Korsväg 2021 1

Sociala medier – ännu en existentiell fråga för Svenska kyrkan | Alice Andreasson 16 En relation i förändring – om kyrkans roll i samhället | Frank Lorentzon 28 Korsvägar eller engagemangets kompasskurs? | Martin Ärnlöv 40

1 | 2021

Svenska kyrkan på Bokmässan

Religion och kultur – kan vi ens skilja dem åt?

intro | Torgny Lindén

K Korsväg

Bilden av Svenska kyrkan

S

Korsväg 1 | 2021

Redaktör: Torgny Lindén torgny.linden@ svenskakyrkan.se 031-771 30 31 070-633 12 87 Övrig redaktion: Camilla Arnäs-Nielsen Lasse Bengtsson Agneta Riddar Helena Jonsson Frank Lorentzon Kristine Ålöv Kontakt goteborg.korsvag@ svenskakyrkan.se Grafisk form: Kyrkbyrån Tryck: Sandstens Tryckeri AB

Korsväg delas ut till alla

anställda, förtroendevalda och ideella medarbetare i Göteborgs och Karlstads stift. Korsvägs uppgift är att stimulera teologisk reflektion över kristen tro, kyrkans identitet och kyrkans uppgift som kristen församling.

Bildbank: Ikon, Getty Images, Pixabay och Unsplash.

POSTTIDNING B

Har du flyttat eller är adressen fel? Kontakta i första hand din församling så att du har rätt adressupgifter registrerade i databasen Kyrksam. Du kan annars mejla till: goteborg.korsvag@svensk akyrkan.se

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften adressen på baksidan. Returadress: med nya Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg.

ps | Jonas Ransgård

Uppdraget finns här och nu

K

ristna symboler är vinterns hetaste acfrämja och stödja tro för cessoarer. Så skriver Göteborgs-Posten nästa generation, i verksamhetsomställning helgmagasinet Två Dagar. och en kyrka mitt Artikeln handlar om i samhället. Vi vill bidra mode men ger anledning till att det till reflektion också budskapet och Bibelns berättelser kristna över platsen för kristen tro i det offentliga är kända också av dem som nu växer rummet. Ses tron som en upp. Biskop accessoar, ett tillbeSusanne tog på kyrkomötet hör man adderar till en emot budkavlen i övrigt färdig klädsel om lärande och undervisning för att ge ett visst intryck? och vi tar De skulle i så fall under året fram ett program förklara tankefiguren att för detta. Många göra strikt åtskillnad församlingar och pastorat mellan kristet och värdsligt, kommer liksom mellan tro och stiften och kyrkans nationella ”vanligt” liv. nivå att få förändrade förutsättningar När vi istället ser tron som och ett behov grunden för att ställa om verksamheten vad vi gör och hur vi ser efter dessa. Här på livet blir det vill stiftsorganisationen tydligt att förväntan på bidra med att vara kyrka i ett kompetens och erfarenhetsutbyte. hopp, sammanhang och socialkontor Ett viktigt i ett annat är arbete är att finnas med orimlig. Kyrkan är kyrka på arenor och i allt hon gör. Hon är mötesplatser där vi kan i världen men inte av världen. bidra med kyrkans perspektiv i aktuella samhällsfrågor.

Göteborgs stift har en ny strategi. Den I detta nummer av Korsväg kan antogs av stiftsfullmäktige vi läsa om det i november. Den mångåriga arbetet med föregicks av ett gediget Se Människan på grundarbete där Bokmässan. Vi medverkar stiftsstyrelsens arbetsgrupp också i Filmtog in inspel och vetenskapsfestivalerna från församlingar och pastorat och kommer i stiftet, från under 2021 att för första Kyrkokansliets framtidsprognoser, gången delta i från Kvalitetsmässan. Här ingår kontraktsprostarna och biskop Susanne nu från stiftskansliets i juryn för Götapriset. personal. Omvärldsförutsättnin garna ger oss Vi lever i märkliga tider både svårigheter och möjligheter. med de På ett plan begränsningar och skador ser det svårt ut: antalet coronapandemin medlemmar beräknas medför. minska med 20 % fram Det förändrar våra förutsättningar till 2030. På ett annat men i grunden inte vårt plan ser vi möjligheter i uppdrag. Uppdraget att människor söker väntar inte på att pandemin meningsfullhet i vad de går över utan ägnar sitt liv och finns här och arbete åt. Existentiella frågor gör sig gällande i kompetens, nu. Låt oss ta oss an det med många olika åldrar och lyhördhet och hopp! sociala sammanhang.

Stiftsorganisationen prioriterar att

Omslagsbild: Vivianne Öhnander, foto: Mikael Ringlander Jonas Ransgård, stiftsdirektor

tro

2

Ansvarig utgivare: Jonas Ransgård jonas.ransgard@ svenskakyrkan.se 031-771 30 00

Korsväg 1 | 2021 Tema: Närvarande

om kommunikatör reflekterar jag ofta kring frågor om hur Svenska kyrkan syns och speglas i det offentliga rummet, och som pressekreterare naturligtvis främst i media. Det finns en del uttryck som vi kommunikatörer ibland tar till för att förklara eller bortförklara något som inte blev som vi hoppats eller tänkt oss; Syns du inte finns du inte, All publicitet är bra publicitet, Mediet är budskapet …

När jag pratar kommunikation brukar jag tala om bilden av Svenska kyrkan, den bild som människor har av Svenska kyrkan. Vad är det som formar den bilden? Det ser naturligtvis olika ut för olika människor. Först får vi ställa oss frågan: Vad är kyrkan? och sedan: Var möter människor kyrkan?

Det är klart att bilden av Svenska kyrkan delvis kan formas av hur organisationen Svenska kyrkan syns i media, hur Kyrkoordningen är formulerad, hur församlingen presenteras på sin webbplats och vad företrädare för kyrkan säger såsom biskopar, präster och chefer. Om människor möter den bilden! Men kyrkan är ju vi tillsammans, vi medlemmar – vi människor. Det är i mötet människor emellan som bilden formas av det företag den andre jobbar i, den organisation hen är engagerad i och det trossamfund hen tillhör.

Min bild av en organisation, en förvaltning eller en förening har formats av de samtal jag haft med en granne, en kollega eller en vän. Vad ”predikar” deras ord och handlingar? Bär deras träd god frukt? Det formar min bild av de sammanhang de finns i.

När jag talar media med medarbetare brukar jag säga: ”allt vi säger och gör och allt vi inte säger och inte gör kommunicerar”. Även tystnaden säger något – att inte säga ifrån eller att inte sträcka ut en hand kommunicerar också bilden av Svenska kyrkan.

