Uppdrag Mission 1 2023: Ett större bord

Ett större bord

Missionsuppdraget i vår tid bygger på dialog och interreligiösa möten, långt från doktriner och regelverk men nära tron på människor och deras förmåga. Det är de rörelserna vi följer i Uppdrag Mission.

UPPDRAG MISSION

www.uppdragmission.se Tidskriften ges ut av Lunds Missionssällskap, LMS, i samarbete med Act Svenska kyrkan www.lundsmissionssallskap.se

ANSVARIG UTGIVARE

Samuel Rubenson

REDAKTÖR

Anna Braw Storabackegatan 15C 216 15 Limhamn 073-998 23 27 red@uppdragmission.se

REDAKTIONSRÅD

Frida Falk Agneta Hansson

Per Kristiansson

Johannes Zeiler

GRAFISK FORM

Maria Mannberg PRENUMERATION pren@uppdragmission.se

ANNONSER annons@uppdragmission.se

TRYCK

Ljungbergs, Klippan issn 2001-0087

OMSLAG

När Matmissionens butik i Malmö öppnade hösten 2021 var Zahra Husseini en av de första som fick en arbetsmarknadsanställning där. Bild: Ronnie Kronblad, Skåne Stadsmission

Världen är en

två till tre gånger i veckan samlades ett fotbollslag i mitt barndoms hem. Min far var lagledare, och spelarna kom både efter träningarna och efter matchen på söndagen. Alla fick inte plats vid bordet i köket. Dessutom stod det en kökssoffa där, och det var den som jag och min bror sov i. Det var svårt att sova med massor av folk i lägenheten, och spännande …

Idag förstår jag inte hur det gick till – mitt barndomshem bestod av ett rum och kök – och inte heller förstår jag hur min mor lyckades fixa något ätbart till alla. Men jag minns värmen, skratten, diskussionerna, sångerna – för det sjöngs mycket. Där fanns hjärta. Och därmed också rum för varenda en. Det kanske inte ens behövs ett större bord. Det hade vi inte under åren i Afrika eller Mellanöstern heller. Vi behöver bara större hjärtan. Hjärtan som är berörda av Guds kärlek.

Detta skriver jag efter en nyligen avslutad valrörelse i vårt land. Den har präglats så mycket av privatekonomi, med stigande elpriser och matpriser, och av våldet i förorterna. Det kändes trångt, det kändes som om vår utblick mot världen saknades. Nu hotas biståndet, och miljoner människor svälter på Afrikas Horn, i Jemen och i Afghanistan.

Högernationalistiska krafter har tagit makten i Italien. Man fruktar staket mot Afrika och Mellanöstern. Liknande saker händer på flera ställen i vår omvärld. Samtidigt pågår ett krig i vår närhet, i Ukraina.

Vi delar upp världen. Men världen är en.

I detta nummer av Uppdrag Mission flödar, mitt i allt, uppfinningsrikedom. Här får vi också läsa om tre svenskor som har fått ett stort uppdrag i Kyrkornas världsråd, och betraktelsen kommer från Etiopien.

När vi delar det bröd som han oss ger – då räcker brödet. Till alla!

När hjärterummet är tillräckligt stort, då finns det plats för alla runt bordet.

Håll hoppet levande!

kerstin börjesdotter präst, diakon, folkhögskollärare och missionär, tjänstgör just nu i Svenska kyrkan på Teneriffa, leda mot i Lunds Missionssällskaps styrelse

Alltid 4 krönikan 8 enkäten 21 recensioner 33 betraktelsen 34 stipendierapporten 38 stipendiaten 39 om LMS

16 riktig mat för mindre Minskat matsvinn, arbetstillfällen för människor långt från arbets marknaden och mat till låga priser för människor i ekonomisk utsatthet – det är Matmissionens koncept, och nu har Skåne Stadsmission också öppnat en butik.

12 gästfriheten finns kvar I Akkar, Libanons nordligaste distrikt, är en fjärdedel av befolkningen flyktingar från Syrien. Souraya Hammoud berättar om hur extrem inflation och elbrist gör det gemen samma livet där ännu mer utmanan de än tidigare.

26 ansvar för ekumenik

Vid Kyrkornas världsråds general församling i Karlsruhe valdes två nya svenska delegater in i central kommittén: Julia Rensberg och Emma Gunnarsson. Tillsammans med Celina Falk berättar de om dagarna där och om uppdraget.

30 världshuset bjuder in

På Den Haag Wereldhuis kan papperslösa migranter få stöd och rådgivning – och en del av dem är också med och lagar lunch åt sig själva och andra tre gånger i veckan.

”när du har mer än du behöver, bygg inte ett högre staket – bygg ett större bord.” Många har spridit den aforismen på olika språk och med olika illustrationer de senaste åren.

Samtidigt har de flesta av oss hört både politiker och andra hävda att vi inte alls har så att vi klarar oss. Bensinpriserna! Bostadslånen! Elräkningarna! Ungdomsbrottsligheten!

Sanningen är förstås att Sverige har sitt att ta itu med, allvarliga saker, mycket som kommer att påverka vårt gemensamma liv under många åt framöver. Och att vi i jämförelse med många andra människor på jorden, än så länge den enda vi vet om, ändå har det nästan overkligt bra.

Kriget i Ukraina påverkar oss alla, och andra mer än oss. Tack Souraya Hammoud och Philemon Okeyo för att ni tog er tid att tala i telefon med Sverige en stund och säga något om vad som händer hos er! Och tack alla ni andra som är med och berättar både om det som saknas och om vad ett större bord kan innebära!

ANNA BRAW, REDAKTÖR FÖR UPPDRAG MISSION

lydia halldorf driver sedan 2011 Babettes bageri och kafferi på Stora Badstugatan i Linköping. Tidigare har hon arbetat med caféet på Bjärka Säby utanför samma stad och gett ut boken Mat är kärlek på Nya Slottet Bjärka Säby (Cordia 2009).

”Jag vill att du är, att du lever”

”den enes bröd , den andres bröd” och ”En fralla för alla” – det var slogans som vi skrev på skyltarna när vårt bageri slog upp sina portar. Vi hade ett slags dröm om att många skulle upptäcka vårt hantverksbakade bröd.

Men vi var också väl medvetna om utmaningarna. En del har inte råd med riktigt bröd, andra saknar kunskapen om vad som är ett nä ringsrikt, bra bröd, en tredje grupp har slutat äta bröd av hälsoskäl eftersom all industriell gluten har gjort dem sjuka.

Verkligheten är komplex, och med maten kommer svåra frågor. Vad är vårt dagliga bröd idag?

jag driver sedan 11 år ett kafé och bageri i Linköping, och frågor om mat och måltider snurrar alltsomoftast i mitt huvud. Det är allt från enkla frågor – Vad ska den mackan ha för pålägg? Vad ska jag dekorera tårtan med? Och hur många bullar ska vi baka till helgen? – till de större frågorna: För vem lagar vi maten? Är det bara de privilegierade som har råd att äta den? Vad innehåller maten, och varifrån kommer den?

Vi gav vårt kafé och bageri namnet Babet tes med inspiration från Karen Blixens bok Babettes gästabud och filmatiseringen av den.

Det är en fantastisk berättelse om att skapa en riktig festmåltid, om gemenskap, skönhet och kreativitet. En favoritfilm för oss – och faktiskt också för påve Franciskus.

Vi tror, precis som Babette, att matlagning, bakning och måltid är en konstform.

Konst har en unik förmåga att få männi skor att öppna sig för det mystika i tillvaron. Maten kan få oss att se skönheten i de små ting en, de smakexplosioner som ett litet chilifrö, en citronskiva eller ett äpples vackra kärnhus kan framkalla. Den kan få oss att minnas ögonblick som vi hade glömt.

Måltiden möjliggör också mötet med andra – den väcker samtal till liv. Det finns en så stor potential i den, en sprängkraft, något magiskt som sprids bland dem som delar den.

Varje dag ser jag hur den förenar människor och livar upp deras vardag. Det är ofta enkelt: kanske två personer som delar en bulle och dricker kaffe och mellan tuggorna delar med sig av livet.

Jag älskar att titta ut över det hav av män niskor som har sina små njutbara stunder hos oss. Det är själva drivkrafterna för oss – det dagliga, kreativa skapandet av en måltid och att få se hur människor äter och delar den med varandra.

att servera någon en måltid är ju ytterst att säga: ”Jag vill att du är, att du lever.”

Men det är lätt att måltidens skatt inte öpp nas eller syns, att den döljs av en massa stök, att den blir ett intag, en stressig transaktion där kroppens energi ska fyllas på. Vi tänker varken på vad som ligger på tallriken eller på vilka som sitter vid bordet.

Lika förrädisk kan måltidens storslagenhet vara, den fina bjudningen där det handlar mer om tillredaren än om gåvorna som vi får ta del av. Risken finns att kocken kväver mys tiken genom att vilja berätta för mycket om konstverket, lagat med största omsorg efter konstens alla regler, istället för att låta gästen uppleva och tolka det på sitt sätt.

Våra många olika preferenser kan nog också hindra oss från att ta del av måltidens magi. När vi inte längre äter samma mat på grund av dieter och allergier blir måltiden nå got individualistiskt, och gemenskapen kan bli svårare att nå.

just nu tvingas vi reflektera över hur vi äter och vad vi äter vare sig vi vill det eller ej. Både den stora klimatkrisen och kriget i Ukraina uppmärksammar oss på hur vårt ätande kopp lar ihop oss med hela världens bord. På våra matbord ligger sällan grödor från vår egen jord.

Många av oss i väst har trott att matbegräns ningar hörde till det förflutna. Jag hör min mor mors och morfars röster när de berättade för mig att ”under kriget hade vi inget kaffe” ”eller att ”under stora depressionen var vi så fattiga att vi inte hade råd med mjölk och smör”. Den tillvaron lät lika sorglig som avlägsen.

Och så plötsligt är vi själva där: krig och matbrist är en verklighet på nära håll. De som har gått före i kampen för vår jords överlevnad har länge försökt varna oss för att vi lever långt bortom våra resurser, att det skulle behövas fyra jordklot om alla skulle leva och äta som vi i Sverige. Men nu blir det synligt här, i vår vardag.

I mitt arbete kommer det varje dag med delanden om prishöjningar eller om att saker inte går att beställa. Ostpriset har fördubblats, solrosfrön går inte att få tag på, kaffeskörden är dålig så priset har skenat, Ukrainas utebliv na vete påverkar det svenska priset på vete som påverkar vad vi ska sätta för pris på det bröd vi bakar.

ändå tror jag inte att Ebba Buschs höt tande med falukorven som blivit för dyr och hennes tal om att detta snabbt ska åtgärdas är lösningen. Vi måste gå djupare än så. Vi måste fråga oss: Vad bör mat kosta? Om vi själva var de som bakade brödet, ystade osten, grävde i

krönika ”Jag vill att du är, att du lever”

jorden och skördade grönsakerna, vad skulle vi vilja ha betalt för mödan?

Och vad innehåller maten? Vad är en falukorv? Vad är den gjord av, på vilket sätt har den producerats, och är det något vi ska fortsätta äta och laga?

Den distans som industrin har skapat mel lan maten och oss har fått oss att glömma varifrån den kommer. Distansen har fått oss att tro att det finns en obegränsad tillgång till allt, en obegränsad mängd av allt. Jordgub bar och sparris på vintern. Kyckling och fisk förpackade på bit som om de inte tillhörde ett djurs kropp.

Att tvingas till begränsning kan vara en svår och utmanande gåva – som en påtvingad fasta. Fastan och festen är beroende av varandra, och fastan möjliggör festen. När vi lever i daglig fest med ständigt överflöd blir vi till slut blinda för de gåvor som finns framför oss. Jag tror att om vi får uppleva skillnaden i tid mellan sådd och skörd kan vi lära oss att se att de äpplen som nu (i oktober, när jag skriver detta) faller mot marken är guld och värda att ta hand om och att äpplen och annan frukt kanske inte bör vara tillgängliga för oss hela året om.

