Krönika: Predika alltid

Krönika | Gert Gelotte

Predika alltid …

Det är vad vi gör med vår tro som är viktigt, inte vad vi säger om den. Detta gäller såväl inåt mot kyrkans medlemmar som utåt mot samhället runt oss. ”En gemenskap omkring ordet, dopets bad och nattvardsbordet”. Hur vinner vi människor för det? Genom att vara relevanta. För ögonblicket ser det inte så bra ut.

Svenska kyrkan befinner sig i tre kriser samtidigt, medlemskris, ekonomisk kris och identitetskris.

Förra året valde 54 440 personer att lämna Svenska kyrkan. Svenska folkets exodus ut ur Fädernas kyrka är en årligen återkommande nyhet. Medlemsstatistiken presenteras i januari varje år med en djup suck i Kyrkans Tidning och texter på temat vad skall vi ta oss till för att nå ut med vårt budskap?

Fast i år var det lite annorlunda. Sucken fanns där, men närmast av lättnad. Det blev inte så illa som prognoserna varslat om. Inte så illa som bottenåret 2017 då 96 578 svenskar lämnade och faktiskt lite bättre än genomsnittet för 2000-talet som är 60 863 utträden.

Samtidigt finns inträdena att glädja sig över. Dock i snitt bara en tiondel så många som utträdena. Men liten tröst är också tröst och bra förklaringar finns. Den givna är att Svenska kyrkan inte längre får sina medlemmar serverade av staten. Varenda en måste övertygas, antingen att bli medlem eller att stanna kvar. Då är det kanske inte så illa som det ser ut.

Står sig de dystra prognoserna kommer ändå nästan hälften av svenska folket att vara medlemmar av Svenska kyrkan år 2030. För en organisation med frivilligt, inte helt billigt medlemskap är det en anmärkningsvärd siffra. Ingen annan kommer i närheten.

Men trots alla dessa medlemmar är Svenska kyrkan i djup ekonomisk kris. Som gift med en kyrkorådsordförande kan jag inte undgå att förstå varför.

Med färre medlemmar följer krympande ekonomi. Samtidigt krymper inte uppdraget. Alla, även icke medlemmar, förväntar sig att Svenska kyrkan skall finnas över allt, dygnet runt, ständigt redo när hon behövs.

I själva verket ökar uppdragets omfång. I en storstad som Göteborg är det inte socialtjänsten utan kyrkorna och deras frivilligorganisationer som håller i folkhemmets sista skyddsnät. Det är till kyrkan den hemlöse och hungrige vänder sig när ingen annan hjälper.

Dilemmat blir extra tydligt i församlingar och pastorat som Nylöse med få

betalande medlemmar, många kyrkobesökare och oändliga behov av allt från gemenskap till matkassar och hjälp med myndighetskontakter.

Med medlemskris följer också en existentiell kris, fördjupad av ett snabbt avtagande intresse för gudstjänstlivet. Det som anses förverkliga kyrkans huvuduppgift och egentliga uppdrag – att sprida Guds ord och uppmuntra oss att leva som Jesu lärjungar.

På 25 år har antalet gudstjänstdeltagare halverats och statistiken för dop, konfirmation, vigslar och jordfästningar är ingen uppmuntrande läsning.

Så vad är det som Svenska kyrkan gör fel? Är det teologin, ordvalet? Som jag uppfattar krisdebatten är det många som anser det. Själv deltog jag för några år sedan i en studiecirkel som mynnade ut i ett försök att rädda arvssynden, att göra den begriplig för människor för vilka teologins språk och symbolvärld är obegriplig och därför ointressant. Mitt bidrag blev till sist en fråga: Till vad behöver vi arvssynden? Det lilla barnet som skall döpas är ju bortom synd och skuld, moraliskt sett ett vitt papper, ett oskrivet blad.

Kan nya ord göra kyrkan relevant? För en del, kanske. Vi är ju trots allt några stycken som gärna vrider och vänder på vår tro i teologiska termer.

Men för det stora flertalet tror jag inte teologi, gammal eller ny, kan göra kyrkans budskap mer relevant. För världen omkring oss är det inte hur vi formulerar vår tro som väcker nyfikenhet. Det helt avgörande är hur vi lever vår tro.

”En gemenskap omkring ordet …” Vilket ord? Vad är det för ett ord som skall samla oss till en gemenskap?

”Ordet” kan förstås som en formulering, en trosbekännelse eller som bibeltexten. Men som jag ser det är ”ordet” framförallt Guds tilltal, alltså Jesus och en gemenskap omkring Jesus är något helt annat än en gemenskap kring den ena eller andra trostolkningen.

I varje fall om vi med trostolkning menar formuleringar i ord. Men det behöver vi inte mena. Att antalet gudstjänstdeltagare sjunker innebär inte att färre människor går i kyrkan. Massor av människor går i kyrkan, fast på lite andra sätt.

Själv går jag gärna i högmässan, men bekänner min tro gör jag hellre på en pilgrimsvandring eller med ett pass som volontär.

Tända ljus, sjunga i kör, lyssna på musik eller bara sitta en stund i en tom kyrka är också en trosbekännelse.

Handlingar och symboler är långt viktigare än ord för många kristna, kanske flertalet. Bejaka det och fler kommer att finna kyrkan relevant.

Så en natt när jag har svårt att sova bläddrar jag i ett nummer av Kyrkans tidning. På sista sidan längst ner till höger ser jag Cimabues berömda porträtt av Franciskus och bildtexten, ett citat: ”Predika alltid, om nödvändigt med ord”.

Exakt! Det är ju det jag vill säga och nu har jag sagt det.

Gert Gelotte

Journalist, krönikör och ledarskribent