Yweski Magazine #5

MAGAZINE #5 SOMMAR 2016

ROADTRIP TILL LOFOTEN Marcus von Schmalensée

DOWNHILL I INNSBRUCK // JOHNN RÄDDAR VINTERN // ANALOG SURF

YWESKI MAGAZINE | WWW.YWESKI.COM

YWESKI MAGAZINE #5, 2016 Upplaga 1 // 2016-07-01 // Skövde, Sverige REDAKTIONEN Yweski Magazine // www.yweski.com info.yweskimag@gmail.com ANSVARIG UTGIVARE Axel Adolfsson // axel@tpmedia.se // 070 515 75 18 UTGIVEN DIGITALT 2016-07-01 // www.issuu.com/yweskimag ANNONSER Vid intresse av att annonsera i tidningen ber vi er skicka ett mail till redaktionen, så berättar vi mer. info.yweskimag@gmail.com UTGIVARE Utgiven av Three Piece Media Production. www.threepiece.se hello@tpmedia.se

Allt material i tidningen är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. © 2016 Yweski Magazine ISSN 2002-2085

OMSLAGSBILD KLÄTTRARE Rory Smith FOTO Nicklas Karlsson Henningsvɶr // Lofoten // Norge

MAGAZINE | 3

VICTOR DAGGBERG

IDÉMAKARE, MÖLLTORP

4 | YWESKI

AXEL ADOLFSSON

CHEFREDAKTÖR, SKÖVDE

REDAKTIONEN

FOTO Matilda Karlsson

OM OSS Redaktionen på Yweski Magazine består av de två bröderna Adolfsson samt Victor Daggberg. Tillsammans delar vi ett stort intresse för skidåkning, men även att föreviga det vi gör på berget med fotografier. Vi är tre glada naturupplevelsesökande inspiratörer som vill glädja och väcka upptäckarlust hos andra med det vi gör.

KONTAKT www.yweski.com info.yweskimag@gmail.com Hör av dig till oss med dina historier.

GUSTAF ADOLFSSON

ART DIRECTOR, SKÖVDE

MAGAZINE | 5

INNEHÅLL #5 8// NATTÅGEN TILL NORRLAND

Milkrun // Axel Adolfsson

22// ANALOG SURF

30// SYSTRAR I BERGEN

Viktor Wallmark

38// FRÅN ARKIVET

6 | YWESKI

Rhododendrondalen

14// DOWNHILL I INNSBRUCK Elin Turpeinen Lisa Orander

40// R OADTRIP TILL LOFOTEN

Marcus von Schmalensée

54// HALLÅ DÄR

Johnn på POW Sweden

59// I LAEVAS OCH GIRJAS LAND

68// FOTO//ISAK SANDLING

74// MED KAJAK I TIDAN

Isak Sandling

Axel Adolfsson

Axel Adolfsson // Gustaf Adolfsson

40//

Till Lofoten med tält och rep. En klätterexpedition fångad i text av Marcus von Schmalensée och med foto av Nicklas Karlsson och Stefan Droguet. »Vackert häng högt upp på Presten.

FOTO Stefan Droguet

MAGAZINE | 7

FOTO Axel Adolfsson

NATTÅGEN TILL NORRLAND Reaktion på: www.svt.se/opinion/stf-om-nattagen

8 | YWESKI

MILKRUN

T

ågens förmåga till att rena resenärers samvete och tvätta bort koldioxidens skuld från deras händer har länge varit känd.

De har gett oss möjligheter till hållbart resande och skapat många oförglömliga resor sedan industriella revolutionen. Tågen öppnade upp fjällvärden för den nationalromantiska erans societet i slutet på 1800-talet och har sedan dess förflyttat otaliga fjällturister från Sveriges södra breddgrader till nya äventyr långt bortom det vardagliga. Klimatvänligt vaggas du som resenär genom mörkret på väg mot något okänt, större och förhoppningsvis vackrare. Avskuren från internet och med bristande mobiltäckning skapar nattågen tid för eftertanke och utrymme att samtala med dina kupékamrater, samtal som aldrig ägt rum om det inte vore för trängseln i kupén.

Att SJ nu slutar med sina reguljära nattågsförbindelser till Jämtland och ser över de samma till övre Norrland är tråkigt. Ett av mina favoritsätt att resa till den norra delen av Sverige är nu på väg bort. STF gör rätt i att visa på dessa tågförbindelsers värde för möjligheten att resa och samtidigt hålla huvudet högt i en tid då samvetskvalen för människans brist på hållbarhet växer sig allt större. Tråkigt är också att näringslivet och turistnäringen i regionerna mest troligt blir lidande i och med minskat antal besökare utifrån.

Men att bedriva kampanjen för bevarandet av nattågen som STF gör just nu är smått befängt. STF tycks vilja tvinga ett aktiebolag, som har som målsättning att ge avkastning på sina ägares investeringar, till rena förlustaffärer. Är det inte lönsamt för SJ att köra nattåg till Jämtland ska de inte klandras för att strukturera om denna del av verksamheten.

I den prekära situation vi just nu befinner oss i med stundande klimatförändringar är

det inte enbart de säljande aktörernas ansvar att de mest klimatsmarta lösningarna är de som får störst utrymme på marknaden.

Det är minst lika, om inte än viktigare, att konsumenterna efterfrågar och väljer klimatsmarta alternativ. För att en hållbar marknad ur en klimatsynvinkel ska upprätthållas kan inte säljande aktörer tvingas leverera klimatsmarta lösningar som sedan konsumenterna väljer att inte köpa. Då upprätthålls visserligen en hållbar marknad ur klimathänseende men marknaden bli knappast hållbar ur ett ekonomiskt perspektiv.

Istället för att sikta in sitt kampanjande på tågoperatören borde STF vända sitt fokus mot tågresenärerna. Belys fördelarna för en resenär att välja tåget. Berätta vilka effekter det har för glesbygden om du som vanlig dödlig väljer tåget och på så sätt bidrar till att upprätthålla tågförbindelser där det bor få människor. Beskriv inte minst att det är ett litet steg men ett otroligt viktigt steg mot ett hållbart klimat om du väljer bort flyget och istället tar tåget till äventyret.

För vill vi rädda vårt samhälle från att förgås i ett förändrat klimat är alla myrsteg viktiga. Uppmuntra då alla till att bli vardagshjältar. Det är ett gemensamt ansvar som måste tas av både konsumenter och företag ifall klimatet ska räddas.

Vill STF bevara tågförbindelserna till Norrland är det hög tid att göra vissa justeringar i sitt kampanjande.

AXEL ADOLFSSON Chefredaktör

MAGAZINE | 9

NEDAN Nicklas känner sig som hemma i bohuslän.

Läs mer om klättringen i Marcus von Schmalensées reportage. //40 FOTO Stefan Droguet

INFO.YWESKIMAG@GMAIL.COM

Vår vision är att Yweski Magazine ska vara en plattform, där vi och andra passionerade friluftsfantaster ska kunna publicera material. Vi söker alltid efter historier och foton. Om du gillar att skriva om dina äventyr, eller tycker om att föreviga dina dagar ute i världen med foton, så ska du inte tveka att höra av dig till oss!

10 | YWESKI

MAGAZINE | 11

SKRIBENTERNA #5 Yweski Magazine bygger på delaktigheten hos våra duktiga och engagerade skribenter samt fotografer.

Stort tack till det här numrets alla medverkande.

//14 ELIN TURPEINEN

SNOWBOARDÅKARE, BORLÄNGE När snowboardåkningen, någon gång kring millenieskiftet, började bli häftigt i Dalarna bytte jag från skidor till bräda och har varit fast sedan dess. Vintrarna spenderas numera någonstans i alperna istället för i pisterna hos hemmabacken Romme Alpin. I år blev det även tävlingspremiär med både Ride The Cow och NM med två förstaplatser som resultat.

