Yweski Magazine #3 by Yweski Magazine

Magazine

#3 HÖST/VINTER 2015

Mot eliten Emil Johansson

En Parkråtta i Puderland

Johan Lundqvist

Handgjort med SOUL I SOUL Skis fabrik

Hemma Hos Gustav Ljung

YWESKI MAGAZINE | WWW.YWESKI.COM

Vår vision är att Yweski Magazine ska vara en plattform, där vi och andra amatörer ska kunna publicera material. Gillar du att skriva om dina skidäventyr, tycker om att föreviga dina dagar på berget i form av foto, eller gillar du kanske att kombinera båda delarna? I så fall ska du inte tveka att höra av dig till oss! info.yweskimag@gmail.com

Fredrik Fröjdh i Tandådalen Super Park, Sälen, April 2015. FOTO Axel Adolfsson

Omslagsbild ÅKARE Emil Johansson FOTO Thomas Harrysson Billingebacken · Skövde · Sverige

4 | YWESKI

Redaktionen

Victor Daggberg Producent, Projektledare Mölltorp

Axel Adolfsson Chefredaktör, Fotograf Göteborg

Redaktionen på Yweski Magazine består av de två bröderna Adolfsson samt Victor Daggberg. Tillsammans delar vi ett stort intresse för skidåkning, men även att föreviga det vi gör på berget med fotografier. Vi är tre glada amatörer som vill inspirera andra glada amatörer med det vi gör. Kontakt info.yweskimag@gmail.com | www.yweski.com Hör av dig till oss med dina historier

Gustaf Adolfsson Art Director, Fotograf Skövde

MAGAZINE | 5

innehåll #3

6 | YWESKI

En parkråtta i puderland

//9

Mot eliten

//18

Hemma hos Gustav Ljung

//26

Husbil i Alperna

//32

Från arkivet

//38

Alpernas bästa friåkningsorter

//40

Berättelsen om Soul

//44

Skidbröder – mer än en blogg

//58

Reine page

//64

På tur vid Kebnekaise

//66

Delar av redaktionen turar i området kring Kebnekaise, med Tolpagornis topp bland molnen i bakgrunden, säsongen 2015. ÅKARE Victor Daggberg, FOTO Axel Adolfsson MAGAZINE | 7

Skribenterna #3 Utan våra skickliga och engagerade skribenter samt fotografer blir Yweski Magazine ett tunt och tråkigt magasin. Stort tack till detta nummers skribenter.

Emil Johansson

Skövdesonen som jobbar dag och natt för att slå sig in bland de allra bästa alpinskidåkarna. När Emil inte står på skidor driver han webshopen EJ Division för att finansiera sin satsning mot eliten. »18

Din Plats i #4?

Vi söker ständigt efter skribenter, historier och bilder till kommande nummer. Kontakta oss om du har något att berätta, några bilder att visa eller kanske något annat intressant på gång.

Johan Almroth

Renodlad Jämtlänning på 24 bast. Född och för tillfället bosatt i Östersund. Reser vintertid runt i jakten på de bästa puderåken och filmar alltihop. Han har säsongat på tre kontinenter. Gillar du hans reportage i tidnigen, kolla då in hans filmer på freeride.se under akronymen: Ashtraymofocku. »32

Johan Lundqvist

Den ödmjuka skellefteåsonen har tillbringat många timmar på sin snöbräda och skateboard. Under säsongerna i Hemsedal har mycket tid spenderats i parken. På senare år har parken bytts mot högre berg och den vanliga parkbrädan har fått ett komplement, splitboard. »9

Kristian & Martin (SOUL)

Bröderna som tog och gjorde sin hobby till levebröd. Från skidsnickeri i garaget till en renodlad fabrikslokal i Göteborg. Ursprungligen från Småland och med blodsband från Österrike. Passion för skidtillverkning är bara början. »44

8 | YWESKI

Viktor Wallmark

Sveriges svar på Tanner Hall. Hans rötter finner vi i Hemavan där hans far väntade med pjäxorna på förlossnignen. Förutom att vara en Stenmark på skidor är han även en konstnär när det kommer till bild och film. I mediateamet Makerof Entertainment levererar han både och. »58

En parkr책tta i puderland TEXT Johan Lundqvist FOTO Troels Rosenkrantz

OVAN Johan p책 v채g upp. MAGAZINE | 9

“Hur mysigt och klyshigt det än må vara att vakna upp i tält mitt i vintern på fjället så är det inget annat än jävligt kallt”

Ovan På väg mot toppen.

HÖGER På väg ut.

10 | YWESKI

Hur hamnade jag egentligen här, var tanken, när jag blickade ut över lägenhetens golv. Utrustningen låg utspridd över hela stället och pulkorna stod bredvid varandra, gapade tomma och bara väntade på att svälja så mycket prylar som bara var möjligt.

ör det var inte längre parkens nyshapade hopp som lockade, utan landskapet bortom systemets gränser. Vi är i Hemsedal, en av Norges större skidorter som ofta förknippas med göteborgare, gummiskog och afterski. En härlig kombination kan tyckas, men det är inte därför vi är här. En timmes bilfärd västerut, mitt inne i en av Hemsedalfjällets dalar så parkerar vi våra bilar. Solen skiner och ger den där lilla extra värmen och energin som behövs i den annars rätt kyliga

temperaturen. Vi checkar av med varandra att all nödvändig utrustning är med innan vi tar sikte mot väglöst land. Tre svenskar och en dansk fotograf är det som skinnar iväg för att göra det vi tycker är det bästa som finns, nämligen åka skidor/snowboard. Ett sällskap av blandad kompott men med samma brinnande intresse för att finna den där linjen som aldrig tidigare åkts. Det vi inte visste just då, var att det var precis vad som väntade oss. Hur mysigt och klyshigt det än må vara att vakna

MAGAZINE | 11

12 | YWESKI

MAGAZINE | 13

Bilderna är tagna av Troels Rosenkrantz. De är även en del av en fotoutställning arrangerad under “One Week Project” som killarna i reportaget medverkade i.

UPPSLAGET INNAN BS turn. HÖGER Morgonkaffe med utsikt över rännan. NEDAN Monsterkillface, månen som lyser upp i mörkret.

14 | YWESKI

upp i tält mitt i vintern på fjället så är det inget annat än jävligt kallt måste jag medge. Aldrig förr har sovsäcken varit en sådan kär ägodel som den är just då och man undrar vad man egentligen håller på med. Jag svär för mig själv medan jag tränger ner fötterna i de isfrusna bootsen samtidigt som den frysta kondensluften i innertältet faller ner i nacken på en. Allt känns bara kallt och eländigt, tills tältduken öppnas och man möts av en skinande sol och en storslagen natur som man bara trodde fanns på film och inte så nära och ändå så tillgängligt som för oss lekmän. Plötsligt så står vi där, efter en heldag med skinnande och en natts vila, och blickar upp mot den mäktiga couloiren som vi kommit för. Det är bland det häftigaste jag sett. Väggarna sträcker sig som en lodrät vägg hundratals meter upp i luften och vi kan inte annat än tacka moder natur och inlandsisen för den skapelse som de skapade för

MAGAZINE | 15

“För ingenting spelar längre någon roll, jag är för en stund den lyckligaste människan på jorden.” tiotusentals år sedan. För mitt i väggen slingrar sig en korridor uppför berget, en bortglömd passage, som förmodligen aldrig var menad att hittas. Med skidorna/brädan på ryggen så började vi färden upp mot toppen. För än var vi inte nöjda, än hade vi inte nåt den eufori som vi kommit för. En och en fortsatte vi genom att trampa oss högre och högre upp i korridoren. Än så länge var det fortfarande ovisst om det faktiskt gick att ta sig hela vägen upp, då vi inte sett terrängen annat än på karta tidigare. Vi ska dock visa oss lyckosamma och efter nästan tre timmars hikeande så står vi på toppen och blickar ner genom couloiren. Det är en magnifik syn, och att en bild säger mer än tusen ord kunde inte stämma bättre, för denna utsikt går inte att beskriva med ord. Helt plötsligt så glömmer man både tid och rum, jag spänner åt hjälmen och strappar åt bindningarna, får klartecken av Troels, vår fotograf, ger Mange en menande blick innan jag riktar nosen nedåt. Adrenalinet börjar pumpa och jag är helt omedveten över hur kallt och jävligt jag kommer tycka allt är när jag vaknar upp nästa morgon. För ingenting spelar längre någon roll, jag är för en stund den lyckligaste människan på jorden. Jag är en parkråtta i puderland, och jag gillar det.

