Tron – mer närvarande än vi tror

Tron är din ensak och detta har öppnat upp för en privatisering som är olycklig. Men tillvaron är full med teologiska spörsmål, men vi ser dem inte som sådana. Jag tror uppriktigt att den kristna tron och traditionen rymmer svar, säger opinionschef Jonas Eek!

– Mycket av det som rör sig i samhället idag har sin grund i en vilsenhetens epidemiologi. En vilsenhet, rotlöshet och ensamhet som skulle kunna få sin gestaltning genom kyrkans tro och tradition. Kyrkan, som har en infrastruktur över hela landet, med ett tydligt torn som pekar mot himlen. Vi finns ju närvarande i rummet, tänk om vi också kunde bli närvarande i medvetandet hos människor eller i agendan för det offentliga samtalet!

Han vet vad han talar om, Jonas Eek. 50årig trebarnspappa, prästson, boende på Prästgårdsgatan i Göteborg! Som präst, teologie doktor, flerfaldig biskopskandidat, krönikör i GP, ledarskribent i Kyrkans Tidning och tidigare utgivningschef på Verbum, Svenska kyrkans bok- och mediebolag har han en unik utsiktspunkt för att tolka teologins plats i kyrka och samhälle idag. – Se bara på vår helgmålsbön, säger Jonas, dess funktion, uppgift och rikedom. Som blir en puls i almanackan, som ger tid för eftertanke, kopplar upp människan in i ett större sammanhang och ger oss bönen. Vi läser om psykisk ohälsa och allehanda tips för att må bättre, men jag tror uppriktigt att den kristna tron och traditionen rymmer svar!

Men var syns då den kristna tron i offentligheten, var finns den? – Kyrkan har verkligen blivit mer osynlig. En viktig del i sekulariseringen var samhällets avkristning. Tidigare var kyrkan skolans huvudman, kyrkan hade en roll för hindersprövning för äktenskapet, utfärdade personbevis, hade uppdrag som medling vid skilsmässa. Inget sådant finns kvar. – Kyrkans arenor har blivit färre, det har jag sett även på min egen arena. För tjugo år sedan kom jag som skolpräst till Örgryte, det är inte lika självklart längre. Då var det naturligt att skolan kom till kyrkan för olika program, så är det knappt idag.

Jonas konstaterar, att i och med att kyrkans arenor har minskat, så har kyrkan också blivit mer osynlig. – Men detta har också betytt att kyrkan blivit tydligare som kyrka. Kyrkan är inte längre en kommunal myndighet och det har kyrkan också vunnit på. – Problemet blir ju då, att när samhället fragmentiseras och alla får sina nischer, så blir konsekvensen också en privatisering. Kyrkan försvinner från offentligheten, tron har inte med det gemensamma, med samhället, eller med skolan att göra. Tron är din ensak och detta har öppnat upp för en privatisering som är olycklig.

Jonas växte upp i ett troende hem och hans pappa, Bo Eek, var präst och fanns med i många offentliga sammanhang. Hur var det då

att växa upp så, med tron som offentlig och självklar? – Tron var väldigt offentlig även om min pappa inte hade församlingstjänst utan arbetade på kyrkans nationella nivå. Jag har aldrig bott i en prästgård, så jag har inte haft den riktiga prästungeuppväxten. Men alla visste att pappa var präst, han pratade ibland på skolavslutningarna, som alltid var i kyrkan.

Minns du vad du tyckte om det? – Varken jag eller mina bröder blev mobbade för att pappa var präst, men i någon mening blev vi mer offentliga än våra kamrater. Det var ju inte alltid så kul. Men det innebar också att tron var offentlig, att tron var väldigt självklar. – Med ökad ålder har jag förstått att detta inte är självklart för många människor. Men det har varit en självklar del i de sammanhang jag rört mig i.

2016 intervjuade Korsväg David Thurfjell, religionshistoriker och professor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola, om hans bok Det Gudlösa folket. En bok som handlade om att många i Sverige idag smyger med sin kristna tro, eftersom den är ett brott mot normen, den sekulära normen. Idag är det mer udda att säga sig vara kristen än att säga sig vara medlem i Svenska kyrkan. – Det handlar också om ordet kristen, menade David Thurfjell. Vem har tolkningsföreträdet över ordet kristen? Kristen betyder inte att man firar jul och påsk och är allmänt hygglig och medlem i Svenska kyrkan, det kallar man inte för kristen längre.

Samtidigt är en stor majoritet av befolkningen medlemmar i ett religiöst samfund, de flesta i Svenska kyrkan. Många väljer att döpa sina barn, gifta sig och begravas inom kyrkans ram, trots att man inte vill rubricera sig som ”kristen”.

Att känna genans för sin tro, har Jonas Eek aldrig behövt göra, genom sin uppväxt och sitt yrkesval. Den upplevelsen delade han inte med de intervjuade i David Thurfjells bok. Däremot att människor gör kristna handlingar, utan att kalla sig kristna. Och han vet ju att många människor ”smygtror”, är privata med sin tro. – I undersökningar är det ju fler människor som anger att de ber, än de som anger att de tror på Gud. Man kan inte kognitivt omfatta en gudstro, men kan inte existentiellt undvika att be. – Detta betyder att kyrkan ibland går bort sig. Vi tror att vår utgångspunkt är den som andra har. Men vi kan inte utgå från oss själva när vi funderar på vad kyrkan ska göra. Vi tillhör ju egentligen en minoritet!