Resten av året är det andra äventyr som gäller, små som stora, och klättringen är något som tar upp mer och mer tid. Att skriva ligger nära hjärtat och jag både frilansar samt är en del av teamet hos RAWNESS. Dessutom jobbar jag med Dala Urban, en plattform som verkar för att skapa möjligheter inom olika urbana kulturer.

12 | YWESKI

//22 VIKTOR WALLMARK

SURFARE//SKIDÅKARE, DALARNA Sveriges svar på Tanner Hall. Hans rötter finner vi i Hemavan där hans far väntade med pjäxorna på förlossningen. Viktor växte upp i Falun som han senare lämnat för att numera befinna sig på resande fot. Förutom att vara en Stenmark på skidor är han även en konstnär när det kommer till bild och film.

40// MARCUS VON SCHMALENSÉE

ÄVENTYRARE, GÖTEBORG

Marcus är en högst oprofessionell men passionerad klätterstofil med hemmahamn i Göteborg. När han inte ränner runt med kaksmulor i mungiporna bland västkustens klippor kan han beskådas i en föreläsningssal i V-huset på Chalmers eller svängandes sina stela höfter på någon av stadens salsaklubbar.

MAGAZINE | 13

Stadsnära DOWNHILL I INNSBRUCK

TEXT // FOTO Elin Turpeinen

14 | YWESKI

MAGAZINE | 15

Det sker givetvis varje år, eller snarare varje vår. Värmen och solen anländer till alperna och får snön att smälta likt en isglass i solen. För den som är på plats i någon alpby för att ägna sig åt skidåkning är gräsåkning alltid ett alternativ, men när snön snarare liknar klister än någonting annat och gräset inte längre lockar så kan det vara skönt att kliva ur pjäxorna i några dagar för att testa på andra aktiviteter. Ett exempel? Cykling!

V

ÅRTIDER För dem som fastnat i säsongarsvängen, eller är nyinvigda i livsstilen, så vet man vad som väntar i slutet av säsongen. Sol, värme och väldigt lite snö. Vårskidåkning i all ära, men efter några dagar med antingen klisterliknande snö eller gräs under skidorna och med en markant ökning i antal timmar spenderade på någon solterrass tillhörande valfri lokal afterski så kan en längtan efter att göra någonting annat, om så bara för en dag, komma krypande. Och har man valt att spendera säsongen i alperna är det inte svårt att hitta andra utmanande aktiviteter att ägna sig åt utan att behöva lämna bergsmiljön.

Många av alpernas skidanläggningar ändrar inriktning i samband med att årstiderna skiftar. På vintrarna är det skidåkning som lockar turister och på somrarna är det vandring som drar den stora massan. Men för den som vill åka utför även under årets varmare månader så finns ett perfekt alternativ. Att cykla downhill. När snön börjar smälta undan kan man skymta cykellederna som på vintern vilar under ett snötäcke. När sommarsäsongen sedan startar så anpassar anläggningarna sina liftar för aktiviteten genom att fästa cykelställ på dem.

16 | YWESKI

OVAN VÄNSTER Uppladdning inför cyklingen ned igen.

OAVN HÖGER Tillbaka i Innsbruck.

Men för oss som är i alperna säsongsvis blir det ändå lite off-season att hinna med att cykla downhill innan väskorna packas och man återvänder hemåt. För trots att snön smälter snabbt under vårsolens varma strålar så ligger den ändå kvar tills liftarna stänger för säsongen. Men det betyder inte att det är en omöjlighet, det handlar bara om att välja stigar med omsorg för att slippa fastna med däcken i snö på vägen ner. En annan skillnad är att det inte är ett alternativ att ta liften till toppen då dessa fortfarande är fyllda med skidåkare. Ska du upp så får du cykla. Alternativet är givetvis att återvända under sommarmånaderna.

UPPSLAGET INNAN Ett av de, valbara, brantare partierna.

HÖGER Ett litet snötäcke låg kvar på bergen i början av April. Nedanför syns Innsbruck.

MAGAZINE | 17

”Det handlade om en naturligt formad stig med många stenar, bäckar och rötter”

18 | YWESKI

DOWNHILL I INNSBRUCK För vår del kändes det där med att komma tillbaka i sommar inte som ett genomförbart alternativ när säsongen närmade sig sitt slut. Samtidigt ville vi hinna med att cykla downhill innan vi lämnade St. Anton, orten vi spenderat vintersäsongen i. När våra vänner i Innsbruck meddelade att det fanns snöfria stigar på bergen ställde vi därför snabbt våra skidor åt sidan för ett par dagar och åkte från ett varmt St. Anton till ett ännu varmare Innsbruck.

Som väntat så låg det snö kvar på topparna även i Innsbruck och liftarna snurrade fortfarande med skidåkare som passagerare, men stora delar av bergssidorna var snöfria vilket gjorde det möjligt för oss att kunna cykla från snögränsen och ner. De av oss som inte hade egna cyklar, något som kan vara svårt att få med i säsongspackningen, hyrde endurocyklar och skyddsutrustning på plats hos ”Die Börse”, en supercool butik mitt i staden. Sedan började vi röra oss mot Nordkette, ett av de berg som omringar stadskärnan och som erbjuder både skidåkning, vandring och downhill.

Man skulle kunna säga att Innsbruck är en cykelstad. Dels för dess välplanerade cykelvägar, det är i stort sett alltid smidigare att cykla än att ta bilen, men också genom de cykelställ som finns på stadens bussar. Det är

VÄNSTER Stigarna slingrar genom både skog och öppnare partier.

MAGAZINE | 19

VÄNSTER När skogen skingras är utsikten slående.

HÖGER På väg upp längs grusvägen. Uthållighet och styrka är grejen för att orka hela vägen.

mer än välkommet när man ska ta sig upp på bergen, trots att de är belägna på ett väldigt nära avstånd till staden, och i vårt fall spände vi fast cyklarna på bussen med destination Nordkette och hållplats Hungerburg. Viktigt att tänka på när det kommer till bussar och cykelställ är att ha lite tempo för att både hinna spänna fast cykeln och kliva på bussen innan busschauffören bestämmer sig för att lämna hållplatsen. Att se sin cykel försvinna iväg med bussen samtidigt som man själv står kvar verkar vara relativt vanligt förekommande och skulle detta hända så gäller bara en sak. Spring ikapp bussen till nästa hållplats.

Väl vid Hungerburg valde vi att köra ett uppvärmningsåk. För den som är van vid preparerade downhillbanor i, låt oss säga, Sälens Bikepark är det fel benämning på dessa stigar. Det handlade om en naturligt formad stig med många stenar, bäckar och rötter. Delvis brant och delvis flackt. För

20 | YWESKI

den mer inbitne downhillåkaren var det dock en enklare bana med några få hopp och valmöjligheter längs vägen. Det var ett kortare åk vilket betydde att vi snart var ute på vägen igen. Där tog vi oss till närmsta busshållplats, såg till att få med både cyklarna och oss själva, och åkte tillbaka till Hungerburg med planen att denna gång ta oss längre upp på Nordkette.

Stigningen som låg framför oss var på drygt 500 höjdmeter och vi tog oss upp via en grusad sommarväg som mestadels trafikerades av söndagsvandrare, vi var alltså där under en helgdag, och motionscyklade.

Själva trampade vi på låga växlar i ett skönt tempo med fantastiska vyer som backdrop längs de delar av vägen där skogen inte låg så tät. Här fick vi även pulsa lite i en gammal lavinkägla som på ett ställe lagt sig över vägen, men det blev också vårt enda möte med snön under våra cykelturer.