16 | YWESKI

OVAN P책 tur i storlaget landskap kring Hemsedal.

MAGAZINE | 17

18 | YWESKI

Mot Eliten

»»

FOTO Axel Adolfsson

TEXT Emil Johansson FOTO Axel Adolfsson | Emil Johansson | Gunnar Bergstedt | TH

MAGAZINE | 19

UPPSLAGET INNAN Tillbaka i slalombacken i Skövde där allt började.

FOTO Gunnar Bergstedt

VÄNSTER Fighting face

NEDAN Fullt ladd in i högersvängen.

FOTO Gunnar Bergstedt

Vägen till att bli en av de bästa i världen inom sitt yrke handlar till att börja med om att man måste ha en djupt rotad kärlek till det man gör. I mitt fall, alpin skidåkning. Jag har som mest endorfinpåslag och mår som bäst då jag är först ut i skidbacken en tidig morgon i januari då manchestersnön ligger packad, pudersnön vid sidan om ligger orörd och himlen brinner i färgerna av en pågående soluppgången.

20 | YWESKI

FOTO Axel Adolfsson

HÖGER Sommar i Skövde.

edan om jag attackerar pisten, parken eller offpisten, på carvingskidor, puderlaggen, eller med brädan, det spelar inte så stor roll — jag är en allälskare. Men det är slalom mitt hjärta slår mest för, jag står precis utanför landslagstruppen och siktet ligger att på egen hand slå mig in i världscupen. Jag älskar sportens tävlingsmoment, pressen på start, den näst intill obefintliga gränsen mellan succé och nederlag. För att nå ända fram måste man offra och prioritera, kunna vända tunga motgångar till fördelaktiga erfarenheter och aldrig ge upp. Man möter både de människor som stöttar i vått och torrt och de som endast verkar vilja sätta käppar i ens hjul. Ibland kan allt kännas hopplöst, men för varje gång jag tar ett steg närmare målet så blir jag påmind om att all tid och energi som läggs ned ger resultat och att resan är mödan värd. Det går att komma långt på ”talang”och ibland kan man leva med att ha ”turen” på ens sida. Men som Stenis sa en gång i tiden, ”Jag vet ingenting om tur, bara att ju mer jag tränar desto mer tur har jag”. En tystlåten, men mycket klok man. För att bli duktig är det träning, träning och åter träning som gäller, annars kan man glömma att ”bli något”. Som slalomåkare krävs det att man både är explosivt stark för att kunna röra sig snabbt och smidigt på

skidorna, men också att man är maxstark för att orka hålla emot carvingens krafter, som på ett ögonblick kan få ett korsband att gå av. Dessutom krävs en uthållighetsstyrka för att i slutet av ett åk orka stå emot en typ av mjölksyra som är surare än rösten på Mötley Crües ylande frontman Vince Neil. Ärligt talat blir jag nog dock lika knäsvag av de båda. I vilket fall, uppbyggnadsträningen under sommartid blir därför väldigt varierande för oss alpinister. Fönstret för träningen är dock litet, maj till augusti, resten av året är det underhållsträning på schemat. De bästa tränar stenhårt och mycket. Om jag skall bli bättre handlar det helt enkelt om att träna hårdare och mer, men framförallt vad som är rätt för mig. Vad spelar det för roll om jag har x antal träningspass i kroppen, om jag i brist på kunskap lagt fokus på fel typ av övningar eller muskelgrupper? Samma sak under vinterns teknikträningar i backen. Allt måste ske med ett syfte, där jag strategiskt jobbar mot delmål och långsiktiga mål. Vet jag inte vilken väg jag skall gå dit jag siktar emot, då kommer jag inte att hitta dit. Det är ytterst få i sporten som kan leva på intäkterna från vinstpengar. Gör man en seriös satsning, är det under vintertid mer eller mindre omöjligt att ha ett jobb vid sidan av satsningen, det

MAGAZINE | 21

finns inte tid till det. Lika omöjligt är det också att bedriva en satsning utan pengar. Att sommarjobba är för mig därför ett måste och de stålarna räcker lagom till tävlingspremiären i slutet av november månad. För att skrapa ihop resten så brukar jag under maj månad sätta mig på min rostiga tantcykel, cykla runt i stan och knacka dörr hos företag på jakt efter sponsorer. På vintern vänder jag sedan på varenda krona och för att få in lite extra driver jag en webshop vid namn EJ division där jag säljer världens snabbaste kepsar. Allt går ihop sig till slut, men för att hålla nere kostnaderna så att jag kan åka på fler tourer är det inte helt ovanligt att jag t.ex. sover på en bänk på Sky City när jag är på väg till eller från mina utlandstourer. En gång uppstod där en aningen bisarr situation när jag mitt i natten, i sömnen, råkade vrålade till så pass högt att jag vaknade av ekot av mitt vrål. Jag höll på att sjunka genom

22 | YWESKI

jorden då jag såg hur alla nyvakna kikade vad tusan jag höll på med. Lyckligtvis har det inte hänt fler gånger. Flygplatser och själva resandet i sig är allt som oftast relativt ohälsosamt och krångligt med de 110 kilon packning som inte är ovanligt att jag reser med. Även om det ser ut som att personalen vid bagageincheckningen på flygplatsen tycker lite synd om mig när jag lätt rödblommig om kinderna och svettig om pannan kommer haltandes med fyra par skidor på ena axeln, pjäxväskan på krokryggen, datorväskan runt nacken och rullväskan i sista handen, så är de stenhårda. Efter alla år vill j a g

dock inbilda mig att jag har lärt mig vilken typ av person bakom disken jag väljer att gå fram till, för att ha störst chans till att slippa betala bagageövervikten. NEDAN Startklar.

FOTO TH

vintras stod jag på skidor 150 dagar och alla möjliga alpländer besöktes för olika FIS- och europacuprace. Som en plojgrej blev jag dessutom inbjuden att delta i Afrikas första FIS-race någonsin, som gick av stapeln i Tiffindell, Sydafrika. Kul grej, men hela mitt bagage blev fast i min mellanlandning i Addis Ababa, Etiopien. Väl på plats innebar detta att jag fick låna ihop all utrustning. De enda pjäxorna som fanns att tillgå var ett par åtta år gamla och knappt två storlekar för små Nordica Dobermann, som jag fick låna av en givmild afrikan. Även om flexen var just snäppet bättre än mina gamla gummistövlar jag bar under skogspromenaderna vi tvingades till under mellanstadiet, var jag tacksam, utan dessa Dobermann hade jag fått agera åskådare. Föga förvånande uteblev resultaten och det är en resa jag sent glömmer. I vilket fall, det är tufft att slå sig in på den stora arenan. Vägen går via europacupen, vars

MAGAZINE | 23

“I slutändan handlar det helt enkelt bara om att ha en jäkla mycket snabbare hastighet på laggen än motståndarna.”

HÖGER Klarblå himmel under ett träningspass.

FOTO Axel Adolfsson

NEDAN Första slalomhjälmen.

