AKTÖRSGEMENSAMMA INSATSER OLÄNDIG MILJÖ MED FÖRMODAT ELLER BEKRÄFTAT SJUKVÅRDSBEHOV I SAMBAND MED SJÖ-, FLYG- OCH FJÄLLRÄDDNING
Merparten av fjällräddningsinsatserna – över 90 procent – hanterar skadade och sjuka, där frakturer av olika slag är i majoritet. Även om mycket av det som görs idag i samband med fjällräddningsinsatser är bra, så finns det en förbättringspotential gällande det prehospitala omhändertagandet, eftersom förmågan att bedriva hälso- och sjukvård i dessa fall sällan är säkerställd. Därför finns starka skäl att förorda en organisation som säkerställer att regionen deltar i bedömning av vårdbehov och vid beslut om hälso- och sjukvårdsåtgärder. Mer eller mindre kvalificerade sjukvårdsåtgärder utförs idag av räddningstjänstpersonal utanför hälso- och sjukvårdsorganisationen, men hälso- och sjukvårdsansvaret kan formellt inte läggas på fjällräddningsorganisationen. Regionens förmåga till sjukvårdsledning riskerar med dagens organisation att försvagas, då man befinner sig på långt avstånd från händelseområdet. En viktig framgångsfaktor är ett fungerande samband och en effektiv kommunikation mellan aktörerna på samtliga nivåer för att klara ut mandat, ansvar och befogenhet, men också för att den samlade lägesbilden ska vara så komplett som möjligt. Då krävs det att informationen är tillgänglig och möjlig att dela mellan de olika aktörerna, redan från larm och genom hela den aktörsgemensamma insatsen. Referensgruppen har identifierat behov av att säkerställa aktörsgemensamma rutiner för larmning och beslut om insats samt informationsdelning tidigt i larmkedjan, men också olikheter i aktörernas ledningssystem och hur de kopplar mot varandra i en gemensam räddningsinsats i oländig miljö med förmodat eller bekräftat sjukvårdsbehov.
Samverkan och ledning Projektet har studerat formerna för samverkan och ledning inom det svenska krishanteringssystemet med perspektiv på aktörsgemensamma insatser i oländig miljö. Vid aktörsgemensamma insatser i oländig miljö med förmodat eller bekräftat sjukvårdsbehov i samband med sjö-, flyg- och fjällräddning är förmågan att kunna agera tillsammans på ett strukturerat och likartat sätt och effektivt utnyttja samhällets resurser särskilt viktig. Det innebär bland annat att aktörerna behöver besluta om vilka delar av insatsen som ska genomföras gemensamt, exempelvis om hälso- och sjukvårdspersonal behöver medfölja räddningstjänstens resurser för att nå fram till den drabbade eller för att tillsammans genomföra transport av skadade eller sjuka. Vid hantering av ett ärende kan funktionerna för samverkan och ledning användas i syfte att generera effekter i form av aktörsgemensam inriktning och samordning. Vilken av funktionerna – samverkan och ledning – som tonvikten ligger på, skiljer sig åt från organisation till organisation beroende på hur mandat, planverk och organisation är utformad. Personal vid larmcentral kan exempelvis initialt utgöra ledning vid en särskild händelse och då ha en tonvikt på övergripande strategisk ledning med inslag av samverkan. En grundtanke är att så länge det handlar om ett aktörsgemensamt ärende, ligger tonvikten på samverkan även inom egen organisation. Det är viktigt att fokusera mindre på funktionerna och mer på effekterna. Att skapa effekten gemensam inriktning handlar om att, som organisation eller i det aktörsgemensamma sammanhanget, vara överens om i huvudsak vad som ska åstadkommas med de samlade insatserna. Samordning handlar om att aktörerna arbetar synkroniserat och inte motarbetar varandra, utan drar nytta av varandra. Varje del i systemet påverkar de andra delarna i ett komplex system av ömsesidiga beroenden.
44