Tänk om vi inte åt på bekostnad av de and ra. Tänk om vi inte levde av någon annans fattigdom och död eller av djurens nöd. Tänk

om vi kunde se de gåvor vi har på vår tallrik, veta var de kom ifrån och känna tacksamhet för den väg de har rest från jord till bord.

matindustrin upprepar ständigt ”när odlat”, ”bakat med omsorg”, ”tillagat med kärlek”. Skulle de orden kunna betyda något?

Når jag går för att ta påtår på kaffet och slår i mjölken verkar den resan oändlig. Jag har vant mig vid och blivit beroende av kaffe från plantor som jag aldrig har sett växa i verk ligheten. Jag ser det som något naturligt att vrida av plastkorken på en tetraförpackning.

Vi har en lång väg att vandra, men det po sitiva är att den återvandringen är vacker. Vi går mot att öppna våra ögon i förundran och tacksamhet. Jag bär påve Franciskus ord med mig på vandringen:

Att be om vårt dagliga bröd är också att säga: Fader, hjälp mig att leva ett enklare liv. (…) Låt oss återigen lära oss att älska den välkända doften av liv överallt runtomkring oss. Under min uppväxt lärde vi oss att om en bit bröd föll från bordet skulle vi plocka upp den och kyssa den. Låt oss värdesätta det enkla i var dagen, inte förbruka det och slänga det utan uppskatta det och ta hand om det. – påve franciskus n

”Vi ser hur behoven ökar”

Hur påverkas människor i din närhet av ökade kostnader för till exempel mat, el och bränsle? Har du sett och hört om (eller deltar du i) några initiativ för solidaritet med människor som drabbas extra hårt? Svaren kommer från olika platser i Sverige och världen.

MUCHEMI NJERU

BOR I: MARSABIT COUNTY OCH SAMBURU COUNTY I KENYA

ÄGNAR OSS ÅT: LEDER EN LOKAL BISTÅNDSORGANISATION, EMPOWER THE NORTHERN FRONTIER, SOM ARBETAR I DE OMRÅDEN SOM HAR DRABBATS AV TORKA I NORRA KENYA

n n n Norra Kenya har kämpat med torka de senaste två åren. Orsaken till torkan är klimatföränd ringarna och en gräshoppsinvasion som kom under andra halvåret 2020. Torkan har decimerat boskaps besättningarna som är den främsta inkomstkällan i regionen.

Globala prisökningar har för värrat situationen ytterligare för folken här. Stigande bränslepriser –de har aldrig tidigare varit så höga här i landet – har fått en multipli katoreffekt på priserna på mat och andra handelsvaror. Människor har inte råd att köpa mat längre. Famil jer kommer att svälta.

Med stöd från kenyanska och svenska vänner har vi kunnat leverera mat till utsatta grupper i både Samburu County och Marsabit Countiy. Hjälpsändningarna har innehållit majsmjöl och matolja, och vi har transporterat vatten till platser där det behövs.

EVA CLARÄNGEN

BOR I: GÖTEBORG, FINNS MED I EN FANTASTISK FÖRORT SOM HETER BERGSJÖN

ÄGNAR MIG ÅT: I MER ÄN 20 ÅR

HAR JAG ARBETAT SOM DIAKON I BERGSJÖNS KYRKA, OCH FÖR ETT ÅR SEDAN GICK JAG I PENSION, MEN JAG FORTSÄTTER SOM VOLONTÄR

n n n Vi ser hur behoven ökar när priserna går upp.

Mitt hjärta har mest brunnit för att alla ska ha mat och kläder, så vi har drivit en second hand-butik och delat ut och serverat mat till många, många människor genom åren. De senaste åren har vi arbetat mest med papperslösa eftersom de har svårast av alla att få hjälp.

Runt omkring oss i Göteborg finns det gratisbutiker, solidaris ka kylar och många kyrkor med matutdelning. Stadsmissionen distribuerar mat till kyrkor som delar ut matkassar, och de använder också mat i egna verksamheter och driver en lunchrestaurang i centrala Göte borg. Johanneskyrkan, vars verksam het jag var med och startade 1995, driver ett stort hjälparbete med billiga måltider, självhjälpsgrupper och brödutdelning.

När det blir svårare för människor behöver alla vi organisationer arbeta tillsammans.

JONATAN HEDIN

BOR I: STOCKHOLM, PÅ SÖDERMALM

ÄGNAR MIG ÅT: ÄR INGENJÖR OCH FÖRETAGARE TILL VARDAGS, MED I FÖRSAMLINGEN S:T PETERS

I VASASTAN OCH FRITIDSPOLITIKER

n n n Många försöker vara kreativa – köpa hem ved för att kunna elda i huset om det blir för dyrt att värma med el i vinter, hyra ut extra utrymmen eller rum, handla till extrapris och inte äta ute.

När jag har möjlighet deltar jag i S:t Peters kyrkas diakonivandringar. Vi delar ut varm dryck, smörgåsar och frukt på centrala samlings platser för hemlösa i Stockholm, som Cityterminalen och Central stationen. Vi ser att hungern har ökat markant bland de hemlösa och andra utsatta. De ber om mer mat än tidigare. De säger också att det är mindre vanligt att de får pengar. Vi möter en del som har en bostad, köper egen mat i någon utsträckning och antagligen lägger en stor del av sin disponibla inkomst på mat – de drabbas hårt av höjda matpriser. Andra har ingen bostad och förlitar sig än mer på olika typer av matutdelning och gåvor.

Vår matutdelning har finansie rats med anslag från församlingen och externa organisationer och med öronmärkta gåvor. Vi fortsätter att växla mellan dem, men det finns en

risk att det privata givandet minskar om de som brukar ge får det tuffare ekonomiskt. Vi hoppas och ber för att diakonin och vårt arbete med hungriga ändå prioriteras så att vi inte behöver skära ner.

BRITT JONASSON

BOR I: KRISTIANOPELS

FÖRSAMLING I BLEKINGE

ÄGNAR MIG ÅT: ÄR DIAKON I SVENSKA KYRKAN SEDAN 35 ÅR

OCH ARBETAR NUMERA I KALMAR PASTORAT, SYSSLAR GÄRNA MED TRÄDGÅRDSARBETE NÄR JAG ÄR LEDIG, TYCKER OCKSÅ OM ATT RÖRA MIG I SKOP OCH MARK

n n n I mitt arbete möter jag dagligen människor som påverkas av högre kostnader för mat och el. Det är främst de som redan lever på marginalerna som drabbas extra hårt. I kyrkan möter vi nya grupper nu, människor som inte har sökt hjälp från oss tidigare, som får det allt svårare att få ekonomin att gå ihop. I min bekantskapskrets pratar vi också om hur allt har blivit dyrare. Det jag och mina diakonkollegor försöker göra är att berätta vad vi ser för politikerna på lokal nivå. Vi försöker göra röster som annars inte hörs hörda. Det här är en fråga som vi brottas med dagligen.

ENKÄT ANNA BRAW

BILDER PRIVATA DÄR INGET ANNAT ANGES

BILD: ANNA BRAW

STEVEN LABARAKWE OCH

MUCHEMI NJERUZ TILL HÖGER.

VICTORIA RAICHYNETS

BOR I: KIEV I UKRAINA

ÄGNAR

MIG ÅT: LEDER ORGANISA

TIONEN HOPE FROM HEART TO HEART OCH SAMORDNAR ARBETET PÅ ETT TRAUMABEHANDLINGSINSTITUT SOM DET NORSKA BIBELSÄLLSKAPET DRIVER (VI ARBETAR MED MÄN NISKORS FYSISKA OCH MENTALA PROBLEM, OCH VI ARBETAR MED BÅDE BARN OCH VUXNA), TYCKER OM ATT RESA, MÖTA MÄNNISKOR, MÖTA KULTURER, HJÄLPA MÄNNISKOR

n n n Jag lever i två världar efter som jag ofta reser till andra länder i Europa och möter människor i deras vardag där. Oavsett vad vi tycker på verkar den nya verkligheten oss. Alla talar om att mat och el kostar mer, och det får man förstå. Men varje gång jag kommer tillbaka till Ukraina ställs jag inför en annan verklighet: det finns ingen el, det finns inget rinnande vatten, och på vissa håll är det stor brist på mat. Människor är tvungna att vara tacksamma för ett ljus när lampor inte fungerar, för vedspis istället för mikrovågsugn, för vatten värmt över öppen eld istället för kaffe från kaffemaskinen, för sovsäckar istället för element.

Vi gör allt vi kan med varje ny utmaning som vi har ställs inför under de här åtta månaderna av invasionskrig. Jag är tacksam mot Gud som stannar hos dem som behöver honom. Hans hjärta är nära

alla som lider. Och ibland är det en glädje att kunna visa omsorg – han har användning för oss människor.

Vi kan komma med hjälp tack vare många utländska samarbetsorgani sationer eller enskilda människor.

Här ser jag hur de två världarna möts. Europa är pressat av högre priser på bensin, el och mat, men det hindrar inte européerna från att hjälpa de människor som är ännu mer utsatta. Jag ser ett mirakel, mänskligheten, som Gud har skapat och lagt i våra hjärtan. Vi förstår vilka vi är när vi förstår att vi är hans skapelse, människor.

Människor i Ukraina behöver ibland en bit bröd, eller en varm filt, eller rent vatten. Ibland behöver de en trygg plats att bo på eller en evakueringsplats. Vi ordnar sådant, men utöver det behöver de vård för sina skadade hjärtan. Genom vårt arbete med traumabehandling når vi tusentals hjärtan.

Och det sista, det viktigaste: vi ser att människor i de här svåra tiderna inte förlorar hoppet, inte faller – de letar efter andligt stöd, de längtar efter Bibeln, de frågar om bön.

Är jag tacksam för det svåra som vi står inför? Nej, men jag är tacksam för den styrka som Gud har gett sitt folk. Jag är tacksam för att de två världarna hör ihop, för människors längtan efter att gå vidare för Guds härlighets skull och för den godhet som hans kärlek har med sig till oss.

ELLEN SKÅNBERG

BOR I: SPÅNGA-KISTA FÖRSAMLING, STOCKHOLM

ÄGNAR MIG ÅT: ÄR ORDFÖRANDE FÖR NOMINERINGSGRUPPEN VÄNSTERN I SVENSKA KYRKAN, ARBETAR SOM FOLKHÄLSOSTRATEG PÅ LIVSMEDELSVERKET OCH DANSAR

n n n Det första steget blir ju att dra ner på kostnader som inte är nödvändiga. I området där jag bor är det många som inte har råd med bil, och för dem är det ett problem att priserna på kollektivtrafiken har höjts så kraftigt de senaste åren. Alla som av olika anledningar inte kör bil måste också kunna transportera sig.

Tidigare i år var jag med och arrangerade en temadag om mat, hälsa och fattigdom genom mitt ar bete. Allt fler människor i Sverige har inte råd att äta tillräckligt med mat. På ett sätt är det bra att frågan lyfts och blir synlig så att vi kan få till en förändring. Att människor hungrar i Sverige 2022 är ett misslyckande för välfärdssamhället.

BOR I: FALKÖPING

ÄGNAR MIG ÅT: ÄR DOKTORAND

I KYRKOHISTORIA VID LUNDS

UNIVERSITET, UNDERVISAR PÅ

AKADEMI FÖR LEDARSKAP OCH

TEOLOGI OCH ÄR REDAKTÖR FÖR

BLOGGEN HELA PINGSTEN OCH

PODCASTEN JESUSFOLKET n n n Falköping kallas ibland för Sveriges billigaste stad eftersom både mat och hyra kostar relativt lite här, men det gör att ökade matpriser märks tydligt, och eftersom många i trakten är lågavlönade är marginalerna små. Falbygden är bilanpassad med få övergångsställen, lite kollektivtrafik och många som bor på landet, så förutsättningarna både för energikrisen och klimatkrisen är dåliga.

Jag, min fru och några vänner har nyligen startat en kommunitet i Falköping. Vi vill bygga en kristen vardagsgemenskap och hjälpa varandra och andra att leva enkla och hållbara liv, och vi drömmer om att äga ett hus eller en gård där vi kan odla, be för varandra och hjälpa utsatta människor. Det är en stor utmaning, förstås, men vi känner oss inspirerade av ekobyar såväl som av klosterrörelsen.