24 | YWESKI

FOTO Emil Johansson

startfält består av ett stort gäng internationella åkare från alla världens hörn som åker som om de stulit utrustningen. Att ens lyckas kvala in till dessa race är inte helt enkelt och är man som i mitt fall inte med i en officiell landslagstrupp, är hela uppgiften än svårare av olika anledningar. Det är verkligheten, inget att haka upp sig och lägga energi på, utan det är bara att borra vidare och göra det som skall göras. I slutändan handlar det helt enkelt bara om att ha en jäkla mycket snabbare hastighet på laggen än motståndarna. Jag är en åkare som är känd för min stabilitet, men jag måste hitta sista växeln mer ofta för att ta det slutliga steget. Det är inte långt borta, men för att göra det, är det mycket hårt arbeta kvar för att dessa pusselbitar ska falla på plats. Den där brinnande soluppgången och hårdpackade och greppiga manchestersnön kommer inte alltid vara där och göra träningarna enklare och roligare. Men det spelar inte så stor roll, det får vara snöblint, gropigt eller vilka vidriga förhållanden som helst, jobbet skall och kommer att göras. Sen om jag i slutändan inte når mina mål utan att allt skiter sig, då kan jag i alla fall ligga i min hammock när jag är 82 friska år och minnas tillbaka på det hela och veta att jag i alla fall gav allt en ärlig chans. Eller nej förresten, då är jag nog ute och pumpar puder. MAGAZINE | 25

TEXT & FOTO Axel Adolfsson

Hemma hos Gustav Ljung

OVAN Gustav Ljung och Chefredaktรถr Axel ute pรฅ havet.

26 | YWESKI

“Väl ute på havet får jag berättat för mig om Gustavs tid efter skadan[...]och vad han har för planer inför framtida skidresor.”

n söndag i slutet på april blir det äntligen av. Efter lite meck med att få ihop ett datum som passar kliver jag på bussen i Göteborg med destination Lysekil. På väg för att hälsa på Gustav Ljung som jag första gången träffade i Kicking Horse, Kanada, vintern 2013/2014. Jag var i Nordamerika för att utnyttja jullovet till tre veckors skidsemester, Gustav var där för att göra säsong. Som går att läsa i förra numret av Yweski Magazine (En märgspik rikare, Yweski Magazine #2) kraschade Gustav olyckligt i slutet av februari och hans säsong i Kanada fick ett snöpligt slut. Med en märgspik och en titanplatta rikare fick han lämna Kanada i förtid. Efter Gustavs artikel i förra numret, där han lyckades beskriva känslan av smärta efter kraschen så att den gick rakt genom skärmen, ville jag hälsa på honom och se hur han mår idag. Kl 10.00 hoppar jag av bussen i Södra hamnen i Lysekil där Gustav bett mig vänta på honom. Efter att ha slagits av den ståtliga kyrka som den lilla staden stoltsera med och värmt upp kameran med några bilder på den samma dyker så Gustav upp i hans familjs Smart Car. Nästa anhalt är Dive Team Lysekils högkvarter, dykcentret i Lysekil. Ljung berättar att han jobbar där, bland annat med att

köra dykbåten som gör två turer i stort sett dagligen från slutet av april till slutet på augusti. På väg ut ur bilen och in i dykcentret märks det inte att Gustav mer eller mindre krossade benet på två ställen och fick en fraktur i bäckenet under kraschen. När jag frågar om hur skadorna känns idag och ifall det fortfarande ömmar får jag veta att benen är läkta men att titanplattan i underbenet kan smärta vid för hög belastning. Tursamt nog sätter smärtan inte stopp för dykandet. Inne på dykcentret berättar Gustav om sin hobby dykning och om hur han håller på att börja med fridykning. Vi klämmer och känner på alla möjliga olika dykprylar. Fridykning, som kortfattat går ut på att simma så djupt som möjligt utan lufttuber, visar sig till min förvåning vara en materialsport. Det gäller att ha rätt typ av fenor, cyklop och en grym klocka som hjälper dig hålla koll på alla möjliga olika parametrar. Knappt hinner jag fundera klart på vilka fenor jag borde köpa den dagen jag börjar med fridykning innan vi kliver in till rummet med utrustning för dykning med tuber. Plötsligt framstår fridykningen som enkel och avskalad, precis som jag trott på förhand. Istället inser jag mer och mer under Gustavs genomgång av prylar som behövs för att dyka med

MAGAZINE | 27

VÄNSTER Gustav och ett av familjens får.

tuber att detta måste vara den perfekta sporten för pryltokiga skidåkare. Jag överväger att skicka iväg ett sms till Victor och berätta om en för honom perfekt sommarhobby när jag kommer på att han redan har dykcertifikat. Viktbälten, västar som hjälper dig flyta, tuber, andningsregulatorer, våtdräkter. Massa balla prylar och det tar aldrig slut. Prylköparnerven börjar klia lite hos mig och jag frågar Gustav hur man blir dykare. För mig finns det två alternativ. Antingen så dyker jag med en Scubadiveinstruktör som tar ansvar för allt jag kan tänkas behöva hålla koll på under ytan. Eller så kan jag gå en nybörjarkurs där jag själv får lära mig ta ansvar för allt jag kan tänkas behöva hålla koll på under ytan. Gå kurs och själv få styra över alla reglage verkar helt klart mest ballt men Ljung berättar att han snart får sitt tillstånd för att ta med sådana som mig ned under ytan. Vi sluter någon typ av överenskommelse om att jag ska komma tillbaka till Lysekil i framtiden och bli guidad av Gustav. När jag fått svar på alla mina frågor kring dykning, hur det fungerar med utrustning och vad man kan se på botten i och kring Lysekil beger vi oss mot Gustavs segelbåt. Vi riggar upp segel och

28 | YWESKI

kastar loss från bryggan i hamnen. Mimi som båten heter är inte stor, men mycket lätthanterad och går att segla på egen hand sittands i sittbrunnen. Perfekt att lära sig segla i får jag veta av Gustav. Prylnerven rycker till igen och jag börjar fundera på möjligheterna att förvara en båt i vindsförrådet till min studentlägenhet i Göteborg. Lägligt nog för en seglingsnyfiken student så ska båten eventuellt säljas. Ljung planerar en världsomspännande seglats med start inom något år. Tyvärr är Mimi aningen för liten för att kunna hysa kapten Ljung och hans två kompisar som ska med ut på världsomseglingen. Tanken är att skaffa en 31 fot lång båt som ska bli farkosten under resan. Själva resan beräknas ta 3 år vilket för mig med minimal sjövana verkar långt men som ett ballt äventyr, även om det för tillfället känns ganska skönt att stanna inom synhåll från Lysekil. Efter att vi sett ett gäng knubbsälar som ligger och solar på en kobbe frågar jag Gustav om vad som hände mellan sjukhusvistelsen i Kanada och hemkomsten till Lysekil. Hur kommer man från ena sidan av atlanten till den andra med ett gäng krossade ben i kroppen? Första steget, det från sjukhuset till flygplatsen skedde i en ambulans. Resan över

“Hur kommer man från ena sidan av atlanten till den andra med ett gäng krossade ben i kroppen?”

NEDAN Gustav visar upp lufttuberna hos Dive Team Lysekil.

MAGAZINE | 29

Atlanten skedde liggandes på en brits inne i ett vanligt flygplan. Sista biten från Köpenhamn på väg norr ut mot Bohuslän blev den mest dramatiska med en ambulans som gav upp efter ett matstopp vid E6:an och vägrade att starta. En ny bil kom till undsättning och resan norrut kunde fortsätta. I Uddevalla blev det några dagar på sjukhus innan Gustav fick skrivas ut och flytta hem till Lysekil. När vi förtöjt Mimi i hamnen igen så beger vi oss till en av Lysekils pizzerior för att hämta upp dagens försenade lunch. Kebabpizzan tar vi med oss till Gustavs föräldrahem som ligger en bit utanför själva staden. Där får jag träffa mamma och pappa Ljung som tackar för trevlig läsning i senaste numret av Yweski Magazine och visar sig själva vara riktiga skidfantaster. Vi diskuterar midjebredder på skidor,

OVAN Gutav tillsammans med båten Mimi.

