– Brutalism är en del av min barndoms Stockholm, jag är uppvuxen i närheten av det som en gång kallades för Sveriges fulaste byggnad: Arkitekturhögskolan. Men jag tycker att brutalismen verkligen är fotogenique, om man nu kan använda det uttrycket om byggnader. Det allra finaste ljuset får man tidiga sommarmorgnar, ett mjukt och vackert morgonljus. Oj, kan betong se ut så här? tänker man då. Det är härligt med brutalismen i min
närhet, platserna kan man återvända till gång på gång och se byggnaderna i olika ljus och lyfta fram olika detaljer, säger hon.
För över tjugo år sedan inledde Tove Falk Olsson ett samarbete med arkitekturhistorikern Martin Rörby. De gjorde ett reportage för en tidning om framtidens k-märkta hus. De var tidigt ute och försökte få olika förlag att nappa på deras bokidé. Men det dröjde ända till 2015 innan bokförlaget Max Ström gav ut deras Stockholm Brutal och senare Sverige Brutal (2018).
Men några av bilderna vi visar här är dock inte tagna i Sverige utan i Paris och i Belgien. Så vad är det med arkitekturfotografi som intresserar så mycket?
– Jag är en extremt urban person. Jag tycker om staden, att bo i den, röra mig i den; det är en bra miljö att bo i, leva i och kunna vara sig själv i. När jag hade residens i Paris, tyckte jag det var så härligt att göra research, ta fram kartan, märka ut vart jag skulle, ta mig runt i staden och ta mina bilder.
Några av bilderna vi ser här är tagna med Iphone. I vissa miljöer är det inte alltid läge att hålla på med kameror och stativ.
– Det ger mig en väldig frihet att fotografera med den ibland. Man vill inte väcka uppmärksamhet i onödan, då är Iphone perfekt även om jag sedan gör allt efterarbete i datorn, säger hon.
När Tove Falk Olsson inte fotograferar byggnader arbetar hon som bildredaktör för bland annat Bonniers förlag.
– Jag känner att jag verkligen har fått en bra balans i yrkeslivet, som redaktör och fotograf säger hon.
Och tiden kom till slut ikapp brutalismen. I dag kramas den nästan ihjäl på olika Instagramkonton. Tove Falk Olsson har numera börjat vända blicken åt andra arkitekturstilar.
– Jag har bland annat gjort en bok om barocken på Drottningholms slott och nu arbetar jag med ett projekt om jugend. De stilarna innebär en helt annan utmaning: att avbilda det mer insmickrande och krusidulliga, säger hon.
/ JENNY MORELLId ikter och fotografier har en sak gemensamt. Tjoff, så swishar de sig genom ögonen och rakt in i vårt inre. Som Saul Leiters färgbilder från New York gör i mig. Han var en pionjär, tidigt ute med färgfotografi. Han lär ha sagt att ett fönster med regndroppar på intresserar honom mer än en bild av en kändis. Reflexioner i dörrar och fönster, vatten, väder och en skymt av människor. Att abstrahera det vardagliga. Det gillar jag. Bilderna blir en del av mig.
Många av hans bilder är tagna i samma kvarter som han bodde, han hade aldrig bråttom. In no great hurry är även namnet på dokumentären om honom. Han är som en lågmäld bror till Diane Arbus och Garry Winogrand och han slog igenom sent i livet.
Jag läste en gång en dikt av en poet vars namn jag glömt. Den handlade om att diktjaget ser en kvinnas ansikte reflekteras i en spegel på en fest. Och att bilden av den kvinnan fastnade för alltid hos den som skrev dikten. Dikten gav i sin tur mig ett minne av att en gång ha sett en kvinna reflekteras i en spegel på en fest. Jag känner samma sak med Leiter eller med Michael Wolfs gatubilder från Tokyo eller Misha Pedans bild av en flickas reflektion i ett glasfönster i en affär på Södermalm i Stockholm. Det profana och vardagliga som vi alla lever i, men som av en fotograf förvandlas till något sublimt och allmängiltigt.
Jag får faktiskt aldrig exakt den känslan när jag ser måleri, den att »det kunde ha varit jag som såg det där, kunde ha varit jag som varit med om det där«. Det är en särskild kvalitet hos fotografiet.
Det här numret spretar åt många olika härliga fotografiska håll som vanligt. Vi visar brutal arkitekturfotografi signerad Tove Falk
Olsson, vi visar sagofotografi som porträttfotografen Jenny Puronne så väl behärskar, Simon Mlangeni-Berg visar skrumpen frukt. Ulf Lundin reflekterar över att både vara den som skapar och den som talar om vad man skapar. Vi recenserar nya böcker och vi publicerar en text om vad ai kan betyda för framtida fotografi.
Och jag vill ändå tro att vi som på olika sätt försöker vara kreativa inte så lätt kommer att konkurreras ut av maskiner ifall vi fortsätter att mejsla ut våra inre liv, våra själv. Jag tror att vi kan kommunicera som ingen ai kan. Människa söker människa. Vi fortsätter så.
Gott slut och vi ses nästa år!
Jag är författare, poet och nybliven dramatiker, senast aktuell med diktboken »Late Show« (Pamflett Förlag).
I det här numret av Fotografisk Tidskrift har jag triggats av ett Risaku Suzuki-fotografi och skrivit en fragmentarisk elegi om körsbärsblomster, kokande vatten och annan, naturligt manipulerad glitchkonst.
Fotograf är vad jag är och det har ju sin egen logik. Drivs av nyfikenhet och lust att se och fånga verklighet och konstruera verkligheter. Att behandla mina egna, och som i detta nummer, andras bilder är inte bara ett arbete, det är även en förstärkning av de uttryck som jag hanterar.
Jag jobbar nästan bara med hålkameror och andra hembyggen, lågteknologiskt och analogt, medan de flesta brödjobben är som textproducent åt kunder i it-branschen. Det var spännande att få koppla ihop de två världarna och prata om kreativitet med en AI-expert, samtidigt som jag fick prova olika verktyg för att skapa med AI – det digitalaste jag någonsin gjort!
rättelse: I förra numret skrev Sonia Hedstrand om bilden Le baiser de l’artiste av Orlan. Galleriet skickade oss fel bild. Rätt bild finns i artikeln på vår hemsida. /Red.
Jag får faktiskt aldrig exakt den känslan när jag ser måleri, den att det kunde ha varit jag som såg det där, kunde ha varit jag som varit med om det där.
Portfolio / Tove Falk Olsson / 1
Hej / Fotografi swishar rakt in / 6 Aktuellt / Årets hedersporträtt / 8 Gästkrönikan / Att skapa och tala är olika saker / 9 Aktuellt / De drogo till Paris / 10 5 frågor / Sara Mac Key / 11 Intervju/ Stacy Kranitz / 12 Enkät / Vad funkar i sociala medier / 20
Reportage / I studion med sagofotografen Puronne / 22 Tankar om en bild / Elis Monteverde Burrau / 28
Artikel / ai och framtidens fotografi / 30
Samtal / Simon Mlangeni-Berg om förgänglighet / 34 Recensioner / Lein, Lasthein, Westerlund och Strömbeck / 42 Teknik / Gör rätt med kalibrering av skärm / 44
Inställningar / Klara G / 45
Juridik / Allt förändras / 46
Juridik / dsm och fotografi / 47 Förbundssidor / Sök stipendier / 48
Ordförande har ordet / Vi organiserar oss framåt / 49
Utställningar / Över hela landet / 50
»Ni som flörtar med döden borde flörta med livet och tvärtom. Jag vet inte.« 28
I utställningen »Snöflingor och andra överraskningar« på Landskrona Foto visas just nu verk av sexton fotografer från Island, Sverige, Finland och Danmark. Temat är snöflingor, växtlighet och mänskliga ingrepp i naturen. Från Sverige deltar Helene Schmitz, Magnus Wennman och Hendrik Zeitler. Utställningen visas i Tyghuset vid Kasernplan, Landskrona, till och med den 29 januari.
»Lappuggla – skogens dolda väsen« med bilder av Jonas Classon vann Publishingpriset i kategori Årets Fackbok: reportage och berättelser samt Grand Prix för årets Print. – Kul att skogens doldis lappugglan får komma fram och glänsa i rampljuset, säger Jonas Classon.
Göteborgsfotografen Lena Öritsland är aktuell med boken och utställningen »Arven efter varven«. Vi möter människor och minnen från varvsepoken i Göteborg. Men också fotografier på nötta, rostiga redskap och inventarier som fanns kvar på Götaverken Cityvarvet innan de auktionerades ut 2016. Utställningen visas på Sjöfartsmuseet Akvariet i Göteborg från och med den 10 december.
Årets hedersporträtt i statens porträttsamling är taget av fotografen Marja Helander. Konstnären Britta Marakatt-Labba har porträtterats för 2022 års hedersporträtt i Statens porträttsamling. Britta Marakatt-Labba är internationellt känd för sina broderade samiska landskapsbilder med både poetiskt och politiskt innehåll. Porträttet är skapat av konstnären Marja Helander som avbildar samiska landskap, människor och kultur. Hennes fotografier och filmer ingår i flera konstsamlingar i de nordiska länderna, Kanada och Tyskland. Hennes senaste kortfilm Áfruvvá (2022) premiärvisades i den samiska paviljongen på Venedigbiennalen.
Statens porträttsamling, världens äldsta nationella porträttgalleri, firar i år 200 år. Den grundades år 1822 och förvaltas av Nationalmuseum. Sedan 1959 utökas porträttsamlingen varje år med ett antal verk, varav ett hedersporträtt – föreställande någon välförtjänt svensk kvinna eller man – donerat av Gripsholmsföreningen.
t herese a splund vann årets bild i Svenska Mästerskapet i fotografi. Arne Bivrin tog årets naturbild. sm i Fotografi arrangeras varje år av Svenska Porträttfotografers förbund. I år skedde prisutdelningen i Alingsås.
Öritsland skildrar varvet.
f rilansande kuratorn Magnus af Petersens har fått ett uppdrag hos Centrum för fotografi. Som deras nya internationella samordnare är han i färd med att bygga upp både ett nordiskt och internationellt nätverk, han söker residensplatser inter-
nationellt och arbetar med en bok om svensk fotografi som ska ges ut nästa år. – Det är full fart framåt. Vi kommer att presentera ett 15–20-tal svenska fotografer. Och eftersom vi vet att nationella presentationer sällan uppfattas som angelägna utomlands är tanken att innehållet ska ha en anknytning till just vår plats och skildra vår verklighet, säger han. cff har fått pengar från Kulturrådet för att arbeta mer aktivt inom den internationella fotoscenen.
– Vi är så glada för bidraget och hoppas främja svensk fotografi genom att föra ut fotografi bredare, till interna-
tionella scener och fotofestivaler, säger verksamhetsledare Pelle Kronestedt.
Redaktionsrådet bakom satsningen består av Mariangela Méndez Prencke, konsthallschef på Havremagasinet, Boden, Dragana Vujanović Östlind, Hasselblad, Pelle Kronestedt, cff, och Cian Burke, gallerist Malmö.
Formsäkert
Inspirerande
d et är nog fler än jag som har hört fotografer tala om sitt arbete och efteråt insett att bilderna var mer intressanta innan vi fick höra någonting om dem än efteråt. Det är svårare än man tror att tala om det man gör.
Men om man vill att ens bilder ska nå människor utanför sin närmaste krets så kommer man förr eller senare hamna i en situation där man förväntas säga någonting om det man sysslar med. Kanske handlar det om att söka ett stipendium, sälja in ett jobb till en redaktör eller träffa en kurator på en portfolio-review. I en sådan situation kan man inte förvänta sig att människan som sitter mitt emot skall falla pladask och se ens genialitet på en kort stund utan att få hjälp.
Och efter att ha suttit på båda sidor om bordet på portfoliogenomgångar vill jag påstå att en reviewer kan känna sig precis lika utsatt och sårbar som den som visar sitt arbete. Så om man på något sätt lyckas vägleda personen mitt emot in i sitt arbete så har man betydligt större chanser att lyckas med det man föresatt sig. Vilket väl är att nå ut?
Så vad ska du då säga om det du gör? Kanske vet du inte ens riktigt vad ditt projekt handlar om. Själv tycker jag inte ens att man alltid måste ha en tydligt formulerad projektidé för att ett arbete ska bli intressant. Ofta är det faktiskt precis tvärtom. Inte sällan ser jag projekt som jag upplever som illustrativa och programmatiska, som att upphovspersonen har formulerat en färdig idé
som hen sedan bara har illustrerat. Då är det som att det som betraktaren ska uppleva redan är bestämt i förväg. Det kan ju naturligtvis fylla en funktion i vissa fall, men ju mer effektiva bilderna blir som propaganda, desto mindre intressanta blir de som konst.
En av anledningarna till varför vi valt att göra fotografisk konst är väl att vi vill lära oss någonting om oss själva? Och om vi i förväg vet vilka bilder vi ska ta och vad de ska berätta har ju den chansen gått förlorad. Att inte helt veta vad man håller på med är en mer spännande resa där vi kan träffa på något oväntat. Om du har valt att arbeta på det sättet, att söka dig fram i okänd terräng, vad kan du då säga som är relevant?
Jag tror att du måste använda schizofrenimetoden och ställa dig utanför dig själv. Försök att titta tillbaka på ditt arbete med helt nya ögon. Under arbetets gång har du tagit tusentals beslut. De flesta omedvetna, men många av dem medvetna. Vad innebar de besluten? Att du har valt att göra bilderna svartvita för att du tycker det är fint är ointressant. Vad som däremot är intressant är vad i din historia som gör att du tycker om svartvitt eller hur det beslutet påverkar vår läsning av bilden. Att efterkonstruera har ju ofta en negativ klang, men det är precis det jag förespråkar. Att inte veta exakt vad man gör i stunden men att konstruera en berättelse i efterhand. Den som skapar är en –den som talar är en annan.
Man måste inte alltid ha en tydligt formulerad projektidé för att ett arbete ska bli intressant. Ofta är det faktiskt precis tvärtom.
Är du framtidens nordiska fotograf? Den 1–11 juni pågår fotofestivalen i Köpenhamn. Fram till 20 december kan man söka till deras Open Call ifall man är fotostudent under 35 år (eller över 35, med en fotoutbildning som man avslutat för max fem år sedan). Man måste vara skriven i Danmark, Norge eller Sverige. Det kostar 100 DKK att skicka in bidrag. copenhagenphotofestival.com
Fotografisk Plattform drivs av en grupp på 20 personer som vill att fotografi ska få sin rättmätiga plats i offentligheten.
