul logga med namnet “Solmar” på väggen och strax bakom det ett enklare servicehus med tvätthall.

Att få tag i nycklarna till hyrbilen visar sig lika svårt som man kunnat förvänta sig då man såg anläggningen. Vårt bokningsnummer på vår voucher stämmer inte med Solmars påpekar en lagom road och trött tjej bakom disken. Dessutom

vill de låsa en kredit på ungefär 15.000 kronor som säkerhet och det måste bestämt ske på ett kreditkort. När ingen av oss har så stor kredit eller ens ett kreditkort blir det enda alternativet att betala en helförsäkring och sedan låsa 5.000 kr på antingen ett kredit- eller bankkort. Vidare kommer det tillkomma en avgift för att få åka ut ur Spanien och en daglig avgift för att vi är under 24 år. Det fina lockpriset vi såg på internet visade sig vara just ett lockpris och osäkerheten kring företaget blir inte mindre då det tyska sällskapet innan oss inte heller får tag i några bilnycklar. Fördomarna om oseriösa spanska företag känns som på väg att slå in, men efter dryga timman har en bil körts fram, kontrakt signerats och bilen besiktigats. När vi rullar ut från Barcelona med GPS:en inställd på La Massana i Andorra känner vi oss smått lurade men det går snabbt över och glädjen att äntligen vara på väg mot bergen tar vid.

Efter ett stopp på en vägkrog med lokal spansk

KOSTNADER HYRBIL En vecka Barcelona - Andorra T.o.R. Tillkom gjorde vägtullar på 500 sek samt bensin.

LOCKPRIS FÖR 1 VECKA 700 sek

FÖRSÄKRING 1000 sek

AVGIFT FÖR ATT LÄMNA SPANIEN 800 sek

AVGIFT FÖR FÖRARE UNDER 24 ÅR 315 sek/dag

48 | YWESKI

“Mitt i byn på gångavstånd från den lägenhet vi hyr går en kabin upp till skidområdet PalArinsal”

VÄNSTER Axel och Victor på väg till kabinbanan i La Masana.

FOTO Gustaf Adolfsson

korv och pommes rullar vi genom gränskontrollen till Andorra strax efter att mörkret fallit. Vi möts av allt tätare bebyggelse ut med vägen och en tätnande trafik. Borta är den fattiga spanska landsbygden.

Små däckhoppar som säljer vinterdäck och snökedjor ligger inklämda i stenhusen bredvid vägen – som om vi inte var de första som kommer in i detta bergsland med halkiga sommardäck. Tur då att snön till vår besvikelse fortfarande sedan Barcelona lyser med sin frånvaro. Så plötsligt efter en missad sväng hamnar vi mitt bland flashiga bankskrapor, shoppingstråk och neonljus och inser

att vi måste vara i huvudstaden La Vella. Till slut hittar vi vägen ut och kommer via en tunnel och futuristiska broar till vårt boende i bergsbyn La Massana.

La Massana har en huvudgata med några små avstickare upp på bergsidorna, en alltsammans charmig by med mängder av sportaffärer. Mitt i byn på gångavstånd från den lägenhet vi hyr går en kabin upp till skidområdet Pal-Arinsal. Våra första dagar spenderar vi dock i Arcalís, ett lite mindre skidområde två mil från La Massana.

Via serpentinvägar kommer man till Arcalís

MAGAZINE | 49

som ligger på 2.000 meters höjd och är vägs ände.

Några extra serpentiner slingrar sig upp i backen och utgör parkering för skidåkare. Perfekt att bara traska från bilen rakt ut till pisten och glida ner till liften. Så mycket mer än lift, restaurang och sjukstuga finns inte i Arcalís. Här är skidåkningen i centrum och trots ett inte allt för stort system finns det bra variationsrika och folktomma backar att roa sig i samt inte minst otroliga offpistmöjligheter.