30 | YWESKI

Alpernas snörikaste resmål och skryter lite om hur bra våra senaste åk var. Vi pratar även framtida resor och föräldrarna Ljung har en frågestund om Engelberg med mig, efter mitt besök där den gångna vintern. När pizzan är slut går vi en runda kring huset och tittar på familjens får. Gustav visar upp lammen och ger dem mer hö. Vi går en sväng i skogen och jag får se den slänt som fungerade som hemmabacke under uppväxten. Jag ser genast en hel del spektakulära dropp på klippväggen bredvid slänten där det kan gå att ta bra bilder vintertid. Efter promenaden är det så dags för mig att bege mig söder ut igen. Jag tackar för dagen och kliver på bussen mot Göteborg glad över att se Gustav redo att ta sig an en ny vinter och nya äventyr.

OVAN Inne hos Dive Team Lysekil. NEDAN Lysekils kyrka.

MAGAZINE | 31

Husbil i Alperna I höstas fick jag ett PM på Freeride.se från en viss Alfred Westh som frågade om jag ville följa med på en roadtrip genom alperna med husbil och jaga puderdump. Jag tvekade inte en sekund, valet var självklart! Vi gjorde en post på Freeride om någon mer ville hänga med, några dagar senare hörde Ludvig Lundgren av sig och truppen var samlad!

32 | YWESKI

TEXT Johan Almroth FOTO Ludvig Lundgren

en 30:e januari landade jag och Ludvig på Genèves flygplats, Alfred plockade upp oss med den charmiga 90-tals husbilen han köpt i Tyskland en månad innan för 50.000 kr. Det var direkt glädjande besked från Alfred då det dumpade för fullt i Chamonix och då vi morgonen efter vaknade upp på en parkeringsplats i Chamonixs by med 150 cm färskt puder på berget, som kommit de senaste dygnet, var puderpeppet på topp! En grym start på resan! Vi körde hårt i Chamonixs system under 3 dagar. Det dumpade under alla dessa nätter, så nysnö varje morgon, men vi kände att puderhetsen var alldeles för stor i Cham så vi åkte vidare till Verbier. Likadant där, vi fick dump efter dump. Pudereuforin har sällan varit så stor! Jag insåg redan då efter 4:e dagen att de kommande 2 månaderna kommer bli min bästa säsong hittills. Helt överlägset att kunna åka och bosätta sig där snön faller som mest för tillfället. Men resan var verkligen ingen dans på rosor, en husbil född 1990 fick verkligen kämpa på alla branta vägar upp mot orterna. Som tur var gick det aldrig sönder något motormässigt på husbilen, men vi fick en hel del andra problem på vägen! Största problemet var gasen till bilen. Vi förbrukade 2-3 stycken 12 kg flaskor per vecka som kostar cirka 300 kr/st, men problemet var att det är olika munstycken på flaskorna i nästan

varje land och för att få kunna lämna in en tom flaska måste det vara samma standard som de har. Så det går alltså inte att byta ut en flaska man köpt i Frankrike när man är i Italien eller tvärtom. Så istället får man köpa en helt ny flaska för dubbla priset och förvara den gamla i husbilen tills nästa gång man återvänder till landet. Tyskland och Österrike är de enda som har samma standard, medan Italien, Frankrike och Schweiz har olika. Ibland räcker det inte ens med att de är från samma land, de måste även ibland vara av samma fabrikat! Detta resulterar i många tunga och otympliga gasflaskor som ska förvaras i bilen tills nästa gång man återvänder till landet, ett tips är då att markera flaskan med var den är köpt, eftersom man ofta måste lämna tillbaka den där den är köpt! Man bör också tänka till lite och ta reda på om orten man ska till har gasflaskor, annars får man sova utan värme som vi gjorde 5 nätter i rad i Val d´Isère. Då gäller det att ha en sovsäck som klarar minusgrader, eftersom eluttag är väldigt svårt att få tag på om man inte vill betala minst 300 kr/natten på en camping. När batteriet tar slut i bodelen måste man ladda upp dem och med en bummares ekonomi är camping som sagt uteslutet. Vi hittade eluttag på några parkeringar men de var ytterst sällsynta. Vi köpte därför ett elverk som funkade kanon som ellösning tills jag råkade tanka diesel i den.

OVAN Husbilen parkerad i Madesimo, Italien MAGAZINE | 33

“...ska du på husbilsroadtrip med begränsad budget får du inte vara kräsen. Avråder alla hälsofreak från att göra en sån här resa, svettlukten från pjäxor, skidstrumpor, underställ osv. bildar en förfärlig lukt i husbilen...”

Diesel heter “Gazole” i dessa länder, vilket är ganska lätt att förväxla med det engelska ordet “Gasoline”. Ett nybörjarmisstag som gjorde att vi blev beroende av 220 V resten av resan. Man tror också att bilens generator ska ladda upp batterierna när man kör ungefär 50 mil per dag men så är inte fallet på en 25 år gammal bil. Så köp ett elverk, lägg minst 300 euro så ni får ett som håller hela resan. Ett annat problem är att duscha. Det går inte använda duschen i bilen så vi smet in på badhus, hotell, campingar, låna andra bummares duschar eller så frågar man någon snällt. Men ibland kan det vara svårt att få tag på dusch om man befinner sig i lyxigare orter med 5 stjärniga hotell och drygt folk. Även i mindre orter kan det vara svårt, då det bara finns någon camping eller hotell utan konkurrens där de tar minst 150 kr för en liten dusch. Så att

34 | YWESKI

vi inte duschade på en vecka hände, rekordet var Alfreds 19 dagars uppehåll utan dusch. Så ska du på husbilsroadtrip med begränsad budget får du inte vara kräsen. Avråder alla hälsofreak från att göra en sån här resa, svettlukten från pjäxor, skidstrumpor, underställ osv. bildar en förfärlig lukt i husbilen eftersom det är ont om utrymmen och ställen att torka på. Ta med gott om snören så ni kan göra tvättlinor! Men som tur är; de flesta bummare är inte så kräsna när det kommer till hygienen. Nog om problem och tråkigheter, såhär i efterhand är det utan tvekan den bästa säsong jag gjort. Det säger jag efter att ha gjort säsonger runtom i världen såsom Kanada (Kicking Horse) Japan (Niseko) och Engelberg. Denna säsong var bäst just för att vi åkte puder i stort sett varje dag i 25 av alpernas kända och gömda puderhålor!

ÖVERST Taggat gäng sista dagen i Obertauern, Österrike.

OVAN Djup pudersnö i Hochkönig, Österrike.

OVAN Middag under tillagning i Engelberg, Schweiz. NEDAN Ospårad snö i Kaprun, Österrike.

»» MAGAZINE | 35

Att tänka på inför husbilsroadtrip

FOTO Johan Almroth

»» Köp en husbil med bra förvaringsutrymmen, en skidbox eller ett utrymme utanför bilens bodel är nästan ett måste, man vill inte ha skidor och sånt som tar mycket plats i ett redan trångt boende som man delar med 3-4 andra. »» Köp en bil med lite krut i! Var inte så värst roligt för oss eller för husbilen att ligga och tyna på 1:an och 2:ans växel uppför alla långa backar till skidorterna. Så en kraftigare motor än vår 80 hästars diesel är att rekommendera. »» Du bör kunna meka och lösa enklare motor/ elektronik problem då verkstäder är väldigt svårt att hitta i dessa regioner, man kan få motorstopp mitt i ödemarken uppe på fjället flera mil ifrån närmaste hushåll. »» Du bör också ha språkkunskaper eftersom nästan ingen pratar Engelska i alpernas länder, och man vill kunna få svar på var man kan köpa gas osv. »» Planera alltid din rutt, det finns inte bensinmackar överallt i ödemarken, soppatorsk är inget alternativ här!