– Bilder betyder så mycket i vårt samhälle och vi vill att medierna ska uppmärksamma fotografi mer än vad de gör, säger Åke Sandström.
Fotografen Caroline Roosmark är ansvarig för en årskalender med porträtt av framstående kvinnor.
– Jag hoppas kunna återskapa kamp, systerskap och magi i tillvaron. Det betyder mycket för mig att stödja Fryshusets verksamhet, säger Caroline Roosmark.
En del av intäkterna går till Fryshusets projekt »Barn till ensamma mammor«.
d en Å rliga mässan Paris Photo pågick som vanligt i mitten av november. 183 utställare samlades i Grand Palais Éphémère som besöktes av mängder av fotografer och en fotografiintresserad världspublik. Här ovan syns en bild av den franska fotografen Marguerite Bornhauser som visade delar ur sin serie Etoile Retin. Mässan välsignades av president Emmanuel Macron, så viktig är fotografi i Frankrike. Det pågick även andra stora fotografiska aktiviteter i Paris under dessa dagar. På bokmässan Polycopies signerade många svenska fotografer sina böcker vid Fotoförfattarnas bord. F lät Angelica Elliott rapportera direkt från mässan i våra sociala flöden. Även Hendrik Zeitler rapporterade för oss. Se fler bilder från årets mässa Paris på vår hemsida och vårt Instagram.
f otografen Elisabeth Ohlson har fått titeln hedersdoktor vid Högskolan Väst i Trollhättan. Hon får titeln för att hon har ökat normmedvetenheten i samhället.
Dagny Carlsson förevigad i kalender.
– Mitt arbete handlar om att skildra och synliggöra fördomar mot människor som lever utanför normen, säger Elisabeth Ohlson.
News Flash – Ett sekel av nyheter på Fotografiska, Stockholm, innehåller över 300 bilder från de senaste hundra årens mest uppmärksammade händelser: från kvinnlig rösträtt, andra världskriget och månlandningar till idrottsbragder och naturkatastrofer. Utställning-
en är ett samarbete mellan tt Nyhetsbyråns bildarkiv och Fotografiska och pågår fram till 12 februari.
Vad gör du egentligen på en strand i grodmansdräkt?
– Jag är i norra delen av Stora barriärrevet på jobb. Haven börjar fyllas på med livsfarliga stingers, maneter, så alla som badar här nu är ordentligt påklädda. Det är 32 grader i luften och 28 grader i havet och allt här känns för övrigt sjukt giftigt.
Vilka jobbar du för?
– Jag är här tillsammans med vetenskapsjournalisten och klimatredaktören Anna Liljemalm och
i morgon ska vi följa med en forskargrupp ut på ett av korallreven där de har tillfälliga flytande labb. Vi gör ett reportage åt Forskning & Framsteg. Vad är det ni ska rapportera om?
– Det är på grund av värmen som vi är här. De allt varmare haven leder till massblekningar och i förlängningen till död för världens korallrev och ett helt ekosystem är hotat. I år var det förödande med 90 procents blekning vid de norra och centrala delarna av Stora barriärrevet. Att flyga hit från
andra sidan jordklotet för att göra ett klimatjobb är såklart problematiskt. Men forskarna här påtalar att det är extremt akut nu och att vi måste berätta om det här i alla kanaler. Några särskilda utmaningar?
– Precis allt! Att få tillstånd att besöka forskarstationer i regelstyrda Australien är inte det lättaste. Jag hade ett dykarcertifikat från 90-talet men har inte dykt så mycket sedan dess, så det kändes lite risky att dyka med det. Så tog jag nytt dyk-
certifikat i våras och somras för att kunna göra det här.
Och själva fotograferandet?
– Jag måste hålla koll på mig själv, dykdator och ny kamera för undervattensfoto. Men jag ska göra det på mitt sätt även under ytan – och använda mitt fotograferande till något viktigt. Kulturen, konsten och vetenskapen måste samarbeta om vi ska kunna få kraft att rädda det som finns kvar att rädda.
/ JENNY MORELLITolv års arbete har resulterat i en bok som vill belysa fotografiets begränsade möjlighet till förståelse. Vi har pratat med den amerikanska fotografen Stacy Kranitz, som rör sig mellan journalistik och konst, är specialist på amerikanska Sydstaterna och aldrig vill avsluta sina projekt.
Stacy Kranitz pustar ut några dagar i Smithville, en liten stad i Tennessee. Nyligen har hennes stora debutbok As it was give(n) to me kommit ut, och hon ska snart åka till Paris Photo, där boken är nominerad till Paris Photo-Aperture Photobook Awards. Boken består av nästan 200 fotografier och är resultatet av tolv års arbete.
– Jag hyser en stark tro på att arbeta i lång-långlång form. Jag brukar behöva minst två till fem år för ett projekt. Då hinner jag lära känna platsen och förstå vad jag vill, säger hon.
Hennes bok tar oss med till Appalacherna, ett område i usa som ofta skildras i bildjournalistiken,
och kanske den plats som flest har fördomar om. Stacy Kranitz ser ett samband. Fotografiet har makt att både befästa och lösa upp stereotyper, och hon menar att bildjournalistikens hastiga nedslag sällan kommer förbi det förra. Hon talar om »misärpornografi«. Sin egen bok ser hon främst som ett konstnärligt verk som behandlar den problematiken.
– Jag ville göra ett arbete som verkar i olika lager. Det är högt och lågt och till för folket. Jag är säker på att det är många som älskar misärpornografi som tycker om mitt arbete. Det kan jag inte kontrollera.
Hon förklarar att Appalacherna förutom en bergskedja är ett administrativt begrepp som kom till under president Lyndon B. Johnsons krig mot
fattigdomen. Stödåtgärder riktades dit, och vad som inkluderades berodde på graden av fattigdom. Delar av landet valde av stolthet att inte räknas dit. Kolgruvorna har hela tiden varit områdets viktiga industri, och man har försörjt hela landet med kol till energi och stål. Kostnaden för hälsa och miljö är enorm, och samtidigt har det förblivit ett av usa :s allra fattigaste områden. Här mer än på de flesta platser blir det tydligt om man hör till eller inte. Själv ser Stacy Kranitz sig inte som tillhörande, trots att hon föddes i delstaten Kentucky och bor i Tennessee som båda räknas dit.
– Vi flyttade mycket, och alla mina viktiga minnen som ung är från Orange County i Kalifornien,
säger hon, och tillägger att det kommer naturligt för en fotograf att vara en betraktande outsider.
Själva boktiteln, As it was give(n) to me, anspelar på förhållandet mellan insidan och utsidan. Det »n« som står inom parentes har med språklig tillhörighet att göra.
– Det kommer från en tidning i Tennessee, där de har en kolumn som återger människors berättelser om livet i bergen. Den hette »As it was give to me«, för det är så man pratar där. Men jag skulle inte säga så, så jag la till det för att göra det till standardengelska.
Titeln påminner också om att boken är det som de människor hon har träffat har delat med sig av.
Tillsammans med fotografierna finns anonyma citat, artefakter, pressade blommor och tidningsurklipp från regionen. Boken har fyra kapitel som alla avslutas med ett självporträtt.
– Det är för att påminna om att du får följa med genom min subjektiva upplevelse. Du har inte fått en verklig förståelse för platsen, allt du har är en fantasi om platsen i kollision med verkligheten, säger Stacy Kranitz.
Hon jämför bildjournalistik med socialantropologi.
– Antropologi som forskningsgren var väldigt problematisk och andrafierande förr. Men där har man ansträngt sig enormt för att granska och
»Allt du har är en fantasi om platsen i kollision med verkligheten.«
FÖDD 1976.
BOR Smithville i östra Tennessee.
UTBILDNING University of California och New York University.
ifrågasätta hur man flög in, observerade och åkte därifrån. Det har för alltid förändrat sättet man forskar på, säger hon, och menar att journalistiken behöver en motsvarande process.
– Det finns idé om objektivitet. Vi skulle behöva vara mer ärliga med att det blir fel ibland, och att man kommer in med en ganska enkelspårig idé. Vad man sällan gör är att verkligen lära känna platser och människor.
Hon vill inte avsluta sina projekt, i stället går olika arbeten in i varandra.
Att hon kom att rikta kameran mot Appalacherna tog sin början i ett annat projekt, The study on post pubescent manhood, där hon följde unga män i Ohio.
– Det råkade vara i Appalacherna. Jag hade aldrig varit där som vuxen och jag insåg att jag var på det där stället som är känt för sin fattigdom. Vid den här tiden hade jag arbetat som bildjournalist i fem år och tänkte mycket på hur frustrerande och oärlig den världen är. Jag ville göra ett konstnärligt arbete som tar sig an den problematiken. Jag hade en del tid, och ville lära mig mer om Appalacherna, så jag började köra omkring utan särskilt mål.
Hemma började hon studera områdets historia.
– Då insåg jag att det här är en perfekt plats, för den har så tveklöst skadats av bildjournalistiken. Bildjournalistiken spelar fortfarande en stor roll i hennes arbete. Inte minst för att det betalar räkningarna. Uppdragsgivare som New York Times, Vice, The Atlantic, National Geographic och Washington Post vänder sig till henne för hennes specialkunskap om regionen. Numera händer det också att uppdrag kan pågå en längre tid, ibland ett par månader. En del av fotografierna i boken har också hämtats från journalistiska uppdrag – som ett porträtt av Jim Justice, West Virginias Trumpliknande guvernör som är miljardär och ägare av flera gruvbolag.
– Honom hade jag inte valt att tillbringa någon längre tid med. Det blev en timme ungefär. Men jag har alltid velat fotografera en kolbaron.
I boken delar den nöjt leende och läskdrickande Jim Justice uppslag med en utpumpad gruvarbetare med ansiktet fullt av koldamm. En tydlig bild av Appalachernas sociala förhållanden.
»Då insåg jag att det här är en perfekt plats för den har så tveklöst skadats.«FAKTA Stacy Kranitz.
Stacy Kranitz berättar att hennes arbete ibland väcker ilska också bland de som tar del av hennes arbete. Hon har kritiserats av en fotograf boende i trakten, inte minst då magasinet Vice 2015 skickade henne och Bruce Gilden till Appalacherna för varsitt reportage.
– En del människor kommer alltid att tycka att jag exploaterar andra. Det finns också en sådan aspekt i det jag gör. Men jag är ärlig med det, och jag bryr mig.
Lika problematisk som misärpornografin tycker hon motpolen är – att låta situationen framstå som bättre än den är. Hon ser den lokale fotografen som någon som vill vara en grindvakt för bilden
av livet i Appalacherna. Hon har tagit emot arga meddelanden från andra, som hon tror kan knytas till honom.
– Det är människor som jobbar hårt för att göra situationen bättre, och varje form av negativ bild tar de som ett personangrepp. Jag har så svårt för det perspektivet, för jag växte upp med misshandel. Alla visste det. Det var min pappa som slog mig, men det gjorde mer skada att min mamma som var där när det hände vägrade att se det.
På samma sätt tycker hon att det skadar människor när man slätar över problemen.
– Det är många som inte ens har möjlighet att ta sig till de resurser som frivilligorganisa-
»Mitt jobb är att få folk att visa vilka de är, och då går det fel ibland.«
tionerna erbjuder, och då låtsas man som att de människorna inte finns.
Under vårt samtal återkommer vi ofta till att vara ärlig och att inte väja för det obekväma. Att det finns så starka känslor om tillhörighet gör att det kan gå snett ibland. Stacy Kranitz talar med ett påfallande lugn om sådana situationer.
– Det kan handla om att bli utskälld eller utkastad. Det händer inte ofta, men det vore absurt att tro att det aldrig skulle hända. Mitt jobb är att få folk att visa vilka de är, och då går det fel ibland. Folk kan känna att jag gjort dem obekväma och att de inte
vill ha mig där. Men oftare reder vi ut det och förstår varandra bättre. Jag tycker inte att jag gör mitt jobb ordentligt om jag inte gör folk lite obekväma. Att komma så nära människor är intensivt och ställer till det både för mig och för dem ibland.
Boken tillägnas de tre personer som hon kommit närmast. Stacy Kranitz berättar om det första mötet med en av dem.
– Jag fotograferade honom en halvtimme efter att jag hade träffat honom. Han var full och upprörd och kastade en stol mot sin dörr. Den bilden är i boken. Sedan skrek han åt mig att försvinna från hans tomt och att jag inte fick ta bilder. Jag stannade, för jag var där med en vän som är hans kusin, men jag slutade
fotografera. Han hade all rätt i världen att skälla ut mig, det var hans tomt. Men en stund senare kom han till mig och bad om ursäkt, säger hon och berättar att de nu står varandra nära, och att hon har fotograferat honom regelbundet under de nio år hon känt honom.
Stacy Kranitz kommer nog aldrig att bli färdig med Appalacherna. Tre nya projekt planeras och de är alla avknoppningar från boken. Ett helt kapitel fick tas bort i redigeringen av boken och ska i stället bli ett separat projekt om Appalachernas väg bort från kolet – något som hon till sist sett en acceptans för bland invånarna.
– Det här är mitt livsverk. En del av det har bara kommit ut i tryckt form.
Att hålla koll på statistiken, att lägga ut det man vill arbeta mer med, att jobba långsiktigt. Det är några metoder om man ska vara framgångsrik som fotograf och företagare.
MARIA G NILSSON
BOR Edsbyn.
SOCIALA MEDIER Två Instagramkonton kopplade till två Facebooksidor.
Hur vet du att du gör rätt, att du lägger tid på rätt saker?
– Jag går efter parollen »det du gör, får du göra mer av«, så jag postar det jag vill jobba med. Men här i Ovanåkers kommun är det mun till munmetoden som ger mig jobben. Max 25 minuter får det ta att posta ett inlägg. Att re-posta från de jag har gjort uppdrag för sparar massor av tid. Var får du mest feedback?
– Jag brukar säga »nu postar vi en lajk-raket« när jag vet att det kommer att gillas. Bandy går alltid hem och såklart gulliga ungar. När jag postar en skitig industribild som jag själv älskar blir det väldigt få lajks. Detsamma om jag postar mina älskade rockbilder, inga höjdare enligt mina följare på fotografkontot.
