Uppdrag Mission 2 2023 Ukraina

KRÖNIKA ”SOM OM VI ALLTID HAR KÄNT ER” 6

KILADALEN ÖPPET HJÄRTA 4

UNGERN/UKRAINA ”DET KOMMER ATT VARA EN LÅNGDRAGEN KRIS” 20

Missionsuppdraget i vår tid bygger på dialog och interreligiösa möten, långt från doktriner och regelverk men nära tron på människor och deras förmåga.

Det är de rörelserna vi följer i Uppdrag Mission.

UPPDRAG MISSION

www.uppdragmission.se

Tidskriften ges ut av Lunds Missionssällskap, LMS, i samarbete med

Act Svenska kyrkan www.lundsmissionssallskap.se

ANSVARIG UTGIVARE

Samuel Rubenson

REDAKTÖR

Anna Braw

Storabackegatan 15C 216 15 Limhamn

073-998 23 27 red@uppdragmission.se

REDAKTIONSRÅD

Frida Falk

Agneta Hansson

Per Kristiansson

Johannes Zeiler

GRAFISK FORM

Maria Mannberg

PRENUMERATION pren@uppdragmission.se

ANNONSER

annons@uppdragmission.se

TRYCK

Ljungbergs, Klippan

issn 2001-0087

OMSLAG

Sergio Kuub, Unsplash

Samtidighet

en bekant berättade strax före jul att när han var barn fanns det bara en enda julkonsert i Lund, nämligen den gratiskonsert som Lukasgillet bjöd på. Numera förefaller hela december vara fylld av körkonserter i många kyrkor. Olika körer har tagit över uppdraget att sprida både äkta julstämning (mitt i advent också) och det glada budskapet. Och det sker med ett tonspråk som kanske snarast leder tanken till 1800-talet.

Kristi födelses fest och inkarnationens mysterium firas och har firats med olika liturgier, sånger och dofter. Dagens kyrkliga tradition är inte gammal. Och å andra sidan är den mycket gammal. Samtidighet är en kyrklig poäng.

Medan vi sjöng julsånger var det krig i Ukraina. Samtidigt. Kristi födelses fest firades nog med en annan julstämning; kyla, flyglarm, oro.

Trots ortnamn som Poltava, Gammalsvenskby och Tjernobyl har vi aldrig vetat så mycket om Ukraina som nu. Där har den ryska ortodoxa kyrkan sina rötter. Den svenska prinsessan Ingegerd, dotter till Olof Skötkonung, blev Sankta Anna i den ortodoxa traditionen.

Kriget har ökat spänningen mellan de två ortodoxa kyrkorna i Ukraina, den Moskvatrogna och den som lyder under Konstantinopel.

Väldigt mycket är annorlunda: då och nu, kyrkor som är splittrade, här och i Ukraina. Samtidighet. Kristus finns överallt.

Hongkong är en av Lunds missionssällskaps noder, platser som vi särskilt stöder. Den politiska utvecklingen gör att vi vet allt mindre om vad som sker inne i Hongkong. Informationsmörkret har sänkts. Samtidigt vet vi att livet levs även där, under andra villkor. Villkor som vi dagsläget inte känner till.

Till mig själv vill jag säga: lev och fira livet personligt och kyrkligt, hitta vägar för freden, kämpa för rätten och rättfärdigheten, acceptera ovissheten.

håkan e wilhelmsson ledamot i Lunds Missionssällskaps styrelse, tidigare domprost i Lund

Alltid

6 krönikan

24 recensioner

29 betraktelsen

30 stipendierapporten

34 stipendiaten

35 om LMS

4 öppet hjärta

I gästlägenheten ovanför stallet på Håkan och Ulla Odebergs gård bor Vita och Olena och deras döttrar. Det är inte så enkelt med språket, men musiken är ett stort gemensamt intresse.

10 ”mycket omtanke och värme”

Berätta något om vad du ser och vad du är med och gör – det var uppmaningen och inbjudan till en rad människor i Ukraina, i grannländer och i Sverige. Här är 25 svar.

20 ”det kommer

att vara en långdragen kris”

När kriget bröt ut i Ukraina var Hungarian Interchurch Aid på plats sedan länge. Genom ACT Alliance är svenska givare med och finansierar deras arbete med bland annat mat, hygien, tak över huvudet och psykosocialt stöd.

26 plats för reflektion

A Words of Neighbours har blivit ett internationellt nätverk för forskare och praktiker som arbetar med migration. Nu har de gemensamt skrivit ner praktikernas etiska riktlinjer.

”jag var i kiev och lviv och träffade barn som sa att de kände sig trygga nu. Så pratade jag med en kollega häromdagen: situationen är så oförutsägbar, allt kan hända, vi vet inte hur det blir. Och vi måste planera, och vi måste vara flexibla. Människor behöver oss”, sa Klára Keveházi när jag talade med henne i mitten av januari.

Det är lika sant för Lunds Missionssällskap och Uppdrag Mission: vi måste planera, men vad som helst kan hända. Kanske är kriget i Ukraina redan slut när den här tidningen når fram till sina läsare (men Klára Keveházi påminner om att krisen blir längre än så), eller kanske har det blivit ännu värre på något vis som vi inte kunde förutse.

När sällskapets styrelse bad mig att göra ett nummer om Ukraina funderade jag mycket på hur det skulle gå till, och så bestämde jag mig för att göra mycket plats för människor som har något att berätta. Vi vet inte hur det blir, men deras upplevelser och deras engagemang är också en del av det som redan har hänt, och när vi lyssnar på dem ser vi bit för bit en sannare bild av vad ett krig kan vara och av vad god vilja kan betyda.

ANNA BRAW, REDAKTÖR FÖR UPPDRAG MISSION

BILD: HUNGARIAN INTERCHURCH AID

BILD: MAGDALENA WERNEFELDT

BILD: HELP UKRAINE GOTHENBURG

BILD: ALBIN ANDREASSON

Öppet hjärta

kriget i Ukraina har

kommit nära i Kiladalen

i lägenheten ovanpå stallet på Håkan och Ulla Odebergs gård i Bergshammar nära Nyköping skulle det ha blivit en lokal för kammarmusik. Men arbetet med alla formalia drog ut på tiden. När kriget i Ukraina bröt ut fanns det kök och toalett, och resten var ganska enkelt att göra om till en lägenhet.

Här flyttade Vita och Olena in med varsin dotter.

– Vi är svägerskor, berättar de. Deras män är bröder, kvar i Ukraina. En vuxen dotter studerar i Finland sedan före krigsutbrottet men kommer numera till gården så ofta hon kan. Då är det lite lättare för Vita och Olena att kommunicera med alla svenska vänner, för hon talar engelska.

Håkan och Ulla Odeberg funderade på hur de skulle anmäla att de kunde ta emot inneboende.

– Vi tog kontakt med kommunen och frågade: hur gör man? Men sedan hörde jag om en ung familj som hade tagit emot två kvinnor och deras barn och hade dem i sitt hem. Det var svårt för dem att inte ha något gemensamt

språk och att bo så tätt inpå varandra. Så jag sa: ”Då kan de komma till oss.”

Håkan Odeberg spelar gitarr på Kiladalens församlings böner med sånger från Taizé en gång i månaden, och dit kom Vita och Olena med sin första värdfamilj.

– Det var så jag träffade dem, berättar han. Vid bönerna används ett sånghäfte som Taizékommuniteten gjorde till ett internationellt möte i Lviv för några år sedan, så en del av sångerna sjungs på ukrainska.

– Skriver vi att det behövs barnskor i storlek 23, så kommer det flera par fina barnskor i storlek 23, säger Alette Sederholm. Det är fantastiskt! Nya frågor kan närsomhelst dyka upp i telefonen och i Facebook-gruppen med det långa namnet ”Open Your Heart for Ukraine i Ålberga, Björkvik, Stavsjö, Krokek”.

När det kom riktigt många flyktingar till Nyköping och Kiladalen förra gången, 2015,

Håkan Odeberg.

INTERVJU: ANNA BRAW

BILD: ALBIN ANDREASSON

bjöd Alette Sederholm och hennes familj dem som bodde på flyktingförläggningen i Stavsjö hotell att komma och rida.

– Jag hade en annan livssituation då, säger hon. Men nu när kriget bröt ut kom det frågor om boende, och jag haft flera familjer hemma hos mig och förmedlat boende för ganska många också. Som mest lyckades vi ordna för 46 personer inom 18 timmar.

Olena är musiklärare, och Vita är mellanstadielärare. Båda tycker om att sjunga. Att tala svenska är fortfarande svårt, men när Håkan Odeberg tog med dem till en övningshelg med Taizésånger hamnade de bredvid körsångare som bjöd med dem till Kiladalens församlingskyrkokör, och nu blir de hämtade till alla körrepetitioner och gudstjänster när kören ska sjunga. – När vi hade vår traditionella nyårskonsert i en av kyrkorna i församlingen tog vi med en ukrainsk nyårssång om en svala som kommer till hemmet och önskar att det nya året ska bli bra, berättar Håkan Odeberg. Olena sjöng. Det blev så fint. Vi har pratat med en av kyrkomusikerna om att göra ett gemensamt program i kyrkan med ukrainsk och svensk folkmusik också.

Och Olena har ackompanjerat gospelkören i Hjortensbergskyrkan där vår dotter är med.

Hur orkar man vara medmänniska i en situation som den som uppstod förra året?

Håkan Odeberg berättar om musiken och om hur viktigt det är att lämna utrymme:

– Det vi gör tillsammans, vi träffas, umgås, äter, gör utflykter – på något vis fungerar det ju, och det är en ström av vänlighet som kommer emot oss, men man förstår verkligen hur mycket språket betyder. Samtalen går rakt till målet och är mycket här och nu, det blir inga sidospår. Men musiken var vår första kontaktyta, och jag tror att de är glada att ha en egen lägenhet och kunna vara självständiga.

Alette Sederholm berättar om samarbete:

– I början ringde ju telefonen hela tiden, men jag var inte ensam, vi var många som hjälptes åt. Tack vare att människor har swishat har vi kunnat leverera matkassar varje vecka. Vi har ett lokalsamhälle som vi kan vara mycket stolta över!

Nu har hon och några andra startat en samverkansgrupp.

– Det är Kiladalens församling, Oxelösunds församling, Röda korset, Rädda barnen – en del i gruppen har erfarenhet från den förra flyktingkrisen. Vi försöker kanalisera hjälpen.

Och i Kilagården, där det finns mat, kläder och husgeråd att hämta en dag i veckan, är några av de ukrainska flyktingarna med och arbetar.

– Man hinner och klarar inte allt ensam, säger Alette Sederholm. Men tillsammans! n

Alette Sederholm.

Vita och Olena.

Aljona och Sergej.

Svetlana, Larisa och Elinne.

”Som om vi alltid har känt er”

”tänk. här sitter jag. I en lägenhet, med ett jobb …”

Larisa ser ut genom sitt köksfönster. Det är tidig höst 2022, och hon berättar för mig vad hon just har fått höra från en lärarkollega hemma i Cherson: en företrädare för den ryska ockupationsmaktens lokala administration har fått frågan vad som kommer att hända om de ukrainska lärarna envisas med att själva fortsätta undervisa barnen och vägrar gå in under det ryska skolsystemet som ska införas från och med terminsstarten.

Då tar vi ut dem på fältet och skjuter dem. Men först tar vi deras bankkort, blev svaret.

”Och här sitter jag”, säger Larisa.

Förundran och tacksamhet i hennes röst, och samtidigt den obeskrivliga smärtan över vad de därhemma tvingas genomlida.

Jag anar ett stråk av survivor’s guilt i denna cocktail av motstridiga känslor.

i 30 år har Larisa undervisat barn på lågstadiet och mellanstadiet i Ukraina. Nu har hon sedan höstterminens början ett heltidsjobb på en skola i Örebro som lärare för ett 20-tal ukrainska flyktingbarn.

Hela processen är ett stort mirakel. Andrahandslägenheten behövde en hyresgäst – killen som hyr ut den kom själv hit som flykting 2015.

