Hooked on Climbing by addnature

on climbing nr 3 / 2020

ERIK NYLANDER

Join the band.

odd band of scientists, artists, designers and adventurers, we’re pushing the boundaries of how outdoor clothing is made. Together with our customers, we’re recycling, renting, repairing and reusing our way to a new, sustainable outdoor industry.

TOGETHER WITH AN

DO GOOD, PLAY HARD, PUSH BOUNDARIES AND HAVE FUN / HOUDINISPORTSWEAR.COM

FÖRORD

I år är det 20 år sedan Addnature grundades, och redan på den tiden hade vi klättringen i fokus. När dörrarna slog upp till vår första butik blev den snabbt en hubb för klättrare, som nu kunde hitta en komplett utrustning på hemmaplan. När den första personalen rekryterades till kontoret var majoriteten klättrare. IT-avdelningen varvade systemutveckling med greppträning i de hangboards som hängde över deras platser, och kundtjänsten gav utrustningstips från en portaledge. Allt på kontoret luktade klättring. Klättringen byggde Addnatures DNA – och den är fortfarande vår största byggsten. Klättringen la grunden för hur nördiga vi har blivit inom alla våra intressen. Det är nämligen väldigt lätt att bli nörd inom klättring där varje liten pryl fyller en viktig funktion. Det här numret av Hooked skapas och ges ut under en mycket speciell tid i världen, då vi inte kan röra oss så fritt som vi är vana vid och då många planer ställs in och om. Men vi hoppas att vi kan ge inspiration till framtida äventyr – såväl de äventyr som du måste resa till som de som finns på armlängds avstånd. I sommar är vi hooked på klättring.

Victor Inggårde

TIDNINGSMAKARE Julia Möller

· Emelie Voltaire · Victor Inggårde

ANSVARIG UTGIVARE Martin Netinder ADDNATURE AB Uddvägen 7, 131 54 Nacka 08-403 047 03 info@addnature.com / www.addnature.com

MEDARBETARE ·

· ·

Mattias Rastbäck Olof Strömbäck Emma Svensson Anna Kernell Lina Samuelsson Jenny Wikman Oscar Hentmark Robert Svanell

TACK TILL ·

Daniel Estmark Thomas Samuelsson Hannes Backerling Kristen Ubaldi Elin Skyttedal Mika Aberra Toni Tiainen Nayton Rosales

OMSLAG Paul Romain

COPYRIGHT Innehållet på dessa sidor är skyddat av upphovsrätten. Detta gäller texter, bilder samt grafisk form. Om någon information används i pressmeddelande eller liknande måste källan anges. Användning av innehåll måste avtalas skriftligen med Addnature. Citera oss gärna men glöm inte att ange källan. Med reservation för korrektur- och tryckfel. © Addnature 2020

Magasinet är tryckt hos Holmbergs Svanenmärkt trycksak, 3041 0140

INNEHÅLL 8

Från Rock till Rookie

Adam Ondra

22 Kritsnack 26

Den Ofrivillige Klättraren

Klättringens Historia

Krux Runt Husknuten

Häng Hemma

Klättra med Kidsen

Ta Klättringen till Nya Höjder

Slå Läger Utanför Komfortzonen

Kaffetåren den Bästa är

Vandring på Två Hjul

Fotograf: Emelie Voltaire, frĂĽn Krux Runt Husknuten, s.42

FRÅN ROCK TILL ROOKIE Text: Emma Svensson / Fotograf: Emma Svensson, Elin Skyttedal & Mika Aberra

När Emma Svensson hamnade i en livskris efter sin skilsmässa stod hon inför ett vägval. Hon kunde lägga sig under täcket och stänga ute världen – eller gå ut och upptäcka den. Hon valde det senare och öppnade dörren till det hon länge drömt om – att bestiga berg. Och hon visar oss att ”helt vanliga” människor också kan bli bergsbestigare.

Jag visste inte ens att någon som jag kunde bestiga berg. Jag trodde det var reserverat för den absoluta eliten. Alla stories jag hade hört handlade om tuffa män som tog stora risker, och en sak var tydlig: En rookie som jag hade ingen plats i den världen. Jag visste ingenting om att bestiga berg när jag satt på ett plan till Nya Zeeland och såg filmen Everest. Jag bara visste att jag måste hålla på med det här. Det var som att bli blixtförälskad. En känsla starkare än någonting annat spreds i kroppen: Jag måste bestiga Everest! Min erfarenhet av bergsbestigning i det läget bestod av att jag hade släpat mig uppför Galdhøpiggen, Norges högsta berg, några år tidigare. Det var det värsta jag någonsin gjort och jag hade lovat mig själv att aldrig göra om det. Jag var helt slut när jag efter sex timmar äntligen nådde toppen. Jag köpte en cola i hyttan för att ens orka njuta av utsikten. Vägen ner var ett rent helvete. Jag fick så ont i knäna att jag inte visste hur jag skulle ta mig ner. Jag satte mig på en sten och grät i 45 minuter. Ringde min pojkvän som inte var speciellt imponerad. ”Skärp dig och gå ner!” sa han. Jag åt en kexchoklad för att få energi och inbillade mig att det skulle komma vargar och ta mig om jag inte kom ner innan det blev mörkt. Det gav mig adrenalin att fortsätta en bit till. Men när adrenalinet tog slut så gick jag och min vän vilse i mörkret. Tappade bort stigen och hamnade i några buskar. Sedan la jag min arm runt honom och han fick släpa mig ner. Det var den jobbigaste dagen i mitt liv och jag ville inget hellre än att den skulle vara över. Och med den erfarenheten är det märkligt att jag helt plötsligt från ingenstans kände att jag måste bestiga berg. Jag har känt så en gång tidigare i livet, när jag fotograferade min första konsert, och det var det som ledde till att jag blev fotograf. Livet som rockfotograf innebar mycket konserter och festivaler. Jag reste runt i Europa i turnébussar och livet var en ständig fest. Inte för mig, då jag inte drack alkohol, men för alla andra. Efter 3 500 konserter tröttnade jag och sadlade om till mode. En ny värld att upptäcka och en ny livsstil. Festivalerna byttes mot event och modevisningar i Paris och New York. Garderoben uppdaterades, men jag kände mig aldrig lika hemma som jag hade gjort på rockklubbarna. Någonstans inom mig växte en längtan till och fascination inför ödsliga platser. Jag arrangerade fotoresor till höglandet på Island långt innan Instagramfotograferna begav sig dit. Jag åkte till Atacamaöknen och Patagonien. Mina resor blev äventyrligare och jag brydde mig inte längre om Stockholms

modevecka utan tillbringade julafton i en storm under en sten i Torres Del Paine, för mitt tält hade försvunnit på flyget, tillsammans med resten av mitt bagage. Och i precis rätt ögonblick såg jag filmen Everest. Men när jag upprymd kom hem och berättade om mina storslagna planer, att jag skulle börja bestiga berg, sa min pojkvän att det inte var någon bra idé. Skulle jag verkligen hålla på med det? Och det skulle dessutom betyda att jag skulle vara bortrest ännu mer. Eftersom vi precis skulle gifta oss la jag bergsplanerna på hyllan och fokuserade på att få ihop livet i stället. Som bonusförälder och hårt arbetande fotograf hade jag inte riktigt någon tid över till att följa några drömmar. Dessutom – vi skulle ju precis gifta oss. Så när han några veckor efter vårt bröllop plötsligt gjorde slut fanns det två vägar att ta. Den ena var att skylla allt på någon annan och vara en arg och bitter person som inte kunde förstå hur livet kunde vara så orättvist. Den andra var att ta sig igenom sorgen men också se uppbrottet som en möjlighet, att det faktiskt gav mig en chans att göra allt det där jag drömde om. Som att bestiga berg. Eftersom jag inte hade en aning om hur man gjorde eller var man skulle börja så tänkte jag att jag behövde hitta en utmaning på lagom nivå. Jag hade en jobbresa till USA planerad på hösten och började göra research på Mount Whitney. Med 4 421 meter är det ganska högt för en rookie men inte alltför tekniskt avancerat. Jag anmälde mig till en guidad grupp som under tre dagar skulle bestiga berget via Mountaineers route – en led med lite exponering och en hel del scrambling i stället för den vanliga stigen till toppen. Det var det perfekta äventyret! Vår guide Ryan visade oss hur man använder ett fast rep och lärde oss att filtrera vatten från en glaciärsjö. Jag delade tält med en 50-årig tysk dam som hade levt ett jättespännande liv. Och jag gjorde min första alpina start och steg upp mitt i natten för att nå toppen. Min fysik vid det här laget lämnade en del att önska då jag hade förvandlats till en soffpotatis under de fem åren med mitt ex. Jag kämpade mig upp på toppen med illamåendekänslor på grund av höjd och utmattning. Men jag gjorde det. Och känslan av att stå på toppen var oslagbar. Jag var helt såld. Jag visste att det här var något jag måste fortsätta med. Det kommande året gjorde jag ett till 4 000-metersberg: Jbel Toubkal, det högsta i Marocko. Jag gick också en kurs i alpin klättring för att lära mig grunderna. Saker som stegjärnsteknik,

self arrest med isyxa, hur man ska gå på en glaciär i replag och hur man använder en jumar var några av sakerna jag lärde mig. Men det var först sommaren därpå, efter min första stora expedition, till Europas högsta berg Elbrus 2017, som saker spårade ur. Den första stora expeditionen är en väldigt spännande och häftig upplevelse. Jag hade ju genomfört två små expeditioner tidigare, men det här var ett två veckor långt äventyr. Jag mötte upp med de andra deltagarna på Arlanda för att resa med en svensk arrangör och legenden Krister Jonsson som guide. Vägen uppför det 5 642 meter höga Elbrus skulle gå längs den norra sidan – den lite mindre turistiga vägen upp av de två normallederna. Från flygplatsen i Mineralnyje Vody åkte vi i den skruttigaste gamla militärbussen, på de värsta vägarna någonsin, till basecamp på 2 500 meters höjd. Där skulle vi sedan tillbringa de kommande nätterna. I basecamp blev vi inkvarterade i någon form av skjul. Jag bodde tillsammans med fyra killar i min grupp, som jag aldrig träffat förut, och det enda som fanns i skjulet var fem tältsängar. Kändes ändå lyxigt, jag hade förväntat mig en tältlösning. På basecamp fanns också ett stort tält där middag och frukost serverades. Man visste inte alltid vad man åt men på en expedition gäller det att få i sig all energi man kan. I det stora tältet fördrev man också tiden med att spela kort och prata med andra deltagare på andra expeditioner. Det var många andra som var där på sin första stora expedition. Toalettbesöken fick vi göra i en stinkande bajamaja och duscha kunde man endast göra under vissa tider, och inte alltid i varmvatten. Det var så långt ifrån modevärldens glamour man kunde komma och jag älskade det. Enkelheten. Det minimalistiska. Från basecamp gjorde vi sedan en acklimatiseringstur till Mushroom Rocks på 3 500 meters höjd. Det var en härlig hike i solen, och innan vi gick tillbaka ner till basecamp åt vi våra inplastade lunchmackor som vi hade fått i mattältet på morgonen. När man bestiger berg så behöver man acklimatisera sig – vänja sig vid höjden stegvis – annars är risken att man drabbas av höjdsjuka. Huvudvärk, illamående, svårigheter att sova och krånglande mage är vanliga höghöjdssymtom som de flesta råkar ut för i någon form. Men om det går illa kan man drabbas av lung- och hjärnödem, som i värsta fall leder till döden om man inte snabbt kommer ner och får hjälp. Hur man påverkas på

hög höjd är väldigt individuellt och inget man kan träna upp. Dagen efter var det dags för en carry round – vi bar upp allt vi skulle behöva de kommande dagarna till high camp på 3 800 meters höjd. Min ryggsäck vägde nog 20 kilo och jag gjorde alla nybörjarmisstag man kan göra: Jag tog med alldeles för mycket saker, en kombination av att jag inte hade så mycket erfarenhet av vad jag faktiskt skulle komma att använda och en tanke om att ”det här är nog bra utifall att …” Och sedan gick jag för snabbt, jag försökte haka på de snabba killarna i deras tempo varje dag – något som skulle straffa sig längre fram. När vi lämnat våra grejer var vi tillbaka i basecamp för ännu en natt innan det var dags att flytta upp till high camp. Det kändes spännande att lämna basecamp och dess bekvämligheter för det högre campet. Vi bodde fortfarande i en barack där uppe men nu var vi alla tolv i samma rum. Det fanns fortfarande en toalett och ett mattält men maten var om möjligt ännu svårare att identifiera och dusch och sporadiskt fungerande wifi eller mobiltäckning var bara att glömma. I början var jag rastlös. Men man vänjer sig, och tystnaden och stillheten blir något harmoniskt även för en rastlös själ som mig. Att bestiga berg är som att meditera: Du kan inte tänka på något annat. Saker som händer där hemma eller ute i världen. Det är bara du och bergen. Det storslagna landskapet. Där du måste vara fokuserad på varje steg du tar. Du måste vara i nuet. Jag älskar det. Uppe i high camp råkade vi ut för det dåliga vädret som Elbrus är känt för. Det blåste så mycket att det knappt gick att ta sig till toaletten. Dagen efter hade alla som bott i tält den natten fått packa ihop och gå ner igen då deras tält hade blåst sönder. Vi skulle egentligen haft en vilodag men fick veta av Krister att det fanns en väderlucka och vi skulle bege oss mot toppen redan samma natt. Då hade vi tillbringat ett par nätter där uppe. Tränat på stegjärnsteknik och gjort en acklimatiseringstur till Lenz Rocks på 4 500 meters höjd. Jag var så förväntansfull och pirrig att det var omöjligt att sova. Och inte hjälpte det att vi var tolv personer i samma rum och jag hade glömt ta med öronproppar. Vartenda vrid och vänd i tältsängen hördes. Sovsäckarna prasslade. Så när klockan ringde strax efter midnatt hade jag inte sovit en blund. Hur ska det här gå? tänkte jag och tryckte i mig ett par kex till frukost. Vi hade packat väskorna kvällen innan. Förberett all

utrustning. Jag hade plåstrat mina fötter mot skoskav. Ställt in stegjärnen att passa storskon. Vi var tolv deltagare och fyra guider, förutom Krister hade vi tre lokala guider. Vi delade in oss i grupper. Jag och en annan tjej gick med en rysk tjej som var hur cool som helst. I timmar gick vi i mörkret. Upp upp upp. Det enda som hördes var ljudet av stegjärnen mot snön. Vid soluppgången hade vi nått Lenz Rocks och sedan väntade en travers som tycktes fortsätta in i evigheten. Men till slut var vi uppe på passet där södra och norra sidans leder möts i en brant uppförsbacke. Vår guide sa att vi snart skulle få se en trafikstockning av ”zombies from the south side”. Hon förklarade att det är på södra sidan de flesta turister gör sin bestigning. Där kan man ta en lift upp till 3 800 meter och sedan åka pistmaskin ytterligare 1 000 höjdmeter. Det gör att många inte är tillräckligt acklimatiserade när de gör sitt toppförsök. Vi passerade en turist som låg och spydde. Vår guide frågade hur hon mådde och sa att hon borde gå ner. ”No! Summit!” fick hon tillbaka som svar. Precis i det läget blev min mage kaos på grund av höjden. Jag hade inget annat val än att göra nummer två mitt i motorvägen av människor, inknuten i ett rep med mina kamrater. När vi kämpat oss uppför branten så kunde vi se toppen. Jag grät. För jag visste att jag skulle klara det. Men det var inga snabba steg på slutet. Vi fick stanna och hämta andan med jämna mellanrum men vi gjorde det! Vägen ner gick bra första halvan, sedan var det som att min kropp tog slut, som en bil utan bensin. Min sömnlösa natt, i kombination med att jag knappt hade ätit på tolv timmar, tog ut sin rätt. Jag la mig ner på glaciären och sa att jag inte orkade gå ett steg till. Men guiden var hård mot mig, hon sa åt mig att resa mig upp och gå ner. Med stapplande steg kom jag några timmar senare ner till high camp där jag rasade i säng. Två timmar senare vaknade jag, glad att jag fortfarande var vid liv. När jag kom hem från det här äventyret var jag rastlös. Jag hade bestigit det högsta berget i Europa. Tänk om jag skulle bestiga det högsta berget i varje land i Europa? Kunde en vanlig tjej som jag ens göra något sådant? Jag gjorde två timmars research och bestämde mig för att köra! Jag tänkte att trots jag inte kunde så mycket om det, och inte var så vältränad, så skulle jag lära mig. Och bli vältränad. Så jag bara körde. Under hela det här året – jag hade nämligen satt en deadline för mig själv att göra det på mindre än ett år – så utvecklades jag enormt. Jag började så klart med några lätta berg för att samla erfarenhet. Jag använde mig av guider för de svårare

