Jag kallade mig inte kristen – jag såg mig som politisk

Anna Ardin har i tio år levt skuggan av Assange. Men det är inte det som lett Anna till den kristna tron. – Jag tror att det sätt som jag är kristen på egentligen är det vanligaste, säger Anna. Gud finns och han har en kärlek och en uppgift för mig.

Stödet Anna Ardin fått, sen hon klev fram ur Julian Assanges skugga, har varit så massivt, så stort att det inte länge funnits utrymme för hatarna. – Under den svåra tiden visste jag att Guds nåd bygger på sanningen, på en djupare form av rättvisa. Att Gud ser vad som är sant och inte är det. Det hjälpte mig mycket.

Anna berättar om att när hon utsattes för övergrepp, när hon sen gick till polisen och sen drabbades av detta enorma hatdrev, så fanns också självrannsakan där. Borde hon gjort annorlunda, var det egentligen hennes fel? Då, när hon kände sig alldeles ensam, att ingen stod på hennes sida. – Men nu, när jag fått chansen att berätta, så visar det sig att det finns rättvisa domare också i den här världen!

Några veckor har nu gått sedan Anna Ardin klev in i TV-sofforna och berättade att hon var en av de två kvinnor som anmälde Julian Assange för sexuella övergrepp. Om hur några dagar sommaren 2010 kom att förändra hennes liv totalt. Om hur hon i tio års tid varit utsatt för ett fullkomligt osannolikt drev av hat, hot och konspirationsteorier.

Bakgrunden är att Julian Assange, förgrundsgestalt i organisationen Wikileaks, bjudits in till ett seminarium i Stockholm av Kristna Socialdemokrater, Broderskapsrörelsen (numera Socialdemokrater för tro och solidaritet). Wikileaks hade nyligen släppt hemligstämplade dokument som avslöjade grova krigsbrott i Irak och Afghanistan. Visselblåsarsajten visade filmklipp där amerikanska militärer skjuter civila irakier från en helikopter. Anna arbetade för de kristna socialdemokraterna och av säkerhetsskäl ville Assange bo hemma hos henne.

Boken I skuggan av Assange – mitt vittnesmål är utformad som en dagboksberättelse. Den finns också som ljudbok, där Anna själv läser. Effekten är stark, som lyssnare kommer jag Anna oerhört nära. Hennes ambivalens av närheten till Assange i den lilla ettan, sorgen över en tidigare brusten relation, solidariteten med Wikileaks, glädjen över det massmediala genomslaget av seminariet, övergreppen, tvekan inför polisanmälan och dess konsekvenser.

Fortsättningen är nästan outhärdlig. I tio år väntar Anna på att det ska bli rättegång, en rättegång som aldrig blev av. Då ger hon ut sin bok och där beskriver hon hur hennes liv rasade samman. Drevet mot henne i sociala medier är som en storm, hon utses till Sveriges mest hatade kvinna, journalister väntar på henne på jobbet, hon tvingas flytta ut ur sin lägenhet.

Drevet pågår globalt och sträcker sig över

flera år. Varje gång något nytt händer kring Assange, hans vägran att vittna, hans vägran att infinna sig till polisen, hans tillflykt till någon ambassad, då blåser stormen åter upp.

När hotbilden är som starkast skickar polisen henne utomlands, det kostar mindre än livvaktsskydd. Med färgat hår och en vän vid sin sida gömmer hon sig i Barcelona.

De svåra åren har också innehållit annat. Anna har gift sig, fått två barn och utbildat sig till diakon. Just nu forskar hon på Ersta Sköndal Bräcke Högskola om civilsamhällets förutsättningar att göra avtryck. I fjol kom hennes bok Politisk och profetisk diakoni där hon argumenterar för att kyrkan ska våga bråka när nödvändiga förändringar behövs.

Men det är inte skuggan av Assange som lett Anna till den kristna tron. Trots att hon inte växt upp i ett kristet hem har hon hela tiden vistats i de kristna miljöerna. Kyrkans barntimmar, ungdomsgruppen, körsången. – När jag gick med i Metodistkyrkan insåg jag att jag egentligen ”varit med” i 16 år, men inte kallat mig kristen. Jag såg mig som politisk. – Jag tror att det sätt som jag är kristen på egentligen är det vanligaste. Gud finns och han har en kärlek och en uppgift för mig. Den kallelsen känner jag tydligt, även om jag inte haft det där speciella frälsningsögonblicket.

När den då 30-åriga Anna får den framträdande rollen i att arrangera seminariet med Assange har hon många meriter i arbetet för mänskliga rättigheter. Redan i gymnasiet gjorde hon ett specialarbete om nollutsläpp för en klimatorganisation, ett arbete som ledde till jobb i Geneve, anställd av FN. – Jag jobbade som pressekreterare och det blev verkligen en kickstart för min karriär. De märkte att jag hade kompetens trots att jag bara var 19 år. Jag har fått många chanser under åren, men jag har också tagit dem!

Anna blev utbytesstudent i Sydamerika och lärde sig spanska, för Operation Dagsverke reste hon runt i Honduras, hon gjorde praktik på Sveriges ambassad i Argentina, jobbade med ett demokratiprojekt på Palmecentret på Cuba och var involverad i arbete för mänskliga rättigheter i olika delar av världen!

Gud finns och han har en kärlek och en uppgift för mig, berättar Anna Ardin som utbildat sig till diakon.