”Jag har fått så mycket hjälp”, säger han. ”Nu vill jag hjälpa ukrainarna!”

Den utlovade halvtidstjänsten blir en heltid, provanställningen blir en tillsvidareanställning, och skolledningen tar emot henne med öppna armar, litar på hennes kompetens och ger henne fria händer. Hon kartlägger barnen i samarbete med specialpedagogen, arbetar på fritids efter skoldagens slut och skyndar direkt från jobbet till kvällskursen i svenska.

Veckan innan hon börjar tränar vi tillsammans på att åka stadsbuss till hennes arbete. Var ska man gå av, och vilket nummer ska det stå på bussen?

det var i somras vi lärde känna varandra, Larisa och jag. Vi konstaterade glatt att vi båda var lärare, fastän vi just då var sysselsatta med att bära lastpallar, skrubba toaletter, servera hamburgare och skära grönsaker till tusentals matgäster.

Tillsammans med tolv ukrainare arbetade jag på Torpkonferensen och fungerade samtidigt som tolk. De ukrainska familjer som via Evangeliska Frikyrkan hade beretts husrum på Götabro när de kom till Sverige hade nu fått arbete under tre intensiva sommarveckor.

Aljona.

Medan vi hackade isbergssallad och tomater sida vid sida vid köksbänken fick jag ta del av deras berättelser. Larisa hade blivit ensam med dottern när maken dog i lunginflammation tio år tidigare. Alex, som nu reste tält och släpade trätrall på konferensområdet så att svetten rann, hade en bakgrund som operasångare i Kiev. Natasjas man hade legat på sjukhus hemma i Ukraina i flera veckor efter en skottskada, och nu hade han precis repat sig så pass att han fått lämna sjukhuset –för att genast återvända till fronten (i skrivande stund försvarar han det sönderbombade Bakhmut).

Deras hemstad Cherson är känd för sina prunkande fruktodlingar och grönsaksodlingar. Där utspelade sig glädjescener när ryssarna tvingades retirera före jul, och nu ligger staden i ruiner efter fiendens intensiva beskjutning från andra sidan floden.

ett par månader före Torpkonferensen hade en annan grupp flyktingar anlänt till Garphyttan, där jag bor. Också de hade kommit med en av efk :s bussar via Polen, och vårt lilla missionshus hade precis som alla andra församlingar fått frågan från samfundsledningen: Hur många kan ni ta emot i privata hem eller i er kyrka? Åtta i kyrkan, svarade vi.

Intensiva förberedelser involverade alla, både små och stora, i vår församlingsgemenskap som består av ett 30-tal medlemmar och omkring 15 barn. Den öppna övervåningen förvandlades till separata sovrum med hjälp av draperier, sängar bars uppför den smala trappan och bäddades, barnen ritade teckningar och skrev välkomsthälsningar med ukrainska flaggor på. Nere i kyrksalen surrade symaskinerna när vi fixade mörkläggningsgardiner till det stora fönstret däruppe. Köksskåpen tömdes på sitt innehåll och fylldes med mat

till våra gäster. Det lilla kontoret utrymdes för att byggas om till duschrum med tvättmaskin – ett lokalt företag erbjöd sig att sponsra oss och skicka hantverkare till duschbygget. Engagemanget i bygden var stort. Folk kom med kläder, barnvagnar och leksaker, de swishade matpengar och inbjöd till allt från sportaktiviteter till måleri för våra nykomlingar. Och så kom så gruppen. I vårt välkomstbrev, som hade översatts till ukrainska, fick de veta att detonationerna från Bofors skjutfält uppe i Kilsbergen inte är något att oroa sig för och att rökning inte är tillåten inomhus.

”RÖKNING?!” utbrast de och skrattade. ”Vi är pingstvänner!”

Vilken bonus! Vi insåg att det var troende syskon som kommit till oss.

”När jag ser era ansikten”, sa Sergej tankfullt den kvällen, ”då känns det som om vi alltid har känt er!”

hösten 1990. Ivrigt smider vi planer, min kurskamrat Anna och jag. Vi träffas på varandras studentrum, äter frukost tillsammans och ber för vår framtid som missionärer i före detta Sovjet. Våra gamla drömmar om bibelsmuggling transformerades när den kommunistiska stormakten krackelerade och portarna öster-

Larisa.

ut plötsligt öppnades. Nu börjar något nytt ta konkret form.

Efter några månader på bibelskola ska vi vidare till Kiev och arbeta i ett år med en lokal missionsorganisation på plats, utsända av svenska Ljus i Öster. Det är vår plan.

Men den politiska oron i det söndervittrande imperiet växer. Läget är spänt. Kommunistiska kuppmakare försöker återta makten i Kreml. I augusti 1991 håller Jeltsin tal till folkhopen från en stridsvagn utanför regeringsbyggnaden i Moskva.

”Man åker inte till ett land med undantagstillstånd”, säger min far.

Ingen vet riktigt hur det ska sluta. Vi blir kvar i Sverige. Men de akuta oroligheterna sprider sig inte till Kiev – den här gången.

Och åren går. Vi följer med som tolkar på några hjälpsändningsresor, men för övrigt rullar livet vidare för oss båda på varsitt håll. Studier, arbete, församlingsengagemang och familj. Sorgen över det missade missionsuppdraget ligger där som en inkapslad smärta i själen. Vad var det Gud menade? Hur kunde vi ta miste?

31 år senare . Putin invaderar Ukraina. Det gömda pundet, språket som vi lärde oss då, grävs fram och putsas upp. Det har legat där, hela tiden, djupt i myllan. Tänk att det får tas i bruk igen, komplext och vackert. Tänk att få möta dem igen, människorna – och deras behov!

Men också: vilken gåva de blev till oss! Med tiden har tanken på att de en dag återvänder hem känts alltmer overklig. Inte bara för att det lär dröja innan de har något hemland som är möjligt att återvända till, utan framför allt för att de blivit en så självklar del av våra liv. De är vänner som vi skulle ha svårt att leva utan. Att bara få landa vid deras köksbord sent en kväll och prata av sig, dela senaste nytt med varandra – Aljona dukar blixtsnabbt fram

mat som hon värmt till mig, och den rykande tekoppen åker fram på bordet innan jag ens hinner reagera.

”Det är mycket roligare i kyrkan nu sedan ukrainarna kom”, säger församlingsbarnen.

”Vi frågar Gud vad han har kallat oss till här”, säger Sergej. ”Han måste ju ha en tanke med att vi hamnade just här.”

De tackar Gud för all omsorg de mött, för det läkande lugnet och naturen.

Och de ordnar gudstjänster för sina landsmän i vårt missionshus.

I sin predikan under en sådan gudstjänst säger Vladimir från Kramatorsk:

”Jesus slutar inte bygga sin församling, sitt rike, bara för att det utbryter en pandemi. Eller ett krig. Och han inbjuder oss att ta del i det bygget. Vill vi vara med?”

Tolken kan inte hålla tårarna tillbaka. Jag nyper mig i armen – hur hamnade jag här?

anna och jag kom inte till Ukraina. Ukraina kom hit. Och Guds kallelse är inte begränsad i tid och rum. n

elinne krieg , språklärare och engagerad i Garphyttans missionshus och i Sörbykyrkan i Örebro

”Mycket omtanke och värme

Berätta något om vad du ser och vad du är med och gör – det var uppmaningen och inbjudan till en rad människor i Ukraina, i grannländer och i Sverige. Många tog sig tid att svara. Tack alla för att ni hjälper oss att förstå något av vad kriget innebär och vad god vilja kan vara!

”

INTERVJUER LUTHERSKA VÄRLDSFÖRBUNDET (POLEN) OCH ANNA BRAW BILDER PRIVATA DÄR INGET ANNAT ANGES

n n n Vi i Help Ukraine Gothenburg arbetar på två områden, dels med att ta hand om ukrainare som har tagit sig till Sverige, dels med att hjälpa dem som är i Ukraina. Vi träffades på krigets andra dag, alla okända för varandra då, inom en vecka hade vi ordnat nio evakueringsbussar – och vi arbetar fortfarande tillsammans. Fram till och med december 2022 hade vi samlat in 3,2 miljoner kronor och sjukvårdsutrustning värd 5,5 miljoner, och vi hade kört 62 transporter. Vi kör varje vecka, på fredagen eller lördagen, direkt till Lviv eller Ternopil.

Civilbefolkningen i Ukraina behöver vatten, mat, hygienprodukter och varma kläder. Nu på vintern behövs det också generatorer och kaminer.

400 vedspisar har vi ordnat, en del har byggts här i Göteborg, en del på plats i Ukraina. För insamlade pengar har vi köpt 12 generatorer.

Sjukvården behöver nästintill allt. Mycket av det som vi har ordnat kommer direkt från sjukhus här.

Det som det är störst brist på nu är evakueringsfordon. Vi har kört ner elva ambulanser, en brandbil och ett mobilt sjukhus med sex bäddar i en buss.

Vi tar emot det som lämnas in till vårt lager, och ibland hämtar vi större mängder med lastbil. Alla möjliga, från tanten i huset bredvid till stora företag som Gina Tricot och Hard Rock Café, har stöttat vårt arbete. Verkligen alla! n

KATJA BLANK, GÖTEBORG

n n n Den 6 mars 2022 kom jag till Polen från Odessa. Jag var tvungen att fly från Ukraina och lämna mitt hem och mitt arbete för mina barns skull. I Ukraina arbetade jag på en statlig bank, men jag har också erfarenhet av arbeta med flyktingar, för jag hjälpte internflyktingar från Donbas efter 2014.

Mina barn har anpassat sig till livet i Polen, och jag skulle vilja stanna, bo och arbeta här. Jag är tacksam över mitt arbete på MPCA1 i Gdansk. Att få möjligheten att hjälpa andra och att känna att det jag gör är till nytta är viktigt för mig. Jag tror att jag eftersom jag själv är flykting kan förstå vad andra ukrainare behöver nu när de flyr undan kriget. Det här arbetet får mig att känna mig behövd – jag känner att människor behöver mig här.

Det jag är mest orolig över är om jag inte kommer att klara att försörja mina barn. Jag vill bara att de ska få ha ett normalt liv.

Den hjälp vi får här i Polen och från olika hjälporganisationer är helt avgörande för oss. n OLGA , ODESSA/GDANSK

n n n Våren 2022 vädjade den ukrainska posten om hjälp med förnödenheter till det ukrainska folket från flera postoperatörer i Europa och andra delar av världen. Vi på PostNord tog beslutet att hjälpa till genom att erbjuda medborgare i Norden att kostnadsfritt skicka paket med varor utifrån en lista med de förnödenheter som är efterfrågade. Listan, som vi har fått från den ukrainska posten, publicerades på våra webbsidor. Sedan dess har medborgarna i Sverige, Danmark och Norge haft möjlighet att kostnadsfritt skicka förnödenheter till Ukraina. I Finland samarbetar vi med ukrainska föreningen i Finland. Listan med vad som behövs uppdateras så snart vi får ny information från ukrainska posten.

Gensvaret bland medborgare i Norden har varit stort. Under 2022 transporterade PostNord 74 000 paket med förnödenheter till Ukraina. De sorteras på en sorteringsanläggning i Polen, och därifrån kan ukrainska myndigheter göra beställningar. Den ukrainska posten levererar dem in i Ukraina. De bekräftar med jämna mellanrum att hjälpsändningarna från PostNord kommer fram och att de är till stor nytta.

JÖRGEN SONDRUP, INTERNATIONAL OPERATIONS MANAGER PÅ

Help Ukraine Gothenburg

BILD: FUNDACJA LWF W POLSCE

n n n Barnmissionen i Malmö har arbetat i Ukraina i 30 år. Vi har personal på plats på Barnmissionens kontor och lager utanför Lutsk i västra Ukraina.

Sedan kriget startade har vårt arbete med humanitär hjälp intensifierats, och vi har skickat bland annat mat, vatten, ”vegomjölk”, kläder, sängar, sjukhusutrustning och rehabiliteringshjälpmedel. Hittills har 40 hjälpsändningar skickats iväg – de senaste med hjälp av elever från Praktiska gymnasiet i Malmö – och Bo Wallenberg, vår generalsekreterare, säger att vi kommer att fortsätta skicka hjälp så länge det behövs.