Detta nummer av Korsväg handlar om kyrkans och trons synlighet i samhället och om engagemang …

Box 11937 404 39 Göteborg www.svenskakyrkan.se/ goteborgsstift 031-771 30 00 vx

Sociala medier – ännu en existentiell fråga för Svenska kyrkan | Alice Andreasson 16 En relation i förändring – om kyrkans roll i samhället | Frank Lorentzon 28 Korsvägar eller engagemanget s kompasskurs? | Martin Ärnlöv 40

1 | 2021

Svenska kyrkan på Bokmässan

Religion och kultur – kan vi ens skilja dem åt?

innehåll

Tema | Närvarande tro

42.

46.

04. Ledare: Brobyggare 08. Religion och kultur – kan vi ens skilja dem åt?

16. Krönika: Sociala medier – ännu en existentiell fråga för Svenska kyrkan 18. Om kyrka och tro i det offentliga rummet 24. Tron – mer närvarande än vi tror!

28. En relation i förändring – om kyrkans roll i samhället 34. Värö-Stråvalla – modell för kyrkans klimatarbete 38. Att ta ansvar i en hotad värld 40. Krönika: Korsvägar eller engagemangets kompasskurs?

42. Unga får verktyg för att bli experter på demokrati 46. Aktiva i kyrkovalet: De fick frågan av någon som trodde att de skulle passa 56. Stort genomslag för TV-gudstjänst 60. Trovärdighet berör 64. Krönika: Predika alltid …

66. Jag kallade mig inte kristen – jag såg mig som politisk 70. Klockorna bär bud 76. Klockorna talar sitt språk 78. Den florentinska liljan – en spännande och bildande bok 80. Bibelstudium: Matteusevangeliet på sju dagar 86. Vänligen, Sören: Att vara kristen idag 88. PS: Uppdraget finns här och nu

24.

Vibeke Olsson, författare och baptistpastor, har skrivit ett 20-talet böcker och i dem är tron alltid närvarande och det finns kristna, baptister och pastorer i böckerna.

Att hon får så få frågor kring detta, tänker hon kan ha att göra med att vi inte längre har ett språk för att prata tro.

Korsväg 1 | 2021

3

Ledare | +Susanne Rappmann

Brobyggare

H

ur ser du på kyrkans roll i samhället?

Vi står längst upp i Läppstiftet, det höga huset vid Göta älv som bland annat rymmer stiftskansliet i Göteborg.

Inte ens en gråmulen februarimorgon kan hindra oss från att förundras över utsikten. Vi går utmed de stora panoramafönstren och i de centrala delarna av staden skjuter det ena kyrktornet upp efter det andra. Masthuggskyrkan sticker upp som ett välkänt landmärke i staden. Efter tre år som biskop är frågan välbekant. Vid det här laget vet jag också att frågan kan ha många bottnar. Den kan rymma nyfikenhet och intresse, men också en mer avvaktande attityd.

Vi blickar ut över älven och där på

andra sidan, vid foten av Ramberget, ligger Göteborgsmoskén. Jag föreslår att vi ska se om vi också kan få en skymt av synagogan. Den gömmer sig bakom byggkranar och hus, ett stenkast från centralstationen. Med utblick över staden växer insikten om att trons uttryck alltid varit närvarande i staden.

Idag noterar jag att dessa byggnader väcker blandade känslor. Få ifrågasätter religionsfrihet, rätt att tro, men många

4

Korsväg 1 | 2021

tycks mena att tro ska begränsas till privatlivet. Tankarna snurrar i mitt huvud. Jag försöker läsa journalisten jag har framför mig, vad har hon för bild av tro och kyrka?

På vilket sätt kan jag beskriva den glädje och stolthet som jag känner över att vara biskop i Svenska kyrkan? Att få vara del av en levande trosgemenskap som är inte bara är viktig för enskilda människor utan för hela samhällen.

Jag letar efter en gångbar bild och inser att den finns rakt nedanför mina fötter. För just utanför Läppstiftet pågår bygget av Hisingsbron. Den ska ersätta Götaälvbron som efter drygt 80 år visar sig allt för spröd för den belastning som trafik och Göteborgsvädret utsätter den för. En viktig roll för kyrkan, säger jag, är att vara brobyggare. Jag drömmer om en kyrka som länkar samman människor. En kyrka som bidrar till att människor möts över alla möjliga gränser som delar upp och sorterar. En kyrka som myllrar av liv och på ett aktivt sätt bidrar till det samhällsbygge som ständigt pågår.

I hissen ner frågar jag journalisten om hennes förväntningar på kyrkan.

Svaret kommer blixtsnabbt ”Jag vill

Den nya Hisingsbron som byggs invid den gamla Götaälvbron, broar som för människor närmare varandra.

(Foto: Torgny Lindén)

att kyrkan ska vara en del av samtiden men också värna traditionerna”.

Väl på marken överröstas vi av brobygget. Där står idag den nya bron sida vid sia med den gamla. Den ska en dag demonteras och allt som går ska återanvändas. Jag tittar på broarna och drömmer vidare. Om en kyrka

som bygger hållfasta broar som för människor närmare varandra. Som hittar nya former för den tid vi lever i och som samtidigt med stolthet återanvänder gammalt material. Vad drömmer du om? +Susanne

Korsväg 1 | 2021

5

NÄRVARANDE TRO Reach out and touch faith Your own personal Jesus Someone to hear your prayers Someone who cares Your own personal Jesus Ur Personal Jesus, Depeche Mode

Foto: Magnus Aronsson

Eftersom vi inte kan se Kristus, kan vi inte uttrycka vår kärlek till honom, men våra grannar kan vi alltid se, och vi kan göra mot dem vad om vi såg honom skulle vi vilja göra mot Kristus.

Moder Teresa

Ge kyrkan kraft att höras bland stadens många ljud, där många gudar vördas men få dock anar Gud. Ge kyrkan kraft att vara för stadens folk ett hem, i handling uppenbara Guds närvaro bland dem.

Ps 790, vers 1. Text: Per Harling

6

Korsväg 1 | 2021

Byta ett ord eller två gjorde det lätt att gå. Alla människors möte borde vara så.

Ur Människors Möte av Hjalmar Gullberg

Härlanda kyrka i Minecraft.

Ty hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud har förberett, så att vi skall vandra i dem.

Efesierbrevet 2:10

Could it be you’re afraid of what your friends might say If they knew you believe in God above?

They should realize before they criticize That God is the only way to love Ur After Forever, Black Sabbath

Korsväg 1 | 2021

7

Religion och kultur:

kan vi ens skilja dem åt?

Varje år arrangerar Svenska kyrkan Se människan-scenen på Bokmässan. En scen som har vuxit sig så stor att Svenska kyrkan nu är Bokmässans största samarbetspartner och Bokmässan är Svenska kyrkans största årliga publika arrangemang.