Detta kan väl inte bekräftas mer än att Freeride World Tour har förlagt sitt första stopp här. Vi möter även många turåkare, vilket verkar vara en populär sport i Andorra, inte konstigt att de med sin bergsluft och intensiva sportande har hög medelålder här!

Landskapet med bergstoppar på knappa 3.000 meter pryder vyerna och likheterna är slående med Alperna, men samtidigt ändå inte. Vad som skiljer går inte riktigt sätta fingret på, men Andorra bjuder på en lite annorlunda upplevelse. Bergen och vägarna har sin egen charm och likaså maten och arkitekturen skiljer sig lite från alpländerna.

Snöförhållandena är inte de bästa på vår

50 | YWESKI

resa. Det är snöfattigt och i La Massana väcks vårkänslor med frost på nätterna och plusgrader på dagarna. Någon snö syns inte till förutom på de toppar som skymtar längre bort i de smala och branta dalgångarna. Vi har tydligen prickat in ett dåligt snöår får vi veta av personer vi möter i sportshopparna. Oturen har nämligen hittills förföljt oss på denna resa. Redan första eftermiddagen då vi bara skulle upp och känna på backarna lossar Victors bindning. I en följetång där ena skidaffären inte ville laga bindningen och en annan inte lyckats tillräckligt bra har vi vid veckans slut besökt några sporthoppar. “Bra snöår kan folk komma åkande ner på cykelstigarna under kabinen till La Massana”, berättar en av dem vi möter.

Problem med bil, skida och dåligt snöår till trots är ändå vistelsen i Andorra fylld med mestadels bra upplevelser.

Under den sista skiddagen tar vi kabinen från La Massana upp över den gröna bergssluttningen och först när kabinen kommer över kanten breder ett snötäckt landskap med skidbackar ut sig. Systemet Pal-Arsinsal är det största som tillsammans med

“Bra snöår kan folk komma åkande ner på cykelstigarna under kabinen till La Massana”

VÄNSTER Victor hittar lite solbakat puder under sista skiddagen.

OVAN Fotopaus för att föreviga bergen i skidområdet Arcalís.

NEDAN Victor och Axel på väg till kabinen i La Masana.

FOTO Gustaf Adolfsson

MAGAZINE | 51

OVAN VÄNSTER Victor trycker på i pisterna i Pal-Arinsal. Snöfattiga bergssluttningarna i bakgrunden.

52 | YWESKI

Arcalís ingår i området Vallnord. Här finns flera nybörjare och skidskoleklasserna är många, men det gör inte så mycket då området är så stort och valet av nedfarter så rikt. Genom en kabin förbinds området vid Pal med Arinsal, där vi spenderar eftermiddagen i soliga och snötunga pister. Efter en fotokörning som drog ut på tiden missar vi sista kabinen tillbaka och får efter misslyckade övertalningsförsök med ena liftkillen guidning ner till en annan kabin som tar oss ner över en lika brant och grön bergssluttning som den i La Massana.

Inget ont som inte har något gott med sig och så fick vi även se den minimala bergsbyn Arinsal, från vilken som tur var en skidbuss gick tillbaka till La Massana.

Att sammanfatta Andorra i ett stycke är stört omöjligt. Men att kunna åka lift utan handskar och ta sig ner för soldränkta backar i riktig “vårskidåkningsanda” mitt i januari säger det

mesta. Förvisso var det ett dåligt snöår men det innebär bara att vi måste återvända för att få åka riktigt pyrenésiskt puder och lyckan kan bli gjord.

Att landet är spansktalande, har en sydeuropeisk kultur och prismässigt är i klass eller billigare än vilket alpland som helst, ger det hela bara en twist i rätt riktning.

Nöjda efter en intensiv vecka som vi på redaktionen kombinerat med att bevaka Freeride World Tours tävlingar i Arcalís, ger vi oss iväg mot Barcelona och medelhavskusten igen. Någonstans under resan måste vår otur ha vänt för med de härliga soliga dagarna och mötet med ett nytt land i minnet, får vi lämna hyrbilen utan minsta anmärkning och kan lugnt flyga hem med nya upplevelser. När vi landar gör vi det i stormen Jonas fotspår med blåst och spöregn och så hälsar ett blygrått Göteborg oss lätt ironiskt välkomna tillbaka till Sverige.