MICAEL GRENHOLM

SANDRA GUSTAVSSON BOR I: VÄXJÖ

ÄGNAR MIG ÅT: ÄR DIAKON OCH ARBETAR PÅ VÄXJÖ DIAKONICENTRUM OCH I VÄXJÖ DOMKYRKA

n n n Människor påverkas ekono miskt, socialt och psykiskt. Eftersom de lever på marginalen redan nu finns det en stor oro för ytterligare prisökningar i vinter. När de drar in på utgifter tenderar de också att bli mer isolerade – en del stänger av tv och radio för att spara el, men då blir de också mindre delaktiga i sociala ge menskaper och kanske mindre enga gerade i samhället. Det finns också de som drar in på gemenskapsaktiviteter, som att ses för att fika, och det är so cialt förödande. Vi behöver platser där vi kan mötas och dela det som är våra liv och det som just nu är svårt. Det är tydligt för mig att kyrkans uppgift att erbjuda sammanhang som ger hopp, och andlig näring är livsnödvändig. På Växjö Diakonicentrum arbetar vi för att med Jesus som förebild agera på den nöd vi ser. Just nu är det fler som behöver hjälp, men det är också fler som vill hjälpa till. Då får vi kanalisera goda krafter och fördela resurser så att de kommer fler till del. Butiker och restauranger skänker mat – det kan vara skadade förpackningar eller mat med kort datum – och vi använder den till frukost och lunch. Det som blir över, eller som vi inte har användning

för, delar vi ut. Det gör stor skillnad för människor, och trycket på matutdel ningen har ökat.

Samtidigt som vi är med i nya initiativ är det viktigt att vi reflekterar och ber för det vi ser och gör, så att vi fortsätter att vara en trygg plats för människor som saknar en stabil tillvaro.

GABRIEL S MANYANGADZE

BOR I: HARARE I ZIMBABWE ÄGNAR MIG ÅT: ÄR PROGRAM

ANSVARIG, STRATEG, ADMINISTRA TÖR OCH FÖRSAMLINGS LEDARE I EN FÖRSAMLING

n n n Matpriserna i Zimbabwe fortsätter att stiga. Det beror mycket på skillnaderna mellan officiella va lutakurser och parallella – det mesta styrs av den svarta marknadens kurs. Jag märker att många har gått från att äta tre mål mat om dagen till två och i vissa fall bara ett. Våra elpriser följer andra prisers galopperande kurva. Elen slås nästan aldrig på eftersom planerade strömavbrott (en strategi för att avlasta elnätet och förhindra att det kollapsar helt, red:s anm) tillämpas hela dagar i taget här, och det har lett till många inbrott och rån i mörkret. Drivmedelspriser na i Zimbabwe är de högsta i den här delen av Afrika.

På många håll kräver människor sänkta elpriser, jag är en av dem, och

jag har lyckats installera solenergi som gör att jag kan arbeta hemifrån och alltid har internetuppkoppling. Jag leder ett opinionsarbete för stöd till småjordbruk i Afrika och har kontakt med The Bill and Melinda Gates Foundation, och jag har också utbildat församlingsledare i hur man kan arbeta med ekologisk odling i miniträdgårdar med egna fröer, vattenbesparande åtgärder och samodling av olika grödor.

PETER PAULSSON BOR I: ÖREBRO

ÄGNAR MIG ÅT: ÄR GENERAL SEKRETERARE FÖR OPEN DOORS SVERIGE

n n n Jag kom nyligen tillbaka från en resa till Irak,ett land där Open Doors s amarbetar med 65 % av de kristna församlingarna. Jag träffade några kristna som har återvänt till Nineve slätten och fått mikrolån till uppföd ning av får och getter. Men de har problem med att få tag på foder till djuren – det har inte regnat på länge i norra Irak. Dessutom har Turkiet och Iran dämt upp floderna, och myndig heterna ger inga tillstånd till brunns borrning. Det ekonomiska världsläget gör att de här bönderna inte har råd att köpa rätt foder, så djuren får äta jästa dadlar som påverkar både deras välmående och mjölkens kvalitet. Vi i Open Doors är också engagerade

i Iran. I november var vi med på en gala i Hammarbykyrkan i Stockholm till stöd för det iranska folkets frihetskamp. Den extrema förföljelsen av kristna i Iran och den allmänt förvärrade situationen i landet måste uppmärksammas.

FRIDA ZANDÉN

BOR I: GÖTEBORG

ÄGNAR MIG ÅT: ÄR SOCIONOM OCH ARBETAR SOM PROJEKTLEDARE PÅ

CAFÉ MATTEUS, EN MÖTESPLATS SOM

DRIVS AV FRIVILLIG ORGANISATIONEN AGAPE GÖTEBORG

n n n I Agape möter vi dem som har kommit ensamma till Göteborg och Sverige som barn och unga och som idag står utanför samhällets skyddsnät, alltså dem som kallas papperslösa. De kommer till vår mötesplats och berättar att det har blivit extra tufft med de ökande matpriserna. Det blir svårare att klara sig på dagersättningen från Migrationsverket eller på det present kort på mat som vi på Agape delar ut månadsvis. Fler kommer också och äter på vår mötesplats. Många unga som vi möter flyttar runt hos kompisar som får det svårt att mätta en extra mun.

Vi ger tak över huvudet under för utsättning att de har sysselsättning och är drogfria. Varje månad delar vi ut matpresentkort till dem som är inskrivna i vår verksamhet. Café Matteus är öppet fyra dagar i veckan för att ge sammanhang, råd och stöd.

BILD: JOHAN NILSSON

n n n Friluftsmarknad i Akkar RESLOG presenterar sitt arbete.

Redan före pandemin kämpade Libanons nordligaste distrikt

med stora utmaningar. Nu gör bränslebrist, elbrist, varubrist och extrem inflation dem ännu större.

– Många av problemen har funnits länge, men vetekrisen har gjort dem så tydliga, säger Souraya Hammoud. För ett tag sedan stängde bagerierna för att de inte hade något att sälja, och när de hade öppet var priserna mycket högre. Jag hörde hur en man i affären sa: ”Ja, vi vet hur det är nu, men så måste vi dela det med flyktingarna. Om vi hade 20 av något förut så kommer det 15 nu, men de 15 är inte längre bara åt oss.”

Souraya Hammoud bor och arbetar i norra Libanon, i Halba, den lilla stad som är centralort för Akkardistriktet och Akkarguvernementet – de båda har samma geografiska gränser.

I norr gränsar Akkar till Syrien, och sedan kriget i Syrien bröt ut har regionen tagit emot stora skaror människor på flykt.

– Totalt är det lite mer än en fjärdedel av befolkningen i regionen som är flyktingar, be rättar Souraya Hammoud, men på en del orter utgör de så mycket som hälften.

konkurrens om små resurser När det stod klart att flyktingtillströmningen på många platser i Turkiet, Jordanien och Li banon gjorde det svårt för lokalsamhällena att fungera tog Sveriges kommuner och regioner på sig uppgiften att stötta deras arbete på de nivåer som motsvarar kommun och region.

2018 sattes projektet Resilience in Local Governance (ungefär resiliens, eller återhämt ningsförmåga, i lokal myndighetsutövning och

styrning, red:s anm), som förkortas reslog , igång. Nu pågår arbetet i Libanon och Turki et, och Souraya Hammoud har ansvaret för Akkar.

För fyra år sedan var det flyktingarnas situa tion och de lokala och regionala myndigheter nas möjligheter att få allt att fungera som var den stora utmaningen.

– Akkar hade stora problem redan tidigare, det är ett landsbygdsområde med få tillgångar utöver naturen, säger Souraya Hammoud. Vi hade ett slags samhällsservice på många håll, men den räckte aldrig till. När flyktingarna kom mångdubblades problemen. En ort som tidigare hade haft 25 000 invånare kunde ha 50 000 nu, men med samma resurser som ti digare och samma antal arbetstillfällen. Infra strukturen fungerade inte, och det blev som om alla skulle konkurrera om de små resurser som fanns.

”vi kämpar tillsammans med dem” Så kom pandemin våren 2020, och så explode rade hamnen i Beirut i augusti samma år, och Libanons ekonomi gick in i ett slags chock tillstånd med extrem inflation, stor otrygghet och ojämn tillgång till basvaror. Det senaste året har kriget i Ukraina och den i stort sett världsvida finanskrisen lagts ovanpå allt detta. När den här intervjun görs har ett utbrott av kolera just upptäckts.

– Lokalbefolkningen kämpar på ungefär samma sätt som flyktingarna nu, säger Souraya Hammoud, och vi i reslog kämpar tillsam mans med dem. Vi befinner oss i ett slags över levnadsläge, vi lever inte. Samtidigt försöker vi ju hålla hjulen i rörelse, för de pengar som kommer från utlandet är vårt enda skäl att fortsätta leva.

En del problem har Souraya Hammoud och hennes kolleger kunnat lösa. De kvinnogrupper som hade fått utbildning och utrustning för att

INTERVJU ANNA BRAW BILD RESLOG

AKKAR är Libanons nordligaste distrikt och guvernement och gränsar i norr till Syrien. Distriktshuvudstaden heter Halba. Det mesta av distriktets nästan 800 kvadratkilometer utgörs av landsbygd. 2015 var mer än en fjärdedel av befolkningen på nästan 400 000 personer flyktingar från Syrien, och 20 000 var palestinska flyktingar. Akkar är annars mest känt för många arkeologiska utgrävningar med både romerska och arabiska lämningar.

arbeta med återvinning blev tvungna att göra en paus i arbetet när elektriciteten försvann.

– Men när det blev tydligt att det inte var tillfälligt kunde vi i reslog ordna solpaneler till en del kommunlokaler, och på det viset har kvinnogrupperna kunnat fortsätta arbeta, berättar hon.

Andra har också kunnat utnyttja solelen – lokalerna används för studier, möten och gruppsamlingar, och under pandemin kom människor som var tvungna att använda syr gas dit för att få ström till sina maskiner.

frivilligbrandkår

Den libanesiska befolkningen i Akkar består av sunnimuslimer, grekisk ortodoxa kristna och maroniter plus minoriteter som hör till andra trosinriktningar. Souraya Hammoud berättar att den välkända gästfriheten finns kvar:

– Människor har nästan inget, och ändå ler de mot främlingar och säger ”välkommen” och bjuder på kaffe. Men nu, i en situation där

många inte kan köpa mat till sina familjer eller värma sina hus, är det ju svårt att motivera människor till volontärinsatser.

En till en början välfungerande frivillig brandkår har drabbats av ett par stora bakslag.

– Det har varit problem med skogsbränder här, och eftersom naturen är vår enda tillgång är det ett stort problem. Vi utbildade en grupp med 80 frivilliga, libaneser och syrier tillsam mans, och de arbetade så bra. Men när alla bensinstationer stängdes och förblev stängda i flera månader kunde de ju inte göra något alls. Vi upptäckte att många familjer först eldar upp möbler och sedan börjar hugga ner skog för att få ved, och det är naturligtvis svårt att argumentera med dem om det när alla befinner sig i den här extrema situationen.

unga arbetslösa i storstäderna Det är omöjligt att berätta något pålitligt om inflationen i Libanon – siffror som verkade ex trema i början av krisen framstår som ganska

Souraya Hammoud med medarbetare

RESLOG, Resilience in Local Governance, är ett projekt som drivs av Sveriges Kommuner och Regioner (SKR i Sverige, SALAR i internationella sammanhang) i Turkiet och Libanon på platser dit många flyktingar kommit. Projektet drivs tillsammans med lokala kommunförbund och i enlighet med Agenda 2030. Ett av syftena är att förbundens med lemmar ska kunna fortsätta ge grundläggande kommunal service på ett inkluderande och hållbart sätt, ett annat är att motverka segregation och motsättningar genom att skapa förutsättningar för att de nya invånarna ska bli en del av lokalsamhället. På SKR:s webbplats kan man ta del av bland annat en rapport som Bitte Hammargren har skrivit om arbetet och situationen och ett filmat seminarium med medverkande från flera länder.

snälla nu, och det finns egentligen inte så myck et som tyder på att det inte kan bli ännu värre.