Har du strategier för att konvertera lajks till business?
– Absolut inte. Tyvärr.
Vilken typ av bilder lägger du ut och varför?
– Följarna får haka på mig på olika jobb. Vill skapa en kompis-känsla och bygga ett avslappnat förtroende. För min nya webbshop, kopplad till @mariasofsweden lägger jag upp bilder på artister. Där hoppas jag nå rätt målgrupp. Flödet är snyggare, men engagemanget mindre.
Hur tänker du kring ditt varumärke som fotograf?
– »Alla känner apan« på en liten ort. Jag har släpat kameran med mig överallt i trettio år. Engagerat mig i föreningslivet och ordnat musikfestival i tjugo års tid. Jag är mitt varumärke. Jag vill vara enkel, rolig, lättsam och leverera kvalitet. Vad lägger du inte ut?
– Jag är helt transparent. Jag har hashtaggen #hemorrojdensansikte till exempel. Det tog mig till TV4:s Nyhetsmorgon via tidningsintervjuer. All pr är bra pr. Genomslagskraften i tv är enorm. Jag gjorde Pekbok för blivande bandyspelare, som visades med Filip och Fredrik i fem sekunder, och den sålde slut på en gång. Vissa kan tycka att jag är för mycket. Men då tycker jag att de är för lite. Har du koll på statistik? Vilka bilder är det som »går hem«?
– Som jag nämnt har jag lite koll på vad som går hem. Men är det några bilder som leder till nya jobb så är det familjefotograferingar.
BOR Stockholm.
SOCIALA MEDIER Instagram, Vero, Tiktok och Facebook.
Hur vet du att du gör rätt, att du lägger tid på rätt saker?
– Jag gör mycket research och läser artiklar. Men det är ett så ständigt föränderligt område så det är väldigt svårt att veta om man gör rätt eller inte. Man famlar lite i blindo. Jag lägger ungefär två timmar per dag på sociala medier. Var får du mest feedback?
– På Instagram och nu även på Tiktok. På Tiktok lägger jag bara upp rörligt, typ drönargrejer. Har du strategier för att konvertera lajks till business?
– Jag har testat lite olika genom åren, men nu försöker jag mest att ha ett kontinuerligt flöde så att det råder aktivitet på de olika kontona. Men annars är min strategi att sprida, dela, kommentera och att skapa diskussioner.
Vilken typ av bilder lägger du ut och varför?
– På mitt konto @yannicklagher publicerar jag mest konstnärlig fotografi blandat med lite personliga saker så att man »lär känna« mig. På mitt andra konto @lagherandsulocki, som jag driver tillsammans med art directorn och stajlisten Becca Sulocki, försöker vi representera en så stor bredd som möjligt kring de klienter vi jobbar med både för att promota vår business och våra klienters. Vinn-vinn! Hur tänker du kring ditt varumärke som fotograf?
– Jag ser mitt varumärke som en förlängning av mig som person. Att det är min stil och hur jag ser på saker. Jag vill att det ska finnas en personligt touch i princip allt jag gör.
Vad lägger du inte ut?
– Saker som är alldeles för personliga eller som jag tycker är irrelevanta för andra att veta. Har du koll på statistik? Vilka bilder är det som »går hem«?
– Resebilder verkar gå hem mest. Alltid flest lajks får jag när jag fotograferar landskap eller liknande utomlands. Jag ser det som att bilder som går hem tilltalar den stora massan och liksom instinktivt ger folk en bra känsla, vilket får dem att gilla bilden. När det kommer till bilder som potentiellt kan leda till fler eller nya jobb så tror jag snarare att det är bilder som visar på en viss teknisk kunskap eller en vinkel på något som sticker ut från andras verk eller så.
Hur vet du att du gör rätt, att du lägger tid på rätt saker?
– Det vet jag inte alltid till 100 procent. Men erfarenheten har lärt mig att prioritera vissa saker som att använda sig av relevanta taggar, vara aktiv i vissa communities, besvara alla kommentarer och så vidare. Jag lägger ned cirka en–två timmar per dag på sociala medier. Var får du mest feedback?
– Mest feedback får jag i kommentarerna till respektive bild, men även via direktmeddelanden, e-post eller på min webbsida. Har du strategier för att konvertera lajks till business?
– För mig är det prioriterat att de bilder jag lägger ut ska sälja, snarare än att jag vill få massor av lajks. Jag delar ofta nyligen postade bilder med mina återförsäljare, sedan pushar jag för just den bilden bland annat genom stories och reels på Instagram. Vilken typ av bilder lägger du ut och varför?
– Jag är en minimalistfotograf och jobbar med mycket negativ yta. Jag har fått höra att mina bilder har lugnande inverkan på betraktaren, det tycker jag är fint. Dessutom försöker jag väcka en viss nyfikenhet hos den som ser bilden, något som kan vara klurigt med små medel.
Hur tänker du kring ditt varumärke som fotograf?
– Mitt varumärke är starkare än vad jag trodde, och jag får en del förfrågningar från relativt etablerade varumärken. Men varumärkesarbetet tar aldrig slut!
Vad lägger du inte ut?
– Jag postar inga privata bilder, och inte gärna bilder på mig själv. I samband med att jag har utställningar, fotoböcker och dylikt kan jag med lätt motvilja övertalas att ställa upp på bild. Har du koll på statistik? Vilka bilder är det som »går hem«?
– Jag har bra koll på statistiken, däremot är det lönlöst att försöka förstå exakt hur Instagrams algoritmer funderar på djupet. Ibland när jag tror mig ha stenkoll har de skruvat i algoritmerna igen. Bilder som har gått lite sämre bland den breda massan har flera gånger ändå lett till sponsorsamarbeten. Men även flera av de mest lajkade bilderna har lett till nya jobb.
BOR Köpenhamn, Danmark. SOCIALA MEDIER Instagram, Facebook och Youtube.
Hur vet du att du gör rätt, att du lägger tid på rätt saker?
– Jag håller mig uppdaterad om trender och funktioner och hur jag kan använda dem för att bygga varumärke och få fler frilansjobb. Jag lägger ned kanske två–tre timmar om dagen.
Var får du mest feedback?
– Mest via dm :s på Instagram. Ofta från följare som söker tips eller vill säga snälla saker. Har du strategier för att konvertera lajks till business?
– Kanske inte specifikt lajks till business, men jag använder framför allt mitt Instagram-konto som en portfolio när jag kontaktar varumärken jag vill arbeta med, samt att jag själv blir kontaktad om jobb.
Vilken typ av bilder lägger du ut och varför?
– Jag postar på mitt Instagram-konto om hållbart mode och Köpenhamnstips och försöker hålla mig till enbart det. Jag väljer bilder med omsorg och redigerar dem i den stilen jag gillar och för att följa det manér jag alltid har.
Hur tänker du kring ditt varumärke som fotograf?
– Jag tänker på mig själv som en content creator som har ett stort engagemang för hållbarhet och klimaträttvisa. Jag använder mitt fotograferande för att skapa vackra bilder som visar att hållbart mode kan vara snyggt.
Vad lägger du inte ut?
– Bilder jag är missnöjd med. Ibland lägger jag upp bilder där jag tycker jag är mindre snygg, men att bilden är fin.
Har du koll på statistik? Vilka bilder är det som »går hem«?
– Jag håller stenkoll på min statistik, med fokus på räckvidd och hur många som engagerar sig, mer än lajks. Bilder kan gå hem på olika sätt. Fina selfies får oftast flest lajks, inlägg som innehåller tips sparas oftare, heta ämnen kommenterar folk gärna och inlägg med politiskt budskap delas oftare. Man får inte jobb bara genom att lägga ut fina bilder. För mig är det viktigt att bygga ett gulligt och inspirerande community för det vill varumärken betala för. Ibland gör jag renodlade fotojobb, men oftast är det i kontexten att jag har ett community också.
»För mig är det prioriterat att de bilder jag lägger ut ska sälja, snarare än att jag vill få massor av lajks.«
Ett färdigt sagoporträtt signerat Jenny Puronne.
Hon hämtar sin rekvisita i skogen och skapar sedan fantasifulla porträtt i datorn. Fotografen Jenny Puronne vill inspirera fler till att skapa sagoporträtt och ha dem som en kreativ del av sin bildvärld.
Fotografen Jenny Puronne står utanför sin porträttstudio i Tyresö. Hon har precis varit i skogen strax intill och fotograferat grön mossa. På grenar, på stenar. Hon är känd för sina sagoporträtt där hon skapar en helt egen bildvärld för varje modell. I datorn skapar hon den slutgiltiga porträttbilden med hjälp av ett stort antal bildelement. Ja, i princip allt byts ut utom själva modellen i fråga.
När vi kliver in i studion hänger diplom och medaljer från olika fototävlingar på en vägg i entrén, bland dem sm -guld i porträttfotografi. Det var 2017 som allt kom att börja med en tulpan.
– Jag sökte modeller för att ta tävlingsbilder till sm , och när de kom till studion så hade jag tulpaner stående i en vas. Plötsligt fick jag idén att använda en som rekvisita, som en »kjol«. Men att fotografera en uppochnedvänd tulpanblomma och samtidigt ta porträttet, det vill säga att tulpanen skulle vara nära kameran för att täcka modellens ben, gick ju inte. Skärpan blev fel. Jag sa att vi tar bilderna var för sig, så sätter jag ihop dem i Photoshop, säger hon och fortsätter.
– När jag sedan satt vid datorn var upplevelsen bara wow, det går att hämta kläder i hela naturen. Idéerna bara exploderade, jag plockade hur mycket blommor som helst och fotograferade dem i studion.
Tävlingsinstinkten höll i sig när Jenny fick olika topplaceringar.
– Jag hade då jobbat som professionell porträttfotograf i nästan femton år och haft jobb hela tiden. Jag älskar att fotografera barn på alla sätt. Men när mina sagoporträtt föll så väl ut i tävlingarna så kände jag direkt att jag ville vara mer kreativ i mitt fotograferande. Jag ville våga vara mer konstnärlig. I dag försöker jag alltid ta en bild för min egen skull i slutet av en fotografering, säger hon.
Bildbearbetning är hon helt självlärd inom. I dag håller hon själv kurser i kreativa porträtt.
– Deltagare brukar bli överraskade när de ser hur fort det kan gå att efterredigera en bild. Jag
kan göra klart ett sagoporträtt på tre timmar, säger Jenny.
När vi hälsar på ska hon plåta tre sagoporträtt. Först ett där modellen sitter på månen och håller i ett slags gunga av tyg som hon ligger i under sig själv. Familjens hund tittar på. Sedan blir det en mossdrottning i en grönmurrig skogsglänta och sist ut en bild där ett regnbågsskimrande regn faller ned på modellens paraply. Hon har en blomklänning och står på en liten upphöjd kulle där blåa blommor växer runt om.
– Mina idéer skissar jag ner för hand. Jag försöker att köra på och testar det jag får upp i huvudet. Det handlar om att hitta en berättelse som du själv tycker om. Är det tävlingsbilder jag ska ta så är idéerna helt och hållet mina, är det på uppdrag av en kund så brukar de ofta vilja ha en sagobild likt en som jag tagit tidigare. Jag har aldrig varit med om att de har kommit med ett eget skissblock, säger hon. Inspirationen kommer flödande hela tiden.
– Kunden står ofta och gapar och undrar var jag får allt ifrån. Jag kan reka lite inför ett jobb för att få inspiration, men är rädd att bli alltför påverkad av det jag ser. Jag försöker värna om min intuitiva kraft, säger hon.
Sagoporträtt ingår i hennes mer exklusiva bildpaket.
– Om kunden inte har önskat någon specifik bild, så blir det en överraskning vad det blir för typ av saga, säger Jenny.
Sagoporträtt bokas dock in för sällan, enligt Jennys eget tycke.
– Jag förstår att det inte alltid finns pengar till något sådant. Men intresset finns, jag har en lång lista på modeller att kontakta till mina egna kreativa porträtt, då jag inte tar betalt på samma sätt. I framtiden hoppas jag kunna sälja dem som konstfoto. Alla modeller som kommer hit skriver på ett avtal för fri användning.
»Jag har en lång lista på modeller att kontakta till mina egna kreativa porträtt, då jag inte tar betalt på samma sätt.«
Det plingar till i dörren.
– Hej! Välkomna!
Den första familjen är här. Aili, 5 år, hunden Doris, 8 månader, och mamma Anna. Vi går in i studion. Jenny visar dem skissen och förklarar hur det ska gå till. Först ska Aili sitta på ett lågt bord och dra i ett tyg, som om hon satt på månens kant och höll tag i en person liggande i tyget. Här kommer det se ut som att hon bär sig själv. Andra bilden tas sittande på en pall. Hon ska vara insvept i tyget och hennes mamma hjälper till att hålla upp henne. Skissen visar att håret fladdrar och hunden sitter bredvid och tittar nyfiket på. I verkligheten så är hunden Doris lite uppjagad över att vi är så
många på plats. Skäller och snurrar runt. Men efter en stund går det bättre. Jenny har två studioblixtar som hon justerar positionen på utifrån det ljus som slutbilden ska ha. Månen lyser på modellen bakifrån i skissen. Framifrån faller endast ett mjukt ljus från några stjärnor.
– Nu har jag henne i rätt ljus. Bra! Superfint jobbat! säger Jenny.
När Doris ska fotograferas blir det att locka med hundgodis. Flera gånger vänder hon helt om och går ut. Det är mycket skratt och lek. Efter en dryg halvtimme är alla bilder tagna. I entrén står nästa familj och väntar. Det är Amelia, 5 år, och mamma Emelie.
– Jag tycker om att vara här, det finns så mycket fina saker, säger Amelia och tittar sig omkring. I studion står korgar fyllda med rekvisita. Hattar i olika färger. En kappsäck. Mysiga fårfällar. Bland de viktigare hjälpmedlen är olika filtar och breda halsdukar som går att svepa runt sig i stället för kläder. Varför, kanske du undrar. Det är ett av Jennys knep. Hon kan då lätt byta ut dem mot sina växtkreationer i Photoshop. När Jenny har förklarat sina idéer för dem, vill alla köra i gång direkt. Mamma Emelie är först ut. Hon slår sig ner på golvet med en grön filt om sig.