8

Korsväg 1 | 2021

Biskop Sören Dalevi i samtal med barnboksförläggare Erik Titusson och författare Sara Lövestam om Genus och jämställdhet i böcker för barn och unga. Samtalet leds av DN:s barnbokskritiker Lotta Olsson.

K

yrkan har, och har alltid haft, en aktiv roll på den kulturella scenen i det offentliga rummet. Men hur kommer det sig att kyrkan medverkar på Bokmässan?

Och hur förhåller sig kulturen och religionen till varandra? De frågorna har vi ställt till ett

antal personer som på olika vis har medverkat på Se människan-scenen, både folk med rötter i och utanför kyrkan. Och svaren vi får är i mångt och mycket samstämmiga: religionen och kulturen är tätt sammanflätade, kanske rent av oskiljbara.

Korsväg 1 | 2021

9

Det är kyrkans roll att delta i dagsdebatten, säger journalisten Per Svensson.

”Det är samma typ av frågor i konsten och i teologin” Per Svensson jobbar idag på DN, han är journalist sedan 70-talet och har tidigare bland annat varit kulturchef på Expressen. Han har varit aktiv på Bokmässan på olika vis under flera år och var extra engagerad det år då Bildningsscenen var temascen. Per är inte själv aktivt engagerad inom Svenska kyrkan men för honom är Svenska kyrkans engagemang på Bokmässan helt självklart.

– Det finns inte så många institutioner som bär upp föreställningen om kulturen och bildningens betydelse – vi har biblioteken, universitetet, kulturlivet som sådant och kyrkan, som också är en sån institution som bär det uppdraget. Kyrkan är också en instans för de djupare frågorna som kulturen sysslar med i hög grad. Det är samma typ av frågor i konsten och i teologin. Kanske ger de lite olika svar, men inte alltid. Dessutom är Bokmässan ett ställe för opinion och debatt, och det är kyrkans roll att delta i dagsdebatten. De

10

Korsväg 1 | 2021

som säger att kyrkan inte ska vara politisk gör mig arg, för kyrkan har alltid varit politisk.

Evan­gelierna i sig har varit det, kyrkan har varit det och har tagit på sig den uppgiften. Så, kyrkan är en del av kulturlivet, teologin och litteraturen har med varandra att göra, och kyrkan ska definitivt delta i samhällsdebatten.

Per ser att konsten och religionen är, och alltid har varit, tätt sammanflätade.

– Kyrkan ska, och har alltid, använt sig av konst och gestaltat teologi konstnärligt.

Väldigt många människor får sin emotionella religiösa upplevelse förmedlad via konstverket. Det är inget nytt, annars hade vi inte haft kyrkomusiken, altarskåpen, målningarna och psalmerna. Man förmedlar det religiösa budskapet via konstverk.

I litteraturen och författarskapen har religionen och teologin heller aldrig varit frånvarande. Det syns i Selma Lagerlöfs texter, i Lars Ahlins och i många andras.

– De stora monoteistiska religionerna är textbaserade religioner och textförfattare är också intresserade av dessa texter. Det tror jag fortfarande författarna är, kanske mer nu än på länge. Jag tycker ändå att man uppfattar att

det finns ett starkt intresse för de existentiella frågorna.

Per lyfter att kyrkan har varit en av de allra viktigaste drivkrafterna till den historiska utvecklingen och att vi lever i den historien än idag. Intresset för de frågor som lyfts på Se människan-scenen är stora och han tror att det kommer att förbli så.

– Det är fullkomligt rimligt att kyrkan är på Bokmässan. Publiken är uppenbarligen

intresserad av de här frågorna, för det är alltid jättemycket folk där. Författarna och debattörerna är uppenbarligen också intresserade.

Och ingenting tyder på att de existentiella frågorna skulle minska, för även de kritiska är intresserade av att diskutera. Det behövs ingen lojalitetsförklaring för att komma till Se människan-scenen, eller att man skriver under på en speciell tro, utan du behöver bara tycka att frågorna är intressanta och viktiga.

Det är själva poängen.

Lisbeth Larsson har skrivit boken ”Märkvärdiga svenska kvinnor” om 200 kvinnor som format oss och vår historia. Här samtalar hon med prästen Cristina Grenholm på Se människan-scenen.

”Människan är skapad för att skapa” Se människan-scenen är en samverkan

mellan Göteborgs stifts arbete med kultursamverkan och Svenska kyrkan på nationell

nivå. Cristina Grenholm är kyrkosekreterare på det nationella kansliet i Uppsala och professor i teologi. Hon har ansvar för att arbeta med teologiska frågor, särskilt sådana som aktualiseras i samtiden. Hon har i sin tjänst medverkat under många år på Bokmässan och sitter bland annat i styrgruppen för Se människan-scenen.

Korsväg 1 | 2021

11

– Svenska kyrkan är en stor kulturarrangör och kulturaktör i Sverige. Många tycker att det är väldigt naturligt att vi finns på Bokmässan för man uppfattar kyrkan som en kulturbärare och kulturaktör. Kultur är en del av kyrkans vardagsverksamhet. Det gemensamma utforskandet av livet är det som kultur handlar mycket om. Det är inte så att kulturen ställer frågorna och religionen har svaren, utan tillsammans kan vi ställa frågorna på ett bättre sätt.

Cristina betonar också att religionen och

kulturen är sammanflätade.

– Det går inte att skilja dem åt. Det är ett gemensamt samtal, jag tycker snarare att det är en gemensam arena. Där är vi allihop – med våra olika bagage, förutsättningar och intressen.

Cristina berättar att många av författarna som deltar på Se människan-scenen upplever att samtalen där är speciella.

– Många författare tar upp en religiös tematik i sina böcker, men de kan uppleva att det inte är så många andra aktörer på Bokmässan som närmar sig just den tematiken i sina samtal. Men det gör vi, på Se människan-scenen.

Vårt bidrag är ju att de djupare frågorna, de som kanske inte har något omedelbart svar, de vi kallar livsåskådningsfrågor, de har ju våra samtalsledare redskap för att tillsammans med författaren bearbeta. Så frågorna ställs kanske på ett lite annat sätt hos oss.

Kulturarbete knyter också an till teologin och kyrkans budskap på många sätt.

– Människan är skapad för att skapa. Vi är både skapade och skapande. Som människa måste du vara skapande och förhålla dig till andras skapande. Kulturen hänger samman med livet.

