En enda kropp

EN ENDA KROPP VÄGAR TILL EN HBTQ-INKLUDERANDE FÖRSAMLING ARGUMENT

ANTOLOGI

EN ENDA KROPP VÄGAR TILL EN HBTQ-INKLUDERANDE FÖRSAMLING ARGUMENT

LINA MATTEBO (RED.)

Samtalsfrågor till boken, framtagna av Sensus, finns att ladda ner på www.argument.se/en-enda-kropp.

© 2022 Argument Förlag och respektive upphovsman Bibeltexter från Bibel 2000 – Svenska Bibelsällskapet Denna bok har möjliggjorts genom ekonomiskt bidrag från Riksförbundet ekho – ekumeniska grupperna för kristna hbtq-personer. ekho är en ideell förening för kristna hbtq-personer och deras vänner, närstående och allierade, och verkar för att kyrkan ska bli en välkomnande plats för alla hbtq-personer. ekho:s representanter har också deltagit i bokens redaktionsgrupp.

Läs mer om ekho på www.ekho.se.

Grafisk form: Pierre Eriksson Omslagsillustration: Shutterstock isbn: 978-91-7315-617-2 | Tryck: Dardedze holografija SIA, Lettland 2022 Tryckt på Svanenmärkt papper Argument Förlag ab | Annebergsvägen 4, 432 48 Varberg Tel: 0340-69 80 00 | www.argument.se | info@argument.se

»Men nu har Gud gett varje enskild del just den plats i kroppen som han ville. Om alltsammans var en enda kroppsdel, vad blev det då av kroppen? Nu är det emellertid många delar, men en enda kropp.« (1 Kor 12:18–20)

INNEHÅLL 9 FÖRORD En enda kropp 12 HBTQ-ORDLISTA 15

EN VÄLSIGNANDE HÅLLNING Bibeltolkning, gudsbild och människosyn robert eriksson

29 VEM ÄR MIN NÄSTA,

MIN BRODER, MIN SYSTER? Om vilka som får plats i församlingens gemenskap roland stahre

43 »HEMLÄNGTAN TILL FÖRSAMLINGEN ÖKADE

NÄR VI FICK BARN« Om regnbågsfamiljers plats i församlingen anna håkansdotter

56 OCH GUD SÅG ATT DET VAR GOTT Om skapelsens inneboende mångfald sara wrige

68 ATT TOLKA BIBELN Min resa från nej till ja tobias elof hadin

81

NU LEVER JAG En personlig berättelse om att vara trans emanuel johansson

93 VAD SÄGER FORSKNINGEN OM HBTQ? Om hjärnan, identitet och sexualitet christian eidevald

107 ATT BLI ETT – I KRISTUS Om äktenskap och församlingens uppdrag emma audas

121 HELA JAG Om vikten av att hbtq-personer finns som ledare i kyrkan emma jesperson

135 GUD ÄR KÄRLEK Församlingen som växtplats för trofasta, långvariga och ömsesidiga relationer björn cedersjö

148 VAD BEHÖVER SÄGAS? Om Paulus, queerteori och kyrkans framtid sofia devall

160 »JAG ÄR INGEN SVÅR FRÅGA« Om att tycka olika i församlingen andré jakobsson

174 »DET SOM HÄNDE VAR ATT JAG BLEV KÄR« En brevväxling om att komma ut som hbtq-person

i en kyrklig miljö anton lundholm

& sofia ekelund fogelström

188 BÖRJA SAMTALA I FÖRSAMLINGEN Praktiska råd kring upplägg, samtalsregler och samtalsklimat jenny dobers

203 EN FÖRSAMLING SOM ÄR TRYGG FÖR FLER Om inkluderande ledarskap och församlingsliv robert eriksson

219 »VAD VILL DU ATT JAG SKA GÖRA FÖR DIG?« Berättelser och checklistor för en välkomnande församling anna-karin caspersson 234 EFTERORD Om skillnader, kärlek och att vara en enda kropp joel halldorf

245 OM DU VILL LÄRA DIG MER Tips på bra läsning

FÖRORD EN ENDA KROPP vi är så glada över att du har valt att öppna den här boken!

Vi vet inte vilka känslor du har inför läsningen. Kanske känner du nyfikenhet inför att lära dig mer om hur du kan vara med och göra din församling till en trygg plats för hbtq-personer. Kanske känner du sorg över de hbtq-personer som direkt eller indirekt har uteslutits från sin församlingsgemenskap. Eller så kanske du känner en frustration eftersom du vill inkludera hbtq-personer i församlingen men inte vet hur du samtidigt kan fortsätta vara trogen Bibeln och din tro – och kanske undrar du om du själv kommer att få fortsätta vara en självklar del av gemenskapen om du öppet ändrar ställning. Kanske du känner en pirrig glädje inför det stora med att inkludera människor som Jesus gjorde. Eller så kanske du själv är hbtq-person och längtar efter upprättelse och att känna tillhörighet till församlingen.

Oavsett vad du känner hoppas vi att du läser vidare med ett öppet hjärta, och ett stort mod. Så har också de olika kapitelförfattarna skrivit, och de har viktiga saker att berätta om du vill lyssna. Vi som skriver har olika erfarenheter och bakgrunder och kommer från olika delar av kyrkan. Vi 9

tycker inte lika i alla frågor eller detaljer, men vi förenas i vår längtan efter att hbtq-personer ska få vara en självklar del av en lokal församlingsgemenskap, och vi vill argumentera för detta utifrån Jesu liv och undervisning, Bibeln och den kristna traditionen. Vi vill visa att ett inkluderande förhållningssätt inte är en motsats till bibeltrohet.

Det är vår övertygelse att en inkluderande församling är berikande för alla, och vi vill i den här antologin ge en bild och vision av hur en sådan församling kan se ut och fungera. Boken visar på praktiska och konkreta vägar att bli och vara en inkluderande församling, samtidigt som den ger en teologisk grund att stå på. Berättelserna och de praktiska inslagen är väldigt viktiga; vi hoppas och tror att de kommer ge oss alla både vilja och kunskap att ta steg för att göra våra församlingar till goda hem för hbtq-personer.

Vi tror att förändring är möjlig i alla sammanhang där det finns en vilja till förändring, och att det är i det praktiska livet i församlingen som det sker, inte endast i form av en teologisk övertygelse.

Det är också vår övertygelse att skapelsens inneboende mångfald är något positivt. Att vilja vara en inkluderande församling betyder att vara beredd att stå sida vid sida med människor som inte är som vi. Det är spännande och meningsfullt, samtidigt som det väcker en del utmaningar hos oss själva och i vår gemenskap. I den här boken vill vi dela med oss av varför vi är övertygade om att det är värt utmaningarna, och hur vi tar oss an dem.

Titeln En enda kropp är hämtad från Paulus liknelse om församlingen som en kropp i Första Korinthierbrevet. Liknelsen visar på vikten av att vi är olika i församlingen och att alla delar behövs. Den – liksom många andra bibelberättelser – påminner oss också om hur Gud inkluderar personer eller grupper som samhället anser vara annorlunda och därför menar inte borde få inkluderas. Vi vill genom boken lyfta att hbtq-personer är självklara gåvor till församlingen, och vad som händer med församlingen när hbtqpersoner utesluts från gemenskapen. Om en del av kroppen lider, lider hela församlingen. Om bara vissa människor är med blir kyrkan något annat än Kristi kropp på jorden – den blir stympad.

10

Titeln påminner oss också om att detta handlar om oss, om dig, om mig. Det går inte att prata om »vi och dem« i detta. Kanske har du en vän som har lämnat kyrkan när hon kom ut som lesbisk. (Har du frågat henne hur det var?) Kanske har du en son som är bisexuell, eller du kanske är konfirmand­ledare i en grupp där någon funderar över sin könsidentitet.

Kanske är du hbtq-person och har en massa idéer om hur fler i er stad ska få höra om Jesus. Kanske är du pastor och hade nyss ett samtal med en av de engagerade tonårsledarna som glatt berättade att hon fått en flickvän, eller ett samtal med honom som nyss gått Alpha-kursen och undrar om du kan viga honom och hans pojkvän. Eller så kanske du är präst och funderar på vilken gemenskap ni kan erbjuda den unga transpersonen som har flytt från Uganda och den ensamme mannen som aldrig har träffat någon att dela livet med och nyss frågade dig: »Vem ska visa omsorg om mig när jag blir gammal?« Läs boken själv eller tillsammans med andra, och glöm inte detta fantastiska, förunderliga, nådefulla: »Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samma Ande att dricka.« (1 Kor 12:13) /Redaktionsgruppen Anders Camenius, styrelseledamot i Riksförbundet ekho – kristna hbtqpersoner samt ordförande i ekho Göteborg, Anna-Karin Caspersson, social­ pedagog och verksamhetsutvecklare på ekho Göteborg, Lina Mattebo, redaktör, skribent och journalist samt Robert Eriksson, församlingsföreståndare Betlehemskyrkan Göteborg, författare och musiker.

