Ögonvittnesskildringar om Jesus

Evangelierna är skrivna för att vi ska tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att vi genom tro ska ha liv i hans namn. Så skriver evangelisten Johannes i slutet av sitt evangelium. Men hur kom evangelierna till, vad förenar och skiljer dem åt? Prästen och filosofen Frank Lorentzon guidar oss genom de fyra evangelierna.

Markusevangeliet, sannolikt det äldsta evangeliet i Bibeln, kallar i sin första vers budskapet att Jesus Kristus är Guds son för ett evangelium, det vill säga ett glädjebudskap. Detta ord har sedan använts som beteckning på alla de böcker som med ögonvittnesskildringar som angiven grund berättar om Jesu liv, död och uppståndelse.

Vi vet förvånansvärt lite om hur Bibelns evangelier blev till. Vi vet till exempel inte när de skrevs, bara att det skedde under första århundradet. Inte heller har vi kvar originalen. Det har vi inte av några av Bibelns böcker, bara olika avskrifter ett obekant antal steg bort från ursprunget. De skiljer sig ibland åt avseende detaljer, men är annars förvånansvärt lika.

Däremot vet vi att det skrevs fler evangelier än de fyra som togs med i nya testamentet. Först på 300-talet, efter många synoder och koncilier, bestämdes exakt vilka av dem som skulle betraktas som helig skrift och vilka som skulle förstöras som kätterska. Bara de fick vara med som gick tillbaka på en apostel eller dennes lärjunge, sådana som oavbrutet använts sedan äldsta tid och som hade ”rätt” lära, dvs vad som predikats av de närmsta, ögonvittnena, och där korset och försoningen var centrum.

Under åtskilliga år efter Jesu himmelsfärd skrevs inga evangelier. Men tiden gick, och även om Jesus sagt att han skulle återvända så dröjde det. De som bevittnat vad som skett blev äldre, och några hade redan fått sätta livet till för sin tro. Det uppstod då ett behov att för kommande generationer skriva ner deras vittnesmål. Johannesevangeliet skriver mot slutet om syftet: ”Också många tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn.”

I våra gudstjänster läser vi än ur det ena än ur det andra evangeliet, och då missar vi lätt det faktum att även om budskapet är ett och detsamma så bär varje evangelium tydliga drag av sin berättare och dennes personlighet.

Markusevangeliet Traditionen säger att det är Johannes Markus, en lärjunge till Petrus och reskamrat till Paulus, som skrivit ned detta evangelium – men att det är Petrus röst vi hör. Han var en handlingens man, rakt på sak, och det gäller även detta evangelium. Det är handlingsorienterat, präglas av en ständig brådska, och tar mer fasta på känslor än till exempel Matteus gör. Det vänder sig till hednakristna, förklarar judiska seder samt översätter hebreiska uttryck. Den vanligaste gissningen är att Markus skrev ner sin mästares undervisning strax efter dennes martyrdöd år 64. Och Markus är eventuellt själv med i en kort sekvens; han sägs vara den unge man som, när Jesus fängslats i Getsemane, också togs till fånga – men som smet genom att kränga sig ur kläderna och fly iväg naken! (14:51f).

Även om Markusevangeliet präglas av brådska så skall inte vi som läsare ha för bråttom – i så fall kan vi missa dess subtila komposition. Boken jobbar med snabba klipp, och ofta lämnas avsnitten utan egentlig avslutning. Detta inbjuder till läsardeltagande; vi skall följa med på färden precis som lärjungarna. Vi skall själva försöka förstå och göra kopplingarna mellan avsnitten. Se till exempel hur bekännelsen av att Jesus är Messias i kapitel 8 föregås av helandet av en en blind. På samma sätt behöver också vi lära oss se på nytt för att

Men det mest märkvärdiga är kanske ändå den stora roll kvinnorna har i boken.

kunna bekänna! Men samtidigt får läsaren redan i första versen veta vad lärjungarna insåg först efter korsfästelsen: att Jesus är Guds son.

Matteusevangeliet Evangeliet är anonymt – att det är skrivet av lärjungen Matteus är en tradition från 100-talet. Det ansågs länge vara det äldsta av evangelierna, och står därför först av dem. Numera anses det vara beroende av Markus, och innehåller 600 av Markus 661 verser, om än bearbetade. Det har även mycket gemensamt med Lukasevangeliet, främst Jesusord. Därför antas det ofta att de hade en andra gemensam källa utöver Markus (kallad Q efter tyskans quelle, källa). Denna är dock aldrig återfunnen, så om den alls har funnits är den förkommen.

Forskarna gissar att boken skrevs i Antiokia på 70- eller 80-talet. Precis som övriga evangelier skrevs det på grekiska, den tidens världsspråk. Enligt en tradition fanns Matteusevangliet i en ursprunglig arameisk version, det vill säga det språk Jesus faktiskt talade när han undervisade. Tänk att ha fått läsa det han sade utan tolkande (fel)översättningar! Tyvärr finns denna inte bevarad.

Matteus förutsätter kunskap om profeterna och det judiska sättet att resonera och uttrycka sig. Han undviker till exempel ordet ”Gud” (det är för heligt), varför Markus ”Guds rike” blir ”Himmelriket”. Matteus vill i sin text visa hur Jesus uppfyller profetiorna om den kommande Messias, och hur Jesus genom sin död och uppståndelse upprättar ett nytt förbund med sin kyrka. Ett som skall gälla till tidens ände för alla folk. Här finns även mer av undervisning än i övriga evangelier, och boken har en omsorgsfull och systematisk uppbyggnad kring fem tal Jesus håller (kapitlen 5-7, 10, 13, 18 och 23-25). Strukturellt efterliknar de det gamla förbundets Torah, de fem Moseböckerna, som ansågs vara de heligaste av alla skrifter.

