Bibelstudium: Guds Ord som en tretvinnad tråd

Bibelstudium | Jesper Svartvik

Guds Ord som en tretvinnad tråd

Vad åsyftar vi när vi talar om ”Guds Ord”? Svaret på den frågan kan liknas vid en tretvinnad tråd. Ett av de hebreiska orden för ”tråd”, ”rep” och ”rättesnöre” är qaw, som även ingår i de besläktade substantiven ”hopp” (tiqwah) och ”bad” (miqweh). Det är därför en välfunnen bild att likna Guds Ord vid en tretvinnad tråd som har med vårt hopp och dop att göra, såsom vi sjunger i en av våra psalmer: ”Du levande hopp, som stiger förnyat ur dopkällan opp” (Sv.Ps. 258:5). Vilka är då denna tretvinnade tråds tre beståndsdelar?

Kristus är ”ledtråden”. För det första – och det är i sanning ”ledtråden” till kristen teologi – åsyftar vi Jesus från Nasaret. Vi tror att han är Guds tilltal i en människas gestalt till oss människor. I honom möter vi på ett förunderligt sätt himmelens och jordens skapare. Det är i synnerhet i de johanneiska skrifterna som denna tankegång framträder särskilt tydligt:

Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning (Joh 1:14; jfr 1 Joh 1:1). Guds tilltal. Den andra tråden – och den tråden är särskilt uppmärksammad i den reformatoriska traditionen – är att vi tänker och talar om förkunnelsen som Guds Ord. När förkunnelsen talar rakt in i vår situation så att vi kan ta till oss det gudomliga budskapet är den ett Guds ord som ingjuter hopp och livsmod, ett benådat budskap om upprättelse och läkedom, och en himmelsk hälsning som förnyar vår förundran över skapelsen och tacksamhet till Skaparen.

Texterna är Guds Ord. Den tredje tråden är övertygelsen att bibeltexterna är Guds Ord. När vi läser och studerar dessa texter tyst för oss själva eller hör dem läsas högt i våra gudstjänster kommer vi i närkontakt med människor som vandrade med Gud i det bibliska landskapet långt innan vi för första gången fick kännedom om det bibliska budskapet. Det är ju egentligen ganska förunderligt att dessa uråldriga skrifter än idag förmår ge oss näring för själen och bäring i våra beslut – och ändå kan så många vittna om just detta. Mötet med Bibelns många människoöden och i synnerhet mötet med Människosonen är en omistlig tråd som knyter oss till den tid och de situationer som vi menar

är den gudomliga uppenbarelsens brännpunkter.

Våra texter kan ibland vara svåra texter. Samtidigt är det många som kan vittna om att det inte alltid är lätt att läsa bibeltexterna. Våra bibeltexter kan även vara svåra texter: de är flera tusen år gamla, de är skrivna på språk som de flesta inte behärskar (och därför måste vi läsa dem i översättning), och de är nedtecknade i en tid som på många sätt skiljer sig från vår egen. Hur kan vi bygga en bro från Bibelns värld till vår egen? Jag skulle vilja föreslå tre tolkningsnycklar som kan vara till hjälp när vi vill vandra mellan bibeltexterna och vår egen situation.

Samma Gud i Bibelns båda delar Det första rådet lyder: Glöm inte att samma Gud talar till oss i såväl Gamla testamentet som Nya testamentet. När de första generationerna kristna skulle formulera sin tro gjorde de det med hjälp av trosbekännelser. En huvudfråga för dem då var att med ord försöka uttrycka vem Jesus från Nasaret var. Det grekiska ord som de valde för att beskriva förhållandet mellan Fadern och Sonen var homoousios (”av samma

väsen”), vilket beskriver och sammanfattar att kristen teologi bekänner att Jesus Kristus uppenbarar Faderns vilja och väsen. Homoousios-teologin understryker alltså likheten mellan Gamla testamentets Gud och Nya testamentets huvudperson. Ordet homoousios hjälper oss att undvika den olikhetsteologi som ligger nära till hands när vi läser svåra gammaltestamentliga texter. Somliga tenderar då att tänka att Jesus var ”av ett annat väsen” (grek. heteroousios) än den

Illustration: Maria Karlberg Back

gammaltestamentliga guden, och att Jesu lära därför är väsensskild från de gammaltestamentliga texterna. Men att förkunna så, är inte det i förlängningen att förtala den Gud som uppenbarar sig i Gamla testamentet? Låt oss därför minnas det lilla ordet homoousios som kan hjälpa oss att se de många sambanden mellan Gamla testamentet och Nya testamentet.