11

HBTQ-ORDLISTA den här listan innehåller ord som vi tror att det kan vara bra att känna till när du läser vidare i boken. Du kan också gå tillbaka hit under läsningen, om du tycker att något ord är svårt att förstå.

Ord är viktiga. Vi vet alla att hur vi pratar om och med varandra kan göra oss gott men att det också kan vara nedbrytande. Den viktigaste delen av inkludering är dock inte att vi till fullo behärskar alla begrepp – det viktigaste är att vi behandlar varandra väl i praktiken och att vi hela tiden försöker lära oss mer. handlar om vem en person blir kär i eller sexuellt attraherad av. Enligt svensk diskrimineringslag finns det tre olika sexuella läggningar: heterosexuell, bisexuell och homosexuell.

sexuell läggning

syftar på en persons självupplevda kön, det vill säga det kön man känner sig som och identifierar sig med. könsidentitet

är en förkortning för homosexuella, bisexuella, transpersoner och queera, och ett samlingsnamn för de personer som har en annan sexuell läggning än den heterosexuella (bokstäverna h och b) eller en annan

hbtq

12

könsidentitet än det kön de blev tilldelade vid födseln (bokstaven t).

Ibland läggs bokstäverna a, som står för asexuell, och i, som står för intersex, till. Vissa lägger även till ett + för att bredda begreppet ytterligare. I den här boken har vi valt att använda »hbtq«, eftersom det är det vanligaste paraplybegreppet. har förmågan att bli kära i och känna sexuell attraktion till personer av det kön de själva inte tillhör. Att vara heterosexuell betraktas som normen, alltså som det förväntade.

heterosexuella personer

har förmågan att bli kära i och känna sexuell attraktion till personer av det kön de själva tillhör.

homosexuella personer

har förmågan att bli kära i och känna sexuell attraktion till både män och kvinnor. Bisexuella möter ofta fördomar som att de inte kan bestämma sig för om de är homo- eller heterosexuella.

Det kan leda till ifrågasättande från både homo- och heterosexuella.

Undersökningar som har gjorts av Folkhälsomyndigheten bekräftar att de psykiska ohälsotalen är högre bland bisexuella än bland homo- och heterosexuella.

bisexuella personer

cis - personer

känner sig hemma i det juridiska kön som de tilldelades vid födseln. Cis är latin och betyder på samma sida. Att vara cis-person innebär till exempel att en person känner sig som en man, uppfattas som en man av andra, är skriven som en man i folkbokföringen och har en kropp som ser ut som en mans kropp förväntas göra. Att vara cis-person betraktas som normen, alltså som det förväntade. identifierar sig inte med det kön de tilldelades vid födseln. En binär transperson definierar sig själv som man eller kvinna.

De vill ofta genomgå en så kallad transition, vilket kan innebära att byta juridiskt kön från det ena till det andra, att byta förnamn och/eller att genomgå kroppsliga förändringar genom könsbekräftande vård.

transpersoner

13

En icke-binär transperson definierar sig själv bortom eller mellan de juridiska könen man och kvinna. En del icke-binära genomgår könsbekräftande vård och andra inte. Många icke-binära föredrar ett könsneutralt pronomen, till exempel hen eller den. En transperson kan ha vilken sexuell läggning som helst. queer syftar oftast på en person som bryter mot normer för sexuell läggning

och/eller könsidentitet. Queer används i Sverige även som ett gemensamt epitet som en del hbtq-personer använder för att kort beskriva sig själva. Ordet betydde ursprungligen udda/konstig på engelska och användes först nedsättande om bögar i London. Queer är ett typiskt ord som hbtq-rörelsen har »lyckats« ta tillbaka. asexuell / aromantisk är ett paraplybegrepp för personer som inte känner

sexuell eller romantisk attraktion till andra, som inte vill ha sexuella eller romantiska relationer – eller som bara under vissa specifika omständigheter känner attraktion och/eller vill ha en romantisk relation. intersex / intersexvariationer

är ett medfött tillstånd hos en person där könskromosomerna, könskörtlarna (testiklar eller äggstockar) eller könsorganens utveckling inte följer det förväntade, och där personen inte kan kategoriseras utefter de biologiska faktorer som traditionellt har sammankopplats med könen »man« och »kvinna«. Cirka 1 av 1 500 nyfödda barn har någon form av intersexvariation.

samkönade parrelationer

ma kön.

14

är kärleksrelationer mellan personer av sam-

EN VÄLSIGNANDE HÅLLNING BIBELTOLKNING, GUDSBILD OCH MÄNNISKOSYN Av Robert Eriksson

samhälle och kyrka har de senaste årtiondena genomgått enorma förändringar i sitt sätt att förstå och bemöta hbtq-personer. Oavsett kyrkosamfund har det skett en förskjutning från utestängande till ökad öppenhet. Allt fler förstår i dag att frågan om att välkomna hbtq-personer handlar om verkliga människors liv på ytterst allvarliga vis.

Nya studier visar att självmordsstatistiken bland hbtq-personer, särskilt unga, är oroväckande hög. Trots denna kunskap är kyrkorna i hög grad ännu inte en trygg plats för alla de hbtq-personer som är medlemmar i våra församlingar. De är kanske inte öppna med sin läggning eller könsidentitet, men de finns där. Om vi sedan räknar in hbtq-personens föräldrar, släktingar, vänner, kollegor och grannar, för att inte tala om alla hbtq-personer som skulle vilja vara med i kyrkan men utgår från att de inte är välkomna, förstår vi att otaliga berörs negativt av kyrkornas tystnad och tvekan gällande 15

inkludering. Det finns nog ingen församling som vill få en hbtq-person att tvivla på att denne är Guds avbild och Guds barn. Men när deras identitet bemöts som en »svår fråga« blir det ändå ofta konsekvensen. Så länge det finns minsta tvivel om att hbtq-personer är välkomna som fullvärdiga medlemmar i församlingen, har kyrkosamfunden ett arbete att göra.

En positiv förändring i samhället har gått fortare än i kyrkorna. Och det verkar vara svårt för många församlingar i dag att gå från en försiktig öppenhet till att faktiskt se på hbtq-personer som en gåva att ta emot. Samtidigt kan jag urskilja att det finns stora grupper i flera kyrkosamfund som tycker att det är bra att hbtq-personer får gifta sig och vara en självklar del av församlingsgemenskapen. Men deras lokala församlingar håller ofta fast vid en traditionell hållning – och därför är de tysta. Varför är det så svårt att förändra attityden kring hbtq-personer i församlingar?

I dag ses homo- och bisexualitet i det offentliga rummet som en »normal sexuell orientering«. Detta återspeglas till exempel i svensk lagstiftning som likställer homo- och bisexualitet med heterosexualitet. År 2016 sammanställdes en forskningsrapport om den forskning som finns inom det här området: Sexual Orientation, Controversy and Science. Rapporten visar att de som är attraherade av personer av samma kön utgör en minoritet. I undersökningar från vitt skilda delar av världen är antalet mindre än fem procent av befolkningen. Dessutom framgår det i sammanställningen av aktuell forskning att det inte finns några övertygande bevis om att denna siffra har ökat eller minskat genom tiderna eller i skilda kulturer. Detta faktum ger en indikation om att homosexualitet och bisexualitet har existerat hos en minoritet av mänskligheten i alla tider och i olika delar av världen.

Resultaten av forskningen verkar också ge stöd för att sexuell orientering är en bestående egenskap som följer individen livet igenom.

Dessa forskningsrön har tyvärr haft en begränsad påverkan på kyrkornas syn på hbtq-personer. Att vara transperson eller ha en annan läggning än den heterosexuella ses fortfarande ofta som ett aktivt val, och man anser att tidsandan gör att allt fler väljer en annan sexualitet eller könsidentitet än den som är norm. Det behövs uppenbarligen fler faktorer än bevis och 16

nya källor för att förändra etablerade synsätt och attityder. Vill vi egentligen höra den sanning som förs fram? Hbtq-personer är en minoritetsgrupp, och ibland frågar jag mig om det är så att lokala församlingar avvaktar med att inleda en förändringsprocess just på grund av att det inte är en tillräckligt stor grupp av människor som drabbas. Det finns så att säga inte en »marknad för sanningen«.

I Betlehemskyrkans församling i Göteborg, där jag arbetar som föreståndare, har hbtq-personer välkomnats in i församlingens gemenskap sedan flera decennier. Givetvis har det förts många samtal om detta i församlingen genom åren, och Betlehemskyrkan är inte »framme«, utan i ett ständigt lärande. Många känner till att vi arbetar aktivt för inkludering av hbtqpersoner, och därför blir jag då och då kontaktad av medlemmar i lokala församlingar runt om i landet som vill hjälpa till att öppna upp för fler i sina sammanhang. De är övertygade om att tystnad inte är rätt väg att gå, men de är ändå rädda för att tappa sin gemenskap.