bergen. Och när jag tröttnade på att ta den lätta vägen upp så började jag utmana mig själv ännu mer: Lärde mig åka skidor för att göra några berg på skidor. Vinterbestigning av Ben Nevis via Ledge Route och solo på Färöarnas högsta berg. Jag började klättra spännande kammar upp till toppen i stället för den vanliga leden. Jag satte hela mitt vanliga liv på paus under ett år för att helt hänge mig åt det här projektet. Jag träffade inte några vänner eller min familj. Jag bara jobbade för att ha råd att bestiga nästa berg. Fördelen med att ha ett projekt är att man tvingar sig själv att göra något man kanske inte hade valt annars. Jag hade nog aldrig åkt till Bosnien om det inte vore för det här projektet. Men att köra runt på små vägar där husen i byarna fortfarande är pepprade med kulhål, att passera fält där det står stora monument för att det utkämpats slag där och att se dödskalleskyltar som varnar för minor, det gör att man blir extremt ödmjuk. Det ger en förståelse för saker man bara läst om tidigare. Att se världen, att möta människor samtidigt som man utmanar sig själv är något av det bästa jag vet. Så när jag kom hem efter att ha bestigit alla bergen så var det omöjligt att gå tillbaka till ett vanligt liv. Jag tog min van och körde ner till Alperna för att lära mig ännu mer. Jag anlitade en guide för att lära mig leda mer tekniska klättringar på egen hand tillsammans med partner. När man håller på med en riskfylld sport som alpin klättring så finns det inget som är viktigare än säkerheten. Jag höll på att dö i en olycka i somras på Grand Jorasses-traversen. Ett regn av stenar föll över mig och jag fick en stor sten i huvudet, svimmade av och föll nedför berget. Tack och lov såg min partner detta och slog armarna runt en sten och lyckades hejda mitt fall – annars hade vi båda dött. Jag klarade mig med hjärnskakning och inre blödningar, men det var väldigt tydligt: Du måste kunna lita på din partner med ditt liv. Och för att du ska kunna göra det måste ni båda ha erfarenhet. Olyckor kan alltid inträffa, och jag hade änglavakt när det hände mig. Men det går inte att pusha sin utveckling för snabbt när riskerna är så höga. Det är så viktigt att lära sig grunderna så man vet vad man håller på med. Att bestiga berg med guider tills man kan göra det på egen hand. Ta det steg för steg. För mig var nästa steg att bestiga Ama Dablam i Nepal, ett av världens vackraste berg och 6 814 meter högt. Jag hade tränat i Alperna i två månader. Bestigit berg som Matterhorn på egen hand där jag lett klättringen med en partner. Jag var redo.

Ama Dablam var en fantastisk upplevelse och jag åkte dit på en guidad expedition. Men det var något annat än de bestigningar jag hade gjort tidigare. I Nepal klättrar man med fasta rep och har sherpas som bär alla saker och sätter upp ditt camp. Det gör det enklare för deltagarna att lyckas med sin bestigning och jag är glad över erfarenheten, men det är inte så jag vill klättra bergen. Jag vill bära mina egna saker. Kämpa i stormen för att få upp tältet på egen hand. Känna att jag pushar min gräns. Alpin klättring är aldrig en adrenalinrusch för mig. Det är mer pain & suffer. Type 2 fun. Det är inte alltid så kul när man gör det. Men det känns himla bra efteråt. Att bestiga berg gör mig till en bättre människa. Man blir stark både mentalt och fysiskt. Jag har aldrig mått så bra som sedan jag började bestiga berg.

Att bestiga berg är för alla, inte bara för eliten, och det måste få finnas olika nivåer, olika sätt att göra det på. Det är inte rimligt att en nybörjare ska ge sig i väg på en nytur i alpin stil. Vi måste alla få göra det på det sätt som passar oss där vi befinner oss just nu. För någon kanske det är att gå upp västra leden på Kebnekaise. För någon annan att tillbringa ett par månader i Patagonien för att kanske få en väderlucka tillräckligt lång för att klättra Fitz Roy. Själv ser jag fram emot mitt stora projekt 2021 – att bestiga alla 82 stycken 4 000-metersberg i Alperna! Bara jag tänker på det blir jag fylld av energi, lycka och förväntan. Det finns inget jag längtar efter mer än att få ge mig ut i bergen igen.

BÖRJA BESTIGA BERG • • • • • • • • • • • •

Gå en glaciärkurs eller introkurs i alpin klättring för att lära dig grunderna Börja med något tekniskt lätt berg för att prova på Använd guider tills du har tillräckligt med erfarenhet att göra det på egen hand Ha alltid ett äventyr inplanerat att se fram emot och träna för Gå med i inspirerande grupper som Alpine Climbing och The Mountain Community på Facebook för att ta del av andras erfarenhet Läs böcker och se filmer från verkliga äventyr för inspiration Lägg ribban på en lagom nivå i början och jobba dig uppåt allt eftersom du samlar mer erfarenhet Hitta klätterpartner som du kan utvecklas tillsammans med Träna på att använda din utrustning innan du gör en expedition så att du är bekväm med att använda den även om det är storm et cetera Plugga klätterteknik i läroböcker och Youtubevideor på din fritid – många bergsguider har publicerat bra material Lär dig om navigering och väder + snöförhållanden Rådfråga mer erfarna personer om du undrar något, många är väldigt hjälpsamma

TIPS PÅ BERG FÖR NYBÖRJAREN Kebnekaise – östra leden med guide Snowdon i Wales Rysy i Polen Galdhøpiggen i Norge Moldavenau i Rumänien

FÖR DEN MED LITE ERFARENHET Zugspitze i Tyskland Triglav i Slovenien Maglic i Bosnien Coma Pedrosa i Andorra Olympos i Grekland Gran Paradiso i Italien med guide Elbrus med guide

FÖR DIG MED MER ERFARENHET Grossglockner i Österrike (Studlgrat om du vill ta det till nästa nivå) Monte Rosa, Dufourspitze, i Schweiz Gerlachovský štít i Slovakien Aiguille du Rochefort i Frankrike Aconcagua i Argentina Dent du Géant i Frankrike Matterhorn i Schweiz – Hörnlikammen (Lions Ridge på den italienska sidan om du vill ta det till nästa nivå)

TILLSAMMANS KAN VI HJÃ&#x201E;LPA STF! Donera valfritt belopp direkt till numret eller skanna koden i Swish

ADAM ONDRA MOT NYA HÖJDER Text: Julia Möller / Fotograf: Black Diamond

När Adam Ondra satte den första (och hittills enda) leden graderad 9C, tycktes han ha nått gränsen för vad som är mänskligt möjligt inom klättring. Så hur hittar en av världens bästa klättrare nya utmaningar och motivationen till att fortsätta spränga gränser? Det var i september 2017 som Adam Ondra klarade den 9C-graderade leden Silence i norska Flatanger. Det är lätt att tänka att han där och då nådde sin absoluta topp inom klättringen, men Adam är en drömmare med en stor kärlek till utmaningar. Så det var bara början.

som har kapaciteten att klara Silence?

– Inom klättring är det väldigt enkelt att hitta motivation, säger Adam. Det finns så många utmaningar över hela världen att jag i princip inte kan få slut på projekt. Det finns så många leder jag skulle vilja klättra. Och eftersom det hela tiden dyker upp fler leder byggs det ständigt på. På ett sätt är det lite tråkigt att veta att jag aldrig någonsin kommer att kunna klättra alla. Men det är samtidigt coolt, för på det sättet kommer jag alltid att hålla mig sysselsatt och känna mig utmanad.

VEM TROR DU SKULLE KLARA DEN? – Enligt mig har Alex Megos den högsta nivån. Men jag är inte säker på att just Silence passar hans stil. Eller att han har tålamodet att jobba på den. För antingen är du tillräckligt stark för att klättra den snabbt – men jag tror inte ens Alex är tillräckligt stark för att klara det på bara ett par sessions – eller så behöver du ha ett mindset som klarar att testa leden om och om igen. Gör du det måste du också hålla ångan uppe och tro på att det kan ge resultat. Det är kanske den svåraste biten.

Härnäst väntar en utmaning som går utanpå det mesta. Klättringen har klivit in i OS-programmet och när Hooked träffar Adam är han mitt i sin träning inför tävlingarna. Vi undrar hur han tror att det kommer att påverka sporten. – Jag tror att klättring i OS får både positiv och negativ effekt på sporten. Jag tror säkert att på grund av OS kommer fler att börja klättra vilket resulterar i att klättergymmen blir bättre och större. Men jag tror inte att det kommer att förändra utomhusklättringen så mycket. Jag tror inte att klipporna plötsligt blir överfulla. Och det är bra. Men när fler människor börjar klättra är det vårt ansvar att utbilda dem om hur de ska uppträda på klippan. Vi måste lära dem att utomhusklättringen inte är detsamma som i ett klättergym och att vi alla måste respektera miljön. Men för klättringen som sport, särskilt tävlingsklättring, kommer OS att vara positivt. Vi återvänder till Skandinavien och Adams förstabestigning av Silence. I skrivande stund har ingen annan än han klarat leden. Den har en väldigt specifik stil, som Adam säger passar just honom väldigt bra och gjorde att han hade modet att ta sig an projektet. Men finns det någon annan

– Jag tror definitivt det finns personer som har nivån och kapaciteten att klättra 9c, så länge de lägger ner mycket tid på det.

PLANERAR DU ATT ÅTERVÄNDA TILL FLATANGER SNART? – Absolut! Det finns många projekt i samma grotta som Silence som skulle kunna vara lika svåra. HUR SER DU PÅ DEN SKANDINAVISKA KLÄTTERKULTUREN? ÄR DEN ANNORLUNDA ÄN I RESTEN AV EUROPA? – Jag skulle säga att den skandinaviska klätterkulturen är relativt liten, med tanke på hur mycket potential de skandinaviska länderna har. Och det regnar faktiskt inte så mycket som man tror, jag skulle säga att Flatanger är en av de torrare platserna jag känner till. När det gäller klätterkulturen känner jag att klättergemenskapen är individuell för varje plats och att varje klätterkultur är lite annorlunda i förhållande till nästa. Adam har tillbringat så mycket tid i Flatanger att det blivit som ett andra hem för honom, och förutom att återvända dit lockar fler ställen i Skandinavien. Med på listan finns problemet Burden of Dreams i Finland, världens första 9A-boulder.

BD Athlete Babsi Zangerl | Cadarese, Italy

Andy Earl

B L A C K D I A M O N D E Q U I P M E N T. C O M

THE ALL-NEW

CAMALOT â&#x201E;˘ Z4

Born from a heart-to-heart with our top trad-climbing BD Athletes Babsi Zangerl, Hazel Findlay, Carlo Traversi, and Sam Elias, the Camalotâ&#x201E;˘ Z4 is the realization of their dream: to have a single-stem cam that stays rigid in-hand, but flexes when you climb past. Behold, our game-changing RigidFlex stem, an innovation that creates a new standard for small cams. 20

FEM SNABBA: Inomhus eller utomhus Clif bar eller banan T-shirt eller bar överkropp Sportklättring eller bouldering Öl eller vin

VAD LETAR DU EFTER I NYA PROJEKT? – Det är väldigt olika. Innan jag åker till ett nytt ställe försöker jag få en bild av klippan. En bild säger ofta mycket, även om estetiken inte är det viktigaste när jag letar efter ett nytt projekt. Ibland är estetiska leder tråkiga att klättra. För mig är

– Ja, jag gör det mycket och tycker det är väldigt viktigt. Det hjälper dig att återhämta dig bättre vilket kommer att leda till bättre prestation eftersom du är avslappnad och har mer energi. Yoga och meditation hjälper mig också att fokusera bättre när jag verkligen behöver det.

det viktigaste med en klättring skönheten i rörelserna. Det är faktiskt det jag gillar mest när jag klättrar. Så det behöver inte vara en led som vid första anblicken ser bra ut. Ibland är stenblocken gömda i skogen och täckta av mossa, men ger möjlighet till riktigt coola moves.

VAD ÄR DIN ÅSIKT OM HÅLLBARHET OCH ATT RESA MYCKET FÖR KLÄTTRING OCH EVENEMANG UTOMLANDS? – Vi i Europa har en riktigt stor fördel: Vi behöver inte resa till andra sidan jordklotet för att klättra världens bästa leder, vi har dem utanför dörren. Jag försöker att resa mestadels med bil och undvika att flyga så mycket som möjligt. Jag är lyckligt lottad som bor på ett kort köravstånd från en bra klippa med massor av intressant klättring. Är det just estetiken i en led du söker, då kanske du måste resa längre. Men när du letar efter intressanta moves kan du ha dem på din bakgård. På ett sätt är det som att se skönheten i någonting som du kanske har struntat i tidigare och det är ett sätt att göra vår klättring mer hållbar, tror jag.

NÄR DU INTE KLÄTTRAR, HUR TRÄNAR DU? – Nu när jag har tränat för OS har min träning varit mycket specifik på grund av hastighetsdisciplinen. Jag har kört en hel del pass med sprintträning och styrketräning med vikter, men i normala fall skulle jag inte göra det. Enligt mig borde träningen för klättring främst vara klättringen i sig. Vad många gör fel är att de bara lägger till fler och fler övningar utanför klättringen och ignorerar det faktum att om du vill bli en bra klättrare måste du klättra mest av allt. Andra övningar kan göra dig starkare men du klättrar inte nödvändigtvis hårdare eller bättre. I DET HÄR NUMRET AV HOOKED SKRIVER VI OM YOGA FÖR KLÄTTRARE, UTÖVAR DU YOGA OCH MEDITATION? HJÄLPER DET DIG I DIN PRESTATION?

NÄR KÄNNER DU DIG MEST LEVANDE? – När jag klättrar. Eller när jag står vid foten av en klippa och tittar upp längs leden. Egentligen känner jag mig levande hela tiden – för jag lever min dröm.

KRITSNACK Text: Olof Strömbäck / Fotograf: Emelie Voltaire

Klätterkrita – är inte det bara magnesiumkarbonat med syfte att hålla händerna torra, så att du inte tappar greppet? Jo. Men det är inte riktigt så enkelt. Det finns finsmakare inom allt. Premiumsegmentet inom krita har växt de senaste åren och premiumkrita marknadsförs nästan som en hantverksprodukt. Jag träffar klättrarna och butiksmedarbetarna Daniel och Thomas över en kaffe (tre kaffe) i Addnature-butiken. Tillsammans sonderar vi terrängen i butikens kritsortiment, benar lite i vilka varianter som finns och försöker reda ut vad som är hipster-hype och vad som är sanning.

KRITBOLL ELLER LÖSKRITA? På bordet framför oss ligger krita i olika former. Löskrita (Chalk Cartel och Metolius Super Chalk), kritboll (Rock Technologies) och flytande krita (Black Diamond Liquid White Gold). Vilken som är bäst är väldigt individuellt, det beror främst på hur mycket du svettas och dina egna preferenser. Många nybörjare tenderar att sträcka sig efter kritbollen som ett första alternativ. Daniel plockar upp den vita bollen från bordet och synar den. – Alltså, det här är ju löskrita fast i bollform. Du kommer att få mindre krita på handen. Den håller väl dock längre vilket gör den till ett ekonomiskt alternativ. Många nybörjare köper kritboll och kör på det i början. Thomas flikar in: – Men jag kan förstå det, du bara stoppar ner handen i påsen och klämmer på en boll, och så har du en den mängd krita på händerna som du generellt behöver. Eller hyfsat rätt mängd i alla fall. – Med löskrita så får du tjocka lager krita på händerna, det tycker jag är nice för jag gillar att klättra med mycket krita på händerna, säger Daniel. Man vänjer sig vid känslan efter ett tag men det är ju inte alla som gillar känslan av kritan i början. Min flickvän till exempel, gillar inte att händerna blir helt uttorkade och då kan ju en kritboll vara att föredra. Thomas menar att kritbollen oftast används övergångsperiod för de allra flesta klättrare.