”Skriften talade människornas språk”. Ett av kyrkofadern Augustinus’ många berömda uttalanden lyder Si comprehendis, non est Deus, vilket ungefär betyder ”Om du tror att du förstår Gud, då är det inte Gud”. När Gud uppenbarar sig för oss är det per definition ett möte mellan det eviga och det begränsade, och för att vi överhuvud ska kunna skönja Guds väsen och vilja behöver Gud uttrycka sig på ett sätt som gör det möjligt för oss att förstå. Därför kan vi känna Guds närvaro när vi läser och hör bibeltexterna, samtidigt som vi hela tiden måste motstå frestelsen att tro att vi därmed kan gripa, greppa och begripa vem Gud är. Det finns ett hebreiskt uttryck som jag ofta tänker på när jag läser bibeltexterna: dibberah Torah ki-lshon benei-adam (”Skriften talade människornas språk”). Guds sätt att kommunicera med oss är att tala människors språk, men våra ord kan aldrig säga oss allt om vem Gud är. Gud är ett mysterium, och det måste framgå när vi tolkar och tillämpar bibeltexterna.

Nyttja nådens nycklar. ”Nyckel” heter på grekiska kleis, vilket medför att det i mitt grekisk-svenska lexikon står mellan verben kleiô (”att låsa”) och klaô (”att bryta [bröd]”). Denna tillfällighet utgör den tredje tolkningsnyckeln. Blir konsekvenserna av vår bibeltolkning att vi läser texterna på ett sådant sätt att de stänger Skriften för oss själva och för andra? Eller är det så att vi utlägger texterna så att vi kan dela med oss av budskapet till andra, liksom Jesus bryter brödet så att det räcker till tusentals människor? Det hebreiska ordet för nyckel är mafteach, vilket är besläktat med verbet ”att öppna” (li-ftoach). Vår bibeltolkning kan användas för ”att öppna” låsta dörrar och därmed göra Bibelns innehåll tillgängligt för andra. Den bibliska berättelsen och det dukade bordet talar samma språk: ”Kom, nu är allt tillrett!”

Jesper Svartvik präst och professor vid Boston College

Bibelhänvisningar Guds Ord blir människa: Joh 1:1–18, särskilt vers 14, och 1 Joh 1:1. Tron bygger på förkunnelsen (ordagrant ”av det som hörs”): Rom 10:17. Varje bok i Skriften (här avses troligen i första hand Gamla testamentet) är inspirerad av Gud: 2 Tim 3:16. Bibeltexter (här avses i synnerhet Pauli brev) kan vara svårtolkade: 2 Pet 3:15–16.

Vad längtar jag efter? Konkret och handfast

Bara ett drygt år efter att Fri att tjäna – Magnus Malm kom med boken del 2 Fri att tjäna kommer ytterligare Magnus Malm en – del 2. Ärendet är detsamma. Kanske kan det sammanArtos fattas som så: det är dags för kyrkans ledare att följa Jesus, istället för att försöka få Jesus att följa oss. Eller som han skriver: ”Det är först när jag vet vad jag inte ska göra, som jag frimodigt kan ägna mig åt det jag ska göra.”

Hans kritiska syn på kyrkans vägval, både Svenska kyrkans och frikyrkans, har fått näring under de 30 år han fungerat som retreatledare och mött många tröttkörda och uppgivna ledare. Så länge kyrkan lockas av det som kallas New Public Management, effektiviseringar och ”mätbarhetens tyranni”, i stället för att hjälpa kyrkans folk att stiga in i sin inre verkstad – ja, så länge lär kyrkan själv skynda på den inre sekulariseringen, menar han.

Jag tror att många inom kyrkan känner igen sig i Malms beskrivningar och slutsatser.

Hur bryter man då med denna uppgivenhet? Malm håller fram Olle Carlsson och hans Allhelgonamässor som ett bra exempel. De började med att fråga sig själva: vad längtar jag efter? Den inre längtan fick vara deras vägvisare när de byggde församling. Och det de längtade efter, var det många andra som längtade efter. ”Det är ju precis vad Jesus säger: Ge människor vad du själv vill ha”, skriver Malm och refererar till Matt 7:12.