Många församlingsmedlemmar har från barnsben med sig en avvisande syn gällande allt som har med hbtq-personer att göra. Det anses vara en del av den sociala och andliga identitet som benämns som »evangelikal« eller »bibeltrogen«. Och nu undrar de som kontaktar mig: »Får jag fortfarande vara en del av den grupp som jag tillhör och värderar så högt om jag ändrar mig i just den här frågan?« Om en ledare i den församlingen säger att »din åsikt i den här frågan avgör om du är trogen Bibeln eller inte«, är det mycket svårt för en enskild församlingsmedlem att diskutera frågan öppet och offentligt ändra hållning. Risken att hamna utanför gemenskapen upplevs som för stor.

Den risken är ännu större för präster och pastorer som är uppvuxna i en konservativ gren av kyrkan och har ändrat sitt synsätt och nu aktivt vill välkomna hbtq-personer till församlingsliv och äktenskap. De hindras också av den sociala identiteten, som innebär en överhängande risk att bli utfryst och osynliggjord bland kollegor samt risken att förlora plattformar, såsom konferensestrader, och andra statusmarkörer. Ett avvikande synsätt gällande hbtq-frågor kan också hindra dem från att få jobb i det kyrkosamfund som är deras. Många tycker att det är ett för högt pris att betala för en ändrad övertygelse. Återigen: risken att hamna utanför gruppen upplevs som allt för stor.

17

Jag hävdar alltså att det först och främst är på grund av att en församling ger en social identitet som den här frågan är så svår att förändra. I stället för att utgöra en tillgång blir den sociala identiteten här ett hinder. Därför behöver vi medvetet skapa plats för samtal bland ledare och medlemmar i församlingen där man tryggt kan provtänka tillsammans utan att stämpla eller döma ut varandra. Kapitlet »Börja samtala i församlingen« ger flera bra verktyg till att initiera och fördjupa sådana processer.

Samtal om hbtq i kyrkorna börjar inte på samma punkt som för tio år sedan.

I takt med att synen på sexuell identitet har förändrats – från att handla om moraliskt beteende till en bestående egenskap hos individen – har vi sökt efter relevanta teologiska begrepp och motiv. I få kyrkosamfund talar man i dag om samkönad kärlek med ord som »syndigt«, »sjukdom« eller »destruktivt beroende«. Sådana begrepp var flitigt förekommande förr i tiden och visar hur man då tolkade hbtq. Numera används ofta ordet »brustenhet« om hbtq-personer, och det pekar på en mjukare människosyn. Man lyfter fram »brustenhet i skapelsen« och menar då att hbtq inte är en del av Guds tanke för skapelsen, men att det ändå inte måste ses som något syndigt och destruktivt.

Att vara en hbtq-person är i detta teologiska perspektiv en del av hela skapelsens brustenhet och ska därför inte skuldbeläggas eller mötas med en avvisande hållning. I stället ska varje hbtq-person mötas med omsorg, kärlek och ett engagemang från varje kristen och varje kristen församling, vilka delar samma brustenhet. Resonemanget blir att deras inte på ett självklart sätt har förutsättningar att få del av allt som andra har tillgång till. För att möta deras behov av ett gott liv ska alltså församlingarna erbjuda anpassningar och stödfunktioner som kan ersätta det som saknas, som möjligheten att leva i en kärleksrelation. För en hbtq-person kan denna anpassning innebära att man erbjuds en tillhörighet i icke-sexuella trohetsrelationer eller i en kommunitetsgemenskap.

En människosyn och kyrkosyn där hbtq-personer kallas »brustna« ger inte möjlighet för hbtq-personer att välkomnas helt och fullt så som de är i församlingen. Denna syn föder inte glädje över hbtq-personen som en gåva till församlingen. Jag menar att vi behöver en teologi om människan 18

och kyrkan som ser att hbtq-personer är en del av skapelsens naturliga variationer och en del av den mångfald av gåvor som bygger upp Kristi kropp – kyrkan.

Skapelsen kännetecknas av en stor variation och mångfald. Till exempel finns det inom psykologi och biologi otaliga exempel på att skapelsen vid sidan av »det vanligaste« också överflödar av en naturlig oregelbundenhet.

Det finns personer som är vänsterhänta i en majoritet av högerhänta och personer som har blå ögon i ett område där majoriteten har bruna ögon. Ett fåtal har hjärtat på höger sida i bröstet, och andra har inre och yttre könsdelar som inte stämmer överens med deras kromosomuppsättning eller upplevda kön. (Läs mer om skapelsens variation i kapitlen »Vad säger forskningen om hbtq?« och »Och Gud såg att det var gott«.) Om hbtq-personer ses som en del av skapelsens naturliga variation kan ett samkönat äktenskap firas, och en kristen församling bli den naturliga platsen där de får ge sitt gensvar på Guds kallelse att leva i trohet, tillhörighet och självutgivande kärlek.

Detta resonemang utifrån naturlig variation behöver bearbetas teologiskt för den som primärt argumenterar utifrån Bibelns vittnesbörd. Därför vill jag här dela något om den bibeltolkning, gudsbild och människosyn som är basen för hur vi arbetar med inkludering av hbtq-personer i Betlehems­ kyrkan. I kapitlet » En församling som är trygg för fler« berättar jag om hur Betlehemskyrkan arbetar mer praktiskt med inkludering, i förhoppningen att det kan inspirera andra att ta några steg vidare på en inkluderande väg.

En förutsättning för Betlehemskyrkans arbete med inkludering är förståelsen av att Bibeln inte är en bok utan ett bibliotek. Ordet bibel betyder just böcker. Det innebär att den är en skiftande samling böcker som är skrivna i olika tider och kulturer. Varje bibelbok har sin historiska kontext i tid och rum. Såväl Gamla som Nya testamentet tillkom i ett patriarkalt samhälle. Moses levde på bronsåldern och Paulus i den grekisk-romerska världen under det första århundradet. Författarna adresserade den värld som de levde i, de tankar som florerade, och de var själva formade av allt detta. Böckerna innehåller olika perspektiv som både bryter och bänder mot varandra. Bibeln talar alltså inte med en röst utan med flera.

19

Bibelns författare berättar om ett pågående samtal mellan Gud och människor, vilket de uppfattar vara initierat, inspirerat och väglett av Gud. Gud står i centrum när de bibliska författarna i olika kulturer och tider har skrivit om sina och andras erfarenheter av Gud. Bibeln vittnar om att Guds samtal med människan alltid sker så att det blir relevant i en given kultur.

Om krigsmetaforer och klankultur är norm, tar samtalet mellan Gud och människa prägel av de omständigheterna. Och genom att dessa olika skrifter har samlats och blivit ett slags rättesnöre, står alla dessa författare även i ett samtal med varandra – ibland i harmoni, ibland i disharmoni. Sammantaget bidrar det till en dynamisk bild av vem Gud är, en bild som uppenbaras till fullo i Jesus. Genom att läsa och tolka dessa texter kan Guds kärlek vägleda människan att ta del av och förvandlas av Guds egen natur – en älskande och välkomnande gemenskap: Fader, Son och Ande.

Kyrkan är en gemenskap som har sitt existensberättigande i att Gud själv är gemenskap. Gud är urgemenskapen, förebilden för all gemenskap i sig själv. Gud som Fader, Son och Ande visar på detta. Kyrkan är ett förkroppsligande av denna gemenskap, som Gud har kallat till något mycket speciellt: att välsigna.

Det latinska ordet för välsignelse, benedicere, betyder att tala väl om eller säga det som är gott om någon. Att vi är välsignade innebär att Gud säger goda saker om och till oss. Den enda förutsättningen för att som människor få ta emot en välsignelse är att vi är närvarande. Det är en villkorslös välgångsönskan över alla. Inte ens personlig tro eller längtan förutsätts, än mindre något löfte om sinnesändring eller att man har antagit utmaningar om att betjäna sin omvärld. Välsignelsen är en ovillkorad gåva från Gud. (Dessa ord och efterföljande resonemang hämtar jag från Larsåke W Perssons kapitel »Pastoral för välsignelse« från antologin Hela livets kyrka.)

Enligt Första Moseboken kallar Gud Abraham och säger: »jag skall välsigna dig och göra ditt namn så stort att det skall brukas när man välsignar« (1 Mos 12:2). Alla människor ska bli välsignade av Gud genom Abraham.

Ingen är satt på undantag. Och detta uppdrag som Abraham fick fullföljs av Jesus (Apg 13:47).

20

Kyrkans gemenskap handlar alltså om att välsigna andra människor. Det är Gud som dömer kring vad som är »rätt eller fel«, »gott och ont«. Det är inte vår uppgift. Samtidigt har vi människor makt över varandra med våra ord. Det är välsignat att bli omtalad och tilltalad med kärleksfulla ord. Det är destruktivt och sårande att möta ord av förkastelse. Aposteln Paulus skriver att vi inte ska förbanna utan välsigna. Välsignelsen beskrivs av Paulus som ett sätt att besegra det onda med det goda. Och han skriver till de kristna i Rom att de ska »godta varandra, så som Kristus har godtagit er till Guds ära« (Rom 15:7). Att godta varandra behöver inte innebära att man trivs tillsammans eller godkänner allt i varandras liv. Det är ett sätt att uttrycka välvilja och att tro det bästa om varandra.

Denna välsignande hållning verkar vara ett pågående skeende i Bibeln.