36 | YWESKI

»» Kolla alltid upp vart ni parkerar, på de flesta parkeringar får man inte övernatta, poliserna och parkeringsvakterna i dessa länder har stenkoll och är väldigt stränga. Men så länge man flyttar på sig varje dygn och står på olika platser så ska ni nog klara er ifrån böter. »» Spola aldrig ut diskvatten eller latrin i närheten av där ni står, kan bli dryga böter som det blev för oss. Poliserna är väldigt vaksam, speciellt i Österrike och Schweiz! »» Sen vill man ju alltid hitta den bästa åkningen och bästa snön för dagen. Det gjorde vi genom att varje dag efter backen sätta oss på ett café, restaurang eller hotell, så länge man köper någonting från baren kan man sitta och surfa hur mycket man vill. Där kollade vi vart snön skulle falla de kommande dagarna, läste recensioner, kollade upp pistkartor och Google Earths 3D-bilder på de orterna som skulle få mest snö och åkte dit helt enkelt. »» Sist men inte minst, snökedjor är ett måste!

Summering Detta var utan tvekan min bästa säsong, en unik upplevelse med nya upptäckter varje dag på de 25 olika skidorterna vi besökte under dessa 2 månader. Totalt landade hela resan på ca. 60.000 kr per person inkl. allt utom husbilsköpet på 50.000 kr.

NEDAN VÄNSTER Soligt och mjukt i offpisten.

HÖGER Krasch i Verbier, Schweiz.

NEDAN HÖGER Husbilen i passet mellan Chamonix och Verbier.

MAGAZINE | 37

Pär Adamsson hoppar på Åreskutan, Mars 1985. FOTO Kjell Andersson (Far till Axel och Gustaf på redaktionen)

38 | YWESKI

Fr책n Arkivet MAGAZINE | 39

Alpernas bästa Friåkningsorter Enligt Johan Almroth Jag vill framhäva några orter som jag anser är Alpernas bästa för friåkning. Nu bedömer jag orterna endast efter åkningen, snömängd, prisvärdhet och folkmängd eftersom jag anser att det är det enda viktiga för en skidort.

Obertauern: Resans vackraste skidort. Ett riktigt puderparadis med en unik charm. Låt dig inte luras av de ynka 800 fallhöjdsmetrarna orten har, det är 800 effektiva meter med bra åkning från topp till botten. Ta med snökedjor om du åker hit, när vi kom hit var byn översnöad, jag har aldrig i mitt liv sett så mycket nysnö i en by, inte ens i Japan! Byborna här säger att Obertauern får i snitt mest snö i Alperna. Vet inte om det stämmer men midjedjupt puder var det allt de 2 dagarna vi spenderade här! Det finns liftnära linjer överallt på berget som man ser direkt nere från byn. Inte mycket folk och relativt billigt, om orten hade haft några fler längre branta åk hade det blivit full pott, nu 9/10!

40 | YWESKI

Pitztal: L i k t Andermatt, Extrem och utmanande terräng på oändligt stora ytor. Här skulle jag vilja spendera mer tid än de 2 dagar vi var här, vilket friåkningsberg! Liftköer existerar knappt och billigt liftkort! Här hittar man ospårad åkning flera dagar efter snöfall! Hög höjd, mycket fallhöjd och gott om nordsidor så snön är kanon och afterskin är i världsklass eftersom det ligger i Österrike! 7/10

NEDAN Verbier by night.

Fieberbrunn: Hade “bara” dumpat 15cm när vi kom hit men oj vilket lekfullt berg. Naturhopp och roliga futures överallt. Enda stället vad jag vet i alperna som har byggda trähopp i offpisten. Grym skogsåkning och bra turmöjligheter, Fieberbrunn har det mesta för en friåkare. Dock är berget ganska så lågt vilket gör att snön är inte alltid den bästa. Men prisvärt resmål, hyfsat lite folk och med grym afterski får orten 7/10.

»» TEXT Johan Almroth

FOTO Ludvig Lundgren

Verbier: Såklart är klassikern Verbier svår att slå, få orter i alperna har så extrem och rolig terräng. Systemet är enormt och möjligheterna oändliga, men det är också en av alpernas dyraste orter. Mycket folk gör att det liftnära pudret blir uppåkt runt lunch. Men här kan folk åka skidor så Verbier är valet för den som vill åka hårt och utvecklas så mycket som möjligt under en säsong! 8 av 10 toasters får de 4 dalarna i betyg.

MAGAZINE | 41

FOTO Kristoffer Lavebrand

Monterosasystemet: Vilket ställe, vi återvände till denna underbara ort 5 gånger under resan just eftersom det snöade enorma mängder här. Terrängen är unikt bra, finns allt man vill ha ut av en puderort. Bland annat skogsåkning i världsklass för dagar med dålig sikt. Bästa skogen samt lekfullaste terrängen hittas runt Punta Jolanda och Seehorn liftarna i Gressoney där pillows finns i överflöd. Vi såg många filmteam i detta område. Vill man ha större linjer och klippor är det bäst i Alagna. Ta kabin till toppen Punta Indren där det finns enorma ytor och tillgång till Alpernas kanske bästa turområde. Här kan man bland annat tura upp mot Lyskamm på 4532m (ca. 2h tur) så får man ett åk hela vägen ner till grannorten Zermatt/Cervinia. Därifrån kan man ta liften upp och baksidan ner tillbaka till Champoluc. Om man inte har hudar är Alagnas baksida att rekomendera. Tänk på att transporten tillbaka till Alagna tar 3 timmar så var ute i god tid, för om du bor i Gressoney och kommer till Alagnas bottenstation efter kl 16 så måste du ta bilvägen runt berget på 10 mil för att komma tillbaka. Alternativt kan man övernatta på hotell som vi gjorde. Här är förutom bra skidåkning väldigt billigt, 38 euro för dagspass som gäller för hela Monterosa samt sjukt lite folk även när puderhetsen är som värst! 10 av 10 möjliga i ett sammanfattat betyg!

42 | YWESKI

Mölltaler Gletscher: Här hittade vi ett dolt guldkorn! Från parkeringen går det en bergbana under jorden upp till basstationen på ett av de roligaste berg jag åkt. 1:a dagen fick vi 30 cm nysnö över natten och 60 cm natten därpå. Det var max 20 personer på hela berget och vi var de enda friåkarna, så vi hade allt puder för oss själva i 2 dagar. Det är inget som slår det tycker jag när terrängen är så grym. Få berg har dessutom så bra turmöjligheter och detta i kombination med hög höjd som ger bra snö, så 5 av 5 möjliga. Värt att nämna är att här finns inget partyliv eller något annat liv utom skidåkningen så hit åker man bara för en anledning, puderåkning! 8/10 allt som allt.

HÖGER Pillows i Gressoney, Italien.

NEDAN Klippdrop i Engelberg, Schweiz.

FOTO Johan Almroth

Andermatt: Har enligt mig alpernas roligaste terräng; brant, spines, chutes, klippor you name it, Andermatt har det mesta! Inte mycket folk här och det folk som finns är renodlade duktiga skidåkare. Ett riktigt friåkningsberg! Dock existerar inte träd här så dagar med dålig sikt får man sitta på barerna i byn. Ganska dyrt eftersom det är Schweiz men wow vilken terräng, ger Andermatt 8 av 10 toasters, hade fått full pott om det funnit lite skog och lite lägre liftkortspris!

