In memoriam
Ragnar Boman 1.10.1930–21.12.2019 När jag var 17 år blev det äntligen allvar av mina
drömmar om att lära mig spela fiol. Det var då det hade gått upp för mig att det gick att få lektioner på Medis, som Medborgarinstitutet i Mariehamn kallas. Lärare var Ragnar Boman, en då drygt 45-årig spelman som jobbade som målare på vardagarna och kantor i Sund på söndagarna. Och så hade han fiolkurs på tisdagskvällarna i Mariehamn. Det var litet spännande den där första gången, jag kände inte Ragnar sedan tidigare och hade ingen aning hur det skulle bli. Ragnar var snällheten själv visade det sig, så rädd behövde man inte vara. Lektionerna var bara 15 minuter långa, så det var inte mycket man hann med. Upp med fiolen, få den stämd av Ragnar och så spela upp läxan. Efter ett läsår tyckte Ragnar att jag skulle komma med i Ålands spelmansgille som han ledde. Det var sommaren 1975 och det blev spelmansstämma i Pargas – resan med egen buss och en stor skara åländska spelmän blev en upplevelse. Ragnar var glad och sprallig, berättade historier och hela gänget gick på i samma stil. Inga generationsklyftor där inte. Vi var en handfull unga som hängde med på stämmoresorna i slutet av 1970-talet och det var en härlig gemenskap: massinkvartering på skolgolv – gubbar och tanter, killar och tjejer om varann och mycket skratt och spel. De flesta av de där gamla spelmännen är borta nu, ungdomarna har blivit gubbar och gummor själva, och nu är ledaren, glada spralliga Ragnar som spelade så fint, inte heller längre kvar ibland oss. Sedan stämman i Pargas har det hänt mycket. Ragnar lämnade målar- och kantors-
24
jobben och fick jobb på Medis som musiklärare. I spelmansgillet startade han gruppen Spelevinkarna som utökade både instrument och repertoar. Så småningom tog Christina Johansson över ledarskapet och Ragnar drog sig med ålderns rätt tillbaka. Många är det som har fått början på sitt fiolspelande med Ragnars hjälp och som spelat med i hans grupper. Erika Wiklund-Mörn som spelar med i Kvinnfolk minns hur det var att börja spela fiol som femåring: ”Jag minns lukterna, ljudet, och det omtänksamma bemötandet och ett oändligt tålamod hos min första fiollärare. Mycket lek och spring i bena och så fick det vara. Tur var väl det för jag minns det bara som roligt att spela med honom. Och mjukt och fint lät det när han spelade” Ragnars brorson Marcus Boman skrev så här på Facebook efter dödsbudet: ”Ledsamma nyheter nådde mig dagen innan jul då jag fick veta att min farbror Ragnar Boman gått bort. Som spelman och musiklärare var han en av de sista länkarna till den gamla spelmansmusiken på Åland vilket han förvaltade inte minst som ledare för Ålands spelmansgille ända sedan det grundades. Men det är inte bara en musikalisk tråd som klippts av, även som målare var han en av de sista som traditionsenligt kunde blanda färg i de mest fantastiska och själfulla nyanser. Något man har kunnat njuta av i många hem och kyrkor. En stor kulturpersonlighet och sällskapsmänniska med stort hjärta har lämnat oss. Vila i frid.” Siv Ekström