Och i det samtal som Bibeln vittnar om mellan Gud och människor utvecklas successivt en allt större betoning på denna välsignade kärlek och inkludering.

Det börjar med Abrahams uppdrag att välsigna samt Guds uppmaning till Israels folk att vara till välsignelse för alla folk. Konkret tar det sig uttryck i de bud som ges om att bry sig om de fattiga, änkorna och de faderlösa.

Vidare gestaltas det genom det friår som Gud förordar genom profeternas uppmaning om rättvisa, och i Jesus radikala välkomnande av kvinnor och barn. Efter Jesus uppståndelse konstaterar lärjungen Petrus förundrat: »Gud gör inte skillnad på människor« (Apg 10:34, jfr Rom 2:11). En syn från Gud gav Petrus denna insikt (Apg 10:9–16). De första kristna börjar praktisera de goda nyheterna om att Gud har välsignat hela världen genom Jesus. Budskapet sprids därför ut över den då kända världen – både österut och västerut, både i norr och söder. Och när Paulus är i färd att undervisa församlingen i Rom, förtydligas välsignelsens innebörd ytterligare: Välsigna dem som förföljer er, välsigna dem och förbanna dem inte. Gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter. Bemöt alla lika och håll er inte för goda att umgås med dem som är ringa. Var inte självkloka. Löna inte ont med ont. Tänk på vad som är riktigt för alla människor. Håll fred med alla män­niskor så långt det är möjligt och kommer an på er. (Rom 12:14–18)

21

Den generella välsignelse som vi gärna ger till enskilda personer blir ofta begränsad när det kommer till grupper av människor, såsom hbtq-personer.

Märk väl att Paulus här kontrasterar välsignelse med förbannelse. En startpunkt för församlingar som har svårt att bearbeta inkluderingsfrågor kan vara att samtala om vad som skulle hända om församlingens välsignelse­ moment fick präglas mer av tacksamhet och förbön än av godkännande och värderingssystem.

Larsåke W Persson hävdar i antologin Hela livets kyrka att »kyrkans främsta roll är inte att vara en domstol utan en nådastol«. Om valet står mellan att välsigna eller förbanna, blir situationen lättare att hantera, kanske till och med självklar, jämfört med om välsignelsen handlar om att betygsätta, godkänna eller underkänna en person, relation eller företeelse. Kan en kärleksrelation verkligen förbannas av en kyrka? Att samtala kring den frågan kan leda till en djupgående förändring i synen på hbtq-personer i församlingen. Sådana samtal kan ge en ökad klarhet i vem Gud är och vilka vi är i dag. När samtalet sker i en öppenhet för Guds ledning, kan det leda till en allt större betoning på kärlek och välsignelse i den lokala församlingen, eftersom Gud i sitt väsen är en välsignande kärleksgemenskap.

Vi behöver samtala aktivt och öppet om hur hbtq-personer nu och i framtiden kan ses som gåvor till församlingen och tas emot som välsignade delar av Kristi kropp. Vi behöver vara generösa med att dela Guds välsignelse med varandra, som en hoppfull framtidsvision om att hela världen en dag ska omfattas av Guds kärlek.

Förändring i vissa frågor är i allra högsta grad bibliskt och har skett hela tiden i kyrkans historia. Bibeln inbjuder till ett samtal – lett av Anden mitt i församlingen – som pågår långt efter det att böckerna i Bibeln har fått sin slutgiltiga form och blivit ett rättesnöre. Men förändringen går sakta. Det finns texter i både Gamla och Nya testamentet som också i dag används för att fördöma samkönade sexuella relationer mellan två samtyckande vuxna människor. I kapitlet »Att tolka Bibeln« kan du läsa mer om dessa förbudstexter. Här vill jag fokusera på ett antal nycklar i biblioteket Bibeln, vilka skapar öppningar för att komma vidare i samtalet.

22

I skapelseberättelsen berättas att det finns en sak som inte är som det ska i begynnelsen i Edens lustgård, nämligen att den första människan är ensam.

Det visar att människan är skapad för gemenskap. Längtan efter att dela livet med en annan människa är en normal och självklar mänsklig impuls. Vi vill alla dela livet med någon. Bör en människa med en annan sexuell läggning i så fall leva ensam, vilket vissa hävdar? Säger inte skapelseberättelsen oss att det inte är gott för människan att leva ensam?

Här måste det också sägas att äktenskapet inte är ett självklart botemedel mot ensamhet. För många, oavsett sexualitet, finns andra avgörande gemenskapsformer, såsom vänskap, släktskap, kollektiv, kloster, föreningsliv och arbetsgemenskap. Och kyrkan bör vara en plats som hjälper människor till ökad gemenskap, hur den än ser ut. Med det sagt är äktenskapet en viktig gemenskapsform för att dela livet med en annan människa.

Vidare är profeternas återkommande budskap i det gamla Israel om rätt och rättvisa för den utsatte något centralt för all bibeltolkning. Och framför allt: Jesu ord om att radikalt älska sin nästa och visa barmhärtighet. Alla dessa nyckelord – gemenskap, rätt och rättvisa samt att älska sin nästa – visar oss att hbtq-personer, vilka är Guds avbild, är skapade för kärleksgemenskap med Gud och andra människor, att de som en minoritet och en utsatt grupp bör värnas och att de som vår »nästa« bör visas kärlek. Dessa nyckelord är mer centrala än de som handlar om inskränkningar av kvinnans möjligheter, eller de nästan tvåhundra avsnitten i Bibeln om slaveri eller de fåtal bibelverser som innehåller något negativt om hbtq-personer.

I historien finns det otaliga exempel på hur ny kunskap om vår värld och nya bibeltolkningar som fokuserar på dessa nyckelord inte har förmått påskynda nya tolkningar av Bibeln – tolkningar som inte har upptäckts och accepterats av majoriteten av kristna förrän decennier, ibland hundratals år, senare. Kyrkan har exempelvis genom hänvisning till Bibeln och traditionen kämpat mot kunskapen att det är solen, inte jorden, som är centrum i vårt solsystem, och hävdat att Bibeln tillåter kvinnoförtryck och slaveri. Sådana tolkningar har varit kyrkans allmänna hållning nästan lika länge som synen att homosexualitet är synd. Kanske för att kyrkan inte alltid har kunnat se bortom tolkningar av enskilda bibelverser för att i stället se en mycket 23

större bild: vad intentionen med texterna är. Jag vill nu beskriva en möjlig bibeltolkning som hjälper oss att se texternas intention.

Bibelns böcker innehåller inga färdiga svar på hbtq-frågor, kvinnans roll i församling och samhälle eller slaveri, eftersom de frågorna inte var aktuella på samma sätt då de texterna skrevs. Bara genom att utgå från Jesu person, liv och undervisning kan vi finna en tolkningsram som är robust och trovärdig nog att hantera etiska utmaningar i en värld i ständig förändring.

Kristen tro och kristet liv handlar inte om att tro på Bibeln i första hand, utan om att tro på en person, Jesus, som är Guds levande ord i mänsklig gestalt. I Betlehemskyrkan talar vi därför mycket om att vi behöver odla en bibelläsning och bibeltolkning som är i överensstämmelse med Jesu liv och undervisning, snarare än en tolkning som styrs av samtiden å ena sidan eller antika texter med sin tids förbud å andra sidan.

När vi utgår från Jesu person, liv och undervisning, blir det tydligt att Jesus inkluderade kvinnor och andra marginaliserade grupper i samhället.

Jesus utmanade sociala normer och en renlärighet byggd på tolkningar av verser i heliga skrifter, verser som tillämpades på olika sätt beroende på vilken religiös rörelse man tillhörde. Jesus betonade att vissa saker i Torah (lagen) var viktigare än annat. Han säger till exempel i Markusevangeliets tolfte kapitel att det inte finns några större bud än att älska Gud och sin nästa som sig själv. Jesus visade att de goda nyheterna om gudsriket sträcker sig till fler än någon kunde ana.

Nya testamentets texter är generösare mot slavar och kvinnor än Gamla testamentets. Trots att kvinnor fortfarande var underordnade männen, fick de en större frihet och värdighet. När det gäller frågorna om slaveri och kvinnans rättigheter, finns det ingen seriös teolog i dag som begränsar sig till Nya testamentets undervisning. Det visar oss att detta att förstå och tillämpa Guds identitet och vilja – som har uppenbarats i Jesus – är en kontinuerlig process i varje ny tid och generation. Det ger oss möjlighet att i dag se hbtq-personers liv i församlingen i ett nytt ljus.

Men, Jesus citerar ju den andra skapelseberättelsen (1 Mos 2:4–3:24) i Matteusevangeliet 19:5: »Därför ska en man lämna sin far och mor för att leva med 24

sin hustru, och de två skall bli ett.« Är inte syftet med det citatet att kärleksrelationer enbart ska vara heterosexuella för att detta är en »skapelseordning«?

Poängen med berättelsen verkar vara något helt annat än att diskutera vem som kan gifta sig eller ens hur människor ska leva i sina intima relationer. Ämnet som Jesus adresserar är skilsmässa, och det är därför han går tillbaka till skapelseberättelsen. Det normativa på Jesu tid – och i vår tid – är det heterosexuella äktenskapet. Därför nämns det med självklarhet.