Några fler orter som är värda att besöka om man är ute efter bra friåkning och lite liftköer är: Saalbach Hinterglemm, St. Anton, La Clusaz, Gerlos/Zell am Ziller, Engelberg — bästa säsongsorten för friåkare anser jag, Hochköning/dienten — bra skogsåkning men inte så mycket annat, Kaprun, Schladming — vid bra sikt, åk till toppen “Ramsau am Dachstein” och åk skiers left bowlen under kabinen, WOW vilket åk! Nästintill obefolkat dessutom.v

MAGAZINE | 43

Handgjort

Som skidåkare är det mer eller mindre heligt vad man har under fötterna på väg ned för berget. Midjemått, hög eller låg rocker, styvhet och inte minst design är ytterst viktiga paramterar. Tiden är förbi då det räckte med att spänna två plankor under fötterna. När chansen dök upp för oss på redaktionen att hälsa på hos en skidtillverkare tvekade vi inte en sekund. Här är berättelsen från våra besök hos SOUL Skis i Göteborg.

44 | YWESKI

andgjort

med passion

erättels

en om

TEXT Axe l Adolfsso FOTO Axe l Adolfsson n | SOUL

»» MAGAZINE | 45

ictor halade fram mobilen för att visa det senaste han hittat i skidväg på internet. Titt som tätt har grabben snokat upp nya intressanta spår att följa upp i den digitala djungeln. Denna gång handlade det om hemsidan för en svensk tillverkare av handgjorda skidor. Victor presenterade intensivt skidorna och förklarade att tillverkaren använder sig av svenskt björkträ som kärna i skidorna. Vi började kika igenom deras utbud, jämförde sidecuts hos de olika modellerna, diskuterade vilka som borde vara 46 | YWESKI

bäst och vilka vi skulle vilja teståka. När vi nått någon form av konsensus av vilka modeller som levererade bäst på pappret började jag fråga Victor hur han hittat in på deras sida. Till svar fick jag något i stil med — It’s on the internet. Vilket jag tolkade som att det är synd om de hos NSA som ska försöka hålla koll på den uppsjö av webbplatser Victor besöker dagligen. Nästa knippe frågor handlade om vilka det var som låg bakom SOUL Skis som tillverkaren heter.

“Summan av tidigare jobberfarenheter har lett oss till där vi är idag. Inga enskilda sysslor eller arbetsplatser, bara russinen från kakan.”

OVAN VÄNSTER Intreiören tar form i fabriken hösten 2014.

OVAN HÖGER Line up 2014/2015.

Det visade sig vara två bröder som börjat bygga skidor i garaget på fritiden. Spännande tänkte vi och började fundera på om det var något för oss också. Idén om en egen skidfabrik ligger för närvarande på is men man ska aldrig säga aldrig. Nyfikna fortsatte vi hålla ett öga på SOUL för att se vad de hade på gång här näst. Ett drygt år senare hade redaktionens internetnäsa upptäckt att grabbarna bakom SOUL nu snickrade skidor på heltid i Göteborg. Ett mail MAGAZINE | 47

skickades iväg där vi berättade om oss själva och att vi filar på en skidtidning på fritiden. I mailet fick det också plats en fråga om att få komma förbi och hälsa på i skidfabriken och att det skulle vara kul med ett reportage därifrån i nästa nummer av Yweski Magazine. Några veckor senare, strax efter nyår 2015, fick vi glädjande besked i inkorgen på mailen. Vi var varmt välkomna att hälsa på. Datum spikades och på dagen D kom Victor farandes i full fart till mina kvarter i Göteborg. Taggade till tusen och med en nyfikenhet som gnagt hela veckan hoppade vi på bussen mot ett industriområde i Västra Frölunda. Så stod vi utanför porten till SOUL Skis. Pling plong lät det om ringklockan och strax där på öppnade en skäggig man. Vi presenterade oss som de som kommit för att hälsa på i skidfabriken och blev insläppta med ett stort leende från mannen som i nästa ögonblick presenterade sig som Kristian. Några steg innanför porten kom det fram en man med lite mindre skägg som våra skarpa hjärnor listat ut måste vara den andra brodern vid namn Martin, vilket också stämde när vi tog i hand.

48 | YWESKI

Vi gick direkt på sak och Martin inledde med en guidad tur genom alla skidtillverkningsapparater. Han berättade hur man fräser ut träkärnan, hur man lägger ihop alla lager som bygger upp skidan, hur man paketerar skidan inför vakuumbehandlingen i ugnen och slutligen hur man färdigställer skidan efter att den varit i ugnen. Med snabbgenomgången av hur man gör en skida avslutad var det så dags för eftermiddagsfika. Vid fikabordet började vi fråga allt vi ville veta och lät bröderna berätta om sig och sin skidtillverkning. Kristian och Martin spårade snabbt in på fördelarna med att vara en liten tillverkare med korta beslutsvägar och möjligheten att bygga skidor som är annorlunda. Tillsammans är det de två som utgör SOUL Skis. Det innebär att allt ifrån skissandet på nya modeller till att stå i demotältet och visa upp skidorna för potentielle kunder sköts av de båda herrarna. Bitvis blir det mycket att stå i, som när ett skidtest tar tid ifrån själva tillverkningsprocessen. Men att vara med på olika skidtest har hittills varit ett viktigt marknadsföringstillfälle för bröderna.

OVAN Fika med bröderna på SOUL.

VÄNSTER Victor känner på en av SOULs skidor.

Martin och Kristian jobbar målmedvetet för att sprida vetskapen om sina produkter och öka orderstocken men det finns inga planer på att växa till en jätte inom branschen. Målsättningen är inte att tjäna mycket pengar på tillverkningen och att växa allt för fort när man pysslar med skidtillverkning på det sättet som bröderna på SOUL gör kan få ödesdigra konsekvenser. Känns det inte bra är det inte bra, menar Kristian. Istället är det passionen för att bygga något annorlunda i materialval och utformning gentemot det vanliga på marknaden som driver Martin och Kristian framåt. Kristian berättar att de aldrig tummar på känslan, materialen, vikten eller designen när en ny modell tas fram. Att kompromissa med materialval är inte att tänka på då det helt enkelt inte ger rätt slutprodukt, enligt bröderna. Vi får också veta att björkträt i kärnan har bytts ut mot en ny kombination av ask och poppel. Det dominerande materialet i skidan är annars kolfiber. Metall är inte att tänka på. Det har tidigare funnits SOUL-skidor med metall i men egenskaperna,

MAGAZINE | 49

50 | YWESKI

Freeride.se intervjuar Martin under ISPO 2015.

Första färgproverna för line up 2015/2016.

Martin lägger kolfiberbitarna på plats.

4. Firmatrucken. 5.

Råvaran till träkärnan i SOULs skidor i väntan på att fräsas till sin rätta form. Ask och poppel är träslagen som används.

»» MAGAZINE | 51

“Vi har jobbat med allt från projektledning, produktutveckling, kvalitetssäkring, design, planering, kalkylering, el, trä, plåt mm. Att vi jobbat med många olika saker är idag en enorm fördel då vi besitter enorma mängder kunskap på endast två personer vilket är ett måste för att klara alla momenten själva. Från ax till limpa, insida och utsida. En enkel guide för att göra en skida finns helt enkelt inte, det är en personlig vision i kombination med resurser och kunnande. Vi har några saker som vi inte tummar på när vi utvecklar en ny modell och det är bl a vikten, känslan, designen och materialvalen.” — Kristian

HÖGER Martin bygger skidor inför säsongen 2015/2016. 52 | YWESKI

MAGAZINE | 53

Martin och Kristian kommer ursprungligen ifrån Tranås i Småland. Kristian flyttade till Göteborg 1993 och Martin flyttade till Göteborg 2014. Skidåkarintresset kan spåras tillbaka till deras mor som kommer från Österrike, även om bröderna tonar ned vikten av rötterna i Alplandet. 2008 började de tillverka skidor och hösten 2014 tog de steget från garagetillverkning till att göra det på heltid i en egenbyggd fabrik.

