Fotografisk Tidskrift nr 2 2019

BAKOM KULISSERNA MED FOTOGRAFEN MED SIKTET MOT HIMLEN

---------------------

I NATUREN MED ULMESTRAND

--------------------Fotografisk Tidskrift #2/2019

portfolion

po

anna ulmestrand

3 | no 2/2019

fotografisk tidskrift

| 4

SJÄLVPORTRÄTT

portfolion 5 | no 2/2019

po

anna ulmestrand

NAMN Anna Ulmestrand.

BOR Göteborg.

HEMSIDA ulmestrand. wordpress.com

– Jag vill inte bränna dyrbar tid på att förflytta mig så jag håller mig till väldigt snäva närområden när jag fotograferar, säger naturfotografen Anna Ulmestrand som har flera böcker bakom sig. Hon arbetar som ad på Arkitektkopia i Göteborg på heltid. På fritiden anlitas hon som fotografisk ledare på fotoresor, samt föreläser och håller workshoppar i kreativt makrofotografi.

Hennes nära förhållande till naturen grundlades i barndomen av två trädgårdstokiga föräldrar.

– De lärde mig och mina syskon allt om växter, hur de skulle planteras, skötas och vi fick lära oss deras latinska namn. Att inte bli smittad av deras entusiasm var omöjligt, säger hon.

– Det är också ett faktum att utan naturen skulle vi människor inte finnas till. Vi är så sårbara, ändå tror vi att vi är odödliga och tycks ta oss vilka friheter som helst. I dagens stressade samhälle har vi knappt tid för varandra. Att gå ut en promenad i naturen är i mångt och mycket som att gå till en psykolog, säger hon.

Processen ser ut så att hon tar sig till närmaste skog, studerar hur ljuset faller, hur kontraster av olika slag manifesterar sig. Hon böjer och bänder sig, flyttar fokus fram och tillbaka och bilder uppstår.

– Man kan lätt tro att bara för att man vandrar i ett och samma område och söker objekt på samma lilla yta, hundratals gånger, så borde det inte finnas mer att fotografera. Men tvärtom. För varje steg jag tar in i vad som förväntas vara en mycket välbekant scen, blir jag alltid lika förvånad och överraskad av variationen. Naturen är sannerligen makalös. Den är aldrig exakt densamma utan är i ständig förändring.

I höst bär det av till glaciärer och älvar i norska Jotunheimen-området som ledare för en fotogrupp. Kan man verkligen fotografera makro där?

– Att åka till ett område med så vansinnigt vackra landskapsvyer och fotografera makro är väl egentligen urbota dumt. Eller är det? Det är ju just det som är det roliga – att finna något på denna magiska plats som ingen annan hittat före oss. Jag har redan varit där och sett de märkliga frostformationerna i grottan som sträcker sig 50 meter in i glaciären. Frosten är inte taggigt stjärnformad som den brukar vara, nej, den är märkligt nog droppformad som små, små ägg. Utomjordiskt!

JENNY MORELLI CHEFREDAKTÖR

Jag och Göran i bokklubben rök ihop. Vi hade helt olika syn på vad som är en dokumentär bild. Göran påstod envist att jag blandade ihop indexikalitet med det dokumentära berättandet. Jag hävdade hårdnackat att det alltid finns ett dokumentärt inslag när en fotograf varit på en plats och valt att ta en bild oavsett om fotografen är bildjournalist, konstnär eller modefotograf. Vi hade olika definitioner men blev sams till slut. Och nästa gång vi ska ses kommer jag med nytt krut i fickan eftersom vi läser John Bergers bok om fotografi med texter från 60-talet och Berger tycker precis som jag i ett av kapitlen. Ser fram emot att munhuggas.

Jag berättar det här för att jag tycker det behövs fler rum där vi kan diskutera fotografi. Ja, inte bara fotografi utan även andra viktiga ämnen såsom konst, politik, samhälle etc. Jag upplever att det blir allt lägre i tak och att scenen blir mindre och allt mer sluten. Att diskutera öppet och pröva argument kräver både tid och skinn på näsan i den semioffentlighet vi skapat genom sociala medier. Jag var inte med på fotoscenen före 2010 men jag har hört att det gick hett till förr i tiden. Kanske är det dags att lära av historien och vara osams lite mer.

För min del har ett sätt att höja takhöjden varit att diskutera fotografi tillsammans med andra i mindre sällskap och här har bokklubben spelat en viktig roll. Vi testar ett argument, vi provar tankarna, och vi håller inte alltid med varandra. Men eftersom alla läst samma sak har vi en gemensam ut-

Jag har hört att det gick hett till på fotoscenen förr i tiden. Kanske är det dags att lära av historien och vara osams lite mer. gångspunkt. Samtidigt blir allting sagt mellan skål och vägg. Som i Ryssland där människor samlades i kök för att kunna tala fritt.

Men jag vill inte alltid vara i köket. Jag har gjort F i nio år och har själv ett ansvar för det offentliga samtalet. Jag ska jobba för att F ska bli bråkigare och vara ett tryckt forum för olika slags idéer och en plats där argument kan mötas. Men lätt är det inte. Jag vet hur ledsna fotografer kan bli när de får kritik. Och efter mina år i den här världen är jag också vänskapskorrumperad även om jag nu råkar vara medveten om det och kämpar emot. Man blir inte journalist för att få vänner helt enkelt.

Om förra numret gick »all in« för fotobokspriset går vi nu åt helt andra håll.

Vi visar astrofotografi med Göran Strand och naturfotografi signerad Anna Ulmestrand, vi är med bakom kulisserna med teaterfotografen Emmalisa Pauly och intervjuar fotografer som bor i andra delar av världen för att fråga hur statusen för fotografi och fotografer är där de bor. Som vanligt har vi med en text om när allt går åt helvete, den här gången är det Thron Ullberg som klantade till sig då han fick en om inte dålig så smärtsam idé till en porträttplåtning. Och som vanligt letar jag efter nya offer att intervjua i serien. Det är bara att höra av sig!

Ha en finfin sommar, vi ses i höst!

MEDARBETARE THERESE ERIKSSON OM TINDER

LINUS HÖÖK PÅ TEATERN

– Jag är litteraturkritiker, kulturskribent och moderator. Jag skriver och samtalar om litteratur och kultur, men försöker så ofta jag kan att hitta anledningar till att få med blommor, fåglar och hästar på ett hörn. I det här numret kliver jag ut ur bekvämlighetszonen, och skriver om foton som folk väljer att lägga upp på Tinder.

– Jag är fotograf och fartygskapten på två kulturskepp som jag har i Malmö. Nu för tiden skriver jag ganska sällan några reportage. Om jag gör det skriver jag helst om fotografi vilket jag har gjort för Fotografisk Tidskrift och andra tidningar sedan 2003. I det här numret intervjuar jag teaterfotografen Emmalisa Pauly.

SJÄLVPORTRÄTT

Vi behöver fler rum för diskussioner

SJÄLVPORTRÄTT

hej

RÄTTELSE I en notis i F # 4/2018 stod att läsa om »Published (Publicerat) – den första boken om svenska fotoböcker av Niclas Östlind«. För 49 år sedan publicerades Kurt Bergengrens text »Tänka med ögonen — anteckningar om den svenska fotobildboken« i Föreningen för bokhantverks årsbok Biblis 1969, också som särtryck. Ett längre ofärdigt manus av Kurt Bergengren om fotobildbokens historia i Sverige publicerades postumt 1993 som kapitlet »Fotobildboken« i »Tänka med ögonen«. Undertecknads »Foto i bok, en översikt av den svenska fotoboksutgivningen från slutet av 1800-talet«, utkom 2004. Tio år senare var det dags för »Fotoboksguiden« av Tommy Arvidson.

Samma år kom också antologin »Mellan verkligheter.

Fotografi i Sverige 1970–2000« (red: Kristoffer Arvidsson,

Louise Wolthers, Niclas Östlind) som behandlar fotolitteratur och andra trycksaker utgivna under de åren. I sammanhanget kan även nämnas handboksaktiga »Fotoboksboken« av Ewa Stackelberg, Marie Nilsson med flera som kom 2000. / Gösta Flemming, tidigare redaktör för Fotografisk Tidskrift.

SVAR: Mycket av min tid som redaktör handlar om att rensa pressutskick från storvulna adjektiv och ta bort ord som »största, bästa, första, vackraste« etc. I det här fallet hade jag alltför bråttom och bedömde källan som trovärdig. Jag kommer inte göra om detta misstag men är samtidigt glad att jag gjorde det så att vi fick möjlighet att få mer kunskap om den svenska fotoboksskrivarhistorien. Tack Gösta! fotografisk tidskrift

| 6

ANDY SEWELL, UNTITLED, FRÅN SERIEN SOMETHING LIKE A NEST, 2014 (HOME SWEET HOME)

30

»Hon totalvägrade. Aldrig i

livet. Förmodligen tyckte hon att jag var en idiot som ens föreslog en sådan idé.« 36

EMMALISA PAULY

8

Portfolio / Anna Ulmestrand / 1 Hej / Vi behöver fler rum / 6 Aktuellt / På gång i Arles / 8 I flödet & gästen / Nora Lorek / 9 Aktuellt / Modefotografi i Landskrona / 10

IDA EKELUND

5 frågor / Julia Hetta / 11 Reportage/ Med astrofotografen Göran Strand / 12 Tankar om en bild / Om bilderna på Tinder / 20 Historia / Ida Ekelund / 22 Enkät / Fotografer utomland / 28 På jobbet / På teatern med Emmalisa Pauly / 30 När allt går åt helvete / Thron Ullberg / 36

22 12

GÖRAN STRAND

Recensioner / Rødland, Thompson, Galde, Daniels / 38 Praktisk teknik / Så får du rätt hudtoner / 40 Juristen / När din bild återanvänds / 42 Förbundssidor / Han åker till Frankrike / 44 Ordförande har ordet / Jag tänker slåss för er / 45 Sista sidan / Aktuella utställningar / 46

7 | no 2/2019

HELEN LEVITT

aktuellt

JOHANSSON FÅR TUNBJÖRKPRIS Gerry Johansson får Lars Tunbjörkpriset 2019. Han hedrades under en ceremoni på Bonniers konsthall den 26 maj. Gerry Johansson är född 1945 bor i Höganäs, Sverige.

Juryns motivering lyder: »I mer än 30 år har Gerry Johansson utforskat folktomma platser som formats av människan och samhällets villkor. Hans svartvita bilder är tagna med en osviklig precision och ett litet mått av humor. Gerry Johansson är känd för att vara konsekvent men svärtan i hans senaste bok visar att han ständigt förnyar sig. Han visar samma skärpa och nyfikenhet oavsett om han är i USA eller Härryda.«

New York-fotografen Helen Levitt (1913–2009) visas i Arles.

Festivalen i Arles fyller 50

JENNY MORELLI

Fotofestivalen i sydfranska Arles fyller 50 år och sätter som vanligt fokus både på fotografins framtid och historia. Här visas östtysk 80-talsfotografi, den uppbyggda bilden, gränser, hem och hemlöshet, virtuell verklighet och mängder av historiska tillbakablickar. Ett tema är »Kroppen som vapen«. Bland annat visas verk av Helen Levitt, Susan Meiselas och Willy Ronis.

Den franske fotografen Lucien Clergue som dog 2014 var den som började knyta banden mellan Frankrike och Amerika. 1974 frågade han Ansel Adams om han ville komma till den lilla staden Arles för att hålla en workshop. Festivalen var då bara några år gammal och kämpade både för att hitta sin form och för sin överlevnad ett år i taget. Att Ansel Adams tackade ja, befäste sålunda festivalens status och den transatlantiska riktningen slogs fast. Jacques Henri Lartigue, Henri Cartier-Bresson, Gisèle Freund och W. Eugene Smith har gästat festivalen, bara för att nämna några. Les Rencontres d’Arles, Frankrike, 1 juli–22 september.

Fotografen Karin Alfredsson får ta emot det nyinstiftade San Michele-stipendiet. Under tre år kommer konstmuseet Liljevalchs att tillsammans med Stiftelsen San Michele dela ut ett stipendium som innehåller tre veckors boende på Villa San Michele på Capri, samt 50 000 kronor till resa och uppehälle. »Karin Alfredsson får Liljevalchs och San Micheles stipendium i en förhoppning om att hennes nedtonade palett kan ge oss en annan bild av Villa San Michele och Capri«, står det i motiveringen.

Månlandning när det begav sig.

MED HASSELBLAD PÅ MÅNEN 1969 Fotoutställningen Hassel­ blad på månen visar både ikoniska och tidigare opublicerade bilder från månlandningarna 1969. Den svenska Hasselbladskameran var den

första kameran på månen och den kamera som dokumenterade de första månpromenaderna för 50 år sedan. Många av bilderna som togs är i dag en viktig del av vår gemensamma fotografiskatt. Utställningen öppnar den 20 juli, exakt 50 år efter den första månlandningen, och pågår till den 20 augusti. Plats: Brunkebergstorg, Stockholm.

ordförande efter avgående Göran Widerberg. Jeanette Steinsland driver sedan 2008 galleriet Steinsland Berliner i Stockholm.

PRIVAT

ALFREDSSON TILL SAN MICHELE

BUZZ ALDRIN

Gerry Johansson hedras.