12

Korsväg 1 | 2021

I skapandet finns också utmaningar: – Det finns både möjligheter och risker i det mänskliga och kulturella skapandet. Det kan till exempel innebära att någras skapande osynliggörs. Så har det ju länge varit när det gäller kvinnors författande. I samtalet om kulturen bör vi inte bara förhålla oss till det vi redan känner igen och är trygga med, utan också till det som skaver och utmanar våra värderingar och vår världsbild. I både religion och kultur handlar det också om att våga beröra det allvarligaste – skulden, döden, sveken. Här finns en anknytningspunkt till evangeliets budskap om försoning. Och liksom litteraturen så vill ju tron lyfta fram en bild av hela livet. Glädjen har en lika naturlig plats som allvaret. Hoppet är inte naivt, utan förmår också möta verkligheten som den är. Det är i de här spänningarna som också litteraturen finns.

”Till sitt väsen är religion egentligen en konstform” Mikael Ringlander är programchef för kul-

tursamverkan på Göteborgs stift och är en av de som varje år är engagerad i arbetet med Se människan-scenen.

– Kultur är mer grundläggande än man tänker, med tavlor eller musik. Det är hela sättet att förstå sig själv och sin omgivning.

Kyrkan har varit med i så många hundratals år och genom kyrkliga handlingar skapat en grogrund, varit delaktig. Till sitt väsen så är religion egentligen en konstform. Att nå sig själv på djupet och förstå sig själv.

Mikael Ringlander, präst och programchef för kultursamverkan i Göteborgs stift, tillsammans med författare Ulrika Knutson och förläggare Björn Linnell, på den för 2020 tillfälliga Se människan-scenen. (Foto Annica Starfalk)

Kyrkans närvaro på de offentliga kulturella scenerna har också en stor betydelse utifrån ett socialt sammanhang. Vid Se människan­ scenen serveras varje år kaffe gratis: – När vi jobbar med de här kulturyttringarna så är det meningsfullt på flera sätt. Om vi tar Bokmässan som exempel så fyller den här scenen en funktion, och ytan i övrigt en annan. Kaffet är ju mötesplatsen, och mötet med människor är så otroligt viktigt. Sam-

tidigt som scenen för samtalet vad det är att vara människa.

Det finns en stor organisation bakom Se människan-scenen, med över 150 människor engagerade. Många av de är anställda inom kyrkan och en stor del är ideella.

– Det finns en väldig glädje och arbetslust i detta arbete. Se människan-scenen bygger på det.

Korsväg 1 | 2021

13

Många av Se människan-scenens samtal 2020 spelades in i Gamla stans bokhandel i Stockholm, med Annica Starfalk som scen-presentatör.

Under det föregående året påverkades Bokmässan, liksom allt annat i samhället, av spridningen av Covid-19. Hösten 2020 sändes Bokmässan främst digitalt för besökarna, men samtalen skedde fysiskt genom personliga, mindre möten. I Se människan-scenens fall sändes samtalen från Gamla stans bokhandel i Stockholm.

Mikael Ringlander säger följande om den

digitala varianten 2020: – Vi har sänt på nätet sen många år, men i år hade vi så oändligt många fler visningar än vi någonsin haft tidigare. Och många av samtalsledarna säger att det var lugnt och skönt att sitta där utan bruset runt om.

Cristina Grenholm lyfter att väldigt många samtal hade många fler som tog del av dem än vad som hade kunnat rymmas vid den fysiska Se människan-scenen, samtidigt som en del av mötet uteblev.

– Det blev en möjlighet till delaktighet för väldigt många, och därför en öppenhet på ett

14

Korsväg 1 | 2021

annat sätt. Men, som med hela pandemin, så går det nästan inte att förstå vidden av vad som går förlorat när de spontana mötena inte äger rum.

Per Svensson säger att även om det generellt

ansetts att Bokmässan genomfördes på ett bra sätt 2020 så finns en övermättnad av det digitala under det gångna året.

– Det är en nyttig lärdom av det här året, att de faktiska fysiska mötesplatserna är ovärderliga. Nätet kommer inte att ta över och ersätta det. Det fungerar som ett komplement och är praktiskt för en viss typ av möten. Men det fina med bokmässan är ju att, visst folk kommer dit för att höra på kända intressanta personer, men man kommer ju också dit för att så att säga se alla andra som är där. Det finns ett behov av att samlas för att genomföra vissa riter, och Bokmässan är också en rit.

Text: Agnes Hillert Foto: Mikael Ringlander

Kultursamverkan i Göteborgs stift

Två författarröster Korsväg har talat med två författare som har deltagit på Se människan-scenen om deras syn på Se människan-scenen och kyrkans förhållande till kulturen. Marit Kapla som vann Augustpriset 2019 med boken Osebol och Jan Guillou som är en aktiv författare sedan 70-talet.

Marit Kapla

– Det blir ett annat fokus på Se människan-scenen tycker jag än på många andra scener. Det är en bra plats, lite lugnare, lite mörkt med ljuset där på ett lugnande sätt, och fokus på samtalet.

Hur tänker du att religion och kultur kan påverka varandra?

– Religion och kultur är väl redan sedan tusentals år, sen människans födelse, en del av varann. Jag ser det som att de, religion och kultur, är oupplösliga delar av varann.

Jan Guillou

– Se Människan-scenen är sen många år mitt favoritställe på Bokmässan. Det beror på den speciella publiken med såväl högre genomsnittsålder som bildningsnivå än annorstädes.

Det innebär bland annat att jag kan använda citat och religiösa metaforer på ett sätt som numera vore omöjligt inför en mer normalsvensk publik. Det får mig att känna mig lite som kalv på grönbete när jag slår mig ned i fåtöljen. Till saken hör ju att jag tillhör den sista generationen som läst mer kristendom än engelska i skolan.

Kultursamverkan handlar om kyrkans närvaro i det offentliga rummet, i kulturella sammanhang och på kulturella scener. I Göteborgs stift arbetar man med kultursamverkan för att stimulera olika samverkansformer mellan kyrkan och kulturlivet – för att på olika arenor lyfta frågor om tro, livsåskådning, etik och religion.

Göteborgs stift samarbetar med Svenska kyrkan på nationell nivå bland annat i följande projekt: • Se människan-scenen på Bokmässan, den nuvarande största kulturella händelsen i Svenska kyrkan.

• Svenska kyrkans filmpris på Göteborg International Film Festival som varje år tilldelas en svensk långfilm som vinner 50.000 kronor.

• Kvalitetsmässan, där svenska kyrkan i år medverkar för första gången.

• Vetenskapsfestivalen.

Utöver dessa tar arbetet med kultursamverkan många olika former. Kultursamverkan i Göteborg stift har genom åren skapat temamässor och konserter, tryckt böcker, influerat arbetet med kultur i konfirmandgrupper och mycket mer.

– Vi vill att miljön ska vara så att man kan komma med vilka idéer som helst! Sedan går allt inte alltid att realisera, om det kostar för mycket pengar eller är svårt att få hit en viss person, men vi försöker göra på ett så kvalitativt och riktigt bra sätt som möjligt, säger Mikael Ringlander som jobbar med Kultursamverkan i Göteborgs stift.