– Du ska bli en mossdrottning i dag. Ta upp handen intill ansiktet och håll den lite elegant, säger Jenny.
Emelie får även en guldkrona med pärlor fäst på huvudet. Jenny ställer i ordning blixtarna.
– Modellen blir som min klippdocka, plötsligt är den en del av min saga. Det är som att jag plockar ut olika godisbitar och vid datorn får jag sedan välja ut min favoritblandning, säger hon.
Under tiden som Emelie fotograferas sitter Amelia och bläddrar i Jennys skissblock. Det tar runt tio minuter, sedan är Jenny nöjd och porträttbilden sitter.
– Jättefint, helt ljuvligt, säger hon.
En stor halsduk letas fram som Amelia sveper om sig. Hon ska även hålla i ett svart paraply. Nu tar Jenny fram en extra blixt för att skapa lite motljus. Sedan är hon snabbt i gång med kameran.
»Modellen blir som min klippdocka, plötsligt är den en del av min saga.«
WEBB jennypuronne.com (sagobilder och fineart), slottsstudion.se (studio).
INSTAGRAM @jennypuronne.photoartist
– Hoppa en gång på ett ben, och en gång till. Kan mamma Emelie hjälpa till att hålla upp håret?
En del idéer utvecklas under tiden Jenny jobbar.
– Vi tar några till bara för att jag inte kan låta bli, säger hon och skrattar.
Det tar inte mer än en dryg halvtimme att ta porträtten för de sista två sagobilderna. Energin är på topp och alla är spända på att få se resultatet. Amelia får kika i kameran ibland för att se hur bilderna Jenny har tagit ser ut.
– Ni kommer bli överraskade, säger Jenny.
Hon plåtar alltid mot vit bakgrund. Det gör det lättare för henne att byta ut bakgrunden mot andra miljöer i samband med efterredigeringen.
I Lightroom gör hon urvalet, sedan slutredigeras bilderna i Photoshop.
– Jag har hittat mina egna knep för hur jag går tillväga, att maska och frilägga går exempelvis snabbt med Select subject-verktyget. Sedan jobbar jag vidare med resten. Att göra klart de här tre bilderna tar nog ungefär en arbetsdag, säger Jenny.
Hon bläddrar förbi otaliga bilder i datorn. Allt från rosor och fåglar till ballonger.
– För mig är framgång att få lov att skapa kreativt. Att jag i mina kurser får dela min kunskap och inspirera andra till att det inte behöver vara en så stor grej att göra sådana här porträtt, är så kul. Mitt råd är att inte tänka så mycket, utan bara göra.
En kund som har valt det exklusiva bildpaketet får tjugo bilder levererade digitalt, varav tre sagobilder i form av printar i storlek 13 x 18 centimeter eller ett exklusivt album. Innan det sista urvalet sker har Jenny en dialog med kunden om vilka porträtt som ska väljas ut. Det är även då som kunden får se de färdiga sagobilderna, förutom de vanliga porträtten.
– Det bästa betyget som jag kan få från en kund är när barnen säger: »Kan vi inte stanna kvar här, det är så roligt«, säger hon.
a llt är som B äst när man intet vet. Som mest ondskefullt. Oskuld föder ondska, en klassisk kausalitet. Jag förstår inte och då börjar jag, urskillningslöst, med matematik. Hur är himlen styckad i dag? Och så vidare. Vad är blommor och vad är galenskap? Vidare. Kan alla somna, jag menar domna, jag menar slå ut samtidigt?
Vad får all den här frysta prakten för konsekvenser? Det är vackert och någon måste betala. Straffas? En bildstormare låter som en blomma.
Jag tror på slumpen. Jag tror på ödet. Jag är avundsjuk på träd i skogen. Jag är avundsjuk på allt det sjuka, det som sker på fältet. Allt som dricker mitt formalin. När jag ser det här fotografiet tänker jag naturligtvis på dig. Du brukade dricka mitt formalin. Jag tänker på en författare som startar med en flicka (på en kyrkogård) som äter jord (gravarnas jord). Jag vet inte hur hon fortsätter. Jorden på bilden är relativt anonym, men den känns förgjord. Här växer livet som tusentals pixlar. Naturens glitchkonst: Gud som gör sina egna stunts i sömnen.
Såhär ser det ut när jag himlar, bländas, blundar. När jag blundar står jag mitt kast. Jag är avundsjuk på vatten. Det är därför jag kokar det, låter det koka. I mitt kök står det alltid en kastrull med kokande vatten på spisen. När det försvinner fyller jag på från kranen. Är jag inte där får jag hjälp av mina barn. Jag vill kopplas
in i en respirator när jag är död, som en meningslös pose. Jag vill att den konstgjorda andningen sätts in när det är försent.
Man vill vara ett pulver, i brist därpå lite grus eller någons aska. Något som fungerar som jord, men som inte är det. Man vill envist, med en krampaktig disciplin, fotografera körsbärsblommor i tjugo år eftersom man omöjligt kan fånga alla som finns. Tiden är en banal metafor, men också en yxa. Jag vet. Tvångsmässig dokumentation är ett sorgearbete. Att fläka ut arkivet är generöst.
i ett förord till Det ondas blommor skriver Anders Cullhed att Baudelaire inte drog sig för att spotta frihetens tomhet i ansiktet. Problemet är väl att den tomheten inte har något ansikte? Vilket naturligtvis är en möjlighet. En nåd. Den här fotografen, Risaku Suzuki, har ett ansikte. Den här bilden är inte bara en bild. Jag hatar när bilder reduceras till bilder. Jag tänker på psykosen som uppstår i det kollektiva medvetandet när körsbärsblommorna de facto blommar. Det här är inte körsbärsblommor som blommar, tack onde Gud. Det här är ett fotografi. Jag skulle vilja skjuta några rådjur som står under körsbärsblomster och chillar. Jag älskar när fotokonsten skriker av tondövhet. En skönhet som jag trodde var exklusiv för myrornas krig.
Vad betyder det, att något står i full blom? Som i givakt, exakt. Det låter
som eld. Det är temporärt, fruktansvärt. Som den här skogen. Jag kallar det skog i brist på bättre ord. Den här manipulerade skogen. Jag tar för givet att fotografiet är manipulerat. Annars är jag inte intresserad. Jag ska googla. Det kanske finns en kontext som smälter, ingen aning. Det kanske finns en paratext som välter allt på ända. Den här skogen står nog inte i full blom, snarare 75 procent; en vy som buffrar. Det är inte manipulerat, men jag är fortfarande intresserad.
Det råder verkligen brist på sämre ord. Det är för enkelt att beskriva fotografier perfekt. Det här fotografiet är ett fotografi.
Ni som flörtar med döden borde flörta med livet och tvärtom. Jag vet inte. Det är ett spel mellan himmelen och blomman. I går såg jag Nan Goldins livsverk på Moderna; i ett bildspel om självmord var körsbärsträdet rörligt. En gång skrev jag »mentalt blomster till alla som kan uppskatta en skev stämning«. Suzukis blomster är inte mentalt, det är inte rörligt, det är dött. För en gångs skull blir det vackrare med öppna ögon. Ansikten multipliceras som blad, smulas.
n är jag tittar pÅ det här fotografiet, som jag älskar, som jag inte kände till för tre minuter sedan, är min blick inte klar och cynisk. Den är grumlig och cyklisk. Tre minuter känns som ett stelt liv. Nu blommar det igen.
/ ELIS MONTEVERDE BURRAU
Den här bilden skapade MidJourney när prompten löd »en dokumentär bild i svartvitt från 1930-talet av en kvinna som kör bil«.
Kommer artificiell intelligens göra fotografer överflödiga i framtiden? Framför allt vanliga genrebilder kommer snart att ersättas
av AIgenererade bilder, tror teknikexperten. Men det lär fortfarande behövas både bröllops och reportagefotografer.
Ofta är det med en blandning av skräck och skratt man betraktar resultaten som bildskapande ai -verktyg spottar ur sig. Ska detta föreställa vår nya visuella värld? Är det här den bildvärld som maskinerna kommer att ersätta våra manuellt framställda fotografier med framöver?
Som så ofta när tekniken rör sig snabbt i nya riktningar börjar vi människor oroa oss för att maskinerna ska ta över våra liv och våra jobb. Och kanske hade vi hoppats att just våra kreativa yrken skulle klara sig undan den artificiella intelligensens inblandning. Men det verkar inte så.
Många fotografer använder förmodligen redan ett antal ai -baserade verktyg, kanske utan att tänka på det: innehållsanpassad borttagning, snabbmarkeringar och inte minst de neurala filter som finns i Photoshops senaste versioner och bygger på ai -teknik. Vi ser de här funktionerna som användbara hjälpmedel snarare än som hot mot våra jobb, men när ai -tekniken börjar skapa sina egna alster kan det börja kännas mer hotfullt.
Jag ber Marcus Weiland, vice vd på ai -företaget Savantic, att berätta hur han tror att ai kommer att påverka vårt bildskapande framöver. Han tror att våra skapande yrken kommer
De flesta AI-baserade verktyg för bildskapande bygger på prompten, det vill säga den text som kreatören skriver in som beskrivning på bilden som ska skapas. Genom att ändra i prompten kan man finjustera instruktionen till modellen för att göra ändringar i bilden.
(Generative Adversarial Networks). En GAN-modell består av två så kallade neurala nätverk, som arbetar tillsammans, eller snarare mot varandra, för att skapa »troliga« bilder. Det ena nätverket skapar bilder och det andra försöker skilja på dessa bilder och »riktiga« bilder. När träningen är klar behåller man bara det nätverk som genererar bilderna.
En diffusionsmodell är en AI som lär sig att ta bort brus i en bild och fylla i bilden med det som verkar saknas. Genom att successivt öka mängden brus tvingas modellen att mer och mer utgå ifrån texten. Till slut ger man AI:n en bild som helt består av brus, plus en textprompt. Då börjar modellen ta bort bruset och fylla i detaljer tills en bild som matchar prompten framträder.
»Jag tror framför allt att AI kommer att användas till tidsödande redigering, exempelvis för att restaurera bilder «
att påverkas lika mycket av ai -tekniken som alla andra områden.
– ai kan användas till så mycket, så frågan är inte om, utan när, ai gör entré, i bransch efter bransch. När det gäller kreativa yrken ser vi ju att ai redan används inom musik, text, design och illustration.
Men det här med att skapa bilder från grunden med ai , hur funkar det egentligen?
– För att en ai ska kunna skapa något måste den först tränas, vilket betyder att den lär sig upptäcka mönster i data. Den visuella kreativiteten – om vi nu tillåter oss att kalla den så – hos en ai uppstår ur kopplingarna mellan bilder och de texter som beskriver dem. Dall-E 2, till exempel har tränats genom att titta på 650 miljoner bilder på internet och deras textbeskrivningar, säger han.
Tekniken som används kallas gpt -3. Den användes från början för att skapa texter med hjälp av ai , utifrån några få ord, en så kallad prompt. Det visade sig att samma teknik, med vissa justeringar, går utmärkt att använda även för att skapa bilder.
– Så utgångspunkten för att skapa bild är densamma, man beskriver i text, mer eller mindre detaljerat, vilken bild man vill ha. ai-modellen jobbar en stund och presenterar sedan en eller flera bildvarianter som den tycker passar, enligt sin egen uppsättning associationer mellan bild och text, säger Marcus.
Det låter ju smidigt. Men jobben då? Kommer ai att göra fotografer överflödiga?
– Nej, det tror jag inte. Jag tror att genrebilder, stockfoton, i allt högre grad kommer att skapas med ai -verktyg, men det går ju inte att helt överlåta till en ai att skapa till exempel bröllopsfoton eller reportagebilder. Många bilder måste ju fortfarande fotograferas på en verklig plats.
En ai är bra på att utföra smala, väl definierade, uppgifter, men den har ju ingen fotografisk blick, så människan behövs fortfarande för att ge instruktioner och välja ut rimliga bilder.
– Jag tror framför allt att ai kommer att användas till tidsödande redigering, exempelvis för att restaurera bilder, säger han.
kan användas till så mycket, så frågan är inte om, utan när, AI gör entré, i bransch efter bransch.«
Kanske blir det snarare så att det kommer att skapas en ny yrkeskategori. Konsten att skapa bilder med ai är snarare en konst att förklara vad man vill ha fram, på ett sätt som ai :n förstår. Det gäller att kunna verbalisera en massa kunskap som annars sitter i ryggmärgen: val av optik, perspektiv, beskärning, färgskala, skärpedjup, allt sådant måste man säga i stället för att göra.
Men varför ger ett antal ai-forskningslabb oss nästan kostnadsfritt tillgång till de här imponerande bildverktygen? När jag läser företagens beskrivningar av sig själva får jag en känsla av att de egentligen strävar mot något helt annat än att jag ska ha kul med att skapa knasiga bilder på löpande band.
– Visst är det så! De här forskarna fokuserar på att undersöka hur ai kan bli bättre, och emellanåt trillar det ut tillämpningar, lite som en biprodukt. Att ett stort antal bildskapare använder ett sådant här verktyg hjälper forskarna framåt. Information om vilka av ai :ns bildförslag som godkänns eller ratas av användarna matas tillbaka i systemet och trimmar in ai :n så att den blir bättre.
Efter mina egna första prova-på-dagar med ai som bollplank kan jag konstatera att det är som att ha en otroligt kreativ och ganska knäpp kollega vid sin sida hela tiden. En som inte ens blir sur om jag väljer bort det den har skapat.
2
• openai.com/dall-e-2
En diffusionsmodell skapad av OpenAI. Varje prompt ger upphov till fyra bildförslag, som man kan välja att vidareutveckla. Förutom att skapa bilder kan verktyget också användas för inpainting, där man byter ut eller lägger till element i en bild, och outpainting, där man gör bildytan på en befintlig bild större, och låter modellen fylla ut tomrummet med innehåll. Gratis att skapa 50 uppdrag. Bilder som genereras med Dall-E 2 ägs av den som har skapat dem. Det går att neka OpenAI att återanvända ens alster, om man inte vill att de ska användas för vidareutveckling av verktyget.
• craiyon.com
En gratisversion av Dall-E. Verktyget skapar en panel med 3 × 3 oftast ganska märkliga bilder i »skärmupplösning«. Bildskapare har rätt att sprida bilderna på sociala medier, samt använda dem i forsknings- och utbildningssyfte, utan kostnad.