HON ÄR NY ORD­ FÖRANDE FÖR CFF Den rikstäckande intresseoch medlemsföreningen för fotografi, CFF, Centrum för Fotografi, har valt galleristen Jeanette Steinsland till ny

Steinsland ny ordförande för CFF.

fotografisk tidskrift

| 8

SJÄLVPORTRÄTT

I INSTAGRAMFLÖDET

gästen

NORA LOREK NY ORDFÖRANDE, PFK SVERIGE

Kollegor som hjälper varandra inspirerar PORTRÄTT MED STIL Mode, beauty, porträtt med stil och gott hantverk.

Sandra Myhrberg är fotograf och chefredaktör för modemagasinet Odalisque. @SANDRA_MYHRBERG

VÄCKER NYFIKENHET Bilderna i Alfred Johanssons flöde väcker nyfikenhet på vad han kommer att hitta på härnäst.

Porträtt, landskap, stämningar. @ALFR_ED

SÄKER BLICK Landskap, urbana miljöer och skuggor. Doldisen Magnus Åström är grafisk formgivare med en säker fotografisk blick. @MAGAST 9 | no 2/2019

»Tre låtar, ingen blixt.« Orden är tämligen uttjatade för alla oss som har jobbat i fotodiken på festivaler. Man glömmer lätt att det alltid finns någon som är där för första gången. Själv började jag plåta livemusik och backstagereportage under gymnasiet. Varje sommar kramades kollegor och vakter som blev en stor familj under några dagars intensivt jobbande, samtidigt som vi försökte ignorera de andra som mest kände för att armbåga sig fram.

Några år senare ersattes gemenskapen i fotodike och pressrum med den på mässor, demonstrationer eller sportarenor. Där möttes vi frilansare och anställda, klagade lite över branschen, konstaterade att vi borde göra något åt det och ses över en öl. Samma sak några månader senare.

Nu är året 2019 och jag har slutat frilansa för lokaltidningen som betalar enligt en sju år gammal prislista. Turen har varit på min sida och jag får jobba med tidningar och magasin som fortfarande bryr sig om bildens kvalitet och ger den utrymmet den förtjänar. Oavsett om det är en liten redaktion på fem

Kamratskap behövs i en tid där konkurrensen har blivit allt hårdare samtidigt som fasta anställningar går över till frilansuppdrag. personer i Göteborg eller tre våningar med personal som på National Geographic i Washington. Men det finns en sak jag saknar: er kollegor.

Inspiration kommer inte bara från magasin, Instagramflöden, utställningar och fotoböcker. Jag tror på att vi måste mötas för att lära oss mer av varandra och förstå våra egna bilder utifrån någon annans perspektiv. Oavsett om du jobbar med dokumentärfotografi eller konst, springer runt med din 20 år gamla Minolta eller håller hårt i din 300 mm. Fotografi är vårt gemensamma språk. Vi måste bara prata mer face to face.

I april blev jag vald till PFK Sveriges ordförande. Pressfotografernas klubb som även driver tävlingen Årets Bild. Kamratföreningen grundades 1930 av åtta pressfotografer i Stockholm och består i dag av en stor majoritet frilansfotografer utspridda över hela landet. Årets Bild-tävlingen har drivits sedan 1940-talet och producerar även en bok och utställningar som ska ta årets bästa dokumentärbilder och -video närmare dem som inte redan är fast i fotobubblan.

Allmänhetens intresse för bilder har aldrig varit större men utbudet är nästintill oändligt. Då är det upp till oss fotografer att lyfta fram varandras arbete. Att vi gläds åt kollegors framgångar och uppmuntrar varandra att utvecklas. Kamratskap behövs i en tid där konkurrensen har blivit allt hårdare samtidigt som fasta anställningar går över till frilansuppdrag eller försvinner helt.

Jag inspireras av kollegor som lägger en stor del av sin tid och energi på att hjälpa andra att utvecklas. För alla behöver vi ju hjälp någon gång. Oavsett om det är snabba tips i fotodiket eller en mentor för ett treårigt projekt i Uganda.

Och jag hoppas att det är så vi fortsätter både i PFK, SFF och överlag fotografer sinsemellan. Helt enkelt lite mer pepp för alla de fantastiska bilder vi skapar.

GEORG ODDNER

aktuellt

AUGUSTIPLANKET

BRUNO EHRS

Den 17–18 augusti bjuder Planket Sthlm åter på en offentlig bildfest som spänner över olika genrer. Närmare 300 fotografer medverkar.

– Här möts både gräddan av svenska fotografer och människor som kanske annars aldrig skulle få se en riktigt bra bild i verkligheten, säger Christer »Fjellis« Fjellman, som drivit Planket sedan 2016.

Planket Sthlm började 1982 med fotografen Neil Goldstein, som inspirerades av utomhusutställningarna i Washington Square Park i New York.

George Oddners bild är tagen i Fritidsbadet i Ystad. Det stod färdigt 1961, men när bilden är tagen vet man inte.

ÅRETS PORTRÄTT I slutet av maj avtäcktes årets hedersporträtt på Gripsholms slott. Det föreställer professorn och formgivaren Ingegerd Råman och är taget av fotografen Bruno Ehrs. Bilden blir nu en del av Statens porträttsamling på Gripsholms slott.

NY BOK OM BILD­ JOURNALISTIK En bildjournalists vardag går ut på att ständigt anpassa sig och gilla läget. Fotografen ska kunna tänka nytt på en sekund och se sig om efter nya möjligheter inom de snäva ramar som begränsar uppdraget. Göran Segeholm släpper boken »Bildjournalistik. Idéer, begrepp och praktiska råd« på Morfem förlag.

Landskrona visar mode Fashion exposed – 100 år av svenskt modefotografi visas just nu i Landskrona. Fotograferna Sten Didrik Bellander, Georg Oddner, Hans Hammarskiöld, Kerstin Bernhard, Ralf Thurander, Claes Lewenhaupt, Mattias Edwall, Sandra Freij, Carl Bengtsson med flera deltar. I en generös utställning visar Landskrona museum hur svenska modefotografer uppfattat och avbildat modet sedan början på 1900-talet fram till i dag. Utställningen är ett samarbete mellan Landskrona Foto, Landskrona museum och dräkthistorikern Tonie Lewenhaupt.

FOTOGRAFIN TAR PLATS I VENEDIG Dokumentärt grundad fotografi och film tar plats på Venedigbiennalen, denna konstvärldens största scen som i år har temat May you live in interesting times. »Bestående intryck väcker den raka fotografin – en deltagande och sub-

jektiv dokumentär, gärna performativ, gärna fiktiva inslag, en berättande nyhumanistisk fotografi stadigt förankrad i tid och plats, och som verkar i intim dialog med sitt ämne« skriver Jan Erik Lundström som rapporterar från Venedigbiennalen med en längre text på sfoto.se

MARI KATAYAMA

Råman porträtterat av Ehrs.

Mari Katayama ställer ut i Venedig.

fotografisk tidskrift

| 10

BJÖRN WEIDINGER

NAMN Julia Hetta.

BOR Stockholm.

HEMSIDA juliahetta.com, artandcommerce.com AKTUELL MED Ny bok åt Gucci och visar två verk på Victoria and Albert Museum, London.

5 frågor

Hetta vill att jobben får ta tid Vad är det för bilder som visas i London?

– Det är två Christian Dior-bilder som jag tagit tidigare. Känns extra roligt eftersom Dior-jobbet ligger mig varmt om hjärtat. Jag är väldigt inspirerad av den argentinska surrealisten och konstnären Leonor Fini (1907– 1966) och det var även de på Dior som lät mig göra jobbet. Jag ska även sälja ett annat verk på det stora engelska auktionshuset Phillips i maj.

Vad är det med Leonor Fini som du går i gång på?

11 | no 2/2019

– Jag tycker om hennes suggestiva stämningar, färgpaletten och de surrealistiska rummen.

närlig frihet och att jag kunde låta jobben ta tid, jag gillar inte att arbeta för snabbt.

Dior, Gucci och Vuitton? Hur hamnade du i den världen egentligen?

Vad har du för bakgrund?

– Det var genom min lillebror Hannes (Hetta) som fick jobb på Vogue som stajlist och bad mig göra jobb.

Ett av mina första modejobb gjorde jag åt den svenska designern Lovisa Burfitt och sedan blev det en hel del jobb åt Acne Paper. Jag hade tur att jag direkt fick arbeta med stor konst-

– Jag började som bildredaktör på bildbyrån Mira och arbetade där i fem år. Där övade jag verkligen upp mitt öga för olika fotografiska genrer och hur man kan associera med bilder.

Sedan gick jag Kulturama och Gerrit Rietveld Academie i Holland där jag blev en riktig mörkrumsnörd och arbetade analogt.

Vad jobbar du med just nu?

– Jag förbereder för ett artist talk på Nordic Light Festival i Norge där jag ska tala om min kreativa process; jag ska delta i en utställning i Indien kurerad av Claes Britton; jag ska delta i en grupputställning om modefotografi i Landskrona och så håller jag på med ett eget konstnärligt projekt som jag hoppas hinna arbeta mer med i höst. Och så arbetar jag i trädgården vid mitt torp! / JENNY MORELLI

Han siktar mot skyn Som fotograf är man ofta beroende av ett bra ljus. Men för Göran Strand är det mörker som gäller. Det är då stjär­ nor och himlakroppar syns som bäst.

Text Peter Wiklund Foto Göran Strand

fotografisk tidskrift

| 12

13 | no 2/2019

N

är börjar egentligen natten? Gränsen

kan kännas diffus, men för astronomer är den knivskarp: det är när solen befinner sig mer än 18 grader under horisonten.

– Då är det så mörkt som det någonsin kan bli.

Det är ett astronomiskt mörker, som vi dessvärre inte får uppleva här i Östersund mellan mitten av april och början av september. Så nu får jag vänta några månader innan jag kan fotografera Vintergatan här i trakten igen, säger astrofotografen Göran Strand.

Sina första bilder av stjärnhimlen tog han i mitten av 90-talet, när han växlade mellan att montera en modifierad webbkamera och en Olympus OM-1 laddad med diafilm på ett teleskop.

–Jag hade varit intresserad av astronomi sedan barnsben, och läst en del på egen hand och via en distanskurs. Jag hade väl lite drömmar om att börja forska i ämnet någon gång, men i slutändan utbildade jag mig till systemutvecklare i stället.

Efter hand växte sig fotointresset starkare, och 2002 startade han sin frilansfirma för att börja försörja sig på deltid på sin hobby. Sedan 2012 arbetar han som fotograf på heltid med ungefär lika mycket natt- som dagrelaterade uppdrag.

– När det gäller nattfoto är det såväl föreläsningar och workshoppar som proaktivt fotograferande – många av bilderna säljs från mitt arkiv, när någon ser en bild och blir intresserad.

»I stället för rena astrobil­ der började jag ta det jag kallar för nattlandskap, där himlen är huvudmotivet.«

SJÄLVPORTRÄTT

Till en början var det framför allt själva himlen – med dess stjärnor, himlakroppar och ljusfenomen – som han var inriktad på. Men att ta sådana bilder är relativt tidskrävande; det gäller bland annat att montera och kalibrera det motordrivna stativet som teleskopet står på. (Mer om det senare.) När familjens första barn föddes 2007 blev tiden begränsad, och det blev svårt att komma i väg på fototurer som kräver ett par timmars förberedelser innan det ens går att tänka på att ta några bilder.

– Det blev naturligt att styra över mot en annan inriktning, så jag började använda vanliga objektiv och traditionella stativ. I stället för rena astrobilder började jag ta det jag kallar för nattlandskap, där himlen är huvudmotivet som

GÖRAN STRAND ÅLDER 49 år.

BOR Östersund GÖR Fotograf, föreläsare, reseledare med astrofoto som huvudfokus.

HEMSIDA astrofotografen.se INSTAGRAM @astrofotografen fotografisk tidskrift

| 14

GÖRAN STRAND

GÖRAN STRAND

kompletteras av till exempel natur eller byggnader, säger Göran Strand.

Han märkte direkt att många tyckte att de bilderna var lättare att ta till sig, och de blev helt enkelt mer populära.

–För egen del blev det roligare och mer njutbart att vara ute och fotografera. Jag hade många fler variationsmöjligheter och jag kunde vara kreativ på ett annat sätt.

De flesta av hans nattlandskap är resultat av noggrann planering och rekognosering.

– Det kan börja med att jag letar efter intressanta former i naturen på Google Maps. Sedan åker jag ut och kollar hur det ser ut i verkligheten. Därefter är det dags att ta reda på när himlakropparna ligger i ett gynnsamt läge. Då finns det bra digitala verktyg som ger detaljerad förhandsinformation.

Det är som regel enbart en kort stund som han har på sig, alltså när allt faller på plats enligt hans planer.

– Jag tycker om att jobba med en tydlig förhands­ idé om hur det ska bli, och jag har inget emot att göra det lite svårt för mig själv – till exempel att månen ska ligga i ett exakt läge i relation till en byggnad. Då är det desto roligare när det fungerar.

Erfarenhet och planering är en sak, men sedan gäller det förstås att ha en god dos tur också.

– Vädret kan jag varken påverka eller förutspå särskilt noggrant. Det gör det extra spännande!

15 | no 2/2019

Ö

ver till de mer tekniska aspekterna: Till

att börja med är förstås den analoga Olympus OM-1 som Göran Strand använde i mitten av 90-talet sedan länge ersatt av digital utrustning. Vid millennieskiftet köpte han sin första digitala systemkamera, en Nikon D70, och numera använder han Nikon D850 och Nikons astromodifierade modell D810A med antingen vanliga objektiv eller monterad på teleskop.