Varje lastbil rymmer 90 kubikmeter och kan lastas med 20 ton humanitär hjälp. Det innebär att vi sedan kriget började har skickat 780 ton och 3 500 kubikmeter hjälp till Ukraina. En del av den delas ut till internflyktingar och andra behövande i västra Ukraina, och en del skickas via myndigheternas försorg vidare till behövande i krigszonerna. n

EVA RUDERSTAM, BARNMISSIONEN

n n n Det är fint att bo på en plats där man kan känna sig trygg.

I Ukraina arbetade jag med psykoterapi, och här på MPCA:s center i Gdansk arbetar jag som psykolog. När jag och min man kom hit till Polen fick vi bo hos en polsk familj som hjälpte oss att hitta arbete.

Tack vare mitt arbete på centret mår jag mycket bättre nu. Jag vet att mina chanser att hitta ett bra arbete är små eftersom jag inte talar polska.

Språket är nog det största hindret för ukrainare som har kommit till Polen, och det gör också att deras ekonomi blir osäker. Därför har många återvänt till Ukraina trots att det fortfarande är farligt att vistas i deras hemstäder.

Psykologiskt stöd till flyktingar är viktigt. Utan det kan vi känna att vi hänger i luften mellan våra hem i Ukraina och våra nya hem i Polen. Många ukrainare har högre utbildning och arbetslivserfarenhet och kan inte få arbete inom sitt område. Förlusten av stabilitet, hem och stadig inkomst får vår självkänsla att sjunka. Vi kan inte bara låta den mänskliga potential som de ukrainska flyktingarna har gå förlorad här.

Om vi kunde ordna så att flyktingar får träffa psykolog i grupp, arbeta med självskattning i grupp och ha gruppsamtal tror jag att många skulle komma på fötter snabbare och hitta arbete. n

n n n Före krigsutbrottet hade det kommit en del ukrainare till Linköping, människor som kände på sig att det skulle hända något, och jag har blivit nära vän med en av dem. Ändå blev det en chock för oss när kriget bröt ut.

Jag är vaktmästare i Linköpings domkyrka, och det blir mycket ljusstumpar här. Jag började gjuta ljus hemma på kvällarna. Ganska snabbt kom jag fram till att jag kunde göra sexton i taget, i aluminiumburkar och med en mutter i botten för att fästa veken. Mina barn blev lite förvånade att jag köpte så mycket energidryck till dem! Jag färgar ljusen blå och gula med kritor.

också kunna betala två kronor om det är det man har.

Under våren var jag deltidssjukskriven för post-covid, och ljusen var en bra sysselsättning när jag var hjärntrött och hade det svårt med närminnet. Det kändes som om jag kunde göra något. Ett ljus symboliserar så mycket! Men det blev lite stressigt också – när jag hade ställt 16 nya ljus på bordet på morgonen var de slut samma eftermiddag, och jag tror att det blev ungefär 1 000 ljus sammanlagt innan jag tog en paus. Nu hoppas jag att jag kan börja snart igen.

Vi har verksamhet för hörselskadade i församlingen, och det har visat sig att en grupp hörselskadade ukrainare kan vara med, för teckenspråken är så pass lika att de förstår varandra. I vår barnhörna sitter det många teckningar med Ukraina-flaggor. n

LINA,

ANSTÄLLD VID MPCACENTRET I GDANSK

Ljusen ställde jag i kyrkan tillsammans med en skylt från Act Svenska kyrkan och en QR-kod så att man kan swisha så mycket man vill. Jag har hört att många ”betalar” 200 eller 300 kronor för ett ljus, men man ska

KIRA ENGHOLM, LINKÖPINGS

DOMKYRKOFÖRSAMLING

Barnmissionen.

n n n Jag flydde från Ukraina tillsammans med mina barn och min mamma den 6 mars 2022. När kriget började hoppades jag att det snart skulle ta slut, men jag insåg snabbt att situationen bara blev värre och blev rädd att gränserna skulle stängas. Polen valde jag eftersom det är ett EU-land och eftersom vi skulle kunna återvända snabbt till Ukraina härifrån om det blev nödvändigt.

Vi är helt beroende av det ekonomiska stöd vi får från Lutherska världsförbundet, och vi förstår att situationen är komplicerad och att det är många som har samma behov som vi. Empati och tålamod är så viktigt nu. I Ukraina arbetade jag som HR-chef före kriget. Nu måste jag lära mig polska för att kunna få ett arbete här.

Vi bor hos en polsk familj som tar hand om oss, och vi har acklimatiserat oss här i Polen, och om vi stannar eller inte när kriget tar slut beror på hur mina barn har det här – de är det viktigaste för mig. Det ligger en polsk militärbas nära den lilla staden där vi bor, och i början när vi inte visste det och plötsligt hörde flygplanen ville vi bara springa vår väg. Mina barn förstår inte varför vi inte kan resa hem, och jag försöker undvika att skapa hat mot ryssarna, så jag har inte sagt rakt ut vem det var som attackerade Ukraina, jag har bara sagt att dumma människor kom till vårt land. n

ANASTASIA

n n n Ukraina har varit en betydande marknad för Väderstad i många år. Vaderstad Ukraine finns ungefär 20 mil söder om Kiev och har en hängiven skara medarbetare som före kriget marknadsförde Väderstads maskiner och delar. Medarbetarna finns överallt i landet med undantag för ockuperade områden.

En av Väderstads ingenjörer tog ett eget initiativ och konstruerade en enkel spis för matlagning utomhus. Den är i första hand tänkt som nödhjälp till människor som fått sina hus och lägenheter bombade och strömmen avskuren. Olika grupper, mest ingenjörer men också andra yrkesgrupper, svetsar dem på kvällstid. Hittills har över 100 personer varit med och tillverkat ungefär 750 spisar av material som är skänkt av Väderstads leverantörer. Vi har åtagit oss att sköta transporten till Ukraina, och Vaderstad Ukraine distribuerar dem. De har blivit en viktig del av vardagen för hårt drabbade ukrainare, och efterfrågan är mycket stor. Vi delar gärna med oss av ritningarna och skärfilerna till andra företag, och nu tillverkas samma kaminer av flera företag i Sverige och i utlandet.

I takt med att Ryssland har slagit sönder Ukrainas elnät och infrastruktur har nöden blivit mycket svår, och människor fryser ihjäl. Bristen på reservkraft är enorm. Från

flera håll togs ett initiativ nästan samma dag. En lantbrukare, LarsHåkan Jonsson nära Örebro, tog kontakt med oss och erbjöd sig att skänka ett stort reservelverk om vi kunde ordna transport och se till att det kom fram till en plats där det behövdes. Leif Karlsson i Örebro hörde av sig och ville bidra om vi kunde hjälpa till att få ut reservkraft till några av de mest behövande i Ukraina. Våra egna funderingar hade gått i samma riktning. Vi frågade andra företag och privatpersoner, och i stort sett alla sa ja. På ett par veckor fick vi ihop elverk i olika storlekar för att fylla kanske tre–fyra långtradare eller trailers. Det första aggregatet är inkopplat vid ett sjukhus i en stad med ungefär 200 000 invånare och med svårt sargat elnät. Den här resan fortsätter, och vi får dagligen kontakt med människor, både bönder och andra, som vill skänka elverk i olika storlekar. Vi kontrollerar vilka vi kan använda, och det är de flesta. Vi levererar många den här veckan, och fler är på gång. n CRISTER STARK, VÄDERSTAD AB

n n n Vårt team här i Ukraina har 50 anställda, och vi arbetar med service, reservdelar och konsultationer hos våra kunder och återförsäljare. På det sättet har vi som företag

redan lagt upp ett slags krigföring. I december 2021 förberedde vi oss och gjorde två kontor så motståndskraftiga som möjligt, men den ryska invasionens omfattning var en chock. Jag sov på kontorsgolvet i ett par månader medan vi anpassade arbetet till den nya situationen. Den 11 mars 2022 kunde vi börja leverera maskiner till kunder igen, och sedan dess har vi arbetat för fullt.

Vår huvuduppgift som dotterbolag till Väderstad är att stötta nyckelfunktionerna i matsäkerhetskedjan.

Våra kontor är förberedda för det vi måste kunna göra: dieselgeneratorer, medicinförråd, en annan uppkopplingslösning. Vår personal ute i regionerna har fått mobila elverk, och vi har haft genomgångar på videolänk med säljare och med kundernas tekniker.

Lite i taget har vi kunnat bygga upp logistiken för att kunna samarbeta med biståndsfonder, volontärer och militär.

När Morgan Collin tog initiativet till ”Swedish stove” började vi importera dem och leverera dem tillsammans med Swedish Business Association in Ukraine. Spisens utformning är nästan perfekt – den är hållbar, den går att flytta, och den har flera funktioner.

I december levererade vi spisar till och med till den ukrainska underrättelsetjänstens huvudkontor, 100 stycken, och de har höga kvalitetskrav. Vi har fått veta att många fler svenska företag är med och tillverkar spisarna nu, och vi ber dem att öka produktionstakten i vår och i sommar, för de befriade områdena ligger i ruiner, och det kommer att behövas spisar vintern 2024 också.

En annan sak som vi gör är att importera elverk från Sverige till sjukhus och militära enheter. Kapaciteten varierar, det är upp till 420 Kwt. Vi har redan levererat 30 enheter, och fler är på gång. n

VITALYI FILATOV, VADERSTAD UKRAINE

Anastasia. Crister Stark, Väderstad.

”Swedish stove” i Ukraina..

n n n Hanna och Olga kom med sina barn till Polen den 5 april 2022. Hanna är koreograf och Olga är barnpsykolog och arbetade som biträdande rektor på en skola. Nu undervisar Olga på distans, men Hanna har inte kunnat arbeta sedan de flydde.

– Vi tackar Gud för att vi har någonstans att bo och något att äta, men vi måste lämna lägenheten där vi bor nu på söndag, och vi vet inte vart vi ska ta vägen, säger Hanna. Vi skulle vilja hitta lite stabilitet i våra liv. Nu lever vi med stora känslosvängningar konstant. Vi vet inte vad som kommer att hända när det ekonomiska stödet från Lutherska världsförbundet tar slut.

De säger att det är svårt för dem utan barnens pappor. Barnen saknar dem mycket och frågar hela tiden när det går att resa hem. De ber släktingar i Ukraina att skicka bilder av platser där de lekte före kriget.

– Jag har en allvarlig sjukdom, men det är svårt att få rätt vård här, säger Hanna.

– Om det inte hade varit krig skulle vi ha förberett min mans födelsedagskalas nu, säger Olga. Han är kvar i Ukraina och riskerar livet varje dag.n

n n n Det började med krögaren Take Aanstoot i Linköping som hade en gammal lastbil stående när kriget bröt ut. Han bad vänner och bekanta på Facebook om hjälp med gratis eller billig reparation av den och om utrustning att fylla den med. Hans nätverk lyckades hitta lösningar på alla utmaningar, och lastbilen fylldes snabbt med donerad och nyinköpt utrustning.

– När jag överlämnade den trodde jag att min hjälpinsats var klar, säger han. Jag trodde inte att det skulle bli så här stort.

Men fordon är en enorm bristvara i Ukraina, och det är ofta bristen på just lastbilar som är flaskhalsen i distribution av ammunition och utrustning till soldater och av mat, mediciner och förnödenheter till civilbefolkningen i de drabbade områdena. Det behövs också fyrhjulsdrivna pickup-bilar eftersom de

bland annat används för att hämta sårade soldater på slagfältet.

Så när Take kom tillbaka från Ukraina köpte han in ytterligare tre lastbilar. Samtidigt ville många stödja arbetet, och kontaktnätet utökades snabbt med en rad olika kompetenser. Blågula Bilarna har blivit en mindre folkrörelse och en organisation – nu är det långt över 50 volontärer som hjälper till med att samla in medel och material, med administration och ekonomi, med hämtning av last inom Sverige och med leveranser av fordon och material direkt till Ukraina i stort sett varje vecka.