OVAN HÖGER Dags att lämna Andorra för denna gången och flyga hem över pyrenéerna.

MAGAZINE | 53

1//

2//

SEGRARNA I VALLNORD-ARCALÍS SKIDOR HERRAR

KRISTOFFER TURDELL Sverige

SKIDOR DAMER

JACKI PAASO USA

SNOWBOARD HERRAR

SASCHA HAMM Tyskland

SNOWBOARD DAMER

ESTELLE BALET Schweiz

FOTO 1–4// Axel Adolfsson 5// Gustaf Adolfsson 6// Freeride World Tour

54 | YWESKI

1// Tävlingsfacet sett från mål.

2// Krsitoffer Turdell blir intervjuad som ledare av tävlingen efter sitt dunderåk. Han behöll ledningen efter att alla åkare kommit i mål

och tog hem segern i herrarnas skidor.

3// Reine Barkered med sin flickvän Jackie Paaso byter några ord med Turdell i målfållan.

FREERIDE WORLD TOUR VALLNORD-ARCALÍS ANDORRA 2016 3//

5//

4//

4// Victor på redaktioenen kollar in livesändningen och noterar åken mellan intervjuerna med de svenska åkarna.

6//

5// Max Durtschi (USA) gör ett dropp från sista klippan innan mål för att imponera på domarna.

6// Turdells Go-Pro-vy precis innan han lämnar klippan i det dropp som gav honom segern.

MAGAZINE | 55

VA D Ä R

FRIÅKNING?

Segraren i Andorra Arcalís 2016, Kristoffer Turdells (swe) linjeval.

VÄRLDSCUPEN I FRIÅKNING Freeride World Tour, eller vad som kan kallas “Världscupen i Friåkning”, började köras 2008 och har därefter vuxit mycket. Numera finns påkostade videoproduktioner med kommentatorer och livesändningar på nätet. Även standarden för åkarna har höjts genom bland annat sörre prischeckar och mer ordnat för dem runt omkring tävlingen.

VAD GÅR FRIÅKNING UT PÅ?

Friåkning kan kort beskrivas som tävling i offpiståkning. Åkarna får själva hika, alltså gå upp till startportalen som är utplacerad på en bergstopp. Därifrån har de sedan själva valt en linje ner för berget.

Tävlingsområdet som även kallas för face är en bergsida som åkarna ska ta sig nerför så stort och snyggt som möjligt. Man vill gärna få det att se ut som en häftig skidfilm. Dagarna innan tävling har åkarna haft möjlighet att reka facet. De har då vait ute på bergssidan och inspekterat hur snöfält och klippor ligger och utifrån det valt en linje.

Domare finns placerade på en plats där hela facet är synligt och har kikare till hjälp för att bedöma åket. Bedömningen sker utifrån fem kriterier som sammanbakas till ett overall impression, vilken ger åkaren sin totalpoäng för åket.

Den med högst overall impression vinner.

Friåkning ställer höga krav på åkaren och det gäller att kunna läsa berget väl för att välja så bra och snygg linje ner som möjligt. Samtidigt är det svårt att reka allt till fullo. Nerifrån kan ett drop se annorlunda ut jämfört med när åkaren kommer uppifrån.

FWT Freeride World Tour är uppdelat i fem deltävlingar. Efter de första tre stoppen i Europa får ett urval åkare med högst poäng åka på eventet i Haines, Alaska. Efter ett andra urval av åkare får de bästa göra upp om titeln i säsongsfinalen, Verbier Xtreme i Schweiz.

Totalt åker i årets tour 62 åkare fördelat på fyra klasser: snowboard och skidor damer, samt snowboard och skidor herrar.

FWQ Freeride World Qualifier är den tour under FWT där åkare samlar poäng för att kvala in på den stora touren.