– Alla jag känner använder löskrita, man kommer att hamna där till slut. Jag känner nog ingen som har klättrat mer än ett år och som fortfarande använder kritboll. Det är väl som med det mesta, att det tar ett tag innan man vet vad man behöver. Med löskrita är det är lättare att dosera och anpassa själv hur mycket man vill ha. Det är lite samma sak som att man köper klätterskor i stegrande aggressivitet.

Kritbollen är lättare att använda, men efter ett tag kommer man att märka skillnaderna och kunna avgöra vad man behöver för sin klättring. Daniel instämmer. – En kritboll kan vara praktisk men det är inget som man använder hela sin klätterkarriär. Med löskrita så tar man, eller snarare får man, mycket krita på händerna och sedan tar man bara bort överflödigt tills man har så mycket krita som man vill ha.

FLYTANDE KRITA Vi släpper kritbollen och går vidare till den flytande kritan. Varken Thomas eller Daniel använder flytande krita som ett enskilt alternativ. Thomas berättar i stället att det inte är helt ovanligt att blanda flytande krita med löskrita. – Många kombinerar flytande krita med andra sorters krita, där den flytande kritan blir som ett baslager. Flaskan innehåller oftast krita blandat med alkohol som torkar ut huden. Så man gnider in händerna och låter alkoholen torka och så har man ett stabilt lager krita som man sedan kan dosera annan krita ovanpå. Alkohol har en uttorkande effekt och är ibland en ingrediens i flytande krita. Krita utan alkohol är inte fullt så uttorkande och därmed mer skonsam mot huden. – Alla har inte alkohol, den här har det, fortsätter Daniel och läser på flaskan till Black Diamonds Liquid White Gold. Den har också en scent av rosor, säger han med en viss ironi i rösten. Den kommer att torka ut händerna i alla fall, och ska man köra en replängd kan det vara rätt nice att köra denna som bas och sedan ta vanlig krita ovanpå det, precis som Thomas sa. Jag skulle inte enbart köra på flytande krita. Det tar tid för den att torka så när du ska klättra ett problem måste du stå och vänta på att det ska torka, till skillnad från löskrita.

PREMIUMKRITA Så kommer vi in på Chalk Cartels The quarter – Guerilla grind, som representerar toppskiktet av de fabrikat vi har på bordet i dag. En förpackning på 250 gram kostar 230 kronor. Både Daniel och Thomas medger att det är ganska dyrt men verkar ändå enas om att det är värt det. – Den sitter kvar och den fäster bra. När man klättrar ett problem kan man ju inte stanna upp halvvägs och krita upp mer. Man vill att kritan ska hålla hela vägen, och det gör den här. När jag använder lite billigare krita så har jag märkt att den ofta försvinner efter ett problem. Om man, som jag, svettas mycket om händerna skulle jag välja den här framför andra, säger Thomas. Daniel instämmer. – Jag tror helt enkelt att det är så här: man svettas olika mycket om händerna. Jag svettas ganska mycket och då vill jag ju ha en krita som torkar ut ordentligt. Men har man redan torr hud så finns det kanske ingen poäng med att ha en jättetorr, uttorkande krita som torkar ut händerna ännu mer. Då kanske det är bättre att ha något som inte är lika starkt och inte torkar ut. – När jag använder den här kan jag i alla fall inte skylla på kritan om jag klättrar dåligt, säger Thomas. Den är dyrare, men i och med att den torkar ut lite mer och så kanske man inte behöver använda lika mycket som andra märken. Jag skulle inte gå så långt att jag tror att man sparar in pengarna av den anledningen men personligen tycker jag att det är en bättre krita.

Natural hues sourced from sustainable plants add depth and authenticity for a lived-in aesthetic.

Soft. Biodegradable. Renewable.

DEN OFRIVILLIGE KLÄTTRAREN FRÅN HÖJDRÄDSLA TILL HOOKED Text: Julia Möller / Fotograf: Emelie Voltaire

”I think all of us humans have some ape genes inside, and that we just want to climb up” – Adam Ondra

Klättringen är en stor del av Addnatures identitet, men det är inte alla som identifierar sig med sporten. Robert Tusseus från vår kundtjänst ställer sig högst tveksam till klättring. Och höjder. Och klättrare. Men vi tror att det är möjligt att på fyra månader få honom att inte bara komma över sina rädslor, utan att till och med bli hooked på klättring. Han har motvilligt antagit utmaningen. ”Min generella inställning är att hålla mig borta från höjder till varje pris.” – Robert Robert är 31 år, bor i Stockholm och är en inbiten downhillcyklist och skidåkare. De sporter som Robert ägnar sig åt bockar av de flesta kriterierna i definitionen av extremsport. Höga hastigheter: Check. Avancerad utrustning: Check. Hög fysisk påfrestning: Check. Numera är hans komfortzon i de här sporterna, och efter många års utövande kan han inte längre kalla sig nybörjare. Så vad händer när han är helt ny i en sport, som också innehåller moment han inte bara känner sig obekväm i utan också innefattar hans största rädsla? Kan vi få honom att sluta ängslas och lära sig älska klättring? Att Robert är perfekt för det här experimentet är mycket tack vare hans orubbliga ärlighet. Säger han det inte med ord så avslöjar hans ansiktsuttryck precis vad han känner. Vi ringde upp honom och berättade om vår idé. Svaret kom snabbt och spontant: – Jag svettas redan om både ansikte och arsle. För att förstå varför Robert reagerar som han gör måste vi gå på djupet av hans känslor. Till vår hjälp har vi Jens Driessen, legitimerad psykolog med inriktning på kognitiv beteende terapi. Vi har kallat in honom för att prata om projektet ur ett kognitivt perspektiv, samt för att ge Robert tips om hur

han kan möta sina rädslor på bästa sätt. Jens beskriver att Roberts hjärna redan nu ser någonting som kan vara farligt och riskabelt för honom. – Att Robert börjar svettas beror på den process som startar när man blir rädd. Andningsfrekvensen ökar för att förse musklerna med syre och blodet pumpas ut till stora muskel grupper. Hjärnan ändrar sin prioritering, blir problem orienterad och skärper fokuset på eventuella faror och hot. Rädslan ska hjälpa oss i en situation som potentiellt kan vara skadlig för oss. För att hjärnan ska lära sig vad som är en fara på riktigt och vad som är en inbillad fara behövs träning. Det är till den träningen vi nu ska ta Robert. Men först ställer vi Jens frågan: Varför ska Robert börja klättra? – Ur psykologisk synvinkel är det alltid givande att utmana sig själv och sina rädslor. Klättring är en aktivitet som förutom att den innebär fysisk träning hjälper oss att fokusera på här och nu. Många klättrare beskriver att under klättringen måste de vara så fokuserade att de släpper oro och ältande som de kanske annars hamnar i. Klättringen tvingar oss att vara här och nu, eller medvetet närvarande om man så vill.

SNÄVA SKOR & SÄCKIGA BYXOR

BOULDERING, SCENSKRÄCK & SOCIAL ÄNGSLIGHET

”När jag tänker på klättrare ser jag framför mig säckiga Pranabyxor, handvävda tofflor och tofu.”

”Vad ska jag göra för att inte se ut som en idiot?”

Vi träffar Robert i Addnaturebutiken en tidig morgon innan öppning för att prova ut hans utrustning. Han får testa selen som ska hålla honom vid liv, och lär sig att den ska sitta ovanför höften för att han ska vara säker. När selen åker på gör sig höjdrädslan påmind. Och så provar han ut skorna, som ska sitta stramt men inte smärta. Det tycker han att de gör. Dessutom identifierar han ytterligare en öm punkt. – Jag tror skorna klämmer som mest över att vara nybörjare. Jag hatar att vara nybörjare och jag tror klättring speciellt är en sport där man inte tillåts vara nybörjare. Min föreställning är också att klättrare är svåra människor som inte gärna umgås med personer utanför sin egen grupp. Det kommer att göra det ännu svårare att komma in i sporten. Nu ska han möta både sina rädslor och sina fördomar på Klätterverket i Stockholm.

Vi har alla varit där, som nybörjare inom en sport. Och vi är nog många som kan känna igen oss i känslan av att ta upp plats bland proffsen eller att vi inte riktigt förtjänar att vara där som de nybörjare vi är. Vad ska de andra i gruppen tänka och tycka? Det finns ett begrepp inom kognitiv beteendeterapi som kallas ”mind reading”. Du dyker upp första dagen med klätterskorna i handen och ska ta på dig selen – övertygad om att dina nyvunna klätterkompisar ska döma dig hårt. Du blir nervös över att du ska trä foten genom fel rem, ta för lång tid på dig eller inte veta vad som är bak och fram. ”Hur ska den här jeppen överleva”, tänker du att de viskar bakom din rygg. Det var också med den här känslan som Robert äntrade klätterhallen första gången. – Jag oroar mig över att de andra klättrarna ska tycka att jag är dålig. Senast jag var i en klätterhall var det så mycket folk att jag satte mig vid väggen och bara tittade. Sedan åkte jag hem. Nu vågar jag inte heller ta för mig utan får scenskräck och vill inte gå fram till väggen.

Jens Driessen säger att det är vanligt att ha den här typen av social ängslighet. Men att det också är någonting vi bygger upp i vårt eget huvud, verkligheten ser oftast helt annorlunda ut. – De flesta som ägnar sig åt en sport är mer fokuserade på vad de själva gör, inte att döma andra. Att se någon ny i en sport kan tvärtom framkalla en skön känsla av att man har kommit en bit på vägen i den egna utvecklingen. I den här situationen borde Robert vara öppen med att han är nybörjare, för de flesta känner igen sig och kommer ihåg den känslan. Se det utifrån de andra klättrarnas perspektiv, för de vana klättrarna reagerar antagligen inte som han tror. Hur är Robert själv med nybörjare inom hans egna sporter? Det var många år sedan Robert själv kände sig som nybörjare i en sport. Med en pappa som jobbat som skidlärare växte han upp med skidåkningen. Cyklingen började han med tillsammans med kompisar som var på samma nivå. – I cyklingen ser jag mig själv som en inkluderande person. Men jag agerar nog annorlunda inom skidåkningen och kan tyvärr vara exkluderande. Det är inte ovanligt att personer säger att de är erfarna skidåkare, men egentligen åker de en vecka om året och har inte den erfarenheten som krävs för att åka där jag vill åka. Då kan jag känna att den personen håller tillbaka mig. Men det är också svårt att jämföra med klättringen, för en nybörjare i skidåkning måste kunna ta sig ner säkert, medan en klättrare ska upp och kan välja att avbryta. I off-pisten är det svårare att mötas som nybörjare och erfaren på samma arena.

Robert utövar alltid sina sporter i grupp. Inte bara av säkerhetsskäl utan också för att han vill dela upplevelsen och minnena med någon. Han vill ha någon att ge en high five till i slutet av leden. De sporter som Robert ägnar sig åt är alltså sociala för honom. Så vad skiljer klättringen från skidåkningen och cyklingen? – Det är främst i boulderingen jag har det kämpigt, eftersom det känns som att jag går upp på scen med allas blickar som bränner i ryggen. Men det har nog mer sin grund i min egen osäkerhet, för det här är ingenting jag upplever i mina andra sporter. – Men vad jag har märkt den här första tiden är att klättringen skiljer sig helt i möjligheterna för nybörjare och erfarna att befinna sig på samma arena. Har du grönt kort kan du säkra någon som är mycket bättre än dig. De föreställningar som Robert haft om klättrare fick sig en rejäl törn. – Jag har inte stött på någon av mina fördomar. Det jag tidigare har tagit för douchigt beteende är egentligen bara taggade människor, en grupp jag också är en del av när jag har roligt. Och låt oss vara ärliga, det är inte bara inom klättring det finns ”beteenden”. Har du varit på after ski på Timmerstugan i Åre när champagnen börjar spruta så vet du. I stället har Robert bara mötts av hejarop och ett stort stöd från klättersamhället. För de flesta vill dela med sig av det som gör dem glada. – På Klätterverket fastnade jag i kassan när jag var på väg in,

TIPS FRÅN COACHEN

Claudia ger de bästa tipsen till dig som ska börja med en ny sport. • Träna med folk som är bättre än du. Du blir mer pushad och utvecklas mer med någon som är mer erfaren än om du kör med personer på samma nivå. • Ta det lugnt och sätt problemet och leden så fint du bara kan – det blir roligare då. • Titta på ditt mål och tänk på hur du ska ta dig dit – i stället för att titta ner. • Andas – det är nyckeln till allt.

för att de intresserade sig för det här projektet och tyckte det var världens roligaste grej. De ville själva dela med sig av sina erfarenheter och peppa i gång mig. Jag har aldrig fått så mycket stöd som nybörjare inom en sport som jag fått i klätterhallen.

TOPPREP & SVINDEL ”Jag är ju höjdrädd, det hade jag förträngt” – Att vara rädd för höjder är logiskt. En hög höjd i sig är farlig, så den rädslan har varit och är en evolutionär fördel, säger Jens Driessen. Men när höjdrädslan ger dig symaskinsben där du står fastfrusen på klätterväggen är den inte särskilt hjälpsam. Jens säger att vi genom övning måste bygga upp en erfarenhetsbank för att lära hjärnan att göra en mer realistisk bedömning av situationen. – När vi tränar på någonting nytt kopplas synapserna i hjärnan ihop. Det som från början är snårig terräng bildar en mer och mer upptrampad stig. Till slut resulterar tränandet i ett motoriskt minne och tillräckligt mycket erfarenhet för att veta att situationen inte är farlig. För att Robert ska få den bästa vägledningen in i klättervärlden har han klättrat med erfarna kollegor som har coachat honom. En av dem är Claudia Adamo. Hon började klättra för sex år sedan, när den snygga bartendern på stället hon jobbade på bjöd med henne på dejt i klätterhallen. Det blev ingenting mellan dem, men däremot inledde hon en kärleksrelation med klättringen. Sedan dess har hon gått linjen Klättring och topptur på Lofotens folkhögskola. Hon berättar att hon länge var rädd för både höjd och att skada sig, vilket gjorde att det tog lång tid innan hon vågade utmana sig utanför komfortzonen. – Det som hjälpte mig var att fokusera på mitt mål och hur jag skulle ta mig dit. Min klätterlärare på utbildningen sa också att om klättring är någonting jag vill syssla med, ja, då måste jag jobba för det och våga utmana mig själv. Så här lät det första gången Claudia och Robert skulle klättra topprep tillsammans: Robert: – Ska vi inte ta med oss någon som kan säkra också? Claudia: – Jag kan säkra. Jag har både grönt och rött kort. Robert: – Rött kort? Betyder inte det att du är utvisad och inte får säkra?

var skiträdd. – Jag tog mig upp men var spyfärdig och ville bara ner. Ett vanligt råd till någon som lider av en fobi är att den ska utsätta sig för det den är rädd för. Men, i det rådet saknas en viktig aspekt för att komma över sin rädsla. Jens förklarar: – En person som är höjdrädd och går över en bro går mycket försiktigt och drar ihop sig. Personen beter sig som att det är farligt att gå över bron. Det man ska göra då är att ändra sitt beteende i den situationen. För om ditt säkerhetsbeteende är kvar, då blir även höjdrädslan kvar. Gå därför upp på bron och bete dig som att du inte är rädd. Hoppa upp och ner, svinga armarna, snurra runt, fall mot räcket – allt som talar emot att du egentligen är höjdrädd. Du bryter därmed loopen. För Robert gäller nu att inte bara befinna sig på höjden utan att också variera sitt beteende. – Låt Robert testa vad som händer om han släpper fötterna. Eller om han bara står kvar med en hand och en fot på greppen. Att variera sitt beteende är viktigare än att klättra högt upp, när man endast gör det händer inte så mycket, säger Jens. Att variera beteendet är någonting Robert upplever kommer naturligt när han börjar utmana sig själv på svårare leder. – Jag fokuserar på fötterna, att sätta leden smidigt, att andas och sätter mig i positioner på väggen jag inte kan göra mig liten i. Jag känner mig mycket mer avslappnad och mindre rädd. Att ändra sitt beteende i en skrämmande situation är en del av lösningen, en annan är att ändra sin inställning. Jens ger Robert en lek för att komma in i ett annat mindset: – Ett tips till Robert för att ändra sin inställning är att klättra med en intention och att göra sig själv till den drivande kraften – så lek klätterkull. Då gör han sig själv till lejonet på savannen och ställer om till jaktläget. Robert berättar att de gånger han kan känna sig rädd i cyklingen är om han inte är helt hundra på terrängen, om han ska köra en linje med ett svårt drop eller om höjden är närvarande. I de här situationerna är hans egna tips att planera leden och slappna av samt att antingen rulla igenom långsamt för att se hur det ser ut eller att ta hjälp av någon som åkt där innan. Någonting som definitivt går att applicera på klättringen.