I januari (när detta skrivs, red:s anm) levereras mer än 20 fordon, och allt är finansierat med gåvor från privatpersoner och företag. Take har själv varit i Ukraina tio gånger och kör snart igen. n

KLAS ANDERSSON, BLÅGULA BILARNA

n n n Nordisk Östmission grundades 1956 för att sprida evangeliet i Östeuropa. Efter Sovjets fall började vi stötta församlingsbyggnad i Charkiv. Idag samarbetar vi med två små lutherska kyrkor, DELKU och SELKU, med församlingar i hela Ukraina. Våra kontakter i DELKU är biskop Sjvarts i Charkiv och pastor Gross i Petrodolynske. I Charkiv stöder vi ett barnhem för funktionshindrade samt tryckning av kristen litteratur. I Petrodolynske har vi hjälpt till att bygga en lekplats som används vid barnsamlingar.

I SELKU har vi kontakt med pastor Schewtschenko i Odessa, pastor Bevs i Dnipro och familjen Miller i Mykolajiv. Vi har bidragit med löner och gett pengar för inköp av en minibuss. Församlingen i Dnipro har fått stöd till ombyggnad av kyrkolokal, i Mykolajiv har vi finansierat brunnsborrning, och vi har gett ekonomiskt stöd för inköp av mat. Från vårt lager i Solberga skickade vi i augusti en last till DELKU:s församling i Ivano-Frankivsk och i början av det här året en last till Mykolajiv. Ukrainska ungdomar från de här kyrkorna har också fått möjlighet att delta i ungdomskonferensen Corpus Christi i Göteborg. n

MARTIN WIHLBORG, NORDISK ÖSTMISSION

Nordisk Östmission.

Blågula Bilarna.

Hanna och Olga.

n n n Raggsockor för Ukraina började som Raggsockor för Syrien i januari 2014. Tiotusentals plagg stickade av människor från hela landet kom till de syriska flyktingarna i Jordanien. 2018 gick sista lasset, och sedan har gruppen varit vilande – tills nu när ett nytt krig, nya behov och kyla har drabbat ett nytt land. Då blev gruppen Raggsockor för Ukraina. Nya medlemmar och stickerskor har kommit till, och tidigare stickerskor har fått ny glöd. Så nu är insamlingen i gång igen.

Sedan slutet av november har det kommit hundratals stickade plagg som har transporterats till Ukraina via privata kontakter. Första transporten gick till Cherson, och den andra gick till ett sjukhus i Ternopil.

Så gott som alla plagg kommer hem till mig för att packas om och tas till den som transporterar dem vidare. Behovet är stort – alla storlekar och allt slags stickat. Ju varmare garn desto bättre. Ett specifikt behov kom upp häromdagen, något soldaterna i Ukraina har frågat efter: buffar (en sorts halsdukar) i svart och grönt.

Ett stort tack till alla som stickar runtom i Sverige, till alla som lägger ner själ och hjärta och mycket kärlek i varje plagg! n

ANNE COLLÉN, VÄSTERÅS

n n n Skånegruppen är en ideell handarbetsgrupp som sedan sju år arbetar projektinriktat och hjälper med vad vi kan där det behövs. Vi utgår från Dalby men ses också i vår Facebook-grupp där vi är ungefär 300 medlemmar varav ungefär 100 aktivt handarbetande. Just nu bistår vi bland annat Ukrainahjälpen i Hörby med våra alster.

Det blir mycket stickat, virkat och sytt till folket och soldaterna där. Högt upp på soldaternas önskelista stod kragar och halstuber, och det var klart att vi ställde upp. Utöver detta tillverkar vi också många filtar och småvarmt som Ukrainahjälpen sedan delar ut där de mest behövs, bland annat till barnhem och sjukhus. Eftersom vi är en grupp som är van att med kort varsel ställa om och rikta våra insatser efter behov och efterfrågan så har vi byggt upp ett brett och flexibelt hantverkskunnande. Engagemanget är stort och intensivt med mycket omtanke och värme bakom varje alster. n

n n n Wiktoria, Oksana och Serafina arbetar tillsammans på MPCA:s center i Ostróda i Polen. De registrerar flyktingar som behöver ekonomiskt stöd.

– Det är ett svårt arbete, mest på det känslomässiga planet, säger Wiktoria. Det är inte bara det att vi själva överlevde krigets helvete, utan varje dag hör vi om nya tragedier när människor berättar för oss om flykten hit till Polen.

Wiktoria kom till Ostróda med sin son och sin dotter, och de har också starka minnen av kriget.

– När de hör att ett flygplan kommer vill de gömma sig under sängen, säger Wiktoria. Det är bättre nu. Men jag kommer aldrig att glömma ljudet av raketerna.

Redan före kriget hade hon några ukrainska vänner i Ostróda, och de hjälpte henne att hitta en lägenhet.

– Polen är vackert, men hemma är alltid bäst. Det jag skulle vilja ta med mig härifrån är den lugna himlen och en dag utan sirener. Vi gömde oss i källaren i mer än två veckor för att ryssarna fällde bomber. När vi kom upp var många av byggnaderna borta.n

n n n I december hade jag förmånen att åka till Ukraina och jobba som volontär för Operation Aid. Det blev en tid som jag aldrig kommer att glömma.

Bristen på el och värme, flyganfallen, och de långa körningarna genom ett nedsläckt land – men det som gjorde starkast intryck var mötena med människorna. Människor som riskerar livet varje dag, vars familjer har splittrats, och vars tillvaro vänts upp och ner, men som okuvligt fortsätter att kämpa för sitt land och sin frihet.

Vårt uppdrag bestod i att leverera humanitär hjälp i form av mat, varma kläder, ved, hygienartiklar, sjukhusutrustning med mera från uppsamlingsplatser i västra Ukraina till platser i öster och söder där behoven är som störst. Utan mellanhänder och svinn på vägen. Det är en konkret och praktisk hjälp, som har en psykologisk dimension: det visar att vi i omvärlden bryr oss – och det hjälper till att hålla hoppet uppe. Det här kriget är närmare oss än vi tror, både geografiskt och säkerhetspolitisk, och det som var och en av oss gör nu har betydelse för framtiden. Inte bara för Ukrainas folk utan för oss alla. n

Wiktoria, Oksana och Serafina.

Raggsockor för Ukraina.

EWY AX, BILLEBERG

JOHANNA HOLMER , SIMRISHAMN, VOLONTÄR FÖR OPERATION AID

Centrumkyrkan i Vallentuna. n n n Vi i Centrumkyrkan i Vallentuna har sedan nio år en vänförsamling i Zjytomyr i norra Ukraina. Församlingens pastor, Pasha Yakobenko, har tillsammans med sin familj besökt oss flera gånger, och några av våra medlemmar har också varit i Ukraina.

När kriget bröt ut var det helt naturligt för oss att ta emot våra vänner. Vi har haft flyktingar boende i kyrkan, i familjer – bland våra medlemmar – men framför allt bland ortsbor som velat hjälpa till.

Genom våra ukrainska vänner har vi arrangerat hjälpsändningar både på eget initiativ och tillsammans med hjälporganisationer. I julas samlade vi in pengar till kaminer som tillverkas i Ukraina. Våra ukrainska vänner stod tillsammans med oss på julmarknaden i centrum. Vi fick in 167 000 kronor som kunde skickas ner till Ukraina omgående.

En kamin kostar 1 500 kronor att tillverka. Det blev alltså 110 kaminer. Vi har också haft en basar med ukrainskt och svenskt hantverk som har inbringat 46 000 kronor.

Just nu (i mitten av januari 2023, red:s anm) inviger vi tre uthyrningsrum med gemensamt kök, tvättstuga och badrum i vår kyrka. Det är en ombyggnation som vi har satsat på för att ge en mer hållbar bostadssituation för våra flyktingar.

Församlingens engagemang har gjort att vi fått ett helt nytt renommé på orten, och de ukrainska ungdomarna har snabbt blivit en del av vårt eget ungdomsgäng.

n ANNIKA BERTILSSON, PASTOR I CENTRUMKYRKAN I VALLENTUNA

n n n När jag fick veta att det är krig i mitt hemland började jag tänka på hur jag skulle kunna hjälpa mitt folk som bor kvar där. Jag är språklärare till yrket men stickar mycket kläder. Min första tanke var att sticka till barn som bor på barnhem i den stad där jag föddes och växte upp, Berdichev. Jag frågade min granne och några vänner om de ville hjälpa mig, och vi började samla pengar och garn och letade upp fler som ville vara med och sticka tillsammans. En av oss frågade i en lokal Facebook-grupp, och jag blev tipsad om en grupp som heter ”Handarbeta för välgörenhet” och frågade där. Så småningom började vi samla stickade tröjor, sockor, mössor, vantar och halsdukar och många virkade djur och barnfiltar. I mitten av september skickade vi 15 kilo med posten till min mamma, och paketen kom fram i början av oktober.

Min mamma berättade för mig att mer än 2 000 personer hade kommit som flyktingar till Berdichev på grund av kriget. ”Naturligtvis behöver de varma kläder till vintern”,

tänkte jag och fortsatte med projektet. Vi skickade två paket till i oktober, men när de kom fram blev min mamma tvungen att betala motsvarande 1 000 kronor för att hämta ut dem. Hennes pension är låg. Jag hörde av mina ukrainska släktingar som har flytt från kriget till Sverige att det finns en man som åker till Ukraina ofta. Nu har han lovat att ta våra paket med sig i fortsättningen.

Jag är jättetacksam över alla som har hjälpt mig med att sticka kläder till både barn och vuxna, alla som har virkat djur och filtar, alla som har gett oss pengar och garn! Jag tackar Gud för den här möjligheten att hjälpa andra.

TETIANA LANG, SKARA

n n n Våra [ukrainska] styrkor har steg för steg befriat städer och byar i landets södra och östra delar. Vi har gjort många resor till de befriade städerna och byarna i Donetsk- och Charkiv-regionerna. Normalt finns det ingen elektricitet, gas eller mobilkommunikation och naturligtvis inget internet. Det finns inte heller några apotek eller livsmedelsbutiker. Vi har därför med oss mat, mediciner och mycket annat viktigt.

Vi fortsätter också att hjälpa flyktingar som nu befinner sig i

Tetiana Lang.

Dnipro. Under kriget har vi hjälpt tiotusentals människor. Nya flyktingar från de befriade städerna och byarna kommer hela tiden in till vår stad. De har lämnat sina hem för att de inte längre har möjlighet att värma dem. Varje dag har vi gudstjänster eller gudstjänstförberedelser. Vi arbetar också ständigt med att ta emot människor och resa till andra församlingar. Varje söndag efter högmässan fördelas hjälp till de behövande, både stadens invånare och flyktingar. n

SERGEJ BEVS, PASTOR I DNIPRO (HÄLSNING FÖRMEDLAD GENOM NORDISK ÖSTMISSION OCH ÖVERSATT FRÅN ENGELSKA AV MARTIN WIHLBORG)

n n n Från och med krigets första dag gick våra församlingsmedlemmar ut till vägarna nära den ungerska gränsen och stöttade de människor som var på väg bort från kriget – de gav dem dricksvatten, de gav dem mat från sina egna hem, de skjutsade dem från järnvägsstationen till gränsen. Det hände spontant, för de vet att vi är kallade till barmhärtighet och gästfrihet, till att hjälpa dem

som har det värre än vi, dem som kommer från östra Ukraina.

Transkarpatien är den enda region i Ukraina där det inte har varit strider (detta uttalande gjordes i september 2022, red:s anm), så många ukrainare har kommit, och vår kyrkas sätt att hantera det var avgörande för de internflyktingarna – de har fått mat, tak över huvudet, medicinsk hjälp och annat som de behöver. Kyrkan driver fyra skolor i regionen, och undervisningen tog paus för att skolorna skulle kunna förvandlas till flyktingboenden. Församlingarna har snabbt byggt ut sitt diakonala arbete och fraktar bröd till andra delar av landet eftersom det är matbrist där. Vår kyrka har tagit på sig ansvar som regeringen borde ha tagit.

