Snörderi

SNÖRDERI

snö subst. ~n [snön´] • nederbörd i form av vita, mjuka, löst sammanfogade iskristaller

Text: Anna Kernell

Vad är det som definierar säsongens bästa skidåkning? Vi kan komma på massor av olika faktorer, så som fantastiskt väder, en folktom skidort eller nyinköpt utrustning som presterar på topp. Men det som ändå är den avgörande ingrediensen är så klart snö. Älskade, underbara snö. Sagolik och ibland livsfarlig.

Att vi som bor i Sverige och på nordligare breddgrader har ett speciellt förhållande till snö är ett som är säkert. Många långa vintrar har format oss och bäddat in sig i vårt DNA – vi är snönördar by birth. Men, betyder det att vi har koll på snöns fysikaliska bakgrund och egenskaper? På hur laviner bildas och hur vi undviker att dras med i en?

Vi guidar dig igenom snöns färd från molnen till marken med hjälp av meteorologen Charlotta Eriksson, och för att få grepp om den snö som senare kan bli en skidåkares värsta mardröm har vi pratat med lavinexperten Jenny Råghall, områdesansvarig vintertid i Kebnekaisefjällen för Naturvårdsverkets lavinprognoser.se. Två riktiga snörnördar, precis som vi!

Men vi börjar från början. För att snö ska kunna bildas och falla ner på marken, så att alla vi snövurmare kan njuta av den, måste vissa förutsättningar vara uppfyllda. Temperaturen nära markytan måste vara under eller bara obetydligt över noll grader och det måste finnas ett moln som är kapabelt att producera nederbörd. Sådana moln bildas när luften hävs så att den kyls av och kondensation av vattenånga startas. Den här hävningen kan ske på tre olika sätt:

1. Luften kan tvingas upp vid en varmfront eller kallfront (på gränsen mellan två luftmassor).

2. Luften kan värmas upp över en förhållandevis varm vattenyta vintertid eller över en solvärmd markyta sommartid.

3. Luften kan tvingas upp av ett terränghinder (till exempel ett berg).

När de här förutsättningarna är på plats bildas små iskristaller som sedan kan växa till små snöstjärnor och anta olika former, beroende på rådande temperatur och luftfuktighet. Att snöstjärnan ofta får en sexarmad struktur beror på att vattenmolekylen, som består av en syreatom och två väteatomer, har en form som gynnar sexkantiga kristaller under de förhållanden som oftast råder i atmosfären. Snöflingor uppstår sedan genom att snöstjärnor börjar klumpa ihop sig med varandra och faller ner mot marken.

När snön faller till marken skiljer man på snöfall och snöbyar. Ett snöfall är när det snöar sammanhängande på ett större område under en längre tid. Medan snöbyar, som bildas ur bymoln, är nederbörd som börjar hastigt, inte varar särskilt länge och inte breder ut sig på så stor yta, ungefär som en regnskur.

pu`dersnö subst. ~n ORDLED: puder--snön • fin och kornig (nyfallen)

Snö som är porös och fuktfattig bildas vid flera minusgrader, och om det är torrt och kallt där den faller behåller den sin lätta, fluffiga egenskap när den ligger på marken. Det är detta vi kallar för pudersnö, en färskvara som mången skidoch brädåkare rusar hals över huvud ur stugan för.

Väl på marken lagras snöflingorna i skikt. I snötäcket på marken finns hela vinterns väder bevarat i flera olika lager av varierande fasthet. Kall snö bildar ett lätt, poröst och instabilt lager. Under perioder av mildare väder med fuktig snö bildas i stället mer kompakta och stabila lager. Det är ett samspel av temperatur- och vindförhållanden under snöfallet men även senare, under vinterns gång, som avgör hur stabilt ett snölager är.

lavin subst. ~en (över tyska Lawine, av medeltidslatin laviʹna ’jordskred’, av latin laʹbor ’glida’, ’falla’) • snöskred, snabb massrörelse av snö utför en bergsida

För dig som skidåkare gäller det att både njuta av och ha respekt för snön. Laviner kräver årligen nära 200 människoliv runt om i Europa och det finns ett gäng olika typer av dem. En nyckel till att vara säker och ha roligt ute i snön och på fjället är att lära sig identifiera några av de viktigaste skillnaderna. De farligaste lavinerna för oss människor är flaklaviner.