Korsväg 1 | 2021

15

Krönika | Alice Andreasson

Sociala medier – ännu en existentiell fråga för Svenska kyrkan

V

ad tänker du på när du hör Svenska kyrkan och sociala medier i samma mening? Det första jag tänker på är det legendariska vandringskontot på Instagram som fått representera församlingar och kristna över hela landet. Jag tänker också på Twitter. Där biskopar och Svenska kyrkan skriver och får både stormar av hat och kärlek var dag. Men hur fungerar Svenska kyrkan på sociala medier egentligen?

Funkar algoritmerna med det innehåll som vi kan erbjuda? Och vad är det för innehåll? Är det en förlängd arm in i gemenskapen eller bara ett sätt att få ut information? Låt oss bryta ner dessa stora viktiga frågor och se om vi kan hitta några svar tillsammans.

En stor del av min uppväxt har varit att lära känna det stora Internet och testa mig fram på alla sociala medier där ute. Min personliga utveckling har gått jämte utvecklingen av Instagram och jag har följt varje steg.

Men vet Svenska kyrkan att ett av det största sociala medierna, det vill säga Instagram, håller i just denna stund på att passera sitt utgångsdatum? Nej, tänkte väl det. Vi som just bestämt vems mail som ska användas för att skapa församlingens officiella konto på appen. Så pass sena på bollen är vi.

16

Korsväg 1 | 2021

Eller självklart inte alla församlingar.

Precis som hur resten av världen anpassar sig till digitaliseringen anpassar sig landets församlingar olika också. Vissa är fortfarande kvar på frågan om det ska finnas ett swish-nummer till kollekten och andra har skapat en server på Discord till sina ungdomsgrupper.

(För dig som undrar, Discord är ett program skapt för gaming och är som Skype fast mycket häftigare.)

Något som jag däremot upplevt revolutionerat hela Svenska kyrkan och dess väg in i digitaliseringen är den pågående coronapandemin. Precis som alla andra var Svenska kyrkan inte redo för de konsekvenser pandemin skulle föra med sig, speciellt hur vi skulle hålla kontakt med våra församlingsbor på bästa sätt. Helt plötsligt när vi för ett år sedan fick ställa in och ställa om förvandlades våra kyrkor till TV-studios.

Prästerna blev programledare, församlingspedagogerna blev producenter och diakonerna manusförfattare. En nödvändig förändring för att kunna fira gudstjänst hemma i vardagsrummet.

Pandemin kommer någon dag passera men det digitala sättet att umgås kommer att stanna. Så det vi måste fokusera på är vad sociala medier kan göra för våra verksamheter och vilka möjlig-

heter som finns. Självklart kommer det aldrig kunna ersätta de personliga möten som sker i kyrkorummet, på kyrkkaffet eller under det mysiga hänget i ungdomsrummet. Men om vi ska finnas där våra församlingsbor är, så måste vi finnas både i församlingshemmet och på sociala medier. Och inte bara som ett sätt att nå ut med information, för tänk dig själv? Är det något du skulle vilja följa på Instagram?

Analysera ditt eget flöde för en stund.

Fyller du det med roliga klipp, inspirerande personer, nära och kära eller folk som delar samma intressen som du?

Det kanske är lättare sagt än gjort

och är kanske lite läskigt; att det kräver mer än vad man tror för att skapa en gemenskap på sociala medier som kan komplettera och bidra till den gemenskapen vi har i kyrkan. Om inte så kommer det ta tid av arbetstimmarna att lära sig sociala medier och dess alla konstiga algoritmer som finns. Och är cheferna redo att ge sina medarbetare den tiden i schemat? Vissa av oss har ju inte ens Wi-Fi som räcker till andra sidan kyrkobyggnaden. Vissa kanske måste starta där?

Jag kan inte svara på någon av alla dessa frågor i denna lilla text, men är det något jag vill att du ska ta med dig efter att ha läst detta, är det just att vi måste få mer tid till att arbeta med digitalisering och sociala medier i våra scheman. För det är framtiden. Och när jag säger att det kommer ta tid att lära sig och att det fortfarande är många frågor vi måste svara på, så vill jag absolut inte skrämmas. Lyssna på Jesus och alla andra i Bibeln som säger ”Var inte rädd”. Det finns massor av församlingar där ute som testar gränserna på sociala medier. Följ era grannförsamlingar på Instagram, eller varför inte TikTok? Inspireras av varandra, våga testa och sen se vad som fungerar och inte. Fortsätta dela Guds kärlek vidare, fast genom ett knapptryck. Med risk för att låta som en rektor på en skolavslutning vill jag ändå avsluta med orden; testa er fram, bjud på er själva och ha kul. Kyrkan är en rolig arbetsplats och det är något jag tycker vi ska dela med världen.

Alice Andreasson Journaliststudent och ledamot i Göteborgs Distriktsstyrelse för Svenska Kyrkans Unga.

Tidigare medarbetare i Svenska kyrkan.

Korsväg 1 | 2021

17

Vibeke Olsson, baptistpastor, författare till ett tjugo böcker samt krönikör, funderar ofta kring kyrkornas och folkrörelsernas marginalisering i samhället.

Om kyrka och tro i det offentliga rummet Vibeke Olsson, författare och baptistpastor, har ofta med kristna människor och trons perspektiv i sina böcker, något som hon sällan får frågor om i intervjuer. Hon tror det beror på att vi lever i ett samhälle där folkrörelserna marginaliserats, tron är osynlig i offentliga rummet och att vi inte längre har ett språk för att prata tro.

18

Korsväg 1 | 2021

I

alla Vibeke Olssons drygt tjugo böcker finns det spår av tro och det kristna budskapet. Men det är ytterst sällan som Vibeke, som också är pastor, får frågor i intervjuer om betydelsen av tron.

– Jag har funderat väldigt mycket över orsaken till att kyrkan blivit så marginaliserad i samhället, säger Vibeke. Hör man talas om kristna, så är det ofta i sammanhang som Knutby eller när Ulf Ekman stod och skrek på någon scen.

– Det är väldigt orättvist mot alla kristna som strävar på i lokala församlingar, som hjälper flyktingar, som hjälper gamla, som försöker skapa mötesplatser, som gör ett stort socialt arbete och bidrar till bistånd i olika former.

Vibeke Olsson är dotter till det välkända journalistparet Margareta Sjögren och Jan Olof Olsson (Jolo) och skrev sin debutroman Ulrike och kriget, en bok från NaziTyskland, redan som femtonåring! Hon har skrivit historiska romaner om kristna, slavar och soldater under den romerska kejsartiden och är just nu engagerad i serien från sekelskiftet om Sundsvallsflickan Bricken, där den sjunde delen, Som skuggan följer ljuset kom ut förra året.