Souraya Hammoud väljer ett exempel:

– Före krisen fanns det två yrken som hade rykte om sig att vara stabila, och det var lärare och militär. Människor sökte sig inte till dem bara för lönernas skull, utan mer för att de hade ett slags försäkring inbyggd. Min mamma, som är lärare och har undervisat i 44 år, hade en bra månadslön. Just nu räcker den till att värma upp huset med ett aggregat i fyra timmar.

För hennes egen generation och Akkar blir konsekvenserna ännu allvarligare:

– Jag är född och uppväxt här, och jag bod de i Beirut i fem år när jag studerade arkitektur, ekonomi och administration, berättar hon. Det finns inget statligt universitet i Akkar, så det är få som kan studera här. Många unga lämnade regionen och flyttade till storstäder för att arbeta på restauranger och som vakter. Nu har de förlorat sina arbeten, och pengarna som de hade sparat är inte värda någonting. Minimilönen här i Libanon motsvarade 450 dollar tidigare, och just nu motsvarar den 17 dollar. Samtidigt stiger priserna.

”krisen är nog extra kännbar här” Souraya Hammoud beskriver något som många som arbetar med bistånd och utveck ling har vittnat om: projekten kan vara hur viktiga och omhuldade som helst, men när en stor katastrof inträffar någon annanstans i världen är det lätt hänt att finansieringen försvinner, åtminstone delvis.

– På det viset påverkas människor här mycket av det som händer i Beirut, säger hon. Arbetslösheten och vetekrisen var illa nog, men explosionen där gjorde att det kom mycket mindre pengar till Akkar.

Kriget i Ukraina är något som alla vet om: – Vi är oroliga, och vi saknar varor i buti kerna, men det vi märker mest är att bistånds

organisationerna planerar om och har mindre resurser.

Hon berättar att kommunerna får anslag från staten för att tillhandahålla samhällsser vice men att inflationen gör att det mesta bara försvinner.

– I en av kommunerna här har vi en enda soptipp, och att driva den kostar kommunen motsvarande 2400 dollar om året. Tidigare var det en liten del av kommunens budget, men nu innebär det att ett helt års pengar äts upp på sex månader av bara soptippen. Vi vet att krisen är världsvid, men den är nog extra kännbar här.

lokalbefolkningens förtroende Att hjulen måste fortsätta snurra är något som Souraya Hammoud återkommer till. Det är inte bara det att pengarna från utlandet – både från organisationer och från släktingar som har emigrerat och skickar hem vad de kan –måste fortsätta att komma:

– Hjulet är ekonomiskt men också socialt, säger hon. Vi lever inte, vi befinner oss i ett överlevnadsläge, men människor behöver nya erfarenheter och upplevelser. Vårt arbete hade ju börjat innan krisen kom, och männi skor känner till oss och litar på oss. Vi stöttar institutionerna i det libanesiska samhället men är inte en del av det korrupta systemet. Människor ser oss som en icke statlig orga nisation, och de flesta är inte heller så arga på kommunerna som ändå har rykte om sig att vara svaga. Så lokalbefolkningen litar på oss. Krisen påverkar naturligtvis allt vi gör, men jag tror ändå att motståndskraften finns – många har idéer och försöker komma på lösningar. De serverar kaffe, öppnar sina dörrar, bryr sig om främlingen. Och jag ser hela tiden in samlingar till sjukhusräkningar. Att människor vill hjälpa varandra är ljuset i tunneln för mig. n

Riktig mat för mindre

I Matmissionens butik hittar överblivna varor hem

n n n

Malmö är den stad där högst andel av befolkningen lever i ekonomisk utsatthet. Skåne Stadsmissions matbutik låter sina kunder handla till mindre än en tredjedel av vanliga priser.

– Jobbar du här? frågar mannen som står strax utanför butiksentrén.

Innanför dörrarna står två butiksmedar betare i logotyptryckta jackor, men av någon anledning försöker han inte få kontakt med dem.

Två kvinnor med kassar går fram till dem och sedan in genom grinden.

Matmissionen i Malmö ligger i köpcentret Mobilia, mitt bland andra affärer och nära en stor Willys butik, och på många sätt ser den ut som vilket snabbköp som helst. Men för att handla här måste man vara medlem, och för att bli medlem måste man ansöka om med lemskap och visa att man har en inkomst på mindre än 11 190 kronor i månaden.

– Vi arbetar för rätten till hälsosam mat trots låg inkomst, säger Maria Kratz Larsen. Maten här säljs till 70 procent lägre pris än i de vanliga butikerna, eller ännu billigare.

Rapporten innehåller material från bland annat Statistiska centralbyrån, bearbetat och kompletterat av ekonomer, socionomer och andra som arbetar i stadsmissionernas verk samheter.

”Ekonomisk utsatthet” är ett centralt be grepp – det är ett sammansatt mått som har tagits fram för att identifiera de människor som lever med låg inkomststandard eller med försörjningsstöd, eller med en kombination av de båda, och som med de pengarna inte får ihop tillräckligt för att klara nödvändiga om kostnader. Dit räknas mat, boende och kläder. Under år 2020 levde 6,9 procent av Sveriges befolkning i sådan ekonomisk utsatthet.

– Men här i Malmö är det 14 procent, högst i landet, säger Masoud Zaher som är medlems ansvarig för Matmissionen i Malmö.

Den siffran innebär ungefär 48 000 Malmöbor.

arbetsintegration

När Matmissionen öppnade i Malmö hade Skåne Stadsmission en modell att arbeta med: Stockholms Stadsmission och Axfood, som äger bland annat matbutikskedjorna Willys och Hemköp, hade redan utvecklat och lan serat de första butikerna.

högst i landet Fattigdomsrapporten för år 2022 har just offentliggjorts av Sveriges stadsmissioner när Maria Kratz Larsen och hennes kolleger tar emot i Matmissionens personalkök.

– Vi har varit tvungna att säga nej till media ett tag nu, för vi kan inte ta in fler medlemmar innan vi har gjort om vårt system, berättar hon. Men vi gjorde ett undantag för er.

– Konceptet bygger på tre delar: matsvinn som skänks av företag, arbetsintegration för människor som befinner sig långt från arbets marknaden, och att människor som lever i matfattigdom får handla till låga priser, säger Maria Kratz Larsen.

Hon är socionom och har arbetat som socialsekreterare och inom stadsmissionen i många år, men sedan förra året är hon butikschef för Matmissionen på Mobilia.

– Tidigare hade vi matkassar som man kunde ansöka om, och Masoud arbetade med dem, men genom Matmissionen kan vi hjälpa

INTERVJU

AGNETA HANSSON OCH ANNA BRAW BILD RONNIE KRONBLAD, SKÅNE STADSMISSION

SKÅNE STADSMISSION

Skåne Stadsmission är en av tio stadsmissioner i Sverige. Den är en idéburen, ickevinstdrivande stiftelse med verksamhet i Malmö, Kristian stad och Helsingborg. Förutom Matmissionen driver Skåne Stadsmission socialt arbete, akut och långsiktigt, genom bland annat frukostserve ring med social rådgivning, familjeträffar, mötesplats för utsatta EU-medborgare och en hälsomottagning i samarbete med Region Skåne. Skåne Stadsmission har också flera sociala företag, som second hand-butiker och en återbruksverkstad med inklu derande arbetsintegration för människor som står långt från arbetsmarknaden.

många fler, säger hon. Och vi har arbetat med arbetsintegration förut också – i vår remake ateljé, i sorteringen och logistiken i våra second hand butiker och på oblatbageriet. Det är en del av Skåne Stadsmissions tradition, och nu är Matmissionen med i den.

– Det är en arbetsplats som liknar en tra ditionell butik, säger Lin Mattsson som är verksamhetsutvecklare.

app på flera språk Siffrorna i Fattigdomsrapporten är alltså in samlade från år 2020, och Maria Kratz Larsen berättar om början av hösten 2022:

– Politiskt har det varit spänt, och de som redan var hårt drabbade har drabbats ännu hårdare.

Det är många pensionärer som söker sig till Matmissionen, och barnfamiljer, och sjuk skrivna – den enda grupp som inte finns med bland medlemmarna är studenter, eftersom de själva har valt att studera och leva på en mindre inkomst.

Matmissionen appen, som man använder bland annat för att boka inköpstid, finns på svenska, engelska, arabiska, somaliska och snart också persiska (som ju dessutom fun gerar för daritalande).

I början träffade Masoud Zaher alla som ansökte om medlemskap och intervjuade dem, men nu är ansökan elektronisk och följs upp med samtal om något saknas.

– De kommer med pensionsutdrag, eller med beslut från Försäkringskassan, eller so cialens beslut, säger han. Det finns de som har tre deltidsarbeten. De flesta bor i Malmö, men vi har medlemmar i hela Skåne. I somras, när

man kunde resa med Skånetrafikens sommar kort, var det många som kom åkande, från Kristianstad och Karlskrona också.

fler varor än i stockholm Willys AB , som ägs av Axfood och som har utformat konceptet Matmissionen tillsam mans med Stockholms Stadsmission, står för butikens inredning.

– De hjälper oss med service och står för kundvagnarna också, och de hjälpte oss att flytta kassorna när det behövdes för pande mins skull, berättar Maria Kratz Larsen. Nu ska vi se hur vi kan öka flödet.

Det kommer att bli färre öppna hyllor och fler kyldiskar och frysdiskar eftersom de flesta varor som kommer kräver sådana.

– Vi får mycket grönsaker och färska varor eftersom många grossister har stora lager här. I somras när det var så varmt var det svårt att hinna ta vara på allt tillräckligt snabbt, säger Maria Kratz Larsen. Ris och pasta får vi nästan aldrig – men det går ju också att köpa billigt i vanliga butiker. Det hade varit fint med blöjor och mensskydd. Precis innan vi öppnade fick vi mycket från Pampers, men det har inte blivit så mycket sådant efter det, och när vi får något blir det som Black Friday.

kunskapshöjande Hur reagerar kunderna på sortimentet? Det finns ju olika attityder till mat som håller på att närma sig sitt bäst före datum eller som säljs i en kantstött förpackning. – Jag och Masoud och många andra här är ju socialarbetare, och vi vet att varor som

MATMISSIONEN

Matmissionen är ett koncept som Stockholms Stadsmission och Axfood har utvecklat och som nu finns på flera platser i landet. Varje butik skriver egna avtal med grossister. Överbliven mat – ibland i lätt skadade förpackningar, eller från felbedömda beställningar, till exempel inför storhelger – säljs till högst 30 procent av ordinarie pris i Matmissionen-butiken, butikspersonalen utgörs av anställda arbetsledare och arbetsmarknadsanställda, och de som handlar har visat att de har en månadsinkomst som är under en viss gräns, hösten 2023 11 190 kronor i månaden.

Maria Kratz Larsen och medarbetare.

FATTIGDOMSRAPPORTEN

2022 års utgåva av Fattigdoms rapporten offentliggjordes på Internationella fattigdomsdagen, den 17 oktober, och innehåller förutom statistik artiklar av bland andra Magnus Karlsson, Elinn Leo Sandberg, Johan Vamstad, Magnus Karlsson, Jan O Jonsson och Carina Mood. Den kan hämtas i pdf-form på Sveriges Stadsmissioners webbplats.

har passerat sitt datum kan vara tabu, säger Maria Kratz Larsen. ”Varför ska vi få det som andra slänger?” kan människor fråga. Men det finns regler för hur länge vi får sälja va rorna – vi har Miljöförvaltningens rutiner. Det är kunskapshöjande att handla i en sådan här butik, och vi vet att en del väntar på att vissa varor ska ”gå ut”.

Masoud Zaher berättar om en familj som var i butiken dagen före intervjun, en mamma med två förskolebarn.

– Vi har veganska nuggets i en frysdisk, och mamman sa ”nej, nej”, men barnen ville ha dem – de vet att den sorten är god.

– Ibland kommer det in jättefint kött från ett matkasseföretag, säger Maria Kratz Larsen. Vi får kycklingfiléer och de finaste köttbitarna.