Han använder en väldigt bred arsenal med brännvidder för sina bilder: från 8 till 2 000 mm.

I hans uppsättning vanliga kameraobjektiv kan han komma upp till 1 200 mm (600 mm med konverter), därefter är det teleskop som gäller.

– Det är ofta jag använder någon av ytterligheterna, alltså ett fisheye på 8 mm eller ett teleskop på 2 000 mm. En 14 mm vidvinkel sitter också på en hel del, och då lägger jag ofta samman fyra eller fem bilder för att få ett panorama – himlafenomenen brukar vara större än vad de flesta tror.

När det gäller kameran är bra brusegenskaper ett av de viktigaste kraven vid astrofoto.

– Jag hamnar ofta på höga ISO-tal; för norrsken kan det vara från ISO 800 och uppåt, och om jag ska fotografera Vintergatan så kan jag vara uppe på ISO 12 000.

För även om han använder ett riktigt stadigt stativ så finns det en begränsning i hur långa expo-

TIPS PÅ APPAR Lokalisera planeter, stjärnor och stjärnbilder: • SkySafari Planera fotograferingen utifrån var bland annat solen och månen befinner sig: • PhotoPills • The Photographer’s Ephemeris

fotografisk tidskrift

| 16

GÖRAN STRAND

neringstider det kan vara. Anledningen: att jorden roterar.

Om exponeringstiden blir för lång blir stjärnorna utdragna i stället för punktformade.

Tumregeln för att veta var gränsen går är att utgå från talet 500 och dividera det med brännvidden (för fullformat). Kvoten blir antal sekunder som det går att exponera utan att jordens rotation ger någon synlig påverkan. Det vill säga: med ett 50 mm-objektiv på en fullformatskamera blir maxexponeringen tio sekunder (500/50=10).

– Det där är den regel som brukar nämnas i sådana här sammanhang, men enligt min erfarenhet är det är säkrast att lägga sig en bit under de tider som den ger, och kanske räkna med talet 400 i stället, säger Göran Strand.

Här kommer det där motordrivna stativet in i bilden. Det kalibreras för att följa jordens rotation. Då går det att använda riktigt långa exponeringstider utan att det blir några släp-effekter på stjärnorna.

Ett alternativ är att använda en kameravridare som ersätter kulleden på ett vanligt stativ. Den fungerar på samma sätt, men klarar inte lika tung utrustning som ett komplett motordrivet stativ för astrofoto.

– En kameravridare kan kanske bära upp till fem kilo, men det gäller också att ha marginal – minsta

»Stativet kalibreras för att följa jordens rotation. Då går det att använda riktigt långa exponeringstider.« lilla vibration kan påverka bilden. Jag har två motordrivna stativ som kan ta upp till 15 respektive 30 kilo.

En fotografering med vridande kamera är ändå inte optimalt i alla lägen, bland annat när man har med något annat än stjärnhimlen – det som står på marken blir förstås oskarpt av att kameran sakta rör sig.

– Jag brukar ofta ta ett stort antal bilder – till exempel 60 stycken med en minuts exponering i stället för en enda exponering i en timme – som jag sedan lägger ihop med hjälp av DeepSky Stacker och PixInsight. Det gör ju också att jag kan välja bort vissa bilder om det behövs, till exempel om det passerar ett flygplan på himlen.

Ytterligare en specialteknik, som kommer väl till pass för djuprymdsbilder på galaxer och nebulosor, är att ta fyra monokroma bilder. Tre av bilderna tas med olika filter som blockerar IR-ljus: rött, grönt, blått. Den fjärde är en luminansbild som tas helt utan filter för att fånga detaljerna – inte färgerna – i en bild.

– Enkelt uttryckt utnyttjar man varje pixel i sensorn till fullo på det sättet. Och genom att lägga ihop de fyra exponeringarna kan man få otroligt detaljrika bilder. Man får förstås färglägga dem själv i efterbehandlingen.

Göran Strand använder dock sällan den så kallade LRGB-tekniken, berättar han.

17 | no 2/2019

GÖRAN STRAND

fotografisk tidskrift

| 18

GÖRAN STRAND

VISSTE DU ATT… • EN HÅRTORK ÄR BRA ATT HA VID ASTROFOTO? Det bildas lätt kondens på linsen under fuktiga nattfotograferingar. En 12 volts-driven hårtork löser problemet. De flesta astrofotografer använder annars värmeband som lindas runt fronten på objektivet. Då bildas en värmebubbla som håller fukten borta även när kameran riktas rakt upp under flera timmar.

• EN DEL AV »STADSLJUSET« GÅR ATT FILTRERA BORT VID FOTOGRAFERINGEN? »Ljusföroreningar« kallas det när den naturliga natthimlen störs av belysningen från bebodda områden. Den orangegula »bubbla« med artificiellt ljus som bildas över städer kan reduceras kraftigt med hjälp av ett specialfilter, antingen på objektivet eller framför sensorn.

– Det kräver ju fyra gånger så lång tid att ta bilderna, och låt säga att jag har en exponeringstid på en timme … Här är det helt enkelt som regel för dåligt väder för att kunna få till det.

Det var alltså intresset för astronomi som ledde till Göran Strands bildskapande, men numera är det både vetenskapliga och konstnärliga ambitioner som driver honom.

– Ja, det är nog en rätt jämn blandning. Jag gillar fortfarande den vetenskapliga aspekten och kan

»Jag gillar den vetenskap­ liga aspekten och fascine­ ras av att det går att dra astronomiska slutsatser.« fascineras av att det går att dra astronomiska slutsatser ur bilderna. Ibland kan jag ändå dra åt det mer estetiska hållet, och inte nödvändigtvis låta bilden visa hur det såg ut i verkligheten för att få folk att bli nyfikna och stanna upp. Men det måste alltid stämma rent astronomiskt, jag skulle till exempel aldrig lägga in två Karlavagnar på himlen.

Den kombinationen av vetenskap och estetik lär vara en av anledningarna till att hans bilder har 19 | no 2/2019

uppmärksammats i en rad vitt skilda sammanhang de senaste åren. NASA väljer varje dag ut en bild – antingen ur deras egna produktion eller någon annans bild – som presenteras som »Astronomy picture of the day«. För sju år sedan fick Göran Strand med en av sina bilder i det urvalet, och till dags dato har han haft hela 17 publiceringar i NASA:s flöde.

Han har också blivit kontaktad av Postnord som lät producera ett häfte med fem frimärken med några av Göran Strands norrskensmotiv.

– Det kändes jättekul, för frimärken är något som engagerar överraskande många fortfarande. Jag fick till och med sitta och signera frimärkena när de släpptes.

En helt annan påringning kom från ett internationellt produktionsbolag som hade sett en av hans norrskensfilmer på Youtube.

– Jag fick inte reda på några detaljer om hur filmen skulle användas innan kontraktet var klart – och då visade det sig att den skulle användas i en filmproduktion för Coldplay.

Bandet skulle stå i en amfiteater och spela alla sina låtar från albumet Ghost stories. När de spelade A sky full of stars projicerades Göran Strands film mot bakgrunden. Sedan började Coldplay också använda norrskensfilmen på samma sätt när de spelade låten på sina konserter.

– Det var fantastiskt att se. Och det gav många ringar på vattnet för mig.

G

öran Strand håller sig ofta i Jämtlands-

trakten när han tar sina nattlandskap.

Både för att det är praktiskt när han utgår från hemmet, men även för att det är ett område med bra förutsättningar för den typ av bilder han vill göra.

– Östersund ligger isolerat, med Sundsvall som närmsta större stad 18 mil bort. Så jag behöver inte åka så långt för att komma till en riktigt mörk himmel om jag vill slippa ljuset från bostäder och gator.

Ibland åker han dock väldigt långt från Jämtland, framför allt då när han leder resor med inriktning på astrofoto. För två år sedan hade han med sig en grupp till Brasstown Valley Resort i Georgia, USA, för att fotografera när det var solförmörkelse.

– Då gäller det verkligen att vara förberedd – och att ha tur. Den totala solförmörkelsen skulle pågå i två minuter och 20 sekunder. Då får inget gå fel.

Fast när det nästan var dags började ett stort moln närma sig … men som tur var ändrade det riktning, och skymde aldrig solen.

Nu i sommar är det dags för en ny resa med sikte på solförmörkelse. Den här gången leder han en grupp med 50 personer i Chile, som alla vill lyckas hinna ta en bild under de två minuterna med total solförmörkelse den 2 juli.

– Vi kommer i alla fall att vara på en plats som har 350 molnfria dagar per år, så det känns ju lovande, säger han.

fotografisk tidskrift

| 20 ALLA BILDER ÄR PRIVATA OCH SKICKADE TILL REDAKTÖREN MED GODKÄNNANDE OM PUBLICERING

tankar om en bild

Vad säger Tinderbilderna om oss?

Therese Eriksson fascineras över hur människor framställer sig själva i dejtingappen.

Är ett fiskespö alltid ett fiskespö? Kan ett motorfordon vara laddat med en viss betydelse i ena stunden, och med en helt annan i nästa? Och vad ska egentligen en sprakande eld symbolisera?

En helg i februari öppnar jag mitt Tinderkonto också för personer av det motsatta könet. Nu är det för att den här texten ska kunna skrivas, men det är inte första gången det händer. Jag har gjort det förut, av nyfikenhet och allmän leda, är man sugen på att svepa en stund är det rentav nödvändigt: kvinnorna som söker kvinnor tar snabbt slut i norra Västerbotten. Det blir inte mycket roligare för att människorna blir fler, tyvärr, men det blir fler roliga bilder att titta på.

Tinder är på det stora hela en själsdödande plats att vistas på, men dejtingappen har också gett mig oförglömliga historier att dra på fester, vänner för livet och en ständigt pågående fotoutställning över samtida idéer om hur man bäst lockar till sig en partner. Vad är det vi nutidsmänniskor tänker oss ska attrahera den vi vill attrahera?

En enkel googling på »tinder picture tips«, ger orimligt många träffar; det är uppenbart att folk behöver hjälp. Och att de skapar sina dejtingprofiler med stor – åtminstone inbillad – medvetenhet om vad som anses gångbart på marknaden. Men också sådant som tipsare bestämt avråder ifrån, som bara manliga överkroppar till exempel, fortsätter att ha sin självklara plats i flödet. När tidningen Café listar de 5 typer av bilder alla måste sluta använda på Tinder, skrattar jag rakt ut. Bilder med djur, bilder utan kläder, animerade bilder och bilder med barn samt snygging, bannlyses i dessa råd från 2016.

Samtliga bildtyper lever och har hälsan i mitt flöde 2019. Och Tinderbilden kommer med nödvändighet att vara ett, något putsat, mänskligt genomsnitt. »Alla« är här, oavsett ålder, kön, klass, etnicitet och sexualitet; ett enda stort hungrande tvärsnitt av befolkningen.

Friluftsliv, gym och djur. När jag sveper och skärmdumpar, skärmdumpar och sveper vidare, utkristalliserar sig snart ett tydligt mönster: fysisk aktivitet och omsorg om levande varelser dominerar 21 | no 2/2019

bildmaterialet fullständigt. Fjällvandring, klättring och extremsport. Gull med hund, katt och häst.

Eller varför inte en kombination? Hunden ivrigt skuttande på kalfjället. Ja, det finns ljusskygga och blåhåriga undantag, givetvis, men ändå: på Tinder är inget osexigare än en soffpotatis.

Det som fascinerar, och förvånar, mig är att likheterna mellan hur män och kvinnor väljer att framställa sig är fler än jag först trott. Några definitiva slutsatser kan förstås inte dras utifrån några hundra människor i Skellefteå med 15 mils omnejd, och därtill är ju urvalet begränsat till män och kvinnor från 29 år och uppåt, som söker kvinnor det åldersspann jag tillhör. Men ändå. Den som poserar lagom nonchalant framför en gymspegel kan vara kvinna eller man, den som borrar ner näsan i kattpäls har vilka könsdelar som helst och inget är mer könlöst än en muskulös rygg som hänger på en bouldervägg. Ja, det skulle vara kaffepannan som hänger över den öppna elden då.

Men, varför är killen med fisken han fångat så mycket löjligare än tjejen som står med flugspöet i sommarnatten? Det uppenbara svaret är att jag är målgrupp för den senare men inte den förra, men det handlar också om något annat: klichéer.

De bilder som tydligt och distanslöst reproducerar könsstereotyper är också förhållandevis få; det anses nog allmänt vedertaget att det är mer intressant att bryta med det förväntade. Tjejen på motorcykel symboliserar något annat än killen med skallen i motorhuven. Dessutom ska vi inte glömma bort geografiska skillnader; »urban living« tycks inte vara särskilt gångbart där jag befinner mig. Och den skoterfärd som blir äventyrlig semesterbild på ett Stockholmsbaserat Tinderkonto, är bara en vanlig helg med grabbarna i norra Norrland. Skotrarna är inte alltid vad de ser ut att vara, men de är många.

Lite för många, nu med mitt liberalt öppna konto, ärligt talat. Efter ett dygn stänger jag min profil för män igen. Nya kvinnor dyker det upp några stycken i veckan. Inte precis hektiskt. Jag har tid att titta på mina egna profilbilder: häst, segelbåt och tre foton i fjällmiljö. Ridå. / THERESE ERIKSSON

IDA EKELUND

Familjer, väninnor och grupper av män kom till ateljén för att bli porträtterade. De flesta ställde allvarligt upp sig inför fotografen.