Men hon var inte rustad för hatet. Samma dag som vi pratar kommer nyheten om att några av Folkhälsomyndighetens framträdande personer utsätts för så mycket hat och hot,

Man kan inte vara stark om man inte får att det krävs polisbeskydd. Forskare hoppar av på grund stöd av andra av trakasserier.

Annas bok kan avgjort Anna vill att det ska märkas vara en hjälp till andra som att boken är kristen. drabbas. Genomgående i Annas berättelse är – Vi människor har ju blivit reducerade till stödet hon får från många medmänniskor. Det maskiner och pandemin har eskalerat detta. är en imponerande lista i slutet av boken med Vi ska producera och konsumera, inte ha tack till personer som hjälpt till, som varit sociala kontakter, inte träffas, inte organisera solidariska. oss. Detta räcker inte för människor, vi blir – Man kan inte vara stark om man inte får olyckliga. Vi kan inte leva så, vi har andra bestöd av andra, menar Anna. Jag har också lärt hov. Människor kanske tror att tron har blivit mig en strategi, som många andra i politiken irrelevant men det finns religiösa behov. redan kunde, att jag inte ska försöka bemöta – Tron är något högre än oss själva, den ger dem som ger sig på mig. en mening med livet, arbetet och kampen. Här – De har redan bestämt sig. De har ett mål, finns både etiska och existentiella frågor som de vill krossa mig. Så jag vill inte ge dem mer religionen har svar på. utrymme, än de redan tagit.

Anna menar att syftet med hatet mot henne är försök till att tysta henne. Avfärda hennes upplevelse, att hon ljuger. Och även om det skulle stämma, så är Julian Assange en mycket viktigare person än Anna, därför behöver inte han stå till svars.

Men är detta enda grunden för hatet mot dig? – Nej, det finns en högerextrem ideologi som driver på. En ideologi som bygger på hierarkier, som t ex att män står över kvinnor, vita står över svarta, rationalitet står över känslor. – När de då vill komma åt mig använder de ofta personangrepp, argument som att jag är ful och en dålig människa som ljuger. De kommenterar min vikt och mina kläder. Men de vill kanske egentligen komma åt mig för att jag är feminist, antirasist eller försvarar mänskliga rättigheter. De får också stöd av att många så gärna vill ha svartvita förklaringar, när det inte finns utrymme för en gråskala.

Anna menar att avsaknaden av tron kan göra att människor söker sig till andra gemenskaper, som den högerextrema. – Den högerextrema rörelsen har vissa svar på det religiösa behovet. Jag har en plats i den här världen, jag är värdefull för att jag är vit! Tar vi bort alla människor som inte passar in, så får vi riket vi drömmer om. Därför blir rörelsen stark, de kan känna ett gemensamt hopp för framtiden och den bygger på kärlek till den egna gruppen. – Jag lyssnade på ett tal av Himmler, där han talade om utrotningen av judar. Det var ett känslosamt tal om att det tyska folket behövde uppskattning för sitt deltagande i ”Den slutgiltiga lösningen”. Av kärlek till det egna folket skulle judarna utrotas! – Detta är motsatsen till Guds rike där alla får plats.

Text: Agneta Riddar Foto: Joel Nilsson

Jacob Gawlitza

Mölndal

Vad engagerar du dig i? – Jag är engagerad i Fässbergs församling. Jag är en Ung ideell och jobbar främst med konfirmander, men även barn. Sedan två år har jag suttit med i Svenska Kyrkans Unga Fässbergs församling (SKUFF). Varför gör du det? – Jag tycker det är kul att träffa ungdomar och kyrkan i Mölndal är en bra plats för just det! Vad betyder det för dig? – Kyrkans betydelse för mig är grymt stor. Under de senaste fyra åren som jag varit aktiv som ung ideell, har jag växt mycket som person. Det har också betytt att jag lärt känna människor från alla delar av landet i lägersammanhang.

Hans Källgren

Kungsbacka

Vad engagerar du dig i? – Språkcaféet i Älvsåker, där vi möts varje vecka när det inte är corona. Jag är med och fixar fika, hjälper till med språkläxor och pratar svenska. Förr var jag engagerad som ledare i Friluftsfrämjandet under många år. Varför gör du det? – Jag trivs med att träffa människor, särskilt barn och ungdomar, att prata med dem och lyssna. Jag stöttar även några tonårskillar från Syrien med läxor och skoluppgifter, det är roligt när jag kan bidra med mina erfarenheter. Jag har lärt känna hela familjer och varit hemma på mat hos dem. – När man inte arbetar längre är det rätt roligt att behövas litegrann. Det känns bra att hjälpa till och är väldigt givande. Vad betyder det för dig? Jag gör det för att jag vill, inte för att tjäna pengar eller för att jag måste, och jag blir själv glad. Man mår bra av att vara bussig!

Sofia Rydell

Hönö

Vad engagerar du dig i? – Jag är instruktör inom friskvård och har träningspass med avslutande meditation ”Rörelse och ro”, i Hönö kyrka. Jag har också varit engagerad i barngymnastik och sjunger i ett lovsångsteam. Varför gör du det? – Att ta hand om kroppen och själen har alltid varit viktigt för mig. Genom att inspirera till träning/ meditation hoppas jag kunna sprida rörelseglädje till andra. Vad betyder det för dig? – Ett träningspass är inte bara det fysiska, jag får så mycket mer. Möten och samtal med människor i ett sammanhang dit man kommer för att ta hand om sig själv på flera plan – det värmer. Jag får själv energi och blir glad. Det är häftigt att kyrkan ger utrymme att jobba med kroppen, som ju hör ihop med knoppen. Mer av detta tycker jag!