Krönika | Gert Gelotte
Predika alltid …
D
et är vad vi gör med vår tro som är viktigt, inte vad vi säger om den. Detta gäller såväl inåt mot kyrkans medlemmar som utåt mot samhället runt oss. ”En gemenskap omkring ordet, dopets bad och nattvardsbordet”. Hur vinner vi människor för det? Genom att vara relevanta. För ögonblicket ser det inte så bra ut.
Svenska kyrkan befinner sig i tre kriser samtidigt, medlemskris, ekonomisk kris och identitetskris. Förra året valde 54 440 personer att lämna Svenska kyrkan. Svenska folkets exodus ut ur Fädernas kyrka är en årligen återkommande nyhet. Medlemsstatistiken presenteras i januari varje år med en djup suck i Kyrkans Tidning och texter på temat vad skall vi ta oss till för att nå ut med vårt budskap? Fast i år var det lite annorlunda. Sucken fanns där, men närmast av lättnad. Det blev inte så illa som prognoserna varslat om. Inte så illa som bottenåret 2017 då 96 578 svenskar lämnade och faktiskt lite bättre än genomsnittet för 2000-talet som är 60 863 utträden. Samtidigt finns inträdena att glädja sig över. Dock i snitt bara en tiondel så många som utträdena. Men liten tröst är också tröst och bra förklaringar finns.
64
Korsväg 1 | 2021
Den givna är att Svenska kyrkan inte längre får sina medlemmar serverade av staten. Varenda en måste övertygas, antingen att bli medlem eller att stanna kvar. Då är det kanske inte så illa som det ser ut. Står sig de dystra prognoserna kommer ändå nästan hälften av svenska folket att vara medlemmar av Svenska kyrkan år 2030. För en organisation med frivilligt, inte helt billigt medlemskap är det en anmärkningsvärd siffra. Ingen annan kommer i närheten. Men trots alla dessa medlemmar är Svenska kyrkan i djup ekonomisk kris. Som gift med en kyrkorådsordförande kan jag inte undgå att förstå varför. Med färre medlemmar följer krym-
pande ekonomi. Samtidigt krymper inte uppdraget. Alla, även icke medlemmar, förväntar sig att Svenska kyrkan skall finnas över allt, dygnet runt, ständigt redo när hon behövs. I själva verket ökar uppdragets omfång. I en storstad som Göteborg är det inte socialtjänsten utan kyrkorna och deras frivilligorganisationer som håller i folkhemmets sista skyddsnät. Det är till kyrkan den hemlöse och hungrige vänder sig när ingen annan hjälper. Dilemmat blir extra tydligt i församlingar och pastorat som Nylöse med få