Vi använder våra befintliga ekumeniska kontaktvägar i regionen för att säkerställa att mat och hygienartiklar kommer fram till konfliktområdena i öst. Vi ber våra vänner om hjälp – ungrare, ukrainare, protestanter, ortodoxa – och ser till att det vi får av dem kommer fram till de människor som behöver det. Vi ber tillsammans varje gång vi skickar en transport österut, och vi ber tillsammans för fred i området.

SÁNDOR ZÁN FÁBIÁN, BISKOP I DEN REFORMERTA KYRKAN I TRANSKARPATIEN OCH UKRAINA, I ETT ANFÖRANDE UNDER KYRKORNAS VÄRLDSRÅDS

GENERALFÖRSAMLING I KARLSRUHE HÖSTEN 2022

n n n I mitten av december skickade Tele2 sju mobila elverk till Ukraina i samarbete med Hjärta till Hjärta och med stöd av deras samarbetspartners. Elverken kommer att användas till att stötta mobilnät, sjukhus och annan samhällsviktig infrastruktur där elen har slagits ut.

Efter bombningarna av infrastruktur har den bristande tillgången till el i Ukraina blivit ett omfattande problem. Flera ukrainska städer och livsviktiga samhällsfunktioner står utan elförsörjning. Därför valde vi ut sju av våra mobila elverk som inte längre var i bruk. Initiativet togs av en av våra medarbetare.

– Behoven av el i Ukraina är enorma. Med elverken kan vi bidra konkret på plats till att få igång mobilnät och annan viktig infrastruktur, säger Henric Sehlin som är fältservicetekniker på Tele2. n

FREDRIK HALLSTAN, TELE 2

Sergej Bevs (till höger) på besök.

Henrik Sellin.

Mobilt elverk.

n n n Sam-Hjälp startade inom Svenska Alliansmissionen för 32 år sedan och är numera en fristående biståndsorganisation. Vårt huvudfokus och vår målsättning är humanitär hjälp på kristen värdegrund till Östeuropa. Den består av hjälpsändningar samt ekonomiska medel till stöd för olika projekt och insatser, bland annat utbildningsprojekt.

Sedan slutet av 1990-talet har vi skickat hjälp och stöd till Ukraina. Den kontakt vi har idag, en organisation 20 mil väster om Kiev, har funnits sedan 2008.

När det fullskaliga kriget bröt ut i februari hade vi ingen startsträcka. Den första långtradaren kunde lämna Jönköping redan den 25:e februari. Sedan dess har vi kört 24 transporter med katastrofhjälp. En del långtradare har vi kört till Rumänien och Polen där lasten har lastats om till andra fordon för att sedan spridas till flera delar i Ukraina, men de flesta har gått rakt till vår mottagare som sedan har distribuerat lasten vidare. Vi vet att materialet har nått 60 platser. De

flesta ligger i östra Ukraina, och det fungerar tack vare det kontaktnät vår mottagare har.

Vi har upplevt enorma välsignelser i engagemanget från privatpersoner, församlingar och företag med materiella och finansiella gåvor. Tack vare ett stort antal volontärer som sorterar, packar och lastar allt kan vi se till att det förvaltas på bästa sätt. n

MAGDALENA LILJEMARK, SAM-HJÄLP

n n n Under krigets första dagar flydde min fru och våra två barn från Cherson till min svärmors hem i västra Ukraina. Men efter några veckor hyste hon 17 personer, och det fanns flera miljoner flyktingar i den delen av landet, så min fru och våra barn reste vidare till Norge där jag studerade på 1990-talet.

Jag lämnade vår lägenhet när bombningarna började. I 58 dagar arbetade, åt och sov jag i bibelsällskapets lokaler. Vi har en källare

där man kan söka skydd och där vi kunde ge andra skydd.

När de ryska trupperna gick in i Cherson kastade de ut oss. I november drog de sig tillbaka, men då var lokalerna förstörda och väggarna fulla med kulhål.

Under året har vi, bibelsällskapets anställda och volontärer, delat ut hundratusentals bröd och biblar, evakuerat människor från krigszoner, kört ut bland annat mediciner, livsmedel, vatten och elgeneratorer, hållit kurser i biblisk själavård för präster, lekmän, unga som gamla – och haft otaliga samtal med våra landsmän.

Vi upplever ett så stort behov av både fysisk och andlig hjälp, en öppenhet för Bibelns ord och en längtan efter att få höra om Gud. Och vi är så tacksamma för all hjälp vi själva får, både humanitärt och andligt. n

ANATOLIY RAYCHYNETS, BITRÄDANDE GENERAL SEKRETERARE FÖR BIBELSÄLLSKAPET I UKRAINA

n n n I våras, direkt efter det ryska angreppet mot Butja, skickade vi in vår ansökan om medlemskap i Kyrkornas världsråd, och igår (i början av september, red:s anm) lämnade jag in vår ansökan om medlemskap i Conference of European Churches. Det är omöjligt att fortsätta på ett så underligt sätt som de två senaste decennierna när det har talats om Ukraina utan att representanter för Ukraina har varit med. Vi har varit kristna i mer än 1 000 år och har miljontals troende.

Så till frågan om stöd till Ukraina eftersom kriget fortsätter: Vi lever i ett land som lider under ryska grymheter varje dag, varje timme och till och med varje minut. Det har ett mycket högt pris – varje timme kostar människoliv. Jag vet det av egen erfarenhet eftersom Chernihiv var i ryssarnas händer i 38 dagar. Vi bombades varje dag, det kom missiler. Under mars dog 700 människor i anfallen. Många byggnader och bostäder förstördes. Jag ser konsekvenserna av kriget varje dag. Jag vill be er alla att göra så mycket ni kan, på olika sätt, för att hjälpa

Anatoliy Raychynets.

En av vedkaminerna från Sam-Hjälp har levererats.

Ukraina och ukrainarna att nå fram till en rättvis och verklig fred och att med denna fred få slut på kriget. n ÄRKEBISKOP YEVSTRATIY AV CHERNIHIV OCH NIZHYN VID EN PRESSKONFERENS UNDER KYRKORNAS VÄRLDSRÅDS GENERALFÖRSAMLING I KARLSRUHE I TYSKLAND I SEPTEMBER 2022

n n n Under det senaste halvåret har vi i Bibelsällskapet i Ukraina utbildat över tusen traumaterapeuter i ett behandlingsprogram som bygger på psykologisk, pedagogisk kunskap. Vi använder bibelberättelser som inspirerar till hopp och nytt livsmod – eller som sätter ord på de inre sår många bär.

Barnen i östra Ukraina har upplevt bombregn och sett hur kriget dödar, de har mött ryska soldater i de ockuperade områdena, och allt har varit extrema upplevelser för dem.

Barnen äger framtiden i det krigshärjade landet. Jag ser fram emot att kriget får ett slut och att återuppbyggnaden av Ukraina kan få påbörjas. Men man kan inte bygga upp ett land

igen utan att samtidigt läka trasiga barnahjärtan.

Väldigt ofta försöker vi skydda barn från vad som händer omkring dem och hoppas att ju mindre de vet, desto lättare är det för dem att överleva. Men till största delen ser, känner och förstår barn så mycket mer än vi inser. De känner smärta och rädsla precis som vi vuxna, och kanske mycket djupare.

Vi har ett stort ansvar att lära barn att förstå och särskilja sina olika känslor och hantera dem. När vuxna ”gömmer sig”, eller inte diskuterar omständigheterna, inte frågar hur barn mår, då är det mycket svårare för barnen att övervinna krigets konsekvenser. De har en förmåga att begrava sina trauman så att omgivningen inte märker dem, men erfarenheten är att de efter en kort tid vill prata om de hemska saker de har varit med om. Därför är traumabehandling av största vikt. De ukrainska myndigheterna har också lyft fram vårt initiativ som en av de viktigaste insatserna kring traumabehandling.

Det finns inget mer hoppfullt än att se ljuset och glädjen återvända till ett par barns ögon. n

VICTORIA RAYCHYNETS , ANSVARIG

FÖR DET UKRAINSKA BIBELSÄLLSKAPETS

TRAUMAARBETE BLAND BARN I ÖSTRA

UKRAINA, INTERVJUAD AV THOMAS GODSK LARSEN OCH LOTTA RING

BILD: SEAN HAWKEY, KYRKORNAS VÄRLDSRÅD

Ärkebiskop Yevstratiy.

Victoria Raychynets.

”Det kommer att vara en långdragen kris”

– Vi trodde aldrig att det skulle hända, säger Klára Keveházi.

Ungern och Ukraina delar 135 kilometer gränslinje, och på den ukrainska sidan bröt kriget ut.

INTERVJU ANNA BRAW BILD HUNGARIAN INTERCHURCH AID

n n n Hungarian Interchurch Aid har arbetat i Ukraina sedan 1998.

– Vi kom dit efter en stor översvämning, säger Klára Keveházi.

Hon är Director of Humanitarian and International Development Department, alltså ungefär chef för humanitärt arbete och internationellt insamlingsarbete, på HIA och arbetar mest på huvudkontoret i Budapest men har liksom många av sina kolleger varit i Ukraina då och då.

– Så såg vi att det fanns stora behov av mer och bestämde oss för att stanna, säger hon. Vi byggde ett socialt center, registrerade oss och har arbetat bland annat med att stötta äldre och med utsatta familjer där barnen behöver insatser för att utvecklas. Vi samarbetar med många organisationer där och har många ukrainska medarbetare. En del sa att något hemskt skulle kunna hända. Men vi trodde ändå inte att det skulle bli krig.

kyrkor i samarbete

Själva den ungerska organisationen bildades ganska snart efter att järnridån hade öppnats, 1991, och har ungefär hälften av sin verksamhet i Ungern och hälften i andra länder.

– Här i Ungern arbetar vi bland annat med familjer i kris, med hemlösa, med äldre, och nu också med ukrainska flyktingar, berättar Klára Keveházi. Innan HIA bildades fanns det ett ekumeniskt råd, men i och med att det hände så mycket här och i de omgivande länderna ville vi i kyrkorna göra något mer professionellt. HIA har de protestantiska kyrkorna här som medlemmar, bland annat Frälsningsarmén och unitarianerna. Den ortodoxa kyrkan är också med.

Ganska snart gick HIA med i det som nu heter ACT Alliance.

– Det innebär att vi har arbetat tillsammans med Sverige, Tyskland, Nederländerna och Danmark i olika insatser. Och när kriget bröt ut i Ukraina var det vi som redan var där som kunde sätta igång med det humanitära arbetet direkt. Vi har bra relationer med många organisationer i Ukraina, och med myndigheter också.

gemensam bakgrund

Tillsammans med ACT Alliance i Genève skrev medarbetarna på HIA en appell och tog initiativet till ACT Ukraine Forum.

– Vi har haft vårt center i Transkarpatien där det bor många ungrare, men vi stärkte vår närvaro och byggde upp ett humanitärt center till, och tillsammans med DanChurchAid och Finn Church Aid byggde vi ett kontor för vårt gemensamma arbete. Vi arbetade tätt ihop, axel mot axel, för att komma igång snabbt. Nu har vi fem ungerska medarbetare på plats i Ukraina och ungefär 60 medarbetare där totalt. Vi var ju tvungna att växa väldigt snabbt – det var en enorm utmaning.

De pengar som svenska givare ger i kollekter och swishar vid andra tillfällen till Act Svenska kyrkans katastrofstöd till Ukraina går alltså via ACT Alliance till de insatser som Klára Keveházi och henes kolleger planerar och genomför.

– Vi arbetar med flera olika områden – tillgång till mat, tak över huvudet, psykosociala insatser. Före kriget hade vi byggt ett nätverk med små, lokala organisationer som bland annat arbetade med psykosociala aktiviteter. Vi har haft väldigt fina relationer med alla, öppna och transparenta, och vi har varit synliga. Jag tror att detta att vi delvis har en gemensam bakgrund har gjort att vi har lätt att förstå varandra. Nu vet alla att vi inte planerar att vara där en månad och sedan försvinna.