De kan bli otroligt stora och det går sällan att veta exakt var eller när de kommer att starta. De grundläggande förutsättningarna för att en flaklavin ska kunna starta är att ett svagt snölager (mjukt) med ett ”flak” (hårdare, men behöver inte vara hårdare än puder) ovanpå ligger på en sluttning som är minst 30 grader brant. Det som sedan behövs är en utlösare i form av för mycket belastning på det svaga lagret. Det kan vara ytterligare några centimeter snö som krävs, en skidåkare, eller nästa viktklass – skoteråkare.

De vanligaste typerna av flaklaviner i de svenska fjällen är drevsnöflak samt bestående flak. Drevsnöproblemet finns på läsidan av fjället – på östra sidan om det blåst från väst – men även i andra formationer såsom raviner och rännor som har legat i lä för vinden. Ofta ser man barblåsta åsar runt omkring, och själva flaket kan se mjukt och kuddlikt ut, men det kan även vara hård snö om det har blåst väldigt hårt. Instabiliteter i drevsnö läker ofta ihop inom två till tre dygn. Värre är det med bestående flak – ett problem som inte syns på ytan, som kan ligga djupt nere och vara ett problem i flera månader. Detta problem bör därför hanteras med största försiktighet.

Innan du ger dig ut på fjället behöver du lära dig tolka och använda lavinprognoserna. Flest lavinolyckor inträffar vid lavinfara 2 och 3 på den femgradiga lavinskalan, så titta inte bara på siffran – läs hela prognosen. Lavinproblemen som beskrivs berättar var i terrängen det är farligast, på vilka höjder och hur stora laviner det kan bli. Undviker du dessa platser går det alltså att åka säkert, det är sällan lavinfarligt överallt. Men kom ihåg att det är en prognos. Dels över ett stort område och inte för enskilda sluttningar, dels baserat på väderprognoser som också kan komma att slå fel.

Lavinterräng är där det lutar mer än 30 grader, eller platser som ligger nedanför sådana branter. Fråga dig själv om snöns kvalitet och om målet med din åkning kan uppnås oavsett om du åker 25 grader. En av fyra som dras med i en lavin dör, så om du kan tänka dig att åka flackare än 30 grader för att slippa leka med döden så har du en bra utgångspunkt. Använd verktyget ”lutningsgrad” i kartan på lavinprognoser.se innan du åker i väg, för att få koll på lutningen.

Väl ute på fjället finns det fyra tydliga varningssignaler på lavinfara som du bör kunna känna igen: färska laviner, whumph-ljud (suckande ljud i snön), långa sprickbildningar kring skidorna samt typiskt väder som ökar lavinfaran (intensivt snöfall eller snödrev samt kraftig temperaturökning och regn). Märker du något av dessa tecken bör en varningsklocka ringa i ditt huvud. Fortsätt inte till lavinterräng! Tänk plan B eller vänd om.

Mät lutningen kontinuerligt innan åk. Du kan använda dig av dina stavar, appar med ”klinometer”, en lutningsmätare som fästs på staven eller en kompass. Utöver lutning behöver du även tänka på vad terrängen kan få för konsekvenser: Finns där terrängfällor som klippor, stup, träd och djupa raviner, som gör att vi slår ihjäl oss om vi hamnar i en lavin?

Fyra saker till att lära sig för att minimera risker och konsekvenser är åkregler.

1. Sprid ut gruppen om ni måste gå i lavinterräng på vägen upp.

2. Stanna bara på säkra platser.

3. Bestäm en flyktväg innan ni börjar åka nedåt.

4. Åk en och en och ha uppsikt över varandra.

Kommunicera reglerna öppet och tydligt med varandra; många olyckor hade kunnat undvikas om man bara hade gett de här fyra punkterna tillräckligt med utrymme i det gemensamma beslutsfattandet. Att köpa utrustning är lätt, kommunikation är svårare, och man måste komma överens med sina åkkamrater om att satsa på att utveckla den. Om ni kan ha en öppen kommunikation får ni tillbaka mer kunskap, glädje och säkerhet.

Ska du vistas utanför lavinprognosområdena behöver du ha fördjupad kunskap om att bedöma lavinfaran helt på egen hand. Det är en bra investering att gå en lavinkurs, för att lära dig mer om ditt eget risktagande, lavinterräng och kamraträddning. Snön tar inte hänsyn till dig; du måste ta hänsyn till den.