Vissa var mer lekfulla.

fotografisk tidskrift

| 22

Bildskatten under golvet

När golvet bröts upp i en tak­ våning i Lund hittade man något oväntat. Mellan golvbalkarna låg krossade och dammiga glasplåtar blandade med prydligt inlagda negativ i original­kartonger. Fram trädde en bildvärld från 1920-talet.

Fotografen hette Ida Ekelund.

Text Björn Axel Johansson och Eva Dahlman Foto ida ekelund 23 | no 2/2019

IDA EKELUND

S

om alla ungdomar vid den här tiden

fick Ida Ekelund gå den långa vägen in i fotografyrket: lärling, biträde, assistent och fotograf. Hon föddes år 1884 i Lund som dotter till Maria Olsdotter och Nils Nilsson Ekelund. Fadern var skräddare som med assistans av sin hustru sydde frackar till stadens akademiker. Den rödhåriga, gladlynta och språksamma flickan växte upp med tre syskon. Efter föräldrarnas bortgång bodde hon tillsammans med systern Augusta i olika hyresrum och först vid 36 års ålder fick hon sin första lägenhet. Varken hon eller systern kom att bilda egna familjer.

Som brukligt i hennes samhällsklass hade hon tidigt förklarats vuxen och sökt sig ut på stadens arbetsmarknad. Lund hade under senare delen av 1800-talet stadigt ökat sin befolkning och 1910 uppgick antalet invånare till omkring 22 000 inklusive universitetets studenter, en god marknad för yrkesfotografer. En av ateljéerna låg på Bantorget 6 och drevs av fotograf Maria Jonn. Så småningom blev Ida Ekelund fotografbiträde här, en av sex anställda i den välrenommerade ateljén.

Ida Ekelund kom in i en värld dominerad av kvinnor, en vanlig företeelse inom branschen årtiondena runt sekelskiftet 1900. Ursprungligen var det Maria Jonns syster Lina som 1891 hade övertagit fotoateljén på Bantorget och på några få år arbetat upp den till en av stadens främsta. Till sin hjälp

»Dagsljusateljén, med sitt snedställda takfönster blev hennes arbetsplats.« hade hon haft sin assisterande syster Maria. Efter Linas förtida död i barnsäng hade Maria – under firmanamnet »Lina Jonn Eftr.« – fortsatt verksamheten som ateljéägare och fotograf. År 1908 lät Maria Jonn uppföra en präktig stenfastighet på Stora Gråbrödersgatan 12 och flyttade över rörelsen till denna centrala adress. Utöver ateljé, mörkrum och övriga arbetsutrymmen på översta våningen fanns ett fotografiskt magasin i gatuplanet. Den nya dagsljusateljén, med sitt snedställda takfönster kompletterat med elbelysning, blev också Ida Ekelunds arbetsplats.

Bara ett par år senare gick även Maria Jonn bort i förtid. Ida Ekelund hade då så mycket erfarenhet att hon kunde upprätthålla verksamheten, sannolikt med stöd av den bortgångnas släktingar. Ännu 1912 angavs hon officiellt som fotografbiträde för att året därefter, vid 29 års ålder, skriva sig som fotograf. Som ansvarig för rörelsen kompletterade hon det väl inarbetade ateljénamnet med »Inneh.

Ida Ekelund«. Strax efter första världskrigets slut ändrades det till »Ateljé Jonn. Ida Ekelund«.

Det var nu en olycklig tid för landet, dess befolkning och näringsliv. Många led brist på mat och arbete, spanska sjukan hade tagit över 30 000 liv, hyperinflationen i Tyskland ödelade importföretagen och inte minst var fotonäringen hårt pressad.

I slutet av 1920-talet avvecklade Ida Ekelund sitt engagemang i Lund för att slutligen flytta från hemstaden. Hennes negativarkiv blev kvar.

Beställaren hette Åkesson, troligen var det föräldrarna som ville ha ett porträtt på sin son.

IDA EKELUND FÖDD 1884.

DÖD 1982.

VERKSAM 1920-talet.

BODDE i Lund.

YRKE Porträttfotograf.

ANTAL BILDER Cirka 8 000.

AKTUELL Med utställ­ ningen »Jag ser dig« på Kulturen i Lund som öppnar 7 september. fotografisk tidskrift

| 24

25 | no 2/2019

IDA EKELUND

De två kvinnorna har klätt sig i vackra päls­ kragar inför besöket hos fotografen.

IDA EKELUND

Best채llaren hette Santesson, mer 채r tyv채rr inte k채nt om mannen med dragspelet.

fotografisk tidskrift

| 26

IDA EKELUND

P

å 1930-talet – depressionens år-

tionde – sökte hon sig till Boden för att eventuellt ta över en fotografisk ateljé. Planerna gick om intet. I stället tog hon anställning som hembiträde i Malmö för att i femtioårsåldern återvända till Lund. Under resten av sitt liv försörjde hon sig som städhjälp och utförde också andra hushållstjänster i mer välbärgade hem. Hon återgick aldrig till fotografyrket och dog 1982 i Lund vid 98 års ålder.

De sentida släktingarna Inger Göransson och Eva Tegner lärde känna »gammelfaster Ida« under senare delen av hennes liv och har intresserat sig för hennes levnadsöde. De menar att hon försökte behålla sin identitet som fotograf. Exempelvis noteras hon 1934 som både fotograf och hembiträde.

De båda släktingarna har också följt utvecklingen i den gamla ateljén på Stora Gråbrödersgatan.

Under 2012–2013 renoverades takvåningen och när golvet bröts upp hittades tusentals glasnegativ i trossbotten. Mellan de bärande golvbalkarna låg negativen i stor oreda, krossade och dammiga glasplåtar blandade med prydligt inlagda negativ i originalkartonger. Till sin häpnad kunde tillkallad personal från Kulturen i Lund räkna in omkring åtta tusen glasplåtar. De stod inför ett stort åtagande.

Negativen tillskrevs Ida Ekelund. Som hjälp vid försöken att fastställa bildernas ursprung fanns stödjande noteringar på negativpåsarna och en kundliggare från åren 1925–1929. Inger Göransson

»Här fanns lekfullt stilise­

Tankarna kanske går till en fotografisk ateljé i Berlin men det är Ida Ekelund som har stått bakom kameran.

LEE DODD

Under golvet låg negativen i stor oreda. Krossade och dammiga glasplåtar blandade med pryd­ ligt inlagda negativ i originalkartonger.

Sannolikt var det inte Ida Ekelund som gjorde sig av med sitt foto­ grafiska arv.

I stället kan det ha skett senare. De närmare omstän­ digheterna är ännu höljda i dunkel.

27 | no 2/2019

och Eva Tegner kunde också med säkerhet identifiera ett 50-tal släktingar på de så småningom rengjorda, skannade och registrerade torrplåtarna.

Fram trädde en bildvärld från i första hand 1920-talet. Bildmaterialet var tidstypiskt för en dåtida yrkesfotograf: bröllop, examen, konfirmation, pass, körkort och inte minst födelsedagsfirare alltifrån 1 till 100 år.

Men så fanns här också någonting annat: familjära och skarpa iakttagelser, lekfullt stiliserade och skickligt iscensatta fotografier som överraskar. Det tycks som om Ida Ekelund – vid sidan av sin dagliga verksamhet – också gärna bjöd in släkt, vänner och bekanta till ateljén och då passade på att utvidga sitt fotografiska register.

Negativsamlingen blev ett av landets mest uppmärksammade projekt inom vad som kanske kan kallas fotografisk arkeologi. Men ännu kvarstår flera frågor. Slängdes eller gömdes negativen?

När och av vem?

I dag återfinns dock alla de 8 000 digitaliserade bilderna på nätet och i september öppnar en utställning. Kulturen i Lunds hantering av fyndet är ett gott exempel på hur ett stort bildmaterial kan tas om hand och säkras för framtiden samtidigt som kraft läggs både på spridning av fotografierna och kunskapen om dem.

IDA EKELUND

rade och skickligt iscen­ satta fotografier.«

Fotografer som flyttat utomlands

Hur får ni jobb? Hur ser statusen ut för fotografer? Vi frågar några utlandssvenskar.

Text jenny morelli

MARIE CHRISTINE THORSLUND

SJÄLVPORTRÄTT

f frågar

ULRIKA WALMARK

CARL VON SCHEELE

BOR Aten, Grekland.

HEMSIDA ulrikawalmark.com

BOR Paris, Frankrike.

HEMSIDA scheelephoto.se

Var arbetar du och hur länge har du gjort det?

– Jag har varit fotograf i över 20 år. Började som vikarie på Kvällsposten och Sydsvenskan. Sedan frilans i Malmö och Stockholm innan jag flyttade till Berlin och så småningom Aten där jag bor nu.

Inom vilket område arbetar du?

– Främst inom bildjournalistik med reportage och porträtt för tidningar och magasin. Jag har ofta ett eget bildprojekt vid sidan om som kan bli böcker och utställningar.

Har du tidigare arbetat i Sverige? Kan du jämföra?

– Jag måste fixa allt själv, som att ordna viktiga tillstånd från myndigheter och kontakta intervjupersoner. Det hela brukar falla på plats i sista minuten och då är det inte sällan en ketchupeffekt som man får eftersom man har helgarderat sig så.

Det kan vara svårt att boka in möten lång tid i förväg. »Ring igen några dagar innan du kommer« blir oftast svaret. Men folk tar sig tid om de vill och vill gärna först träffa dig innan de bestämmer sig.

Kan du säga något om statusen för fotografer där du bor nu?

– Väldigt låg. Medierna fungerar främst som propagandakanaler för de olika politiska partierna. Journalister och fotografer arbetar inte sällan utan kontrakt för månadslöner på 500 euro. Detta för att lätt kunna bytas ut. Då blir det svårt att göra ett bra jobb. Trots detta finns det journalister och fotografer som gör ett fantastiskt arbete.

Om du har hållit på ett tag: Ser du skillnader? Bättre?

Sämre?

– Den stora skillnaden är att det oftast är jag själv som kommer på jobbidéerna och kontaktar tidningar. Det är på sätt och vis roligare men kräver också mer energi och engagemang. Det är svårt att ta betalt för allt arbete som jag lägger ner.

Vad krävs för att vara fotograf där du är verksam?

– Det krävs att jag är påläst om vad som hela tiden sker och att jag har ett kontaktnät. Det går att arbeta här utan att kunna språket men det blir så mycket lättare ju mer grekiska jag lär mig.

Hur gjorde du för att etablera dig?

– Jag läste på om Greklands historia och studerar nygrekiska. Och låter människor dela med sig av sina erfarenheter och hur det är att leva här.

Var arbetar du och hur länge har du gjort det?

– Jag flyttade till Paris för sju månader sedan.

Min sambo, som är konstnär och svenskfransyska, blev headhuntad till Svenska skolan i Paris som bild- och fransklärare. Hon har ett nätverk av vänner i Paris, vilket underlättade flytten.

Inom vilket fotografiskt område arbetar du/har du arbetat?

– Med reportage. Jag har till exempel bevakat de gula västarnas demonstrationer åt GP och gjort reportage för fackförbundspressen. Uppdragen skiftar. Ena dagen fotografering av den berömda ekonomen Thomas Piketty, en annan dag reportage om en porträttmålare i Montmartre. Paris ligger bra till för resor. Jag har fått uppdrag i Holland och Belgien. Vid sidan om har jag ett eget projekt om ensamkommande afghanska flyktingar som fått nej till asyl i Sverige och dragit till Paris.

Kan du säga något om statusen för fotografer där du bor nu?

– Bara allmänt sett. Foto och övrig bildkonst har mycket högre status i Frankrike än i Sverige.

Här finns ett fantastiskt intresse för foto. När jag besökte Paris Photo i höstas sprang franska presidentfrun bokstavligen på mig. Hon var intresserad av samma porträtt som jag tittade på.

Vad krävs för att vara fotograf där du är verksam?

– Eftersom jag enbart jobbar mot svenska uppdragsgivare är det som att jobba hemifrån, fast mycket mer spännande. Allt är nytt, från hur man beter sig i olika situationer till hur pressen behandlas. Men jag har hittills varit dålig på att marknadsföra mig, inte minst för att jag har ägnat mycket tid åt att lära mig franska, vilket är viktigt om man ska förstå samhället här.

Hur gjorde du för att etablera dig?

– Jag kan inte klaga på inkomsterna under mina sju första månader, tack vare att jag både arbetar som fotograf och skrivande journalist. Jag har kontakt med en fransk bildbyrå och med ett kollektiv i mediebranschen, som gärna vill ha en fotograf med. Jag har också haft ett samtal med en fransk kurator, som förmedlade kontakter till tre franska tidningar efter att ha sett mina bilder från mitt projekt med ensamkommande afghanska killar. fotografisk tidskrift

| 28

SJÄLVPORTRÄTT

CRYSTAL HOVER

ANN JOHANSSON

JÖRGEN AXELVALL

BOR Los Angeles, USA. HEMSIDA annjohansson.com

BOR Tokyo, Japan.

HEMSIDA jorgenaxelvall.com

Var arbetar du och hur länge har du gjort det?

– Jag har bott och arbetat inom fotobranschen i Los Angeles i ungefär 25 år. Jag tog några fotoklasser på Santa Monica College här i Los Angeles och ett par workshoppar men jag har ingen formell utbildning. Det mesta har jag lärt mig själv»på jobbet« under resans gång.