– Och det är inte bara kött – häromdagen fick vi ost som kostar 600 kronor kilot, säger Masoud Zaher. När vi hade sänkt priset var den ju fortfarande dyrare än det vi brukar ha, och en del kunder reagerade. Men vi har en del finsmakare också, pensionärer som har haft

det bättre tidigare, och det är tydligt att alla vill ha lite lyx om det går! Ryggbiff, lax, korvar …

längre bak i kedjan – Vi började med de familjer som hade fått matkassar av oss, så när vi öppnade i septem ber förra året hade vi 300 medlemmar, säger Masoud Zaher. Den första veckan vi hade öppet kom det 400–500 till.

– Vi är väldigt stolta över det vi gör, men det är som att vi blir en quick fix på ett mycket större samhällsproblem som måste lösas av politiker, säger Maria Kratz Larsen. Nu måste vi strukturera om hela verksamheten, skriva fler avtal för att få in mer mat, utöka öppettiderna … och då måste vi ju ha mer personal också, så det är en budgetfråga. Det är många saker vi måste komma till rätta med för att kunna arbeta vidare.

Alla runt köksbordet, och ett par medar betare som är på väg genom köket, hjälps åt att beskriva en matindustri som arbetar på ett helt orealistiskt sätt – med allting tillgängligt året om och ett enormt svinn.

– Det finns ju matsvinnshörnor i de flesta butiker nu, men det måste gå mycket längre bak i kedjan, det behövs mycket mer kunskap, säger Maria Kratz Larsen.

– För oss som vill mätta är det bra att det går att arbeta såhär, säger Linn Mattsson.

– Ja, vi behövs, och om matsvinnsobalansen försvinner måste vi ändå komma till rätta med andra problem, säger Maria Kratz Larsen.

– En del skämdes först för att komma in i butiken, säger Masoud Zaher. Men nu är det några gamla matkassekunder som har kom mit och pratat med vår chef. ”Tack”, säger de. ”För vad?” säger han. ”För att vi får betala för vår mat!” Det finns en värdighet i det – att få välja och betala. n

Masoud Zaher.

PETER ENGLUND ONDA NÄTTERS DRÖMMAR NATUR OCH KULTUR

vändpunkten

Poeten ställer frågan: ”Och hur många krig ska det ta att förstå att det alltid är mänskor som dör?”1

Varje krig har sina bilder, foton, som med sin klarhet skildrar kriget, som etsar sig fast i generationers medvetande. Kim Phúc kommer springande mot fotografen, i bakgrunden en brinnande by, Aylan, orörlig på en strand vid Medelhavet, eller poj ken som kommer gående, ensam längs vägen på gränsen mellan Polen och Ukraina, eller den gamle ukrainske läkaren som med tårarna rinnande skakar på huvudet när han intervjuas: ”Det här är fel. Man ska hämta sina barn från BB, inte från bårhuset.”

Varje krig har sina minnen och sina namn. Jag föddes trettio år efter andra världskrigets slut och växte upp med namnen och minnena: Farfars bror Ebbe, frivil lig vid finska gränsen när finska Lappland evakuerades. Pertti som fick trygghet och kärlek hos Mary och Sven i mammas hemby. Oskar, vår norska släkting, vars hela liv kom att präglas av åren vid Hjemmefronten. Martin som tog sig fram med skidor längs norska

gränsen. Miminette som flydde kriget i Norge och sedan öppnade klädaffär.

Det finns alltid en fara att krig re duceras till att handla om siffror och slag och så småningom berättelser när det egentligen handlar om män niskor, tragedier och minnen. Någon som tog avsked av sin flickvän för sista gången, ett barn som såg sin pappa kliva på tåget och försvinna, en mor som aldrig slutade vänta, hem som lades i ruiner.

Peter Englund återvänder i sin senaste bok till november 1942. Den månaden blev vändpunkten i andra världskriget: i början av den var det många som trodde att axelmakter na skulle vinna kriget, i slutet av den var det en fråga om tid innan de skulle förlora. Genom arkivmate rial – foton, brev och anteckningar, dagböcker och protokoll – skildrar han en av 1900-talets mest drama tiska perioder. 39 personer, studenter, hemmafruar, militärer, journalister, krigsfångar, och Paris, El Alamein, Treblinka, Stalingrad, Shanghai. De flesta är unga, sju av tio kommer inte att överleva kriget.

Liksom Svetlana Aleksijevitj låter Englund de enskilda komma till tals, noggrant, lyhört, varsamt, dem vars liv och erfarenheter, sorg och hopp, smärta och kärlek aldrig fick plats i skolans historieböcker, dem vars liv och vardag blev en del av den stora gemensamma berättelsen och en del av historien. Kriget kommer nära och blir ”på riktigt” i all sin obegrip

liga grymhet. Men också detta: det fanns en vardag i kriget, ett liv som fortsatte och ett hopp som bar. n TOMAS ÅBERG

DAMON GALGUT LÖFTET ÖVERSÄTTNING: NICLAS HVAL ALBERT BONNIERS FÖRLAG

vandrar mellan världar Mitt i glädjen och firandet av de första fria valen i Sydafrika 1994 kon staterade en av mina sydafrikanska vänner: ”Nu är apartheid borta ur konstitutionen, men det kommer att dröja generationer innan den är borta ur människors sätt att tänka, leva och relatera sig till varandra.”

Det är en insikt som skulle kunna fungera som en tolkningsnyckel för Damon Galguts roman Löftet, en berättelse om Sydafrikas förvandling sedd ur en vit familjs perspektiv. Det är en till synes enkel familjekrönika som har många bottnar. Familjen Swart bor på en farm utanför Pretoria. I mitten av 1980-talet dör mamma Rachel i cancer. På sin dödsbädd avtvingar hon maken Manie löftet att låta familjens svarta trotjänare Salome få den bit land hon bor på.

Det löftet väver en tunn röd tråd genom berättelsen. Familjen vill inte kännas vid löftet efter mammans död. Undantaget är den yngsta dottern, Amor.

i familjen. Familjemedlemmarna samlas till begravning, och tiden speglas i deras möten. Det är be rättelsen om ett land som går från PW Bothas apartheid via Mandelas hopp om försoning till Zumas korruption och en snabbt växande kriminalitet. När en repressiv polisstat välts över ända utan att något görs åt de fundamentala sociala orättvisorna exploderar kriminaliteten. Här blir Löftet också omedvetet ett inlägg i den svenska debatten om gängkriminalitet: görs inget åt de snabbt växande sociala orättvisorna återstår repressivitet och hårdare tag som lösning.

Damon Galgut bor i Kapstaden och är en prisbelönt dramatiker och författare. Han behärskar fullt ut den berättarstil som finns hos många författare från södra Afrika, förmågan att med enkla medel växla perspektiv och vandra mellan världar. I en till synes enkel berättelse låter han läsaren se det sydafrikanska samhället med alla dess bottnar.

Det löfte som löper genom boken, att ge Salome det som egentligen redan tillhör henne och hennes familj, ställer också den djupare frågan: löftet från 1994 om att ge alla sydafrikaner ett bättre samhälle, vad är det värt idag? Vart är Sydafrika på väg? Löftet är en roman som borde läsas av alla oss som bär södra Afrika i hjärtat. n PELLE SÖDERBÄCK

recensioner

Löftet är strukturerad i tioårsin tervall och uppbyggd runt dödsfall

n n n

Skollunch till alla barn är ett av de kenyanska kyrkornas svar på den situation som har uppstått i Östafrika sedan Ryssland anföll Ukraina tidigare i år.

– Den olja som de flesta använder till mat lagning har blivit dubbelt så dyr – det är det tydligaste exemplet, säger Philemon Okeyo. Det är inte tomt i hyllorna i butikerna, men det beror nog mest på att vi inte köper lika mycket som vanligt. Allt finns fortfarande, men inte i tillräckliga mängder.

När människor i norra Europa talar om höjda priser på många matvaror och om att elen har blivit dyr har Kenyas befolkning flera perspektiv att lägga till. Philemon Okeyos ar bete som ekonom i en ekumenisk organisation med medlemmar i flera afrikanska länder gör att han ser stora problem för både enskilda och kyrkor.

– De flesta här föredrar nog att köpa lokalt producerade varor, säger han. Kenya impor terar egentligen mest för att det vi kan få fram inte räcker till, och vi importerar mer nu än vi har gjort tidigare. Nu har priserna på den ma ten gått upp, och priserna på inhemska varor har också gått upp. Det är en tydlig påverkan. Tidigare har nog en del inte tänkt på varifrån maten kommer, men nu hör jag Ukraina näm nas ibland.

minskad budget

Philemon Okeyos arbetsplats ligger nära Ngong Road, Kenyatta National Hospital och Strathmore University inne i Kenyas huvud stad Nairobi. Här bor över tre miljoner män niskor, många av dem inflyttade från resten av landet som han själv.

– Mina föräldrar kom hit från Kisumu, berät tar han. Jag studerade ekonomi och arbetade i företagsvärlden och på en statlig myndighet. Men sedan blev jag rekryterad hit. Uppdraget (the mission, red:s anm) hittade mig, kan man säga. Jag har arbetat här i 15 år nu.

Här – det är på en av Act Svenska kyrkans partnerorganisationer i Östafrika, fecclaha , The Fellowship of Christian Councils and Chur ches in the Great Lakes and Horn of Africa.

– En stor del av våra medel kommer från Europa, säger Philemon Okeyo. På det viset påverkas vi också mycket av kriget i Ukraina. 14 procent av vår budget är borta i år. Vi kan inte köra för fullt, och ändå måste vi ta itu med de här problemen.

påverkar alla Han beskriver en situation där mycket mer än det man först tänker på påverkas av hän delser långt bort: Kenyas grönsaksodlare är beroende av bensinpriserna både för det som ska transporteras inom landet och det som ska exporteras. På det viset går produktions priserna upp.

– Det är egentligen samma för alla – de här problemen påverkar priserna på basmat som alla äter – men som vanligt blir det värst för dem som redan lever i fattigdom, säger Phile mon Okeyo. De har mindre från början.

Under pandemin blev det vanligt med pri vata matsändningar: människor i städerna fick paket från släktingar som odlade på landsbyg den eller som kunde köpa mat till lägre priser utanför storstadsområdena.

– Det fortsätter så, många försöker hjälpa familjemedlemmar, men jag har också hört om familjer som flyttar till de områden där det är billigast att leva, säger Philemon Okeyo. Det skulle vi egentligen behöva studera närmare.

intensivstudier och skollunch På engelska är food insecurity ett välkänt be grepp. På svenska är det lite svårare att hitta rätt ord – man kan tala om osäker livsmedelsförsörjning, osäker livsmedelssäkerhet, pro blem med livsmedelstrygghet, osäker tillgång till livsmedel eller problem med livsmedelsför sörjningen, men inget av de begreppen funge rar på både individnivå och samhällsnivå som det engelska.

I stora delar av Östafrika är tillgången till mat alltid osäker, och Philemon Okeyo berättar att kyrkor och församlingar satsar på mat på olika sätt.

– Den anglikanska och den katolska kyr kan gör det som organisationer, och i resten av kyrkorna är det mer på församlingsnivå och mellan medlemmar. Men de skolor som kyr korna driver har satsat extra mycket nu när de har kunnat öppna efter pandemin. De försöker hjälpa barnen att komma ifatt i studierna, och så har de skolmåltider för att de vet att barnen inte får tillräckligt mycket att äta hemma.

”för oss finns det hopp”

– För oss finns det hopp, säger Philemon Okeyo. Kriget i Ukraina kan ju inte fortsätta hur länge som helst. Våra problem har mest med försörj ningskedjan att göra – vi har ju mark, vi kan

BILD: BLAKE CHECK, UNSPLASH

BILD: NICHOLAS GRAY, UNSPLASH

FECCLAHA, The Fellowship of Christian Councils and Churches in the Great Lakes and Horn of Africa, är en regional ekumenisk samarbetsorganisation som bildades i slutet av 1990-talet med syftet att verka för fred och fredliga samtal i ett område som hade drabbats av många konflikter. Medlemmarna är både kyrkor och ekumeniska råd: Church of Christ in Congo (ECC), Christian Council of Tanzania (CCT), den eritreanskortodoxa kyrkan, Mekane Yesus-kyrkan i Etiopien ( EECMY), Evangelical Lutheran Church of Eritrea (ELCE), National Council of Churches of Burundi (CNEB), National Council of Churches of Kenya ( NCCK), Protestant Council of Rwanda (CPR), South Sudan Council of Churches (SSCC) och Sudan Council of Churches ( SCC). FECCLAHA är en av de organisatoner som Act Svenska kyrkan samarbetar med i Östafrika.

omstrukturera oss, vi kan odla mycket lokalt. På det sättet kan kriget i Ukraina bli en möjlighet för oss att byta fokus och koncentrera oss på matförsörjningen. Som kristen är jag ju alltid hoppets fånge!

