Dagboken 2023-24

sön 2

Rutger

Roger

mån 3

Ingemar

Gudmar

tis 4*

Solbritt

Solveig

ons 5**

Bo

tor 6***

Gustav

Gösta

fre 7

Robert Robin

lör 8

Eivor

Majvor

Första söndagen efter trefaldighet

Vårt dop

Dagens symbol visar Kristusmonogrammet mellan en stiliserad duva och två fiskar under vattenytan. Det kristna dopet är ett dop i vatten och Ande där människan förs in i gemenskapen med Kristus. Fisken blir här inte endast en Kristussymbol utan även en symbol för den kristna människan som lever i gemenskap med honom. För den människan är hela det kristna livet ett liv i dopets vatten. Liksom fisken simmar i havet lever den kristne i sitt dop.

Liturgiska anvisningar

Liturgisk färg: Grön.

Altaret: Två altarljus. Altarblommor i blandade färger (se också sida 89).

Psalmförslag

42, 69, 236, 258:5–7, 370, 378, 381, 383:4–6, 386, 409, 618, 723, 724, 929; Kyrksång 40. Se även sida 141.

Kyrkvärdens välkomstbön

Gud, låt dopet förvandla våra liv, så att ingen längre är störst eller minst, först eller sist. I Jesu namn. Amen.

Dagens texter

Gamla testamentet: Hesekiel 36:25–28.

Epistel: Romarbrevet 6:3–11.

Evangelium: Johannesevangeliet 3:1–8.

Psaltarpsalm: Psaltaren 66:5–12.

Livsgnista

Att födas rent fysiskt är att lämna en livsplats för att leva på en annan: att lämna livet i livmodern för att leva i en större värld. Världen är både densamma och ny. Ett barns födelse påverkar inte endast barnet eller är dennes ensak. Varje gång någon föds – eller dör – förändras världen. Dopet är i andlig bemärkelse en födelse på nytt. Det är djupt personligt, vilket markeras genom att namnet nämns på den som ska döpas. Gud känner oss vid namn. Samtidigt är bär dopet på en ofattbart stor gemenskap: med de döpta som dött för länge sedan, de döpta som lever nu och de som kommer sedan. Det som förenar oss alla är bandet med Jesus. När Johannes döper Jesus i floden Jordan tar det sin början. Sedan kommer vattendroppe efter vattendroppe, östa i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn att porla fram genom två tusen år och in i framtiden. Varje dop förändrar både den nydöpte och den stora gemenskapen av döpta genom alla tider.

Malin Hammarström

* 4 juni firas Elisabeth Hasselblad, den svenska birgittinnunna som helgonförklarades 2016.

** 5 juni är Världsmiljödagen, då FN vill stärka miljöengagemang och klimatmedvetenhet.

*** 6 juni är nationaldagen.

Andra söndagen efter trefaldighet

Kallelsen till Guds rike

Handen är den äldsta symboliska framställningen av Guds första person. Molnet symboliserar den osynlige Guden. När det israelitiska folket lämnade Egypten vägledde Gud dem genom ett moln: »Herren gick framför dem om dagen i en molnstod för att leda dem på vägen.« (Andra Moseboken 13:21) Den utsträckta handen är på samma gång kallande och vägledande. Inom judendomen nämns i Talmud en hand som räcks människorna ur ett moln.

Liturgiska anvisningar

Liturgisk färg: Grön.

Altaret: Två altarljus. Altarblommor i blandade färger (se också sida 89).

Psalmförslag

31, 39, 81, 100, 220, 225, 303, 409, 534, 873, 896, 923; Kyrksång 614. Se även sida 141.

Kyrkvärdens välkomstbön

Gud, låt oss som samlas i ditt namn känna din närhet och höra din kallelse.

I Jesu namn. Amen.

Dagens texter

Gamla testamentet: Sakarja 3:1–7.

Epistel: Uppenbarelseboken 19:5–9.

Evangelium: Lukasevangeliet 14:15–24.

Psaltarpsalm: Psaltaren 65:2–5.

