Miljön i Östersjön

Miljön i Östersjön Håll ut! Mycket går i rätt riktning

Östersjön är viktig, känslig och utsatt – men inte hopplös! Det har skett många förbättringar i havsmiljön i detta brackvattenhav under senare år, men utmaningarna är fortsatt många. Några rår människan på, andra får vi förlita oss till att naturens krafter löser åt oss.

459 meter kan låta djupt. Det är maxdjupet i Östersjön, medeldjupet är 55 meter. Svarta havet har ungefär samma ytstorlek som Östersjön men ett maxdjup på 2212 meter och medeldjup på 1200 meter! Då förstår man att Östersjön är ett grunt hav. På de ställen det grundar upp extra mycket skapas trösklar som försvårar att blanda upp vattnet med det livsnödvändiga saltvatten som då och då pressas in från Västerhavet.

Syre och salt livsviktigt för en marin miljö De arter som lever i Östersjön har anpassat sig till det bräckta vattnet, men det innebär

inte att de alltid mår bra. Bristen på salt begränsar inte bara artrikedomen utan många arter lever dessutom under ansträngda förhållanden. Livet i Östersjön är helt enkelt beroende av inflöden av salt och syrerikt vatten från Västerhavet. Men här är det naturens krafter som styr. Små inflöden sker ganska ofta men för att få till så kallade extrema inflöden krävs att en rad omständigheter sker samtidigt. Ett lågtryck under flera veckor över västerhavet behövs för att ge högt vattenstånd. Kraftiga västliga till sydvästliga vindar för sedan in vatten i Kattegatt samtidigt som det ger låg vattennivå i södra Östersjön. Det inströmmande vattnet bör också ha låg temperatur och hög salthalt för att kunna tränga undan befintligt djupvatten på sin väg längs Östersjöns botten. Detta sker ungefär vart tionde år, senast var 2014.

Syrefria bottnar ett stort problem Syrehalten i Östersjön är också beroende av inflödet från Västerhavet. Syret i vattnet förbrukas när döda djur och växter bryts ner. Om syret tar slut fortsätter nedbrytningen av döda organismer med hjälp av svavelbakterier och det bildas ett gift av svavelväte. De djur som inte kan fly undan dör av giftet. Att Östersjön periodvis har döda bottnar är alltså resultatet av en naturlig, om än olycklig, process och inte på

grund av giftutsläpp. Människan skyndar dock på processen genom utsläpp av näringsämnen.

Positivt trendbrott – övergödningstrenden bruten Övergödning är största hotet mot Östersjöns ekosystem. Alltså det överflöd av näringsämnen, främst kväve och fosfor, som tillförs Östersjön via jordbruk, avlopp och liknande. De nio länder som omgärdar Östersjön har under åren hanterat frågan med olika mått av allvar men en förbättring har ändå skett under de senaste åren. Reningsverk har byggts och de som tidigare inte varit i bruk är nu igång.

Decennier av åtgärder har gett resultat. Enligt forskare på Stockholms universitet har studier visat att övergödningstrenden i Östersjön är bruten. Nu försvinner mer kväve och fosfor från havet än vad som tillförs. Det marina ekosystemet bör därmed sakta återhämta sig och i vissa delar av Östersjön syns redan förbättringar.

Är blåmusslan lösningen för att minska kväve och fosfor? Förutom att minska utsläppen av näringsämnen vill man bland forskare se på möjligheten att minska mängden kväve och fosfor som redan är där. Blåmusslan filtrerar dessa näringsämnen och omvandlar det till protein. På västkusten fungerar detta bra. Kväve och fosfor minskar runt musselodlingarna på ett naturligt sätt. När musslorna sedan skördas följer fosfor och kväve med upp och bidrar på det sättet till minskad övergödning. Musslorna är uppskattad sjömat och odlingarna drivs kommersiellt.

Men hur fungerar detta i Östersjön? Nils Hedberg på Östersjöcentrum, Stockholms universitet, menar att det ser bra ut i teorin men att förutsättningarna i Östersjön ser annorlunda ut. – En lägre salthalt i havet gör att östersjömusslan växer långsammare och blir mindre. Den kompenserar den låga salthalten med att filtrera mer vatten varför den också släpper ifrån sig mer kväve. I en odling blir därför västkustmusslan 10 gånger mer effektiv i kväveupptagning och 5 gånger mer effektiv i fosforupptag än ostkustmusslan, säger Nils.