“Här är det inte volym och pengar som är målet. Här är det känsla, passion och noggrannhet som gäller.”

HÖGER Screentryck av ett topsheet.

framförallt när det kommer till vikten, har inte varit tilltalande för bröderna. Låg vikt för maximal smidighet är en ledstjärna i tillverkningen. Utvecklingen står inte still. Kristian lovar lite hemlighetsfullt att det finns spännande prototyper i fabriken som kommer skapa uppståndelse i framtiden. När vi frågar efter några handfasta tips och en enkel guide till att bygga en skida så får vi veta att det inte finns. En vision tillsammans med resurser och kunnande är det som krävs. Efter att vi sett Martin i aktion med att lägga de olika kolfiberremsorna på 54 | YWESKI

plats i en blivande skida med säker hand så går det upp för mig att det krävs en del rutin för att få till en bra skida. På frågan vad bröderna gjort tidigare får vi veta att de jobbat med allt från projektledning, produktutveckling, kvalitetssäkring, design, planering, kalkylering, el, trä, plåt mm. De många olika tidigare sysselsättningarna är en enorm fördel menar de. Tack vare dessa erfarenheter besitter de en mängd kunskaper som krävs för att klara av alla moment själva i och kring tillverkandet av skidor. Ingen särskild arbetsplats i deras tidigare liv har lett

dem dit de är i dag och gett dem de kunskaper de besitter. De har plockat russinen ur kakorna och sammanfogat dessa till ett nytt bakverk. Eftermiddagen börjar så lida mot sitt slut och det är dags att tacka för oss. Vi rundar av besöket men hinner ändå med en fråga om det går att få teståka någon modell. Det slutar med att vi får ett löfte om att låna två par skidor vardera till kommande skidresor under påsk. Med kameran full av bilder, huvuden fulla med intryck och ytterst nyfikna på hur det är att stå på ett par SOUL-skidor lämnar vi Västra Frölunda och beger oss mot centrala Göteborg.

Under våren och sommaren kommer vi tillbaka till SOUL ytterligare några gånger. Alltid med samma känsla efter de första tio minuterna i fabriken. Här är det inte volym och pengar som är målet. Här är det känsla, passion och noggrannhet som gäller. En noggrannhet som finns på alla plan. Till exempel så har en stor majoritet av verktygen i fabriken vid ankomst till SOUL skruvats ned i mindre beståndsdelar, modifierats efter brödernas specifikationer och sedan skruvats ihop igen för att matcha kraven i produktion till punkt och pricka. Formarna som skidorna pressas i när de bakas i MAGAZINE | 55

ugnen är egentillverkade. Ugnen är också en egen konstruktion signerad SOUL Skis. För Martin och Kristian är det mycket viktigt att ha full koll på hela produktionskedjan. Vid ett flertal tillfällen får vi också veta att det inte alltid är det lättaste att gå sin egna väg. Många synpunkter kring de konstruktioner som finns i brödernas skidor har kommit in. Ett flertal åsiktslämnare är högst tveksam till huruvida det över huvud tagit går att åka på ett par SOUL-skidor. Det är i samband med att vi får detta berättat för oss som Kristian ger citatet ”Gillar du att åka på skidan spelar det faktiskt ingen roll om det är trä, plast eller luft i den”. Riktat mot åsiktsmaskiner som under olika skidtester är mer intresserade av vad som ligger i skidan än hur skidan faktiskt beter sig när du åker på den. När vi så skakar hand för sista gången innan pressläggning av Yweski Magazine #3 i slutet på augusti tycker jag mig märka att det har hänt saker med SOUL senaste halvåret. Någonstans i de samtal vi haft med bröderna antyds att det är dags att börja växa på allvar, om än på ett strikt SOULmanér. Nio st. modeller 2014/2015 har blivit 15 st. 2015/2016. Nya marknader börjar öppna upp sig och det finns saker att göra för fler än fyra händer. Vi lovar varandra att hålla kontakten även i framtiden, jag är nyfiken på att se vad som händer med denna skidtillverkare. Drivna av passionen för att göra något som de tycker är kul.

56 | YWESKI

OVAN Fredrik Fröjdh testar att jibba med ett par röda SOUL-skidor i Sälen.

MAGAZINE | 57

Skidbröder Mer än bara en blogg TEXT & FOTO Viktor Wallmark

58 | YWESKI

NEDAN Faceshot i skogen.

“Innan resan startade jag och Kim bloggen Skidbröder. Vi var riktigt taggade på att göra nått fett. Vi ville inte göra en vanlig, beskrivande blogg utan kläckte en idé om att göra något bokliknande.” »» MAGAZINE | 59

mitten av Januari landade vi i Denver från två olika håll. Kim och Irma kom från Costa Rica helt gyllenbruna medan jag flög direkt från Sverige lika blek som alltid. Det var en glad återförening efter en lång tid ifrån varandra. Vi stod inför en resa utan speciellt specifika planer. Vi hade ett bestämt slutmål, ett gäng överviktiga väskor och en hyrd husbil. Vi var förväntansfulla men hade egentligen bara en förhoppning, att få åka djupt, lätt och mycket puder. Resan började bra och det första problemet uppstod inte förrän en halvtimme in. Vi förstod att allemansrätten kanske inte existerade i USA men trodde ändå inte det skulle vara svårt att hitta övernattningsplatser. Chi fick vi. Skyltarna

60 | YWESKI

“No Overnight Parking, Tow Away Zone” blev de vanligaste vi såg under hela resan. Det är ett land som har en historia av kringresande folk. Från människor som rest västerut mot en ny plats att slå sig ner på till fritänkande individer som bara tyckte det var soft att glida genom landet i regnbågsfärgade folkabussar. Vi märkte tydligt att de tagit avstånd från sin historia.

nnan resan startade jag och Kim bloggen Skidbröder. Vi var riktigt taggade på att göra nått fett. Vi ville inte göra en vanlig, beskrivande blogg utan kläckte en idé om att göra något bokliknande. En berättelse om oss sett från någon annans perspektiv. Vi ville att man skulle

Ryggsäcken görs redo.

få något mer av att läsa den än bara våra dagars flöde. När man lever i säsonger får man ett annat perspektiv på livet. Vi ser båda på världen som ett kretslopp. Många som lever såhär gör också det men vi kände att fokuset ofta ligger i den fysiska handlingen, ej i de tankar som handlingen leder till. Bloggen blev inte bara en berättelse om oss, mindre det och mer ett sätt att lufta våra tankar på ett något underhållande sätt.

et har varit en svårsmält resa. Den var tre månader men känns som nio. Det har hänt saker hela tiden och livet i en husbil på vintern är bra mer än ett heltidsjobb. Den första månaden känns i efterhand mest som en inlärningsprocess. MAGAZINE | 61

NEDAN Husbilen i månskenet.

Ingen av oss hade bott i husbil tidigare och det tog lång tid innan allt löste sig. Vattendunkar att fylla, bensin som snart är slut, bajstankar att tömma, detta eviga handlande då det ej gick att ha färska varor för att bara nämna några. Vi vaknade i minus 20 grader de flesta mornar i Colorado. Hade vi inte tryckt den mängd chips vi gjorde hade vi aldrig hållit vikten. Slitsamt och jobbigt, men ändå så himla fett. Att kunna dra vidare närsomhelst och ha med sig allt man äger är en verklig frihet. Vi planerade denna resa med en tanke: Vill man åka puder får man jaga det! Vi hade införskaffat oss Epic pass så vi hade elva orter på kortet. Från mid-west hela vägen ut till västkusten. Vi hade täckt en tredjedel drygt av landet och kunde ta oss väldigt långt på en dag. Vad skulle kunna gå fel?

ag skrev i förra numret (Tankar från en blödig bummare, Yweski Magazine #2) om min uppgivenhet över vädret. Jag tror jag tok62 | YWESKI

jinxade allt. Freeride.se lade nyss ut en artikel på snörapporter från Västra USA denna vintern. Detta var den värsta vintern på 1200år. Vi var med om ett(!) snöfall på sju cm... under de sista två månaderna. Vi hade två puderdagar på hela resan. Det var svårt att ej känna sig uppgiven. Vi levde på hoppet om att det skulle komma.

laneterna radade inte upp sig för oss denna gång tyvärr men kvar finns en känsla som inte alls är negativ. Har man djupa svängar som slutmål brukar vägen dit bli fylld av lika mycket värdefullt som svängarna i sig. Det kan vara en försvarsmekanism, jag vet inte. Ni vet hur konstiga skidåkare kan bli när de ej får åka skidor. För när allt kommer till kritan så är min tand om möjligt bara mer blodig, ett tappat slutmål är inte en misslyckad resa.