Robert tog sig hela vägen upp för väggen, men säger att han

Efter fyra månader av klättring har inte höjdrädslan försvunnit, men Robert har fått ett nytt förhållande till den. – Höjden är sekundär nu. Det primära är min vilja att klara leden och att bevisa för mig själv att jag kan. Numera vill jag inte heller ner för att undkomma höjden – jag vill ner för att ge kompisen en high five.

KAMRATKOLL & TILLIT ”Repen knakar ju, hur ofta inspekteras de?” När vi pratar om höjdrädsla syftar vi ofta på höjden i sig. En oro kan finnas för det som ska hindra dig från att falla. Men det kan så klart vara mer än höjden man oroar sig för, selen som ska hålla dig vid liv och kompisen som håller repet. – Man behöver anpassa sina övningar efter vad man är rädd för. När du överlämnar kontrollen till en annan person eller till utrustningen kan det kännas otäckt. Där måste Robert träna på att falla för att bygga upp en erfarenhetsbank där han vet att allt håller och kompisen är med och har koll. Det kan han göra på en mycket låg höjd till en början för att sedan öka höjden successivt. Klättra upp en liten bit och släpp! För att bli en trygg klättrare måste man våga falla, säger Jens. Eftersom utrustningens hålla eller icke hålla var den stora frågan för honom fick Robert fick göra fallövningar för att testa att utrustningen. – En annan sak jag märkte hjälpte var att lära mig kontrollera

utrustningen och att lära mig se på utrustningen om den är sliten. Det känns bra att ta eget ansvar för det, vilket man ska göra oavsett sport. Jag litade blint på personerna som säkrade mig. Vi gjorde kamratkollen och sedan klättrade jag bara. Här var det definitivt en fördel att klättra med någon som är mer erfaren. Hade jag klättrat med en annan nybörjare hade jag varit mer nervös över personen som säkrade. För Robert kom den stora vändningen hans tredje gång i klätterhallen. Det var första gången han kom upp på 14 meter – och det gjorde honom livrädd. Men där nere fanns någon han litade på och när han kom ner var känslan över att ha klarat det större än rädslan. – Det är svårt att svårt sätta ord på känslan jag får av klättringen, men den är så jävla härlig! Varje gång går jag därifrån med en känsla av att jag klarat någonting nytt och jag har gjort det med motiverande människor – och den känslan har gjort att jag velat komma tillbaka för att få känna så igen. Vad är nästa steg för dig? Jag ska fortsätta träna på min teknik, ta grönt kort och börja klättra utomhus med mina kollegor. Hur är din inställning nu till att vara nybörjare inom en sport? Jag är mycket mer öppen för det. Jag tror att när jag inser att något är roligare än förväntat så försvinner nybörjarångesten. Och vill du ha en brant progressionskurva, testa en ny sport.

PSYKOLOGENS KLÄTTERKULL BRA FÖR: Att aktivera jaktinstinkten (för att distrahera från rädsla) och uthållighet REGLER: Som i vanlig kull, men i stället för att springa börjar ni alla på väggen. Sprid ut er på låg höjd på boulderväggen och välj en person som börjar vara kullare. Den personen måste sedan klättra till en annan person och röra vid hen för att kulla. Det blir då den personens tur att kulla. Personen som precis kullade får kliva av väggen och vila tills nästa person blir kullad. Klättra i sidled – av säkerhetsskäl.

ROBERTS TAKE-AWAY BRA FÖR: Problemlösning, att öva dynamiska rörelser och kreativt tänkande REGLER: Skapa en led på boulderväggen med minst 20 grepp eller nog med grepp för att skapa ett helt problem. Markera de valda greppen med krita. Låt alla i gruppen klättra varsin gång. När den sista personen i gruppen klättrat får hen ta bort ett av greppen – sudda bort kritan från det. Nu får gruppen klättra leden igen, utan att röra vid det borttagna greppet. Personer som inte klarar att klättra leden åker ut. Fortsätt på samma sätt, ta bort grepp och låt alla kvarvarande spelare klättra, tills det bara är en person kvar.

KLÄTTRINGENS HISTORIA Text: Lina Samuelsson / Fotograf: Greg Epperson

FRÅN ÄVENTYR FÖR ETT FÅTAL TILL EN SPORT FÖR DE BREDA MASSORNA Det var snart 50 år sedan som fjällmullarna i Svenska Alpinistförbundet blev klätterentusiaster i Klätterförbundet. Och i dag finns en klätterhall inom replängds avstånd, nästan var i landet du än är. Hooked berättar hur det gick till. Året är 1974. Mike Graham, 18 år, har precis slagit läger i Yosemite Valley. Han har hittat sitt folk – en grupp långhåriga och otvättade hippies, män som kvinnor, som utan skrupler gjort den storslagna nationalparken till sitt eget vardagsrum med hjälp av viljestyrka, muskelstyrka, vita knogar och en hel kappsäck full med episka bandanas. ”Vi hängde med, vi hade sett trenderna som utvecklades inom vågsurfing och vi kände att de hade koll – de hade en jäkligt cool stil. Det var det vi började föra in i klättringen – en viss känsla för stil. Det började med kläderna: vita målarbyxor och en kalkpåse, och så bandanan. [...] Och så använde vi inte särskilt mycket skydd så klart – för att verka tuffa”, har Dean Fidelman, en av Mike Grahams kamrater, berättat för GQ Style. Klättring var farligt, det var utmanande. Det var ett uttryck för den nya generationen och en kulturrevolution som greppat tag i USA och vägrade släppa. Året är 1974. Svenska Alpinistförbundet, en liten utbrytargrupp från friluftsvännerna i Svenska Fjällklubben, har precis bytt namn till Svenska Klätterförbundet och har släppt sin tredje stencilutgåva av tidningen Bergsport. Sveriges klättrarskara är liten och består främst av en grupp skogsmullar med en smittande entusiasm och en passion inte bara för hårda klippor utan även för den svenska fjällvärlden, skogens fågelliv och skidåkning. I de stencilerade utgåvorna av Bergsport delar man med sig av leder och berg, och i juni 1977 tipsar Lasse Svadängs om berget Häller nära Lysekil med tillägget:

”Fråga bonden om lov så får du tälta på ängen nedanför berget […] samma bonde har sommartid hästar på förutnämnda äng.” Medan amerikanska hippies med bandana erövrar bergväggar i nationalparken Yosemite, har Sveriges klättrare en förkärlek för allt från vandring till varm choklad. Ja, i mångt och mycket var nog Sverige lite av ett eget mikrokosmos i klättervärlden. En oas, där idéer och tankar om klättringens betydelse och utövning kunde stötas och blötas, ostört av omvärlden. Och omvänt var också Yosemites långhåriga hippies ett eget universum, isolerat i tid och rum. Just dessa mikrokosmos av klätterkultur har satt djupa spår i klättringens utveckling. Ett exempel är Tjeckiens och östra Tysklands speciella förhållande till bultar och säkring – där kalla krigets järnridå gjorde att 80-talets diskussioner tog andra riktningar, och bultade leder blev färre och svårare. Ett annat är engelska Sheffields orädda förhållande till obultad sandsten. Och ett tredje – den Tillsammans-känsla som tycks råda runt Bohusläns klätterklubb. Dessa små universum har varit ovärderliga för klättringen som kultur. För det är just i dessa små enklaver som nya leder upptäcks, nya normer etableras och nya ambitioner och drömmar – för varje år lite större, och för varje år lite djärvare – formuleras.

PROFILER Erik Massih har klättrat sedan början på 90-talet och ägnat en stor del av sina vuxna år åt att leva i kappsäck med klättringen som enda intresse. Han har klättrat över 300 stycken leder av grad 8 och svårare och har tagit sig an big walls världen över. Erik bor i dag i Bagarmossen i Stockholm med sina två barn och sin fru, klättraren Sofia Sandgren Massih, och driver företaget Aurora Outdoor som är agentur för Five Ten och Walltopia. Drömmen härnäst är att ta sig till Cirque of the Unclimbables i nordvästra Kanada, Tsaranoro i Madagaskar eller respektingivande Cerro Torre i Chaltén, Patagonien. Per Calleberg har klättrat sedan slutet på 70-talet, när han upptäckte klättringen som utbytesstudent i West Virginia, USA. Per ägnade nästan all sin lediga tid från 70- till början av 00-talet åt klättring och har gett ut klätterböckerna Klippklättring (1986), Stora Klippklättringsboken (2001) och Klättrarens själ (2005). Per bor i Bromma med sambon Lisa, som är psykoterapeut, och de två katterna Totte och Tingeling. Han jobbar som psykolog med fokus på krishantering. Per föredrar medelsvåra och långa turer med mycket naturupplevelser, och drömdestinationerna är Salbitschijen Westgrat i Schweiz och Espolón Central på Puig Campana i Spanien.

KLÄTTRINGENS ANDA Samtidigt finns, ytliga kulturskillnader till trots, mycket som förenar – vilket både Per Calleberg och Erik Massih understryker i varsin intervju. Båda är gamla i gemet och har klättrat länge – Per sedan 1978, och Erik sedan början på 90-talet. Trots att jag talar med dem vid olika tillfällen understryker de båda hur bergsklättrare historiskt utmärkts genom sin revolutionslusta och en önskan att röra sig utanför samhällets normer. – Absolut är det något som har lockat när det handlar om den där bristen på regler, att det handlar om att ta sig ut och erövra nya mål, nya höjder, utan att behöva passa tider eller att trycka in sig i någon mall för hur saker ska göras, säger Erik Massih, som själv började klättra på ett tio meter högt klippblock bakom skolan i gymnasiet – helt utan klättermaterial, klätterkompisar eller ens ett hum om att det fanns en sport som kallades klättring. Eller som Per Calleberg uttrycker det: – Alltså klättringen sågs ju på med stor skepsis, och för oss klättrare, det var ju någonting man var stolt över. Det var lite antimode – det var nästan som en politisk grej att klättra. Folk tyckte vi var jättekonstiga, de fattade inte riktigt vad vi höll på med. Men är det så forfarande?

– Nä, det har förändrats totalt. Eller som Erik Massih kommenterar: – I dag har väl alla sett The Dawn Wall, eller Free Solo – folk som inte ens klättrar själva har sett dem. Den svenska klättrarskaran var länge liten. Det var en grupp som kände varandra väl och som höll ihop, eftersom klättringen ända till mitten på 80-talet sågs på med viss skepsis. Klättrade man så klättrade man ledat, utomhus – alternativ fanns inte – och den dedikation och utrustning som krävs för bergsklättring gjorde att sporten hölls till en liten och högst dedikerad samling entusiaster. – De hade en klättervägg i källaren på Mariaskolan som de satte upp någon gång -83, -84 efter att målarstudenter använt den för att öva på att tapetsera, berättar Per Calleberg. Greppen var gjorda av träklossar, och jag hade en kompis, Daniel Bidner, som blev helt biten av det där – han klättrade runt runt i flera timmar och sa att det var som att klättra en långtur nere i Alperna, men utan rep. Mycket av klättervärldens gemenskap kretsade runt utgivningen av tidningen Bergsport, där allt ifrån nya leder till debattinlägg och information om lokala klätterträffar publicerades. Tidningen, som finns än i dag, erinrar sig i en artikelserie hur tongångarna varit under de fem årtiondena sedan den blev till.

80-TALET 80-talet var en tid som präglades inte bara av Paolo Robertos vilda uppsyn i Stockholmsnatt eller Carolas gula sparkdräkt, utan också av en klätterentusiasm som – om än långsamt – växte i takt med att klättrarnas lycratajts fick fler färger. I Bergsport var 80-talet en era av hätska debatter. Klättervärlden var, kanske på grund av sitt ursprung i Alpinistförbundet, känslig i alla frågor som rörde miljöpåverkan på skog och mark. Förutom chipping – som i dag fördöms av de flesta klättersällskap – var därför bultade leder, och till och med användningen av krita, heta ämnen på dagordningen. Det förra kan tyckas omoraliskt, medan bultning och krita i dag är självklara inslag, men på 80-talet var klätterkulturen fortfarande i sin linda och ny teknik krävde nya normer – normer som allt som oftast förhandlades fram genom inflammerade bråk i hjärtat av klättersällskapen. – Det var faktiskt en motion år 1981 på Klätterförbundets årsmöte som ville att man skulle förbjuda – eller ta avstånd ifrån – den gruppen av klättrare som fokuserade på prestationsinriktad klättring. Man tyckte att de här prestationsklättrarna inte hade samma respekt för naturen, och ville att förbundet enhälligt skulle fördöma prestationsklättring. Det kan tyckas konstigt i dag. Men 1981 var det fortfarande många som kände att det var helt konsekvent och logiskt att resonera så, berättar Per Calleberg. 1987 publicerades den dräpande Borrbultsvisan av Arne Nordin i Bergsport. Borrbultade leder var vid den här tiden något av en kontrovers i klättervärlden, och en stor vattendelare i klätterdebatten.

BORRBULTSVISAN

(Arne Nordin. Visa: Josefin med Symaskin) Vi klättrar mycket bättre med vår kära borrmaskin borrmaskin-skin-skin, borrma-borrma-borrmaskin och ännu bättre blir det sen med braj och kokain kokain-in-in, koka-koka-kokain!

90-TALET Erik Massih är en av dem som ledklättrat så länge att han kan sägas vara en gammal räv. Han har varit aktiv i nästan alla typer av klättring och har hunnit klättra över 300 grad 8-leder jorden runt sedan han som tonåring plankade på tåget från Västerås till Stockholm för att köpa sina första klätterskor. När jag frågar honom hur hans generation klättrare – de som primärt ledklättrade utomhus, för inomhusklättring var fortfarande en smal nisch på 90-talet – skilde sig från tidigare generationer, funderar han en stund innan han svarar. – Alltså, alla generationer har väl på något sätt velat stå ut från de tidigare, och vi var inte annorlunda. Men vi var en rätt liten skara utövare som alla kände varann och vi ville gärna bräcka tidigare generationer. Vi ville göra svårare leder, och bli bättre än förra generationens sportklättrare, men utan mallar och stenciler för hur man skulle klättra. Grungen hade tagit sig in även i klättervärlden, och kanske tycktes 80-talets prestationsinriktade sportklättring plötslig lite löjlig – även om det absolut inte betydde att den dog ut. Nya, hungriga klättrare ville gärna ta sig tillbaka till det ursprungliga igen, och erans kulturella markör blev en längtan tillbaka till de otämjda naturupplevelserna och

ostyrda bergväggarna som Svenska Klätterförbundet huggit in i med en sådan frenesi redan i början på 70-talet. 1994 invigdes den första stora institutionen för inomhusklättring, Klätterverket i Sickla, vilket blev en vändpunkt för klättringen. Helt plötsligt blev klättring tillgängligt som fritidsaktivitet för gemene man, i stället för att vara ett särintresse för inbitna vettvillingar. Bergsklättring kräver trots allt inte bara ingående kunskap om leder och utrustning – utan också tidskrävande utflykter och exkursioner till avlägsna platser där klättringen kunde bli av. Inomhusväggarna å sin sida gjorde det möjligt för klättrare att hänge sig åt ren klätterglädje på ett helt annat sätt än tidigare, då klättermöjligheterna (i alla fall för dem som bodde i huvudstan) nu fanns blott en bussresa bort och svåra leder kunde klättras om och om igen utan avbrott för regn eller hemfärd. 90-talet var också det årtionde då fler kvinnor kom in i klättringen. Renata Chlumska besteg som första svenska kvinna det mytomspunna Mount Everest, och Ingela Nilsson utmärkte sig i sportklättringssammanhang. En annan stor utveckling skedde inom en populär gren av klättringen: bouldering.