Livsgnista

Ofta skriver jag ordet kallelse i sökfältet i mejlboxen. Mängder med mejl både till och från mig själv med kallelser till planeringsmöten och sammanträden dyker upp på skärmen. En given tid och plats ges där vi är några som förväntas att vara för att lösa en uppgift eller avhandla något. Mötena kan vara roliga eller tråkiga, kreativa eller knastertorra och allt däremellan. Kallelsen till Guds rike är något annat. Perspektivet är inte ett kort möte med några få personer, utan ett evighetslångt möte på djupet med allt skapat. Kallelsen till Guds rike är kontinuerlig. Den sträcker sig också både före och efter tidens slut. Evangeliet vittnar om att det är fest som väntar. I mitt inre sökfält vill jag leta uppmärksamt efter en öppen inbjudan till festen som är Guds kallelse till sitt eviga rike.

Malin Hammarström

sön 9 Börje Birger mån 10 Svante Boris tis 11 Bertil Berthold ons 12 Eskil* tor 13 Aina Aino fre 14 Håkan Hakon lör 15 Margit Margot

* Eskil (12 juni) var en engelsk munk som levde på 1000-talet. Han missionerade i Sverige och stenades efter en straffpredikan.

sön 16

Axel

Axelina

mån 17

Torborg

Torvald

tis 18

Björn

Bjarne

ons 19

Germund

Görel

tor 20*

Linda

fre 21

Alf Alvar

lör 22

Paulina Paula

Tredje söndagen efter trefaldighet

Förlorad och återfunnen

Jerusalemskorset har från att ha varit en av korsfarartidens symboler blivit världsmissionens symbol. Korset i mitten står för

Kristus som vill nå ut med sitt budskap till hela världen. De fyra mindre korsen symboliserar de fyra evangelierna som ska visa vägen till öster, väster, norr och söder. Med evangeliets ord vill Kristus nå det som är förlorat. Han vill hitta den som gått vilse för att samla alla kring sig.

Liturgiska anvisningar

Liturgisk färg: Grön.

Altaret: Två altarljus. Altarblommor i blandade färger (se också sida 89).

Psalmförslag

9, 157:3–5, 178, 215, 231, 240, 248, 256, 397, 803, 807, 845; Kyrksång 171. Se även sida 141.

Kyrkvärdens välkomstbön

Gud, du som tar emot oss med öppna armar, gör oss öppna för varandra. I Jesu namn. Amen.

Dagens texter

Gamla testamentet: Mika 7:18–20.

Epistel: Romarbrevet 5:6–11.

Evangelium: Lukasevangeliet 15:1–7.

Psaltarpsalm: Psaltaren 119:170–176.

Livsgnista

Ingen gör så! Det är fullkomligt vansinnigt. Att lämna 99 fina, felfria får i öknen för att leta efter ett enda borttappat. Jo, Gud gör så. Och han letar tills han hittar det. Det obetydliga lilla ordet tills betyder allt. Det har etsat sig fast djupt inom mig och utgör ett fäste för min tro. Det berättar om en älskande, barmhärtig och nådig Gud som aldrig ger upp. En Gud som söker dem som är tomhänta och törstiga och sträcker sig efter nåden. En Gud som sörjer hårda hjärtan, dömande blickar och självgoda miner hos de 99 och tålmodigt väntar på att vi som slår oss för bröstet och vill vara förmer, ska inse att också vi är det hundrade, borttappade, förlorade och oändligt älskade fåret. Och när vi blivit funna tänker jag att Gud behöver hjälp, att det borde vara församlingens huvudfokus att starta en sorts kyrkans »Missing people« som söker dem som tappats bort tills …

Peter Andreasson

* 20 juni är Internationella flyktingdagen, då FN vill öka medvetenheten om flyktingars utsatta situation.

Ted Harris vill leva innerligt:

»Vi behöver bejaka vårt inre liv«

text: therése alhult, redaktör och journalist

Ted Harris är alltid på väg – åtminstone inombords. Paradoxalt nog är det genom stillhet han gjort de viktigaste resorna.

– För att nå de vackra platserna i vårt inre behöver vi stanna upp, säger han.

