Vad har du för favoritkonst hemma?

Stewen Quigley, fotograf

Utan titel av Carita Sirén Olja på duk

Den här målningen köpte jag redan 2002 och den hänger ovanför tv-soffan i vårt hem. Jag tycker om den för att den skapar lugn och harmoni. Det är två kor som står och sakta idisslar samtidigt som världens elände kablas ut i tv:s nyhetsrapportering från en alltför bråkig värld.

Johanna Hästö, konstnär

Utan titel av H-berg Olja på pannå Mikaela Mosca, rektor

Stiftelsen Gluntens Montessoriskola Kärlek av Angelica Wiik Litografi

Det här konstverket fick jag i födelsedagspresent 2014. Jag tycker om att det är så starka färger och det är ett motiv som är personligt för mig. Delfiner har alltid varit ett favoritdjur och jag tycker att det här motivet handlar om ”kärlek på lika villkor” fast här mellan djur och människa. Det perspektivet tilltalar mig mycket.

På Röda Korset i Hedemora hittade jag den här målningen. Jag föreställer mig att den är gjord av någon som försökt sitt allra bästa att få till det, med varierad penselföring och noggrant blandade färger. Vattnets rörelse och vassens blänk i detsamma, himlens skiftningar. Det syns så tydligt att den som målat verkligen ansträngt sitt seende. När min blick följer strandlinjen ser jag att personen upptäckt viktiga saker om perspektiv. Vad ligger framför respektive bakom varandra, högt eller lågt? Och samtidigt blir gränsen för personens seende synlig i byggnaderna vars perspektiv inte "stämmer", alltså givet att gestaltningen är tänkt som naturalistisk. Jag tror inte att det är fråga om någon utstuderad naivism. Var byggnaderna helt enkelt svårare eller inte lika intressanta att avbilda? Fanns det en gräns för målarens uthållighet? Eller är det kanske mer okej att låta dessa vara "tecken"? Jag gillar att inte veta om det är ett barn eller en vuxen som målat, att spekulera om bildens tillkomst, få vara förbryllad utan utsikt mot att bli mer upplyst. Det är en fin bild, som jag aldrig tröttnar på. Kanske hänger det samman med att jag är omåttligt intresserad av även mitt eget seendes gränser, hur vår blick fungerar och vad den präglas av. Sedan något år tillbaka har jag bestämt mig för att i regel sluta titta på min bild medan jag tecknar just för att åkalla det där tillståndet av att behöva göra mitt allra bästa utan möjlighet till kontroll över resultatet.

Susanna Schumacher, digital producent och delprojekt-ledare Uppsala slottshistoriska Baren av LG Lundberg Grafiskt blad

Längst ner står det "Grattis ingeniören! 24-5-72" För ett par år sedan hittade jag den här på Återbruket. Den påminner om en miljö jag trivs att vistas i även utan sällskap men också att vara en aktiv del i med umgänge, fest och dryck. Att bara vara i rummet och insupa atmosfären på egen hand. Så som jag i slutet av varje år sitter när jag summerar det som varit, och skriver ner mina mål för det kommande. Musik och sorl, skratt, vemod, högljudda och lågmälda samtal omkring. Eller ibland bara ensamhet, tystnad och dimmat ljus över tomma bord som brukar vara fyllt av allt det andra. Vanligen gillar jag more is more. Men den här är liksom så anspråkslös att den nästan smälter in i väggen. Och så är det nåt mäktigt med valv. Och att undera över vem "ingeniören" är eller var...

Rolf Anderzon, kulturentreprenör och fotograf Han som blödde av Alva Willemark Oljemålning från 2010

Jag fick den här målningen av konstnären för ungefär tio år sedan. Jag gillar den mycket för det realistiska uttrycket och dess vardagsnära motivval. Stilen och motivet påminner mig lite om Ola Billgrens utsnitt ur livet. Jag tycker mycket om den och att konstnären är min dotter gör ju inte saken sämre.

Lillemor Berg, skribent

Kabinettet Stureplan av Olle Strandberg Olja på duk

Tavlan är målad av Olle Strandberg (1938–2000), konstnär, grafiker och sjökapten. På 60-talet köpte han en tremastad segelskuta tillsammans med två andra konstnärer, Kaj Engdahl och Bengt Grandin, som de inredde till ateljé och utställningslokal. Fartyget, Meta av Byxelkrok, användes vid inspelningen av Jan Troells Utvandrarna. Min syster hade ett långt förhållande med Olle Strandberg på 70-talet och hon var med under hela filminspelningen på Meta. Det är hennes händer som vecklar upp ett paket med ruttet kött med maskar i filmen. Liv Ullman vägrade nämligen. Min syster berättade många roliga historier om inspelningtiden. Det verkade vara ett glatt gäng med skådespelare. Festerna var många och ingen spottade i glaset precis. Under däck på Meta förvarades en del tavlor, bland annat den här. Ingen optimal miljö, tjärvatten har runnit längs duken. Min syster tog hand om tavlan. Den låg i flera år i mina föräldrars källare i Halmstad medan min äventyrliga syster for runt i världen och senare bosatte sig i norra Spanien. När jag flyttade till Uppsala tog jag tavlan med mig. Den är kul och Olle berättade om historien bakom motivet. Han hade upplevt situationen, att kissenödig ha uppsökt den offentliga toaletten på Stureplan en julafton, men mötts av en arg gubbe i luckan som vägrade släppa in honom. Tavlan kommer jag alltid att behålla. Den minner mig om min syster, som dog 2011, och en tid i hennes liv som var den lyckligaste. Hon behöll kontakten med Olle Strandberg i alla år. Vi var på hans 60-årsfest ett par år innan han drunknade under en regatta på Åland. Jag tyckte mycket om honom, en bohem som ärvt en jättelägenhet i Stockholm full av antikviteter och som skämdes över att vara stenrik.

Johanna Uddén, curator och konstskribent Baderska med glass av Leo Park Olja på duk

Jag fick ett konstpedagogiskt pris och bestämde mig för att köpa konst för pengarna. Jag hade följt Leo Park sedan han gick ut Konstfack 2019. Så när han hade sin första soloshow på Galleri Steinsland-Berliner 2021 köpte jag den här. Det första som slår en är att man får kvinnans fantastiska kön rakt i ansiktet. Det går helt enkelt inte att väja undan. Glassen vid knäet är som ett ymnighetshorn där det väller ut smält glass, eller är det kanske sperma? Om man tittar noga på bröstvårtorna är de som små strutar med jordgubbsglass. Fötterna och händerna är kubistiskt kantiga och man kan inte riktigt skilja ut vad som är vad. Kvinnan ligger på en klippa vid ett hav – Medelhavet! – och olivträdets grenar slingrar sig ovanför henne. Hon lutar det ansiktslösa huvudet bakåt, uppåt. För mig är den här målningen full av symbolik, både uttalad och dold. Jag blir utmanad när jag tittar på den. Konstnärens sätt att hantera former påminner mig om Picasso, den konstnär som jag är väldigt präglad på sedan jag var barn. Det är kanske den igenkänningen i kombination med mystik som gör att jag fullkomligt älskar den här målningen! ´