Målet var Rumer Alm, 1243 m.ö.h, och

VÄNSTER Uppvärmningsleden bjöd på vacker utsikt och mellan träden skymtar Innsbruck.

”Det visade sig gå att välja mellan att cykla längs olika stigar, som till och från mellanlandade på samma väg som vi tagit uppför” när vi kom fram släckte vi törsten, åt lunch och förberedde oss för vägen ner. Det visade sig gå att välja mellan att cykla längs olika stigar, som till och från mellanlandade på samma väg som vi tagit uppför, eller att helt enkelt cykla samma väg ner som upp. Och så

småningom gick det att återvända till stigen vi cyklat på tidigare under dagen. Alltså uppvärmningsstigen, vilket var en fördel för den som kände att uppvärmningsåk var fel benämning och snarare skulle jämföra den med en svart pist. Inga namn nämnda…

MAGAZINE | 21

ANALOG SURF Att med riktig a foton, minnas riktig a stunder

“F

an också... Jag skulle haft med kameran.”

Det är ett uttryck jag använt ganska många gånger de senaste åren. En passion för fotografi och en för resande kan låta som en passande kombo, men jag vill påstå att den praktiskt sett inte alltid är optimalt. De senaste åren har jag gjort två långa surfresor till Sydostasien med mycket kringresande.

Fokuset har varit att hitta böljande vågor, så att kånka runt en massa kameraprylar har varit otänkbart. Inför min andra resa gnagde detta faktum väldigt mycket, jag ville gärna ta bra bilder men en kamera utrustning består oftast av mycket prylar. Objektiv, batterier, laddare, sladdar, minneskort, dator

HÖGER En tom, peelande höger, vilken överraskning.

22 | YWESKI

TEXT // FOTO Viktor Wallmark

MAGAZINE | 23

24 | YWESKI

VÄNSTER Liten gata, liten by.

MAGAZINE | 25

HÖGER Byskatt, en mycket rimlig utgift för att få surfa Salvacion.

NEDAN Stor kille, stor quiver.

26 | YWESKI

att tömma minneskorten till osv. Det är sällan lättvikt och oftast känsliga saker. Det är helt enkelt pissigt att resa långt med.

En tanke slog mig, det var inte mer än 10 år sedan alla gamlingar talade om att filmfotografi fortfarande regerade. Det kanske kunde vara något. Jag började kolla upp det och satt en vecka senare med en Canon AE-1 från 1979 i knät. Köpt på Tradera för 315 kr. Det lät som att slutaren fungerade så jag fixade ett batteri till ljusmätaren. Ja kolla, den började läsa. Det var givet, den fick följa med.

D

et jag egentligen vill göra är att slå ett slag för analog fotografi. Orsaken kan vara att jag blivit gammal nog att passa bland

NEDAN BBQ master squid man.

“filmfotografi regerar”-gänget men mest tror jag att det är den nyvärvda kunskapen om 35 mm-filmens fortsatta konkurrenskraft. Att billigt kunna köpa en bra och slitstark kamera som fortfarande tar fantastiska bilder. Man behöver inte ens vara rädd om den, förlorar man den försvinner max 32 bilder och med en kameran i sig som bara kostar en bråkdel av en digital blir det ingen större förlust.

Film och framkallning utomlands är billigt plus att bilderna scannas in på en skiva vid framkallning så de blir digitala tillslut ändå. Jag måste erkänna, jag har blivit såld.

Resultatet var att jag tog med mig kameran väldigt ofta för att den bara kunde hänga över axeln, kastas i nåns väska eller ligga i hojjen utan större risk. Det ledde till att jag

NEDAN Vågen Cloud 9 i Siargao när det pumpar.

MAGAZINE | 27

” Jag måste erkänna, jag har blivit såld. [...] Jag är gärna med i gänget gamlingar, filmfotografi regerar!” fotade mycket mer och för mig gör det att vågen tippar över. Jag är gärna med i gänget gamlingar, filmfotografi regerar!

NEDAN Lali waxar brädan i Medewi.

28 | YWESKI

P

s. Ett sista plus är att du ej behöver slänga filter på bilderna när de ska upp på Instagram, det har kameran redan löst. Ds.

17-18 SEPTEMBER 2016 BILLINGEN, SKÖVDE SM I UTOMHUSMATLAGNING - MÄSSA - PROVA-PÅ-AKTIVITETER MAT - NATURUPPLEVELSER - FÖRELÄSNINGAR MAGAZINE | 29

30 | YWESKI

TEXT Lisa Orander // FOTO Se bildtext

DRÖMMEN SOM SLOG IN F ler systrar i bergen Att det går att åstadkomma mycket på ett år är ingen underdrift, i alla fall inte om man heter Johanna Nygård är och grundare till resebyrån Systrar i bergen. På bara ett år har idén om skidglädje för alla tjejer som gillar eller vill vara i bergen blivit verklighet, och det med råge.

Johanna Nygård – ett norrländskt energiknippe med arbetskapacitet som ett helt kompani har gett ordet systerskap en ny innerbörd.

VÄNSTER Systerskap är till för alla.

FOTO Sofia Bäckström

»» MAGAZINE | 31

OVAN Utanför en av favoritrestaurangerna i Monterosas skidsystem.

FOTO Sofia Bäckström

J

“Antingen skulle jag fortsätta drömma eller så skulle jag satsa på att göra den vintersäsong som jag drömt om...”

32 | YWESKI

ohanna är uppvuxen strax utanför Umeå och stod på skidor första gången som 4-åring, hon åkte mycket skidor med familjen upp till tonåren. Men livet lockade med annat och det blev plugg och flytt till Stockholm. Det var inte förrän hon hade fyllt 27 som barndomsintresset väcktes på nytt. Efter några resor till alperna och fjällen de kommande åren bestod drömmen om att få göra en säsong. Och som vissa drömmar ville den inte försvinna, den vägrade helt enkelt att ge sig. Johanna som inte gör något halvdant började resonera med sig själv.

– Med ett växande intresse för skidor och ett större behov av att vara utomhus så räckte det inte längre med att drömma om en vintersäsong i fjällen. Jag gav mig själv två val. Antingen skulle jag fortsätta drömma och åka skidor under semesterveckorna eller så skulle jag satsa på att göra den vintersäsong som jag drömt om de senaste fyra åren, säger Johanna.

När jag för första gången träffade Johanna för drygt ett år sen, hade hon precis kommit hem från sin resa till Monterosa och jag lyssnande avundsjukt till hennes

OVAN Monterosa har oändliga möjligheter till fantastiska toppturer och skidåkning i orörd off-pist.

FOTO Erik Dilexit MAGAZINE | 33

34 | YWESKI

“Att få komma iväg på en veckas skidsemester till alperna eller fjällen är som balsam för själen.

Miljöombyte, fysisk aktivitet och ren klar bergsluft borde skrivas ut på recept.”

VÄNSTER Mjuka pudersvängar i det berömda Balmaåket ned mot byn Alagna i bergsmassivet Monterosa.

FOTO Erik Dilexit

OVAN Tillsammans har vi roligare!

FOTO Emma Lindberg

»» MAGAZINE | 35

NEDAN Toppturande och skidåkning i Norge står med på framtida drömplaner.

FOTO Erik Nylander

36 | YWESKI

berättelser om soliga dagar, gnistrande snö och åkning att dö för. Men vi båda hade även upplevt baksidorna av att vara ute på berget som tjej och avsaknaden av andra tjejer att hänga med och inspireras av på ett kravlöst sätt. Äventyrslusta, gemenskap och systerskap vill Johanna dela med sig av till så många andra tjejer som möjligt där ute. Men hur hittar man likasinnade att resa med om inga av ens vänner har samma intressen?