Prästen Ted Harris har ägnat de senaste 15 åren åt konsten att leva innerligt. Han har till och med skrivit en bok på temat: Konsten att leva innerligt – existentialism för den moderna människan, där han tillsammans med journalisten Ann Lagerström utforskar frågor om meningen med livet, vägval och sökandet efter ro i själen.

När han sommaren 2010 fick äran att sommarprata i P1 ägnade han hela sitt program åt inre resor. 71 år fyllda brinner Ted Harris fortfarande för existentiella frågor och leder regelbundet retreater och workshops utifrån teman som »Innerlighetens väg« och »Kontemplationens väg«. Den kontemplativa livshållning som Ted Harris förespråkar har sin grund i mötet med teologen och filosofen Sören Kierkegaards filosofi som har varit vägledande för Ted Harris ända sedan han kom i kontakt med Kierkegaards tankegångar under åren som student i Köpenhamn på 1970-talet.

– Kierkegaard menade att människan är alltför intresserad av den yttre världen och sådant som är mätbart, till exempel vetenskap. Han hävdade att vi har glömt bort det inre och pekade på att människan är mer än bara en kropp. Vi har också en inre dimension – det vi kallar innerlighet, säger Ted Harris när vi träffas i S:t Eriks kapell på Kungsholmen i Stockholm. Innanför kyrkväggarna råder tystnad och stillhet till skillnad från bullret på myllrande Fleminggatan, bara ett stenkast bort.

Här i det lilla kapellet leder Ted Harris varje onsdagsmorgon en morgonbön i Franciskus anda. Under 26 år var Ted Harris präst i Adolf Fredriks kyrka i centrala Stockholm och har sedan han slutade där 2014 fortsatt att arbeta deltid, bland annat med vuxenundervisning i Farsta församling. Sedan juni 2023 är han pensionär på heltid. Engagemanget för människors existentiella och andliga utveckling är dock oförminskat. Han upplever att det hos många i dag finns ett stort behov av att hitta verktyg för att komma i kontakt med sitt inre. Den utbredda psykiska ohälsan

och sjukskrivningstalen – inte minst när det gäller olika former av utmattning – talar sitt tydliga språk.

– Alltför många i vår tid har slutat att lyssna till den egna rösten. Det har lett till ett dysfunktionellt samhälle där många människor mår väldigt dåligt, särskilt unga flickor som äter antidepressiva mediciner. Vi har skapat ett prestationssamhälle där vi beter oss som de här nya Chat GTP-robotarna – vi är i gång hela tiden, dygnet runt. Trots att vi är jättetrötta fortsätter vi att inte lyssna till kroppen. Vi beter oss som om vi vore maskiner, säger han.

»Känn dig själv«

Att leva innerligt handlar enligt Ted Harris om förmågan att lyssna till sig själv, sin kropp, sitt samvete och sin kraft »så att man är i harmoni med sig själv«. Han refererar åter till Kierkegaard och hans uppmaning om att leva autentiskt, alltså att vara sann mot sig själv, men också till Sokrates kända uttryck: »Känn dig själv«.

– Att leva autentiskt betyder att jag väljer. Jag är inte styrd av min omgivning eller av samhället utan lyssnar till min inre röst – den där rösten, djupt inom mig själv, säger Ted Harris. Förutsättningen för att komma i kontakt med den inre rösten är stillhet.

– Man behöver stanna upp och landa i sig själv och känna att man är närvarande.

– Vad är en inre resa, per definition?

Han tänker länge. Sedan svarar han, eftertänksamt:

– En inre resa är en förnimmelse av att jag är i kontakt med mitt »viljande«, om man ska använda Kierkegaards uttryck. Jag vill det goda. Det är en djup inre rörelse, som en insikt. Den kommer inte utifrån, det är inte någon som har sagt något till dig och det är inte heller en lösning, som på ett matematiskt problem. Det är visdom, en aha-upplevelse. Plötsligt förnimmer man något, som att mitt liv är meningsfullt och att jag vill det goda. För att förtydliga vad han menar ger han två exempel. Först berättar han om den unge Franciskus av Assisi, som var mycket vilsen och inte visste vad han skulle göra med sitt liv.