Som den baptistpastor (Baptistsamfundet

bildade tillsammans med Missionskyrkan och Metodistkyrkan den nya Equmeniakyrkan 2011) och socialist hon är har Vibeke naturligtvis funderat över frikyrkans, men också Svenska kyrkans marginalisering.

– Svenska kyrkan hade ju tidigare en otroligt stark ställning, både på gott och ont. Men många inom Svenska kyrkan blev oerhört repressiva mot väckelsekristendomen och det ledde till att för många blev Svenska kyrkan synonymt med makten.

Korsväg 1 | 2021

19

20

Korsväg 1 | 2021

vi en väckelse » Numotbehöver individualismen!

Enligt Vibeke gick då frikyrkan i bräschen för demokrati.

– Frikyrkan är demokratins vagga i Sverige. För hundra år sedan, när demokratin slog igenom, var väldigt många av riksdagsledamöterna frikyrkliga och organiserade nykterister.

Det var i de rörelserna man hade lärt sig.

– Nu behöver vi en väckelse mot individualismen! Det handlar inte bara om kyrkan utan om allt det gemensamma. Om samhällsansvaret och möjligheten att skapa gemenskap, om glädjen i det ideella arbetet. Vi som varit med om det vet att det verkligen kan förvandla liv!

Vibeke menar att när man funderar över

frikyrkans marginalisering så måste man också se att andra ideella rörelser, nykterhetsrörelsen, facket, scouterna, Rädda Barnen, Röda Korset, idrottsrörelsen fått allt svårare att locka frivilliga att hjälpa till.

– Det är så sorgligt, för är man en folkrörelsemänniska så vet man att folkrörelserna, och då också kristendomen, har svaret på en av vår tids stora frågor. Den stora ensamheten.

– Folkrörelserna erbjuder ett unikt koncept för att bryta ensamhet, att skapa ett lokalt engagemang till ett globalt tänkande. Så görs demokrati från grunden, så skapas samhällsförändring!

– Det är en fantastisk kombination av individualism och kollektivism. Vi kämpar tillsammans, men du väljer själv om du vill vara med. Det är ditt eget val. Sen finns en gemenskap och en gemensam kamp.

påverkat kyrkans marginalisering, menar Vibeke, var framväxandet av Livets Ord. – Många, många attraherades ju av trosrörelsens förkunnelse. Men många upptäckte ju att det inte stämde. Bara för att du ber rätt, betyder ju inte det att du blir frisk och lycklig.

– Så är inte den kristna läran, förutom när det gäller frälsningen. Den är bara att ”kvittera ut”. Om du tror på vad som skett på Golgata, om du tackar ja till det, då är du frälst!

– Men att kristna skulle ha någon gräddfil i livet, vare sig det gäller vårt fysiska, psykiska, ekonomiska eller sociala liv, det är inte sant.

Vi lever i världen som alla andra.

– Sen kan man naturligtvis be för sjuka, eller för vägledning i sitt liv men det finns inga garantier. Det var nästan det som trosrörelsen sa och det stötte ju bort människor. De märkte att det inte stämde och så föll hela tron. Detta har skadat kristenheten.

Att folkrörelserna marginaliserats menar

Vibeke växte upp på Lidingö i ett gammalt

Vibeke beror på att vårt samhälle idag är så oerhört individualiserat. Hon menar att nyliberalismen kämpade hårt på 80-talet för att slå sönder den svenska modellen och tänkandet om gemenskap. Många hänvisade till Margret Thatchers ord: ”det finns inget samhälle, bara individer, deras familjer och företag.”

– I Sverige hade vi den liberala frihetsfronten som kämpade mot skatter och regleringar.

Ett tänkande som slog igenom väldigt mycket.

Ett annat fenomen från 80-talet som också

radhus med kakelugnar och höga spröjsade fönster. I hemmet fanns mycket böcker och när Vibeke började läsa var föräldrarna noga med att Vibeke och hennes syster också skulle kunna läsa äldre texter, något hon är tacksam för idag.

Det var ett kärleksfullt hem, men det fanns en period för Vibeke när hon blev mobbad i skolan, en erfarenhet som hon senare har kunnat använda i sina romaner. Men i tonåren Korsväg 1 | 2021

21

jag på väg till » Dåminvaromvändelse.

blev det bättre, hon och systern hade mycket roligt, det handlade både om fotboll och hockey.

– Det blev en öppning ut i världen, jag träffade folk och lärde mig hitta i Stockholm.

Världen öppnade sig allt mer. Vibeke satte in en annons i Min Värld om brevvänner, hon följde med en kristen klasskamrat på en studiecirkel, en annan vän var med i 70-talsvänstern.

– Men sen hände det hemska, när jag var 16 år. Då dog min pappa i hjärtinfarkt och jag tvärgamlades, jag blev vuxen direkt.

Att bli kristen var en lång utveckling för

Vibeke. Från en diffus tro på Gud med en önskan att få döpas, för att få konfirmeras.

Men konfirmationsläsningen hoppade hon av, hon tyckte inte den gav någonting. När hon sedan var 18 år följde hon med till en studiecirkel hos Missionskyrkan på Lidingö och sen fortsatte hon med konfirmation för vuxna.

– Då var jag på väg till min omvändelse. Då

22

Korsväg 1 | 2021

tog jag till mig att Gud har blivit en människa i Kristus och att det finns en försoning.

Jag hade mött Jesus och då kom jag fram till korset.

I flera böcker skildrar Vibeke tron och upplevelsen av en levande tro. ”Yvonne och jag satt längst bak i kyrksalen.

Trägolvet luktade nyskurat. Med såpdoften blandades lukten av ytterkläder, lite avgaser, vått ylle, lite rök, allt med en rå ton av kyla. En man från Latinamerika sjöng en väckelsesång på spanska, ackompanjerad av indianharpa.

Det var då jag blev frälst… Jag såg inget ljus, och ingenting yttre hände, förutom min stilla, men ymniga gråt till indianharpans underbara toner. Vad jag såg för min inre syn var vardagliga bilder ur mitt snart nittonåriga liv … Bilderna kom och gick till indianharpans toner. Det var inget nytt, inget jag inte visste, men allt var inneslutet i ett lugn – ordet nåd kunde jag inte då…

(Ur Koltrasten i Tegnerlunden)

Ett skrämmande exempel på konsekvensen av trons osynlighet i det offentlig är, påpekar Vibeke Olsson, att Migrationsverket ställer så konstiga frågor till nyomvända afghanska tonåringar. Frågor som man måste vara teolog för att kunna svara på.