• midjourney.com
En diffusionsmodell som är gratis upp till 25 uppdrag. Verktyget sägs vara speciellt duktigt på att skapa futuristiska och måleriska bilder. Själva användarupplevelsen känns också lite speciell, ganska teknisk: för att skapa bilder arbetar man på MidJourneys Discord-server, där man kommunicerar med en bot som genererar bilderna. MidJourney erbjuder Creative Commons-licens på det som skapas i verktyget, med rätt för vem som helst att vidareutveckla andras prompter och bilder. Betalkonton finns, där användaren får ha sina alster i fred.
• beta.dreamstudio.ai/dream Även detta en diffusionsmodell, utvecklad av företaget Stability.ai. Verktygets webbaserade gränssnitt heter DreamStudio, och där finns en hel del reglage att dra i för att skapa, redigera och finjustera bilder på många sätt. Gratis 200 prova-på-krediter. Företaget hänvisar till att copyright-frågor kring AI-genererad konst är komplicerade och skiljer sig åt mellan olika rättssystem.
• thispersondoesnotexist.com Ett gratis GAN-verktyg som skapar porträttfoton av personer som inte finns.
»AI»Migrantarbetare i Qatar.«
LarsErik Hjertström Lappalainen samtalar med Simon MlangeniBerg om tiden och meningen med allt.
Verksamhetsledare för Fotoskolan i Gamleby, medgrundare av Blackbook Publications, ledamot av Fotoförfattarna och gud vet vad. Simon MlangeniBerg har lagt så mycket tid på att stötta upp infrastrukturen kring fotografi att hans eget bildskapande riskerar att komma i kläm. Så vi tänker nästan uteslutande prata om hans bilder, och sitter med böcker och skärmar framme och bläddrar runt.
Simon Mlangeni-Berg (S): Ända sedan jag tog upp en kamera första gången har jag velat bli en viss typ av fotograf. Nostalgiska minnen av bilder, 70- och 80-talets dokumentära bilder. Men jag har alltid blivit ytterst fascinerad av matlådor eller någon ventil på en byggnad. Otroligt enkla och abstrakta kompositioner som bygger på lite sås och en gaffel och lite ljus. En av mina första bilder var av en matlåda, rakt upp och ner. Jag hade kunnat ta den bilden i dag lika gärna, jag har inte ändrats ett piss. Ingen utveckling över huvud taget. Det finns en viss variation bara, för att det är kul att testa.
Lars-Erik Hjertström Lappalainen (L): Av Instagram att döma är ju den där typen av foto ett väldigt spritt intresse eller begär nu. En av amatör-
fotografins främsta kanske. Din estetik ligger ju ganska nära amatörfoto i vissa aspekter, den där snapshot-liknande blicken på det som är nära till hands. Fast du har ju gjort dem väldigt länge, under en tid då färre bilder togs och ännu färre visades för andra. När jag såg dina, 2010 kanske, hade jag nog aldrig förut sett bilder av slabbig mat – möjligtvis i någon bakgrund. Även vaskar verkar folk gilla att lägga ut på Instagram.
S: Det är ju typiska motiv som har upptäckts av apparaten. En solnedgång är ju vacker, men praktiskt taget omöjlig att göra vacker på bild. Det dynamiska omfånget och nyanserna går förlorade, och det har ett otroligt djup och ... Men står man i köket är det tvärtom: beskärningen, kontrasten, det låga omfånget och blixten hjälper dig i det läget: vilken idiot som helst med en telefon kan ta en snygg bild på sin vask. Från kamerans perspektiv är det den naturliga bilden.
Det bästa omdömet jag fått någon gång var av en kollega som sa: »Du fotar som ett barn. Du ser saker som ett barn.« Det var otroligt snällt sagt. Jag visste inte att det var det jag försökte göra, men nu när hon har sagt det känner jag att det stämmer, det är
»Jag jobbade på en bingohall och där var det en spelare som alltid tuggade nikotintuggummin som hon sedan tryckte fast i förpackningen igen.«
det jag är ute efter. Att stå och titta på repor och ljuset i en diskbänk – när gjorde du det senast? Antagligen när du var fem år och stod på en pall bredvid morsan i köket. Du har inte tid att stå där nu.
Det handlar ju egentligen om ett »trauma«, om än milt. Varje ny syn är ju någonting som man inte ännu vet att kategorisera och bearbeta, och därför inte kan värja sig mot, en syn som gör en ensam. Utsatt. Så ser ju barn hela tiden. De där små visionerna är monumentala, består. Den här bilden på skrivbordstangenter är ett bra exempel. Den är stor, så man själv blir liten inför den, och då behövs inget känsligt kött i bilden för betraktaren själv står för det. Man blir kött, och får inte lov att bara vara betraktare.
Snapshot ... När jag gick upp i format fick jag svårt eftersom jag hade jobbat så spontant förut,
med små kameror. Jag jobbade på en bingohall då, och där var det en spelare som alltid tuggade nikotintuggummin som hon sedan tryckte fast i förpackningen igen och lämnade kvar. Jag tyckte att det var så fruktansvärt vackert, men kunde ju inte längre fotografera dem på plats, så jag började ta hem dem. Och då var jag tvungen att försöka göra en bild som om jag såg dem för första gången. Som om jag just upptäckte dem. För det är ju så jag annars jobbar; jag upptäcker genom kameran. Jag tar hem saker och låter dem ligga där, på hög. Och en vacker dag råkar det komma lite ljus som gör att två saker som ligger där ser ut som en bild – och då är det plötsligt möjligt att ta den bilden. Man måste bara komma på hur. Det kan krävas hur många rullar som helst för att få en bild som ser lite spontan ut. Få till vinkeln från ansiktshöjd, lite snett nedåt,
»Om jag skulle åka iväg och fotografera saker som är nya för mig skulle det ju bli påfågelfotografi.«
och ljuset får inte vara för bra – det är svårt att få till det! Det tog väldigt lång tid att göra en bild som skulle kännas som om någon just hade upptäckt det vackra i de här fosterliknande, eller embryoliknande, små tuggummina i det fina metall- och plastpaketet.
L: Det vardagliga kommer gärna på tal när det gäller dina bilder.
S: Det är ett lätt sätt att beskriva det på, men det är snarare en teknik. Bilderna uppstår efter långt tittande. Första gången man ser inser man ju inte vad man ser. Alla mina bilder har jag upptäckt, och det genom att befinna mig någonstans väldigt länge, det vill säga hemma eller i ateljén. Om jag skulle åka iväg och fotografera saker som är nya för mig skulle det ju bli påfågelfotografi.
Här, till exempel: tre äpplen i en plastpåse, och så är det ganska mjukt fönsterljus på dem, en viss tid på dagen, och lite kondens i påsen. Hur många gånger måste man inte se det innan det förvandlas till en bild! Man måste komma till ateljén med äpplen i påsen ganska många gånger innan den bilden uppstår. Det krävs en massa passivitet för det. Och leda. Och väntan. Sådant som man håller på med hela ungdomen, sitter i en busskur och väntar. Och sedan ska man fota bilden också ...
L: Trötta killen! Han ser ju verkligen ut att ha uppnått ett apatiskt tillstånd utan smärta, trött, tittar tomt. Han kanske väntar på att en bild ska uppstå. Är det en bild av din blick?
S: Drömtillståndet är egentligen att vara bakfull. Då är man så, man har en hel dag då man inte behöver eller kan göra någonting. Kroppen är i synk med att ingenting sker. Bara en helt poänglös resa genom dagen. Man vill inte och orkar inte göra något, och så gör man ingenting.
L: Ett bildnära tillstånd?
S: Ja, det underlättar ju faktiskt.
L: Och varför ska bilderna fotas, snarare än målas?
S: Fotot kan göra »fysiska bilder« genom att skildra en fysisk värld och förstärka dess materialitet, exempelvis genom blixt, närbild, underexponerad färgfilm och så vidare. Dessutom har fotot en direkthet i kommunikationen eftersom hjärnan luras att tro att det är verklighet man ser. Så bilderna behöver inte »läsas« intellektuellt. I stället kan de framkalla fysiska reaktioner, som vämjelse och äckel-lust. Det är svårare med andra typer av bilder. Dessutom räddar kameran en från ens vanliga bristfälliga blick på ett annat sätt: den ser inte i de vanliga kategorierna: i stället för ett ansikte ser man en mångfald, en annan komposition av materialet. Ett stilleben.
L: Mitt ansikte har ju blivit fotograferad av dig. Jag har undrat i vilken värld jag ser ut på det där viset.
S: Varför det?
L: Det undrar jag också. Det är som att se sig själv titta upp som en pizza ur kartongen. Med en märklig intensitet kring ögonen. Ett ganska frånstötande ansikte, rött och ... Ändå är det gjort med viss ömhet, vilket gör det hela än mer besynnerligt.
S: Inte alls frånstötande! Den är fotad för att strukturer i huden ska framkomma, och i efterhand behandlad så att kontraster, blemmor och rynkor och sådant, förstärks. Det är ju hela poängen med bilden. Och det är ju våldsamt. Men i den här bilden ligger ju våldsamheten inte i fotograferingen, utan i materialet, i det som tiden fördärvar: ansiktshud. Det är ju inte mitt fel – inte ditt fel heller.
L: Ah, så det som har lämnat spår i bilden, det indexikala i fotot, är samma sak som har fårat mitt ansikte: tiden själv. Du har fotat tiden!
S: Mm, det är precis så det är. Det är tiden hela tiden som ställer till det och förstör. Och ljuset, så klart. Tiden och ljuset är de stora förstörarna. När materialen går i klinch, ljuset, det organiska och levande, det kalla och hårda, blir det tydligt att inte ens vi själva hänger ihop. Dina ögon försöker ropa att de inte hör ihop ens med ansiktet. De har ingenting där att göra! Det kameran ser där är en materialsamling som uppstår och därför kommer att sluta uppstå. Det är bara en tillfällighet att det där materialet har dragits ihop och lyckats åstadkomma
den där formen en stund. Det är ett undantag i den långa process som är atomernas existens. Just den här konstellationen är ju helt tillfällig, och konstig.
L: Både Walter Benjamin och Roland Barthes identifierar ju det fotografiska med det oundvikligt tillfälliga som råkar finnas med i fotografiet och får det att kännas verkligt. Hos dig är alla ting tillfälliga, i sig, så att deras verklighet sammanfaller med det i fotot som producerar känslan av verklighet.
S: Alltså, ditt ansikte är ju inte konstigare än någon annan konstellation, pannkakor med socker – det är ju också tillfälligt och konstigt.
Simon och jag tittar vidare, var och en för sig, bland hans bilder.
S: Den här är bra! En fot som trycker sig mot ett golv. Det är nog en av de bättre i (III )
L: Men den här då, ganska liknande och också från (iii ), den har du lagt i dåliga högen. Handen bredvid ...
S: … bredvid stolen. Nej, idén går inte fram i den. Bildmässigt funkar den inte heller. Jag gillar inte kompositionen och ljuset, och man känner att det det är lite vidvinkel. Syftet bakom bilden var ju någonting om hudens struktur och stolens patina, och hur de två gick ihop. Men jag tycker inte att det gick fram, men i den med golvet och foten funkar det.
L: Det är samma idé?
S: Ja, det är alltid samma idé ...
L: Jaså!
S: Ha ha ha! Ja, en struktur. Fotbilden är en bra illustration. Hud är bra när den separerar, är grön och röd och blå samtidigt; de små blodansamlingarna där foten trycks till är röda och sedan vitnar lederna på tårna samtidigt. Och det levande går i klinch med det döda, som är golvet och naglarna. Det blir mer påtagligt hur naglarna tränger ut ur huden, ut ur det levande. Plus hur det krockar med ljuset. Hela den biten är viktig eftersom det uppenbarligen alltid finns ett element av våld i de här bilderna.
L: Så det är närheten mellan levande och död, det levandes gradvisa närmande till döden, förfallet, som är idén som ska fram? Och handbilden funkar inte för att handen är för slapp?
S: Den är för slapp. Den är bara död, ja. I foten ser man bättre att även den mest naturliga rörelsen
är en kamp mot motstånd. Som om luftmotståndet signalerade att liv är ett kämpande mot elementen. Det är som att bo i norra Sverige: naturen vill döda en hela tiden. Världen vill liksom inte att man ska kunna göra någonting.
L: Det låter både som Thomas Bernhard och Beck. Så en bild på en vind- och snödjupspinad dvärgbjörk skulle illustrera idén?
S: Dvärgbjörk?
L: Fjällbjörk, då.
S: Ja! Det är en bra liknelse! Allt är emot en, man står själv och det enda som håller en i schack är mentala skygglappar som gör att man inte kollar på det där spåret av avträde som man lämnar efter sig hela tiden. Då skulle man ju förstå direkt att man inte lyckas utan bara är på väg rakt mot fördärvet.
Jag tycker att liknelsen med monument är kul. Tanken är ju att de här bilderna ska bli monumentala. Det här är ett bra exempel, skaftet på en cykelpump, eller de här köksskålarna och måtten i rostfritt stål som står staplade. Poängen med monument är väl att det står där medan människorna bara går runt omkring det och ruttnar, byggnaderna bredvid brinner upp, träden växer och dör, flugorna dör, fåglarna sjunger och dör men monumenten förblir. Jag tycker att en gammal radio som har stått i tvättstugan i 35 år utan toneknapp är värd ett monument, för sin motståndskraft och utsatthet. Fotot ska göra monument av vissa av de där sakerna, fjällbjörkarna och deras strävan.
L: Så: de vardagliga sakerna är sådant som förblir eller återkommer på en plats, och då kan ge ifrån sig en bild som du tar, och genom att göra den i fotografi har du gjort ett monument av den?
S: Ja.
L: Så existensen i det avtagande och försvinnande livets värld? Lite som Predikaren, »allt kött är hö«, »intet nytt under solen«, »fåfänglighet«.
S: Ja, det levande i en väldigt negativ bemärkelse. Det som lever är väldigt sorgligt. Eller? Det kan man väl säga? Livet är ju väldigt våldsamt på så sätt att det bara blommar upp. Det är ju som att blåsa upp en ballong tills den spricker. Det är så det är, eller?