– En dag, när han var 24 år, gick han till ett litet kapell utanför Assisi och knäböjde framför krucifixet. Där, i stillheten och tystnaden, hörde han en röst som sa: »Bygg upp min kyrka.« Plötsligt fick han en insikt, en förnimmelse. Det blev startskottet på hela den Franciskanska rörelsen som fortfarande pågår, 800 år senare. Det är en inre resa, säger Ted.

Han fortsätter med ett annat exempel, denna gång från Gamla testamentet där Mose under sin vandring i öknen fick syn på en brinnande buske och hörde Guds röst.

– Då kom Mose i kontakt med sig själv och med livets grund.

Han förstod att det fanns en uppgift för honom: att han skulle vända om till Egypten. Båda dessa exempel är bilder av inre resor.

Tågluffade med konfirmander

Själv har Ted Harris gjort flera inre resor, på olika sätt och vid skilda tidpunkter i livet. En viktig sådan var när han 1993 fick en ingivelse att anordna konfirmationsresor till Assisi och Taizé och ungdomsresor till Egypten.

– Jag hade jobbat länge med konfirmander men upplevde att undervisningen inte gick riktigt på djupet. Det blev för mycket teori. Jag ville att de verkligen skulle förstå att de är burna av Gud. En dag fick jag plötsligt en insikt: »Gör en inre resa med hjälp av det yttre.«

Resultatet blev en tågluff med 30 konfirmander runt om i Europa.

– Det händer något i en grupp under en sådan resa. Efter 40 timmar tillsammans på ett tåg från Stockholm till Assisi kommer man varandra ganska nära. Det skapas en vi-känsla. Det här yttre gör någonting med människors inre.

»De yttre krafterna är extremt starka«

På senare år har hans egna inre resor handlat mycket om kontemplation och att göra medvetna val, om alltifrån konsumtion till hur man använder sin tid.

Ett exempel är att jag nästan helt har slutat att titta på tv, bortsett från nyheterna. Jag behöver inte bli underhållen. Jag

foto: lars skölving

Ted Harris är präst, Kierkegaard-kännare och författare. Han har ett stort intresse för existentiella frågor och önskar att fler människor skulle våga stanna upp och lyssna inåt, även om det kräver en del av oss. »Samhället uppmuntrar inte till inre resor – snarare tvärtom«, säger han.

måste bli extremt trött för att vilja sätta mig framför tv:n. Jag lägger hellre tiden på att samtala med vänner om hur det är att leva.

Han konstaterar att det inte är så lätt att hitta tillfällen till stillhet och eftertanke.

– Pandemin gjorde att vi stannade upp lite grann, men vi var snabbt tillbaka i gamla vanor. Samhället uppmuntrar inte till inre resor – snarare tvärtom. Allting går jättefort och vi blir matade med värderingar som att man ska ha ett stort hus, köra Tesla och resa utomlands flera gånger om året. De yttre krafterna är extremt starka.

Ted Harris konstaterar att det för många behövs en kris av något slag för att man ska komma i kontakt med sitt inre.

– Ofta är det först när man har blivit sjukskriven för utbrändhet eller råkar ut för något svårt som man börjar reflektera.

Ta hjälp av en vägvisare

I vårt uppskruvade tempo är det inte alltid så lätt att stilla sig och göra en inre resa. Teds råd är att ta hjälp av någon, ungefär som när man anlitar en guide på besök i ett nytt land eller i en okänd terräng.

– När man rör sig inåt kan man behöva en guide, kanske i form av en terapeut, psykolog eller en präst. Man kan behöva en vägvisare – i alla fall under en period. Så småningom lär man sig hur det inre livet ser ut och kan klara sig själv. En dag kanske man till och med kan hjälpa andra. Men man ska inte börja den inre resan helt ensam, säger han.

En anledning är att negativa och jobbiga känslor kan komma upp till ytan när man väl börjar lyssna till kroppen och själen.

Lyssna till ropet inifrån

Enligt Ted Harris har innerlighetens väg fem grunddrag: självreflektion, kreativitet, urskiljning, val och handling. Bland dessa fem drag lyfter han fram kreativiteten, eftersom det är i kreativiteten som vi kan nå nya insikter.