Den långsamma tillväxten gör också att odlingen ligger i havet under en längre period och blir då mer utsatta för stormar, nedisning och andra störningar. – Det är få odlingar som lyckats få upp sina musslor på ostkusten, säger Nils, vilket istället resulterat i att en massa musslor hamnat på botten. Och de musslor som skördas är för små för humankonsumtion och för dyra för att göra djurfoder av. Det riskerar att bara bli ett dyrt och ineffektivt näringsupptag. – Här bör man dra nytta av kunskapen från de odlare som varit igång ett tag, innan det startas nya projekt, menar Nils Hedberg.

Några arter som uppskattar den överflödiga näringstillgången i Östersjön är karpfiskarna braxen och id och som på så sätt bidrar till att minska kväve och fosfor. Om de blir uppfiskade vill säga. (Läs om braxen på sidan 8.)

Dioxiner i Östersjön – kan de saneras? Dioxiner är fettlösliga föreningar som är mycket svåra att bryta ner. Därför finns de kvar i miljön och i kroppen under lång tid. Det är förklaringen till att dioxiner och PCB finns i till exempel livsmedel och människor trots att utsläppen och användningen varit starkt begränsad sedan 1970-talet. Källorna till dessa giftiga föreningar är förbränningsprocesser, klorblekning, klorfenol – och pappersmasseproduktion. Luftföroreningar hamnar i havet och där får till exempel fisken i sig det, vi äter fisken och det hamnar i våra kroppar. Just för att dioxiner är fettlösligt exponeras vi främst när vi äter fet fisk såsom strömming och lax, som lagrar dioxinerna i sitt kött.

Sedan 70-talet har de ämnen i produkter som bidrar till farliga utsläpp förbjudits varför nivåerna av dioxin och PCB har minskat och fortsätter att minska.

Men för att påskynda saneringen av dioxiner satsade regeringen för ett par år sedan hundratals miljoner i höstbudgeten på sanering av kustområden i norra delarna av Östersjön där det ansamlats giftigt avfall i så kallade fiberbankar utanför massafabriker.

Magnus Karlsson på Svenska Miljöinstitutet menar att om man ska åtgärda fiberbankarna som generell metod bör man väga in att saneringen i sig är en relativt energioch resurskrävande åtgärd. – Det vore olyckligt om man bygger upp förväntningar på att vi ska få en levande kust och skärgård och ett småskaligt fiske som blomstrar genom att vi börjar gräva bort fiberbankar, säger Magnus Karlsson som tycker att den ekologiska effekten av miljögifter i dagsläget inte är särskilt stor. Dessutom är det inte känt vad det får för effekter när man börjar röra i dessa giftiga sediment.

Allt varmare hav skyndar på klimatförändringen Det är inte bara luften som blir varmare när klimatet förändras. Det blir haven också. Generellt gör klimatförändringarna att havsnivån höjs, havet blir varmare, surare, mindre produktiva och förutsägbara, innehåller mindre syre – samt ger fler värmeböljor.

Sedan 1997 har värmemängden fördubblats i våra världshav. Över 90% av all värmeenergi som associeras med klimatförändringen har lagrats i haven. I Östersjön är vattenomsättningen så pass dålig att uppvärmningen går ännu snabbare.

Sommaren 2018 var, som de flesta minns, extremt varm. På en mätstation i Östersjön mättes 20 grader på 31 meters djup, alltså tropiska temperaturer. Normalt ligger medeltemperaturen på 5–7 grader.

Växthusgas från Östersjön, negativa effekter av värmebölja Havens växter hjälper till att binda kol, precis som skog och växter gör på land. Därmed begränsas koldioxidutsläppen som är den stora boven i den globala uppvärmningen. Men efter den senaste värmeböljan kunde man, inomskärs i norra Östersjön, se bubblor som steg från sedimentet, med höga metanhalter. Dessa områden har påverkats mycket av övergödning. Organiskt material i sediment tillsammans med hög värme, leder till syrebrist och metanproduktion.

Metan släpps också ut i övriga Östersjön men oxideras normalt i vattenpelarna på väg upp mot ytan, till CO 2 . Metan är en ungefär 23 gånger mer potent växthusgas än koldioxid.

De finns en oro att Östersjön i det här fallet, blir mer en kolkälla än en kolsänka.

Om vi summerar problemen och ser till åtgärder, vad är viktigast? Forskarna Alf Norkko, professor i Östersjöforskning i Finland och gästprofessor vid Östersjöcenrum, Stockholms universitet och Christoph Humborg professor i biokemi kustnära miljö, också vid Östersjöcentrum är eniga om att ”fortsätta minska utsläpp från lantbruk tillsammans med smart valda skyddade områden. Och att det inte är kört! Vi måste bara ha tålamod.”