Men han betonar att det finns mycket att arbeta med:

– Samhällsväven är mycket ömtålig nu efter pandemin. Den trasas lätt sönder. Det kommer att ta lång tid innan vi har återhämtat oss. fecclaha är en kristen organisation, vi kommer med hopp och fred. Vårt hopp kommer från Bibeln. Nu har vi alla ett tillfälle att arbeta med våra medlemsländers problem strukturerat, på nationell nivå. Och det är bråttom. Vi måste tänka om – vetet, solrosoljan och konstgödseln är ju bara symptom. Var är vi sårbara som länder, som kyrkor, som samhällen?

för framtiden

Den gästfrihet som så många har fått uppleva vid besök i Östafrika finns kvar, försäkrar han.

– Kanske är det lite mindre så i städerna nu, men på landsbygden har kulturen inte för ändrats. Det är vad som står på bordet som kan vara annorlunda. Vi bjuder in varandra, men det är kanske mindre kött, vi har inte lika mycket importerade drycker. På familjenivån skulle jag säga att det inte har blivit mindre portioner men att många är tvungna att hoppa över en måltid om dagen. Därför är det bra när alla barn får skollunch.

Och det är där, på det han kallar gräsrot snivån, som de långsiktiga förbättringarna kan börja:

– Det kan bli katastrof om vi inte tar itu med matförsörjningsproblemen på riktigt, men jag tror att om vanliga människor får se att de kan påverka utvecklingen kan det ge ny kraft åt vårt samhällsliv. Det är något som vi måste arbeta med nu, men det är något vi gör för vår framtid också. n

intervju Varifrån kommer solrosoljan?

Ansvar för ekumenik

– För mig betyder inte konsensus att alla ska tycka samma sak, säger Celina Falk. Hon är en av tre svenska ledamöter i den nya centralkommitté som Kyrkornas världsråd valde i september.

processerna kan vara överväldigande. Men det är också helt fantastiskt med alla likheter och olikheter, och det blir så tydligt för mig att vi hör ihop och vill åt samma håll. Den världsvida kyrkan är Kristi kropp. Vi är inte eniga i alla frågor, men vi vill enhet.

n n n

– Det är många som har kommit fram och velat prata, hela tiden, säger Julia Rensberg, mest om vad jag tror om uppdraget och om vilka frågor som är mina hjärtefrågor. Det är klimat och urfolksrätt.

Julia Rensberg har kommit hem från Karls ruhe i Tyskland och från sin första generalför samling med Kyrkornas världsråd. Hon reste dit som delegat och kom hem som ledamot i rådets centralkommitté, en av 150 samman lagt och en av tre svenska.

– Det var Ingrid Inga (tidigare ordförande i samiska rådet i Svenska kyrkan och aktiv i Sveriges kristna råd, red:s anm) som frågade mig, och jag tyckte att det var en stor ära, säger hon. Jag tackade ja snabbt.

vill enhet Celina Falk valdes in som representant för unga vid den förra generalförsamlingen, och att hon fortsätter nu innebär att hon hör till de mer erfarna. Hon är personalvetare och arbetar vid Luleå tekniska universitet men har tidigare varit aktiv och anställd i Svenska Kyr kans Unga och haft en rad förtroendeuppdrag i Svenska kyrkan.

– Kyrkornas världsråd är ett speciellt sam manhang, säger hon. Generalförsamlingen är en så stor grupp människor, från hela världen, och att försöka förstå strukturerna och besluts

stort att bli nominerad När Celina Falk valdes in i centralkommit tén vid generalförsamlingen i Busan i Korea 2013 var det tillsammans med Eva Brunne, som då var biskop i Stockholms stift, och Sofia Camnerin, som var biträdande kyrkoledare i Equmeniakyrkan. En svensk till var med: Anders Wejryd, Svenska kyrkans dåvarande ärkebiskop, valdes till Europapresident.

– Sverige har varit väl representerat, säger Celina Falk.

Nu får hon alltså sällskap av Julia Rensberg och dessutom av Emma Gunnarsson, som stu derar till pastor i Equmeniakyrkan.

– Sofia Camerin hade varit med i central kommittén i 16 år, och det var hon som kon taktade mig, berättar Emma Gunnarsson. Vi pratade om mina erfarenheter, och jag tackade ja till att åka som delegat. Jag visste att jag skul le bli nominerad till centralkommittén, men jag trodde inte att jag skulle bli invald. Det var stort bara att vara delegat och bli nominerad!

inklusivt deltagande Arbetet i centralkommittén kulminerar i ge neralförsamlingarna som hålls vart åttonde år (förra årets samling flyttades fram ett år på grund av pandemin) men pågår i stort sett hela tiden i olika konstellationer. Ett konstitueran de möte ägde rum innan alla reste hem från Karlsuhe. Nästa gång den samlas blir i juni 2023, och då ska de nya kommissionerna väljas.

INTERVJU ANNA BRAW

KYRKORNAS VÄRLDSRÅD

är ett internationellt ekumeniskt organ som bildades 1948 och består av 352 kyrkor och trossamfund från över hundra länder. Tillsammans har dessa över 580 miljoner medlemmar. Medlemskyrkorna är ortodoxa och protestantiska, och den katolska kyrkan (som inte är medlem) skickar representanter till världsrådets möten. De svenska medlemmarna är Svenska kyrkan och Equmeniakyrkan, och Sveriges kristna råd deltar också i arbetet. Svenska kyrkans delegater utses av Kyrkostyrelsen.

– Vi träffas under en vecka vartannat år, berät tar Celina Falk, men under pandemin hade vi många kortare digitala möten istället. Mellan centralkommitténs möten arbetar Kyrkornas världsråd i olika kommissioner och referens grupper och arbetsgrupper.  Jag har varit med i ungdomskommissionen – jag var ungdom på den tiden – och arbetat med inklusivt del tagande, med en revidering av stadgarna och med det som kallas nominations and gover nance och som ungefär motsvarar en svensk valberedning. Det är ett viktigt arbete, för det är många olika grupper som måste få plats och synas i Kyrkornas världsråds arbete, och representation är viktigt.

Hon berättar att den exekutiva kommittén och centralkommittén kommer att ha elektro niska möten framöver också men att det funge rar tack vare att alla har varit med i Karlsruhe:

– Att vi har setts och lärt känna varand ra är ju en förutsättning. Det är alltid svårt utan kaffepauserna – det blir en helt annan dynamik. Under pandemin kunde vi ha små chattgrupper i samband med mötena, och det gav mig en större bild av vad som hände, men man förlorar ändå mycket. Att få fira guds tjänst tillsammans, närvaron.

urfolksförmöte

Som ledamot i Samiska rådet och i den sa miska ungdomsorganisationen Sáminourra har Julia Rensberg varit med i många sam manhang, bland annat vid fn :s klimatmöte i Madrid 2019.

– Jag valdes in i centralkommittén bland annat som representant för urfolken, och det är ju ett förtroende, säger hon. Vi hade ett urfolksmöte med ungefär hundra deltagare från hela världen dagarna före generalförsam lingen, men sedan reste de flesta hem, och vi var ungefär tio som stannade, delegater och några med observatörsstatus.

Att föra fram ungas perspektiv och urfolks perspektiv i olika forum innebär för Julia Rens berg att berätta om klimatförändringarna.

– Vi har mycket erfarenhet av dem i prakti ken – vi befinner oss ju långt fram när klimat krisen slår till. Klimaträttvisa och urfolksrätt hör ihop på det viset.

Att göra det i Kyrkornas världsråd innebär en dimension till:

– Det som är särskilt med det här samman hanget är att vi har den kristna tron gemensam och att vi har samma stora mål.

BILD: EQUMENIAKYRKAN

BILD: ALBIN HILLERT, KYRKORNAS VÄRLDSRÅD

Emma Gunnarsson.

Celina Falk.

GENERALFÖRSAMLINGEN

I KARLSRUHE

Under nio dagar i månads skiftet augusti–september 2022 samlades Kyrkornas världsråd till generalförsam ling i Karlsruhe i Tyskland. Det var den elfte general församlingen, uppskjuten ett år på grund av pandemin, och temat var ”Kristi kärlek driver världen till enhet och försoning”. Ungefär 4 000 personer deltog. Under de sista dagarna i augusti ägde förmöten rum, bland annat GETI (för unga teologer), ett ungdomsförmöte och ett urfolksförmöte. Ungefär 130 unga stewards, ett slags mötesvärdar, deltog också i generalförsamlingen.

”mycket är lika, mycket är relationer” Emma Gunnarsson läser sista året på sin pastorsutbildning, och sju av hennes åtta år i kommittén kommer också att bli hennes första år i pastorstjänst.

– Vi blir utsända på vägledningsåret hösten 2023, och 2024 blir vi ordinerade, berättar hon. Så det här blir år som kommer att for ma mig, och uppdraget i Kyrkornas världs råd kommer ju också att forma mig. ’Min ekumeniska erfarenhet sedan tidigare är från lokal nivå, och Sofia Camnerin och jag talade om den när hon frågade mig. Mycket är lika, mycket är relationer – i den världsvida kyrkan behövs relationerna.

Medan Julia Rensberg deltog i urfolksför mötet var Emma Gunnarsson med på ung domsförmötet.

– Jag representerar ju Equmeniakyrkan och Sverige och unga, och det är häftigt att sitta där i kommittén på flera olika stolar, men jag känner också ett ansvar gentemot dem jag träffade på ungdomskonferensen. Jag är stolt över Equmeniakyrkan som nominerar en ung person och en kvinna! Och jag funderar på de områden där det är min uppgift att lyssna mer därför att jag inte har erfarenhet.

konsensusmetod

Under dagarna i Karlsruhe var Celina Falk med i det som kallas consensus facilitation team, nå got som hon beskriver som att vara ungefär mötesunderlättare eller metodstödjare.

– Uppgiften för oss var att se till att mötet flöt på, hjälpa moderatorerna, hålla uppsikt över salen och de fyra mikrofonerna som var utplacerade, se till så att de som ville säga något fick göra det. Vi fick också förklara konsen susmetoden för alla som var där.

Den metoden beskriver hon som både praktisk och andlig:

– För mig betyder inte konsensus att alla ska tycka samma sak, men de beslut som tas med konsensus får en helt annan tyngd. Inga blir bortröstade. Andligt blir konsensus en symbol för Kristi kropp – alla är med.

Emma Gunnarsson säger att hon är glad över att ha fått uppdraget tillsammans med de båda andra:

– Förväntningarna från både mig själv och min kyrka håller på att utkristallisera sig, och det känns lyxigt och tryggt att få göra det här tillsammans med Julia och Celina. Att bli in vald var uppmuntrande och fint, men det var andras reaktioner efter valet som gjorde att jag förstod mer av uppdragets betydelse.

Hon berättar om hur de många språken gjorde det tydligt för henne hur stort sammanhanget är:

– Jag är så imponerad av allt som görs, och särskilt av alla som arbetade med att översät ta. Vi satt med hörlurar och kunde alltid få allt översatt, och det är viktigt att förstå och veta under förhandlingarna. Men under guds tjänsterna var det ju ingen simultantolkning, och jag stod där med en agenda och försökte läsa med. Jag insåg att jag förstod inget – och samtidigt allt. Fastän vi inte förstår varandra fattar vi precis allt när vi lyssnar med hjärtat. n

BILD: ALBIN HILLERT, KYRKORNAS VÄRLDSRÅD

Världshuset bjuder till bords

Att inte alltid vara den som måste tacka och ta emot är hopp och värdighet för en grupp papperslösa migranter i Haag.

REPORTAGE MAGDALENA WERNEFELDT, EN VÄRLD AV GRANNAR BILD SARA AZEEM

n n n Vitlök, aubergine, lök, persilja ...