– Jag tror att många lever sina liv som om de vore iklädda en tvångströja. Människor känner sig bundna, likt patienter på ett mentalsjukhus, och blomstrar inte. Men i kreativiteten har man ingen tvångströja. Då kan man resa sig och gå på upptäcktsfärd. Det är som när blommorna på våren öppnar sig. I engelskan kallar vi det »to unfold«.

Ted Harris menar att vi ofta sätter tvångströjor på varandra. Att bli av med olika sorts »tvångströjor«, exempelvis andras förväntningar, kräver både mod och risktagande.

– För det första måste man lyssna till ropet inifrån. Du måste själv ha en längtan efter att komma loss och bejaka den. Det är en inre rörelse. Ingen kan säga: »Du ska blomma!« Förhoppningsvis kan man hitta stöd av någon annan så att man vågar språnget.

Hur gör man för att fortsätta att utvecklas, hela livet, och skapa utrymme för inre resor?

– Vi har en inneboende kraft inom oss. Jag tror att det här utforskandet, den ständiga existentiella rörelsen, är nedlagd av Gud själv. Bejaka den rörelsen! Skapelsen är i sitt väsen under utveckling. Det som utmärker livet är att liv vill mer liv. Till och med en amöba söker efter näring! Vi vill liv. Det är det som den inre resan handlar om. Vi är inte bara biologiska utan även andliga varelser och vi behöver andlig näring. Men det gäller att söka i rätt källor.

Han återkommer till frågan huruvida vi människor enbart är maskiner och den aktuella diskussionen om artificiell intelligens, AI. Ted Harris ser stora risker med ett samhälle där människan reduceras till elektrokemiska processer vars existens bygger på olika algoritmer. För att stävja en sådan utveckling är det viktigt att fundera över vart vi är på väg, menar han.

– Vi behöver bejaka och bevara vårt inre liv. Vi behöver förfina och förädla vår innerlighet och vår andlighet. Om vi inte gör det tror jag att det kommer gå för oss som för det romerska riket. Rom gick under av många olika anledningar, men en orsak var att man hade tappat den andliga och moraliska sensitiviteten. Allt handlade bara om njutning. Det vore sorgligt om vi inte har lärt oss av de misstagen, säger Ted Harris. ■

Fakta

om Ted Harris

Ålder: 71 år.

Gör: Teologie doktor och präst. Arbetade under åren 1988–2014

i Adolf Fredriks kyrka i Stockholm. Numera pensionär men leder regelbundet retreater och håller föreläsningar.

Bor: I centrala Stockholm.

Familj: Hustrun Margareth och två barn: Christopher och Marielle.

Böcker i urval: Konsten att leva innerligt (2014) tillsammans med Ann Lagerström.

Att leva helhjärtat (2013) med Carolina Johansson.

Bakgrund: Född på Barbados och flyttade som tonåring till London. Kom senare till Köpenhamn för att arbeta och studera. Där träffade han sin blivande fru. De bor sedan 1977 i Stockholm.

Därför är jag pilgrim

text: magnus malmgren, pilgrimspräst för lunds stift

»Följ med och se!« Så besvaras lärjungarnas frågor när de erbjuds att följa Jesus i Johannesevangeliet. Dessa ord har blivit viktiga för mig. Jesus ger inga färdiga svar utan en möjlighet att slå följe med honom. Svaren formas genom att vi förvandlas i gemenskapen med honom. De formas när vi blir varandras medvandrare och Kristusrepresentanter.

Flash mob i Lyon

Inte minst har detta blivit tydligt för mig när jag vandrat med konfirmander, både i Sverige och i Spanien. Att vandra med ungdomar innebär att lära sig av dem vad det är att vara pilgrim, att med dem och genom dem upptäcka vad en pilgrimsvandring kan göra med oss, hur den kan öppna oss för världen och rota oss i en tillitsfull gemenskap.