56 | YWESKI

Klippdroppet som gav Kristoffer Turdell segern.

Startportalen dit åkarna själva tar sig upp till fots.

TEXT Gustaf Adolfsson FOTO Freeride World Tour

DETTA BEDÖMS LINJEVAL

Hur svår är terrängen i åkarens linje? Ju svårare, brantare och trängre passager det är desto högre poäng.

KONTROLL

Om åkaren uppvisar god kontroll i sitt åk blir poängen högre. Ramlar du bli det noll poäng i kontroll.

FLYT

Åktiden mäts inte med någon klocka, däremot ska åkaren hålla uppe farten och inte stanna eller tveka.

TEKNIK

Åkarens skidteknik bedöms.

AIR & STYLE

Hopp från klippor, även kallat drop, och trick bedöms efter svårighetsgrad.

Läs mer om FWT och alla svenska åkarna på freerideworldtour.com.

En målportal finns längre ner i backen som åkarna ska ta sig igenom.

MAGAZINE | 57

SVENSKAR PÅ FWT GAMMAL ÄR ÄLDST REINE BARKERED Ålder// 33 år Längd// 184 cm Klass// Skidor FWT debut// 2009 Höjdpunkt// Många, Totalsegrare FWT 2012

Vad har du för rutiner fram till start en tävlingsdag?

– Dagen börjar med att jag vaknar och svär över livet, man vill gärna ligga och dra sig och man vet vad man har framför sig. Därefter blir det frukost, vilken inte är någon speciell. Det beror på var man är, ofta te och macka. Men här i Andorra har dom väldigt goda korvar, perfekta att ha med sig till tävlingsfacet. En ordentlig frukost är en av de viktigaste rutinerna inför tävling. En annan viktig rutin är att ha plockat iordning och packat ryggsäcken dagen innan, lagt fram bilnycklar, samt kollat att det är laddade batterier i Go-Pro:n.

Efter frukost åker jag till tävlingsfacet, eventuellt ihop med någon annan och gör en sista rekning.

Sedan gäller det att tima sin hike upp till start, man vill gå i bra tempo, inte för fort och bli trött.

Därifrån är det bara skidåkning.

Vad har du i ryggsäcken vid start? »» Lavinkit: spade, sond och airbag. »» Extra goggles och glas. »» Vatten på flaska – Har haft camelback men slutat med det, man blir retat på touren om man har det. En fördel med flaska är att man också kan dumpa vikt innan start. »» Hikehandske. – Så underskattat, då man slipper svetta ner tävlingshandskarna. »» Go-Pro-kamera. – Tidigare har jag även haft en systemkamera, men numer har jag ofta bara mobilen med mig istället.

Har du någon gång glömt att packa något?

– Inte direkt, men någon gång har jag glömt att ha med mig något snack till toppen, eller att vattnet tagit slut.

58 | YWESKI

Kvällen innan tväling i Andorra mötte vi upp på hotellet med fyra av de åtta svenskarna på årets tour. Två roockies och två med några fler års erfarenhet av att köra FWT.

MATILDA RAPAPORT Ålder// 30 år Längd// 160 cm Klass// Skidor FWT debut// 2013 Höjdpunkt// Seger Xtreme verbier 2013

Hur ser du på konkurensen på touren?

– Jag har lärt mig med åren att inte försöka fokusera på den. Det blir oftast inte bra då. Man spanar på de andra åkarna och tänker; “Vahh, vad gjorde hon nu?!”, så blir man nervös istället. Mitt mål är alltid att göra ett åk som jag är riktigt nöjd med.

Hur ser dina tävlingsrutiner ut innan start?

– Innan frukost brukar jag och Evelina Nilsson köra lite yoga på rummet. Vi har dragit isär sängarna och lagt våra yogamattor emellan. Sedan är det dags för gröt! Det är viktigt för mig att få en rejäl frukost, så jag burkar ha med mig egna havregryn.

Efter kaffet är det dags att ta sig till tävlingsfacet.