Klockan är tio på morgonen. Mark Ackon har precis kommit in i köket på Den Haag Wereldhuis, Haags Världshus, och håller på att packa upp matvaror.

– Sätt oss i arbete! säger han till den unge marockanske mannen som ansvarar för da gens lunch.

mans och läckert med rätter från hela världen. Det är verkligen uppskattat. Med tiden blev modellen ett strategiskt beslut.

– Vi vill ge just människor som är pappers lösa en chans att få volontärarbeta. Kommer det migranter som har papper och erbjuder sig att hjälpa till så hänvisar vi dem till andra organisationer.

Programmet

Interreligiös praktik för fred – En värld av grannar har avslutats, och nu arbetar nätverket med samma namn vidare för att samla praktiker och forskare i olika forum och göra det möjligt för dem att samverka. Lunds Missionssällskap har gett anslag till ett av forskningsprojekten.

Världshuset är ett center där människor som lever som migranter i Holland ”utan pap per”, alltså som irreguljära invandrare, kan få information och rådgivning. Målsättningen är att ge dem en möjlighet att fatta välinforme rade beslut om sitt liv och sin framtid. Sedan starten 2011 har personal, volontärer och migranter ätit lunch tillsammans tre gånger i veckan, och maten lagas alltid av migranterna.

stolthet och tillhörighet Lizebeth Melse, som är projektledare på Den Haag Wereldhuis, berättar att tanken först var att se till att människor som lever under svåra förhållanden skulle få ett rejält mål mat åtminstone någon gång i veckan.

– Många av besökarna är duktiga ”kockar”, säger hon, och det är trevligt att äta tillsam

En viktig princip i rättighetsbaserat humani tärt arbete är delaktighet. Det kan handla om att involvera människor i beslut som rör hjälparbe tet, att be dem att vara med och bygga tillfälliga bostäder och toaletter eller att göra det möjligt för dem att laga sin egen mat istället för att låta dem stå och köa med en tallrik i handen. Om man känner att man kan påverka sitt eget och familjens liv mitt i det kaos som har uppstått kan det bidra till en känsla av hopp.

I mellanmänskliga relationer är reciproci tet avgörande. Det finns oskrivna regler för tjänster, gentjänster, gåvor och gengåvor i alla kulturer, och de är kopplade till en känsla av moral och värdighet.

Många människor som befinner sig på flykt, eller som har erfarenhet av flykt, vittnar om att de känner tacksamhetsskuld. De längtar efter att få återgälda allt de tycker sig ha fått. Världshusets arbetssätt bidrar till att jämna ut den maktasymmetri som så snabbt uppstår mellan marginaliserade och privilegierade.

DEN HAAG WERELDHUIS

Sedan 2011 driver organisationen Stek informationsoch rådgivningscentret Den Haag Wereldhuis i Haag. Under 2021 besökte närma re 1 000 personer centret. I arbetet ingår sedan start en lunchservering där det tre gånger i veckan serveras mat lagad av människor som är papperslösa i landet. Världshuset driver också ”Cookie Project”, vars in komster används för att ge ekonomiskt bistånd till dem som ger av sin tid till projek tet och som är papperslösa. Lizebeth Melse är praktiker i A World of Neighbours, ett nätverk som får stöd av Lunds Missionssällskap.

visar på valmöjligheter

Därför har matlagningsprojektet betydelse på fler sätt än att mätta magen. Doften av mat skapar hemkänsla, att få bjuda på mat från hemlandet skapar stolthet, och att få ansvaret för att laga maten skapar tillhörighet, berättar Mark Ackon som är volontär på centret.

– Det får dem att känna sig som en del av samhället igen, säger han.

– Vi vill visa dem att det finns valmöjlighe ter, även om de är begränsade, säger Lizebeth Melse.

Det innebär att också våga ta tuffa samtal, påpekar Mark:

– En del behöver höra att de måste lägga av med droger och ta tag i sina liv. Jag frågar dem vilka de var förut, och vilka mål de har i livet. Livet kan vända. Jag påminner dem om att det liv de har nu inte är slutstationen.

värdefull arbetsgemenskap

Mark Ackon brukar fråga centrets gäster om de vill vara med och arbeta i köket. Just nu är det ett tiotal som regelbundet lagar mat, och de kommer från flera olika länder. De bestämmer

tillsammans vilka rätter de ska laga och vad ingredienserna får kosta.

– För det mesta handlar jag själv, säger Mark Ackon, men det händer att jag ber dem att göra inköpen.

Den som fått ansvaret för dagen leder arbetet i köket. De som arbetar pratar om allt mellan himmel och jord, och stämningen stiger i takt med temperaturen i grytorna. På vardagarna lagar de mat till 15–20 personer, men till särskilda måltider och när det kommer cateringbeställningar kan det bli betydligt fler portioner.

– Det är verkligen deras grej, säger Lize beth Melse. Vi blandar oss aldrig i menyer eller scheman. Nu när jag talar om det här känner jag vilken gåva det är att de har tagit på sig ansvaret för den här delen av Världshusets arbete. n

Himmelskt överflöd

så paff blev jag att det tog mig några steg innan jag förstod vad hon sagt: ”Slå dig ner och ät med oss!”

Jag var på hemväg från lunch med en vän mitt i centrala Addis Abeba när jag gick förbi en kvinna som satt och åt på trottoaren med ett barn bredvid sig. Jag tackade reflexmässigt innan det gick upp för mig vad hon hade sagt: jag var inbjuden att dela hennes måltid. Just där. Just då. Utan krusiduller och utan tvekan. Inte så att det inte har hänt förr att jag har gått förbi främlingar som suttit vid en servering och sagt: ”Välkommen! Kom och ät med oss!” En öppen inbjudan.

när jesus talar om himmelska realiteter använder han korta vardagsberättelser som liknar det jag just var med om men som också har en poäng just i det som bryter mot det förväntade. Något oväntat. Osannolikt. I det som går förbi det vanliga tränger det him melska fram. Inlindad i det igenkända väntar en inbjudan till något som är liksom bortom bergen och ändå i linje med seder och bruk. Hemtamt och främmande på en och samma gång. En öppen inbjudan.

Himmelriket är som en bröllopsfest med många inbjudna. När budet går för att samla gästerna hopar sig ursäkterna. Det saknas inte sakskäl, och det finns sådant som inte går att skjuta upp. Världen står bara ett felsteg från ruinens brant. Vad är då en bal på slottet? Eller en inbjudan från min Fader konungen? Så går inbjudan vidare. Den är öppen och fordrande, men inte tvingande. Det går att säga ”nej tack, jag har annat för mig”. En öppen inbjudan.

Marta, eller Märta, har fullt upp med att be tjäna Jesus och hans gäster. Kan hon kosta på sig en lugn stund, att sitta ner och bara lyssna? Och Maria …

”Jesus, be henne komma och hjälpa mig i köket! Hon lyssnar bara på dig!”

Jesus svarar: ”Maria har valt det enda. Ta det inte från henne!”

Tids nog har vi alla plikter att utföra, men inte nu. Nu är Guds tid. Här får hon rum. Och du får ro hos mig.

Kom till mig, alla ni som är fyllda av bördor. Mitt ok är till din hjälp, och min börda är dig lätt, för jag har kommit för att lyfta av dig din skuld och skam. När du är befriad kan du tjäna din nästa med glädje. En öppen inbjudan.

så återkommer kyrkan år efter år med bu det att Messias har kommit, den store konungen, utan extra skatter och plikter. Den som skapat allt behöver inget.

Kristus bjuder dig att dela hans måltid. Du själv är den gåva han ber om. Med fattiga och tiggare får du komma till fest. En fattigmåltid, enkelt vin och bröd. En kärleksfest med him melskt överflöd. n

torbjörn toll är doktorand vid Avdel ningen för religionsvetenskap och teologi vid Teologiska Högskolan Stockholm och forskar i kyrkornas arbete med flyktingar i Etiopien (Lunds Missionssällskap har finansierat hans forskning). Han bor i Addis Abeba.

Hela tiden förankring Linnea Helgesson var en av 130 unga teologer på GETI

Linnea Helgesson

HANSSON BILD ALBIN HILLERT, KYRKORNAS VÄRLDSRÅD

en kurs för unga teologer från hela världen, först med webbträffar och egna studier, sedan på plats i Karlsruhe.

n n n Dagarna före Kyrkornas världsråds elfte generalförsamling i Karlsruhe i månadsskif tet augusti–september samlades omkring 130 unga teologer från hela världen för att delta i Global Ecumenical Theological Institute, geti .

– Det var en så häftig upplevelse, jag är väldigt tacksam att det blev av, säger Linnea Helgesson.

Hon läser teologi i Lund för att bli präst i Lunds stift. I våras ansökte hon om resebidrag från Lunds Missionssällskap för att kunna del ta i geti och åka till Karlsruhe.

kristi kärlek flyttar gränser En viktig del av geti är att få träffas och dela studier, måltider, böner och liv. Men upplevel sen startade långt före samlingen i Karlsruhe.

– Fyra veckor före generalförsamlingen blev vi indelade i studiegrupper med deltagare från olika länder och hade onlinestudier, berättar Linnea Helgesson. I Karlsruhe hade vi först fyra dagar med föreläsningar, studiegrupper och aktiviteter. När generalförsamlingen bör jade var vi med i en del av programmet, men vi hade också egna samlingar.

deltagare från hela världen geti är en kurs som samlar unga teologer och pedagoger från ett brett spektrum av kristna traditioner och från alla Kyrkornas världsråds åtta regioner. Den anordnas i samband med Kyrkornas världsråds olika samlingar eller möten.

– Syftet med geti är att unga vuxna teolo ger från hela världen, och med olika kyrkliga bakgrunder, ska få fördjupa sitt ekumeniska engagemang genom att få mötas och studera tillsammans, berättar Linnea Helgesson. Kyr kornas världsråd kallar det upplevelsebaserad teologi. Förhoppningen är att det blir en hjälp för oss att fördjupa ekumeniken på lokal, re gional och global nivå.

Generalförsamlingens tema var ”Kristi kärlek driver världen till enhet och försoning”. geti hade också ett eget tema: ”Christ’s Love (Re)moves Borders” (”Kristi kärlek flyttar/tar bort gränser”, red:s anm).

– Det genomsyrade allt vi pratade om, säger Linnea Helgesson. Vad finns det för gränser och barriärer? Vilka lever i marginalen och periferin, och vilka är i centrum? Varifrån utgår vi? Vem definierar gränser, och hur förändras gränser? De frågorna gick igenom i alla våra teman, försoningsprocesser, ekoteologi, dia koni och de andra. I min studiegrupp talade vi mycket om vem som är marginaliserad och vem som avgör det. Kan man som margina liserad grupp ta sig in i olika kontexter, eller definieras man alltid av någon annan?

Några veckor före Kyrkornas världsråds generalförsamling började

INTERVJU AGNETA

FOTNOT: Linnea Helgesson var en av tre svenska GETI deltagare som sökte och fick resestipendium från Lunds Missionssällskap – de andra två var Emma Jansson och Sofie Halvars son, som studerade på Kyrkornas världsråds eku meniska institut i Bossey i Schweiz förra hösten. Vera La Mela som doktorerar i teologi i Lund deltog också.

det spelar roll vilken teologi vi har Linnea Helgesson säger att hon är glad att ha fått vara i ett sammanhang där akademis ka studier och teoretiskt lärande varvas med praktik och konkreta berättelser.

– Det är något som jag tar med mig från kursen: att å ena sidan fanns hela tiden den mer akademiska, teoretiska reflektionen, där vi granskar och sysslar med våra olika metoder, och å andra sidan fanns det en väldigt tydlig kyrklig förankring, där vi pratade mycket om vår kontext. Det var inte bara en teoretisk dis kussion – vi förankrade det hela tiden.

Linnea Helgesson ger exempel på frågor som dök upp: Hur ser det ut i praktiken i våra olika sammanhang? Att hela tiden få höra olika berättelser var något av det mest givande. Vilka är marginaliserade i er kontext? Vilka försoningsprocesser pågår hos er? Vilken är diakonins roll där ni är?

