AKTÖRSGEMENSAMMA INSATSER OLÄNDIG MILJÖ MED FÖRMODAT ELLER BEKRÄFTAT SJUKVÅRDSBEHOV I SAMBAND MED SJÖ-, FLYG- OCH FJÄLLRÄDDNING
Sammanfattning Denna rapport tar sin utgångspunkt i befintlig lagstiftning, fastställda roller och ansvar (2019) vid aktörsgemensamma insatser i oländig miljö med förmodat eller bekräftat sjukvårdsbehov i samband med sjö-, flyg- och fjällräddning. Rapporten är en nulägesanalys riktad till såväl projektets styrgrupp som till verksamhetsutövare och beslutsfattare, med förslag på åtgärder för att nå ökad framtida förmåga. Projektarbetet har varit omfattande och i Sverige har det tidigare inte skett ett motsvarande myndighetsgemensamt arbete med statlig räddningstjänst och hälso- och sjukvård som utgångspunkt. Förhoppningen är att rapporten kan utgöra stöd och underlag för verksamhetsplanering, kunskapshöjande insatser och dimensionering av lokala, regionala och nationella resurser. De senaste årens statistik visar att det årligen inträffar cirka 1200 sjöräddningsinsatser, 140 flygräddningsinsatser och 350 fjällräddningsinsatser i Sverige och antalet tenderar att öka. Inte sällan leder detta till räddningstjänstinsatser med förmodat eller bekräftat sjukvårdsbehov under mycket svåra förhållanden. Merparten av fjällräddningsinsatserna, över 90 procent, innefattar skadade eller sjuka personer där frakturer av olika slag är i majoritet, till skillnad från sjöräddningsinsatserna som domineras av medicinska tillstånd som andningsbesvär, bröstsmärtor och stroke. Dessutom kompliceras omhändertagandet på grund av problematiken med nedkylning (hypotermi). Många av dessa tillstånd hanteras idag självständigt av räddningstjänstens personal när hälso- och sjukvården inte larmats eller inte kan ta sig till platsen. Det är regionen (landstinget) som behöver ta ställning till om vårdbehov föreligger, för att kunna ta beslut om sjukvårdsinsats, alternativt utesluta sådant behov. Räddningstjänstpersonal har möjlighet att ge första hjälpen, när så behövs, även om regionen alltid är huvudman och ansvarig för den medicinska ambitionsnivån utifrån ett hälso- och sjukvårdsperspektiv. Sjukdomsfall och olyckor i oländig miljö kräver god förmåga att genomföra aktörsgemensamma insatser oavsett om händelsen är av mindre karaktär eller om det handlar om en större händelse med många drabbade. Det finns sällan någon enskild aktör vid denna typ av händelse, utan insatserna bygger ofta på samverkan mellan flera olika aktörer. Händelsens utveckling och den nödställdes behov avgör i vilken grad dessa involveras. Aktörsgemensam samverkan och ledning för att uppnå gemensam inriktning och samordning är därför angeläget. Det finns tre huvudmän i dessa sammanhang: Statlig räddningstjänst som utförs av Sjöfartsverket, med ansvar för sjö- och flygräddning och Polismyndigheten, med ansvar för fjällräddning samt Sveriges 21 regioner som bland annat ansvarar för prehospitala sjukvårdsinsatser inom eget län. I lagar och författningar används fortfarande benämningen landsting men i denna rapport används fortsättningsvis benämningen region för att beskriva landstingsverksamhet även i de fall då hänvisning görs till lagtexter. Sjöfartsverkets och Polismyndighetens ansvar innefattar dels att efterforska och rädda den som har försvunnit under sådana omständigheter att det kan misstänkas att det finns fara för personens liv eller allvarlig risk för personens hälsa, dels att rädda den som råkat ut för en olycka eller, vid fjällräddning, drabbats av en sjukdom och som snabbt behöver komma under vård. Sjöfartsverket ansvarar även för transport av sjuka och skadade från fartyg. Regionernas ansvar innefattar bedömning av vårdbehov och genomförande av sjukvårdsinsatsen vilket inkluderar ansvar för sjukvårdsinsatser i oländig miljö på samma sätt som i icke oländig miljö vid t.ex. trafikolyckor eller brand då samverkan med andra räddningstjänstaktörer är viktigt. När ambulanssjukvården har svårt att nå fram till platsen fråntas inte regionen sitt sjukvårdshuvudmannaskap.
7