I skapelseberättelsen händer det något avgörande precis innan orden »Det är därför en man lämnar sin far och mor för att leva med sin hustru, och de blir ett«. Det som sker är att Gud skapar kvinnan av mannen, »kött av mitt kött«. Vi kan utläsa att man och kvinna är skapade till »ett«, till gemenskap redan från begynnelsen. Och det är på grund av att »de är ett« som en man lämnar sin far och mor för att leva med sin hustru. Jesus verkar visa på att mannen är skapad till att vara – eller bli – ett med sin hustru genom att lämna sin far och mor, genom att byta den centrala definitionen i sitt livs familjegemenskap och gå från att vara barn till sina föräldrar till att förenas med en partner i äktenskapet.

Notera att Jesus här befäster en restriktiv syn på skilsmässa. Förutsättningarna för att bilda ett äktenskap är inte alls i fokus. Lärjungarnas respons är intressant. De reagerar över Jesu skarpa ord om skilsmässa lite senare i Matteus 19:3–12.

De frågade: »Varför har i så fall Mose bestämt att mannen skall skriva ett skilsmässobrev för att skilja sig?« Han svarade: »Därför att ni är så förstockade tillät Mose er att skiljas från era hustrur, men från början var det inte så. Jag säger er att den som skiljer sig från sin hustru av annat skäl än otukt och gifter om sig, han är en äktenskapsbrytare.« Lärjungarna sade: »Om mannens ställning till hustrun är sådan är det bäst att inte gifta sig.« Han svarade: »Alla kan inte tillägna sig detta, utan bara de som har fått den gåvan.

Det finns sådana som är utan kön från födseln och sådana som av människor har berövats sitt kön och sådana som själva har gjort sig könlösa för himmelrikets skull. Den som kan må tillägna sig detta.«

25

Hur kan den här texten ha blivit ett argument mot att homo- och bisexuella eller transpersoner över huvud taget ska få gifta sig? Texten kan snarare ses som ett argument för att alla som vill försöka leva i ett äktenskap bör få lov att göra det. Såväl Paulus som Jesus verkar alltså förorda en pragmatisk inställning som säger att vissa har fått gåvan att leva utan att gifta sig, men de flesta har det sannolikt inte, och då är det bäst att gifta sig.

Orden »sådana som av människor har berövats sitt kön« syftar troligen på en grupp människor som samhället såg ned på och som inte passade in i den dåtida normen för manligt och kvinnligt, familj och äktenskap.

De kallades »eunucker« och hade inte tillträde till templet. Det är just det grekiska ordet eunouchos, eunuck, som används här och som Bibel 2000 har valt att översätta med »utan kön«, »könlös«. Jesus verkar se det som en gåva att vara eunuck eller »könlös«. Jesus talar även om de »som själva gjort sig könlösa för himmelrikets skull«. Att vara »könlös« kan alltså vara en speciell möjlighet och en välsignad väg för himmelrikets skull.

Med de kunskaper vi har i dag om de variationer i könsidentitet och sexualitet som existerar, kan »könlös« kanske tolkas som vissa typer av intersexualitet eller asexualitet. Då kan vi läsa Jesu ord som en direkt uppvärdering för intersexuella och asexuella personer. Jesus säger också: »Det finns sådana som är utan kön från födseln.« Det skulle kunna tolkas som egenskaper vi inte själva har valt utan föds med. Genetik, eller skapelsevariation. Möjligen skulle orden från Jesus i dag kunna tillämpas på till exempel binära transpersoner, som inte lever i enlighet med sitt sanna kön och som på grund av hur samhället ser ut har »berövats« möjligheten att göra det.

Kanske kan orden i dag även tillämpas på homosexuella och bisexuella, som ofta i samhället och i kyrkan har »berövats« sin möjlighet att leva i enlighet med sin läggning? Det är värt att samtala om.

Och för att vara tydlig: skilsmässa och omgifte kan trots allt vara nödvändigt ibland. Detta är för övrigt en tolkning som protestantiska kyrkor i dag har som praxis.

Det är människor som står i fokus i Jesu undervisning, inte enskilda påbud eller principer. När Jesus botar en människa på sabbaten och märker att de 26

laglärda kritiserar honom, säger han: »Vad är tillåtet på sabbaten, att göra gott eller att göra ont, att rädda liv eller att utsläcka liv?« (Luk 6:9). Jesus kunde ha väntat till en vardag med att bota mannen. Ändå gör han inte det. Att göra det rätta verkar för Jesus handla om att se lagens intention snarare än bokstaven.

Kärlekshandlingar mot medmänniskan verkar alltid vara det mest cen­ trala för Jesus. Ett exempel på detta finns i Lukasevangeliets fjortonde kapitel: »Om någon av er har en son eller en oxe som faller ner i en brunn, drar han då inte genast upp dem, även om det är sabbat?« Och vad blir de laglärdas respons? Det står i versen efter: »Det kunde de inte svara på.« Jesus verkar vilja göra en pedagogisk poäng när han frågar fariséerna om de inte hade dragit upp sin son eller oxe ur en brunn även om det var sabbat. Poängen är att vi genom att visa kärlek till en medmänniska tillämpar den judiska lagens syfte. Bokstaven säger: »Inget arbete på sabbaten.« Men lagens intention, eller Anden, säger: »Gud älskar den här personen, därför kan jag bara inte passera förbi.« Jesus refererar till en av de viktigaste lagarna för att visa på Guds tanke med lagen som helhet. Lagen ska alltid ses genom linsen »Guds kärlek till människorna«. Jesus säger till de laglärda, som kritiserar lärjungarna för att de rycker av ax och äter på sabbaten: »Om ni förstod vad som menas med Barmhärtighet vill jag se och inte offer, så skulle ni inte döma oskyldiga« (Matt 12:7). Jesus hävdar att om de laglärda verkligen hade förstått att Gud vill se barmhärtighet framför allt annat skulle de döma annorlunda. Så säger han vidare om de laglärda: »De binder ihop tunga bördor och lägger dem på människornas axlar, men själva rör de inte ett finger för att rätta till dem« (Matt 23:4).

Många hbtq-personer upplever att kyrkosamfund och församlingar gör just detta mot dem. Både ledare och medlemmar »lägger tunga bördor på människors axlar« genom att inte aktivt välkomna dem.

Jesus var radikalt annorlunda. Han ville visa att vi alla kunde leva heliga liv, men det handlade aldrig om lagens bokstav utan alltid om Guds utgivande kärlek till människan. När bokstaven hindrade människan från hälsa och gemenskap, var det lagens intention, Guds kärlek till och omsorg om 27

människan, som gick först. Det gällde, som vi sett i flera fall, sabbatsbudet på Jesu tid, och när vi fortsätter framåt i kyrkohistorien kan vi se hur en bibeltolkning i Jesu anda säger: Bokstaven tillät slaveri i en kultur där det var en given ekonomisk konstruktion, men Anden proklamerar nu frihet och jämlikhet för alla människor därför att de är skapade och älskade av Gud. Bokstaven fördömde samliv med personer av samma kön i specifika kulturer, men nu finns det nya möjligheter för hbtq-personer att leva i trogna relationer på ett sätt som inte var möjligt på Bibelns tid eller i andra tider.

Jesus sa: »Så bär varje gott träd bra frukt, men ett uselt träd bär dålig frukt« (Matt 7:17). Ett sätt att utvärdera vad som sker i en församling när hbtq-personer välkomnas är att se på frukten. Vad blir de faktiska följderna?

Vi har sett många dåliga följder av hur församlingar har hanterat den här frågan hittills. Den psykiska ohälsan som hbtq-personer upplever av utestängning är bara ett allvarligt exempel på det. I Betlehemskyrkan har vi fått upptäcka allt det goda som kommer av att hbtq-personer får bidra med sina gåvor i församlingen och leva öppet i ett äktenskap. Nog är detta ett sätt för vår tid att se att lagens intention står över lagens bokstav?

Sammanfattningsvis är bibeltolkning inte något fast och fixerat, utan ett öppet projekt för alla dem som tar Bibelns texter på allvar. Genom att utgå från Jesu person och undervisning, kan vi finna en bibeltolkning som är robust nog att hantera etiska utmaningar i en värld i ständig förändring.

Robert Eriksson är församlingsföreståndare i Betlehemskyrkan Göteborg, författare och musiker.

28

VEM ÄR MIN NÄSTA, MIN BRODER, MIN SYSTER? OM VILKA SOM FÅR PLATS I FÖRSAMLINGENS GEMENSKAP Av Roland Stahre

Till minne av Thomas jag vill börja den här texten med två berättelser: den första från slutet av 1980-talet och den andra från början av 2000-talet. (Anders, Jonas, Erik och Lisa heter egentligen något annat.)

Det var skönt att få åka in till stan och klippa mig. När jag första gången ringde för att boka tid, blev jag hänvisad till Anders. Han kunde ta emot mig. Timmen i frisörstolen var lättpratad. Samtidigt som jag inte blev utfrågad om vem jag var eller vad jag arbetade med, delade frisören öppen­ hjärtigt med sig av sina tankar. Han berättade om intressen och vad som var viktigt för honom.