L: Nu senast har du börjat fota tuggummin. Du gjorde en liten bok i år, Various Chewing Gums, med sex bilder av tuggummin som legat i fickor och handväskor, fotograferade på diskbänk. Är det en ett nytt steg i en kontinuerlig, långsam utveckling eller ännu ett hopp från ett motivområde till nästa?
S: Vad betyder det?
L: Jag är ute efter din sensibilitet i relation till dina egna bilder. Känns det för dig som om dina nya motiv är mer av samma vara, visuellt (idén är ju samma, har du sagt), eller känns det som plötsliga språng till något som känns helt nytt för dig? Eller är det i grunden samma sak, rutten frukt eller tuggummin?
S: Hittills har det nog varit väldigt kontinuerligt på så vis att varje verk har påbörjats innan det förra har avslutats. Alla bilder skulle kunna vara del av samma verk, men av olika skäl har de presenterats i olika omgångar. Så skillnaderna har varit bundna till presentationssammanhang. Men i det här läget är det inte kontinuerligt eftersom jag inte har gjort några stora presentationer på senare tid, så väldigt mycket av det som jag har gjort fram till tuggummina har aldrig visats utan finns bara hos mig. Jag tycker om att visa saker i ett färdigt format, och det här var så litet att det var enkelt att visa det i sådant format.
»Poängen med monument
är väl att det står där medan människorna bara går runt omkring det och ruttnar.«
Född 1983 i Boden. Har gett ut flera böcker och deltagit i flera solooch grupputställningar. Han är även verksamhetsledare på fotoskolan i Gamleby.
Annars har jag de senaste fem åren jobbat med en blandning av kollage och fotografi. Någon sådan bild borde vara med, för de handlar så mycket om både att jag känner mig ha blivit mycket banalare och att det är viktigt att bli banal. Jag försöker ju utgå från de få fetischer jag har, vissa material jag gillar och att kombinera dem på vissa sätt. Som här: någon med träningsoverallsjacka från några decennier tillbaka, tungan i mungipan, och sedan har jag lagt en persikokärna och revbensrester ovanpå.
L: Som Lotta Antonsson som lägger snäckskal och kristaller på tidningsbilder?
S: Ja, det är en bra referens! Så jag har börjat med kollage för att jag gillar gamla dumma bildtidningar som Se! Eller Vi, sådana som har konstiga reportage och alla människor är löjeväckande på sitt sätt. Det är precis som att potatis är löjeväck-
ande och att människokroppen är löjeväckande – i kombination blir det ännu mer löjeväckande. Här, är det en rumpa på en arbetare där? En potatis och en karta Panodil. Man kan ju bara skratta åt det. Man kan helt enkelt inte hålla på och ta det på allvar, då skulle man ju bli väldigt nedslagen. Det skulle man ju.
L: Det löjeväckande är ju en ny aspekt i dina verk! Du har gått från förgänglighet och försvinnande till det löjeväckande i det som är, det som ännu inte har försvunnit. Theodor Adorno hävdade ju att det löjeväckande i konsten är väsentligt, och att det just är de bra konstnärerna som inte tar bort det löjeväckande i sina verk, medan mediokra konstnärer eller akademisk konst gör det. Han poängterar även att folk som inte är inne i konsten bättre uppfattar just det löjeväckande i konsten,
»Jag skulle önska att man tog bort all konst, kanske vart tionde år, all konst som har gjorts, att man bränner rubbet.«
medan de flesta som är engagerade i konst försöker förklara bort det. Är dina monument också löjliga?
S: Nej. Det finns olika behov i olika stunder. Ibland vill man behandla en sådan sak med lite respekt. Och då ser det annorlunda ut. Kanske som de där bilderna som försöker få fram den där tonen. Och som också har till syfte att vara lite vackra. Och då börjar man ju glida åt det banala hållet. Det är ju så oerhört banalt att göra det vackert. »Jag vill att det ska se ut som holländska stilleben«, liksom. Och så sätter man dit någon liten frukt, ett ljus och något material som möter det där ljuset. En burk, som möter ljus, eller en liten bordskant. Eller några morötter vars struktur, »hud«, är synlig. Och lite metalliskt blänk i bakgrunden. Och så ska man få vila i det.
L: Det här med förfallet och tiden som destruktiv faktor, det måste ju göra det ganska poänglöst att hålla på med just samtiden.
S: Att engagera sig i världen, menar du?
L: Nej, jag tänkte på samtidskonst, som ju definieras av att reflektera det samtida eller eventuellt peka ut vilka av alla fenomen i världen det är som karaktäriserar vår samtid. Men sådana fenomen skulle ju i dina bilder bara bli ganska godtyckliga exempel på förgängligheten eller det löjliga.
S: Jag skulle önska att man tog bort all konst, kanske vart tionde år, all konst som har gjorts, att man bränner rubbet. Då skulle alla kunna engagera sig mer, testa konsten lite mer och se vad den kan göra. Som det ser ut i dag finns det ju ingen poäng med det, det blir ju ... bara en kommentar av tidigare konst, testa vad som är konst och inte. Man blir ju bunden till den – institutionella konstteorin och så vidare. Man kan väl bara göra det man vill göra? Vem i helvete vill bli konstnär för att hålla på och interagera med konstvärlden? Ingen. Den är bara ett nödvändigt ont om man vill hålla på med konst i dag. Göra självrefererande konstvärldskonst är ju ett sådant oerhört slöseri med tid, som jag inte förstår. Man gör väl de där grejerna, konst, för att man inte kan låta bli. Och ingen är på liv och död intresserad av vad konstvärlden har att tycka om något – så varför gör de konstvärldskonst? Då är det ett jobb, eller? Ett arbete – man har skaffat sig ett jobb utan lön, vilket låter jättekeff. Jag blir direkt upprörd av det. Hela konstvärldens offentliga doktrin om den professionella konstnären är en sådan katastrof för den grundläggande lusten eller driften att göra något. Den manin tillskriver man inget värde alls på konstskolorna utan bara: »Höhö, konstnärsmyten. Konstnären är professionell, har sin laptop och har gått en kurs om hur man söker stipen-
dier.« Skolorna lägger tid på sådant. Om jag hade förmågan att låta bli att göra mina grejer – varför då hålla på? För att vara aktuell? Det ligger ju inte i mitt intresse. Konsten blir ju inte mindre aktuell, eller? Den är ju exakt samma sak hela tiden. Offentligheten gör ingen skillnad. Hela poängen med konst är att den inte existerar i samma rum som resten.
L: Och hur tänker du kring visandet av din grejer, då?
S: Jag ser inte mina bilder som utställningsbilder längre. Utställningar är ju ett visualiserande, som jag inte jobbar löpande med. Böckerna skissar jag däremot på hela tiden, så det är integrerat i processen. Utställningstänkandet är däremot inte fortlöpande, så uppenbarligen är det inte en del av den konstnärliga processen för mig, utan bara
en presentationsteknik. Men jag bojkottar inte att ställa ut. Jag har bara inte haft tid med det. Eller råd. Jag kan inte ligga ute med pengar om jag inte vet att jag får tillbaka dem. Men böcker är bra, det är ju ändå där folk kanske oftast ser fotoverk.
L: Nätet också, va?
S: Ja, nätet är en bra distributionskanal. Jag förespråkar att vi borde jobba med pdf-böcker: layoutat och presenterat så som man vill ha det. Och lättillgängligt. Jag får svårare och svårare att köpa idén att fotografi ska jobba med upplagor. Jag förstår systemet, men det är ju idiotiskt. Hela poängen med fotografi är ju att det är uppkopieringsbart. Så varför begränsa det? Vi klantade bort oss när vi gick med på att skapa värde genom konstgjorda begränsningar. Jag förstår inte varför vi håller på sådär ...
Fotografier märkta av skavanker som allt levande är i Cato Leins nya bok.
c ato l eins skildring av barndomens landskap och mänskliga gemenskaper i norra Norge är inte bara fager, den är också vansinnigt vacker. I boken Northern silence behövs inga förklarande ord; fotografierna klarar sig på egen hand trots den påstådda tystnaden. Mötet med dessa bilder kan jämföras med känslan man får i kontakten med ett språk som man inte kan översätta till punkt och pricka medan det expressiva uttalet får en att känna sig välkomnad.
I förordet läser jag att Lein växte upp i de den norska fiskebyn Båtsfjord, Finnmark, och att han till en början hyste osäkerhet för sitt val att bli fotograf. Miljöerna som gestaltas på sidorna är alltså långt ifrån obekanta för honom, men det tog ändå lång tid att sammanföra dem i en bok. Kanske kändes de för sårbara och avslöjande?
Trots att bilderna härstammar från mitten av 1980-talet fram till 2012 finns det inga tidsmarkörer som talar om för oss när de har tagits. Porträttten av härjade ansikten, samekvinnor, renar och skogar framträder som om de vore eviga, samtidigt som vi vet att dessa människor och miljöer inte har varit opåverkade av socioekonomiska förändringar. Det svartvita
och närmast ikoniska fotografiet av ett fräknigt barn med nedvänd blick och en papperstuss instoppad i ena näsborren skulle lika gärna kunna ha plåtats under början av förra seklet.
Instagram-tillvänd och uppmärksamhetskåt turist hade knappast kunnat föreviga vyerna så hudlöst.
Cato Lein använder sig av en polaroidkamera och dess chansartade
Har hen gjort sig illa i en glad lek eller är blödningen arbetsrelaterad? Det intensiva, svartvita fotografiet berättar inget om hur skadan uppstod.
Bilderna av träd och snötäckta bergstoppar erinrar om suggestiva kolteckningar: de målar snarare upp själsliga landskap än faktiska. En
kvaliteter formar på ett sömlöst sätt det mesta han väljer att återge. Fotografierna är märkta av »skavanker«, precis som allt levande om man kommer det riktigt nära. Ibland får jag nästan intrycket att jag befinner mig inuti dem.
SARA ARVIDSSON»Porträtten av härjade ansikten, samekvinnor, renar och skogar framträder som om de vore eviga.«
Verkliga platser där människor nyligen har mördats.
Sven Westerlund ordfront förlag
Form: Patric Leo
2022
d et sista du ser innan du dör är det här förortstorget eller den här bensinmacken. Egentligen är det inte förvånande – det här är platser där arkitekturen och stadsplaneringen redan från början har talat om för oss att ett människoliv inte är värt något.
Sven Westerlunds En verklig plats innehåller 42 foton av platser runt omkring Stockholm där människor har blivit skjutna åren 2020–2021. Totalt i Sverige skedde 723 skjutningar de åren, varav 92 mord.
Boken sätter fingret på en samtida smärtpunkt: ouppklarade mord har blivit normalt i Sverige. Det här är med andra ord motsatsen till Last night in Sweden (2017), fotoboken som ville tala om för världen att det inte händer någonting att oroa sig för i Sverige. Samma år skedde 281 skjutningar, varav 36 mord. Men låt oss inte bli upprörda över det, titta på det här fotot av segwaypolo i stället. Så ser den svenska segregationen ut, genomförd av människor som inte
ens förstår att det är segregation de ägnar sig åt.
Westerlund har gett sig själv en svår uppgift. Hur fotograferar man förlust? Foton av det här slaget klarar sig inte utan beskrivande text. Först när jag har läst att bilderna föreställer brottsplatser får de sin rätta tyngd; utan den kunskapen kan de se ut som Lars Tunbjörk i tredje hand.
Datum och plats anges; offren är anonyma. Med några få undantag har Westerlund valt att fotografera platserna när de är folktomma. Ibland antyder några utbrunna ljus vad som har hänt. Ödsligheten påminner om Emanuel Cederqvists fotobok Det som blir kvar (2014), med bilder av lägenheter där någon har dött.
Mitt i boken finns texter där poeten Daniel Boyacioglu uttrycker sin förtvivlan över vad som pågår. Han undviker att nämna vem som skjuter, i stället talar han om »rasisterna« och Lasermannen, som om 90-talets konflikter var en tryggare plats för honom.
Om vi inte löser morden och stoppar våldet betyder det att vissa medborgares liv är mindre värda än andras.
/ HÅKAN LINDGRENFar – Near
Jens Olof Lasthein d iep p u B lishing, 2022 Form: Patric Leo
Redan i den första bilden sugs vi in i en berättelse. Vi färdas på bron över floden Vorkuta. På andra sidan ligger ett bostadsområde i Europas östligaste stad, belägen i Uralbergen i Ryssland. Här kan temperaturen på vintrarna gå ner till minus 50 grader. Det senare har jag googlat fram. Det är så Lastheins bok fungerar. När vi ser de långsträckta panoramabilderna dras vi in i en vardagshistoria som vi vill veta lite mer om. Fotografen hjälper oss på vägen med texter till en del av bilderna.
Han laborerar med avstånden. Bilderna har en vidsträckt horisontlinje som går över bokens hela uppslag, något som gör att vi måste stanna upp och skanna av bildens hela budskap. Ofta finns där också personer som befinner sig decimeter från kamerans lins. Vi kommer dem nära, både i fysisk och emotionell mening. Till och med den lilla bussen som försynt puttrar iväg längs bygatan en iskall vintermorgon blir till en liten sympatisk varelse. Ihärdigt gnetar den på med sin uppgift.
Boken är en undersökning av Europas gränser med betoning på dess utkanter, Island, Portugal, Ural och Kaukasien.
/ TOMMY ARVIDSONIn bed Lisa Strömbeck Woodpecker, 2022 Form: Pulsk Ravn
Det är inte ovanligt att man älskar ett husdjur som om det vore en människa. Men relationen brukar ofta betraktas som trivial. Jag kommer ihåg när jag under en lektion i mellanstadiet brast ut i gråt över min vädurskanin Smulans bortgång och möttes av skadeglada skratt. Tårarna slutade inte rinna.
I Lisa Strömbecks nya bok »In bed« är kärleken till tamdjur central. Hundar och katter ligger utsträckta i sina mattars och hussars sängar – de är konungar där. Djuren tilldelas huvudrollen och skildras med större omsorg än människorna, vars armar och ben blir till rekvisita. De behöver inte porträtteras ingående: djuren är deras speglar.
Under pandemiåren blev »coronahundar« ett begrepp, de fick vara ställföreträdande terapeuter. Deras omfamningar fick också ersätta mellanmänskliga kramar.
Strömbeck upptäckte att hennes första hund – Ivan – kunde bota sömnbrist. Hennes »feel good«-bilder avslöjar därför ett ömsesidigt beroende. Bakom dragningen till det lugnande och söta döljer sig ofta en bråddjup oro.
