Att vandra med någon

I Bibeln kan vi läsa om två vandringar, Emmausvandringen och Ruthvandringen. När vi vandrar med en medmänniska i en svår tid är det kanske inte vår uppgift att ha svaren utan att just vandra med en stund för att vara ett stöd, och att stå kvar när det bränner till.

Döden har på något sätt alltid funnits med i mitt liv som något fullständigt normalt. Mina föräldrar berättar att jag en dag på NK ritade en teckning i barnhörnan som föreställde en kyrkogård. Personalen som tog emot teckningen stelnade till när de fick höra vad den föreställde och gömde den bakom en annan teckning. För dem var nog inte döden lika normal.

Här är döden ständigt närvarande, men också livet i allra högsta grad. Så vill jag beskriva Bräcke diakoni Hospice Helhetsvården i Göteborg där jag arbetar. Det är oftare skratt än tårar som hörs i korridoren. Att komma ut på altanen och blunda mot solen är lika njutbart om man kan gå dit själv eller om man behöver få hjälp ut liggande i en säng. Närståendes besök är mycket värdefulla, även om man inte alltid orkar delta i samtalet utan bara vara nära varandra.

De som vårdas hos oss kallas gäster, inte patienter eller liknande. Ordet hospice har rötter i engelskans hospitality, gästfrihet. Det är det som är tonen i hospicevården, även om medicinska och omvårdnadsmässiga handlingar är en självklar del av vården också. Men det är inte sjukdomen som är i fokus utan människan. Det är viktigare att ha koll på vad de vill ha till frukost än exakt var cancern sitter.

Hos oss är det inte ett misslyckande när någon dör utan det hör livet till, och det är en ära för oss att få vandra med gäster och närstående den sista tiden i livet, och även en liten stund efter livets slut.

De som arbetar på vårt hospice är helt fantastiska. Den fingertoppskänsla de har i de olika situationer de ställs inför är beundransvärd. I intervjusituationer för nya medarbetare brukar jag säga att den viktigaste uppgiften de

har är att stå kvar när det bränner till. Att inte ning. Hon hade levt många år, hade en fast tro ducka för det svåra utan att våga möta blicken på Gud och var trygg i hela situationen. Jag hos våra gäster och deras närstående trots all minns att jag sjöng psalm 252 för henne när den ångest som ibland ryms där. På en sådan jag satt där. ”Hela vägen går han med mig, vad arbetsplats är det oerhört viktigt att också kan jag väl önska mer?” Den kändes så oerhört kunna släppa garden ibland och få lov att bli rätt för stunden just med denna kvinna. Jag berörd och dela det med sina kollegor. Att hade bara fått gå med henne en kort tid vid kunna gå in och ta avsked när de närstående slutet av hennes liv, men Gud hade gått med har sagt sitt farväl. Att uppmuntra varandra henne i över 90 år och hennes hopp var att och kunna prata om trädgårdsskötsel eller vad möta honom efter döden. det nu må vara mitt i allt det tunga. Det är också ett sätt att gå med varandra, och mina Det är svårt att acceptera att man själv eller medarbetare är fantastiska på att göra det. någon man älskar snart ska dö. Ett mycket starkt minne från min första tid på hospice Jag har arbetat i omsorg eller vård sedan var när en äldre person kom ganska sent på jag var arton år och började min bana som eftermiddagen. Vi kunde se att hen var i vårdbiträde på ett äldreboende en sommar. mycket sent skede och antagligen inte skulle När jag kom på intervju hade leva mer än möjligtvis ett par en man avlidit på avdelningen samma dag, och det blev första gången jag såg en avliden. Det ”Samma dag var två lärjungar på väg till en by som ligger en mil från Jerusalem och som dagar till. Partnern och deras vuxna barn var med men de såg inte vad vi såg. Under samvar en sådan stillhet i rummet, heter Emmaus. De talade med talet jag hade med dem medan en frid. Det var vackert även varandra om allt det som hade annan personal hjälpte gästen om förstås sorgen också var hänt. Medan de gick där och till rätta pratade partnern om närvarande. samtalade och diskuterade att hen nästa dag skulle ta

En tid senare fick jag själv kom Jesus själv och slog följe med sig ett par gympabyxor sitta och vaka vid en kvinnas med dem.” Luk 24:13-15 eftersom gästen tyckte om dödsbädd på samma avdel- skogspromenader och vi ligger

i ett skogsområde. Att vända den tanken på skogspromenader till att hen nog skulle sova över hos oss redan den natten om hen ville vara med när gästen avled var otroligt brutalt men nödvändigt samtal. Hen valde att stanna kvar och gästen avled samma natt, med partner och barn vid sin sida.

Vi möter så många och olika människor när vi jobbar i vård och omsorg, och så även inom kyrkans värld, och det finns många saker som kan vara tunga att bära ensam. Genom min församling har jag även fått gå med andra människor genom asylprocessens svåra tider. Att vänta på besked. Att gå på intervjuer på Migrationsverket. Att vänta igen. Läsa domar i förvaltningsdomstolen för att hitta liknande fall som mina vänners. Försöka hjälpa mina vänner att förstå vad som står i myndigheters brev och handlingar. Bli frustrerad när Migrationsverket återigen beställt tolk med fel språk, ”det är ju ungefär samma språk”. Och så vänta igen. Försöka hitta mening och glädje trots ovisshet, rädsla och sorg. Jag kan inte lösa problemet, men jag kan gå med.

”Dit du går, går också jag, och där du stannar, stannar jag.” sa Rut till sin svärmor Noomi. (Rut 1:16) Noomi som förlorat sina söner och nog kände sig lite ensam i världen men som fick en trofast medvandrare längs vägen. Lite så kan det vara att vandra tillsammans med både mina vänner i asylprocessen och med våra gäster på hospice. Vi kan inte ta bort det som orsakar det svåra eller smärtsamma, ibland kanske vi till och med orsakar smärta när vi leder fram till insikt, men vi kan i alla fall gå bredvid. Lyssna ibland. Distrahera ibland. Skratta tillsammans ibland och andra gånger fälla en tår i solidaritet.

Ibland har jag önskat att de här vandringarna kunde varit lite mer som en Emmausvandring än en Rutvandring. Att jag kunnat bidra med mer än bara en axel att gråta mot eller en medlidsam blick. Men det är kanske inte vår uppgift som medmänniskor till varandra att alltid ha svaren. Lärjungarna som gick vägen fram kunde ju inte bidra med svar till varandra, även om de kunde ge stöd, för att få svar behövde de få sällskap av Jesus själv.

Text: Sara Möller, verksamhetschef på Bräcke diakoni Hospice Helhetsvården Foto: Liselott Jönsson