29

Så småningom fick jag höra om en av hans nära släktingars kamp mot sitt alkoholberoende. Jag minns hur Anders med sorgsen röst undrade vad som möjligen hade varit orsak till hennes drickande. Att det nog egentligen handlade mer om en känslighet för andliga frågor än om kärlek till flaskan.

Och att hon i en krass och karg värld aldrig fann förståelse för det som var viktigt för henne.

Jag hade nyligen köpt pastorn Harry Månsus bok Vägen hem och berättade att jag hade läst något som nuddade vid det vi pratade om. Det fanns ett extra exemplar av boken hos mig som jag tog med till nästa klippning.

Anders läste Vägen hem och berättade nästa gång vi sågs att han hade fångats av ett avsnitt som handlade om dem som har svårt att hänga med och klara omgivningens ideal och krav: De kämpar desperat för att hålla sig uppe, men går ändå ständigt omkring med komplex, mindervärdeskänslor och en malande rädsla att slås ut helt och hållet. Ju effektivare och aktivare de starka är, dess sämre och odugligare känner sig de svaga.

Och av hur Harry Månsus skriver vidare om vad som händer om vi låter evangeliet komma in i vår vardagsverklighet igen: Jesus själv börjar än en gång röra sig i vårt samhälle med sitt chockerande budskap. Han säger att de svaga och utslagna är skapelsens finaste och känsligaste instrument. Deras inre känslighet gör att de inte orkar bära en felaktig samhällsutveckling.

Vägen hem blev ingången till ett samtal som sedan fortsatte i flera år. Ofta var det bara lättsamt och trevligt, ibland var det som att sitta på helig mark.

För mig blev våra möten viktiga stunder av lärande och jag övertygades allt mer om att dialog och det goda samtalet är vida överlägset diskussioner, som ofta har till syfte att förmedla eller försvara egna övertygelser och åsikter.

Det var befriande för mig. Nu i efterhand kan jag se hur våra samtal var en del av en process som successivt lösgjorde mig från den fromhetsvall som 30

skiljde den religiösa värld jag levde i från världen utanför. Bara att få lyssna utan att känna kravet att behöva försvara eller korrigera en annan människas berättelse och liv var ett evangelium i sig.

Så småningom blev min frisör nyfiken på kyrkan och den församling jag arbetade i. Han undrade om han tillsammans med sin sambo kunde få komma på besök. Visst var de välkomna! I församlingen hade vi under en tid arbetat med att sänka trösklarna för dem som inte var vana kyrkobesökare. Bland annat hade vi insett att vårt inomkyrkliga språk ofta var obegripligt för icke-religiösa människor. Behovet av att förnya vårt sätt att kommunicera tron och evangeliet tog vi oss an med största allvar.

Med tiden gav detta resultat. En söndag i månaden inbjöd vi till så kallade »sökarvänliga gudstjänster«, och till vår glädje började människor som inte hade någon kyrklig koppling besöka oss. I kyrkans »lilla sal« hölls också bönemöten varje tisdag kväll. Årligen utlystes även längre perioder av bön. Förutom det som de närvarande hade på sina hjärtan, fanns alltid ett stående böneämne: »Gud, sänd väckelse över vårt land! Över vår stad! Över vår bygd!« En söndag fick vi besök av Anders och hans sambo. Två timmar innan gudstjänsten knackade de på och släpptes in av körledaren, som var på plats för att leda en övning innan gudstjänsten började. Jag skulle också vara där i god tid, och när jag klev in i gudstjänstlokalen såg jag något som etsade sig fast i mitt minne: Längst fram stod kören och sjöng, och mitt i kyrkan satt två män. Anders och Jonas.

Det jag såg var i och för sig inte så märkvärdigt. Men tankarna som gick igång hos mig var omvälvande: »Är det så här Gud svarar på vår bön om väckelse? Kommer hbtq-personer någonsin bli verkligt mottagna i en kyrka?

Kommer de över huvud taget bli accepterade i en frikyrkoförsamling?« I ett samtal berättar Erik för mig att hans vuxna dotter Lisa nyligen träffat en kvinna och att de nu lever i ett kärleksförhållande. Erik och Lisa står varandra nära och har alltid kunnat dela förtroenden med varandra.

Båda är engagerade i en frikyrka – han är pastor i församlingen och Lisa är ungdomsledare.

31

Erik talar om sin dotter med värme. Att hon framför allt har en blick för dem som är sköra och »tillbakadragna«, de som lätt hamnar utanför. De älskar sin församling, pastorn och hans dotter, och har alltid varit omtyckta av medlemmarna. Unga som gamla.

Men det finns ingen plats för hbtq-personer i församlingen. Och nu är det svårt, inte minst för pappa Erik. Lisa har blivit tillsagd att hon inte längre är välkommen i gemenskapen eller i verksamheten. Och vad gäller honom själv, tvivlar han på att han kan fortsätta arbeta kvar som pastor om han öppet stödjer sin dotter; det kommer att saknas förtroende för honom i församlingen och han kommer inte orka vara kvar i tjänsten.

En av de hjärtskärande frågorna han ställer är: »Mot vem ska jag vara lojal? Församlingen eller min dotter?« Under samtalets gång klarnar det: »Så klart, jag ska ju vara lojal mot min dotter!« Jag minns att hans fråga borrade sig djupt in i min egen själ. Och den har följt mig sedan dess: »Mot vem ska jag vara lojal? Församlingen eller min dotter?« Vid tillfället för vårt samtal var våra fyra barn i åldrarna 10, 16, 18 och 20 år. Det var inte svårt för mig att leva mig in i pappans dilemma och sorg. Vi upphör aldrig att vara föräldrar till våra barn. Hur gamla vi än är, eller hur gamla våra döttrar och söner än må bli. Så tänker jag att det också är för Gud. Och jag kan undra hur denna lojalitetskonflikt skulle landa i Guds moders- och fadershjärta? Jag föreställer mig att relationen mellan oss och Gud är lika lite en åsiktsgemenskap som relationen mellan oss och våra barn.

Det har gått många år sedan dessa berättelser ägde rum. Mycket har förändrats i samhälle och kyrka sedan dess, inte minst då det gäller synen på hbtq-personer. Så varför lyfta fram gammalt stoff i en text som handlar om församlingsgemenskap i dag?

1. Utanförskapet är fortfarande ett faktum Det finns mycket kvar att göra. Trots höga bekännelser om allas lika värde och att alla är välkomna in i våra gemenskaper, råder det fortfarande ett 32

smärtsamt utanförskap. Och eftersom det fortfarande pratas om vi och dem förblir utanförskapet ett faktum.

Berättelserna synliggör attityder och strukturer som finns kvar än i dag.

I synnerhet där det saknats medveten bearbetning och uppgörelse med kränkande attityder och särbehandlingar. Visst är det sant att vi alla är barn av vår tid och att tidigare generationers övertramp eller underlåtenheter måste förstås i ljuset av varje generations samtid. Och jag har respekt för alla som har gjort sitt yttersta för att både visa omsorg och vara trogen sitt ansvar att hålla det Heliga heligt. Men då troheten mot fromhetsidealen har skett på bekostnad av det som Gud har förklarat heligt – nämligen varje människa utan undantag – då har vilket ledarskap som helst överskridit sin befogenhet. Detta är vi skyldiga att göra upp med. Ledare såväl som medlemmar i varje kristen gemenskap.

2. Felaktiga föreställningar skymmer sikten för det viktigaste Vi behöver också förhålla oss till att det i vissa kristna sammanhang har funnits (och fortfarande finns) en övertygelse om att samhällsutvecklingen är ett yttre hot mot kristen tro och gemenskap. När förändringar så har skett ifråga om hbtq-personers rättigheter i samhället, har många församlingar haft svårt att följa med. För dem är inkludering av hbtq-personer i kyrkan oförenligt med sann kristen tro.

För en del har det mest stötande varit föreställningen att hbtq-frågor endast handlar om kultur och livsstil. Att det bara skulle handla om en dekadent och ansvarslös kultur där allt är tillåtet och att sexuell frigörelse är det enda ideal som råder. Detta är lika orimligt som att påstå att alla hetero-personer ingår i samma kultur och tillämpar samma sexuella livsstil.

En annan föreställning är att hbtq-personer inte finns i den kristna gemenskapen eftersom det är oförenligt med sann kristen tro. Och därmed anses de vara icke-personer för de kyrkor som enligt egen mening är »kristna på riktigt«.

Så har man missat att förstå att detta går mycket djupare. Det handlar om identitet och rätten att bli sedd och respekterad för den man är. Ännu 33

allvarligare är det faktum att människor inte har orkat leva på grund av att kyrkor och församlingar osynliggjort dem när de har kämpat för sina liv.

Statistiken visar på att suicid bland hbtq-personer är flerfaldigt högre än hos den övriga befolkningen.