00-TALET På 00-talet exploderade intresset för klättring i alla dess former, förmodligen underblåst av att klätterhallar poppade upp som svampar inte bara i Stockholm, utan runt om i landet. Den ökade tillgängligheten gav en ökad efterfrågan, och fler kunde prova på klättring som lustfyllt tidsfördriv – till skillnad från tidigare generationers klätterkids, som ofta kom in på klättringen genom att bli initierade av gamla inbitna klättrare. Skaran av klättrare växte lavinartat, och som Per Calleberg uttrycker det: – Fram till slutet på 90-talet var det snarare regel än undantag att man kände de andra som var ute och klättrade. Nu blir man ju snarare glatt överraskad om man råkar känna någon! Dokumentärer som Free Solo populariserade klättringen än mer, och dess normer och uttrycksformer blev mer konforma – mycket på grund av internet, som i stort tagit över från Bergsport som Klätter-Sveriges anslagstavla.

och

The

Dawn

– När jag började var det liksom allt eller inget på något sätt. Nu är det ju så lätt – alltså, jag är supertacksam för att det finns inomhusväggar, för jag har ju familj och har övergett det där livet där det bara fanns klättring. Nu har jag så mycket annat att vara tacksam för. Och man kan ju klättra mer på några timmar i dag [på inomhusväggar, reds. anm.] än vad man kunde på en hel dag förut. Per Calleberg, å sin sida, verkar känna en viss skepsis för dagens klättrare, som framstår som ivriga hundvalpar jämfört med tidigare generationers alpinister.

Wall

”... så finns det fortfarande små enklaver, små universum kvar, där en nästintill fanatisk klätterfrenesi och revolutionslusta fortfarande härjar”

I dag är det svårt att utröna var i världen sportens största influenser kommer ifrån, och nya leder och klätterdestinationer populariseras lika mycket av sportens stora namn och kända bloggar som av skvaller klättrare emellan. Men trots ökningen i antalet aktiva klättrare – och trots att både The Dawn Wall och Free Solo utspelar sig på Yosemites mäktiga bergsväggar – verkar det som att utomhusklättringen inte fått samma uppsving som inomhusklättringen. Kanske ligger en av anledningarna till detta i att utomhusklättringen fortfarande kräver en större insats – i form av tid, pengar och utrustning. Erik Massih understryker att det inte finns fler i dag som kan göra bergsturer av grad 8 – snarare, menar han, är det procentuellt sett förmodligen färre. En anledning är att inomhusväggar inte kan förbereda klättrare för den utmaning det innebär att ta en svår bergsvägg – och

eftersom inomhusklättringen är så tillgänglig och bekväm är det inte längre lika många som har tålamodet att bli bra på utomhusklättring. Däremot har tröskeln för att börja klättra blivit lägre, vilket gör att fler får möjlighet att upptäcka just hur kul det är att klättra.

– De kommer nog från en annan kultur, säger han. För det är som att de vill klättra allting så fort. Förut tog det ju några år innan man kunde klättra en 6-tur. Men nu är det som att folk vill klättra 6-turer nästan första säsongen de klättrar, så det finns inget tålamod. Och det blir väldigt mycket bultning där det inte

skulle ha behövts bultas. Men även om klätterväggarna onekligen och oundvikligen har förändrat klätterlandskapet – både när det gäller vem som klättrar och hur man klättrar – så finns det fortfarande små enklaver, små universum kvar, där en nästintill fanatisk klätterfrenesi och revolutionslusta fortfarande härjar. Erik Massih, som har tillbringat en stor del av sitt vuxna liv som en nomad med klättringen som frukost, lunch och middag, skiner upp när han talar om klättermiljön i Bohuslän: – Alltså, det finns ju fortfarande … det finns i Bohuslän, ett gäng ganska unga klättrare som bor i en klubbstuga tillsammans och klättrar i princip dygnet runt. De har sin helt egna grej däruppe. Så andan lever på – jag blir helt varm inombords när jag ser det.

W WH HE ER RE E W WIILLLL YO YOU U S SLLE EE EP P N NE EX XT T??

Mammut Recovery Series

Mammut Recovery Spacious, relaxing, quiet,Series and cosy – Spacious, relaxing, just like quiet, home. and cosy – just like home. M A M M U T. C O M M A M M U T. C O M

KRUX RUNT HUSKNUTEN Text: Olof Strömbäck / Fotograf: Emelie Voltaire

Tillbringar du lite för mycket tid på 27 crags? Då är du i gott sällskap med många av oss i Addnaturepersonalen. För att hjälpa till att sålla i det enorma utbudet har vi tagit hjälp av Thomas och Daniel, klättrare och medarbetare i Addnaturebutiken. De klättrar så mycket och ofta de hinner och har plockat ut några boulderingställen som de tycker är värda ett besök. Fokus kommer att ligga på platser i Stockholmsområdet dit man kan ta sig med kollektivtrafik.

MÖRBY Efter en kortare approach från Mörby Centrum är du framme vid Mirage. Det är ett hårt boulder med coola flytt som ligger precis vid vattnet vilket gör det värt ett besök för klättrare i Stockholmsområdet. Sektionen utgörs av en stor sten med flera problem och ett tydligt fokus på sjuor och uppåt i gradering. Mirage 7B+ har en del överhäng samt ett knälås som gör det möjligt att hålla sig fast på väldigt små grepp eftersom knäet avlastar så mycket av kroppsvikten. Stenkvaliteten är väldigt bra med släta och ergonomiska grepp. Hela stenen är lite speciell och har en röd ton vilket ger den en särskild karaktär. Mirage har en ganska dålig landning så det här är nog inget ställe du vill klättra på själv. Det är framför allt när du ska toppa ur stenen som det finns en risk att ramla. Ta med en extra padda och en uppmärksam spottare. Om du söker ett hårdare boulder med visuellt tilltalande läge, som är lätt att nå, så kommer Mirage inte att göra dig besviken.

LÅNGHOLMEN På Långholmen, centralt beläget i närheten av Hornstull, ligger Houdini, Stockholms hårdaste boulderproblem. Blocket ser ut att vara nedkilat i berget och ytterkanterna av stenen vilar mot den kringliggande klippan, som liksom håller den under armarna. Det speciella läget skapar ett fritt utrymme under stenen och ger problemet illusionen av att sväva. Det som Daniel och Thomas gillar med Houdini är det har väldigt coola flytt, och själva läget. Man tar sig enkelt med tunnelbana till Hornstull och sedan är det bara en liten bit att promenera ut till Långholmen. Houdini är ett bra val för dig som har klättrat länge och söker en tuff utmaning. Även om det finns lättare problem på Houdini så är det ett tydligt fokus på hårdare problem. Sittstarten är ökänt hård, men det går även att börja lite mer mitt på vilket gör det lättare. Daniel och Thomas säger att det definitivt är det svåraste i Stockholm om man kör hela problemet. Houdini har generellt bra landning. Det enda som kan vara bra att tänka på är att det finns en liten risk att man åker in i en sten på sidan av problemet. Så det kan vara bra att lägga en extra padda där om man känner att det behövs. Och ta med en kompis som spottar. Långholmen är lite av en oas inne i stan samtidigt som du har ett riktigt bra utbud av restauranger och kaféer när du behöver fylla på med energi. Närheten till vatten gör det till ett perfekt häng på sommaren – ta med badkläder!

NOCKEBY På var sin sida om Drottningsholmsvägen ligger sektionerna Nockeby och Nockeby 2. Man tar sig dit enkelt med Nockebybanan, och området är estetiskt tilltalande och har flera graderingar. Det problem som sticker ut lite extra är Moonlander, med varianter på svårighetsgrader upp till 8B. Ett riktigt coolt block som bjuder på skön klättring med väldigt häftiga flytt. Nockeby är ett bra ställe för den som vill botanisera bland många problem eftersom det är gångavstånd mellan Nockeby, som är en vägg, och Nockeby 2, som är ett enskilt block.

FARSTA STRAND Om man har lite kort om tid och bara ska åka till ett ställe så är Farsta strand ett bra ställe. Ta tunnelbanan eller pendeltåget till Farsta strand och gå en liten bit så är du strax framme vid Farsta Boulder. Trots att det är på gränsen till krystat och man har gjort sitt bästa för att mjölka ut så många problem som möjligt så finns det ändå mycket fint där. Och eftersom det är så lätt att ta sig dit så är det ett perfekt ställe för att få en bouldering-session att faktiskt bli av. Farsta Boulder har tonvikt på hårda linjer men det finns även snällare grader. En rolig klassiker vid sektionen är Jimpans buttstart som även går att göra lite lättare om man kör 6C-varianten En bit av en kaka. Farsta Boulder har en urban

känsla och texturen på berget är ganska skrovlig och porös så stenkvaliteten är inte den bästa. Men att övervinna detta är dock en del av charmen, tycker både Daniel och Thomas. Trots att Farsta Boulder har en hel del tuffare problem så finns det ändå överlag en bra spridning i svårighetsgrad. Det här är ett bra ställe både för erfarna klättrare och den som övat ett tag i klätterhallen och vill börja klättra utomhus. Landningen är tillräckligt bra för att göra Farsta strand till ett bra ställe för soloklättring och flera av problemen går inte särskilt högt. I många fall så traverserar man liksom in i problemet på lägre höjd. Klippan ligger precis vid en lekplats så det är perfekt för föräldralediga klättrare att dra dit tillsammans.

ORHEM För dig som söker en lite mer naturnära upplevelse vill Daniel och Thomas rekommendera Orhem. Det är lite mer av ett projekt att ta sig dit än till de andra ställena men det är definitivt värt det. Orhem är det perfekta stället om man är ett kompisgäng med folk på lite olika nivåer, eftersom det är så pass blandat i svårighetsgrad. Det finns något för alla, helt enkelt. Både lätta problem, för nybörjaren som kommer helt nybakad direkt från klätterhallen, och hårdare boulders för de som har klättrat länge. Orhem ligger precis vid Flaten och man tar sig enkelt dit med buss från Gullmarsplan eller från Skarpnäck. Efter en kortare approach är man framme och har då så många alternativ att det kommer ta mer än en dag att klättra igenom allt som finns. Så vad har Orhem att erbjuda egentligen? Det finns flera sektioner, men vi kan börja med Christers väggar som är en lång vägg med hur många problem som helst i varierande svårighetsgrad från 4 och upp till 7C. Det som är kul med Christers väggar är att även de snällare problemen är roliga att klättra. – Om du är nybörjare så är nog Orhem det bästa stället av alla dem vi har nämnt. Just eftersom det finns så mycket också, säger Thomas. Ett av dessa problem är Jonnas klätterträd, ett problem som är graderat till 6B men som tack vare sina sköna grepp

och roliga flytt ändå kan uppskattas av den mer erfarna klättraren. För klättrare på medelnivå är det helt perfekt eftersom det känns väldigt belönande. Greppen påminner om inomhusgrepp så det passar även för den som precis börjat klättra utomhus. Daniel berättar: – Jonnas klätterträd är svinroligt. Har man inte klättrat länge men vill prova på utomhusklättring så är det helt perfekt. Sköna grepp och ganska låg höjd. Stenkvaliteten i Orhem är överlag bra, även om det är ganska skrovligt på sina ställen. Landningen är bra då marken vid Christers väggar är jämn och fin sånär som på lite rötter. Thomas beskriver hur en bra landning faktiskt kan ha inverkan på klättrarens prestation: – Det är lättare att ta i och fokusera på bara själva klättringen i sig. Daniel håller med, och påpekar att landningen är en del av det som gör ett problem bra. Så om man är ett gäng som har en dag att avsätta för klättring och vill komma utanför city och se lite träd så är Orhem det perfekta stället. När det är dags för paus kan vi även rekommendera Torpet i Orhem. Kaféet har öppet på sommarhalvåret och har allt man kan önska för att fylla på med energi, även veganska och glutenfria alternativ.

HÄNG HEMMA Text: Olof Strömbäck / Fotograf: Nayton Rosales

Och så plötsligt hänger du där med båda händerna på det översta greppet. Men så går veckorna och du kan fortfarande bara med nöd och näppe rycka dig upp med hackiga rörelser på svårare problem. Du har nått din första platå – och nu är greppträning precis vad du behöver för att komma vidare.

Vi är många som har varit (och fortfarande är) där du är nu. Därför tänkte vi gå igenom några bra övningar som du kan göra hemma med din hangboard. Vi kommer att fokusera på greppstyrka men går också igenom ett par andra bra övningar som stärker upp hela överkroppen.

TÄNK PÅ DET HÄR NÄR DU TRÄNAR MED GREPPBRÄDA Att träna med greppbräda är ganska straight forward men det är några saker som är bra att ha med sig. Vi går igenom dem en efter en. UPPVÄRMNING Börja med att få i gång axlar och armar genom att veva med armarna. Försök bli lite varm och få upp pulsen genom att jogga lite på stället eller göra ett par jämfotahopp. När du har kommit i gång lite kan du börja röra på fingrarna. Öppna och stäng handen och vifta på fingrarna för att få i gång dem. Börja sedan på de lättaste greppen och kör ett par uppvärmningsset innan du går på själva träningen. KOPPLA PÅ RYGG OCH AXLAR Du kan göra din teknik mer effektiv genom att aktivera rygg och axlar. Precis som när du klättrar så vill du använda musklerna i hela överkroppen. Samma sak gäller när du tränar på greppbrädan. Genom att använda rygg och axlar får du dessutom tillfälle att stärka upp muskulaturen i dessa områden samtidigt som du tränar upp din greppstyrka. Vila ordentligt mellan dina set. Det är viktigt att låta fingrarna återhämta sig mellan seten för att inte belasta dem för hårt. Men även för att du ska orka genomföra alla de set du har tänkt utföra och därmed få bättre effekt av din träning. INGA SLUTNA CRIMP-GREPP Använd inte ett full crimp-grepp då det lägger en stor belastning på dina fingrar och ökar skaderisken markant. När du tränar med greppbräda ska du i stället använda dig av så öppna grepp som möjligt för att inte lägga onödigt stor belastning på fingrarna.

GREPPTRÄNING Börja på de lättaste greppen och gå vidare om du märker att det blir för lätt. När du tränar greppstyrka med greppbräda är det viktigt att känna till att det tar längre tid att stärka upp senor och ligament än vad det tar att öka i muskelstyrka. Därför är det en god idé att börja lätt och sedan öka successivt. Greppbrädor har ofta större grepp på ovansidan av greppbrädan och mindre lister som du kan avancera till när du jobbat upp din styrka. Använd grepp som du orkar hänga i någonstans mellan sju och tio sekunder innan du avancerar till mindre grepp. Precis som med all träning är det bra att öka långsamt i början, då hinner dina fingrar vänja sig. Ett exempel på träningsupplägg är att köra tre set där du hänger ungefär sju till tio sekunder.

FLER BRA ÖVNINGAR Det finns massor av bra övningar som du har nytta av oavsett om du är klättrare eller inte. En greppbräda är ett bra träningsredskap för att stärka upp hela överkroppen. Här är två exempel. CHINS Fatta tag i greppbrädans största grepp och dra dig upp. Vanliga chins är en mycket effektiv övning som stärker både rygg och armar. Det är en ganska tuff övning innan du har fått till den, så om det blir för tungt kan du ställa en stol bakom dig där du lägger upp ena foten, vilket avlastar överkroppen och gör övningen lite lättare. HÄNGANDE BENLYFT Häng i greppbrädan och håll benen raka medan du fäller dem uppåt. Gå så högt upp du kan och upprepa så många gånger du orkar. Också detta är en ganska tung kroppsövning som kommer att ge bra effekt även om du är stark i magen från början. Även här kan du minska belastningen om magen inte riktigt orkar med, med böjda ben blir det lättare att lyfta.

GÅ INTE TILL FAIL Du behöver inte gå till fail för att få ut en bra träningseffekt. Stanna ett par sekunder innan du är så trött att du inte orkar hålla greppet längre. Detta reducerar skaderisken.