Jag tänker på den grupp där ungdomarna vid början av konfirmandtiden var så blyga och osäkra inför varandra att de knappt svarade på tilltal. Vi åkte med dem till Spanien och vandrade under en vecka. De gavs uppgiften att själva tänka ut hur de skulle

kunna ta med något hem för att visa vad de varit med om. Deras lösning blev att göra en »flash mob« utanför katedralen i Leon. Först gick en fram och ställde sig och började sjunga May the road rise to meet you, med tillhörande rörelser och allt. Sedan kom nästa och nästa och ställde sig bredvid, och snart anslöt andra pilgrimer som inte tillhörde konfirmandgruppen – »främlingar« som just där och då inte var främlingar utan en del av en gemenskap förenad i viljan att med varandra dela Guds välsignelse. Till sist var hela domkyrkoplatsen full av människor som sjöng.

Det var ett starkt ögonblick där utanför katedralen, och ett nästan lika starkt ögonblick när vi spelade upp filmen i kyrkan därhemma. Det handlade inte bara om att osäkerhet förbyttes i frimodighet. På något sätt fick vi också upptäcka och förmedla vad alltsammans – pilgrimsvandringen, den kristna tron, våra liv – handlar om. Det är sådana tillfällen som gjort mig till pilgrim.

Olika dimensioner av pilgrimsvandringen

Jag har i mitt arbete som pilgrispräst haft möjlighet att utforska olika dimensioner av pilgrimsvandringen. Vi kan se vandringen

som en kroppens bön och överlåtelse, en inre vandring gestaltad i yttre rörelse, en läkandeprocess i sökandet efter andlig, existentiell hälsa, ett sätt att fläta in sin egen livsberättelse i frälsningshistorien. Den kan vara ett uttryck för vår vilja till omställning, omvändelse och botgöring. En solidaritetshandling med skapelsen, ett sätt att söka en djupare gemenskap med andra människor, en möjlighet att stiga ur vår egen bubbla för att söka en djupare samhörighet med dem som lever under andra villkor. Vi kan se den som ett sätt att vara kyrka, ett Guds vandringsfolk i världen. Dessa olika sätt att förstå och gestalta pilgrimskap hämtar näring ur djupa traditioner. De kan inspirera oss till att själva bryta upp på pilgrimsfärd. De kan också ge upphov till nya uttryck och tillämpningar, nya sätt att vara pilgrim. I den brokiga, samtida pilgrimsrörelsen bär det frukt i en rik mångfald. Själv har jag varit med om att skapa livsmodsvandringar för andlig hälsa, tysta vandringar i bön och stillhet, vandringar som lyfter fram historiens vittnesbörd, vandringar i Jesu fotspår och i solidaritet med de levande stenarna i Palestina, vandringar i solidaritet med flyktingar och till minne av krigets offer, interreligiösa vandringar och vandringar för klimatet, pilgrimskatekumenat och medvandrarskap.

I denna mångfald finns det något som förenar: Vi får upptäcka något nytt! Vi får följa med och se! Pilgrimsvandringen är ett uttryck för uppbrott och förvandling, för vår önskan att lyfta blicken bortom nuets begränsningar. Pilgrimsvandringen är ett sätt att förhålla oss till insikten att vår bestämmelse ligger i det som är större, det möjliga, det vardande, att det som gör oss till dem vi ska vara är att leva i gensvar inför Gud, som i sig inrymmer allt.

Hela skapelsen är i rörelse

Pilgrimslivet bygger på gästfrihet och omsorg gentemot medmänniskan, men det visar också på den samhörighet med skapelsen som naturen lär oss. Den samhörigheten har varit viktig för mig ända sedan jag var barn.

Vi är inte ensamma om att vara pilgrimer. Naturen färdas genom årstidernas och dygnets växlingar. Flyttfåglarna på himlen

och fiskarna i havet har sina pilgrimsvägar, de gräsätande djuren vandrar till nya betesmarker, liksom floderna, molnen och stjärnorna är i rörelse. Vår egen planet vandrar genom rymden. Ja, hela skapelsen förenas i en kosmisk pilgrimsfärd mot Gud. Att vara pilgrim är att söka sin plats i den helheten.