Att få komma iväg på en veckas skidsemester till alperna eller fjällen är som balsam för själen. Miljöombyte, fysisk aktivitet och ren klar bergsluft borde skrivas ut på recept. Lägg till nya kompisar och lite äventyr, låter inte helt fel, eller hur? Systrar i bergen vill se fler tjejer och kvinnor på berget oavsett nivå. Själva vitsen är att du ska kunna resa med, oavsett om det är ditt första besök

till alperna eller om du vill utmana dig själv ytterligare i din åkning och träffa nya vänner.

– När jag själv började åka igen och började kolla runt på lite resor till alperna tyckte jag inte att det fanns några passande alternativ för mig. Utbudet och resorna kändes antingen för familjefokuserade eller så var det bara snack om fallhöjd och prestationer. Jag kände att det fanns en efterfrågan från framför allt tjejer som precis som jag sökte skidglädje och gemenskap oavsett nivå. Alla kan vara med och alla ska med. Jag tycker att Systrar i bergen öppnar upp för något nytt som inte tidigare funnits, säger Johanna.

Den 10 januari i år, mindre än ett år efter idén till systrar i bergen kläcktes drog första resan igång, och självklart var destinationen Montrerosa och resemålet

SYSTRAR I BERGEN OM Resebyrå som erbjuder både skid- och sommarresor för tjejer i alla åldrar. Målet är att skapa en mötesplats för tjejer ute på berget.

FÖRSTA RESAN Monterosa, Italien, 10 januari 2016. Monterosa betyder »rosa berget« på italienska och är ett bergmassiv i nordvästra Italien på gränsen till Schweiz. Högsta punkten är Dufourspitze, 4634 m.ö.h.

RESMÅL Monterosa, Italien // Vinter Hemavan, Sverige // Sommar Fler nya resmål planeras för 2017

HEMSIDA www.systraribergen.se

OVAN HÖGER Två guider på resan möjliggör att vi alltid kan dela upp gruppen i två nivåer, om så önskas av gästerna.

FOTO Erik Jɶnsson

HÖGER Från vinterresor till att nu även erbjuda sommarresor för fler systrar i bergen.

FOTO Sofia Bäckström

Gressoney i Italien. Tre veckor med skid- och snowboardtjejer på olika nivåer som umgås och utforskar allt från den bästa backen till vilken restaurang som serverar den mest utsökta maten. Även om det är åkning som står i fokus finns det fortfarande utrymme under veckan för andra aktiviteter och att bara få njuta av omgivningarna. Du är ju trots allt på semester. Åldersspannet på resenärerna är brett, precis som det ska vara. Ingen är för ung eller för gammal för att kunna njuta av en veckas semester i alperna, med god mat, gassande sol och framför allt skidglädje. Alla resor har alltid två reseguider med som är välbekanta med destinationen och omgivningarna. Som åkare är du självklart välkommen oavsett nivå, alla ska kunna åka med Systrar i bergen. Oavsett om du inte har åkt på tio år

eller är en erfaren åkare. Alla ska med!

– Det känns viktigt att kunna erbjuda våra gäster välutbildade reseguider som är av toppkvalité, det är verkligen något som spelar enormt stor roll när du är ute på berget oavsett om du är en erfaren åkare eller ej. Alla kan följa med oavsett nivå! säger Johanna.

Systrar i bergen är ett helårskoncept som strävar efter att erbjuda resor både sommar och vinter. I skrivande stund planeras 2017 års säsongs vinterresor som kommer att bjuda på nya spännande resmål, men självklart återvänder man även nästa år till ”födelseorten” Montrerosa. I sommar går resan till vackra Hemavan där skidor byts mot fjällöpning, vandring och cykling.

Systrar i bergen är här för att stanna året runt.

MAGAZINE | 37

FRÅN ARKIVET OM BILDEN På sluttningen till stadsberget Billingen i hemorten Skövde finns en plats kallad “Rhododendrondalen”.

De gamla jättelika buskarna bildar här tunnlar och portaler genom vilka stigen slingrar sig fram på sin väg uppåt berget. Platsen är en gammal anlagd trädgård som förfallit, men kvar i skogen finns bland annat ett dämme och dessa rhododendronbuskar som blommar kort men intensivt på försommaren.

Axel från redaktionen cyklar genom detta mäktiga gröna hav under blomningstid.

INFO FOTO Gustaf Adolfsson » 1/640 sekund » f/4,5 » 72 mm brännvidd » ISO 4000

38 | YWESKI

MAGAZINE | 39

ROADTRIP TILL LOFOTEN Vykort från 4 klätterhobos och en Honda TEXT Marcus von Schmalensée FOTO Stefan Droguet / SD // Nicklas Karlsson / NK

40 | YWESKI

MAGAZINE | 41

“Ett liv där ögonblickets önskningar också till stor del tilläts styra dagens innehåll...”

Våren 2015 var för mig en känslosam blandning av stress, ambivalens och drömmar om förändring.

Jag hade precis genomfört mitt första år som återetablerad samhällsmedborgare sedan mina två tidigare år som klätterhobo. Kärva tentaperioder, den testosteronmättade och allmänt naturfrämmande miljön på Chalmers i kombination med ett förhållande i fall, hade varit en god påminnelse om kärleken till det liv jag tidigare hade valt att leva; ett liv där ögonblickets önskningar också till stor del tilläts styra dagens innehåll och där endast de personer som jag genuint tyckte om tilläts ha något med mitt liv att göra. Jag närde en dröm om att återigen komma ut på vägarna med glada likasinnade på en verklighetsflykt med storslagna naturmiljöer som arena, kritdamm som ridå och vindens vinande och rasslandet från välformad metall som bakgrundsljud.

UPPSLAGET INNAN Bukten nedanför Presten, Lofoten.

FOTO SD

42 | YWESKI

HÖGER Även jänkare kan vara badjävlar.

FOTO NK

»»

MAGAZINE | 43

J

ag och min kära vapendragare Stefan hade diskuterat sommarplaner vid ett av hans återkommande besök i klätterhuvudstaden Göteborg. Stefans vän Nicklas önskade tillbringa sin semester med en roadtrip till Lofoten i Nordnorge. Halvön Lofoten är ett Mecka för alla klättrare som uppskattar multipitchklättring och en plats som har stått högt på min besökslista i många år. Med världskända leder som Vestpillaren på Presten och Storpillaren på Vågakallen samt sin spektakulära och storslagna natur är det en plats dit alla skandinaviska tradklättrare någon gång måste göra sin pilgrimsfärd. Midnattssolen medför perfekta förhållanden att klättra långturer eftersom man aldrig behöver oroa sig för att bli fast på en bergvägg i mörkret.

Nicklas är en lång och lugn skånepåg med intensiva, isblå ögon som inger respekt från första ögonkastet. Progressiv house från West Oakland, dumpsterdiving och gott kaffe utlovades och när jag därtill fick veta att vår gemensamma vän Rory skulle

44 | YWESKI

med på resan var dealen ett faktum. Rory är jänkare, hunk, ginger och världens finaste grabb samlat i en och samma person. Han övergav den amerikanske kontinenten för många år sedan och delar nu sin tid mellan sin flickväns lägenhet i Göteborg och Mexiko där han driver organisationen Escalando Fronteras som med klättringen som grund hjälper gatubarn till en drägligare tillvaro.