HUNGARIAN INTERCHURCH

AID, HIA, bildades 1991 och har varit medlem i ACT Alliance nästan lika länge. Organisationen har sitt huvudkontor i Budapest. Under 1990-talet var arbete med flyktingar från Jugoslavien en stor del av arbetet, och sedan dess har HIA arbetat tillsammans med andra ACT Alliancemedlemmar i bland annat

Etiopien, Afghanistan och Irak. I Ukraina har HIA arbetat sedan strax före millennieskiftet.

”vad är det som behövs nu?”

Klára Keveházi berättar om en strid ström inte bara av flyktingar utan också av organisationer precis efter krigsutbrottet: i stort sett alla icke-statliga organisationer, i biståndsvärlden NGOs (Non-Governmental Organizations), flyttade sina huvudkontor från Kiev till Lviv.

– När det gäller nyheter från Ukraina förlitar vi oss helt på vår personal och på deras kontinuerliga bedömningar – det är så vi arbetar, säger hon. En viktig sak att komma ihåg är att det här kommer att vara en långdragen kris. Även om en överenskommelse kommer till stånd snart tar rehabiliteringen och försoningen lång tid. Och vi måste vara där. Mat, kläder och hygien räcker inte. Psykosocialt stöd är en viktig del av vårt arbete. Vi arbetar med det redan nu, på lite olika sätt på olika platser, och det kommer att vara mycket viktigt framöver.

När den här intervjun görs är det några veckor kvar till ettårsdagen av krigsutbrottet.

– Nu arbetar vi mer och mer i de befriade områdena i östra Ukraina, säger Klára Keve-

házi. Vår personal reser dit. Men samtidigt rör ukrainarna på sig mycket. Det går i vågor. Många tar sig till gränsen mot Ungern, och en del kommer in i Ungern, så vi arbetar med dem på den här sidan också. Inför ettårsdagen har vi haft möten med personalen i Ukraina och kommunikationsavdelningen här i Budapest: vad ska vi berätta? Under tiden fortsätter våra projekt: hur ska vi kunna hjälpa, vad är det som behövs nu? Och vi samlar data hela tiden, för alla är så intresserade av siffror.

175 långtradare

Därför kan Klára Keveházi snabbt berätta att ungefär 220 000 människor har fått stöd genom HIA och ACT Alliance sedan krigsutbrottet, att 20 000 personer har fått vad som kallas Multi Purpose Cash Assistance, att 175 långtradare har körts till olika delar av Ukraina och att 1 500 ton mat och hygienprodukter har levererats.

– Under samma period har vi varit med och samordnat flyktingmottagandet här i Ungern,

startat ett flyktingcenter i Budapest och organiserat program så att de som har kommit hit har kunnat börja studera språket och fått kontakt med arbetsmarknaden, säger hon. Något som hon och hennes kolleger har lagt märke till både i Ukraina och i Ungern är den ideella andan, kanske till och med traditionen, bland ukrainarna:

– Vi samarbetar med många kyrkor fastän vårt fokus inte bara är att arbeta med dem. Många lokala församlingar arbetar med bistånd, och många använder sina lokaler till det. Det finns en stark frivilliganda i hela landet, alla vill hjälpa till. I Lviv fick vi snabbt massor av volontärer, och efter ett tag kunde vi anställa några av dem. Det var något mycket speciellt, detta att så många kom och erbjöd sin hjälp. Här i Budapest har barnläkare, lärare, tolkar och psykologer som själva är flyktingar också kommit och erbjudit sig att arbeta tillsammans med oss. De stöttar verkligen arbetet.

planering och flexibilitet

Barnens och de ungas situation är något som Klára Keveházi återkommer till.

– Nu under vintern har det blivit svårt när attackerna mot infrastrukturen i Ukraina gör att skolorna stängs. Många barn får bara un-

dervisning online. Men för det krävs ju datorer och uppkoppling. Vi har ett projekt där 400 skolbarn har fått bärbara datorer och där klassrum har fått teknisk utrustning. Det har visat sig att en del av de barn som har kommit hit till Ungern fortsätter att gå i skolan på distans i Ukraina.

Att planera för de närmaste månaderna är naturligtvis omöjligt – och det måste ändå göras.

– Ett av våra team kom till Cherson direkt efter befrielsen. Det behövdes generatorer, och vi kämpade för att få fram dem snabbt. Jag var i Kiev och Lviv och träffade barn som sa att de kände sig trygga nu. Så pratade jag med en kollega häromdagen: situationen är så oförutsägbar, allt kan hända, vi vet inte hur det blir. Och vi måste planera, och vi måste vara flexibla. Människor behöver oss. Vi är nära varandra. Det är bara en gräns mellan oss. n

Klára Keveházi.

– NORDISKT MISSIONSFLYG

1945–1950

NARIN FÖRLAG

apg för apostlagärningarna

Under åren efter andra världskriget fick Svenska Kyrkans

Mission en nystart genom flyget, ja, organisationen hade faktiskt ett eget flygplan. Den berättelsen har nu aktualiserats genom Eric Knutsons bok SE-APG Ansgar

Det är en berättelse om djärvhet, initiativkraft och mod.

Ett centralt namn är missionssekreteraren Oscar Rundblom, senare domprost i Västerås. Bakom sig hade han en enig missionsstyrelse.

För att förstå denna initiativkraft och riskvillighet måste man ge akt på att detta var en tid av uppvind för Svenska kyrkan. Hon hade haft en central roll i beredskapstidens Sverige. Kyrkans tro hade manifesterats i viktiga verk som En bok om kyrkan 1942 och Bo Giertz Herdabrev 1945.

Men kallelsen kom utifrån. Det var den norska missionen som behövde hjälp med att få hem missionärer från Madagaskar. De enda som kunde sälja flygplan var amerikanerna, och Norge hade ont om dollar.

Oscar Rundblom gav sig ut i Europa för att köpa flygplanet, och till slut fann han ett användbart i den amerikanska ockupationsstyrkan i Tyskland. Bara det var ett äventyr. Men Madagaskar kunde inte vänta. Alltså chartrades till en början ett flygplan från det svenska flygbolaget ABA, och med Carl Gustaf von Rosen som kapten gjordes den längsta flygning som något svenskt flyg någonsin gjort.

Valet av beteckning på det egna flygplanet gav sig självt. SE var beteckningen för Sverige, och APG fick stå för Apostlagärningarna.

Namnet Ansgar anknöt inte bara till missionstiden i Sverige på 800-talet utan också till den första svenska missionen i Eritrea på 1800-talet genom Evangeliska Fosterlandsstif-

telsen. Då hade nämligen EFS ett missionsfartyg med namnet Ansgarius. I huvudsak gick flygningarna till Afrika, eftersom det redan fanns en stor svensk närvaro i Etiopien. SEAPG Ansgar var ett tvåmotorigt flygplan av typ DC-3, alltså ett ur dagens synpunkt litet plan, men icke desto mindre flög det även till Indien.

Ansgar flög med många viktiga resenärer – och många kända. En av de mest kända var regissören, författaren och skådespelaren Rune Lindström, mannen bakom Himlaspelet. 1946 fick han idén till en långfilm i missionsmiljö. Inspelningarna började i Filmstaden Råsunda samma år. Rollistan innehåller stora skådespelare som Åke Fridell och Victor Sjöström. Det var Ansgar som flög filmteamet till Syd-Rhodesia, där scenerna med lokalfärg spelades in. Filmen fick titeln Jag är med eder. Den blev färdig 1948 och spelades på i stort sett alla svenska biografer.

Missionsflygplanet Ansgar var möjligt 1945, Jag är med eder var möjlig 1948. Men redan i sitt Herdabrev 1945 anade Bo Giertz andra tider. Tage Lindboms bok Efter Atlantis (1951, ny upplaga 2022) blev skriften på väggen. Hur många såg den?

n CHRISTIAN BRAW

ERIC KNUTSON SE-APG ANSGAR

NOTTO R. THELLE

KARL LUDVIG REICHELT – MISJONÆR MELLOM ØST

OG VEST

VERBUM FORLAG (NORGE)

EN PILGRIM I KINA

I ett halvt sekel, från 1903 till 1952, vandrade Karl Ludvig Reichelt (1877–1952) med pilgrimsstav i hand genom Kinas andliga landskap. Han var missionär och fromma buddhisters vän. Med rätta har han blivit omskriven redan tidigare, men nu har Notto Reidar Thelle – son till Reichelts närmaste medarbetare och själv dialogmissionär i Japan i många år innan han blev missionsprofessor i Oslo – efter flera års forskning publicerat sin insiktsfulla och ytterst väldokumenterade biografi om Reichelt. Den är vacker, lättillgänglig, rikt illustrerad, full av faktarutor, och så spännande att man läser vidare av bara farten.

Reichelt började som pietistisk evangelist under sju år i den främlingsfientliga provinsen

Tillbaka i Europa studerade han religionshistoria i Leipzig och teologi Oslo innan han återvände för att undervisa vid det lutherska prästseminariet i Shekow, studera buddhismen och besöka kloster runt om i Kina. Han hade rest dit för att omvända andra och blev själv omvänd, inte från sin tro men från fördomar och förutfattade meningar. Han fann mycket gott i mahayanas lära och praktik och anslöt sig till fornkyrkans tanke att Guds skapande Logos hade spritts (logos spermatikoi) och lämnat spår bland alla människor. I Kina fann han många sådana spår att anknyta till, särskilt i Det rena landets buddhism.

Han skapade ett slags kristetbuddhistiskt kloster, först i Nanjing och sedan på 1930-talet i Hongkong,

där kristna delade liv och bön med kringvandrande buddhistmunkar och gav dem undervisning. Där använde han frimodigt och målmedvetet kinesisk arkitektur, symboler, riter och texter för att överbrygga klyftan mellan västerländsk och kinesisk religion. Hans radikala inkulturation slog den internationella missionsrörelsen med häpnad och ledde till en brytning med Norska Missionssällskapet.

När Österns Assyriska kyrka på 600-talet mötte buddhismen i Kina gjorde kyrkan lotuskorset till sin symbol. Ur en halvt utslagen lotusblomma reste sig ett kors. Reichelt tolkade detta som ett löfte att kinesisk filosofi och religion skulle nå sin fullbordan i Kristus. Han valde lotuskorset som Buddhistmissionens logotyp. Munkar som blev döpta bar sedan lotuskorset om halsen; själv gjorde han det alltid.

Thelle redovisar ingående Reichelts syn på buddhismen och hur hans tillämpade religionsteologi fungerade i praktiken. Vi får också följa den häftiga debatten i Norge, där många avfärdade Reichelt som

en liberalteolog hänfallen åt synkretism. I Sverige, däremot, gav Nathan Söderbloms honom sitt fulla stöd. Reichelt var före sin tid. Han var en oförtröttlig visionär, djärv, konfliktskapande, mångbottnad, och motsagd.

Med stöd från Lunds Missionssällskap fortsätter kontakterna med Kinas religiösa värld, ekumeniska studier och teologisk utbildning på Tao Fong Shan. Det är ännu efter 90 år ett arkitektoniskt smycke och ett starkt vittnesbörd om religionsdialogens möjligheter på en skärningspunkt mellan kommunism och kapitalism, diktatur och demokrati, kinesisk och kristen kultur.

Tag och läs. Låt inte norskan avhålla er! Den erbjuder försumbara tolkningsproblem i jämförelse med de drivor av heliga skrifter på ålderdomlig kinesiska som Reichelt läste, tolkade, översatte och använde sig av.

n JONAS JONSON, BISKOP EMERITUS

Hunan 1903.

BILD: THOMAS KINTO, UNSPLASH

Tao Fong Shan, Karl Ludwig Reichelts livsverk.

Plats för reflektion

Nätverket

A World of Neighbours har sammanställt etiska

riktlinjer för ett mångreligiöst flyktinghjälpsarbete.

n n n Kan mångfald av religioner vara en sammanhållande kraft i ett samhälle som präglas av stor rörlighet?

Det har gått drygt ett år sedan forskarna i nätverket A World of Neighbours inledde projektet Public Theology in the Post-Migrant Society: The role of Religion in Multi Faith Refugee Relief.