Jonas har arbetat mycket

Det finns en tolerans för det som inte är – Lärare som står och med konfirmander och med konfirmationsundervisning. mainstream. raljerar över tro. Sällan över muslimsk tro, men gärna Har han sett några föränd- kristen tro. Mobbningskulturingar där? ren har flyttat upp en våning – Från att ha varit ett i ålder, eleverna är duktigare majoritetsval att konfirmeras än många lärare med toleranär det nu ett minoritetsval. De som konfirme- sen. Jag kanske övertolkar rapporterna, men ras idag måste motivera det valet. Det är en jag tror inte vi ska avfärda fenomenet. enorm skillnad. Men det betyder också att de Vad ser då Jonas från sitt perspektiv, om som verkligen kommer är mer motiverade. På trons synlighet i det offentliga rummet? Var så sätt har det blivit mer kvalitet i undervis- finns tron? ningen, i samtalet. – Tron tar sig nya uttryck. Ta Tegnell, – Många saknar kunskap och erfarenhet av Trump och Tesla som exempel. Vi har en levande tro, många har aldrig bett aftonbön, enorm tilltro till experterna, många tror många har aldrig gått i kyrkan. Därmed finns på konspirationerna, och väldigt många på en större nyfikenhet och öppenhet. framstegen, på tekniken. Att det ska bli bättre

En annan intressant utveckling, menar i framtiden. Jonas, är de unga konfirmandledarna. Trots att – I en mening är tron självklart närvarande antalet konfirmander minskar, så ökar antalet i vårt samhälle. Det finns en tro och det finns unga konfirmandledare. De blir kvar som en andlighet även om den inte är klädd i de volontärer i kyrkan och som faddrar. termerna. – De kommer som ett oskrivet blad och vill Jonas menar att tillvaron är full med veta mer. teologiska spörsmål, men vi ser dem inte som – Dessutom har det skett en väldig föränd- sådana. Politiker som avgår först efter att ring i tolerans nu i samhället. Det finns en skammens rodnad blivit offentlig, inte när tolerans för det som inte är mainstream. Förr den skamliga händelsen inträffade. Det är inte var det oerhört strömlinjeformat, de som stack skulden över handlingen som är tung att bära, ut på minsta sätt kunde bli hårt åtgångna. utan skammen när andra får veta. Men mycket tack vare dagens mångkulturella Eller politikern som hyllar Torgny Segersamhälle har det förändrats enormt. Accep- stedt och tillskriver honom citatet: ”Vad tansen för oliktänkande är mycket större idag. gagnar det en människa att vinna hela världen, om hon förlorar sin själ”. När det är Jesus som Men Jonas berättar också om en del rap- säger det i Matteusevangeliet. porter från Sveriges kristna råd, som visar – Ofta är tron osynlig, men så konfronteras att unga människor blir utsatta i skolan, inte vi med en annan kulturs högtidlighet, som när minst från sina lärare. Joe Biden installerades som president. En ce-

remoni med högtidlighet, vördnad och många kristna förtecken. Men då blir många av de svenska reportrarna perplexa och vet inte hur de ska hantera situationen och har heller inget språk för det.

Den kommunikativa utmaningen som Svenska kyrkan står inför är något som Jonas gärna talar om. – Vi kan inte längre förutsätta att någon vet någonting. Varje möte är som om det vore för första gången. Det ställer enorma krav på kyrkan som kommunikatör.

Många människors enda erfarenhet av kyrkan är via en löpsedel, när någon gjort eller sagt något dumt. – Den kommunikativa utmaningen slår igenom på alla plan och då har vi som präster en enorm utmaning i varje möte. Vi måste kunna kommunicera en tro som går att tro på! Detta ser jag i mina roller som präst, opinionsbildare och ledare inom Svenska kyrkan, en fråga som slår igenom på alla plan!

Hur väl rustad är kyrkan och kyrkans ledare för den frågan? Jonas Eek har stuckit ut hakan och menat att kyrkan tenderar att möta utmaningen med kommunikatörer istället för med teologer. En åsikt som fått kritik av kommunikatörer. – Visst är kommunikatörer en nyckelgrupp, förtydligar Jonas. Men de måste få hjälp av teologerna. Och teologerna måste få hjälp av kommunikatörerna. Detta är en av kyrkans största utmaningar!

Även om tro och teologi inte syns så mycket längre i det offentliga samtalet är det väldigt livligt i Svenska kyrkans egen tidning. Kyrkans Tidning är en arena för debatt och den når varje vecka 110 000 läsare. Läsare som är intresserade av Svenska kyrkan. I tidningen finns tre sidor med debattinlägg, men det kommer in långt fler inlägg än de som publiceras. Det är många människor som vill diskutera kyrka och tro. – Kultursidorna i våra tidningar är väldigt existentiella idag, menar Jonas. Här finns politik, men också livsåskådning. Kulturen är idag politiserad. När man diskuterar en bok, är det inte bara boken man diskuterar utan ofta skribentens kön, politiska hemvist, kanske hudfärg. Så kulturdebatten är väldigt bred och handlar mycket också om tro och livsåskådning. – Också detta är en av kyrkans kommunikativa utmaning: att finna sambanden mellan de samtalen och kyrkans budskap. Att hitta anknytningspunkter i kulturdebatten eller den politiska debatten och brygga över. – Vi som har funnit något måste berätta om vad vi funnit. Jag har respekt för att alla inte omfattar den erfarenheten eller tron. Men vi som funnit en levande tro i kyrkan, måste ju någonstans berätta om vad vi funnit. Och förhoppningsvis försöka så något frö av nyfikenhet.

Text: Agneta Riddar Foto: Mikael M Johansson