Vår aktningsvärda farkost, en röd Honda Civic Aerodeck, kunde inte svälja obegränsade mängder utrustning och då vi av ekonomiska skäl ville köpa så mycket av resans mat som möjligt i Sverige förstod vi att det skulle bli trångt, svettigt och alldeles, alldeles underbart.

Det som nedan följer är en redogörelse av sommaren 2015 så som jag kommer ihåg den, en sommar fylld av bromance, blod, svett och krita.

AVRESA OCH MIDSKOGSBERGET Dagarna innan avresa passade jag och Stefan på att inleda sommaren med att riva av några

av Göteborgs mest klassiska klätterleder. Våra två oförskämt välvårdade medkumpaner körde upp från Lund tidigt den 18 juni och efter inpackning lämnade vi och vår röda farkost ett sommarglatt Göteborg vid lunchtid, sorglösa och förväntansfulla.

Vi insåg tidigt att en rejäl rastning skulle behövas långt innan ankomsten till vårt första riktiga delmål. Av den anledningen hade vi innan avresa utforskat diverse olika klätterforum och föll efter flitigt resonerande för Sundsvalls populäraste sportklätterklippa, Midskogsberget. Alla var trötta efter en lång dag av nya intryck, förhoppningar och bilkörning så när vi lyckades hitta fram till berget vid midnatt lokaliserade vi genast en gemytlig tältplats på toppen av klippan och gick till kojs.

Vi sov ut ordentligt och vaknade väl sövda till en strålande, molnfri sommardag och inledde med den obligatoriska havregrynsgröten. Efter allt stillasittande och

ätande var det så äntligen dags att få testa ”gunsen” och fila ned fingertopparna på den norrländska graniten. Midskogsberget visade sig vara en mysig och öppen skogsklippa med fina, varierande leder i olika grader, stilar och lutningar. Efter en lång dag av krigande bland trevliga areter, brutala dieder och pilliga väggturer, en mindre försmak av de ökända norrländska myggorna samt ännu en tältnatt kända vi oss redo att dra vidare.

NORRLAND OCH NIEMISEL Vid middagstid insåg vi att det vore skamligt att passera denna landsända utan att förtära ett äkta Friscomål på Max. På parkeringen trängdes vi bland EPA-traktorer och ölstinna, finniga tonåringar orerande på bred norrländsk dialekt. Magarna mättades, färden fortsatte och på kvällen fick vi uppleva en av resans vackraste körningar med karg norrländsk skog, Bob Marley på hög volym och en rödlila solnedgång som varade i timmar. Vi slog upp våra tält vid en pittoresk

OVAN VÄNSTER Morgon vid Torneälven.

FOTO NK

OVAN HÖGER Rory söker djupt efter lugn.

FOTO NK

VÄNSTER Stefan klättrar i brant granit i Flatanger.

FOTO NK

MAGAZINE | 45

halvö någonstans längs Östersjöns kust och somnade strax därpå. Vi vaknade upp tidigt nästa morgon och åt en snabb frukost för idag var dagen då vi skulle nå vårt första riktiga delmål för resan, Niemisel.

Niemisel är känt som Sveriges bästa sportklätterklippa med branta, fina leder i de lite högre svårighetsgraderna. Niemisel är också känt för att ligga mitt i ingenstans (mellan Boden och Överkalix) samt för att ha en ganska kort klättersäsong då klippan under vinter och vårmånaderna är nedfryst eller dyblöt av smältvatten och annars allt som oftast hemsöks av outhärdliga mängder av de ökända, norrländska myggorna. Det sistnämnda kan vi bekräfta då det var just dessa monstermyggor som likt förpestade

HÖGER Middag och bad i hobo-style.

FOTO NK

HÖGER Solnedgång nära Flatanger.

FOTO SD

46 | YWESKI

giftpilar stod för vårt mottagande när vi efter många timmars körning lyckades lokalisera klippan. Dussintalet böldliknande insektsbett senare bestämde vi oss, efter ett mindre krismöte i bilen, för att fly fältet och styra förstäven vidare mot nordväst. Stämningen var förvånansvärt god med tanke på det enorma antiklimax vi just hade upplevt och vår resa fortgick i klådans tecken.

I trakterna kring Gällivare kantades vägarna av en aldrig sinande mängd rådjur.

Eftersom vi alla var uppväxta med Bambi sänkte vi hastigheten och körde försiktigt vidare. Ett kargt landskap med små träd och stora gruvor omgav oss. Gruvorna bidrog till en speciell och dyster känsla med sina gigantiska och oläkbara sår i den i övrigt

“Niemisel är känt som Sveriges bästa sportklätterklippa med branta, fina leder i de lite högre svårighetsgraderna.”

orörda naturen. På kvällen slog vi oss till ro några mil innan Kiruna vid en fantastisk campingplats precis vid Torneälvens klapperstensstrand.

Nästa dag stod storshopping av mat på schemat. Planen var att fylla bilen till bredden med mat i Kiruna och sedan härda ut de resterande timmarna till Lofoten.

Sagt och gjort, vi fick genomlida många, långa och svettiga timmar men belönades med fantastisk körning genom Lapporten och vidare i ett landskap som blev mer och mer spektakulärt för varje passerad tunnelgenomfart.

LOFOTEN Vi anlände mitt i natten i Lofotens förtrollade värld och efter flera dagars körning utan klättring bestämde vi oss för att trots trötthet tjuvklämma lite på några av de mer lättillgängliga klipporna. Vår kärleksaffär

med Lofoten inleddes under midnattssolens sken med fenomenal och delikat slabbklättring precis vid havet på böljande, vågformade väggar bestående av granit av yppersta kvalitet. Vi stannade inte länge och efter tre leder letade vi upp vår på förväg utvalda campingplats, en gratiscamping på en naturskön strand precis vid havet med tillgång till dricksvatten och toalett. Vi sov som gudar trots de skriande fiskmåsar som likt de hängivnaste smeder envist pickade på vår utlagda disk hela natten lång.

De dagar i Lofoten som bjuder på en god prognos är värda att ta på allvar då vädret i Nordnorge är erkänt lynnigt. Jag och Stefan bestämde oss följaktligen för att redan första dagen ge oss upp på resans huvudmål, Vestpillaren på Presten. Vi blev avsläppta nära insteget till leden någon gång på förmiddagen av Rory och Nicklas som skulle klättra den mer moderata ”Bare blåbär”, en

OVAN Rory visar att även gingers kan klättra.

FOTO NK

MAGAZINE | 47

“Sällan har tydligare bevis funnits för devisen att »vägen är målet«...”

ÖVERST Stabil jänkare i Flatanger.

FOTO SD

OVAN Gatukonst i Henningsvɶr.

FOTO SD

OVAN HÖGER Alla lämnar inte Lofoten levande.

FOTO NK

NEDAN HÖGER Slitna hobos en regning vilodag.

FOTO NK

NÄSTA SIDA Annalkande oväder i Henningsvɶr.

FOTO SD

48 | YWESKI

annan superklassiker i området. Presten är en av Lofotens tydligaste formationer och leden Vestpillaren följer ett av de tydligaste spricksystemen i pinnackelns högerkant.

Med sin överkomliga svårighetsgrad och sina 470 meter (12 replängder) välsäkrad men exponerad sprickklättring är den en obligatorisk klassiker för varje besökande klättrare med tillräcklig erfarenhet. För ett skickligt replag klättras leden enligt föraren i normala fall på omkring åtta timmar exklusive nedstigning. Jag och Stefan kände dock inget behov av att stressa då prognosen var fantastisk och jag skulle leda samtliga replängder, vilket alltid tar mer tid än om man turas om. Därtill är Stefan en duktig fotograf vilket trots min alltsomoftast arroganta och otacksamma inställning alltid är hedervärt och uppskattat i efterhand.