Som pilgrimer lever vi ett skapelseliv. Vi blir delaktiga och förankrade i det liv som Gud ständigt upprätthåller och välsignar, i dess sårbarhet och rikedom, i dess smärta och glädje. Det har lärt mig att förlika mig med, och till och med vara tacksam för, livets växlingar i mitt eget liv. Min pilgrimssjäl har funnit näring vid Sandhammarens vita stränder och Hammars backars böljande ängar liksom under bokskogarnas höga ljusgenomlysta valv. Den har hämtat näring i Vätterns glittrande vatten, i de svindlande vidderna i Vindelfjällen och i Sareks vildmark, i Pyrenéernas berg och Juda öken. I naturen har jag upptäckt rikedomen i att »bara vara«. Jag har upptäckt en ensamhet som inte känns ensam, och en gemenskap som inte präglas av rädslan för att inte passa in och bli accepterad. Varje pilgrimsvandring ger mig en möjlighet att åter komma i kontakt med denna erfarenhet.

Ett svar på Guds kärlek

Jesus är förebild för vad ett pilgrimsliv är. Att vara pilgrim är för mig att vandra med honom hela vägen till korset och uppståndelsen, och att ta påskdagens morgon som riktmärke. Ja, pilgrimskapets liv formas i oss när vi bryter upp ur det som binder och skadar livet, när vi går för att söka den verklighet som formas av Guds befriande, upprättande och helande kraft. Detta mönster – vetekornets lag – går som en grundton genom Bibeln.

Vi stiger in i det när vi söker samhörighet med de utsatta och förtvivlade, när vi bär trösten, omsorgen och hoppet till dem som ropar efter räddning. Vi stiger in i det när vi med Jesus vandrar upp till Jerusalem, men också när vi besöker heliga platser som Rom och Santiago de Compostela, Canterbury och Iona, Lund, Vadstena och Nidaros. Ja, på varje plats där Gud uppenbarat sig själv i kärleksfull omsorg om oss.

Pilgrimslivet formas av vår längtan att svara an på den kärlek som Gud ger oss och av vår strävan att leva i fördjupad samhörighet och solidaritet. Det vore meningslöst att ha en tro om den inte fick konsekvenser för hur vi lever, om inte tron lät oss bottna i nåden och hjälpte oss att leva i kärlek. Det vore också meningslöst att tala om tro, om vi med det endast avsåg en livseller trosåskådning eller en världsbild. Centrum i den kristna

tron är, som jag uppfattar det, ingen åskådning eller uppfattning utan Guds transformativa, gränsöverskridande och nyskapande handlande i oss och i skapelsen som helhet.

I sällskap med apostlar, aktivister och andliga sökare Pilgrimslivet ger mig en förståelse av tron som något jag kan leva och förvandlas genom. En gång ska vi se Gud »ansikte mot ansikte«, men till dess är vi på väg, ofärdiga, öppna för förändring. Till dess lever vi i gränslandet mellan liv och död, i spänningsfältet mellan hopp och förtvivlan, i kampen mellan mörker och ljus – men får rikta blicken mot livet och ljuset i Kristus. Vi »är inte färdiga, och det är som det ska«, som Tranströmer skriver. Detta har i högsta grad varit sant för mig i mitt liv. Pilgrimsvandringen har gett mig möjlighet att söka det jag djupast längtat efter och behövt: jag har fått lära mig att bruka pilgrimens nycklar i mitt liv. Jag har fått hjälp att upptäcka min delaktighet i den kamp mot destruktiva krafter som begränsar och förminskar livet. Jag har fått upptäcka att jag vandrar i sällskap med stjärnorna och molnen, med apostlarna och helgonen, med freds-, människorätts- och klimataktivister från alla tider. Jag vandrar i den mänskliga sårbarhetens gemenskap, med »tolvstegare« och andliga sökare, med mystiker, poeter och drömmare – alla som inte är hemma i en värld präglad av exploatering och förminskande. Jag har fått vandra med gudsfolket och med Kristus. Det är ett sällskap som låter mig växa som människa och som ger mig hopp.

»Jesus är förebild för vad ett pilgrimsliv är. Att vara pilgrim är för mig att vandra med honom hela vägen till korset och uppståndelsen, och att ta påskdagens morgon som riktmärke«, skriver Magnus Malmgren.

foto: pierre eriksson

Psaltaren 51:12

WWW.ARGUMENT.SE

»Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta, ge mig ett nytt och stadigt sinne.«