Inom vilket område arbetar du?

– Jag plåtade produkter i några år innan jag hittade det jag ville göra och har nu jobbat som pressfotograf i 20 år. Jag har både redaktionella kunder och företagskunder.

Hur gjorde du för att etablera dig?

– Jag började som lärling i en stor studio och jobbade sedan som assistent och produktfotograf innan jag tog mig över till pressfotografsidan. Jag reste i fyra månader i Asien för att bygga upp en portfolio (jag hade faktiskt ingen aning om vad som krävdes). Portfolion tog jag till Los Angeles Times där jag fick frilansjobb. Sedan har det rul�lat på med jobb åt Los Angeles Times, Associated Press, The New York Times, Getty Images med flera.

Kan du säga något om statusen för fotografer där du bor nu?

– Om jag jämför europeiska med amerikanska kunder så betalar europeiska kunder bättre. När man jobbar för New York Times är folk imponerade så det är status. Du kan göra samma jobb för ett företag och då har folk mycket mindre tid trots att vi fotografer tjänar mycket mer. Att plåta kändisar är också status. Folk frågar om man har plåtat kändisar men de frågar väldigt sällan om intressanta ställen och människor man träffat här eller på andra ställen runt jorden. Under de år som jag har jobbat så har statusen för pressfotografer blivit sämre. Ekonomiskt så har det blivit svårare med färre redaktionella jobb och inget värde i stockbilder längre.

Vad krävs för att vara fotograf där du är verksam?

– Att man ligger på och att man är uthållig. Det krävs en massa »hustle« för att jobba som fotograf här. Det är inte lätt att ta bra betalt. Jag får nya kunder genom tidigare kunder. Dessutom så kör jag med marknadsföringskampanjer när jag har något nytt att visa upp.

Var arbetar du och hur länge har du gjort det?

– Jag har jobbat i Japan sedan 2011. En gång i tiden gick jag på fotoskola i Lund men det mesta har jag lärt mig som assistent. Först i Stockholm och sedan i NYC, där jag bodde i 15 år.

Inom vilket område arbetar du?

– Jag arbetar med egna konstprojekt. Människor fascinerar mig och jag tar porträtt i gränslandet av vad jag skulle betrakta som konst.

Vad har du för kunder?

– Jag tillhör Ken Nakahashi Gallery i Tokyo så mina kunder är väl främst konstsamlare. Ofta försöker jag även engagera företag både med mindre och större utställningar och projekt.

Kan du säga något om statusen för fotografer där du bor nu?

– Generellt sett god, mitt yrke respekteras.

Japan är väldigt fixerat vid ungdomskultur. I fjol fick jag mer än en gång frågan om vad jag tänker syssla med sedan, underförstått: eftersom jag är lite äldre nu. Det förstod jag inte – jag har alltid varit fotograf och det är inget jag kan sluta med.

Om du har hållit på ett tag: Ser du skillnader? Bättre?

Sämre?

– Dagens förutsättningar gör det tuffare. Ingen blir fotograf för att tjäna pengar nuförtiden.

Vad krävs för att vara fotograf där du är verksam?

– När jag bodde i New York jobbade jag en del med Patti Smith och hon gav mig ett råd, som hon i sin tur hade fått av William S. Burroughs: »Keep your name clean. Don’t make compromises. Don’t worry about making a bunch of money or being successful.« Det är lättare sagt än gjort när man är hungrig, men i slutändan kommer alltid maten.

När man inte är uppväxt eller har gått i skola här, och landar som nykomling, hjälper det även att vara överdrivet social.

Hur gjorde du för att etablera dig?

– Jag hade inte speciellt mycket kontakter i konstvärlden när jag först kom till Japan.

Jag visste att jag ville göra utställningar och böcker och letade upp dem jag ville jobba med, bokformgivare, gallerister med flera. Att göra utställningar och böcker är ett bra sätt att visa upp sig och hitta en publik.

29 | no 2/2019

»Det krävs en massa ›hustle‹ för att jobba som fotograf här. Det är inte lätt att ta bra betalt.«

Tanken var från början att bli skådis. Eller åt­ minstone städa på någon teater. I stället blev det kameran som tog Emma­ lisa Pauly till scenen.

Text Linus Höök Foto Emmalisa Pauly

Fångar D nyanser bakom kulissen

et är repetition på Malmö stadsteater och det där lite högstämt teatrala varvas med en sorts uppsluppen bakom kulisserna-känsla. Föreställningen Guds olydiga revben repeteras ihop med Cirkus Cirkör och Dramaten. Repliker suffleras, kulisser och akrobater hissas upp och ner och någon enstaka svordom yttras. Emmalisa Pauly hänger på scenkanten eller över någon av stolsraderna i salongen.

Ingen tycks bry sig om Emmalisa eller hennes kamera.

– Jag syns och tar plats, skådespelarna är oftast så koncentrerade på sitt att de inte ser mig. De vet också att det blir bättre bilder om jag får gå nära ibland. Jag brukar ha träningsvärk eftersom jag klättrat över stolar och krupit omkring. Jag försöker att aldrig be någon ta om en scen, bilderna blir mer levande om skådespelarna för köra en föreställning i ett sjok. Det här är lite som sportfotografi. Svärdet svingas kanske bara en gång och då gäller det att fånga det.

Hon kallar sig själv teaterfotograf, en rimlig titel som vuxit fram de senaste åren då hon huvudsakligen fotograferat teaterföreställningar. I dag är hon kontrakterad av stadsteatrarna både i Malmö och Helsingborg och fotograferar dessutom för flera fria teatergrupper. En yrkesroll som hon själv tillskriver lite tur och tajmning även om hon alltid haft en dragning till teatern.

– När vi fick göra en visualiseringsövning på hemkunskapen i sjuan skrev jag att jag skulle bo i ett veganskt kollektiv i Malmö på Möllevångstorget, jobba som städare på Stadsteatern och ha ett fotolabb i garderoben. Jag hade fått låna min pappas kamera och fotade spännande grejer som man gör när man är ny – karamellfärg i vasken, mjöl i ansiktet och andra tekniska experiment. På gymnasiet läste jag estetisk teater men insåg ganska snabbt att jag inte brann för att stå på scen lika mycket som mina klasskompisar. Eftersom jag läste foto som tillval började jag plåta föreställningarna i stället.

Sedan tog teaterfotograferandet en paus för att ge plats åt mer personligt orienterade bilder.

– Jag läste en termin på Fridhems fotoskola och lärde mig att det fanns en hel del i mitt eget vardagsliv som var värt att berätta. Jag flyttade fotografisk tidskrift

| 30

EMMALISA PAULY

»Drottningens juvelsmycke« på Helsingborgs stadsteater (2018).

Skådespelare Karin Li Körsbärsdal.

31 | no 2/2019

EMMALISA PAULY LINUS HÖÖK

»Jeanne d’Arc« på Helsingborgs stadsteater (2018) Skådespelare Evamaria Björk.

EMMALISA PAULY ÅLDER 30 år.

BOR Malmö.

GÖR Undervisar på Fridhems folkhögskola, fotograferar och filmar åt bland andra Malmö stadsteater och Helsingborgs stadsteater.

HEMSIDA emmalisapauly.se

hemifrån, min pappa dog och jag hade överlag en hel del att bearbeta. Om jag körde fast sa min lärare, Thomas H Johnsson, nästan alltid: »Gräv där du står, ta dagboksbilder.« Det är ett förhållningssätt som jag försökt bära med mig sedan dess. Vi bråkade en hel del, jag och Thomas, men han var bra och utmanande. Ibland gör man bättre ifrån sig om man är lite förbannad. Det blev bland annat ett reportage om att vara i åldern mellan barn och vuxen, alltså en hel del fyllebilder på mina kompisar.

Fotostudierna fortsatte sedan på Östra Grevie folkhögskola utanför Malmö. Och nästan i linje med drömmen från högstadiet tog hon extrajobb i Stadsteaterns biljettkassa. Det var också där hon tog det reportage som senare skulle få henne antagen till Nordens fotoskola Biskops Arnö. En svit med bilder av skådespelarna Magnus Schmidt och Karin Lithman.

– Det var ett bakom kulisserna-jobb där jag försökte fånga stämningen en kvart innan föreställning. Då var jag helt inställd på att jobba dokumentärt. Kanske eftersom pappa var psykolog och min mamma socionom var det människor och social-

realistiska reportage som gällde. Men även det personliga. På Biskops Arnö gjorde jag bland annat ett reportage om mig själv och hur det var att ha ett långdistansförhållande.

En del av hennes mer traditionella bildreportage går fortfarande att hitta på hennes hemsida, även om hon inte fotograferat journalistiskt lika mycket de senaste åren.

– Eller förresten, det kanske jag har. Det jag gör nu är nog inte den bildjournalistik som räddar världen, men teater är viktigt och kan på olika sätt åtminstone förändra världen.

B

ilderna från dagens repetition är till för teaterns egen dokumentation, en sorts reportagefotograferande där Emmalisa får göra lite som hon vill. Hon kollar igenom bilderna i kameran och konstaterar missnöjt att det är för likt en färdig föreställning eftersom kostym, smink och ljus testas samtidigt.

För att det ska synas att det är repetition försöker hon få med regissören i bild eller när en ljudtekniker plötsligt dyker upp. fotografisk tidskrift

| 32

EMMALISA PAULY

»Farliga förbindelser« på Malmö stadsteater (2019) Skådespelare, från vänster: Erik Olsson, Linn Mildehav, Susanne Karlsson.

– Senaste året har det också blivit mycket filmning. Det som tidigare var stillbildsreportage bakom kulisserna gör jag nu oftare som film.

När vi lämnar salongen går vi genom korridorer som pryds av inramade förstoringar av hennes bilder. Här och där pågår ett möte, kostymer provas och det där gammeldags pampiga i teatervärlden, det guldiga och ädelträiga, varvas med anslagstavlor från 1970-talet och institutionsgråa vävtapeter.

– Känner du magin här inne? Jag tror många blir hemmablinda för den.

Hon stannar upp och laddar för en fråga: – Kan du på något sätt få det att framgå i texten hur tacksam jag är att få jobba med det här? Jag tycker arbetet är så skitroligt och så utvecklande och så spännande. Marknadsavdelningen har sådan tillit till mig och alla som jobbar här hjälper mig med allt möjligt. Dessutom känner jag mig alltid så välkommen oavsett vilken avdelning jag kommer till för att fotografera. Jag älskar att kunna gå här och få göra bakom kulissernareportage, det är verkligen här man ser hur magin börjar bubbla!

33 | no 2/2019

Det är nog ingen överdrift att kalla Emmalisa Pauly för teaternörd. Ändå var det snarast en slump att det var på teatern hon hamnade.

– Jag var här för att göra ett jobb till Sydsvenskan när jag träffade marknadschefen Jenny Bång. Hon hade varit min chef när jag jobbade extra i biljettkassan. Eftersom mitt vikariat på Sydis snart skulle ta slut sa jag i förbigående att vi kunde höras i veckan angående jobb. Jag tänkte på inhopp i biljettkassan, men hon trodde jag sökte som fotograf. Ett tag senare ringde hon och erbjöd mig en halvtidstjänst.

Då visste hon knappt vad jobbet innebar. Nu är hon experten som ibland föreläser om teaterfotografi, bland annat på sin gamla skola Fridhem. Då brukar hon lite grovt dela upp teaterfotografens roll i tre delar: Dokumentära skildringar bakom kulisserna, ljussatta reklamporträtt till affischer och annan marknadsföring, föreställningsfotograferingar till programblad och press.

– Förberedelserna inför en föreställningsfotografering sker i samtal med regissören, scenografen och kostymören. Vi pratar om deras önskemål, om något ska understrykas eller undvikas. Sedan

»Känner du magin här inne? Jag tror många blir hemma­ blinda för den.«

EMMALISA PAULY

»Monicas vals« på Malmö stadsteater (2018). Skådespe­ lare Mari Götes­ dotter som Monica Zetterlund.

fotografisk tidskrift

| 34

EMMALISA PAULY

»Livläkarens besök« på Malmö stadsteater (2017). Fem minuter innan första genomdrag med kostym och mask. Skådespelaren Karin Lithman samtalar med kollegan Katarina Lundgren-Hugg.

»Jag försöker undvika det mest överdrivet teatrala och i stället hitta nyanserna.«

35 | no 2/2019

fotograferar jag och försöker få med så mycket det går. Ur mitt grovurval på ungefär 100 bilder väljer teatern sedan ut ungefär 25.

Med viss stolthet konstaterar hon att hon tar de bilder andra ber henne att ta. Ändå är hon skolad i en tradition där en fotograf måste utveckla sin helt egna tonalitet. Precis som hennes lärare Thomas H Johnsson har många andra svenska fotografer i den personligt dokumentära skolan pratat om vikten av att berätta med en egen röst. Inte minst hennes gamla utbildningsledare på Biskops Arnö, Anna Clarén, brukar återkomma till det. Och Emmalisa Paulys röst finns nog där i all sin egenhet. Men hon själv kommer kanske vara den sista att uppmärksamma vad som gör hennes bilder till just hennes. Kanske är det finstämdheten. Trots att hon jobbar i en genre där det skulle vara lätt att falla för de spektakulära färgerna och formerna är det ofta något annat som griper tag med hennes fotografi. Oavsett om det är bilder från en föreställning eller något dokumentärt bakom kulisserna blir det poetiskt. Ängeln som lär sig flyga av regissören.