Leden klättrades i god stil en perfekt dag

med idealiskt väder och upplevelsen innehöll all desperation, route-finding-problem, trötthet, vattenbrist samt eufori som vi hade hoppats på. De högt ställda förväntningarna överträffades och ett kilo jordnötter, tretton timmars klättring och två timmars luftig, otydlig och högst obehaglig nedstigning senare låg vi utmattade på gräset nedanför klippan i väntan på våra vänner. Sällan har tydligare bevis funnits för devisen att ”vägen är målet” för inte kan väl en så sorglig syn som två utmärglade, uttorkade, blodiga och genomsmutsade män passivt liggandes på en gräsmatta klockan fyra på morgon vara ett mål värdig något?

Efter detta episka äventyr blev kommande dag odiskutabelt en vilodag för min och Stefans del. Våra vänner passade på att klättra ännu en fin klassiker vid namn Pufferisset i närheten av campingplatsen.

MAGAZINE | 49

50 | YWESKI

Kruxreplängden bestod av en 35 meter lång, sparsamt säkrad och otäck slabb. När vi mötte upp våra kamrater efter deras nedstigning var båda två alltjämt uppenbart höga på adrenalin. Nicklas berättade frenetiskt och lätt spastiskt om hur han hade fått Elvisben och varit extremt nära att falla precis i slutet av leden; ett fall vars konsekvenser hade varit mer ödesdigra än vad vi hade lust att fördjupa oss i. Jag som är ökänd för min slabbfobi intog i det närmaste fosterställning bara av att höra talas om händelsen.

De påföljande dagarna besökte vi obligatoriska klippor såsom Gandalfväggen, Eggum och Paradiset. Vi mötte andra klättrare, njöt av fantastisk och varierande natur samt gav efter mer och mer för våra inre hobos.

Så småningom gav det ökänt instabila nordnorska vädret sig till känna och flerdagarsprognosen såg synnerligen svajig ut. De följande dagarna spenderades således med att söka torr och klätterbar sten samt förtära av vårt gigantiska men inte alltför varierade matförråd. Det dåliga vädret fick oss att börja fundera på vidarefärd men vi hade ett sista obligatorisk delmål att pricka av innan dess.

Nästa dag bestämde vi oss därför trots isande nordvindar för att vandra upp till Svolvaergeita, en pampig formation bestående

av två gigantiska stentorn som tillsammans med den underliggande klippformationen bildar en enorm, getliknande siluett. En dryg timma senare efter en tung anmarsch med en stigning på nära 800 höjdmeter nådde vi tillslut, dränkta i vårt eget svett, geten. Jag och Stefan bestämde oss för att klättra den mäktiga linjen på västväggen av formationen.

Vi insåg redan efter första replängden att de bitande nordvindarna i kombination med all frusen svett kylde ned oss för mycket och valde att snarast fly ned igen. Dagen efter återvände vi för att hämta utrustningen vi hade lämnat efter oss samtidigt som Nicklas och Rory tålmodigt väntade på ett kafé i Svolvaers centrum. Kort därefter var vi on the road again…

FLATANGER OCH HELL Alla klättrare som har varit aktiva i sporten de senaste åren känner till den legendariska klättergrottan i Flatanger. Grottan är känd för att inhysa några av världens hårdaste sportklätterleder samt projekt och förvandlas under sommarmånaderna till en testarena för många av världens starkaste klättrare då resten av Europa är för varmt för att klättra riktigt hårt. Detta rykte till trots finns det mängder av fantastiska leder att uppleva också för medelmåttan och atmosfären som skapas när så många duktiga klättrare samlas inspirerar alla till stordåd. Vid vårt besök var filmbolaget Sender1 på besök och filmade när de två unga världsstjärnorna Ashima Shiraishi (13) och Kai Lightner (14) gav sig i kast med några av grottans brantaste och brutalaste leder. På kvällen hittade VÄNSTER Marcus njuter av brant granit i Eggum, Lofoten.

FOTO NK

MAGAZINE | 51

OVAN Luftig nedstigning mitt i natten efter en lång dag.

FOTO SD

52 | YWESKI

vi en sagolik campingplats vid ett vackert sund och lät våra sargade kroppar få ro. Vi njöt av det meditativa lugnet som framkallas av att se tidvattnet rusa in och ut med kraftfull och gurglande akustik som resultat.

Vår hobo-tillvaro kändes nu i det närmaste fulländad.

Vi gottade oss med dumpstrat godis och superb klättring på lena grepp i det branta granithavet och endast de rikliga mängderna knott störde en i övrigt fulländad tillvaro.

Det enda orosmolnet i våra liv var ännu en annalkande skitprognos. Efter ett kort samtal med den svenska klätterprofilen och erfarna Norgeklättraren Erik Massih bestämde vi oss följaktligen för att dra vidare söderut mot klippan Hell i Trondheim.

Hell är en klippa med mycket historia och var, namnet till trots, en av de klippor som jag hade störst förhoppningar om att besöka på vår resa. Klippan bjuder på något

så exotiskt som korta och extremt branta konglomeratleder vilket man i vanliga fall inte hittar norr om de bayerska skogarna i södra Tyskland. När vi efter många timmars körning äntligen nådde klippan insåg vi att regnet i kombination med en felriktad storm hade besannat vår värsta mardröm och spraymålat hela klippan drypande genomblöt. Insikten att det i bästa fall skulle ta minst tre dagar innan klippan skulle vara klätterbar samt en snabb studie av diverse väderprognoser fick oss att inse att det var dags att styra skeppet mot vår sista anhalt på resan. Vi hoppade in i bilen och styrde fören mot vår moder, vårt hjärta och vår egen hemmahamn, Bohuslän.

Då vi kom iväg sent var vi tvungna att campa längs vägen och den här natten fick en liten gräsplätt bakom en turistinformationsskylt agera tältplats.

Eftersom vi hade ätit upp större delen av

maten började bilen bli riktigt rymlig och vi njöt av denna sista etapp genom det norska höglandet på skämtet till väg som norrmännen envisas med att kalla motorväg.

BOHUSLÄN OCH AVSLUT Vår resa började gå mot sitt slut och det kändes som om något vackert var till ända. I drygt två veckor hade vi, fyra hobos, ömsom trängts i en trång Honda och ömsom delat på överkokta pastarätter med smaklösa tillbehör i svartsotiga kastruller. Ingen klätterresa är dock komplett utan ett värdigt avslut i Bohuslän. Vi stångade oss blodiga och lyckliga bland sprickor i alla storlekar dessa sista dagar på vår resa som plötsligt nästa regndag oundvikligen gick mot sitt slut.

Bohuslän är och förblir den klätterdestination och plats som ligger mig absolut varmast om hjärtat. Bohuslän är en ännu så länge relativt orörd pärla med

tusentals perfekta leder som alltid inspirerar till hjältemod och storslagna upplevelser både på och nedanför klipporna. Att ha ett sådant litet eget paradis nära inpå knuten när vardagen tränger sig på är en ynnest och den huvudsakliga anledningen till att jag har valt att rota mig i Göteborg. Tack vare Bohuslän och minnena från sommaren, med Lofotenresan som kronan på verket, har nu ännu ett läsår som god student passerat utan större incidenter.

Jag vet inte exakt vad som väntar för sommaren 2016 men också i år finns det plats i en bil reserverad för just mig. Bilen är större och dess bog kommer att riktas mot sydligare breddgrader än förra året men i övrigt är det mesta sig likt. Ett minst lika starkt team av hobos som i fjol garanterar ännu en fenomenal sommar, en sommar präglad av bromance, blod, svett och krita men framförallt frihet o ljuva frihet.