/ SARA ARVIDSSON
Justera skärmen, inte bara bildsignalen.
När vi levererar material behöver vi veta att det som upplevs på skärmen är en korrekt representation av hur bilden eller videoklippet ser ut. En färg i din dator, säg violett, kan definieras som att den innehåller 50 % rött, 0 % grönt och 100 % blått (128,0,255). Det numeriska färgvärdet är det samma för olika datorer, men hur färgen upplevs kan skilja sig mellan olika skärmar. För att vi ska se färg så lika som möjligt på olika paneler måste de kalibreras. Därför bör du välja en skärm som stöder hårdvarukalibrering.
Vid mjukvarukalibrering mäts skärmen upp med en colorimeter och en icc -profil skapas. Genom en mjukvaru-Look Up Table (lut ) översätter den kontinuerligt bildsignalens värden från grafikkortet eller datorns os till värden som visas »rätt« på skärmen. Signalbehandlingen kräver processorkraft och tynger datorn. Hur bra resultatet blir beror på vad grafikkortet kan leverera. Det är också giltigt endast för den dator som profileringen är gjord genom, samt för den ljusstyrka och färgtemperatur skärmen har vid just det tillfället. Du måste ständigt kalibrera om för att se rätt färger och du kan inte koppla in en annan dator till skärmen och förvänta dig korrekt resultat.
Det största problemet är att mängden möjliga tonsteg minskar om ljusstyrka eller färgtemperatur ändras. Gammakurvan blir inte korrekt och bandning kan uppstå. Som bäst kan du få 8-bitars färg och kalibreringen trunkerar färgdjupet ytterligare.
Vid hårdvarukalibrering är det skärmen i sig som justeras, inte bildsignalen. icc -profilen som genereras sparas direkt i skärmens hårdvara i stället för på datorn och ingen extra signalbehandling i datorn behövs. Den ojusterade rg B -signalen mappas till nya värden genom skärmens hårdvarubaserade lut, vilket innebär att du kan ansluta vilken annan dator som helst och se rätt färger.
Inga tonsteg i skärmen tappas, att ändra färgtemperatur innebär endast att skärmen väljer nya värden i sin lut. En hårdvaru-lut har mycket större färgdjup vilket minimerar
risken för bandning och ger jämna och fina gråskalor utan färgstick. Skärmen behöver sällan kalibreras om och systemet är stabilt över en längre tid.
Instegsskärmar som är hårdvarukalibreringsbara har ofta varianter av 1D lut, som definierar kontrast, luminans och svartpunkt/vitpunkt. En 1D lut mappar varje ton mot ett annat längs en kurva; givet ett visst bitdjup översätts ett värde likadant vid varje tillfälle. Genom att använda 3 x 1D lut, dvs. en lut -tabell per färgkanal, kan också färgvärdena översättas. Det ger dock
Andra generationens Canon R6 har ny sensor på 24,2 MP med snabbare utläsning – upp till 40 fps med elektronisk slutare. Den har även åtta stegs bildstabilisering (beroende på objektiv) och förbättrad autofokus med motivdetektering. För filmaren kan nämnas översamplad 4K/60p och 6K med hela sensorns bredd, 180 fps i HD och pro-res via HDMI. R6 Mark II börjar säljas i december och priset hamnar på ca 34 000 kr inklusive moms. Samtidigt släpps en ny ljusstark RF-optik med bildstabilisering, RF 135mm f/1,8L IS USM.
Adobe har i nya uppdateringar lagt mycket fokus på AI-funktioner. Photoshop, Camera Raw och Lightroom har fått snabbare arbetsflöden och nya möjligheter för AI-stödd maskering, friläggning och objektborttagning mot komplexa bakgrunder. Bland annat är det nu möjligt att automatiskt göra masker för hår, ögon och tänder. Under kreativitetseventet Adobe MAX presenterades även nya neurala filter för bildrestaurering och färgläggning.
FUJIFILM X-T5
ingen kontroll över hur de olika kanalerna påverkar varandra.
Skärmar i det dyrare segmentet har 3D lut. En 3D lut är mycket mer komplex, i och med att den placerar färg- och luminansdata i en tredimensionell matris, där ett visst rg B -värde mappas mot flera möjliga utvärden beroende på hur de olika färgerna relaterar till varandra. En 3D lut kräver interpolering men speglar bättre hur färg upplevs och fungerar i verkligheten. Har du möjlighet, investera i en hårdvarukalibreringsbar skärm med 3D lut, gärna med inbyggd colorimeter.
Fujifilm ligger inte på latsidan. Nu uppdateras den populära X-serien med Fujifilm X-T5, i grunden lik nylanserade X-H2 men inte lika inriktad mot video. Med samma sensor och bildprocessor är de likvärdiga för stillbildsfotografen. Sensorn på 40 MP kan med hjälp av pixel shift bygga ihop bilder med totalt 160 megapixel. X-T5 har dubbla SD-kortplatser men inte plats för CFExpress. Kameran filmar i upp till 6,2K, men beskuret.
Har du möjlighet, investera i en hårdvarukalibreringsbar skärm
»Willys i s ickla öppnar klockan 8 på morgnarna. Vi hade fått tillåtelse att fotografera och filma där i en timme innan kunderna började komma, så tiden var tajt. Jag skulle göra en affischbild för Jonas Hassen Khemiris pjäs vv på Dramaten med skådespelaren Electra Hallman i en av rollerna. Vi skulle även göra en rörlig variant av bilden så det gick inte att använda blixt, allt ljus måste vara fast och se helt rätt ut från början för att se likadant ut på filmen
som stillbilden. En annan utmaning när man filmar är ju att det krävs mycket mer el, ofta 3-fas, men det hade vi inte tillgång till så vi använde batteridrivna lysrör och fick därmed ligga på ett ganska högt iso och stor bländare för att undvika rörelseoskärpa. Min assistent Mattias Nilsson och jag hade hyrt ett kit med 8 led-lysrör där man fritt kan välja färgtemperatur och eftersom jag ville ha en cyanfärgad bakgrund fick vi anpassa rören och exponera efter de befintliga lysrören i butiken och göra så att de
såg ut som cyan. Sådana här bilder är också trycktekniskt komplicerade med starka färger som ska se bra ut. Men jag har inte photoshoppat så mycket som man kanske kan tro. Innan jag skickade filen till kunden förhandsvisade jag i cmyk och anpassade färgerna så att de skulle bli så bra som möjligt i tryck innan jag tryckte på sänd-knappen. Den här bilden ingår i en serie reklambilder jag skapade för Dramaten där den visuella idén byggde på en väldigt skruvad färgskala.«
a llting förändras ständigt. Så fort förändringen avstannar upphör också utvecklingen; allt stelnar, bryts ned och försvinner för att ersättas av något annat. Detta gäller samhällen, kultur, människor, relationer, organisationer och så vidare. Att sluta förändras är alltså att dö en smula. Men detta är helt normalt. Kom ihåg det.
Fotografin har under sin livstid upplevt en konstant teknikutveckling. Alltifrån de första kamerorna som kom på 1500-talet, camera obscura, via daguerreotyper, torrplåt och Eastmans celluid som spred fotografin till nya grupper. Och utvecklingen fortsatte via brandfarlig film till säkerhetsfilm, färgfoto, stereoskopi, polaroid och Hasselblads rymdkamera, till dagens mer eller mindre allenarådande digitalfotografi.
Även juridiken förändras och utvecklas ständigt och successivt. Jag tänker förstås mest på upphovsrättens utveckling. Innan 1886 års Bernkonvention fanns endast nationella fragment i olika delar av världen av upphovsrätt. Dessa påminde mer om kronans förläning till industrin, en rätt att framställa exemplar (eller a right to copy, dvs. copyright), än den skapande upphovspersonens rätt till det alster denne framställt. Det handlade om en rätt för producenter och
inte skapare. Men detta juridiska fokus skulle under åren skifta över till skaparna av alster. Och med en snabbspolning är vi framme vid eu -rättens Infosocdirektiv som 2001 byggde ut upphovsrätten kraftigt, och med dsm -direktivets genomförande inför 2023 ökar ytterligare rättighetshavarnas styrka och kraft kring sin upphovsrätt.
Även Svenska fotografers förbund har förändrats och förändras även nu. Fokus läggs om från detaljfrågor inom pris och marknad till övergripande storpolitiska frågor inom företagande, upphovsrätt, det sociala skyddsnätet och andra viktiga kulturskaparfrågor. Medlemskategorier breddas från enbart fotografer och bildbehandlare till dödsbon och agenter. Ju fler, desto starkare. Medlemsförmåner utökas. sff -verksamheten stöps om och slimmas. Vissa delar outsourcas. Och det är där jag sätter punkt för min tid som er förbundsjurist och går vidare mot nya mål i en ny och föränderlig värld.
Tack för denna fantastiska tid på sff där jag har fått lära mig så mycket om fotografi och all juridik kring denna er medlemmars verksamhet! Tack för att jag har fått möjlighet att hjälpa er medlemmar under nästan tio år med råd och dåd inom denna speciella disciplin inom upphovsrätten och andra lagstiftningsområden. Och så ett par ord på vägen till er, kära medlemmar: Ta bra betalt för era rättigheter. Var noga med avtalsvillkoren. Och fortsätt att ta fantastiska fotografier.
Detta är alltså min sista juristkrönika. Er numera f.d. förbundsjurist Thomas Riesler.
Jag flyger med drönare 50–100 meter utanför en stor arena där det pågår en konsert. 60 000 personer befinner sig i publiken inne på arenan. Min flygning är helt ok enligt konstens alla regler. Jag tar en bild mot arenan och fångar detta folkhav och konserten. Skulle detta vara ok? /Gilda s Var : Du skulle kunna bryta mot arenafotoförbudet och/ eller gdpr . Du kan även tänkas bryta mot lagen och förordningen om skydd för geografisk information. Men det är tillåtet att fotografera mot ett område som är belagt med fotoförbud som enligt din fråga om även kameran är utanför området i vertikalt läge. För att du ska bryta mot gdpr krävs att det går att identifiera nu levande människor på bilden. För att bryta mot förordningen om skydd för geografisk information krävs att horisonten kommer med på bilden. Du måste då för att få sprida filmen lämna den för granskning till Lantmäteriet.
Jag ska ta en gruppbild på ca 30 personer. Om jag inte själv behöver använda bilden i min portfolio kan jag då hoppa över att samla in samtycke för personuppgifter från var och en? Eller behöver jag samla in samtycken från alla ändå? /Alva
sVar: För din egen del kan du tillämpa undantaget i gdpr gällande konstnärligt skapande. Vad gäller din kunds användning ansvarar denne för sin personuppgiftsanvändning. Detta ansvar kan delvis överföras till dig om ni
avtalat om det, kanske genom att du blir personuppgiftsbiträde (helst inte, är det enkla rådet) eller har ett uppdrag att inhämta samtycke eller modellavtal från de som är med på bild. Svaret beror alltså på vad du har kommit överens om med beställaren.
Jag har slutat som anställd fotograf på en reklambyrå. Jag tog en bild som användes i en annons förra sommaren, nu används bilden igen i samma annons i årets upplaga av tidningen. Kan jag fakturera byrån? /Kovac
s Var : Som anställd innehar du upphovsrätt till de bilder du framställt inom ramen för din anställning. Men din arbetsgivare har en användningsrätt till dessa bilder inom ramen för sin normala verksamhet. Denna rätt gäller även efter att du har avslutat anställningen.
Får man som fotograf sammanställa street art till en bok? Måste man hitta alla personer som har målat? /Eva-Leena s Var : Genom att fotografera av andras verk och ge ut en bok gör du dig skyldig till upphovsrättsintrång i deras rättigheter. Om du ska använda andras verk i ditt eget verk finns en regel i upphovsrättslagen som brukar gå under benämningen »bild-ibild«-undantaget. Det krävs dock att den andres verk som du använder i ditt verk endast ska förekomma i bakgrunden eller annars ingå som en oväsentlig del av din bild. Men jag uppfattar att verken ska avbildas centralt. Du behöver alltså få tillstånd.
Fokus läggs om från detaljfrågor inom pris och marknad till övergripande storpolitiska frågor inom företagande och upphovsrätt.
Thorbjörn Öström, advokat och upphovsrättsexpert, spår att det kommer en turbulent tid framöver när DSM – EU:s upphovsrättsdirektiv för den digitala inre marknaden – blir svensk lag i början av nästa år. Fotografer bör vara uthålliga och följa det gamla mantrat att inte sälja bort sina rättigheter, skriver han.
Vid årsskiftet träder en mängd ändringar i den svenska Upphovsrättslagen i kraft. Lagändringarna baseras på dsm -direktivet och har föregåtts av åratal av envist lobbyarbete från kulturskapare och andra rättighetshavare och processen har varit kantad av stora politiska konflikter på eu -nivå. Men vad kommer egentligen lagändringarna att innebära för den praktiska vardagen för kulturskapare i allmänhet och fotografer i synnerhet? Kommer ambitionerna med direktivet att uppnås och – i så fall – i vilken utsträckning?
Bakgrunden till direktivet är att eu -lagstiftaren har identifierat att upphovsrätten på den »digitala inre marknad« som började byggas runt millennieskiftet inte har fungerat speciellt bra. Huvudsakligen beror detta på stora skillnader i förhandlingsstyrka mellan de olika marknadsaktörerna. För att det upphovsrättsliga ekosystemet ska fungera som det är tänkt – och bidra till det fortsatta skapandet av professionellt konstnärligt och kreativt innehåll – förutsätts någon form av rimlig balans mellan upphovspersoner, producenter och distributörer. Blir obalansen för stor, rubbas systemet, vilket på sikt utarmar tillgången på professionellt medieinnehåll.
Det är i huvudsak två delar av systemet som är dysfunktionellt i dag. För det första handlar det om att få in mer pengar i systemet, för det andra att pengarna ska fördelas så att de gör mest nytta på sikt.
Vad gäller pengar in i systemet innehåller dsm-direktivet bestämmelser för att förmå globala techgiganter som Google och Meta att dela med sig av de enorma intäkter som genereras av upphovsrättsligt skyddat innehåll. Till exempel slås en gång för alla fast att delningstjänster som Youtube inte längre ska kunna undvika att betala för sig genom att hänvisa till att de bara utgör en teknisk mellanhand och därför inte förfogar över rättigheterna.