Skådespelaren som med sänkt huvud försvinner från scenljuset in i mörkret.

Ballerinan som laddar upp bakom en skärmvägg.

Det är vackert och tidlöst sådär som teater ofta är, men med en botten av något mänskligt. Kanske handlar det om att hon vågar lita på magkänslan, förstår att om hon själv berörs av en bild eller en situation är chansen stor att någon annan också gör det. Eller det att hon lyckas dämpa ett bildspråk som lätt skulle kunna vara ganska skränigt.

– Mitt jobb är att förmedla någon annans vision och den konstnärliga integriteten kanske jag sparar till andra sammanhang än just föreställningsfoto.

Med det sagt har jag ganska stor konstnärlig frihet och det dokumentära och personliga är nog alltid med på något sätt. Om jag skulle säga någonting om mitt bildspråk är det att jag försöker undvika det mest överdrivet teatrala och i stället hitta nyanserna i något som är lite mer nedtonat. Att se på iscensatt teaterfoto med dokumentära ögon gör att man hittar detaljer på ett annat sätt tror jag. Genom att försöka fånga de mänskliga nyanserna i en scen blir den mer levande och verklig.

när allt går åt helvete

till Channas hus på norra Gotland, vara hos henne några dagar och ta bilder och göra intervjuer.

– Jag stoppade ner alla de där gummibanden i fickan när vi skulle åka. Jag hade lite tankar och idéer om bilden, bland annat att jag skulle trä på henne en massa gummiband över ansiktet och ta ett porträtt. Både med banden på, och efteråt med en massa röda streck i ansiktet.

När Thron och Markus anlände till konstnärens hus

»Jag ville trä gummi­band över hela hennes ansikte. Hon total­vägrade.« En resa till Gotland och en oprövad bildidé höll på att gå helt åt skogen för porträttfotografen Thron Ullberg.

Text Oskar Hammarkrantz

Det var när han tittade ner i sin skrivbordslåda som

Thron Ullberg fick idén. Brevbäraren, som kom med posten till kontoret, brukade bunta ihop alla kuvert med räkningar och annat med gummiband.

Thron, som inte gillade att slänga saker, hade sparat alla de där gummibanden i en låda, och nu skulle de komma till användning. Året var 1996 och den då 27-årige och ganska oerfarne Thron Ullberg jobbade tillsammans med skribenten Markus Dencker på ett projekt där de porträtterade spännande och banbrytande svenska konstnärer i text och bild. Projektet utmynnade i boken Egenart med nio konstnärsporträtt, bland annat av Erland Cullberg, Margareta Renberg, Lars Vilks och Kjartan Slettemark.

Nu hade de fått till ett möte med konstnären Channa Bankier, redan då ett väletablerat namn på konstscenen med ett flertal omtalade utställningar på meritförteckningen. Planen var att de skulle åka

märkte de att hon var lite sur och vresig.

– Hon var nog bakis, hon hade repat med sitt band Skandal, med bland andra Fjodor från Ebba Grön, dagen innan.

Efter en stunds fikande stoppade Thron ner handen i fickan och tog upp gummibanden och började förklara bildidén. Han mumlade något om att han ville testa gränser.

– Hon totalvägrade. Aldrig i livet. Förmodligen tyckte hon att jag var en idiot som ens föreslog en sådan idé.

– Vi skulle ju vara där i två dagar, så paniken började sprida sig hos mig. Jag såg framför mig hur vi skulle bli utsparkade, att pengarna för färjebiljetterna och hyrbilen skulle vara helt bortkastade. Och inte minst att vi inte skulle få några bilder eller någon intervju.

Stämningen var tryckt, men Thron bad tusen gånger om ursäkt och lyckades till slut få konstnären att gå med på både intervju och några bilder.

Dock utan gummisnoddar.

Channa Bankier fattade till slut tycke för de unga, panka och oerfarna Thron och Markus och skickade till och med en litografi till dem med ett följebrev där hon skrev att »den här kan ni sälja så ni får ihop lite pengar«. Som ett kulturbidrag för deras ofinansierade projekt.

Väl hemma igen bestämde sig Thron för att testa hur det egentligen kändes att ha fullt med gummisnoddar i ansiktet, han provade helt enkelt bildidén på sig själv. Men i efterhand.

– Det gjorde så fruktansvärt ont. Det var helt vidrigt. Så ont att jag nästan fick panik. Men jag lärde mig en viktig läxa där: Be aldrig någon annan göra något du inte provat själv. Det går inte bara att hitta på en teoretisk idé utan att veta hur den fungerar i verkligheten.

Bilderna Thron tog på sig själv, med gummisnoddarna i ansiktet, blev i stället en del av ett ännu pågående projekt där Thron varje år, den 10 april, tar ett självporträtt. Förutom snoddarna har Thron bland annat utsatt sig för att spika upp sig själv på en ladugårdsvägg och att lägga sig naken i ett isigt kärr.

Thron fotograferar ofta med Polaroidfilm 55 som ska värmas upp för att kunna framkallas. När han tog porträttet i kärret var han tvungen att efter varje bild sätta på sig en jacka och ett par stövlar och värma polaroiden mot bröstet under fem minuter för att se vad han fotat.

Nu blir självporträttserien till en dokumentärfilm av Marcus Storm och Tommy Olsson, med titeln 10:e april, som följer Throns arbete med årets självporträtt.

– Men gummibanden har jag kastat. Jag kommer aldrig att utsätta någon för den idiotiska och smärtsamma idén igen. fotografisk tidskrift

| 36

THRON ULLBERG

37 | no 2/2019

TORBJØRN RØDLAND

bokrecensioner

Minerar betraktarens möte med fotografiet Torbjørn Rødlands aviga, teatraliska fotografier är både små­brutala och sockersöta, säger Jan-Erik Lundström.

Fifth Honeymoon

Torbjørn Rødland Sternberg Press, 2018 Form: Mark El-khatib

Det finns en särskild nerv i Torbjørn Rødlands fotografier med människor som motiv. Porträtt, iscensatta tablåer, eller regisserade intermezzon; de tycks bära på starka känslor, existentiella dramer vibrerar under ytan, det bubblar och bultar av omsorg och våld, sorg och kärlek, lust och förtvivlan. Baby är ett alldeles märkvärdigt porträtt av ett sittande spädbarn, som med största lugn och trygghet, och med omöjligt oändlig visdom och handen på hjärtat möter betraktarens blick. In the Garden är ett

porträtt där två kvinnor verkar omfamna och trösta varandra, i vad som synes vara djup förlust. En av kvinnorna möter ändå behärskat betraktarens blick i en naken exponering av detta fotografins ögonblick. Plötsligt finner vi oss bortom verbalspråket, men implicerade i fotografins eget empatiska, uppriktiga och avslöjande språk. Fifth Honeymoon är välgjord och en god introduktion till – och ett nytt kapitel i – Rødlands konstnärskap.

I boken med samma titel bidrar Sianne Ngai med en rafflande närläsning av hans fotografi genom föreställningen om gimmicken som ett återkommande tema och handgrepp, en lysande genomlysning om det specifika och särskilda i Rødlands fotokonst. Utställningen som under

våren visats på Bonniers konsthall påminde om ett musikalbum: en noggrant gestaltad helhet med både kontrastverkan och samverkan, inklusive mer eller mindre explicita tematiska spår. Här finns både hittar och några

osäkrar – med stort nöje – bildkonventioner, genrer och motiv. Och minerar försåtligt och glatt betraktarens möte med verket. Ingenting är riktigt vad det ser ut att vara. Varje fotografi kan ta dig med på en oväntad resa.

»Varje fotografi kan ta dig med på en

oväntad resa. Kanske är till sist mediet i sig huvudmotivet i Rødlands fotografi.« mellanspår. Associationen till albumet uppmärksammar också Rødlands alltid lika osvikliga förankring i populärkulturell ikonografi och konsumtionssamhällets förvecklingar.

Hans aviga, gärna både småbrutala och sockersöta, ofta teatrala fotografi

Kanske är till sist mediet i sig huvudmotivet i Rødlands fotografi, synligt både i tilliten till den enskilda bildens förmåga att förföra och i en aldrig avstannande utforskning av fotografins grundrepertoar och grammatik. / JAN-ERIK LUNDSTRÖM

fotografisk tidskrift

| 38

MIA GALDE

Avstamp i ett mellan­förskap Linda Maria Thompsons minnesbok om att inte höra hemma.

Emigrant Memoir

Linda Maria Thompson Eget förlag, 2019 Form: Niklas Fagerholm och Linda Maria Thompson

LINDA MARIA THOMPSON

Emigrant Memoir, »En utvandrares levnadsminne«, jag översätter titeln fritt och krocken är redan där.

Ett främmande språk, ett vägskäl av tolkningar. Har jag nycklar till känslan som förmedlas? Boken är dubbel, börjar från två håll, med fotografier, eller om man vänder på den, med texter. Innanför pärmarna sönderfaller dubbelexponeringen till ett prisma av blickar och tankespår. »Den här minnesboken är min, deras, din och vår. Det här arbetet är tillägnat alla människor stadda i rörelse.« Så flätar Linda Maria Thompson sitt eget liv in i en väv av mänsklig erfarenhet.

Thompsons biografi tar avstamp i ett mellanförskap. Det att ha två hem och samtidigt inte höra hemma någonstans. Att vara upphängd, pendla och ständigt befinna sig på väg mellan två identiteter och platser. Efter femton års ansträngningar får hon och hennes döttrar svenska medborgarskap. Thompsons vittnesmål berör men som text lyfter det

39 | no 2/2019

inte hela vägen. Alla människor har en historia att berätta, men i de flesta fall når den inte en verkshöjd som förmår att engagera andra än de närmaste. Helheten hade därför tjänat på en hårdare redigering.

På omslaget syns en abstrakt skärva av en vattenskadad diabild, så följer kärleksbrev, blå av tusch och vatten, oläsliga efter översvämningen som drabbade hennes mammas hus. Sedan en svartvit bild på ett sädesfält i Montana där en blodig strid om nybyggarnas land utspelade sig. Efter det en stor färja i svenska vatten, båten skulle bli en flyktingförläggning för ett tusen sjuhundra människor men förblev tom i fem månader på grund av en utdragen konflikt. Det är vackert!

Anslaget lovar ett tätt och poetiskt bildcollage, men det löses upp av alltför många disparata trådar. Jag välkomnar blandningen av tider, platser och berättelser men vänder mig mot det ofiltrerade, ogestaltade och otillgängliga, det sista inte minst på grund av att bildtexterna är små och svårlästa. För att uppfylla sin ambition om att bli en minnesbok för många skulle den behöva stötas och blötas några varv till. Ämnet är värt en sådan behandling. / MAGDALENA LJUNG

MELANKOLISKT

FINSTÄMT

Anime Meo

Elf Dalia

Mia Galde

Maja Daniels och Tenn Lars Persson

Eget förlag, 2019

Form: Amelie StenbeckRamel

MACK, 2019

Form: Maja Daniels och Léo Favier

Det finns något motsägelsefullt i detta att vi människor älskar blommor i en vas. Än mer motsägelsefullt är kanske att vi tycker de är som vackrast när de vissnar.

Kanske är det vår vilja att tukta naturen till något perfekt att vila ögonen på.

Och vår önskan att även döden ska vara vacker.

Genom konsthistorien har blommotiven alltid varit vanliga. Vanitasstilleben innehåller ofta döende blommor. Den bok som brukar räknas som den första fotoboken, Anna Atkins »Photographs of British Algae: Cyanotype Impressions« (1843) är en bok fylld av vattenväxter. Galde skruvar ner både tonskalan och färgåtergivningen. En del bilder upplevs rentav som svartvita. Hon anknyter också till de historiska vanitasmotiven genom att lägga till en kvinnotorso och en arm i några av bilderna. Det finns ett stråk av melankoli och sorg i vissa av bilderna och det är också dessa som dröjer sig kvar i tankarna. De alltför »vackra« fotografierna hamnar i minnenas skräpkammare.

En ytterligare dimension kan man få om man letar fram ett lexikon och översätter bildtexterna som är skrivna på latin.

När man stannar till vid den sista bensinmacken i Älvdalen, innan de stora skogarna i norra Dalarna, kan man, om man har tur, få höra ett språk som låter fornnordiskt. Det är ett språk som, ej erkänt som minoritetsspråk, ändå värnas av kommunen.

Man har bland annat inrättat en förskola där det talas älvdalska. Daniels, själv född i trakten, tillbringade några år här för att fånga upp både vardag och traditioner i det lilla samhället. När hon genom hembygdsföreningen hittar Tenn Lars bilder från det tidiga 1900-talet uppstår en ton som genomsyrar boken.

De trumpna påskkärringarna på Daniels bild korresponderar fint med de högtidligt förväntansfulla barnen på Tenn Lars bilder från början av förra seklet. Allvaret i de finstämda porträtten på dagens ungdomar är samma som på Tenn Lars bilder av ungdomar som kunde vara de förstnämndas sedan länge bortgångna förfäder. Efter svåra förhör avrättades här sju personer för samröre med djävulen. Boken blir en poetisk berättelse om en liten ort i Dalarna genom tiderna, från häxeri till dagens kultföremål, bilen.

/ TOMMY ARVIDSON

/ TOMMY ARVIDSON

praktik

EVA-TERÉZ GÖLIN TEKNIKREDAKTÖR

Justera hudtoner med infopanelen Så balanserar du värdena för att få rätt färger.