NEDAN Klättergrottan i Flatanger inifrån.

FOTO NK

“On the road again and into the wild…”

MAGAZINE | 53

HALLÅ DÄR

A

tt Johnn hjälper oss skidåkare hitta vägen till ett klimatvänligare skidåkande känns oerhört viktigt. Inte minst efter att jag lämnade in mitt kandidatarbete i slutet på maj där jag tillsammans med mina gruppmedlemmar blivit varse om vilken mörk framtid vintrarna i Sverige går till mötes.

Att rädda jorden genom att åka skidor på ett klimatsmartare sätt är orealistiskt, men det är ett steg i rätt riktning och många steg i rätt riktning blir tillsammans väldigt betydelsefulla.

När Johnn inte står på skidor eller tar debatten för att påverka omvärlden är

Johnn Andersson är den passionerade skidåkaren som jobbar för att skidsportvärlden ska få upp ögonen för stundande klimatförändring. Genom en ledande roll inom organisationen Protect Our Winters Sweden (POW Sweden) arbetar Johnn för att snösportvärlden ska ta ansvar för sin klimatpåverkan och för att påverka övriga delar i samhället i rätt riktning. han doktorand på Chalmers i Göteborg.

Där forskar han på hur politiken kan bli bättre på att främja utvecklingen av förnybar energiteknik som t.ex. solceller och vindkraftverk. Johnn var även handledare för mitt kandidatarbete under våren där vinterns utvekling i Sverige undersöktes och snösportbranschens medvetenhet kring klimatförändringar kartlades.

I och med Johnns viktiga roll i arbetet med att rädda klimatet och en väckt nyfikenhet på ämnet från min sida efter vårens kandidatarbete återstod bara att säga Hallå där Johnn och ställa de frågor jag ännu inte fått svar på.

”Vi ska inte betrakta oss som »miljöbusar«”

54 | YWESKI

Johnn Andersson

DÄR »»

TEXT // FOTO Axel Adolfsson

HALLÅ

MAGAZINE | 55

HALLÅ DÄR

5

SNABBA

Hallå där Johnn! Hur är läget?

Gött! Jag har precis kommit hem från en solig dag på klätterklippan så jag är så där skönt skitig, trött och harmonisk…

Du tycks ha två stora intressen i livet, skidåkning och miljöfrågor. Varifrån kommer vart och ett av dessa intressen och när förenades dem?

Min passion för snö, berg och skidåkning tog nog sin början redan under sportloven som hjälmfoting i Sälen på 80-talet, men det exploderade i mitten på 90-talet när snowboarden fullkomligt tog över mitt liv.

Jag levde för brädan i många år och tävlade en hel del som tonåring. Men några år senare hamnade jag av en slump i Chamonix. Jag gick ganska snabbt över till skidor för att kunna upptäcka glaciärer, brantåkning och turande, och på den vägen är det. Nu kan jag inte tänka mig ett liv utan att få bestiga berg och leka mig ner i snön, i alla fall

56 | YWESKI

1// BILPOOL / Swimmingpool 2// Sportbil på glaciär / HELISKIING I ALASKA

Båda påverkar klimatet, men heliskiing verkar i alla fall roligt och är mindre smaklöst än att sladda runt på glacier med sportbil!

3// Långdistansflyg från Sverige till Japan / BIL FRÅN GÖTEBORG TILL

NARVIK

4// TOPPTUR I LAPPLAND / Glaciärvandring i Alperna 5// Dumpster diving / ICA MAXI Jag gillar ju parmesan och det finns aldrig I containrarna, haha!

några veckor om året. Miljöfrågorna kom helt klart senare. Jag har alltid haft ett stort samhällsengagemang och tjatade jämt om politik och rättvisa när jag var liten. Men när jag så småningom lärde mig mer om miljö och klimat tog de frågorna över helt och hållet. Att det sedan finns en tydlig koppling till min passion för snö och berg gör ju heller inte motivationen och drivet mindre.

Vad gör Johnn när han inte forskar på hur vi ska rädda klimatet eller när han inte åker skidor?

Han klättrar i berg och dricker öl i närheten av Järntorget.

Du var med och grundade Save Our Snow (SOS) 2014, hur lyder den korta historian om starten av SOS? Jag hade länge känt att det borde finnas en plattform som samlar snösporten i kampen för klimatet. När jag under hösten

JOHNN ANDERSSON

2014 fick kontakt med Johan Ahlgren (den andra grundaren) och förstod att vi ville samma sak, tog det inte många dagar innan vi bestämde oss för att sätta igång. Det fanns ingen tydlig plan men en stark vilja att agera, och på den vägen är det.

Vad var målsättningen där och då med SOS? Målsättningen var inledningsvis att se om fler tänkte som vi – att snösportvärlden borde ta ett större ansvar för sin klimatpåverkan och bli en starkare röst i samhällsdebatten.

Det visade sig att det var fler, många fler, och vi började snabbt bygga ett brett nätverk av likasinnade. Sen så var ju målet hela tiden att synas och kunna driva förändring, men vi var medvetna om att det skulle ta tid innan vi kunde få genomslag på riktigt. Och det är himla roligt att vi äntligen tagit oss dit.

Ni blev i våras en del av organisationen Protect Our Winters som grundades 2007 av Jeremy Jones. Har ni större muskler att påverka snösportvärden till att gå i en klimatsmartare riktning nu?

Definitivt! Genom att arbeta under ett så starkt varumärke och få tillgång till ett internationellt nätverk av individer och organisationer som delar vår agenda kan vi göra så mycket mer.

Hur jobbar ni för att påverka samhället i allmänhet och skidåkarsamhället i synnerhet till att bli mer klimatmedvetet?

Vi gör en himla massa saker och planerar ännu mer. Men det handlar i grunden om att informera och debattera om klimatfrågan, ta fram ny kunskap om hur vi påverkar och påverkas av klimatförändringarna, och fortsätta bygga ett nätverk av likasinnade företag, organisationer och vanliga skidåkare.

Vad kan jag som vanlig dödlig skidåkare göra, dels i mitt egna agerande för att bli klimatvänlig men även för att sprida budskapet och påverka fler till att gå i rätt riktning?

Jag tror att det viktigaste är att man vågar öppna sina ögon för vad som händer med klimatet, ser vilken roll man själv spelar, och förstår att ens val faktiskt spelar roll.

Tänk till innan du köper resor och prylar, och försök ta steg i rätt riktning. Utöver det så är det superviktigt att vi pratar om klimatfrågan med våra vänner, försöker påverka andra att tänka som vi och kanske stödjer organisationer som POW. Är det inte paradoxalt att använda skidsportvärlden som skyltfönster för miljökampen med tanke på den mängd prylar en skidåkare konsumerar och den mängd resor som görs till skidorter? Är man inte en miljöbuse av grövre sorten bara genom att vara skidåkare?

Nej, verkligen inte! Det handlar inte om att använda skidsportvärlden som skyltfönster utan att se till så att vi tar vårt ansvar, både vad gäller att minska den

MAGAZINE | 57

HALLÅ DÄR

”Köp mindre prylar – det är rätt skönt att leva enkelt”

klimatpåverkan vi ger upphov till, men också i att göra våra röster hörda och påverka andra delar av samhället. Och om nu någon känner att den är ”miljöbuse” så betyder det ju bara att vikten av att ta ansvar blir större.

Jag tycker för övrigt inte att vi ska betrakta oss som ”miljöbusar”. Istället ska vi inse att vi är en del av ett samhälle som inte fungerar som det ska och att vi borde göra vad vi kan för att rätta till problemen!

Vad finns högst upp på aggendan för POW Sweden just nu?