Detta är ingen självhjälpsbok om hur man löser kyrkans kris. Och det är det som är bokens poäng. Lösningen ligger i att inse att det inte är vi som har lösningen.

Lasse Bengtsson Äntligen har det kommit en Handbok för konkret och handfast bok för arbetsledare arbetsledare i Svenska kyrkan. Lars Björksell, Boken vänder sig till arbetsledare men kan med fördel användas Ing-Marie i kyrkoråd och arbetslag för att Rundwall, Erik samtala kring arbetsledning. Sjöberg- Sund Boken erbjuder verktygslådor Verbum till hjälp vid svåra samtal och konflikthantering och trycker på vikten av tydlig och rak kommunikation mellan medarbetare och chef.

Idag är det vanligt att arbetsledare blir chefer över sina kollegor. Det är inte alltid enkelt och författarna menar att det är viktigt att känna till sina egna styrkor och svagheter och betonar att det är en skillnad mellan att vara chef och ledare. Chef är en anställning med formell makt och ledarskapet är något som förtjänas genom att bygga förtroende och skapa tillit. Vi är glada att författarna poängterar detta då vi tror att det är avgörande för ett gott arbetsledarskap.

Det vi saknar i boken är en inriktning mot de olika professionernas arbetsledarskap. Traditionellt har präster varit arbetsledare men idag ser det annorlunda ut. Hur kan diakoner, musiker, pedagoger och präster förstå och uppmuntra andra professioner som de ska leda samtidigt som de ska bevara ledarskapet inom sitt eget skrå? Är det möjligt för oss att leda varandras professioner utan att vara starkt präglade av våra egna erfarenheter?

Eva Persson, stiftsdiakon Karlstad stift Anna Moilanen, lärare i diakoni, SKUI

Frågan om livets mening

Den 28 februari i år skrev Hanne Jag tror för Kjöller en artikel i Dagens Nyatt förstå heter med rubriken ”Unga som Pekka Mellergård inte klarar att leva – och gamla som inte får dö”. Den rubriken Artos tycker jag återspeglar det sekulariserade Sveriges svårighet att besvara frågan om livets mening. Varifrån vi kommer, vad är meningen med våra liv, och vad händer när vi dör?

En som försöker besvara frågan är Pekka Mellergård. Han är specialist och docent i neurokirurgi och återfann sin barnatron i vuxen ålder. Han har på ett kunnigt och pedagogiskt sätt vänt och vridit på frågan om kristen tro.

Pekka försöker ge svar på några av de frågor som människor idag har. Har Jesus funnits? Kan Gud bli människa? Varför måste Jesus dö? Vill vi ha evigt liv? Han tar upp frågan ur ett religionshistoriskt, psykologiskt, filosofiskt, naturvetenskapligt perspektiv. Pekka är mycket påläst och citerar ofta andra tänkare.

Det är svårt att sammanfatta boken på några rader men jag kan varmt rekommendera den att läsas, ett kapitel i taget och fundera på hans tankar och infallsvinklar.

Jag slutar med ett citat från boken av radioproducenten Bure Holmbäck:

En trött filosof i Burundi får nattetid knappast en blund i sitt öga vid tanken och grubblet – vad fanken allt levande liv har sin grund i.

Gunilla Lindén

Lust till reflektion och samtal

Coronapandemin har påverkat Otålig i hoppet oss alla, mer eller mindre, och Antje Jackelén gör så fortfarande. I läsandets stund är det semester och en Verbum paus från det arbetsrelaterade coronamedvetandet. Är det då inte skönt att slippa tänka corona. Knappast, coronan berör på alla plan. Och den gör i alla fall några av oss otåliga!

Ärkebiskop Antje har skrivit en liten behändig bok om otålighet i hoppet, om de teologiska frågor som väcks i pandemins skugga. Med boken vill hon stärka lusten till teologiskt tänkande och glädjen i det teologiska samtalet.

Boken tar avstamp i de två skapelseberättelserna; den ena där Gud tämjer vattnets makt, den andra där Gud skapar vatten så att marken kan frambringa grönska. ”Skapelsens godhet utesluter inte död, utan döden tjänar livet – något som blir tydligt i den kristna påskberättelsen.” Därför innefattas också pandemier och jordbävningar i skapelsens utveckling, och står därmed inte i motsats till skapelsens godhet.