3. Församlingar behöver bli fristäder från diskriminering Att ompröva tankar och idéer kräver reflektion och mod. Ibland är det väldigt svårt, och rädslan för att sälja sin själ kan ibland göra oss rigida. Detta är mänskligt. Men en omprövning av principer som exkluderar människor från den kristna gemenskapen på grund av sexuell läggning eller könsidentitet är absolut nödvändig.

Särskilt viktigt är det i en tid som denna, då tonläget i vårt samhälle hårdnat och människosyns- och människovärdesfrågor satts på undantag. Även om svensk lagstiftning har bidragit till hbtq-personers lika rättig­heter och möjligheter, har kränkningar och hatbrott inte upphört i Sverige. Därför behöver de kristna församlingarna också bejaka kallelsen att vara fristäder där diskriminering och kränkningar inte får förekomma.

Kyrkans profetiska röst, där vi står upp för minoriteter och utsatta män­ niskor, blir trovärdig först när kyrkor tar ställning och låter detta gestaltas i den lokala församlingens gemenskap. Då kan hbtq-personer inte längre vara ett undantag.

Vem som får plats i församlingens gemenskap är i praktiken en fråga om attityder och förhållningssätt: hur vi ser på oss själva och hur vi bemöter den som önskar tillhöra gemenskapen. En 14-årig kille jag känner väl berättade för sin mamma efter ett besök i en kyrka: »De säger att jag är välkommen som jag är. Men de menar att jag först måste bli som dem.« Så ska det inte behöva kännas.

Så vad bör då vara vägledande för oss i frågan om vem som får vara med i församlingen? Vilka är våra rättesnören och korrektiv som ska hjälpa oss att förstå vad som behöver göras och hur detta ska ske? För mig är det självklart evangeliernas berättelser som utgör grunden för teologisk reflektion och livstolkning. I evangelierna möter vi framför allt berättelsen om Jesus 34

Kristus. Dels berättelsen om inkarnationen, om hur Gud blev människa och är delaktig i människors liv. Och dels den stora försoningsberättelsen som får sin fullbordan i att Jesus Kristus besegrar döden genom sin egen död och uppståndelse.

Dessa berättelser finns också där för att inspirera och vägleda oss i våra vardagliga liv. Paulus skriver med lidelse i Filipperbrevet om Jesus Kristus som sin förebild, och uppmanar sina läsare: Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus.

Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. (Fil 2:5–7)

Fariséerna, det samtida religiösa etablissemanget, var noga med att bevaka sin egen ställning som lagens uttolkare och väktare. De fascinerades av Jesus som lärare och profet, men provocerades av hans sätt att möta och umgås med människor. Utan urskiljning såg Jesus människor med kärleksfulla och barmhärtiga ögon. Fariséerna, å andra sidan, var upptagna med att sortera människor med dömande och kritiska blickar. De ifrågasatte Jesu förhållningssätt till människor som enligt dem inte höll måttet: »Om den mannen vore profet skulle han veta vad det är för sorts kvinna som rör vid honom, en synderska« (Luk 7:39, min kursivering).

För den kristna kyrkan har Jesus i alla tider varit den vi vill följa. Inte fariséerna, som till slut drev Jesus mot en grym avrättning på korset. Fariseism har därför aldrig varit ett smickrande tillmäle. Vi vill inte kännas vid detta mänskliga drag och är ytterst motvilliga att se fariseiska tendenser hos oss själva.

Att som »lagens uttolkare och väktare« ta sig själv på alldeles för stort allvar – vilket de religiösa makthavarna gjorde på Jesu tid – är en av de stora farorna i sammanhang där makt utövas. Frågeställningarna »What Would Jesus Do?« och »Vem är min nästa, min broder, min syster?« blir därför nyckelfrågor att ställa oss själva då det ska avgöras vem som ska få ta plats i gemenskapen.

Evangeliernas grundläggande budskap handlar alltså om inkarnation. Att 35

vi, liksom Gud, också behöver bli människor. Varje dag, genom ödmjuka hjärtan och öppna sinnen.

En av de tydligast vägledande texterna, som kan hjälpa oss hitta svaret på frågan om inkludering, är Jesu egna ord då han talar om vad som egentligen räknas då våra liv ska summeras: »Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig […]

Vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.« (Matt 25: 40, 45). Denna text används ofta som motiv för kristen barmhärtighetstjänst. Men det mest anmärkningsvärda i dessa Jesusord är hans egen identifikation med den utsatta människan.

Dessa minsta har vi ofta förknippat med de svaga och utsatta. De som lever i utanförskap och oftast saknar röst. Den kristna kyrkan har i alla tider gestaltat sin tro genom olika former av barmhärtighetstjänster. Det hör liksom till vårt dna. Det vi tyvärr ofta har varit blinda för är att vi själva har förminskat och osynliggjort människor. Ett exempel är hbtq-personer, historiskt såväl som i nutid. Eftersom risken för detta alltid kommer att finnas, behöver vi ständigt vara uppmärksamma då det uppstår. Runt omkring oss, men också hos oss själva. Ibland är det uppenbart, men oftast kommer det smygande och subtilt. Farligast är det när vi inte ser det eftersom kränkningen inte drabbat oss själva. Då behöver vi aktivera empatin och Jesu blick och tänka: Det kunde ha varit jag som blev förminskad. Det kunde ha varit Jesus som blev osynliggjord.

Detta perspektiv är en öppning där både ljus och nytt syre kan hjälpa oss andas lite lättare. För alla är vi ju i någon mening en av de minsta.

Jag brukar tänka att den kristna församlingsgemenskapen har till uppgift att skapa och med omsorg odla fram själavårdande miljöer. I en själavårdande miljö möter vi varandra i »ögonhöjd«. Ledare är besjälade av en anda av tjänande, mer underifrån än uppifrån. När någon behöver enskilt stöd är ledorden närvaro och medvandring. Då någon söker sammanhang och gemenskap gör vi vårt yttersta för att lära känna och förstå den andre. Att lära känna och förstå någon tar tid. Samtidigt är det en viktig investering som syftar till fördjupad gemenskap.

36

I Lukasevangeliet kapitel 24 berättas det om två lärjungar som var på väg från Jerusalem till byn Emmaus. Det var dagen efter påskdagen då Jesus hade uppstått från graven, en händelse som alla pratade om. Men själva hade de inte fått se den Uppståndne.

I denna berättelse läser vi hur Jesus slog följe med de två lärjungarna. Därmed visade han på ett själavårdande förhållningssätt som blivit ett vackert exempel för god själavård. Två norska teologer, Øivind M. Eide och Leif Gunnar Engedal, har tillsammans med Lechion Peter Kimilike och Emeline Ndossi, båda teologer från Tanzania, publicerat böcker och skrifter under samlingsnamnet Restoring Life In Christ. I boken med undertiteln Pastoral Care and Human Suffering – African Experiences har de med utgångspunkt i Emmausberättelsen och texter av prästen och författaren Henri Nouwen formulerat en modell för själavård: 1. Att skapa utrymme för det ärliga samtalet – där den som behöver prata får tid och plats för att säga som det är.

Samma dag var två lärjungar på väg till en by som ligger en mil från Jerusalem och som heter Emmaus. De talade med varandra om allt det som hade hänt. Medan de gick där och samtalade och diskuterade kom Jesus själv och slog följe med dem. Men deras ögon var förblindade och de kände inte igen honom. Han frågade: »Vad är det ni går här och talar med varandra om?« De stannade och såg sorgsna ut, och den ene, som hette Kleopas, svarade: »Du måste vara den ende som har varit i Jerusalem och inte vet vad som har hänt där under dessa dagar.« »Vad har hänt?« frågade han. De svarade: »Detta med Jesus från Nasaret, han som var en profet, mäktig i ord och gärning inför Gud och hela folket. Han blev utlämnad av våra överstepräster och rådsherrar, och de fick honom dömd till döden och korsfäst. (Luk 24:13–20)

37

2. Att skapa utrymme för teologisk reflektion – där den som delar sin berättelse får möjlighet att spegla sitt liv i Bibelns texter.

Då sade han: »Förstår ni så lite, är ni så tröga till att tro på det som profeterna har sagt? Skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet?« Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna.

(Luk 24:25–27)

3. Gästfrihet – med utrymme för att känna sig fri och trygg, för att söka och möta Gud, för upprättelse där det som är trasigt kan bli helt.

De var nästan framme vid byn dit de skulle, och han såg ut att vilja gå vidare, men de höll kvar honom och sade: »Stanna hos oss. Det börjar bli kväll och dagen är snart slut.« Då följde han med in och stannade hos dem. När han sedan låg till bords med dem tog han brödet, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem. Då öppnades deras ögon och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn. Och de sade till varandra: »Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?« (Luk 24:28–32)

En av de viktigaste insatser vi kan göra för hbtq-personer och församlings­ gemenskapen är att visa genuint intresse för den enskilde individens egen, unika livsberättelse. Med andra ord att skapa utrymme för ärliga samtal, teologisk reflektion och gästfrihet med tryggt utrymme och frihet för att kunna söka och möta Gud. För upprättelse, där det som är trasigt också kan bli helt.

Så vad behöver då konkret bearbetas och förändras i våra församlingar?