Efter artikeln om infopanelen (4/ 2018)

fick jag flera frågor om hur infopanelen kan användas för att justera hudtoner. Bildexemplet i den förra artikeln utgick ifrån att bilden innehöll en yta som vi antog var neutral eller nästintill neutral. Med det som utgångspunkt kunde vi läsa av färgvärdena för rött, grönt och blått och utifrån kunskapen om att när dessa tre värden är lika, så innebär det att färgen är neutral om vi befinner oss i en arbetsfärgrymd. För att på samma sätt justera en hudton utifrån de värden vi kan läsa av i infopanelen så behöver vi först veta vilka värden en hudton kan ha för att se bra ut. För alla hudtoner gäller först och främst att mängden rött är högre än mängden grönt och att mängden blått är lägre än mängden grönt. Vad som är enormt viktigt att komma ihåg innan vi pratar om olika färgvärden i RGB är att dessa värden är helt beroende av vilken färgrymd vi använder. De värden jag kommer att använda här är de som gäller för färgrymden AdobeRGB. Hudtonens värden kan variera ganska mycket beroende på ljusheten i bilden men generellt är ett bra riktvärde att mängden rött är ca 20–35 enheter högre än grönt och mängden blått är 20–30 mindre än grönt. Det betyder att om mängden grönt har ett värde på 150 så är ett rimligt värde för rött 170–185 och värdet för blått bör ligga mellan 120 och 130. Skillnaden mellan värdena kan dock vara lägre

om hudtonen är mycket ljus eller mörk (detta gäller både om huden är ljus eller mörk i sig eller om det är pga. ljusförhållandena i bilden som huden är ljus eller mörk).

I bilder med bland-ljus blir det lätt problem att få till bra hudtoner, då färgen kan variera från en del av ansiktet till en annan eller mellan ansikte och exempelvis händer.

I sådana situationer försöker jag hitta en slags medel-hudton att balansera den första grundkurvan efter.

I den översta bilden har jag med hjälp av kurvor först justerat svartoch vitpunkt och sedan balanserat färgen i bilden som helhet utifrån en mätpunkt som jag satt ut på hudtonen mellan barnets ögonbryn. Värdet är R: 183, G: 157 och B: 153 innan färgjustering. I det här exemplet är skillnaden mellan rött och grönt 26 enheter medan skillnaden mellan blått och grönt endast är 4 enheter.

För att öka denna skillnad, minskar jag mängden blått genom att välja den blå kurvan och med »fingret« i kurvpanelen klicka på den aktuella hudtonen så att en punkt motsvarande denna ton fastnar på kurvan.

Sedan använder jag piltangenterna för att trycka ner punkten på kurvan tills jag i infopanelen kan avläsa att jag har en skillnad på minst 20 enheter, i det här fallet värde 137.

Men trots att bilden överlag, samt bar-

nets hudton i ansiktet, nu ser bra ut så är mannens ansikte ganska rött på

I bilder med blandljus blir det lätt problem att få till bra hudtoner, då färgen kan variera från en del av ansiktet till en annan.

skuggsidan, och för kallt på den halva där fönsterljuset faller in. Likaså är barnets hudton lite för röd på vänstra sidan av huvudet och händerna är för kalla. För att justera dessa områden sätter jag ut en mätpunkt samt gör ett kurvjusteringslager med lagermask till vart och ett av områdena. Ett enkelt sätt att göra en lagermask, är att börja med att göra en markering, t.ex. med lassot, av det område som ska justeras. När du sedan väljer ett kurvlager så kommer markeringen att övergå till en lagermask, och du kan se hur justeringen som du gör med kurvan ser ut i förhållande till resten av bilden. Gör sedan maskkanten så mjuk som det behövs t.ex. genom att använda ludd i maskpanelen eller filtret Gaussisk oskärpa.

Om jag inte definitivt har ett grönstick i bilden så brukar jag inte ändra den gröna kurvan utan i stället balansera färgerna genom att ändra mängden rött och blått med dess respektive kurvor. Anledningen till att jag använder Kurvor i stället för Nyans/Mättnad för att justera hudtoner är att jag med hjälp av kurvor kan få en balans mellan färgerna.

Exempelvis om en hudton är för kall och jag minskar mängden blått med den blå kurvan så blir hudtonen gulare (varmare) till skillnad från om jag använder Nyans/Mättnad för att minska blått vilket bara resulterar i »mindre blått« utan att ge mer gult vilket gör att hudtonen i stället kommer att bli gråare. fotografisk tidskrift

| 40

R: 180 G: 146 B: 146

R: 151 G: 99 B: 61

R: 183 / 183 G: 157 / 157 B: 153 / 137

R: 172 G: 122 B: 92

R: 215 G: 196 B: 195

Grundkurvan som är gjord justerar bildens färg utifrån hudtonen mellan barnets ögonbryn. Ursprungligen var hudtonen lite för kall men genom att minska mängden blått med en kurva har hudtonen nu ett värde på 137. Hudtoner i andra delar av bilden behöver dock justeras separat.

Kurvan efter att mängden blått har minskats. De värden som anges under kurvan har inte med färgen på hudtonen att göra, här ser vi bara ändringen som är gjord. Läs alltid av hudtonens värde i Infopanelen.

R: 180 / 180 G: 146 / 146 B: 146 / 124

R: 151 / 140 G: 99 / 99 B: 61 / 61

R: 172 / 176 G: 122 / 135 B: 92 / 100

R: 215 / 215 G: 196 / 196 B: 195 / 184

Både barnets hand och mannens hudton på högra sidan av ansiktet, som båda var för kalla, har justerats genom att endast minska mängden blått med hjälp av en kurva. Likaså har tonen på barnets vänstra sida av huvudet justerats genom att bara minska mängden rött.

Men för att justera hudtonen på skuggsidan av mannens ansikte har jag inte bara justerat färgen genom minska mängden rött, utan också ljusat upp lite genom att höja RGB-kurvan. Att ljusa upp en skuggig hudton en aning kan ofta göra att färgen blir lättare att få att kännas rätt.

41 | no 2/2019

hej

THOMAS RIESLER FÖRBUNDSJURIST SFF

När fotografiet sprids i ändrat skick »Tänkte inte på det!« säger Peter Dalles rollfigur i Lorry när han blir uppmärksammad på en brist i sin uppfinning. Detsamma skulle en fotograf kunna säga när denne får reda på de upphovsrättsliga konsekvenserna om denne låter någon annan redigera hens fotografi.

Scenariot är följande: Fotografen har fått en beställning av kunden B1.

Kunden vill ha en speciell bild som kräver att fotografen står på en plats som inte alla får tillgång till. Bilden ska föreställa en stadsvy där ett byggföretag ska bygga om en stadsdel och några byggnader. Fotografen ordnar tillgången till platsen och tar bilden. Det är inte ett okomplicerat uppdrag och innebär mycket jobb för fotografen. Efterarbetet är också omfattande för att få fram det slutresultat som kunden kräver för att bilden ska kunna användas på det avsedda sättet.

När B1 fått bilden och godkänt den får fotografen frågan om ett annat bolag B2 får ändra bilden så att den nya stadsvyn med de nya och ändrade bygg­ naderna framträder. Fotografen ger kunderna B1 och B2 denna ändringsrätt.

Om ett företag vill ändra och sprida din bild i ändrat skick ska du även avtala om att upphovsrätten till bilden, i sin ändrade form.

B2 gör de ändringar som de får på bilden. Men sedan sprider de den ändrade bilden i sina kanaler. Och andra företag, såsom nyhetssajter och andra bolag som levererar till det kommande bygget, använder denna bild i sin marknadsföring. Vidarespridningen har ju inte fotografen lämnat sitt samtycke till och borde därför anses vara intrång.

Fotografen kontaktar B2 och påtalar detta, men bemöts av två motargument. 1) Fotografens bild som ändrats är en fotografisk bild (och inte ett verk) och som sådan har den inget skydd för ändringar som andra gör. Detta innebär att bilden i det ändrade skicket tillhör ändringsbolaget och inte fotografen.

2) Om fotografens bild anses vara ett verk så är den nya bilden ändå så pass ändrad att ett nytt självständigt verk framställts. Av denna anledning har då B2 en egen upphovsrätt till detta verk. Summa summarum: Ingen ersättning ska utgå till fotografen för spridningen av denna fotografiska bild eller verk. Är B2:s argumentation juridiskt hållbar? Utgångspunkten är förstås att det är en domstol som ytterst bedömer och avgör om ett fotografi är ett verk eller en bild respektive om de ändringar som gjorts är tillräckliga för att utgöra ett självständigt verk enligt upphovsrättslagen. Men eftersom bolaget gjort dessa invändningar och fotografen sannolikt inte delar deras uppfattning blir fotografen tvungen att driva saken i domstol för att – om möjligt – få rätt. En domstolsprövning är dock alltid ett risktagande och det finns aldrig några garantier för att en domstol dömer på det sättet man hoppas och tror.

Så, om ett företag som B2 vill ändra och sprida din bild i ändrat skick ska du även avtala om att upphovsrätten till bilden, i sin ändrade form, i sin helhet tillkommer fotografen. Annars riskerar du att stå rättslös.

fråga juristen

E-POST OCH PERSONUPPGIFTER? Hej! Får man skicka ut ickebeställda e-postmeddelanden till företag i marknadsföringssyfte utan att de bett om dem? /Ubba

Svar: Om en e-postadress kan anses vara personuppgift, det vill säga kan knytas till en fysisk och nu levande person, så är det en personuppgiftsbehandling som skulle kunna kräva laglig grund enligt GDPR. Att skicka ut ett meddelande till en fysisk person via e-post är därför en sådan behandling som kräver sådan laglig grund. En av dessa är »berättigat intresse«. Av skäl 47 i GDPR framgår att direktmarknadsföring är ett sådant.

Därför är utskick som görs till en sådan e-postadress laglig enligt GDPR. Men marknadsföringen måste även vara laglig enligt Marknadsföringslagen. En juridisk person (exempelvis aktiebolag, handelsbolag, kommanditbolag och föreningar) kan man marknadsföra sig mot på detta sätt, men det kan vara annorlunda vad gäller enskild firma. I vissa fall kan nämligen den fysiska personen som driver verksamheten anses vara konsument och då gäller delvis andra regler.

PERSONER PÅ BILD? Hej! Vilka tillstånd behöver jag och vilka personer ska ha byline när jag ställer ut mina bilder på balettdansare från ett danskompani? Jag har överlåtit min upphovsrätt till bilderna till danskompaniet. /Tomas

Svar: Du behöver först och främst ett upphovsrättsligt tillstånd från danskompaniet att använda bilderna till utställningen och marknadsföring av utställningen.

Använder du nu levande personer på bilderna för marknadsföring av utställningen behövs deras tillstånd för detta, både enligt lagen om namn och bild i reklam samt GDPR. Dansarna ska namnges i enlighet med upphovsrättslagen. Det krävs inget särskilt tillstånd från dansarna i normalfallet. Endast om det förekommit särskilda utfästelser om att bilderna endast ska användas vissa sammanhang, och detta inte omfattas av dessa, så kan tillstånd för denna användning krävas av dansarna. Du kan även namnge dig själv som fotograf om du vill. Detta är inget krav utan du kan själv välja om du vill utelämna ditt namn. Det är endast du som upphovsperson som bestämmer.

RISKER MED CC-LICENS? Hej! Jag tänkte lägga ut bilder på min hemsida för att andra ska få använda dem, men har förstått att de inte får användas hur som helst om jag inte tillåter det. Jag vill förstås få kredd för att jag tagit bilderna.

Nu tänkte jag lägga ut mina bilder med CC-licens. Finns det några risker med att göra det? /Genger

Svar: Den största risken med cc-licenser är att de är oåterkalleliga. Det innebär att har du väl lagt ut en bild under CC-licens så gäller denna för hela fotografiets livstid, ända upp till 70 år efter upphovspersonens död. Det kan alltså innebära att du – om fotografiet blir en »hit« – inte kan få betalt för användningen av det om användningen ligger inom ramen för CC-licensen.

Fler frågor och mer utförliga svar hittar du på sfoto.se fotografisk tidskrift

| 42

Hasselbladstiftelsens

Fotostipendier 2019 Jubileumsstipendium i digitalt fotografi

Naturfotostipendium Fotobokstipendier

Deadline: 15 augusti

Deadline: 1 november

43 | no 2/2019

Foto: Stina Stjernkvist/SVT. tidigare elev på Nordens Fotoskola

Ansök om presskort hos Svenska Fotografers Förbund!

BJÖRN ABELIN

aktuellt

NYA MEDLEMMAR I SVENSKA FOTOGRAFERS FÖRBUND

Björn Abelin åker till Grez-sur-Loing i Frankrike.

Abelin är årets stipendiat Fotografen och SFF-medlemmen Björn Abelin tilldelas årets Grez-sur-Loing-stipendium.

– Jag blev oerhört glad över beskedet och ser otroligt mycket fram emot vistelsen i Grez. Det betyder så mycket att det finns de som verkligen tror på ens projekt, säger Björn Abelin.

Juryn motiverar valet av Abelin så här: »Björn Abelin åtar sig sina projekt med stor noggrannhet, tålamod och känsla för stämningar. Flera av hans projekt har tidigare blivit böcker, som Escapes nominerad till Svenska Fotobokspriset 2007.« Svenska Fotografers Förbund och Gefvert delar ut ett gemensamt ett stipendium för vistelse i Grez-sur-Loing, Frankrike, under Paris Photo i november månad. Ett resestipendium på 15 000 kr ingår. Nästa ansökan är våren 2020.