När livet skakas om kan det vara nära till hands att önska att Gud ska ge sig till känna tydligt och klart. Men så sker inte för Elia. Först passerar storm och jordbävning, men där finns inte Gud. Däremot möter Elia Gud i en stilla susning. ”Precis så paradoxalt: i ljudet av tystnaden hörs Gud.”

Antje avslutar med att hopp inte är någon ensamsegling på världens stormiga har. Det är att vilja vara kvar i det nät av relationer som är vårt liv. Och att Gud kan le mot oss också genom tårar.

Antjes bok för otåliga är en bok att läsa långsamt. Det är paradoxalt, men så vill hon ge lust till reflektion och samtal!

Torgny Lindén

Kyrkvindarnas hemligheter

En kartläggning av medeltida Ovan valven kyrkvindar i Göteborgs stift, hur Medeltida intressant är den? Mycket mer kyrkvindar i än man först kan tro, om man Göteborgs stift nu inte är antikvarie, arkitekt eller hantverkare. De uppemot Robin Gullbrands800 år gamla taklagen är en son, red betydande del av vårt äldsta Göteborgs stift bevarade träbyggande. En granskning av detta uppvisar en mycket avancerad teknik bland annat med konstruktiv geometri. Instrumenten var passare och linjal för konstruktion av såväl småkyrkor som katedraler. Respekten för denna kunskap illustreras av medeltida bilder av Gud med en jättestor passare i färd med att skapa världen.

Inventeringen är en del i en omfattande kartläggning av kulturhistoriska värden i Sveriges kyrkor som – vad gäller kyrkans satsning – bland annat syftar till att möjliggöra mer statliga medel till bevarandet av kyrkorna. Så motiveras inventeringen av Göteborgs stifts stiftsantikvarie Sara Strindevall Språng som lett projektet.

Författare är byggnadsantikvarien Robin Gullbrandsson samt två timmermän, tillika hantverksforskare. Det var nytt för mig att hantverksforskning numera är ett ämne vid akademin, en experimentell forskning i hantverk, inte bara om hantverk. Ett bra exempel är återuppbyggnaden av Södra Råda (Värmland) nedbrunna medeltidskyrka i trä som görs med medeltida metoder och verktyg och samtidigt är forskningsprojekt. Kartläggningen av kyrkvindar är sammanflätad med denna rekonstruktion.

Boken, utgiven av Göteborgs stift, uppmärksammas av Sveriges Radio P1 (”Kyrkvindarnas hemligheter”). Ingemar Birgersson

Kyrkorum för hela människan

Denna nya antologi i KyrkopeKyrkopedagogik. dagogik står absolut för sig själv Att visa en kyrka och kommer samtidigt i helt rätt med dialog, tid. Likt en skattkammare tjänar delaktighet och den oss med redskap, för att med alla sinnen fortsatt kreativitet kunna ta ansvar i kyrkans undervisning med Thomas den omställning som Covid-19 Pfitziner-Drewes kräver, då kyrkorummet ger och Annika Eriksmöjlighet till både socialt avstånd dotter, red och till kognitiva, emotionella Votum förlag och associativa möten med riten, traditionen, mig själv och andra.

Oavsett, om vi har lång erfarenhet eller är nybörjare, aktiverar boken våra geniknölar och involverar hand och hjärta på samma gång som den pekar in i det framtida pedagogiska arbetet med kyrkorummet. Antologins första avdelning besvarar vad kyrkopedagogik är. Den andra behandlar kyrkorummet. Den tredje djupdyker i lärande. Den fjärde ger tretton konkreta exempel att inspireras av. Nyckelorden är dialog, delaktighet och alla sinnen. Bokens femton författare ger utifrån sina olika expertisområden såväl teoretisk grund för kyrkopedagogikens upplevelsebaserade arbetssätt, som involverar besökarnas erfarenheter och intryck, och välbeprövade exempel. Tillsammans hjälper de oss att upptäcka kyrkorummets bredd och djup med hänsyn till hur människans lärande faktiskt fungerar.

De stannar inte vid dialog och delaktighet som honnörsord utan visar på vikten av ett genomgående genomfört förhållningssätt. Sociologi, historia, dramatik, musik, kulturarv, konst, teologi, pedagogik och bildgestaltning talar i den väv där Konfucius ord är den röda tråden: ”Jag hör och jag glömmer. Jag ser och jag kommer ihåg. Jag gör och jag förstår”.

Beata Åhrman Ekh