AKTÖRSGEMENSAMMA INSATSER OLÄNDIG MILJÖ MED FÖRMODAT ELLER BEKRÄFTAT SJUKVÅRDSBEHOV I SAMBAND MED SJÖ-, FLYG- OCH FJÄLLRÄDDNING
Projektet vidgades i ett tidigt skede till att innefatta, inte bara sjö- och flygräddning utan även fjällräddning, vilket har haft stor betydelse för att nå ett helhetsperspektiv. Olyckor i oländig miljö, då det saknas farbar väg, kräver god förmåga att genomföra aktörsgemensamma insatser – oavsett om händelsen är av mindre karaktär eller om det handlar om en större händelse med många drabbade. Händelser med omfattande skadeutfall i oländig miljö är en stor utmaning för berörda aktörer, vilket också kräver nationell aktörsgemensam beredskapsplanering och väl utvecklade förmågor för samverkan, ledning och inriktning och samordning. Ökad sjöfart med stora fartyg och många passagerare samt ökad fjällturism ställer höga krav på att aktörerna gemensamt kan inrikta och samordna hanteringen av varje sådan händelse på ett effektivt sätt. Omfattande händelser med ett stort antal drabbade till sjöss eller i fjällmiljö inträffar mycket sällan, men händelserna med passagerarfartygen Estonia och Viking Sky visar på vikten av utvecklad förmåga, aktörsgemensam planering, samverkan och ledning även under extremt svåra förhållanden. Under projektets uppstart identifierades två grundläggande frågeställningar som låg till grund för det fortsatta arbetet: • Hur kan vi öka förmågan till samverkan och ledning i samband med aktörsgemensamma insatser i oländig miljö med förmodat eller bekräftat sjukvårdsbehov i samband med sjö-, flyg- och fjällräddning. • Hur kan vi möjliggöra ett adekvat prehospitalt omhändertagande vid dessa insatser?
Slutsatser
Projektet har kartlagt roller, ansvar och mandat och konstaterar att det finns förbättringar som kan genomföras med stöd av nuvarande lagstiftning, t.ex. utvecklade arbetssätt för samverkan och samlad lägesbild, metoder för att leda en insats och förståelse för varandras roller. Däremot krävs en lagändring om räddningstjänstpersonal i statlig räddningstjänst ska kunna utföra hälso- och sjukvårdsuppgifter på uppdrag av en region. Det behöver utredas vidare om en sådan möjlighet bör införas som en del i det prehospitala omhändertagande när hälso- och sjukvårdsresurser inte når fram till den drabbade. Projektets utgångspunkt har varit att befintliga resurser bör användas aktörsgemensamt och att gränsdragningar ibland inte kan göras i förväg utan behöver göras i samverkan och i samband med händelsen. Samverkan och ledning sker idag till största delen vid genomförandet av själva räddningstjänstinsatsen och gemensam planering i ett föreperspektiv eller utvärdering efter avslutat uppdrag sker i alltför begränsad utsträckning eller inte alls. Det har varit uppenbart att okunskap om ansvar och mandat funnits hos samtliga aktörer och att det kan vara svårt för enskilda aktörer att dra en gräns för var det egna ansvaret börjar eller slutar. Projektet har funnit exempel på att aktörer inte visste vem som ansvarar för att bedöma vårdbehov och att räddningstjänsten endast behöver kontakta sjukvården (regionen) ”om det behövs”. Det har också funnits synsätt om att sjukvårdsinsatsen varit underställd räddningstjänstinsatsen. Det har också funnits uppfattningar om att ”man lämnar över till varandra” i stället för att fokusera på parallella insatser och samverkan under hela insatsen.
51