Bryt ihop, bryt ihop och gå vidare.

“Vi vaknade i minus 20 grader de flesta mornar i Colorado. Hade vi inte tryckt den mängd chips vi gjorde hade vi aldrig hållit vikten.”

MAGAZINE | 63

Reine Page Inför säsong Inför stundande Freeride World Tour, FWT, i vinter ringde vi upp Reine Barkered för att ta tempen och få fram några sanningar. 1. FWT har släppt kalendern för vintern, vilket stopp kommer bli bäst, vilket ska man åka till som publik och var är det bäst fest? Ja men, Andorra kommer bli väldigt kul. Hade mycket roligt där förra året, vi såg mycket potential. Med mycket snö kan det bli grymt. Problemt är att det blir varmt fort så snön kan försvinna snabbt. Ett annat problem är att det kan blåsa väldigt mycket, vilket i och för sig inte är något konstigt för oss som bor i Norden. Andorra är även bra om du är publik, väldigt lättåtkommligt. Även det billigaste stället av alla stopp. Verbier är ju annars det mäktigaste berget och festen brukar bli vild.

5. Du har passerat 30 och kör på som om du vore 20 Hur länge till kommer kroppen hålla alla vansinniga dropp som du bedriver din arbetsdag med på touren? Ja Kaj körde när han var 40 plus och vann extrem Verbier. Så det är lite av ett mål. Annars så länge jag tycker det är kul att åka samt att det ger mig något. 6. Kommer vi få se dig i framtida filmproduktioner när du lagt FWT på hyllan? Svårt det där. Försökt lite halvhjärtat men... Mycket politik och ekonomi, väldigt svårt. Tävlingen är man ju uppbunden till så blir svårt att tajma

Reine Barkered En av våra främsta freerideåkare. Uppväxt i Duved och tog hem hela Freeride Wolrd Tour, FWT, 2012. Är även en duktig amatörfotograf, se Yweski Magazine #2 för några av hans bilder.

2. I skuggan av vintern kommer sommaren, vad sysslar du helst med denna årstid?

Cykling, enduro och downhill, mest runt Åre.

inspelningar. Frågade Helly Hansen för något år sedan när de filmade med Matchstick productions. Då fick jag välja mellan att filma eller tävla. – Varför valde du tävlingen?

3.Skidbummare idag jobbar oftast hela sommarhalvåret för att spara pengar till vinterns bravader. Hur såg det ut när du var i 20-årsåldern? Sparade du också pengar för att kunna åka skidor?

Jag kände att det gick bra att tävla, touren var i sina unga år och det kunde bli något stort.

Precis samma sak. Men har alltid haft Åre som “säsongsort”. Vi drog iväg någon månad eller två till alperna men då åkte vi bara runt mellan orter.

Känner honom inte personligen. Men det han har gjort... Du vet hur det är när man säger att “man kunde gjort det bättre själv”. Fast det kan man

4. Kan du ge en kortfattad beskrivning av stadsarkitekten Björn Reuterswärd*?

*Björn Reuterswärd, stadsarkitekt i Åre kring VM 2007. 64 | YWESKI

egentligen inte, men i det här fallet stämmer detta. Och då kan jag inget om stadsarkitektur. Det känns korrupt allt ihop. Det finns regler, men dessa kasta han ut genom fönstret.

Egentligen så rakt på som möjligt, man får en blick hur det ser ut. Helst tagen från motsatt sida. Gärna mindre åkare och mycket landskap! En sväng framför luftburet.

7. Hur ser den perfekta skidbilden ut för dig?

8. Ser den annorlunda ut om det är du som är porträterad?

Hmmm… jaaadu. Den är lurig. När man får till en bild där man ser att det är brant och ljuset är perfekt. Ljuset är allt! – Rakt på eller från sidan?

Nej, det är en sådan bild som jag vill ha. Har en egen favorit från squaw valley, dock är den luftburen. (Se bild nedan.)

snabba Backflip – Frontflip

Champangepuder – Betongpuder Klippdrop – Flippflopp Snöbräda – Monoski Hund – Katt

OVAN Reine under Red Bull Illume 2010, Squaw Vally, CA, USA FOTO Christophe Margot MAGAZINE | 65

Bildreportage

På tur vid Kebnekaise Några sommarvandringar i områdena kring Kebnekaisefjällen hade väckt intresset hos redaktionen att göra en resa till bergen kring Sveriges högsta topp vintertid. Axel och Victor packade skidor och kamera, satte sig på ett nattåg och åkte dit under en vecka på påsklovet i år.

HÖGER På väg hem efter en dag i fjällmassiven kring Kebnekaise. Topparna Singitjokka och Toulpagorni tornar upp sig bland molnen i bakgrunden.

66 | YWESKI

FOTO Axel Adolfsson

»» MAGAZINE | 67

OVAN Innifrån isgrottan i Tarfala. ÅKARE Victor Daggberg

HÖGER På väg till Kebnekaise fjällstation med en av Nikkaloukta Alltransports dagliga skoterskjutsar.

OVAN Victor får tips om bra åkning av duktiga fjällförare i Sporten på Kebnekaise fjällstation. 68 | YWESKI

Det var sol den första dagen ute till fjälls. Vi antog naivt att det alltid var sol vid Kebnekaise vintertid och tog det lugnt. Sedan drog molnen in och så förblev vädret de kommande fyra dagarna. Vi måste därför tillbaka för att uppleva fler dagar med solsken och utnyttja dem maximalt.

»» MAGAZINE | 69

70 | YWESKI

»» MAGAZINE | 71

UPPSLAGET INNAN Även "Personalbacken" kan leverera. Backen ligger precis bakom fjällstationen och erbjuder inte den mest extrema åkningen i området, men bra vyer.

HÖGER Rännan kallas för Frågetecknet efter sin form sett nerifrån dalen.

NEDAN HÖGER På väg nerför i området kring Jökelbäcken.

NEDAN VÄNSTER Nätterna tillbringades i tält vid Kebnekasie fjällstation.

72 | YWESKI

Inför vistelsen vid Kebnekasie hade vi funderat mycket på hur det skulle fungera att bo i tält vintertid. Skulle sovsäcken vara tillräckligt varm, skulle tältpinnarna sitta fast i snön och hur krångligt skulle allt praktiskt vara? Med facit i hand var sunt förnuft och god planering det som krävdes, tillsammans med faciliteterna i servicehuset på fjällstationen.

»» MAGAZINE | 73

OVAN Victor Daggberg på väg uppför sluttningar vid Jökelbäcken. 74 | YWESKI

Inte fått nog? På yweski.com hittar du alltid senaste nytt om vad som är på gång och mer därtill!

Glöm inte att följa oss på instagram

@yweskimag MAGAZINE | 75

Vi vill ha dina bilder och historier Skriv till oss nu

Yweski Magazine #3 2015-10-01 www.yweski.com Upplaga 1: 28 ex. Tryckt i Gรถteborg, Sverige Pris 100 sek

info.yweskimag@gmail.com