Vad gäller fördelningen av pengar inom systemet, innehåller den nya lagen ett antal avtalsregler till stöd för fotografer och andra upphovspersoner när de ska licensiera sina rättigheter. Bestämmelserna är tvingande och ska
DSMalltså inte gå att avtala bort och tar sikte på de mest fundamentala delarna av upphovsrätten. Bland annat lagstadgas en rätt till skälig ersättning vid rättighetsupplåtelser och en rätt till ökad insyn i vilka intäkter ens verk genererar. Hur kommer då dsm -direktivets implementering att påverka svenska fotografers försörjningsmöjligheter framöver? I dagsläget är det svårt att bedöma. Men när det gäller pengar in i systemet är erfarenheterna från musikbranschen, som under lång tid kämpat i domstolar och vid förhandlingsbord för att få ersättning för musikanvändningen, att det kan komma att dröja en god stund och förutsätta kollektiv rättighetsförvaltning innan några nya ersättningar sipprar ner till de breda kreatörslagren. Men när de väl gör det, är det inte otänkbart att det kan bli fråga om betydelsefulla intäktsströmmar. För den enskilde fotografen gäller det således att vara uthållig och i möjligaste mån följa det gamla mantrat att undvika att sälja bort rättigheter som förvärvaren inte har behov av eller är beredd att betala för.
Just det senare underlättas en hel del av de nya avtalsreglerna. Vad gäller maktbalansen mellan fotograf- och producentleden finns dock en tydlig problematik i att reglerna kommer att behöva tolkas i ljuset av rådande branschpraxis. Möjligtvis kan detta leda till bättre förutsättningar för att få till stånd moderna ram- eller branschavtal, men ett alternativt scenario är att det kan komma att bli en turbulent tid framöver, med ett ökat antal tvister om pengar och rättigheter. I de situationerna är den enskilde fotografen inte sällan i underläge.
I praktiken kommer de nya reglerna sannolikt inte att revolutionera fotomarknaden över en natt. Men de ger i vart fall fotograferna och dess organisationer tillgång till flera nya och viktiga verktyg för att göra tillvaron lättare. Och det kommer definitivt att bli tuffare tider för de som har haft som affärsidé att annektera rättigheter utan att göra rätt för sig.
/ THORBJÖRN ÖSTRÖMHur kommer då direktivets implementering att påverka svenska fotografers försörjningsmöjligheter framöver? I dagsläget är det svårt att bedöma.
Jesper Lindström, Kalmar; Caroline Tagesson, Kungälv; Antonius van Arkel, Stockholm; Frida Ström, Bromma; Therese Holmen, Gävle; Emil Widstrand, Hägersten; Jonas Knape, Stockholm; Peter Morlor, Stockholm; Bibbie Friman, Brännö; Tommy Nybom, Skogås; Robert Bratsberg Karlsson, Enskededalen; Solmaz Kanani Bahri, Paris; Petvin Sandström, Granö; Maria Lindeskär, Ljungskile; Lisa Björnström, Kiruna; Kalle Levin, Mellerud; Johan Eldrot, Uppsala; Hans Rabén, Handen; Amun-Re Runninghorse, Lidingö; Oshri Yarimi, Stockholm; Håkan Dennersten, Skåne-Tranås; Nikolina Arcini, Åkersberga; Jonas Borgvall Janson, Tobo; Sara Gärdegård, Östersund; Anton Larsson, Junsele; Emma Busk Winquist, Linköping; Ron Kjernell, Hunnebostrand; Nicolas Botas, Täby; Angelica Rydelius, Harestad; Mathias Blom, Stockholm; Daniel Finsberg, Karlstad; Mamad Hormatipour, Sigtuna; Padraig Hickey, Sollentuna; Fredrik Broman, Gunnarsbyn; Emma Pentikäinen, Bromma; Torbjörn Olsson, Färgelanda; Johan Windle, Hisings Backa; Laszlo Mag, Växjö; Andreas Mattsson, Norrtälje; Avik Kazanchian, Västerås; Erik Bodén, Norrköping; Sara Damne, Vällingby; Genia Bennet Snickars, Stockholm; Walti Hösli, Göteborg.
Under hösten har vi producerat ett antal poddar med ämnen som färghantering för tryck och hur man arbetar från stillbild till rörligt. Poddarna gör vi i samarbete med Fotosidan. Programledare är F:s teknikredaktör Sara Arnald. Du hittar dem alla på sfoto.se.
i januari kan du ansöka till några av Svenska Fotografers Förbunds stipendier. Det ena erbjuder vistelse på Hôtel Chevillon i Grez-sur-Loing under november månad. Till vistelsestipendiet delas även ett resestipendium ut om 15 000 kr. Stipendiet har vi tillsammans med Gefvert. sff:s rese- och utbildningsstipendier kan sökas av alla medlemmar som vill verka för fotografyrkets utveckling samt för ändamål som kan främja den egna yrkesverksamheten genom kursstipendier och studieresor samt som ekonomiskt understöd till behövande medlemmar. Alla ansökningar öppnar i januari 2023. Ansökan till fotoförfattarnas stipendier öppnar senare i vår.
d en 10–12 fe B ruari 2023 är det nystart för Norrlandsdagarna som efter några års uppehåll äntligen blir av i Luleå. Föreläsningar, utställningar, mingel med kollegor, en del överraskningar och festligheter. I arbetsgruppen sitter sff -medlemmarna Maria Fäldt, Viveka Österman och Anders Alm. Hör av dig till dem om du har idéer eller vill veta mer.
a d V okaten Pia Janné är sff :s nya juridiska rådgivare. Du når henne på vår
vanliga adress jurist@sfoto.se och på telefon 08-702 03 45, knappval 1.
SVENSKA FOTOBOKSPRISET
d en 15 mars 2023 är det dags för den årliga fotoboksgalan på Indio, Hornstull i Stock-
holm. Då koras vinnaren i Svenska Fotobokspriset av fem nominerade böcker. Konferencier är Göran Segeholm.
a ngelica mÅ nsson- g erde, verksamhetsledare:
– Vi blickar bakåt och tar avstamp framåt. Det har varit en glädje att se förbundets historia nystas fram under höstens arkivarbete och lära av vår historia. Samtidigt som det pågått så har vi arbetat med planeringen för nästa år och jag kan säga att vi kommer att ha ett tydligt medlemsfokus. Kopplat till det har vi en massa spännande projekt i olika faser från
idéer till implementering. Jag tror att jag kan tala för hela kansliet när jag säger att vi ser fram emot 2023!
Vi ses kl. 8.00–9.00 i Luleå, Skellefteå, Malmö, Göteborg och Stockholm följande datum under våren 2023: 18/1, 15/2, 15/3, 19/4, 10/5.
Gå med i fotofrukostgruppen på sff :s Facebooksida för påminnelser.
e fter att vår arkivarie
Corinne Ericson Reuterswärd har arbetat med sff :s arkiv har vi även kunnat se vad som saknas. Vi letar efter följande:
→ Korrespondens med sff innan 1972 samt 1976–1980.
→ Handlingar för 88:e och 89:e kongressen (det vill säga 1983–1987).
→ Verksamhetsberättelser för åren 1966–1967 och 1982–1986.
→ Handlingar och fotografier med mera från Västra, Östra och Södra kretsarna.
→ Handlingar från sektionerna, såsom Fotolärarnas Riksförening.
→ Styrelseprotokoll från åren 1895–1965, 1975 (våren), 1982, 1985, 1986, 1987, 1992, 2009 och 2012 (hösten).
Din insats är ovärderlig och hjälper framtidens forskare att skriva fotohistoria. Hör av dig
till Angelica Månsson Gerde, verksamhetsledare för sff
Hej, Walti Hösli. Varför blev du medlem i SFF?
– Jag gick med för jag vet att det är en trygghet och kvalitetsstämpel för mig som fotograf. Det är också viktigt att stötta fotografi som yrke och medium nu för tiden. Jag anser att sff gör ett viktigt jobb och arbetar för bilden och fotografens rätt i samhället och det vill jag stödja genom mitt medlemskap. Jag hoppas att jag kan ta del av workshoppar eller annat nyttigt som finns att ta del av som medlem. Jag har inte hunnit kika på vad som erbjuds, men jag vet att det finns vissa fördelar och förmåner som medlem. Det jag gillar med sff är just att förbundet jobbar för fotograferna i Sverige, genom att få upp priser, juridiska frågor, utveckla och utbilda fotografer genom workshoppar och så vidare. Jag jobbar på heltid som fotograf och nu för tiden sysslar jag mestadels med inredningsfotografering/ bostadsfotografering och konsertfotografering. Emellanåt blir det fortfarande något porträtt eller produktbild i min studio. Det jag brinner mest för är dokumentärfotografi där både människor och landskap porträtteras. Tänk Steve McCurry.
a l B ert e instein lär en g Å ng ha sagt att galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig nya resultat. Jag håller fast vid det, vi som förbund kan inte fortsätta att göra det vi alltid har gjort, vi måste blicka framåt och hitta nya vägar.
Styrelsens främsta uppgift är att jobba med visioner och strategier. Vi ser förstås alla de behov som ni medlemmar har i dag, men vi måste även hålla koll på vilka behov ni kan ha i framtiden. Pandemin blev en verklig ögonöppnare för oss. Hela det politiska systemet upptäckte vår yrkesgrupp: frilansande egenföretagare. Era medlemsfrågor handlade plötsligt om företagande, konkurser, rätt till A-kassa och sgi . Vi upptäckte att nya resurser och djupare kunskap krävdes. Som förtroendevald har jag jobbat mycket med politiskt påverkansarbete. Jag har varit er röst gentemot departement och politiker när det kommer till kunskap om hur ni medlemmar drabbas som yrkesgrupp. Det är där vi kan påverka och få till förändringar.
Avtalslicenserna ger förbundet våra största intäkter. Dessa har varierat genom åren och de är väldigt svåra att budgetera med. Förenklat kan man säga
att dessa licenser baseras på inkassering av medel för kopiering inom skolväsendet och på arbetsplatser. Den allra största delen av dessa medel går direkt ut till upphovspersoner via ir (Individuell Reprografiersättning), men en del, de så kallade sku -avdragen, går till upphovspersoners yrkesorganisationer. För dessa medel ska vi skapa verksamhet som gagnar alla verksamma inom fotografins område.
Blickar vi framåt, så kan man gissa att tekniken utvecklas och med den kommer man finna ännu fler upphovspersoner att dela ut intäkterna till. Det är en fantastisk utveckling, det är ju precis vad dessa medel är till för, men denna utveckling gör också att mindre pengar troligen kommer att landa hos yrkesorganisationerna. Detta gör att vi redan nu måste vara beredda att se över organisationen och även hitta andra intäktskällor för framtiden.
Vi måste fortsätta se över kostnader, men samtidigt bygga upp en flexibel organisation som snabbare kan anpassa sig efter varierande intäkter och nya behov hos er medlemmar. Vissa beslut vi tar nu är obekväma, men som styrelse måste vi ta vårt ansvar. Förändringar är tunga att genomföra, men också helt nödvändiga för att utveckla organisationen.
Ett annat känt uttryck är att man antingen är under utveckling eller avveckling, däremellan finns ingenting. Att stå stilla i en värld som ständigt utvecklas kommer att göra att gapet en vacker dag är för stort mellan oss och omvärlden. Då slutar vi helt att vara relevanta som organisation. Jag ser alltså att sff befinner sig mitt i en noga övervägd och framtidssäker utveckling. För det tuffa jobb vi gör i dag, kommer att ge resultat för er medlemmar i framtiden.
Att stå stilla i en värld som ständigt utvecklas kommer att göra att gapet en vacker dag är för stort mellan oss och omvärlden.
• CHRISTER STRÖMHOLM
Nationalmuseum, Stockholm Visas till 8 januari
• JULIA LINDEMALM
Kulturcentrum, Ronneby konsthall Visas till 8 januari
• CHRISTER LANDERGREN
Scenkonstmuseet, Stockholm Visas till 15 januari
• ULF JOHANSSON
Skellefteå museum, Skellefteå Visas till 15 januari
• ANGELICA ELLIOTT
Stadsmuseet i Stockholm Visas till 15 januari
• HANS GEDDA
Fotografiska, Stockholm Visas till 22 januari
• NINA KORHONEN
Abecita Popkonst & foto, Borås Visas till 22 januari
• TORE HAGMAN
Abecita Popkonst & foto, Borås Visas till 22 januari
• DAYANITA SINGH
Hasselblad Center, Göteborg Visas till 22 januari
• MARY ELLEN MARK
Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm Visas till 30 januari
• LENA GRANEFELT
Fotoparken i Gustavsberg, Värmdö Visas till 2 februari
• MATILDE SØES
RASMUSSEN
Centrum för fotografi, Stockholm 14 januari–12 februari
• DANIEL NILSSON
Borås konstmuseum, Borås Visas till 26 februari
»The course of nature« rör sig i en inte alltför avlägsen framtid. I en tid då vi måste leva med naturen på dess villkor. Trots att människan alltid har försökt påverka naturen så står den utom vår kontroll. Vi lever på en planet med tydliga sår efter människan, dock vet vi inte hur djupa de är. Att väva in naturens skönhet i samtal om människans negativa påverkan på miljön är en intressant men svår metod, som många fotografer har tampats med.
Hallands konstmuseum, Halmstad | Visas till 19 februari
Dunkers kulturhus visar fotografen Ralph Nykvist i en utställning som rymmer närmare 200 bilder från tre decennier. Det är den första utställningen som ger en samlad bild av en av Sveriges mest intressanta fotografer, hittills mest känd bland sina kollegor och på så vis en »fotografernas fotograf«.
Dunkers kulturhus, Helsingborg 10 december–30 april
Vi har bett SFF-medlemmar att fånga tillfällen då det känns tryggt att vara försäkrad.
”The Storm” är titeln på bilden av dörrarna från mitt barndomshem. De ser ut att vara på väg att blåsa omkull, som om en varg stod och pustade och frustade runt hörnet. Att våga lita på en uppställning i studion när kameran är i närheten är lättare om utrustningen är försäkrad.
Du tar bilden. Vi tar hand om försäkringen.
Ring oss på 08-440 54 40 eller besök gefvert.se
Fotografi: Martin Magntorn