VÄLKOMMEN TILL KLÄTTERVERKET Vi har haft öppet sen 1994 och vi erbjuder klättring och bouldering i världsklass. Hos oss kan du enkelt boka en instruktör för att ta det gröna kortet för inomhusklättring, gå en teknikkurs eller bara komma och prova på klättring. Du hittar oss i Sickla, samt i vår helt nyöppnade anläggning Klätterverket Gasverket i Norra Djurgårdsstaden där vi bland annat har Sveriges högsta klättervägg. Läs mer på vår hemsida www.klatterverket.se och följ gärna oss i sociala medier för mer information. Facebook: Klätterverket Instagram: @klatterverket 50

Telefon: 08-641 10 48 E-post: info@klatterverket.se

KLÄTTRA MED KIDSEN Text: Olof Strömbäck / Fotograf: Robert Svanell

Du som klättrar delar förmodligen ditt intresse med ditt barn eftersom de allra flesta barn älskar att klättra. De klättrar i träd, i klätterställningar och på kökslådor. Varför inte introducera barnet till din favoritaktivitet och ta chansen att få mer tid tillsammans? Här går vi igenom sådant som är viktigt att ha med sig när du klättrar med barn. Du som har grundkunskaperna på plats – det vill säga du som har grönt eller rött kort – har även det som krävs för att klättra med barn. Den stora skillnaden jämfört med att klättra med vuxna är att du behöver ha ännu bättre koll på säkerheten. GRUNDLÄGGANDE FÖRHÅLLNINGSREGLER I KLÄTTERHALLEN Barnet får inte springa i hallen eller gå mellan väggen och någon som står och säkrar. Var tydlig med att barnet inte får stoppa fingrar i bultar eller stå på dem. Det är även viktigt att barnet låter ankaret vara. VILKEN KLÄTTERDISCIPLIN ÄR BÄST ATT BÖRJA MED? Vi rekommenderar att börja med topprepsklättring inomhus. Du som är erfaren kan själv bedöma om det är lämpligt att klättra tillsammans med ditt barn utomhus. När ni klättrar ute är det längre till hjälp om något skulle hända. Inomhus behöver du inte oroa dig för fallande stenar och det finns nästan alltid en instruktör i närheten som kan svara på frågor eller i värsta fall ingripa. Du behöver naturligtvis fortfarande ha full koll på läget även om du klättrar inomhus men möjligheten finns att be någon om hjälp vid behov. Vänta med att introducera barnet för bouldering då det medför fler risker än topprepsklättring. Bouldermattorna är gjorda för vuxna klättrare och barnet riskerar att göra sig illa om det faller från toppen av väggen. När barnet faller vid topprepsklättring så kommer det bara bli hängande i sin sele. En annan risk vid bouldering är att andra klättrare kan

falla ner på barnet. Det går att bouldra med barn men det gäller att du vet exakt vilka risker det medför och kräver att du har stenkoll på läget. I VILKEN ÅLDER KAN BARNET BÖRJA KLÄTTRA? Det finns helkroppsselar för barn i tre- till fyraårsåldern. Det blir inte mycket klättring i den åldern men många barn tycker att det är en kul upplevelse att bara hänga i repet. VILKEN UTRUSTNING KRÄVS? Det viktigaste är att skaffa en sele som sitter bra. Yngre barn, som inte har hunnit utveckla höfter ännu, måste ha en helkroppssele. När barnet blir äldre och höfterna har vuxit till sig går det bra med en höftsele. Det går dock alldeles utmärkt att använda sig av en helkroppssele även för äldre barn. Fördelen med helkroppssele är att fästpunkten sitter högre upp vilket förhindrar att barnet hamnar uppoch ner. Att hänga uppochner behöver inte innebära någon fara i sig, men det kännas läskigt, och innan barnet har utvecklat sin motorik kan det dessutom vara knepigt att vända sig rätt själv. När det gäller repbromsar är skillnaden att det kan bli trögt att få igenom repet när du firar ner om du använder hjälplåsande modeller, till exempel Grigri. Därför kan en klassisk hink kan vara att föredra. OM DU ÄR OSÄKER, FRÅGA! Fråga alltid en instruktör om du är det minsta osäker på något moment. Ingen kommer att ta ifrån dig ditt gröna eller röda kort bara för att du ställer en fråga. Så fråga alltid en extra gång för säkerhets skull. Och till sist, fokusera på det roliga. Glöm grader och prestation och se klättringen som en kul aktivitet att utföra tillsammans.

TA KLÄTTRINGEN TILL NYA HÖJDER – PÅ MARKEN Text: Anna Kernell / Fotograf: Emelie Voltaire

Har du någon gång funderat över varför många i klättervärldens absoluta topp praktiserar yoga? Det har vi också. Så vi bestämde oss för att undersöka kopplingen dem emellan och ta reda på hur du kan få din klättring att skjuta i nya höjder – utan att avancera en höjdmeter. Vi bad Shay Peretz – tradklättringsfantast, före detta bergsguide och yogalärare – guida oss till upplysning. Vad behöver vi jobba på för att avancera som klättrare? Det klassiska svaret brukar vara styrka plus teknik. Okej, styrka förstår vi, i alla fall till viss del. Ett vanligt misstag brukar vara att överdriva betydelsen av styrka i en muskelgrupp och glömma bort en annan. Eller att tro att ju mer styrka du använder, desto bättre kommer det att gå. Denna föreställning ligger långt ifrån sanningen. Visst kan det fungera ibland, men tyvärr riskerar du att skapa onödig påfrestning på en eller annan del av din kropp vilket rimmar väl med skaderisk, och för att bli en mångsidig klättrare behöver du en minst lika stor portion teknik att falla tillbaka på. Det mest självklara sättet att förbättra din teknik är att ge dig i kast med andra leder än vad du är van vid då det gör att du automatiskt utökar din rörelsebank, balans och koordination. Men teknikträning kan du med fördel göra även i andra former, som yoga, där du får allt detta plus en hel radda andra färdigheter som du kanske inte ens tänkt att du behöver där uppe på väggen. Shay Peretz, som har klättrat och praktiserat yoga i över 20 år, tycker att kopplingen mellan de båda är självklar. – För extremsportare kan tanken på att utöva yoga, framför allt i en yogastudio, kännas ofantligt trist och tråkig. Men faktum är att yoga tar idéer som är rotade i klättervärlden och utvecklar dem.

Han beskriver yoga som ett rörelsesystem inom ett filosofisystem, där allt hänger ihop. Kroppen, andningen och sinnet är inte åtskilda funktioner, de hör ihop och påverkar varandra. Han menar att yogans holistiska metod kan lära dig allt ifrån att hitta ett inre lugn och bli bekväm i jobbiga situationer till att bli en mästare på statisk uthållighet. Du tränar andning, fokus, balans, kroppsmedvetenhet och koordination – samtidigt. Du bygger bålstyrka och blir mer rörlig vilket automatiskt leder till en minskad skaderisk. Precis allt det där som är så bra att ha i en knivig situation högt ovan mark. – Oavsett vilken skola av yoga du testar så finns där alltid en komponent av rörlig meditation. Och vad är klättring? En rörlig meditation. Du är uppmärksam. Uppmärksam på miljön, texturen på klippan, vad din kropp klarar av, vad som händer om du förflyttar tyngdpunkten lite, lite till höger. När du klättrar utomhus finns det inga plastgrepp som säger ”rör här och här, så kommer du hit”. Det finns många sätt att komma till toppen. Din uppgift är att läsa av rutten, väderförhållandena, dina egna förmågor, så väl som din partners. Och sedan gäller det att behålla fokus, att bli herre över din rädsla. – Här handlar det om erfarenhet, att placera oss i extraordinära situationer och mäta oss själva mot vilka vi är när vi befinner oss i den miljön.

Välj en typ av yoga som betonar det du och din kropp behöver mer av – det finns massor att välja mellan! Om du behöver bygga generell styrka kan du välja Ashtanga Yoga som är en kraftfullt dynamisk typ av yoga som kräver mycket av utövaren. Hatha Yoga är en lite mjukare typ där du fokuserar mer på statisk uthållighet och där du får lite mer tid på dig att landa i poserna. För att slappna av och mjuka upp kroppen är Yinyogan ett bra val. Det är en lugn typ av yoga som fokuserar på bindvävnad, leder och ligament, där du stannar länge i avslappnande poser. Behöver du träna andningsteknik så gör du det bäst i en Pranayama-klass.

MJUKA UPP & SLAPPNA AV Efter en fysiskt krävande dag på bergväggen med inslag av rätt läskiga stunder kan din kropp översvämmas av hormoner och sinnesintryck. Detta kan skapa spänningar och blockeringar i din kropp som gör den mycket mer benägen att utsättas för skada. Det är därför viktigt att mjuka upp kroppen, att göra musklerna mer flexibla och avslappnade. När din kropp blir mer flexibel kommer du även märka att du kommer närmare väggen och helt plötsligt kan göra rörelser du förut inte kunde drömma om.

LIGGANDE RYGGRADSVRIDNING En mild och avslappnande pose som sträcker ut musklerna i höftområdet och nedre delen av ryggen samt öppnar upp området kring bröst och skuldror. SÅ GÖR DU: Börja med att ligga platt på mattan med armarna utsträckta åt sidorna så att din kropp formar ett stort T. Handflatorna upp mot taket och ovansidan av händerna i kontakt med golvet. Lyft knäna mot bröstet och låt dem sedan försiktigt tippa över i en riktning, medan du samtidigt vrider huvudet och blicken i motsatt riktning. Se till så att axlarna inte lyfter från golvet. Stanna här en minut eller två så kroppen får tid på sig att släppa på spänningar som sitter djupt.

HOLISTISK STYRKA Ingen kropp är starkare än sin svagaste länk. Styrka i överkroppen är värdelös om du inte har kontroll över underkroppen. Speciellt när det handlar om dynamiska sporter som klättring. Inom yogan är det viktigt att engagera hela kroppen. Även om du bara står rakt uppochned på mattan, i så kallad Mountain Pose, så är det viktigt att alla muskler är med: fötter, bål, ben och axlar.

ASYMMETRISK CHATURANGA Chaturanga är en fysiskt krävande pose som stärker handleder, armar, mage och ländrygg. När vikten fördelas asymmetriskt börjar det mer likna situationer vi befinner oss i när vi klättrar. I stället för att lägga vikten på handflatan kan du använda fingertopparna för att träna upp styrkan i dem. Om du saknar styrka i fingertopparna, tänk på att inte överanstränga dig. Lyssna på vad din kropp klarar av. SÅ GÖR DU: Tänk dig plankan fast med ett ben i luften. Händerna är placerade i linje med bröstet och hela handflatan är i kontakt med mattan. Armbågarna pekar rakt bakåt mot tårna. Visualisera känslan av att någon drar i din hjässa framåt och svanskotan åt motsatt håll för att förlänga kroppen så mycket som möjligt. Med foten i golvet kan du tänka att du pressar hälen mot en imaginär vägg bakom dig medan benet i luften hålls i ett sträckt läge. Förlita dig inte bara på styrkan i överkroppen utan se till att du spänner magen, engagerar fötterna, låren, och vaderna. Upprepa samma sak med motsatt ben i luften.

TYNGDPUNKT I RÖRELSE När du praktiserar yoga tränar du ofta på något som är väldigt viktigt att vara medveten om som klättrare. Nämligen förståelse för balans, hur tyngdpunkten skiftar när du gör subtila förändringar i detaljer, och hur den påverkas av höft- och fotplacering.

KRIGARE 1 En pose att vässa balansförmågan i. I Krigaren öppnar du både bröst och höft medan ben, axlar och vrister får jobba. Experimentera gärna med din tås riktning och du kommer att märka hur några graders justering kan öppna nya möjligheter för andra delar av kroppen, hur din höft öppnas och ger dig större rörelsefrihet i överkroppen. Utforska detta och var uppmärksam på hur din kropp är positionerad när du tappar balansen kontra när du känner dig stadig. SÅ GÖR DU: Hälarna placeras axelbrett i en rak linje med mattan så att dina höfter och axlar blir parallellt positionerade. Ta ett steg framåt med höger fot. Avståndet mellan dina fötter beror på hur djupt du sedan vill böja knäet, men tyngdpunkten ska ligga jämnt över båda fötterna. Höger tå pekar rakt fram och när du hittat en balanserad position vrider du vänster fot så att den pekar i en 45 graders vinkel snett åt sidan. När du justerar tåns riktning roterar höften automatiskt och öppnas upp utan ansträngning. Spänn magen och böj knäet så långt det känns bra. Sträck armarna och händerna upp i luften. Var uppmärksam på alla delar i kroppen som får jobba. Upprepa samma sak med vänster ben.

MEDVETET FOKUS Hur växer muskler? Genom anspänning. Det är samma sak med sinnet. Vår förståelse för vår rädsla växer genom exponering, och att utöva yoga är att öva på att sitta med smärta, att möta rädsla, tvivel och obehag. Detta kommer dig till fördel i kanske framför allt bergsklättring där det nästan alltid finns ett element av rädsla. Frågan är vad du gör när den dyker upp, hur du hanterar den. Ditt sinnestillstånd påverkar din kropp och dina muskler kan faktiskt påverka ditt sinnestillstånd. Ett exempel är fenomenet inom klättring som kallas sewing machine legs eller Elvis leg där ditt ena eller båda benen börjar skaka okontrollerat. Detta kan vara ett resultat av mjölksyra på grund av långvarig muskelsammandragning, utmattning eller en plötslig ökning av sympatisk aktivitet i ditt autonoma nervsystem på grund av rädsla. Det är så klart inte så kul när det händer då du befinner dig högt ovanför senaste säkring, till synes bortom kontroll. När du blir rädd påverkas din andning. Du tar kortare och grundare andetag vilket gör att kroppen får mindre syre, och du riskerar att bli ännu mer stressad och rädd av denna syrebrist, i en fortsatt negativ spiral. Ett effektivt sätt att bryta detta är att bygga upp en god andningsteknik att falla tillbaka på när rädslan slår till. När du kan gå in i ett fokuserat tillstånd där känslor och sinnesintryck inte påverkar dig lika lätt kommer du att märka att du blir uppmärksam på saker som kan komma dig till gagn. Hörsel, syn och känsel skärps. Klippans subtila textur

under dina fingertoppar ger dig helt plötsligt en föraning om vad som kommer att hända när du sätter foten där. Tillbringa lite tid varje dag med att fokusera på din andning, låt tankar och känslor komma och gå utan att värdera dem, och det kommer att bli lättare att hitta detta tillstånd när det krisar uppe på bergväggen.

ANDAS SÅ GÖR DU: Håll det enkelt i början så att andningstekniken fastnar i din dagliga rutin. Sitt med benen i kors eller ligg ner på rygg. Lägg en hand på magen och en hand på bröstet. Var uppmärksam på hur din kropp andas och vilka sensationer som uppstår. Låt tankarna komma och gå. Försök leda tillbaka fokus på andningen om ditt sinne hamnar på villovägar. Börja sedan andas genom näsan. När du andas in försöker du göra din mage och bröstkorg så stora som möjligt. På motsatt sätt försöker du dra ihop mage och bröstkorg när du andas ut, tills du pressat ur all luft. Börja med 10 djupa andetag om dagen. Nästa dag kanske du kan testa 20, och sedan 30. • Andningen är en av hörnstenarna inom yoga. Andetagen länkas samman med rörelserna, där rörelser uppåt och framåt, som till exempel att sträcka armarna ovanför huvudet, kombineras med en inandning medan utandningen kombineras med rörelser som rör sig nedåt och inåt, som att sträcka sig mot tårna. När du testar yogaposerna, försök att bibehålla en lugn, kontrollerad andning.

SLÅ LÄGER UTANFÖR KOMFORTZONEN Text: Jenny Wikman / Illustration: Emelie Voltaire

Tunneltält och kupoltält i all ära. Ibland kräver extrema förhållanden och en suktan efter genuina naturupplevelser helt andra typer av boenden. Vi dyker ner i några smått okonventionella sätt att tillbringa natten på. Om 2019 ägnades åt ”glamping” så kanske 2020 blir året vi myntar ett nytt uttryck för en mer extrem form av camping. Vad sägs om … ”xamping”?

av dina fria sovplats ifall – eller bara lämna i ryggsäcken.