Ett av målen för forskningen är att lyfta fram etiska riktlinjer för ett mångreligiöst flyktinghjälpsarbete och sammanställa dem. Forskargruppen beskriver riktlinjerna som en uppsättning idéer och en slags verktygslåda i arbetet för människor på flykt – med hjälp av dem kan man ta vara på människors olika religiösa eller icke-religiösa bakgrunder som en etisk kraft.

det europeiska flyktingmottagandet och gett upphov till debatter i många av de länder där nätverkets medlemmar arbetar.

Praktiker som verkar för och med människor på flykt befinner sig under hårt tryck, och det kommer fler och fler exempel på hur solidaritet och medmänsklighet kriminaliseras. Därför har forskarna i nätverket försökt skapa så kallade safe spaces där infekterade frågor kan dryftas i en trygg miljö.

”de är bara inte nedtecknade”

– De praktiker som har blivit intervjuade har visat sig ha vissa grundläggande etiska principer gemensamma, berättar Ulrich Schmiedel.

Han är forskningsledare i nätverket och undervisar också i teologi, politik och etik vid Edinburghs universitet.

medmänsklighet kriminaliseras

Under året som har gått har A World of Neighbours-nätverkets forskare och praktiker avsatt tid för att kunna samla in kvantitativa och kvalitativa data genom undersökningar, intervjuer och fokusgruppsdiskussioner. De geopolitiska omvälvningar som har skakat Europa under samma period har blottlagt dubbelmoralen i

– Vi frågade praktikerna om etiska riktlinjer, säger han, och flera sa något i stil med att ”vi har riktlinjer, de är bara inte nedtecknade någonstans”. Det verkar finnas en implicit förståelse bland praktiker av vad som fungerar och vad som inte fungerar, av vad de vill göra och vad de inte vill göra. Uppgiften för oss är att göra de implicita riktlinjerna explicita – att skriva ner dem,

TEXT AUDE SATHOUD ÖVERSÄTTNING OCH BEARBETNING MAGDALENA WERNEFELDT

Celia Gomez, Rebecca Lillian och Maurice Kirschbaum i en workshop med nätverket A World of Neighbours.

Forskargruppen i nätverket

A World of Neighbours har i uppdrag att upprätta en pool av forskare som står till praktikernas förfogande samt att genomföra specifika forskningsprojekt. Praktikerna är människor som arbetar med migranter i olika europeiska länder, och många av dem deltog i A World of Neighbours samtal och seminarier under den inledande perioden när det var ett program som drevs av Svenska kyrkan. Forskningsprojektet Public

Theology in the Post-Migrant Society: The Role of Religion in Multi-Faith Refugee Relief stöds av Lunds Missionssällskap, Birgit och Sven Håkan Ohlssons Fond och Royal Society of Edinburgh.

att formulera dem så att man sedan faktiskt kan prata om dem. Först då kan man förhålla sig kritisk och tänka igenom vad de innebär.

utrymme saknas

Ryszard Bobrowicz är doktor i praktisk teologi och verksam vid Centrum för teologi och religionsvetenskap vid Lunds universitet. Han säger att det har visat sig att praktikerna saknar utrymme för reflektion.

– Inte i den meningen att de inte reflekterar över sin egen praktik, utan att de inte har utrymme att göra det. Det var den första insikt vi fick genom fokusgrupperna. De som skulle delta var väldigt ovilliga, och tyckte att det tog tid från deras arbete, men när fokusgrupperna väl hölls insåg de att det var något uppfriskande och något som kunde hjälpa dem i deras arbete. Det är en av de saker jag tycker är viktigast i arbetet mellan forskare och praktiker: det skapar en

plats för reflektion för båda. Praktik möter reflektion och reflektion möter praktik.

Forskningsprojektet bygger på metoden att samproducera kunskap, och praktikerna är med hela tiden. De var med och formulerade forskningens inriktning, de bidrar med texter under projektets gång, och de kommer att vara med i arbetet för att sprida forskningsresultaten.

Ulrich Schmiedel säger att interaktionen mellan praktiker och forskare har berikat honom och hans syn på vad forskning är och gör.

– Jag har insett hur viktigt det är att inte låta forskare arbeta på egen hand, särskilt när det gäller ämnen som migration som är helt beroende av vad som händer på marken. Det gör verkligen skillnad att ha alla berörda ”vid bordet”.

Han konstaterar att metoden innebär att forskningsprocessen blir svårare och mer ansträngande.

– Men åtminstone för mig har det varit mycket mer givande än jag någonsin kunnat föreställa mig. n

Ryszard Bobrowicz.

BILD: SINÉAD FIRMAN

BILD: KRISTINA STRAND LARSSON

Stenarna på altaret

i nyårsbönens liturgi brukar jag erbjuda alla i församlingen att lämna ifrån sig en sten. Stenarna, symboler för det vi inte vill bära med oss in i det nya året, lägger vi på altaret med en gemensam bön om att Gud ska ta hand om allt som inte bör följa med in i framtiden.

En del av det kristna livet är att se tillbaka, lära sig av det som har skett och försöka igen. Och mig veterligen är det en viktig del i alla de stora trosinriktningarna – inte bara att titta tillbaka vid ett nytt år, utan att göra det dagligen. Det handlar inte om att fokusera på sina brister utan om att ta ansvar för det man gjort, så att man ska kunna gå vidare till ett helare liv både för sin egen och för andras skull. Det handlar om att respektera livet.

2022 är ett år när jag skulle vilja lämna mycket till Gud. Extremtorka i Europa (på grund av vår missbrukade skapelse), skenande el- och matpriser, hungersnöd i flera delar av världen och inte minst ett krig i Ukraina. Ett mörkt år, om man summerar. Hur ska vi kunna ta med oss något av det som har skett, dra lärdom och kanske också agera?

När Gud genom bibelhistorien uppenbarar sig för sitt folk är det just det som är det stora för mig. Gud kallar ett folk, inte en individ. Sekundärt kallar Gud sedan enskilda människor till uppdrag, men alltid med folket som grund.

I vår individualiserade del av världen är det enkelt att glömma det, men i kristider kommer ”viet” sakta tillbaka. Det ser vi också nu. När alla får en sämre ekonomi ökar förståelsen för de människor som har det sämst. Och när det är krig i vår närhet slår det i vårt inre an toner som kanske aldrig tidigare har hörts, rädslans toner men också solidaritetens och generositetens. Vi erinrar oss att mänskligheten hör ihop, att skapelsen är en.

Som bekant kan ingen göra allt, men alla kan göra något. Låt oss nu vara kreativa i kärlek till vår nästa, till skapelsen och till oss själva. Varje liten kärlekshandling räknas och blir till eviga byggstenar i Guds rike, så låt oss agera!

Må Gud välsigna din väg, vart än den bär dig.

gustav burman kyrkoherde i Lomma församling

BILD: TINA HARTUNG, UNSPLASH

Ekumeniskt landskap

Fyra månader på kullen

mellan Jerusalem och Betlehem

en sabbatstermin för präster blev fyra intensiva månader för Benjamin, Ingrid, Sunniva, Maria och Olof Lundqvist med historia, ekumenik och ibland ett besök i en skatepark.

TEXT BENJAMIN LUNDQVIST

BILD FAMILJEN LUNDQVIST

n n n I samband med att vi välkomnas till Tantur hör jag vid ett par olika tillfällen en referens till Hotel California. Jag minns raden från Eagles klassiker: You can check out any time you like, but you can never leave. Det handlar säkert om grindvakt, övervakningskameror och identifiering, tänker jag.

Tack vare ett stipendium från Lunds Missionssällskap kunde vår dröm om en längre tid i Det heliga landet förverkligas. I slutet av augusti i 2022 rullade vi in genom den gamla portalen med malteserkorset på.

Vi checkade in på en fyra månader lång sabbatstermin med föreläsningar, exkursioner, gudstjänst- och måltidsgemenskap, distansskola och lek med barn från olika länder. Tantur ligger på en kulle sju kilometer söder om Jerusalems centrum och precis vid Betlehemsmuren. I huvudbyggnaden på Tantur finns rader av enkelrum för studenter och gäster, men kring en liten innergård nedanför finns lägenheter med flera rum. Där fanns redan tre barnfamiljer, och ytterligare ett par anlände senare, från usa , Australien, Ukraina och Finland. Säkerhetsarrangemangen kändes främmande för oss, men de gjorde samtidigt att det kändes tryggt att låta barnen leka och löpa fritt på området.

tikankonciliet. Det konkretiserades i konciliets anda av påven Paulus vi och den ortodoxe patriarken Athenagoras.

Ingångsportalen och malteserkorset är några av minnena av det gästhem för pilgrimer som en österrikisk-ungersk konsul, Bernhard Caboga (1823–1882), lät bygga för Malteserordens räkning och som öppnade 1876. På 1960-talet var det förfallet. Vatikanen köpte marken och gav i uppdrag åt det amerikanska universitetet Notre Dame i Indiana att bygga och driva ett ekumeniskt institut på platsen.

omväxling

och fördjupning

Under våra tre månader på Tantur deltog jag i ett så kallat sabbatical program. Det är tänkt som omväxling och fördjupning för präster, ordensfolk och andra och har möten med såväl de ”döda stenarna”, alltså bibliska platser, som de ”levande stenarna” eller Mellanösterns nutida kristna, på schemat. Förutom många av de platser som finns i Jerusalem har vi besökt Betlehem, Jeriko, Döda havet, Hebron, Beer Sheva, Negevöknen i söder samt Caesarea Maritima, Haifa, Akko, Galiléen, Golanhöjderna i norr och även Jerash, Gadara, Amman och Petra i Jordanien. Vi har fått träffa kyrkoledare eller andra representanter för den grekisk-ortodoxa kyrkan, kopterna, melkiterna, den syrisk-ortodoxa kyrkan, lutheranerna och armenierna.

ekumeniskt initiativ

Benjamin Lundqvist på

berget utanför Nasaret

där traditionen säger

att folket ville störta

Jesus utför branten

(Lukasevangeliet 4:29–30).

I fjärran syns Nain.

Tantur firade 50 år 2022, och det uppmärksammades med en jubileumsvecka under hösten. Förslaget att skapa ett ekumeniskt institut lär ursprungligen ha kommit från ett par protestantiska observatörer vid Andra va-

de judiska kvarterens berättelser Innan vi lämnade Sverige installerade Ingrid och jag äldste sonen som student i Lund. Våra tre yngre barn, 15, 12 och 10 år gamla, följde med oss. Medan jag deltog i det schemalagda programmet ägnade de sig åt distansundervisning i vår trerummare varvat med lek på engelska med de andra barnen på Tantur och utflykter till centrala Jerusalem, Döda havet, Galileen, shoppingstråk och skateparker.

På helgerna var vi med i gudstjänster i ett par synagogor, i en evangelikal församling som har gudstjänst på lördagar med mycket lovsång och lång predikan, i den melkitiska domkyrkans gudomliga liturgi samt i högmässan i anglikanska St. George’s Cathedral. Vissa helger hade vi på så sätt förmånen att fira tre gudstjänster. Barnen fick välja ut en.

Tantur samarbetar med föreläsare och guider från de tre religionerna och olika kristna samfund. Alla bidrog med intressanta perspektiv på både historia och samtid, men tre av dem var särskilt inspirerande. Jared Goldfarb förde oss med smittande entusiasm in i de judiska kvarterens berättelser och ut i vildmarkens allvar och kibbutzer. Pater David Neuhaus SJ, född av judiska föräldrar i Sydafrika, tog oss med både på sin egen resa och på en hisnande färd genom biblisk teologi till dagens politiska situation i Det heliga landet. Pater Frans Bouwen mafr gav oss med sin gedigna kunskap i ekumenik en djupare förståelse för det ekumeniska landskapet i Mellanöstern.

osynligt kloster

En av dem som välkomnade oss på Tantur var syster Marie-Farouza Maximos, som har arabisk-fransk bakgrund och är medlem i den ekumeniskt och karismatiskt orienterade kommuniteten Chemin Neuf. Hennes föreläsning om att ha en ekumenisk hållning gav mig mersmak. Hon nämnde Paul Couturier och hans tanke om det osynliga kloster som förverkligas på torsdagar när enskilda och grupper runt om i världen ber för den kristna enheten.