Det mest kända av talen kallas Bergspredikan, och behandlar lagen. Jesus överger inte denna, utan skärper den till att omfatta inte bara handlingar utan även tankens renhet. Men går denna skärpta lag att hålla? Eller vill Jesus visa vi människor aldrig kan bli rättfärdiga – och att vi därför behöver Guds nåd? Här går åsikterna isär.

Lukasevangeliet Lukasevangeliet är den första delen av ett tvådelat verk där Apostlagärningarna är fortsättningen. Adressaten anges som Theofilus (vilket betyder ”gudsvän”) och anses traditionellt vara en pseudonym för en betydelsefull person inför rättegången mot Paulus. Böckerna antogs då ha skrivits ca år 60-65, men numera anser många forskare att det skedde först på 80-talet. Då kan syftet inte varit att försvara Paulus som avrättades på mitten av 60-talet.

Först ett sekel efter evangeliets tillkomst tillskrevs det läkaren Lukas (omnämnd i bl.a. Kol 4:14). Han var aktiv i Jerusalemförsamlingen, och kände förmodligen såväl Jesu mor Maria som lärjungarna. Han var även vän och reskamrat till Paulus, och kände troligen även Markus. I en version av Lukasevangeliet säger Lukas själv i 1:4 att han mött Jesus. Möjligen är han en av vandrarna till Emmaus i kap 24.

Evangelisten beskriver att han grundligt satte sig in i allt som skrivits och sagts av de ursprungliga vittnena. Han betecknar det själv bokstavligen som en ”obduktion” av fakta som grund för att sedan nedteckna allt ”i rätt ordning”. Han vänder sig till en hellenistisk stadskultur, dvs till människor som på många sätt

var mycket mer lika oss moderna människor än samtidens judar. Det gör att detta evangelium kanske är det mest tillgängliga för oss.

Lukas noterar även att Jesus, precis som antikens läkare, frågar vad han kan göra för de han möter. Till exempel frågar han en blind: ”Vad vill du att jag skall göra för dig?”. Jesus ser de inga andra ser – de fattiga och sjuka, kvinnorna och barnen – och ser dem med stor barmhärtighet och upprättelse. ”Människosonen har kommit för att söka det som var förlorat och rädda det”, står det i 19:10. Liknelserna om den förlorade sonen och den barmhärtige samariern finns bara hos Lukas, likaså skildringen av rövaren på korset. Och där Matteus har ”Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.” (Matt 5:48) skriver Lukas ”Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig” (6:36).

Här finns även en mer tydlig politisk, inomvärldslig dimension än hos Matteus. ”Saliga de som är fattiga i anden” blir till exempel hos Lukas ”Saliga ni som är fattiga”. Men det mest märkvärdiga är kanske ändå den stora roll kvinnorna har i boken. Födelseberättelsen skildras ur Marias perspektiv (inte Josefs som hos Matteus), och här finns något av ett ”varannan damernas”. Skildringen av Sakarias följs av Maria, Symeon av Hanna, den romerska centurionen av änkan i Nain, den gode samariern av Marta och Maria osv. Sådant kvinnofokus är extremt ovanligt i antik litteratur.

Johannesevangeliet Johannes skiljer sig mycket från de föregående tre evangelierna. Det var också det enda av de fyra som det fanns diskussion om ifall det skulle få vara med i Bibeln eller inte. Det skrevs antagligen strax efter år 90, och det är aposteln Johannes röst vi hör (även om någon annan kan ha suttit vid pennan).

Johannes berättar inte mycket om Jesu liv – detta finns redan återgivit i de andra evangelierna. Men medan de andra skriver om vad som skedde, så kompletterar han med att mer ingående förklara varför det skedde. Evangeliet präglas av en tydlig dualism mellan Gud och värld, mellan mörker och ljus, mellan liv och död, samt en stark betoning av relationer – inom Gud, mellan Gud och människa samt människor emellan. Men det kanske mest påfallande är pendlingen mellan örnperspektivet och det vardagsnära. Jämför till exempel den inledande prologens svindlande skapelseperspektiv med skildringen av ett bröllop där vinet tar slut, eller med det långa samtalet vid Sykars brunn mellan Jesus och en samarisk kvinna en stekhet eftermiddag.

Johannes betonar att Jesus inte bara är Messias och Guds son – han är Gud själv. Enheten med Fadern syns till exempel genom Jesu återkommande ”Jag är…” (som på hebreiska är namnet på Gud, Jahve), eller i Tomas bekännelse att Jesus är Gud (20:28). Och redan i prologen är Jesus Ordet genom vilket allt skapat blev till, Ordet som blev människa för att alla som tror på honom skall ha evigt liv.

Johannes gestaltar återkommande den levande, ogripbara relation som är Gud. Och där, i avsnitt som är så invecklade, så böljande, så på gränsen till vad de mänskliga orden förmår uttrycka, visas vi vidare in i det mysterium, den verklighet som är Gud. Det är en uppgift detta evangelium under snart två årtusenden framgångsrikt utfört.

Text: Frank Lorentzon, präst och filosof