Några evangelisationsböcker har det däre-

mot inte blivit för Vibeke, även om tron är närvarande och det finns kristna, baptister och pastorer i böckerna. Att hon får så få frågor kring detta, tänker hon kan ha att göra med att vi inte längre har ett språk för att prata tro. Och människor känner sig främmande för ord som kristen och frälst.

– Mest skrämmande konsekvens av detta är ungdomarna från Afghanistan, som konverterat till kristen tro, men ändå blir utvisade.

Migrationsverket ställer så oerhört konstiga frågor till nyomvända tonåringar, frågor som man måste vara teolog för att svara på.

– Detta är ett tydligt, skrämmande exempel på konsekvensen av trons osynlighet i offentliga rummet. Det kan kosta människoliv, de kan bli dödade eftersom de konverterat.

raseri från gravarnas branter. Ibland har jag snuddat vid tanken att vi som blir kristna är vi som älskar livet så högt att vi inte uthärdar insikten om dess korthet och bräcklighet.

Om det finns en Gud måste allt vara bevarat i hans hjärta, så som jag Ing-Marie, en bräcklig varelse av kött och längtan, alltid bevarat den där koltrasten som sjöng i Tegnerlunden en kväll i maj 1976 och kanske frös ihjäl redan nästa vinter.”

(Ur Koltrasten i Tegnerlunden) Text: Agneta Riddar Foto: Magnus Aronson

Men Vibeke Olsson kan använda orden:

”Den kristna tron är en proteströrelse mot förgängelsen, en halsstarrig sång ur bräckliga kroppar som vägrar att tystna, ett skri av Korsväg 1 | 2021

23

Tron – mer närvarande än vi tror!

Tron är din ensak och detta har öppnat upp för en privati­ sering som är olycklig. Men tillvaron är full med teologiska spörsmål, men vi ser dem inte som sådana. Jag tror upp­ riktigt att den kristna tron och traditionen rymmer svar, säger opinionschef Jonas Eek!

– Mycket av det som rör sig i samhället idag

har sin grund i en vilsenhetens epidemiologi. En vilsenhet, rotlöshet och ensamhet som skulle kunna få sin gestaltning genom kyrkans tro och tradition. Kyrkan, som har en infrastruktur över hela landet, med ett tydligt torn som pekar mot himlen. Vi finns ju närvarande i rummet, tänk om vi också kunde bli närvarande i medvetandet hos människor eller i agendan för det offentliga samtalet!

Han vet vad han talar om, Jonas Eek. 50årig trebarnspappa, prästson, boende på Prästgårdsgatan i Göteborg! Som präst, teologie doktor, flerfaldig biskopskandidat, krönikör i GP, ledarskribent i Kyrkans Tidning och tidigare utgivningschef på Verbum, Svenska kyrkans bok- och mediebolag har han en unik utsiktspunkt för att tolka teologins plats i kyrka och samhälle idag.

– Se bara på vår helgmålsbön, säger Jonas, dess funktion, uppgift och rikedom. Som blir en puls i almanackan, som ger tid för eftertanke, kopplar upp människan in i ett större sammanhang och ger oss bönen. Vi läser om psykisk ohälsa och allehanda tips för att må bättre, men jag tror uppriktigt att den kristna tron och traditionen rymmer svar!

En viktig del i sekulariseringen var samhällets avkristning. Tidigare var kyrkan skolans huvudman, kyrkan hade en roll för hindersprövning för äktenskapet, utfärdade personbevis, hade uppdrag som medling vid skilsmässa.

Inget sådant finns kvar.

– Kyrkans arenor har blivit färre, det har jag sett även på min egen arena. För tjugo år sedan kom jag som skolpräst till Örgryte, det är inte lika självklart längre. Då var det naturligt att skolan kom till kyrkan för olika program, så är det knappt idag.

Jonas konstaterar, att i och med att kyrkans arenor har minskat, så har kyrkan också blivit mer osynlig.

– Men detta har också betytt att kyrkan blivit tydligare som kyrka. Kyrkan är inte längre en kommunal myndighet och det har kyrkan också vunnit på.

– Problemet blir ju då, att när samhället fragmentiseras och alla får sina nischer, så blir konsekvensen också en privatisering. Kyrkan försvinner från offentligheten, tron har inte med det gemensamma, med samhället, eller med skolan att göra. Tron är din ensak och detta har öppnat upp för en privatisering som är olycklig.

Men var syns då den kristna tron i offentlig-

Jonas växte upp i ett troende hem och hans

heten, var finns den?

– Kyrkan har verkligen blivit mer osynlig.

24

Korsväg 1 | 2021

pappa, Bo Eek, var präst och fanns med i många offentliga sammanhang. Hur var det då

att växa upp så, med tron som offentlig och självklar?

– Tron var väldigt offentlig även om min pappa inte hade församlingstjänst utan arbetade på kyrkans nationella nivå. Jag har aldrig bott i en prästgård, så jag har inte haft den riktiga prästungeuppväxten. Men alla visste att pappa var präst, han pratade ibland på skolavslutningarna, som alltid var i kyrkan.

Minns du vad du tyckte om det?

– Varken jag eller mina bröder blev mobbade för att pappa var präst, men i någon mening blev vi mer offentliga än våra kamrater. Det var ju inte alltid så kul. Men det innebar också att tron var offentlig, att tron var väldigt självklar.

– Med ökad ålder har jag förstått att detta inte är självklart för många människor. Men det har varit en självklar del i de sammanhang jag rört mig i.

2016 intervjuade Korsväg David Thurfjell,

religionshistoriker och professor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola, om hans bok Det Gudlösa folket. En bok som handlade om att många i Sverige idag smyger med sin kristna tro, eftersom den är ett brott mot normen, den sekulära normen. Idag är det mer udda att säga sig vara kristen än att säga sig vara medlem i Svenska kyrkan.

– Det handlar också om ordet kristen, men-

ade David Thurfjell. Vem har tolkningsföreträdet över ordet kristen? Kristen betyder inte att man firar jul och påsk och är allmänt hygglig och medlem i Svenska kyrkan, det kallar man inte för kristen längre.

Samtidigt är en stor majoritet av befolkningen medlemmar i ett religiöst samfund, de flesta i Svenska kyrkan.

Många väljer att döpa sina barn, gifta sig och begravas inom kyrkans ram, trots att man inte vill rubricera sig som ”kristen”.

Att känna genans för sin tro,

har Jonas Eek aldrig behövt göra, genom sin uppväxt och sitt yrkesval. Den upplevelsen delade han inte med de intervjuade i David Thurfjells bok.

Däremot att människor gör kristna handlingar, utan att kalla sig kristna.

Och han vet ju att många människor ”smygtror”, är privata med sin tro.

– I undersökningar är det ju fler människor som anger att de ber, än de som anger att de tror på Gud. Man kan inte kognitivt omfatta en gudstro, men kan inte existentiellt undvika att be.