”Det som gjort mig så fascinerad Westbom är en kollega med många hattar. När av tält är att det utgör en sådan stor Jonas han inte jobbar i Addnaturebutiken tar han uppdrag för del av friluftslivet. Tältet är själva organisationer som Scouterna och Friluftsfrämjandet. Han är en gramjägande ultralöpare, utflyktsglad familjefar förkroppsligandet att vara ute och och notorisk utesovare: campa – att du har med dig ditt ”När det är fint vill jag vara ute och boende på ryggen. Man byter ut sin lägenhet mot en liten tygpåse!” kryper bara in om det är mycket mygg – Mårten Persson eller blåst. Jag vill få somna, kolla upp mot stjärnorna, vakna till av ett SOVA UNDER BAR HIMMEL Att sova direkt under stjärnorna har blivit trendigt. skällande rådjur eller vinden som I norska Lyngen och finska Kakslauttanen bedrivs hotellverksamhet med glasigloor där du får full utsikt blåser lite och sedan somna om igen. över stjärnhimmel och norrsken – direkt från en ombonad Det är något lite märkligt med att vi dubbelsäng. Den som vill kan dock få till en mer genuin naturupplevelse under både enklare och billigare former. går ut för att vara närmare naturen och så stänger vi in oss så mycket som En inkörsport är att helt enkelt krypa utanför tältet en natt under din nästa vandringsresa. Allt du behöver är möjligt. Det är lite som att slå upp liggunderlag och sovsäck. Faktum är att det är just så här rutinerade utesovare jobbar – man har alltid med ett tältet inne på vardagsrumsgolvet!” pålitligt väderskydd i reserv. Så nästa gång du möts av stilla vind och helt klar natthimmel på ditt friluftsäventyr – prova att förflytta dig en meter sidledes, och vips så sussar du utanför absiden i stället för innanför. För många är dock poängen med detta sovsätt att slippa just tältets extra vikt i packningen. Då utgör oftast tarpen eller bivacksäcken lättare alternativ. Att sova med sovsäcken i en bivacksäck kan te sig tämligen enkelt. Det är en bra överlevnadspryl att packa med sig till fjälls då olyckor eller väderskiften kan tvinga även rutinerade vandrare att gräva en bivack i snön där en bivacksäck håller vätan ute. Men den håller även väta inne. En bivacksäck – även utrustad med Gore-tex – har nämligen svårt att vädra ut ånga. Om du svettas en liter per natt så hamnar det oundvikligen i sovsäcken. På vintern blir det is på insidan. Bivaksäcken bäddar alltså inte för en superbehaglig natt, särskilt om du har en dunsäck vars värmande förmåga försvinner om den utsätts för väta. Därför är tarpen ett populärt alternativ. Denna lättviktiga och mångsidiga tältlösning kan du spänna upp vid sidan

– Jonas Westbom

MED TAK ÖVER HUVUDET Tarpen användes tidigare mest av militära trupper för dolda läger och observationsplatser. Numera är den omåttligt populär bland skäggiga män i friluftskretsar, som smittats av tarpfeber genom ikoniska böcker från legendarer som Ray Jardine och Harvey Manning. Och javisst, tarpen är onekligen praktisk. Den är otroligt lättviktig jämfört med även de lättaste tälten, vilket bland annat gjort den till en klar favorit bland ultralöpare som behöver klara sig flera dagar utomhus med endast en 20-liters ryggsäck. Eftersom tarpen saknar innertält och golv breddar den utbudet av lägerplatser. Medan tält kräver plan mark behöver tarpen blott en jämn fläck stor som din rygg. Den spänns upp med hjälp av träd, pinnar, stänger eller vandringsstavar varhelst du behöver den. Du kan snabbt slå läger precis bredvid leden när mörkret faller på, långt ifrån etablerade campingplatser och andra vandrare.

Bristen på kondens kan göra din tarp varmare än ett tält, som nämligen lagrar mer fukt på insidan, vilket binder kyla. Hamnar du i oväder står en lågt spänd tarp, i rätt vindriktning, emot hård blåst riktigt bra. Till skillnad från ett tält riskerar du inte att stänger knäcks och lämnar dig med ett portabelt hem som är otjänligt för fortsatt vandring. Det ena utesluter dock inte det andra – även om du tältar kan tarpen vara ett härligt komplement. Fäll upp den som en extra absid för förvaring och matlagning eller som ett tak mellan två tält. Eller slå upp den som ett regn- eller vindskydd på vandringsleden där ni glatt kan vänta ut ovädret med en fika medan andra vandrare lunkar vidare i soppsura skalkläder. Vår förkärlek för tarpen beror dock främst på den omedelbara närheten till naturen. Att vaggas till sömns av tallbarrens doft, sova på marken och vakna till solstrålar i ansiktet och myrornas kryp. Det skänker en större känsla av vildmark även till helger som tillbringas i natur nära hemmet. TRÄDBURNA BOHAG Redan under andra världskriget använde sig den amerikanska armén av hammockar i tyg som spändes upp mellan träd likt hängmattor. På djungeloperationer råder det ofta brist på jämn tältmark, samt att trädburna bohag lättare slipper översvämningar, otäcka giftormar och inte lämnar spår. 1955 fick unge Tom Hennessy en sådan arméhammock i present. Som vuxen förlorade han den och började handsy och förfina en egen replika. 1999 såg världens första Hennessy Hammock dagens ljus och i dag är produkter från varumärket vanligt förekommande i armén. Bland annat hos soldater som arbetar med minröjning och av naturliga skäl utvecklat en viss aversion mot att sova på marken. Hammockens fördelar är många. Förutom att man slipper lersörja, ojämn mark och kräldjur så erbjuder den ett sätt att komma närmre naturen och vildmarkskänslan, långt bortom ordnade campingplatser. Slå enkelt upp den över myrmark, vassa klippor och vattendrag – eller varför inte i en brant sluttning med magnifik utsikt? Hammockens avsaknad av tältpinnar gör den generellt sett lättare och billigare än vilket ultralätt tält som helst. Men den kräver sina extradelar: en tarp för regnskydd, en lina som taknock åt denna, samt något som isolerar kylig luft underifrån. Även en ljummen sommarnatt kan

kylas ner avsevärt, särskilt då sovsäcken komprimeras under din hängande kropp och förlorar mycket av sina värmande egenskaper. Det går att knöla ner ett liggunderlag, men många löser det hela med en isolerande underquilt – eller ultralätt dunsovsäck – som spänns upp under hammocken. Att övernatta i hammock kräver sin kunskap – men när du väl är i gång finns det ingen brant eller ojämn sluttning i världen som står emellan dig och en natt vaggad av naturens brus.

”Jag sover i hammock på väldigt specifika platser där det känns härligt och lyxigt att komma upp från marken. Att ligga skönt med utsikt över en stor myrmark eller vyn från Norges vansinnigt branta fjällbjörkskogar, att se ut över knotiga tallar, tjärn och orrspel – det är oslagbart!” – Jonas Westbom

En lite robustare version av hammocken är annars ett Tentsile. Det är en hybrid mellan en hammock och ett vanligt tält, uppfunnen av den brittiska arkitekten Alex Shirley-Smith. Traditionellt har Tentsile premierat komfort och äventyrskänsla framför lättvikt, med tyngre produkter för fasta lägerplatser. 2020 rör man sig dock ett steg mot lättviktssegmentet med en uppdaterad version av enmanstältet UNA som man lyckats skala ner till 1,73 kilo och som du lätt bär med dig i vandringsryggsäcken. Hybridversionen mellan hammock och tält har vissa fördelar. Golvet erbjuder en mer stabil komfort än en hammock och går lättare att använda ihop med ett liggunderlag för att isolera kylig luft underifrån. Tentsile adderar också en kittlande känsla av barndomsdröm, trädkoja och äventyr till din friluftsvistelse. Dagtid används den som en stabil hängmatta – på natten som tält. Väljer du att skippa ytterduken har du 360 graders utsikt från din lägerplats. En lägerplats du placerar var du vill – markytan begränsar inte ditt val av tältplats, allt du behöver är träd.

”På Göran Kropps föreläsning om olycksåret på Mount Everest 1996 visades en bild med tältdukar utsmetade längs hela marken. Det var ett enda tält som stod upp och det var ett Trango 3 från Mountain Hardware. Då kände jag: Wow, det tål vad som helst!” – Mårten Persson

NÅGOT ATT LITA PÅ Expeditionstältens historia innefattar legenden om hur Gore-tex lanserades som ett material för friluftsbranschen. Materialet uppfanns från början för medicinskt bruk och används bland annat för suturer, kärltransplantat och starroperationer. Men under 70-talet

letade friluftsföretaget Early Winters efter ett vattentätt membran till ett tält designat för extremväder och fick en demo av Gore-tex säljare. Materialet träddes över en kopp med varmt vatten. Den varma vattenångan syntes tydligt dunsta upp genom tygduken – men när koppen vändes uppochner läckte inte en enda droppe ut. Ett bevis på materialets effektiva vattentäthet och andningsförmåga. Kort därefter introducerades Gore-tex som material på friluftsmarknaden av Early Winters i form av en parka och single wall-tältet The Light Dimension. Resten är, som man säger, historia. I dag finns det flera företag på marknaden som säljer extremt tåliga expeditionstält gjorda med Gore-tex eller liknande membran. De ger högre styrka till priset av lägre vikt och volym eftersom de har ett enda lager duk i stället för två. Tekniska tält med single wall, eller enkelväv, gör sig bäst på hög höjd eller i kallt väder, när det finns en stor temperaturskillnad mellan utsida och insida. Då agerar

L . I . M JACKET 2 30 GR A M S WAT E R P R O O F DURABLE PAC K A B L E

PERFORMANCE FACTS A truly packable jacket needs to be both lightweight and durable just like the new L.I.M Jacket. Made from GORE-TEX PACLITE® PLUS, it’s waterproof, windproof and highly breathable. The ultimate jacket for unexpected adventures. 62 haglofs.com

tältduken och dess membran enligt samma princip som ett skalplagg, med en utsida som stoppar regn, vind och snö samt en insida som vädrar ut fuktig kondens. Vissa tälttillverkare adderar också ett lager meshväv på insidan som absorberar kondensen och sprider ut den jämnt i tältet. Dessa tält fungerar då bättre även i varmare klimat. Konstruktionen av ett expeditionstält innebär att tältduken spänns hårt som skinnet på en trumma. Tältpinnarna korsas också ett flertal gånger för att skapa en så stark struktur som möjligt. Tälten är av kupolform och tål ändringar i vindriktningen bättre än exempelvis ett tunneltält. Det gör dem otroligt motståndskraftiga i extrema miljöer. Bland annat tillbringade Babu Chiri Sherpa i maj 1999 ett dygn i dödszonen på Mount Everest i ett specialdesignat expeditionstält från Mountain Hardware. Mårten Persson är inköpare på Addnature och kan titulera sig företagets mesta tältnörd – ett intresse han lagt mer pengar på än något annat i livet. Bland annat har han genomlevt en natt med vindar på 35 meter per sekund vid en glaciär i Sarek i just ett expeditionstält. – Mitt dyraste tält är ett Mountain Hardwear Satellite. Det är lillebrorsan till Space Station, ett baslägertält för expeditioner. Det är ett av mina mest använda tält – för att det är klockrent att ha med på festivaler! Då bygger man ett helt läger omkring det, med rabatt och flaggstång och allt. Om jag hade kunnat säga till mitt tidigare jag att om sju år kommer du att sitta i fåtöljer och lyssna på musik när du är ute och tältar – då hade jag garvat åt mig själv. Kanske är det i expeditionstälten som cirkeln sluts. Där den extrema tåligheten genererar en chans till bekväm sömn även i de mest ogästvänliga miljöer. De tillåter dig att tälta var som helst, när som helst och med en hög grad av komfort, trots orkanvindar i Sarek eller dödszonen på Everest. Glamorös, komfortabel ”glamping” och vild, extrem ”xamping” i en ohelig allians – det ena kanske inte utesluter det andra trots allt.

KAFFETÅREN DEN BÄSTA ÄR Text: Mattias Rastbäck / Fotograf: Emelie Voltaire

En tur utan kaffe är knappt värd besväret. Halva nöjet med vandringen är ju att rasta, ta sig en kopp och bara låta lugnet lägga sig. Men vad ska det vara för kaffe? Någon väljer frystorkat varje gång, en annan lämnar inte civilisationen utan morfars väl inbrända kaffepanna och skinnpungen full med kokmalet. Är det någon av dem som har rätt? Har någon fel? Finns det ens något som kan kallas det bästa utekaffet? Hooked har ställt ett gäng utekaffen inför skranket och kallat in en meriterad skara kaffedrickare till jurytjänst: Anna Kernell, produktskrivare på Addnature, skidåkare, vandrare och tidigare barista. Robert Tusseus, kundtjänstare på Addnature och Bikester, cyklist, skidåkare och vandrare samt utbildad sommelier. Mattias Rastbäck, produktskrivare på Addnature, skidåkare och vandrare som dricker ”uppåt tio koppar om dagen”.

SNABBKAFFE

TERMOS

Vi smakar en mörkrostad variant från en av de stora livsmedelskedjorna, eget varumärke. Vattnet är nykokt. Pris: En 200-gramspåse kostar cirka 50 kronor och räcker till 100 koppar. Metod: En sked kaffe i kåsan, på med varmt vatten, rör om. Drick. Tid: Kokar du vattnet på plats så tar det cirka 5 minuter, har du vatten i termos går det på ett kick. Temperatur: Är vattnet nykokt så kan du få ditt kaffe serverat vid 95 grader. Har du med dig termosvatten så beror det på hur länge du har burit omkring på det.

Vi dricker en Arvid Nordquist Svea som vid provningstillfället har skvalpat runt i termosen i 9 timmar. Bryggt i en Moccamaster. Pris: Termosar kommer i många prisklasser, från reklamtermosen som du får gratis från din energileverantör till sofistikerade varianter för en tusenlapp och mer. I testet använder vi en 47 centiliters Stanley, klassiskt hammarlackad, som kostar 449 kronor på Addnature.com. Metod: Brygg kaffet i din hemmabryggare, bär med dig i termos och häll upp en kopp när du är sugen. Koppen ingår i paketet. Tid: Beroende på vilken bryggare du har tar det 5–10 minuter att brygga kaffet. Att servera går på ett ögonblick. Temperatur: Efter 9 timmar i termosen håller kaffet cirka 60 grader och är lagom drickvarmt. När det var nybryggt låg temperaturen på 81 fina grader. Vikt: Full med smakligt kaffe väger Stanleytermosen in på 831 gram.

Juryns utlåtande: Robert är, om inte exalterad så minst sagt positiv: ”Jag är ganska förtjust i snabbkaffe. Ute smakar det hur gott som helst.” Alla är överens om att det är oslagbart praktiskt när man är ute länge: lätt att bära, snabbt att laga, lätt att diska. Och all apparatur som behövs bär du ändå med dig på en sådan tur: kök, kåsa och spork. Men hur praktiskt det än är så har det en ”ofrånkomlig … bränd smak”, säger Mattias. Även om det här inte är det kaffe som smakar bäst så håller det i längden. Hela juryn skriver under på att ”ute smakar det hur gott som helst”.

Juryns utlåtande: ”Blommigt, lite citrus. Zestigt. Och det gillar man ju”, säger Anna. Även efter 9 långa timmar har kaffet kvar sin goda smak och faller även finsmakarna på läppen. ”Riktigt gott”, instämmer Robert. Nu får man väga in att att termosen hade varit full hela tiden.

När man börjar nalla på innehållet sjunker temperaturen fortare, och med det falnar också smaken. Termosen är en vinnare på dagsturer, den är lätt att bära med, meckfaktor noll och du kan få ditt hemmakaffe ute i fält. För bästa resultat ska du förvärma termosen: Medan kaffet brygger fyller du den med hett vatten och så får den stå tills det är dags att hälla på kaffet. På så sätt kommer inte termosen att stjäla värme från kaffet. För att få bästa möjliga kaffe på varje tur måste du hålla din termos fräsch. Diska den efter varje användning, plocka isär det som kan plockas isär och rengör. Om den börjar ge ifrån sig otrevliga aromer kan du fylla termosen till två tredjedelar med hett vatten och lägga i ett par teskedar bakpulver. Låt den sedan stå i en halvtimme och diska därefter ur den grundligt, det brukar göra susen.

KOKKAFFE Kaffet vi kokar är Lemmel mörkrostad kokkaffe, Kravmärkt. Pris: På Addnature.com kostar en 450-gramsförpackning 129 kronor. Metod: Metoderna för att koka kaffe är lika många som det finns kaffekokare. Vi kör en enkel variant: kokar upp vatten

på Trangiaköket, i med kaffe som får dra ett par minuter, rör om och sedan får det vila tills kaffet har sjunkit. Tid: Då metoderna är så många är det svårt att ge en rättvis siffra. I testet tog det cirka 10 minuter. Temperatur: När det är dags att dricka kaffet håller det 66 grader. Behagligt. Vikt: Beror på hur mycket kaffe man bär med sig och hur man lagar till det. Kaffepanna? Några hekto. Bär man med sitt stormkök där pannan alltid hänger med så är den ju där i vilket fall. Som exempel väger ett Trangia 27-4UL – 775 kronor på Addnature.com – 860 gram. En gramjagande kollega tipsar om att koka kaffet direkt i titanmugg på glöden. Juryns utlåtande: Trots att kaffekocken måttar som en kratta och kokar ett svagt kaffe så går det hem. Robert hittar mjuka och tilltalande toner av kola. ”Jag känner … knäck”, säger Anna. Vi är också överens om att kokkaffe är top of the pops när man gör det till en grej i sig: man sitter där vid brasan – på en fjällsluttning, kurande under mossiga granar, i vindskyddet vid sjön – och så tittar man ut i evigheten och ljuger lite med pannan över elden. Med mycket tid och en värmande brasa är kokkaffet en vinnare.