HÖJD ERSÄTTNING Biblioteksersättningen höjs med 5,5 procent. Svenska Fotografers Förbund, Svenska Tecknare, Sveriges Författarförbund har förhandlat med regeringen och ersättningen per utlånad bok landar på 1,88 kronor (2020) och höjs till 1,92 kronor (2021). Sammanlagt en höjning på 16 öre för de kommande två åren.

UTÖKAD JURIST­ KOMPETENS Vi förstärker vår juridiska kompetens med Malin Edin som börjar i augusti. Malin har tidigare arbetat som praktikant för SFF och inom juri-

ROBERT BLOMBÄCK

Patrik Arneke, Stallarholmen; Marta Bartosiak, Ljusterö; Anders Bobert, Skarpnäck; Mariana Bocoi, Stockholm; Torun Börtz, Gärsnäs; Ulrika Campbell, Hägersten; Christoffer Dalkarls, Älvsjö; Maja Daniels, Uppsala; Sofie Enander, Vansbro; Kent Eng, Vänersborg; John Petter Ericsson, Stockholm; Maria Fors Östberg, Urshult; Johannes Frandsen, Stockholm; Antonie Grahamsdaughter, Skarpnäck; Stina Gränfors, Göteborg; Joakim Hertze, Staffanstorp; Anders Howerdal, Gislaved; Sal Idriss, Älta; Håkan Iverson, Halmstad; Christian Johansson, Bandhagen; Naina Helén Jåma, Stockholm; Anna Kristoffersson, Perstorp; Lilla Kuknyo, Täby; Lennart Käck, Luleå; Sebastian LaMotte, Trollhättan; Henrik Larsson, Bromma; Lindsay Larsson, Landskrona; Anna Maria Liljestrand, Malmö; Ekaterina Lukoshkova, Göteborg; Theo Elias Lundgren, Årsta; Peter Mattsson, Kilafors; Patricia Mellin, Mölndal; Nils Nouchi, Årsta; Helge Olsén, Sysslebäck; Jenny E Olsson, Malmö; Emmalisa Pauly, Malmö; Dejan Petrovic, Katrineholm; Johanna Pettersson, Bagarmossen; Olof Ringmar, Saltsjö-Boo; Sofia Sandström, Enskede; Nadja Sjöström, Stockholm; Henry Spuhr, Skurup; Johan Sterner, Genarp; Elin Strååt, Tyresö; Mikael Sundkvist, Piteå; Maja Josefin Svedberg, Tofino, BC, Kanada; Christin Sylvander, Sundbyberg; Johannes Tegner, Nyhamnsläge; Peter Ullberg, Nacka; Robert Ungh, Skellefteå; Alma Vestlund, Täby.

Hanna Langenfelt som är föräldraledig. Jenny kommer närmast från Svenska Tecknare där hon arbetat som kommunikatör.

HÖSTENS FOTO­ FRUKOSTAR

Malin Edin är ny jurist på SFF.

diken specialiserat sig inom immaterialrätt och it-rätt och särskilt upphovsrätt.

NY KOMMUNIKATÖR Jenny Gustafsson börjar som vikarie i augusti för

I Skellefteå, Umeå, Luleå, Malmö och Göteborg äter vi frukost tillsammans andra onsdagen i månaden: 14/8, 11/9, 9/10, 13/11 och 11/12.

I Stockholm äter vi frukost andra måndagen varje månad: 12/8, 9/11, 7/10, 11/11, 9/12. Gå med i Facebookgruppen »Frukostgruppen« för fortlöpande information. fotografisk tidskrift

| 44

• EN MEDLEM BERÄTTAR

»UTAN STÖD HADE DET INTE GÅTT«

hej

PAULINA HOLMGREN FÖRBUNDSORDFÖRANDE

Monika Ljungcrantz Stoltz fick hjälp av SFF:s jurist när hennes bild användes utan godkännande.

SFF-fotografen Monika

LARS HALLSTRÖM

Ljungcrantz Stoltz råkade ha ett ärende på en medlemsorganisation i Stockholm och plockade av en slump med sig deras tidning. I tidningen hittade hon ett porträtt hon tagit till ett helt annat sammanhang. När hon ville ha betalt stötte hon på patrull.

– Jag hade tagit den åt en bekant som drev en webbplats om ett helt annat ämne.

Det var en ren slump att jag upptäckte bilden som var beskuren och saknade byline, säger hon.

Hon gjorde research innan hon kontaktade tidningen och fick tala med ansvarig projektledare.

– När jag påtalade att de använt min bild olovligen ville han först inte erkänna det, och skyllde sedan på andra.

Han var inte alls trevlig, så jag blev på dåligt humör och sa att jag skickar en faktura, säger hon.

Hon kontaktade då SFF:s jurist Thomas Riesler och fick hjälp att räkna ut hur mycket hon kunde fakturera.

Summan landade på 9 000 kronor. I september förra året skickade hon faktura med en detaljerad specifikation, men betalningen uteblev.

45 | no 2/2019

I december hörde projektledaren av sig, han hade då fått ett inkassokrav. Han tyckte 9 000 kronor var alldeles för mycket för »en liten bild man bara ändrat lite i«. Monika Ljungcrantz Stoltz gillade inte hans attityd och skickade igen allt sparat material som styrkte hennes krav. Till slut kom pengarna.

– Utan juridiskt stöd hade den här processen varit mycket krångligare.

Man måste dock välja sina strider. Ingen skulle komma på tanken att gå in i en affär och ta en snygg pall som står i ett skyltfönster, och gå i väg med den utan att betala. Men en bild på nätet, den plockar man bara, utan att kontakta fotografen och ta reda på vad som gäller, det retar mig så oerhört, säger hon.

NAMN Monika Ljungcrantz Stoltz.

BOR Stockholm.

HEMSIDA ljungcrantzstoltz.com INRIKTNING Design och arkitektur.

Jag tänker fortsätta strida för er fotografer »Du förklarade allt så pedagogiskt, nu förstår jag hur allt hänger ihop. Till och med siffrorna förstår jag. Detta är den bästa stämman jag varit på sedan 80-talet.« Fina ord kom från flera medlemmar efter vår årsstämma, min första efter ett år som ordförande. Tror jag själv var lite chockad över den feedback jag fick och att det inte som vanligt kom tusen frågor. Jag har tänkt på detta efteråt och konstaterat att det handlar bara om en sak: kommunikation. Att vara tydlig, lyfta fram detaljer, visa och kommunicera precis vad man som medlem vill höra för att känna sig trygg och insatt. Alla ord värmde och gav mig precis den energi jag behövde efter det jobb jag lagt ner, inte minst i förberedelse inför den dagen.

Under det gångna året har vi öppet tagit strid för våra rättigheter. Något som är väldigt viktigt för att detta ska ge er enskilda medlemmar stöd i att själva våga säga ifrån. När Bonnier kom ut med sitt »nya« fulavtal gick vi samman med våra systerorganisationer och skrev ett öppet brev. Det gav stor uppmärksamhet i media, bland annat medverkade jag i SVT:s Kulturnyheter-

När Bonnier kom ut med sitt »nya« fulavtal gick vi samman med våra syster­organisationer och skrev ett öppet brev. na. Bonnier drog tillbaka avtalet de skickat ut. Många med mig har uppmanat dem att prata med oss representanter för frilansarna, men det är tydligt att de inte vill prata för just nu lyder en stor tystnad. Det är dags att bryta den tystnaden.

Jag får själv oskäliga avtal i min inbox. Eller, som de ofta kallas, »en brief« där all info om uppdraget står och sedan det finstilta som är ett avtal. Jag har vid flera tillfället svarat kunden att jag väldigt gärna vill göra uppdraget. Jag kopierar deras brief och ändrar till de villkor som inte strider mot lagar och branschpraxis och mejlar tillbaka. Inte allt för sällan erbjuder de ett lågt »standardarvode«, trots att det oftast finns mer i en budget. Vid flera tillfällen har de rakt av godtagit mitt nya avtalsförslag och jag har fått uppdraget med högre arvode. Med detta vill jag uppmana er alla medlemmar att tänka på att det du får framför dig ALLTID är ett avtalsförslag. Ett förslag, det vill säga förhandlingsbart. Du ska alltid ställa frågor och kanske göra som jag, redan i vändande kommunikation ge dem ett nytt förslag.

Som ordförande är jag sammankallande för den så kallade AGA-gruppen.

Gruppen är sammansatt av representanter från flera organisationer och fokuserar på att jobba mot oskäliga avtal på marknaden. Under senaste året har vi haft möte med Aller som faktiskt tar sig tid och vill prata med oss. Nu i juni ska vi träffas igen för att prata vidare om några brännande punkter i deras frilansavtal. Återigen – kommunikation som är så viktigt för att vi ska komma framåt. Nu när jag fått det ärofyllda förtroendet från er medlemmar att vara ansiktet utåt under kommande år, ska jag fortsätta kommunicera, strida för mig, för er och för hela vår yrkeskår.

ANDERS PETERSEN

NO 2/2019 Ansvarig utgivare Jenny Morelli, jenny.morelli@sfoto.se

utställningar

Chefredaktör Jenny Morelli

˸˸ YANAN LI Prins Eugens Waldemarsudde, Stockholm 4 december 2018 – 6 oktober

Art direction och layout Anton Hull och Maria Loohufvud, Pasadena Studio hello@pasadenastudio.se Teknikredaktör Eva-Teréz Gölin, et@sfoto.se Korrektur Maria Taubert Repro Torndahl Redaktionsråd Ulf Lundin, Anna Henriksson, Hanna Langenfelt

˸˸ KARL GABOR Historiska museet, Stockholm 25 januari – januari 2020

Omslagsbild Anna Ulmestrand Bildbylines Robert Blombäck Tryckeri Åtta.45 ab, Järfälla

˸˸ INUUTEQ STORCH Västerbottens museum, Umeå 26 maj – 25 augusti

Webbadress www.sfoto.se/f

˸˸ JULIA PEIRONE Dorothée Nilsson Gallery, Berlin 27 april – 29 juni

Redaktionsadress Hornsgatan 103, 10 trappor 117 28 Stockholm För icke beställt material ansvaras ej.

˸˸ KENNETH SUNDH Färna herrgård, Färna 30 juni – 11 augusti

˸˸ VIBEKE MATHIESEN Virserums konsthall, Virserum 14 april – 1 december ˸˸ JULIAN BIRBRAJER Galerie Pugliese Levi, Berlin 26 april – 22 juni ˸˸ RICARD ESTAY Botkyrka konsthall, Botkyrka 18 maj – 14 september ˸˸ GRY ELLEBJERG Landskrona museum, Landskrona 28 april – 1 september ˸˸ ANDERS ANDERSSON Tylebäck Hotell och konferens, Halmstad 26 januari – 29 juni ˸˸ BJÖRN PERSSON Dunkers kulturhus, Helsingborg 25 maj – 20 oktober ˸˸ LARS GRÖNWALL Vargåkra konsthall, Hammenhög 15 juni – 7 juli

˸˸ ANDERS PETERSEN

Med en önskan om att vara en del av allting Efter att ha porträtterat städer som Rom, London och Venedig har Anders Petersen tillbringat fyra år med att dokumentera människor och stadsrum i sin hemstad.

Liljevalchs salar är fyllda från golv till tak. More is more. Petersen är ute efter det vardagliga och säger att »mycket handlar om längtan efter gemenskap, att vara älskad och synas och vara en del av allting«.

Liljevalchs, Stockholm, 17 maj – 1 september

SCARLETT HOOFT GRAAFLAND

˸˸ TOMMY SÖDERLUND Visby galleria, Visby 4 april – 31 augusti

˸˸ SCARLETT HOOFT GRAAFLAND I holländska Scarlett Hooft Graaflands bilder är det omgivningarna och människorna på platsen som utgör verket. Hon visar »Vanishing Traces« på Fotografiska i Stockholm under sommaren.

Fotografiska, Stockholm 24 maj – 8 september

Prenumeration Yvonne Sundin 08-702 03 45 prenumeration@sfoto.se 450 kronor/helår 550 kronor/helår, utland postgiro 13 0199-3 bankgiro 274-9075 Lösnummer kan beställas från kansliet för 75 kronor inklusive moms.

Vill du sälja Fotografisk Tidskrift? ekonomitjanst@natverkstan.net Annonser Annonshuset Linnégatan 22 114 47 Stockholm 08-662 75 00 annons@annonshuset.se Ägare Svenska Fotografers Förbund (sff) Hornsgatan 103, 10 trappor 117 28 Stockholm 08-702 03 45 sff@sfoto.se www.sfoto.se ISSN 284-7035 fotografisk tidskrift

| 46

Ett starkt uttryck skapar stort intryck.

Ge dina bilder rättvisa och låt oss reproducera dem. Vi är ett av Sveriges största tryckerier och trycker fler än 400 tidskrifter, bl a Fotografisk Tidskrift.

GÖR SOM VI. FYLL VÄRLDEN MED FÄRG!

Vi har bett SFF-medlemmar att fånga tillfällen då det känns tryggt att vara försäkrad.

Fotografi: Åke Ericson

I byn Apold i rumänska Transsylvanien lever fortfarande cirka 150 romer i elände.

En ung man tvättar håret.

Du tar bilden. Vi tar hand om försäkringen.

Kundservice 08-440 54 40 · kundservice@gefvert.se · www.gefvert.se