Blicken Vi behöver vara uppmärksamma på oss själva och våra egna attityder. Öppna ögonen för våra blinda fläckar och på så sätt mogna i vår kristna bekännelse. Sedan räcker det inte att överlåta frågorna till apologeter och 38

exegeter som, likt experter eller sakkunniga i kristen tro, ska få avgöra vem som får inkluderas i Guds församlings gemenskap. Det behövs också ett diakonalt och själavårdande förhållningssätt med en kärleksfull blick, ett lyssnande öra och en mottagande famn för att kunna förstå med våra hjärtan.

I Sveriges Radios program Allvarligt talat den 17 juli 2017, där avsnittet handlade om betydelsen av hur vi ser på varandra, sa programvärden David Lagercrantz bland annat så här: »Ett ansikte förändras i vår blick när vi får ny kunskap om det. Vi ser på det på ett nytt sätt. Varje ansikte transformeras när vi intresserar oss för det.« Vackert och tänkvärt!

Orden Vi har rätt att tänka och tycka olika. Vi har även rätt att uttrycka detta. Till och med häckla och göra parodi över lustigheter. Men när vi hävdar åsiktsfrihet då vi yttrar oss om någons identitet, riskerar vi lätt att överskrida en gräns som inte får tänjas. Att till exempel yttra sig nedlåtande om någons sexuella identitet är detsamma som att bedöma en människa utifrån hudfärg eller etniskt ursprung – vilket ju är rasism. Vi skulle, till exempel, inte tolerera att någon säger: »Eftersom han är afrikan, är han mindre vetande.

Jag tycker inte en afrikan ska får vara med i vår församling!« Eller att en körledare säger: »Eftersom hon är indier, är hon tondöv. Jag tycker inte att en indier hör hemma i vår gemenskap.« Den andre måste mötas och tas emot som den person man är. Och när vi samtalar med andra, ska vi medvetet tala som om den icke-närvarande personen finns med i samma rum. Inte som någon annan. Utan som du, som jag och som vi.

I Ingvar Bengtssons bok Vad tjänar det till att prata? citeras Sven Wollter (sagt i en tv-intervju): »Man måste vara försiktig med orden. Ord är som tatueringar. När de väl satt sig kan de vara omöjliga att tvätta bort.« Idealbilderna Våra inre referensramar formas utifrån de erfarenheter vi får genom livet, från de sammanhang vi kommer från och från de sammanhang vi söker 39

oss till. Ibland blir vi sedda och mottagna, ibland osynliggjorda och avvisade. Några protesterar högljutt, men många fler lämnar i tystnad. Eller går under helt och hållet.

När min frisör berättade om sin släkting, kände han igen den känsla av otillräcklighet och underläge som Harry Månsus beskriver i Vägen hem: »Ju effektivare och aktivare de starka är, dess sämre och odugligare känner sig de svaga.« Sedan 80-talet då vårt samtal ägde rum, får vi konstatera att kraven i samhället skruvats upp till helt andra nivåer. Idealbilderna och prestationskraven vet numera inga gränser, och jakten på det perfekta livet (och utseendet) har fått förödande konsekvenser i vår tid.

Idealbildernas tyranni är inte något nytt fenomen. Den kristna församlingsgemenskapen har aldrig heller varit fri från detta. Kraven på att sträva efter fullkomlighet har hos en del gett näring åt hyckleri och falsk fromhet. Hos andra mindervärdeskomplex eller ständigt missnöje över »torra« gudstjänster och jakten efter nya, »starka« andliga upplevelser.

Inte sällan har frågor om sexualmoral haft särskilt fokus. Antingen genom överbetoning på att lägga band på syndiga drifter eller också genom att tiga ihjäl det hela. Skuld och skam har som ett brev på posten gjort det svårt för människor att andas i denna typ av andliga miljöer.

Utanförskapet Den som aldrig erfarit smärtan av att ställas utanför av dem som finns innanför, kan nog aldrig riktigt förstå hur djupa spår detta kan skapa i en människas liv. Särskilt då det handlar om identitet. Min egen erfarenhet av utanförskap drabbade mig när jag som missionärsbarn skulle finna mig tillrätta i en femteklass i Sverige. Det gick inte så bra. Jag kände inte till de sociala koderna och utmärkte mig som en udda figur utan att veta varför.

Ganska snart förändrades jag inifrån. Från att ha varit ett tryggt barn, blev jag osäker och på min vakt. Jag cyklade till skolan varje morgon med en växande klump i magen.

Jag berättade för min mamma. Hon förklarade att så här kan det bli om man vill vara frälst i Sverige. Något som hon själv hade varit med om när

40

hon var liten. Hon kände såklart med mig. Hon älskade mig och bad för mig. Men så fick jag rådet: »Du måste leva nära Jesus, Roland!« Det var lättare sagt än gjort.

Jag gjorde så gott jag kunde, men lärde mig ganska snart att bita ihop och vara tyst. Det var det enda sättet jag kunde överleva femman och sexan i Sverige. Jag skulle fylla 13 år när vi äntligen åkte tillbaka till Ceylon.

Utan att här fördjupa mig i temat »missionärsbarn« och »third culture kids«, kan jag säga att brottningen med min identitet och känslan av utan­ förskap har varit en svår och krokig väg att färdas. Även om det inte är jämförbart kan jag ana smärtan och ensamheten som kan finnas i brottningen med den sexuella identiteten. När jag har lyssnat till hbtq-personers berättelser, har jag ofta blivit varse mina egna smärtpunkter.

För min del har det samtidigt funnits sådant som har stärkt och hjälpt mig hitta mina platser i livet. Och jag kan se att det har format mig till den jag faktiskt vill vara. För min egen skull, men också för andras. En av dessa platser har varit den kristna gemenskapen. Även om det har funnits ett och annat jag har tvingats göra upp med, är det tack vare barmhärtiga och kärleksfulla människor som jag har vuxit, vågat tro, ta plats och bidra med de gåvor jag har fått. Jag skulle kunna säga att när församlingen har varit en själavårdande miljö, som orkat härbärgera livet som det är, så har vi kunnat blomma ut. Var för sig och tillsammans.

Jag ser fram emot att få höra liknande berättelser från hbtq-personer som har funnit sina platser i varma och kärleksfulla kristna gemenskaper.

Som tillsammans får erfara glädjen av att vara en del i Kristi kropp. Inte på nåder, utan som en fullvärdig del.

Motivet att dela dessa tankar är att vara sann mot den människosyn jag möter hos Jesus Kristus. Det är inte fråga om att göra upp med någon kristen församling eller kyrka. Lika lite handlar det om viljan att bli uppfattad som modern och i tiden.

I detta ligger också en önskan om att stödja dem av oss som drabbas av förtryck, utanförskap och det lidande detta innebär för en själv och ens anhöriga.

41

Jag skriver detta i ljuset av minnet av dig, Thomas. Det är med sorg jag måste erkänna att jag själv varit delaktig i en tystnadskultur som osynliggjort dig och andra kristna syskon. Utan dig, utan er, är vi så mycket fattigare.

Så kom, Jesus Kristus kom och öppna mitt hjärta så jag ser min nästa genom dina kärleksfulla ögon.

Roland Stahre är pingstpastor sedan 40 år och låtskrivare.

Han arbetar nu som sjukhuspastor vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg och i Svenska Kyrkans diakonala verksamhet på Öckerö.

42

Detta är en bok om hbtq i församlingen. En bok för dig som vill lära dig mer om hur du kan vara med och göra din församling till en trygg plats för hbtq-personer. En bok för dig som vill att hbtq-personer ska vara en självklar del av kyrkan, men inte vet hur du samtidigt kan fortsätta vara trogen Bibeln. Men också en bok för dig som själv är hbtq-person och längtar efter upprättelse och att känna tillhörighet till församlingen.

En enda kropp innehåller sjutton texter av skribenter med till­ hörighet i Svenska kyrkan, Equmenia­kyrkan, EFK, Pingst och EFS. Utifrån Jesu liv och undervisning, Bibeln och den kristna traditionen visar de på vikten av att hbtq-personer får vara en självklar del av en lokal församlingsgemenskap och att en inkluderande församling är berikande för alla.

Boken innehåller teologisk fördjupning om församling, äktenskap och bibeltolkning, personliga berättelser om att vara trans, komma ut i församlingsmiljö och vara en regnbågsfamilj i kyrkan samt praktiska råd om att tycka olika i församlingen, börja samtala om hbtq och bli en församling som är trygg och välkomnande för fler. Och mycket mer!

En enda kropp fungerar både för personlig läsning och som samtalsunderlag eller fördjupningsmaterial för församlingar, ledare och smågrupper.

Medverkande skribenter: André Jakobsson, Anna Håkansdotter, Anna-Karin Caspersson, Anton Lundholm, Björn Cedersjö, Christian Eidevald, Emanuel Johansson, Emma Audas, Emma Jesperson, Jenny Dobers, Joel Halldorf, Robert Eriksson, Roland Stahre, Sara Wrige, Sofia Devall, Sofia Ekelund Fogelström och Tobias Elof Hadin.

www.argument.se