Imorgon åker jag Evelina och Kristofer Turdell till backen i vår hyrbil. Väl framme rekar jag en sista gång nerifrån sedan börjar den långa hiken upp mot startlinjen. Då försöker jag bara ta det lugnt och lyssna på någon skön musik. Vid starten tar jag några djupa andetag och ler med risk för att låta klyschig, hehe. Det sista jag gör innan jag åker iväg är att slå stavarna mot varandra, som en riktigt tävlingsåkare.

OVAN Garrett Altmann tar sig ner i en brant couloir under FWT Vallnord-Arcalís, Andorra 2016.

Vad har du i ryggsäcken vid start? »» Lavinkit: spade, sond och airbag. – Såklart, det är obligatoriskt för alla åkare att ha. »» Extra glas till goggles. – I fall glasögonen skulle imma vid start. »» Vatten, snackbar och en redbull. »» Peak dunjacka. – Efter en slitsam hike är det skönt att dra på sig något varmt. Den sitter sedan på under hela åket, känner mig nästan lite säkrare och skyddad med den.

MAGAZINE | 59

SVENSKAR PÅ FWT ROOCKIES MED RUTIN CHRSITOFFER GRANBOM Ålder// 32 år Klass// Snowboard FWT debut// 2016

Vem är Christoffer Granbom och hur hamnade du på FWT? – Jag är en brädåkare som är uppvuxen på västkusten utanför Göteborg och som hamnade i Verbier för 10 år sedan. Blev fast där helt enkelt.

Kom dit som en parkåkare men friåkningen var så bra att jag blev mer och mer involverad i det. Hade ursprungligen inga planer på att att köra Freeride World Tour men började köra lite tävlingar för fyra-fem år sedan och märkte att det fanns en chans att komma in på FWT. Du har en kompis vida namn Adam Widén som du nämnt som en peppande kraft, vad har han för del i ditt friåkande?

– Adam skulle ställa upp i en tävling och jag ramlade in i samma tävling på något sätt jag med och blev fast. Det var kul att peppa och mäta sig med med andra åkare men det var inget jag trodde jag skulle fortsätta med. Skadade faktiskt knäet i första tävlingen och kunde köra finalen, tog två år för mig att bli helt återställd efter det.

Hur länge har du jobbat aktivt för att komma in på FWT? – Har satsat mot FWT senaste tre-fyra åren men precis missat kvalgränsen. Kände ändå att jag har haft kapaciteten för att nå hela vägen fram under den tiden men efter kvalmissen 2014 var jag nära på att lägga ner helt.

Vad fick dig att ändå satsa vidare?

– Alla polare. De peppade mig att köra vidare och jag är sjukt tacksam för deras stöd som let fram till att jag får köra FWT i år.

60 | YWESKI

EVELINA NILSSON Ålder// 24 år Klass// Skidor FWT debut// 2016

Vem är Evelina Nilsson?

– Hmm, vad är det som definerar en person? Är det varifrån den kommer och hur gammal den är eller är det vilka värderingar den har? Jag tycker det är viktigare med vem man är som person och vad man har för personlighet.

Hur ser din personlighet ut Evelina?

– Jag är en medveten person som gillar att utvecklas, gillar att bli inspirerad och samtidigt inspirera andra. Jag gillar också att sprida kärlek runt omkring mig.

Du verkar ha en förkärlek till Star Wars, var kommer den ifrån?

– Jag är uppvuxen med Star Wars-filmerna och kraften finns ju på riktigt. Ju mer jag ser filmerna desto mer inser jag att det faktiskt är så, visdomen i dem är den bästa som finns. Kraften finns med dig överallt, inte bara i skidbacken. Känslan av att vara ett med den är helt fantastisk.

Hur tränar du inför friåkningstävlingar?

– Jag åker för att det är kul. Brukar inte tänka så mycket på linjeval när jag är ute på berget mer än att försöka åka det som Evelina vill just för stunden.

Hur gick tankarna inför linjevalet i Andorra?