– Vi kunde vända och vrida på den teologis ka aspekten och den kyrkliga tillsammans, säger hon. Vi fick möjlighet att se hur de befruktar varandra och behövde inte separera dem. Och vi fick förstå att det spelar roll viken teologi vi har. Det spelar roll för hur vår kyrka ser ut, men hur vår kyrka ser ut präglar också den teologi vi möter och den teologi vi kommer att upptäcka.

som vi läser är européer eller nordamerikaner. Mötet med andra kan äga rum på ett akade miskt plan också. Det är inte bara i mötet med den fysiska människan från till exempel Asien, utan också i mötet med teologin som präglat den personen, som något händer.

Under kursen bodde alla geti deltagare tillsammans på ett hotell där de också hade föreläsningar, böner och måltider.

– Det var väldigt roligt, och det blev en stark gemenskap, säger Linnea Helgesson. Det var fint att få lära känna människor – man sitter inte bara och pratar teologi, utan man skrattar tillsammans och upptäcker saker som är olika. Vissa saker förstår man, andra inte. Mötet med olika människor gör att jag plötsligt kan rela tera till en plats som jag tidigare knappt visste fanns, eller som jag bara har hört eller läst om. Nu när jag tänker på den platsen tänker jag också på människan, vännen, där.

inte slut än Efter avslutad generalförsamling åkte geti deltagarna hem till sitt, men kursen är inte slut förrän uppgiften är klar.

att bredda sitt perspektiv Det första geti ägde rum 2013, under Kyr kornas världsråds tionde generalförsamling i Busan i Sydkorea. Andra gången var under Kyrkornas världsråds missionskonferens i Arusha i Tanzania 2018.

Att kursen ger en inblick i teologi från flera världsdelar är något Linnea Helgesson värdesätter.

– Jag uppskattade att få läsa teologer från andra delar av världen, säger hon. Min erfa renhet är att vi inte gör det så mycket inom universitetsvärlden annars – de flesta teologer

– Vi fick välja hur vi ville redovisa våra slutuppgifter – antingen skriver man en akade misk text utifrån något av geti :s teman, eller så gör man något mer kreativt och undersöker ett tema utifrån en konstform som dans eller poesi, eller också utformar man en liturgi som är kopplad till ett tema och skriver en rapport om den. De som valde det sista fick möjlighet att leda några av bönerna under geti och kanske prova något som de funderade på att använda till examinationen.

Linnea Helgesson håller kontakten med sin studiegrupp:

– Vi har fortsatt med våra Zoom möten. Vi pratar om slutuppgiften som vi ska lämna in, men det är också fint att bara kolla läget, umgås och be tillsammans. n

Nytt stipendium: volontär på Anafora

LUNDS MISSIONSSÄLLSKAP (LMS) utlyser ett resestipendium för dig som vill arbeta som volontär på Anafora i Egypten i minst en månad och hjälpa till med olika arbetsuppgifter.

Stipendiet är på 15 000 kronor, täcker din resa och ditt uppehälle på Anafora och söks via Anaforas Vänner i Sverige.

Bifoga en kort presentation på engelska av dig själv och din relation till Anafora, berätta vilka färdigheter eller intressen du har och ange under vilken tid du vill vara i Egypten. Skicka gärna med en bild av dig själv.

Anaforas Vänner i Sverige och Anafora i Egypten väljer tillsammans fyra stipendiater för år 2023.

Välkommen med din ansökan senast den 1 februari 2023 till anaforastipendiat@gmail.com!

”Förr var det en fest”

ATT DELA UT STIPENDIER FÖR RESOR OCH PROJEKT SOM GENOMFÖRS HÄR HEMMA ELLER UTOMLANDS HÖR TILL LUNDS MISSIONSSÄLLSKAPS MEST SYNLIGA VERKSAMHETER.

I våras åkte Emma Bäckström på en fältstudieresa för att undersöka arbetet mot kvinnlig könsstympning i sydvästra Kenya.

HUR KOM DET SIG ATT DU RESTE TILL KENYA?

Jag studerar till en politices kan didatexamen med inriktning på statsvetenskap. Via en bekant fick jag höra om Läkarmissionens arbete mot FGM (Female Genital Mutilation, det vill säga kvinnlig könsstymp ning, red:s anm) i sydvästra Kenya. Läkarmissionen ville utvärdera ett sådant projekt, och jag bestämde

mig för att skriva min uppsats om det arbetet.

VAD KOM DU FRAM TILL?

Först och främst att kvinnlig köns stympning är något mycket större än en kulturell fråga – den innefattar så många aspekter. Stympningen blir ett fysiskt och psykiskt trauma som påverkar den drabbade livet ut. En läkare berättade om svåra komplikationer, bland annat när en omskuren kvinna ska föda barn.

Jag fick intervjua en äldre kvinna som hade varit en så kallad gate keeper, någon som har velat behålla traditionen med FGM. Hon hade ändrat uppfattning när hon själv på äldre dagar hade fått svåra problem. Det kan uppstå inkontinens och infektioner, och det finns också ett stigma kring komplikationerna.

Det är kulturella och religiösa aspek ter som gör att människor fortsätter med FGM, och religiösa aktörer som kan sprida kunskap har ett stort ansvar. En pastor som jag träffade sa att för honom är det viktigt att vara en röst för de utsatta flickorna, och han berättade om saker de gör. De har startat samtalsgrupper och för äldragrupper för att kunna tala om FGM, och om de märker att en flicka inte kommit till kyrkan på länge kan de ta kontakt med familjen.

HUR SER DEN KENYANSKA STATEN PÅ KVINNLIG KÖNSSTYMPNING?

Sedan år 2011 är det förbjudet enligt lag. Problemet har varit att implementera lagen på gräsrotsnivå. På den plats dit jag kom praktiserar en stor folkgrupp FGM som en del av sin kultur. Många tar sig också över

gränsen till Tanzania när de ska ge nomföra könsstympningar, för det är enklare att göra det någonstans där de inte blir igenkända.

SER DU NÅGOT HOPP FÖR FRAMTIDEN?

Det behövs medvetenhet och kunskap, och många program och projekt arbetar med det och bidrar till förändring.

Kunskapen sprids ofta via skol systemet. Det har gjort att det är svårare att genomföra könsstymp ningar på barn som är i skolåldern, så nu utsätts yngre barn oftare. Förr var en könsstympning en fest som markerade att en flicka hade blivit vuxen, nu äger den rum mer i smyg. Det gör att det inte är lika lätt att upptäcka vad som händer.

Jag mötte högt uppsatta männi skor som arbetar mot FGM och som berättade om hur kulturella förete elser också påverkas av det generella läget i landet. Om det pågår en konflikt i en region, eller om det är torka eller, som nu, livsmedelskris till följd av kriget i Ukraina, blir det svårt att nå ut med förändringsarbete. Andra saker blir viktigare. Mat, fred och trygghet är centrala för att man ska kunna arbeta med sådana här frågor. Om människor inte känner trygghet i tillvaron är de mindre mottagliga. Dyrare mat får också konsekvensen att många inte har råd att betala skolavgifterna, och det är i skolorna kunskap om FGM ofta sprids till barnen. n

Emma Bäckström har skrivit kandidatuppsats om arbetet mot kvinnlig könsstympning i Kenya.

BILDER: PRIVATA

Bjud en vän på ett år!

Tycker du att Uppdrag Mission är en tidskrift som fler borde läsa?

Berätta det gärna för dina vänner!

Och om du vill ge en vän möjligheten att läsa tidskriften gratis under år 2023 – tala först med din vän och skicka sedan ett meddelande till pren@uppdragmission.se!

Tidskriften kommer ut fem gånger om året (inklusive ett tjockare temanummer under sommaren), och en helårsprenumeration kostar i vanliga fall 200 kronor inom Sverige. Just nu bjuder vi dig som redan prenumererar eller är medlem på en årsprenumeration till en vän.

Alla tidigare nummer och de senaste årens artiklar finns på tidskriftens webbplats. Letar du efter temaläsning till en grupp, så sök på land eller ämnesord (till exempel Libanon eller religionsdialog) och skriv ut det du behöver eller skicka ut länkar!

Naturligtvis är ni också välkomna som medlemmar i Lunds Missionssällskap, antingen årsvis eller med livstidsmedlemskap. Tidskriften ingår i medlemsavgiften!

GLOBALT NÄTVERK STÖDER EKUMENISKT ARBETE

Lunds Missionssällskap grundades 1845 och är Sveriges äldsta missionssällskap. Missions arbetet har utvecklats och innebär idag samarbeten, dialog och arbete för fred och ickevåld i en världsvid gemenskap. LMS har ett nära samarbete med Act Svenska kyrkan, och biskopen i Lunds stift är dess hedersordförande. Sällskapet verkar ekumeniskt.

LMS förvaltar avkastningen på de gåvor som har testamenterats till sällskapet, och fyra gånger om året delas rese- och projektbidrag ut till sökande från hela landet. Antalet sökande har ökat markant under de senaste tio åren.

och bidrag till projekt, studier och utgivning med inriktning på utbild ning, integration och fredsarbete, gärna i en mångfald av uttrycksfor mer, såsom musik, konst och film.

KUNSKAPSUTBYTEN

Lunds Missionssällskap arbetar med fem noder:

I Hongkong ges stöd till ett centrum för studiet av mötet mellan kristen tradition och kinesisk kultur, men också till teologisk utbildning för de många minoritetskyrkorna i Sydostasien.

I Kapstaden finansierar sällskapet The Desmond Tutu Chair vid University of Western Cape.

I Malmö stöder sällskapet projekt med inriktning på dialog och ökad förståelse mellan olika religiösa traditioner, framför allt judendom, islam och kristendom.

VILL DU BLI MEDLEM?

Som medlem i Lunds Missions sällskap, LMS, får du tidskriften Uppdrag Mission (fem nummer per år). Du blir också kallad till årsmötet där ordförande och styrelse väljs.

Medlemsavgiften är 50 kronor per år, alternativt en engångs summa på 500 kronor för livslångt medlemskap.

Skriv till styrelsen@ lundsmissionssallskap.se!

SÅ SÖKER DU LUNDS MISSIONSSÄLLSKAPS STIPENDIER

Lunds Missionssällskap delar varje år ut resestipendier till i första hand ungdomar under utbildning och grupper vars resa är en del av ett ömsesidigt utbytesprogram mellan kyrkor och ekumeniska organisationer. Sällskapet ger också stipendier till vissa projekt, till studier och till tryckning av skrifter. Ansökan ska vara väl förberedd, ingå i en långsiktig informationseller utbildningsverksamhet och innehålla en realistisk budget för genomförandet.

Ansökan görs via Lunds Missionssällskaps ansökningsportal, www.lundsmissionssallskap.se/ stipendier. Ansökningsportalen är öppen 15 januari–15 februari, 15 april–15 maj, 15 juli–15 augusti samt 15 oktober–15 november.

Fyll i ansökningsformuläret enligt anvisningarna och skicka det genom att trycka på ”Skicka” – ett svarsmeddelande bekräftar att ansökan har kommit fram.

Svar kan förväntas inom en månad efter att ansökningstiden gått ut för respektive period.

DOKUMENTATION

UNGDOMAR VIKTIGA

I första hand stöder LMS unga människor som vill göra tjänst i den globala kyrkan med en beto ning på möten över kultur- och religionsgränser. Sällskapet ger resebidrag för volontärinsatser

I Jerusalem ges stöd till Svenska teologiska institutet och dess arbete med religionsdialog och religionsteologi.

I Egypten stöder sällskapet utbildningssatsningar på Anafora kurs- och retreatcenter i samverkan med Université Catholique i Lyon och Helsjöns folkhögskola samt Mariadöttrarnas arbete i Kairo.

nästa n

u m

mer ute 24 februari

När resan eller projektet har avslutats ska stipendiaten/ stipendiaterna kunna dokumentera sina erfarenheter i text och bild, rapporter som kan komma att publiceras i Uppdrag Mission och/eller på hemsidan. Skicka text och högupplösta bilder till rapport@lundsmissionssallskap.se!

BRYT EN TRADITION

Fler än 30 000 flickor gifts

bort

varje dag. Legenden om Lucia berättar om en flicka som vägrade bli bortgift. Hon hävdade rätten till sin kropp, sin tro och sina egna val. Än i dag kämpar flickor runtom i världen för sina rättigheter.