Vi arbetar för fullt med att utveckla vår organisation, attrahera fler samarbetspartners och planera roliga upptåg inför nästa vinter – håll ögonen öppna!

KLIMATSMART SKIDÅKNING JOHNNS FEM TIPS

»» Undvik flyget och ta tåget så ofta du bara kan – det är det absolut viktigaste vi kan göra! »» Res kortare sträckor – det finns oändligt mycket bra skidåkning i Skandinavien! »» Stanna borta länge om du väl flyger långt – då minskar mängden flygande per skiddag! »» Köp mindre prylar – det är rätt skönt att leva enkelt och ärligt talat behöver vi inte ens hälften av de prylar vi släpar runt på! »» Köp smartare prylar – det finns företag som bryr sig om miljön och klimatet, välj deras grejer!

58 | YWESKI

På besök i

LAEVAS OCH GIRJAS LAND TEXT // FOTO Axel Adolfsson

»» MAGAZINE | 59

SIDAN INNAN Genom regn och dimma på väg upp mot Tarfala. När vi närmade oss stugan tätnade dimman och solen var på väg ned. I mörker med stelfrusna fingrar och blodsocker på botten hittar vi tillslut rätt. En dryg timmes irrande får sitt slut efter att kompassriktningen vi tagit ut leder oss rätt.

60 | YWESKI

NEDAN Solen böjar sjunka vid dagens sista rastpaus innan vi når Kebnekaises fjällstation. Victor fyller vattenflaskan innan vi ger oss av för att avverka dagens sista deletapp. De 19 kilometrarna mellan Nikkaluokta och fjällstationen är en transportsträcka på kartan men med närmare 30 kg på ryggen och bitvis upptrampad stig är det en tuffare etapp än förväntat.

NEDAN Morgonen efter ankomsten till Tarfala har molnen skingrats, solen brutit fram och vi börjar vandringen längs Trepassleden (Jojoleden) i bästa tänkbara förhållanden. Tre bergspass skulle passeras på väg mot Unna Räitastugan som var kvällens etappmål. På bilden passerar Victor Tarfalasjön med sitt vackert turkosblå vatten.

»» MAGAZINE | 61

HÖGER

På Kebnes fjällstation återfick vi värmen efter ett misslyckat toppförsök. Nya planer smeds och tidsplanen kastades om. När så magsjuka började sprida sig på stationen efter att sommarens regnoväder drivit ned varenda vandrare inom de närmsta kilometrarna till stationen i jakt på torrhet och värme begav vi oss av genom regnet mot Tarfalastugan.

HÖGER NÄSTA SIDA Det blev en magisk kväll i Unna Räitas. Mitt ute i fjällvärden med två dagsmarcher till närmsta bilväg och närmsta människorna på behörigt avstånd är det en smått hissnande känsla att vara där, just då.

62 | YWESKI

VÄNSTER Tarfalasjön har precis börjat bli isfri när vi passerar dalgången i slutet på juli månad. Att det var ett extrem snöår med sen snösmältning rådde inga tvivel kring.

NEDAN Sista kvällen ute tvingas vi på grund av regn att laga middagen inne i ett fuktigt tält. Frystorkat är inte längre favoritmåltiden men torra kläder och en varm sovsäck får regnet utanför att bli allt mer distant.

»» MAGAZINE | 63

Hร GER Victor blickar ut รถver Unna Reaiddรกvรกggi som leder ned mot Visttasvรกggi.

64 | YWESKI

»» MAGAZINE | 65

NEDAN Victor snör på sig kängorna morgonen efter vi anlänt till Unna Räitas. Dagens mål var att ta sig ned från högplatån till Visttasvággi. En enkel etapp som blev den svåraste under resan. Högt vattenstånd tvingade oss till en omväg förbi Vistasstugan och ett svårt vada i midiedjupt forsande vatten som höll på att få oss på riktigt fall. Vi lärde oss att noggrannare ta hänsyn till de blå, obetydliga, strecken på kartan.

66 | YWESKI

OVAN Regnet den senaste veckan hade fått vattnet i Visttasjokken att svälla över sina normala nivåer. Trötta på att ta hitta omvägar för att torrskodda ta oss över de anslutande jokkarna längs Visttasjokken fick den vita sporttejpen i packning ansluta byxorna med kängorna. Nu kunde inget hindra oss från att nå båtplatsen där vi skulle bli upplockade, trodde vi. Men 1,5 meter vatten över stigen ut till platsen där båten lägger till fick oss att tänka om.

Hoppandes på videsnår stod vi plötsligt på var sin tuva, mitt ute i Visttasjokken och kunde inget annat än skratta åt den absurda situationen. Så kom Henrik Sarri tillsammans med sin adept från söder Viktor Asp med båten och tog oss tillbaka till Nikkaloukta. Äventyret var slut för denna gången.

MAGAZINE | 67

INFO

» 1/1250 sekund » f/6,3 » 70 mm brännvidd » ISO 800

Johan Lundqvist Flyger genom skogen.

Klippen, Hemavan.

68 | YWESKI

FOTO // ISAK SANDLING

»» MAGAZINE | 69

ISAK SANDLING

FOTOGRAF

BAKGRUND

35 år och kommer från norra Sverige.

Bor numera i ett hus utanför Vuollerim där skogen och bergen lockat mig bort från storstan.

GÖR

Mångsysslare men jobbar mest med porträttfoto. Fjällets tystnad blandat med ljudet av stighudar i goda vänners lag är nåt av det bästa jag vet.

70 | YWESKI

» 1/1600 sekund » f/5,6 » 48 mm brännvidd » ISO 320

»

INFO

Martin Leckström på Ryfjället, Hemavan.

INFO

» 1/1000 sekund » f/6,3 » 70 mm brännvidd » ISO 100

Marcus Landström.

Skreaberget, Hemavan.

»

»» MAGAZINE | 71

INFO

» 1/1600 sekund » f/6,3 » 24 mm brännvidd » ISO 400

Martin Leckström i den välkända bananrännan i Kobåset.

72 | YWESKI

TRYCKTA EXEMPLAR

GÖR KÄNSLAN ÄN MER LEVANDE MED RIKTIGT PAPPER

Beställ ditt tryckta exemplar på www.yweski.com/shop

Glöm inte att följa oss på instagram @yweskimag

LÄMNA VERKLIGHETEN FÖR ETT ÖGONBLICK KAJAK I TIDAN Kajak vore kul att testa. Femton minuter senare var morgondagens äventyr bokat.

Brorsan hade styrt upp en dag med kajak i sjön Stråken utanför Mullsjö. Kajakerna hyrdes hos Kyrkekvarn och sedan bar det av.

Med rutin från tidigare äventyr i området ledde brorsan expeditionen genom Tidans slingrande krökar. Lugnt och sansat paddlade vi för att undvika jobbiga tråkigheter med kameror i närkontakt med vatten.

Målet med dagen var en lunchpaus ute i det fria. Tillsammans med det obligatoriska kokkaffet för denna typ av dagar.

Tändstålet levererade som det skulle och vi kunde njuta av ett lyckat dagsverke innan det var tid att bege sig tillbaka längs Tidans lugna vatten.

HEMSIDA Läs mer om Kyrkekvarns kanotuthyrning på www.kyrkekvarn.com

TEXT Axel Adolfsson FOTO Gustaf Adolfsson

74 | YWESKI

MAGAZINE | 75

YWESKI MAGAZINE UPPLEVELSE // KÄNSLA

SKRIV TILL OSS NU INFO.YWESKIMAG@GMAIL.COM

FOTO Axel Adolfsson YWESKI MAGAZINE | WWW.YWESKI.COM