Så gick vi från ord till handling och bad särskilt för kristen enhet i kapellet på Tantur när vi samlades där på torsdagarna – som en del av ett osynligt världsomspännande kloster.

Under en månad leddes dessa böner av broder Emile från Taizé. Hans kommunitet har ett

samarbete med Tantur, och våren 2022 arrangerades ett Taizémöte i Jerusalem.

På Tantur utövas för övrigt eukaristisk gästfrihet med tillstånd från Vatikanen, och det innebär att även vi icke-katoliker inbjuds att kommunicera i mässorna.

be, kämpa, äta, älska

I efterhand inser jag att Hotel Californiareferenserna handlar om hela vår vistelse på Tantur.

Ibland kallas en vallfärd till Det heliga landet för det femte evangeliet. Vi tar med oss en större kunskap om den bibliska geografin, de stigar och gatstenar som Jesus själv gick på och den judiska tankevärlden, och därmed en djupare förståelse av evangeliet.

Men det är mötet med de levande stenarna som har gjort djupast intryck på oss. De människor vi har mött och de många sorger som de har delat med sig av har påverkat oss. Att leva i skuggan av Ha Shoah och Al Nakba, Förintelsen och Katastrofen, är ofrånkomligt för människorna i Israel och Palestina. Men på något sätt går livet vidare. Judar, kristna, muslimer och många andra fortsätter att be, kämpa, äta och älska, trots våldsdåd, oförrätter och extremism. De kristna i Nasaret, Betlehem och Ramle försöker gestalta sina liv i Jesu efterföljd.

Människors ”vägran att vara fiender”, som det uttrycks på det imponerande Tent of Nations, ger oss hopp. Det gör också de unga studenterna på Arava Institute på Kibbutz Kettura – hon judinna och han armenier – som på frågan om vad som ger dem hopp svarar: ”Vi själva!”

You can check out any time you like, but you can never leave.

Jag och min familj checkade ut från Tantur Ecumenical Institute strax före nyår. Men vi kommer aldrig att kunna lämna det helt. n

Franciskanernas basilika i Nasaret, byggd över den heliga familjens förmodade bostad.

Tantur Ecumenical Institute firar 50-årsjubileum.

Enhet och försoning

ATT DELA UT STIPENDIER FÖR

RESOR OCH PROJEKT SOM

GENOMFÖRS HÄR HEMMA ELLER UTOMLANDS HÖR TILL LUNDS

MISSIONSSÄLLSKAPS MEST SYNLIGA VERKSAMHETER. SHARAZ

SHARIF I PUNJAB I PAKISTAN HAR FÅTT MÖJLIGHET ATT DOKTORERA I MISSIONSVETENSKAP.

SHARAZ SHARIF, HUR FICK DU HÖRA OM LUNDS MISSIONSSÄLLSKAP OCH MÖJLIGHETEN ATT SÖKA BIDRAG FRÅN SVERIGE TILL DIN FORSKNING?

Det var Mika Vähäkangas (direktor för Polin-institutet vid Åbo akademi och tidigare professor i missionsvetenskap vid Lunds universitet, red:s anm) som berättade för mig om sällskapet. Vi känner varandra väl, och han är min broder i Kristus.

HUR KOMMER DET SIG ATT DU VILL DOKTORERA I MISSIONSVETENSKAP?

För att fördjupa min förståelse och kunskap har jag sökt mig till olika ekumeniska plattformar och studerat ekumenik, Missio Dei och människans roll som deltagare i Guds mission. Jag lever i en multireligiös kontext i Pakistan, och det

är en övning i att tillämpa det jag lär mig. För några år sedan skrev jag artikeln ”Breaking the Silence of the Marginalized Community” (ung. ”att bryta det marginaliserade samhällets/den marginaliserade gemenskapens tystnad”, red:s anm) till en bok som Kyrkornas världsråd gav ut, For Those Who Wish to Hear – Emerging Theologians on Mission and Evangelism. Jag vill gå djupare och förstå mer av vad teologi och mission betyder i det kristna livet och i vårt vittnesbörd.

VAR KOMMER DU ATT BLI DOKTORAND?

Jag fick möjligheten att bli antagen vid Oxford Centre for Mission Studies 2021. Min masterexamen i teologi tog jag i Sydkorea 2018. De första stegen i doktorandstudierna har varit en introduktionskurs på

distans – jag har deltagit i seminarier och arbetat med min första uppsats tillsammans med min handledare. Jag är klar med det som kallas Extended Essay, Mission Essay, Research Proposal och Ethical Statement och har också arbetat med en rad frågor som ska täcka reflektionen över missionsteologi och dess bredare perspektiv i min kontext. Nu är jag redo för nästa steg.

FORTSÄTTER DU I DIN FÖRSAMLING UNDER DOKTORANDSTUDIERNA?

Ja, jag är pastor i den presbyterianska kyrkan i Pakistan sedan sju år och utgår från Mission Compound på Sialkot Road i Gujranwala i Punjab. Jag arbetar i sex församlingar på landsbygden. Ansvaret och arbetsuppgifterna i församlingarna har lärt mig mycket och vidgat mina kunskaper om vad det innebär att

vara pastor och kyrkoledare. Min fru, Romella, är också pastor. Jag är med i The Interfaith Peace and Harmony Committee sedan elva år, och i takt med att jag har fått mer erfarenhet av arbete med religionsmöten och religionsdialog har jag också tagit på mig fler ideella uppdrag. Jag vill arbeta för fred och rättvisa och för att alla människor, oavsett tro, ska ha samma mänskliga rättigheter.

VAD KOMMER DITT AVHANDLINGSARBETE ATT INNEBÄRA FÖR DEN PRESBYTERIANSKA KYRKAN I PAKISTAN?

Gud är alltid god, och han har planer för var och en av oss, särskilt för alla som lever enligt hans vilja. Jag tror inte att det är någon slump att jag får möjligheten att doktorera – det finns ett syfte med Guds plan. För det första är mitt ansvar att ta hand om församlingen som pastor en av mina viktigaste uppgifter. De flesta medlemmarna kan inte läsa och skriva. När jag fördjupar min egen förståelse av Missio Dei kan jag bättre förmedla den till dem och hjälpa dem och andra här i Pakistan att leva som kristna. För det andra är vi kristna här i Pakistan en minoritet och drabbas ständigt av diskriminering, orättvisor och hat från extremistgrupper. Jag vill hitta praktiska sätt att utveckla religionsmöten och relationer så att vi kan arbeta för lika rättigheter, enhet och försoning mellan de olika grupperna. n

INTERVJU ANNA BRAW

LUNDS MISSIONSSÄLLSKAP

Bjud en vän på ett år!

Tycker du att Uppdrag Mission är en tidskrift som fler borde läsa?

Berätta det gärna för dina vänner!

Och om du vill ge en vän möjligheten att läsa tidskriften gratis under år 2023 – tala först med din vän och skicka sedan ett meddelande till pren@uppdragmission.se!

Tidskriften kommer ut fem gånger om året (inklusive ett tjockare temanummer under sommaren), och en helårsprenumeration kostar i vanliga fall 200 kronor inom Sverige. Just nu bjuder vi dig som redan prenumererar eller är medlem på en årsprenumeration till en vän.

Alla tidigare nummer och de senaste årens artiklar finns på tidskriftens webbplats. Letar du efter temaläsning till en grupp, så sök på land eller ämnesord (till exempel Libanon eller religionsdialog) och skriv ut det du behöver eller skicka ut länkar!

Naturligtvis är ni också välkomna som medlemmar i Lunds Missionssällskap, antingen årsvis eller med livstidsmedlemskap. Tidskriften ingår i medlemsavgiften!

GLOBALT NÄTVERK STÖDER EKUMENISKT ARBETE

Lunds Missionssällskap grundades 1845 och är Sveriges äldsta missionssällskap. Missionsarbetet har utvecklats och innebär idag samarbeten, dialog och arbete för fred och ickevåld i en världsvid gemenskap. LMS har ett nära samarbete med Act Svenska kyrkan, och biskopen i Lunds stift är dess hedersordförande. Sällskapet verkar ekumeniskt.

LMS förvaltar avkastningen på de gåvor som har testamenterats till sällskapet, och fyra gånger om året delas rese- och projektbidrag ut till sökande från hela landet. Antalet sökande har ökat markant under de senaste tio åren.

UNGDOMAR VIKTIGA

I första hand stöder LMS unga människor som vill göra tjänst i den globala kyrkan med en betoning på möten över kultur- och religionsgränser. Sällskapet ger resebidrag för volontärinsatser

och bidrag till projekt, studier och utgivning med inriktning på utbildning, integration och fredsarbete, gärna i en mångfald av uttrycksformer, såsom musik, konst och film.

KUNSKAPSUTBYTEN

Lunds Missionssällskap arbetar med fem noder:

I Hongkong ges stöd till ett centrum för studiet av mötet mellan kristen tradition och kinesisk kultur, men också till teologisk utbildning för de många minoritetskyrkorna i Sydostasien.

I Kapstaden finansierar sällskapet The Desmond Tutu Chair vid University of Western Cape.

I Jerusalem ges stöd till Svenska teologiska institutet och dess arbete med religionsdialog och religionsteologi.

I Egypten stöder sällskapet utbildningssatsningar på Anafora kurs- och retreatcenter i samverkan med Université Catholique i Lyon och Helsjöns folkhögskola samt Mariadöttrarnas arbete i Kairo.

I Malmö stöder sällskapet projekt med inriktning på dialog och ökad förståelse mellan olika religiösa traditioner, framför allt judendom, islam och kristendom.

VILL DU BLI MEDLEM?

Som medlem i Lunds Missionssällskap, LMS, får du tidskriften Uppdrag Mission (fem nummer per år). Du blir också kallad till årsmötet där ordförande och styrelse väljs.

Medlemsavgiften är 50 kronor per år, alternativt en engångssumma på 500 kronor för livslångt medlemskap.

Skriv till styrelsen@ lundsmissionssallskap.se!

SÅ SÖKER DU LUNDS MISSIONSSÄLLSKAPS STIPENDIER

Lunds Missionssällskap delar varje år ut resestipendier till i första hand ungdomar under utbildning och grupper vars resa är en del av ett ömsesidigt utbytesprogram mellan kyrkor och ekumeniska organisationer. Sällskapet ger också stipendier till vissa projekt, till studier och till tryckning av skrifter. Ansökan ska vara väl förberedd, ingå i en långsiktig informationseller utbildningsverksamhet och innehålla en realistisk budget för genomförandet.

Ansökan görs via Lunds Missionssällskaps ansökningsportal, www.lundsmissionssallskap.se/ stipendier. Ansökningsportalen är öppen 15 januari–15 februari, 15 april–15 maj, 15 juli–15 augusti samt 15 oktober–15 november.

Fyll i ansökningsformuläret enligt anvisningarna och skicka det genom att trycka på ”Skicka” – ett svarsmeddelande bekräftar att ansökan har kommit fram.

Svar kan förväntas inom en månad efter att ansökningstiden gått ut för respektive period.

DOKUMENTATION

När resan eller projektet har avslutats ska stipendiaten/ stipendiaterna kunna dokumentera sina erfarenheter i text och bild, rapporter som kan komma att publiceras i Uppdrag Mission och/eller på hemsidan. Skicka text och högupplösta bilder till rapport@ lundsmissionssallskap.se!

POSTTIDNING B

Returadress: Nätverkstan ekonomitjänst Box 311 20 400 32 Göteborg

GÅVORNA GÖR SKILLNAD I UKRAINA

Situationen för Ukrainas befolkning är fortsatt mycket svår. Miljontals människor har tvingats lämna sina hem på flykt undan kriget. Act Svenska kyrkans partner var en av de första organisationerna på plats och arbetet med livräddande insatser, psykosocialt stöd samt uppbyggnad av mottagningscenter och skyddsanläggningar fortsätter.

Vi lever alla under samma himmel och har samma rättigheter. Din gåva bidrar till stöd för människor på flykt från kriget i Ukraina, samt till andra katastrofinsatser i världen. Gåvan används där den behövs mest.