MOKA Vi kör samma Arvid Nordquist Reko i en märkeslös aluminiumbryggare, enkoppsstorlek, på Trangiaköket. Pris: Mokabryggaren kostar cirka 150 kronor, ska du använda den på Trangiakök måste du köpa till ett kärlstöd, 99 kronor på Addnature.com. Metod: Vatten i nedre behållaren, kaffe i filterkoppen, skruva på toppen och ställ bryggaren över lågan. Tid: Det tar cirka 5 minuter innan kaffet har kokat upp och är redo att hällas i koppen. Temperatur: När vi häller upp kaffet är det 61 grader, drickvarmt. Vikt: Bryggaren väger 202 gram, kärlstödet lägger till 49 gram i packningen men kan användas till alla mindre kokkärl på köket. Juryns utlåtande: Det är lite pyssel, men inte mer än att man orkar med. Smaken delar juryn. Mattias älskar mokakaffet, de andra två är inte lika övertygade. ”Det smakar liksom stumt”, säger Anna som inte uppskattar den mättade smaken och en anstrykning av sump. Robert är likgiltig.

CAFFLANO KOMPACT Även i Kompacten brygger vi Arvid Nordquist Reko. Pris: På Addnature.com kostar den 599 kronor. Metod: En bälg i silikon sitter i ett hölje av plast. Kaffe i bälgen, fyll på med vatten, sätt på filtret och låt dra. Sätt bryggaren över koppen och pressa ihop. Et voilà – kaffe i koppen! Tid: Från kallvatten till kaffekopp tar cirka 7 minuter. Temperatur: Lagoma 69 grader. Vikt: Cafflano Kompact levereras i ett etui och hela paketet väger 316 gram. Endast apparaten väger 242 gram. Juryns utlåtande: Det nätta formatet är tilltalade och själva bryggningen är relativt enkel. Smaken är okej, men sätter inga spår. ”Intetsägande”, är allt Anna har att säga.

CAFFLANO KLASSIC Återigen brygger vi med Arvid Nordquist Reko, fast hela bönor. Pris: På Addnature.com går den här loss på 999 kronor. Metod: Medan vattnet kokar upp måttar du upp bönor i kvarnen och maler dem ner i filtret. Plocka sedan av kvarnen, häll upp vattnet i droppkannan och häll sedan vattnet sakta över kaffet och låt det rinna ner i koppen. Tid: Det hela tar 7–8 minuter.

Temperatur: När allt vatten har runnit igenom är kaffet 72 grader varmt. Vikt: 465 gram väger det här paketet, och då ingår muggen. Juryns utlåtande: Bäst i test! Juryn gillar ljudet från kaffekvarnen och den långsamma, meditativa upplevelsen i att mala kaffet. Det är lite meck, men på en sådan nivå att det snarast är avkopplande på en tur i det fria. ”Jag kan tänka mig att vakna till där det ljudet. Ligga kvar i sovsäcken och lyssna på när tältkompisen fixar morgonkaffet”, säger Robert. Även smaken får högt betyg; ”fylligt” enas juryn om, och smakrikt. Kvarnen går att justera in till just den malningsgrad du önskar. Nackdelen är att på en längre tur kan det vara lite mycket att släpa på för en grej som bara har en funktion, den funkar bäst på lite kortare turer – eller kanske rent av i stugan.

HANDPRESSO I Handpresson kan man brygga aningen med pods eller med löskaffe efter egen smak. Vi kör Covim Orocrema-pods, som är ”corposo e cremoso” enligt förpackningen. Pris: Addnature tar 1 295 kronor för en Wild Hybrid. En låda med 25 pods, finns ett urval, kostar 99 kronor. Metod: Hett vatten i behållaren, i med en pod. Pumpa upp 16 bars tryck och så pyser du ut kaffet i koppen. Tid: Inklusive kokning av vatten, cirka 5 minuter. Temperatur: 63 grader och drickfärdigt. Vikt: Apparaten väger 480 gram, varje singelförpackad pod väger 9 gram inklusive plastförpackningen. Juryns utlåtande: ”Vill jag ha en espresso så vill jag ha en riktig espresso. Från en riktig espressomaskin och lagad av en riktig barista”, säger Anna. Robert fyller i med: ”Den här är för espressoälskaren som inte kan tänka sig att vara ute utan sin espresso.” Även om smaken är bra så känner inte juryn att det är värt att dra med sig Handpresson i fält, det blir inte ”en riktig espresso”. Det är en del meck, lite pill med pods och delar, och pumpandet blir ett mindre gympass om man ska brygga till kompisarna också. Miljövännen får köra med löskaffe; själva podsen är biologiskt nedbrytbara men plastkuverten som de ligger förpackade i är inte det. Men som sagt: Klarar man sig inte utan sin espresso, så. Handpresson klarar sig i fall utan el, till skillnad från en riktig espresso, från en riktig espressomaskin.

DOMEN Det går inte att enhälligt utse ett kaffe till det bästa utekaffet, smaken är ju som bekant som baken, och det här är, när allt kommer omkring, en smakfråga. Dock finns det några slutsatser att dra. • Ska du ut på en längre tur så är det svårt att slå snabbkaffet. Även om inte smaken är hundraprocentig så är det snabbt att laga och väger inte ner packningen nämnvärt. • På dagsturen är du väl rustad med en bra termos. Du får med dig favoritkaffet hemifrån och insatsen i fält är minimal. Kopp ingår. • Gillar du att jobba lite för ditt kaffe så får du en riktigt god kopp, och lite mindfulnessmalning, med Cafflano Klassic. Fast på längre turer kan den vara lite mycket att bära på. • Tänder man en brasa så får gärna kaffepannan vara med och puttra fram ett par koppar. Den värmande elden, spraket och doften av kaffet är en svårslagen kombo.

EN KAKA TILL KAFFET? En kaka mjölkchoklad i all ära, ibland vill man uppa sitt game och äta nylagat till kaffet. Hetta upp steklaggen och grädda några jänkarpankisar. Du behöver 2 ½ dl vetemjöl 2 tsk bakpulver ½ tsk salt 2 ½ dl mjölk 50 g smör, smält 1 ägg Vill du ha extra smak på pankisarna så sitter det fint med 2 tsk malen kanel, eller 1 tsk stött kardemumma + rivet skal av 1 citron Gör så här Blanda de torra ingredienserna. Vispa ner mjölken, smöret och till sist ägget, bara så att det blandar sig (vispar du för mycket blir pannkakorna sega). Häll upp smeten på flaska – termos om det är kallt – och grädda sedan plättar på uteköket eller i stekpanna över brasan. Receptet är anpassat efter non-stick-panna, om du gräddar på gjutjärn får du ta med fett till pannan också. Ta med lite lönnsirap i en flaska om du vill ha guldkant på pankisarna.

BIKESTER.SE / UDDVÃ&#x201E;GEN 5,SICKLA 69

VANDRING PÅ TVÅ HJUL Text: Oscar Hentmark / Fotograf: Toni Tiainen

”RESAN ÄR DET VIKTIGASTE, INTE MÅLET” Bikepacking! Och nej, det är inte en felstavning av backpacking. Dock påminner de mycket om varandra då du får upptäcka fantastiska platser och natur, helt efter dina egna preferenser men med det fina sällskapet av en trogen kompanjon, som dessutom hjälper dig att bära din packning. Ja, vi talar förstås om själva hjärtat i bikepacking – nämligen cykeln! Alla som älskar naturen, en gång har bestigit ett berg och upptäckt en helt ny idyll känner igen känslan. Känslan av allt slit som ligger bakom och alla vackra landskap som du har sett gör alla upplevelser ännu starkare. Bikepacking är som att ha kakan och äta den med. Du får ge dig på samma terräng som när du vandrar men du hinner så mycket längre under samma tid. Dessutom behöver du inte tänka på lättvikt i samma utsträckning då du får hjälp att bära. Hooked cyklade i kapp Janne Tourunen, även känd som Bikepacking.com:s mest kända röv, för att ta reda på mer om bikepacking och vad du behöver för att ge dig ut på ditt första äventyr. Janne njuter av livets goda. Han tycker om att cykla långsamt längst vägar och stigar med sin packning på cykeln och han utstrålar den där känslan av att ha hittat rätt men med en ständig upptäckarlust. Janne började sin ”bikepackingkarriär” med en gigantisk sovsäck och sin gamla favoritcykel. Men trots att han har uppgraderat större delen av sin utrustning så är han ingen materialjägare. – Min bästa bikepackinginvestering är faktiskt en poncho. Visst, jag har köpt massor av användbara och nödvändiga grejer som tält och friluftskök, men den ponchon är perfekt till allt: Varm, täcker benen när man sitter lagrar värmen bra. CYKELTOURING, BIKEPACKING ELLER CYKELSEMESTER? Skillnaden mellan cykeltouring och bikepacking kan vara svår att ha koll på men för enkelhetens skull skulle man kunna säga att de båda handlar att ta med sig packning och åka på ”cykelsemester”. Skillnaden ligger främst i själva cykeln. Touringcyklar körs oftast på landsvägar så de har generellt sett samma komponenter som en vanlig stadscykel men

med bredare växelspann och framför allt pakethållare fram och bak med fästen för väskor på sidorna. Bikepacking liknar mer traditionell vandring och tältturer då det ofta genas genom skog, över berg och på grusvägar, förutom att du färdas på cykel. Och cykeln är inte lika full av speciallösningar. Du använder oftast favoritcykeln, som du förser med väskor och packlösningar som går att sätta fast direkt på ramen. Lite grövre däck är vanligt på bikepackingcyklar eftersom de ska klara av att ta dig över ojämn terräng. Janne berättar om när han först blev taggad på att börja bikepacka: – Jag gillar att cykla och att upptäcka nya platser, så jag tänkte kombinera dem och börja med cykeltouring. Min cykel hade ingen pakethållare så jag var tvungen att hitta andra lösningar och upptäckte bikepacking. Det blev min grej och i samband med att jag började jobba på Addnature så upptäckte jag att det fanns massor av ultralätt utrustning som jag var tvungen att testa. – Jag provade ett ultralätt tält en gång på en resa, men eftersom de är gjorda i ett lite för ”lätt” material så dröjde det inte många sekunder innan jag hade sönder det. Det blev blött och inte så kul. Sedan dess har jag prioriterat komfort före lättvikt. Allt blir så mycket roligare då. BIKEPACKING I SVERIGE ELLER UTOMLANDS? Janne berättar om skillnaderna mellan att bikepacka i Sverige och utomlands. – När jag ger mig ut i Sverige är det oftast så att jag vill komma undan, vara själv eller med kompisar och bara njuta av naturen. Därför är mina favoritrutter i Sverige lite mer smultronställen som jag är lite hemlig med. Utomlands är det en helt annan sak att bikepacka. Jag kommer från Finland och min favoritrutt där är nog till Repovesi nationalpark. Man åker tåg till en liten by och cyklar därifrån mot parken. Stigen börjar direkt vid tågstationen och halvvägs till Repovesi finns det finaste vindskyddet jag någonsin sett! Där finns solpaneler, ved, riktigt bra grillställe, bastu och en sjö med riktigt bra dricksvatten där man även kan bada.

– Men när jag ska åka till nya länder och landskap så är jag väldigt social och kör gärna en omväg för att ta en öl eller whisky med lokalbefolkningen. – Jag har bland annat varit i Skottland och Spanien och kan rekommendera båda ställena. Men Skottland var ändå bäst eftersom vi slapp cykla 2 000 meter vertikalt varje dag som i Spanien. Dessutom var vi där i tolv dagar i stället för sju så vi hade inte bråttom någonstans, utan vi kunde stanna och prata med folk. – Då var det bara jag och min nära vän Andrei och vi känner varandra väldigt bra och är båda vana cyklister som gillar att hålla ett lugnt tempo, njuta av tiden och tänker att det finaste med bikepacking är att resan är det viktigaste, inte målet. Tro det eller ej men det går faktiskt att tävla i bikepacking. Bland annat så kan du tävla i att snabbast ta dig över en kontinent eller att klara dig med begränsad packning genom en mexikansk öken. Men Janne drömmer mer om att upptäcka världen än att tävla. – Drömmen är att cykla jorden runt, till Kina eller någon annan riktigt lång resa. Men jag vill faktiskt också testa att cykla Baja Divide i Mexiko eller om inte annat cykla långt någonstans i USA. Men nästa resa blir till Polen; det är nära och har fina vägar har jag hört. H2 YES! VATTEN! Janne tipsar om att du så klart kan tänka att din utrustning inte ska vara onödigt tung och ta mycket plats, men det du kommer att behöva mest är vatten, speciellt om du ska cykla utomlands. – När du cyklar i Sverige eller Finland är det inte lika platskrävande då det ofta finns tillgång till vatten. Ta med ett vattenfilter och några flaskor och du klarar dig bra. Om du cyklar i varmare klimat kan du ofta hamna i öken och därför måste du prioritera vatten först och mest.

bra, rymligt enpersonstält med bra absid. Bivy går bra men det blir rätt så trångt och när du är trött så vill du ha alla bekvämligheter du kan få. Det går att dela tält och dela upp det mellan cyklarna. Men jag rekommenderar att ha ett tält där du vet att du kan få in all din packning i absiden. SAFETY FIRST! Var ska man börja? Janne är väldigt tydlig med att det absolut viktigaste är säkerheten. Det kan kännas som en kul idé att ge sig ut och chansa lite men att inte vara förberedd kan innebära livsfara. – Jag tycker om att planera inför, och det är nästan halva grejen med att ge sig ut; att testa en rutt som du hört är bra, eller att utforska och uppleva nya platser efter en plan är det roligaste. Det finns massor av inspiration på bikepackingforumet bikepacking.com men de är lite väl materialistiska ibland. Framför allt skulle jag säga att vanlig campingutrustning och packning är bra att ha, men det viktigaste är att ha med verktyg och reservdelar till cykeln och framför allt skillsen att kunna laga cykeln om något går sönder. Många gånger när något går sönder är du långt ifrån en verkstad så du måste kunna göra det själv. Dessutom är det inte säkert att de har dina specialprylar. VAD BÖR MAN TÄNKA PÅ? – Se till att du syns när du cyklar tidiga morgnar och på kvällen, tänk på vilket väder du kommer att ha och anpassa kläder och packning efter det. Men vänta gärna med att ge dig ut om det är dålig sikt, bilister ser absolut ingenting då. Ett tips är att packa dina grejer i en drybag som du sedan fäster med remmar på din cykel. Det är inte fel att använda ryggsäck, speciellt om du är nybörjare, men du kommer att märka att det blir svettigt och obekvämt. Det bästa är att fästa så mycket som möjligt på cykeln. Så hur var det där med Bikepackings mest kända röv?

BEKVÄMT ÄR BRA Janne skrattar till när han får frågan vad som behövs rent utrustningsmässigt.

– Haha, det kom efter att en vän, som postar mycket på bikepacking.com, insåg att jag var med på så många bilder, men bara bakifrån, så han myntade helt enkelt smeknamnet Bikepackings mest kända röv. Det har kanske hållit i sig eftersom det är sant, jag vet inte.

– Det är inte den billigaste hobbyn men det är billigare än hockey. Man behöver inte den allra senaste, dyraste och lättaste utrustningen men det finns vissa saker att prioritera. – Jag brukar hellre ha med mig lite för många grejer, men något jag varmt rekommenderar är att bikepacka med ett

Alla som tycker om naturen och vill se mer under samma tid borde överväga att ta nästa tur på cykel. Om du är van att vandra med packning har du förmodligen den mesta utrustningen. Allt du behöver är alltså några extra spännen och drybags, och en cykel såklart.

Hur tar du dig till jobbet idag?

HOOKED BY ADDNATURE

NR 3 / 2020

Hooked on Climbing

Articles inside

VANDRING PÅ TVÅ HJUL

KAFFETÅREN DEN BÄSTA ÄR

SLÅ LÄGER UTANFÖR KOMFORTZONEN

TA KLÄTTRINGEN TILL NYA HÖJDER – PÅ MARKEN

KLÄTTRA MED KIDSEN

HÄNG HEMMA

KRUX RUNT HUSKNUTEN

KLÄTTRINGENS HISTORIA

DEN OFRIVILLIGE KLÄTTRAREN

KRITSNACK

ADAM ONDRA - MOT NYA HÖJDER

FRÅN ROCK TILL ROOKIE