Försökte hitta en linje som kändes bra och flowig.

Du skadade foten under en kvällstävling våren 2015, hur känns den skadan idag?

– Foten känns bra men lite stel. Den är så pass läkt att jag kan köra till hundra procent på berget utan att det känns något i den.

OVAN Evelina Nilsson lägger några tunga pudersvängar under FWT Vallnord-Arcalís, Andorra 2016.

MAGAZINE | 61

EMIL JOHANSSONS TANKAR OM

GENOMBROTTET N TEXT Emil Johansson FOTO Gunnar Bergstedt

OVAN Bilden är från slalom-SM i Funäsdalen 2013, då Emil åkte in som fyra. Dagen efter tog han sin första SM-medalj, då i parallellslalom.

62 | YWESKI

är jag i somras skrev artikeln för yweski mag #3 var jag sjuk, jag hade inte kunnat träna ett enda pass på hela sommaren. Jag levde i ovisshet, jag visste inte ens om det skulle vara möjligt att ta mig tillbaka och attackera kommande säsong. Ett par månader senare var jag åter på snö, tack och lov var mitt muskelminne bättre än hjärnans, kroppen hade mirakulöst nog läkt. Tävlingssäsongen drog igång redan i mitten av november och jag visade direkt att jag blir att räkna med. Efter en bra genomförd Europacuptävling, ringde herrchefen för svenska alpina landslaget och meddelade att jag är klar för den klassiska WCslalomtävlingen i Madonna Di Campiglio. ”Det spelar ingen roll om du är med i ett landslag eller inte, åker man fort så får man chansen i världscupen”, löd orden. Lyckan var obeskrivlig, äntligen! Debuten blev mycket väl godkänd, och därför fick jag även chansen i nästa WC-race, som skulle bli den häftigaste upplevelsen jag varit med om med skidor på fötterna.

Tävlingen gick av stapeln även den Italien, denna gång i Santa Caterina. Precis som i debuten var jag inte särskilt nervös, i alla fall inte förrän jag i en intervju efter första besiktningen, råkade lova alla följare på alpine ski team sweden’s facebook-sida att jag skulle kvala till andraåket. I en WC-slalom var det senast 11 år sedan som någon kvalade med startnummer 73 eller högre! Men jag gillar press, det får mig att ta mig an uppgiften än mer noggrant. Jag taggade till extra mycket för att kunna leva upp till vad jag lovade, vilket jag också gjorde. Efter ett kanonåk med fullt ladd hela vägen så åkte jag in på plats 29, och kvalificerade mig för andraåket! Jag förstod knappt att det var sant, men det var kort om tid mellan åken och eftersom jag bara var halvvägs i tävlingen ville jag inte njuta för mycket – än. Jag var i ett sådant fokuserat tillstånd fyllt med självförtroende att jag knappt var nervös inför andraåket. Jag avancerade i resultatlistan och slutade som 25:e man, och mina första världscupspoäng var i hamn. I och med resultatet blev jag också den 33:e svensken genom tiderna som lyckats ta poäng i en WC-slalom. Lyckan var oändlig, efter allt slit, alla som inte trott på mig, var det så skönt att kunna leverera och bevisa, på den största arenan!

Efter Santa Caterina har jag fortsatt tävla i både Europacupen och Världscupen, där jag med glädje fått ställa upp i klassiska tävlingar som Adelboden, Kitzbühel och Schladming - med 50 000 galna åskådare. Inget mer andraåk hittills även om jag har varit där och nosat. I skrivande stund är jag på väg till Japan, kanske är det dags där!

INTE FÅTT NOG?

På yweski.com hittar du alltid senaste nytt om vad som är på gång och mer därtill!

Glöm inte att följa oss på instagram @yweskimag

YWESKI MAGAZINE Vi vill förmedla och återskapa känslan av den glädje och frihet som vistelse i berg och skog ger.

UPPLEVELSE // KÄNSLA SKRIV TILL OSS NU

YWESKI MAGAZINE | WWW.YWESKI.COM