– Detta betyder att kyrkan ibland går bort sig. Vi tror att vår utgångspunkt är den som andra har. Men vi kan inte utgå från oss själva när vi funderar på vad kyrkan ska göra. Vi tillhör ju egentligen en minoritet!

Korsväg 1 | 2021

25

Jonas har arbetat mycket

Det finns en tolerans för det som inte är mainstream.

med konfirmander och med konfirmationsundervisning.

Har han sett några förändringar där?

– Från att ha varit ett majoritetsval att konfirmeras är det nu ett minoritetsval. De som konfirmeras idag måste motivera det valet. Det är en enorm skillnad. Men det betyder också att de som verkligen kommer är mer motiverade. På så sätt har det blivit mer kvalitet i undervisningen, i samtalet.

– Många saknar kunskap och erfarenhet av levande tro, många har aldrig bett aftonbön, många har aldrig gått i kyrkan. Därmed finns en större nyfikenhet och öppenhet.

En annan intressant utveckling, menar Jonas, är de unga konfirmandledarna. Trots att antalet konfirmander minskar, så ökar antalet unga konfirmandledare. De blir kvar som volontärer i kyrkan och som faddrar.

– De kommer som ett oskrivet blad och vill veta mer.

– Dessutom har det skett en väldig förändring i tolerans nu i samhället. Det finns en tolerans för det som inte är mainstream. Förr var det oerhört strömlinjeformat, de som stack ut på minsta sätt kunde bli hårt åtgångna.

Men mycket tack vare dagens mångkulturella samhälle har det förändrats enormt. Acceptansen för oliktänkande är mycket större idag.

Men Jonas berättar också om en del rap-

porter från Sveriges kristna råd, som visar att unga människor blir utsatta i skolan, inte minst från sina lärare.

26

Korsväg 1 | 2021

– Lärare som står och raljerar över tro. Sällan över muslimsk tro, men gärna kristen tro. Mobbningskulturen har flyttat upp en våning i ålder, eleverna är duktigare än många lärare med toleransen. Jag kanske övertolkar rapporterna, men jag tror inte vi ska avfärda fenomenet.

Vad ser då Jonas från sitt perspektiv, om trons synlighet i det offentliga rummet? Var finns tron?

– Tron tar sig nya uttryck. Ta Tegnell, Trump och Tesla som exempel. Vi har en enorm tilltro till experterna, många tror på konspirationerna, och väldigt många på framstegen, på tekniken. Att det ska bli bättre i framtiden.

– I en mening är tron självklart närvarande i vårt samhälle. Det finns en tro och det finns en andlighet även om den inte är klädd i de termerna.

Jonas menar att tillvaron är full med teologiska spörsmål, men vi ser dem inte som sådana. Politiker som avgår först efter att skammens rodnad blivit offentlig, inte när den skamliga händelsen inträffade. Det är inte skulden över handlingen som är tung att bära, utan skammen när andra får veta.

Eller politikern som hyllar Torgny Seger­ stedt och tillskriver honom citatet: ”Vad gagnar det en människa att vinna hela världen, om hon förlorar sin själ”. När det är Jesus som säger det i Matteusevangeliet.

– Ofta är tron osynlig, men så konfronteras vi med en annan kulturs högtidlighet, som när Joe Biden installerades som president. En ce-

remoni med högtidlighet, vördnad och många kristna förtecken. Men då blir många av de svenska reportrarna perplexa och vet inte hur de ska hantera situationen och har heller inget språk för det.

Den kommunikativa utmaningen som Svenska kyrkan står inför är något som Jonas gärna talar om.

– Vi kan inte längre förutsätta att någon vet någonting. Varje möte är som om det vore för första gången. Det ställer enorma krav på kyrkan som kommunikatör.

Många människors enda erfarenhet av kyrkan är via en löpsedel, när någon gjort eller sagt något dumt.

– Den kommunikativa utmaningen slår igenom på alla plan och då har vi som präster en enorm utmaning i varje möte. Vi måste kunna kommunicera en tro som går att tro på! Detta ser jag i mina roller som präst, opinionsbildare och ledare inom Svenska kyrkan, en fråga som slår igenom på alla plan!

Hur väl rustad är kyrkan och kyrkans ledare för den frågan? Jonas Eek har stuckit ut hakan och menat att kyrkan tenderar att möta utmaningen med kommunikatörer istället för med teologer. En åsikt som fått kritik av kommunikatörer.

– Visst är kommunikatörer en nyckelgrupp, förtydligar Jonas. Men de måste få hjälp av teologerna. Och teologerna måste få hjälp av kommunikatörerna. Detta är en av kyrkans största utmaningar!

digt livligt i Svenska kyrkans egen tidning.

Kyrkans Tidning är en arena för debatt och den når varje vecka 110 000 läsare. Läsare som är intresserade av Svenska kyrkan. I tidningen finns tre sidor med debattinlägg, men det kommer in långt fler inlägg än de som publiceras. Det är många människor som vill diskutera kyrka och tro.

– Kultursidorna i våra tidningar är väldigt existentiella idag, menar Jonas. Här finns politik, men också livsåskådning. Kulturen är idag politiserad. När man diskuterar en bok, är det inte bara boken man diskuterar utan ofta skribentens kön, politiska hemvist, kanske hudfärg. Så kulturdebatten är väldigt bred och handlar mycket också om tro och livsåskådning.

– Också detta är en av kyrkans kommunikativa utmaning: att finna sambanden mellan de samtalen och kyrkans budskap. Att hitta anknytningspunkter i kulturdebatten eller den politiska debatten och brygga över.

– Vi som har funnit något måste berätta om vad vi funnit. Jag har respekt för att alla inte omfattar den erfarenheten eller tron. Men vi som funnit en levande tro i kyrkan, måste ju någonstans berätta om vad vi funnit. Och förhoppningsvis försöka så något frö av nyfikenhet.

Text: Agneta Riddar Foto: Mikael M Johansson

Även om tro och teologi inte syns så mycket

längre i det offentliga samtalet är det väl-

Korsväg 1 | 2021

27

En relation i förändring – om kyrkans roll i samhället Religiositet, sekularisering, religiös institution och religi­ onens återkomst är ord och begrepp som återkommer i samtalet och debatten om kyrkan och samhället. Stifts­ adjunkt Frank Lorentzon samtalar med David Thurfjell, professor och författare till bl.a. Granskogsfolk, om kyrkans och religionens plats och roll i samhället.

28

Korsväg 1 | 2021

Dalby kyrka i norra Värmland och Biskopsgårdens kyrka på Hisingen i Göteborg, två vitt skilda sammanhang men en och samma Kyrka.

bok, Granskogsfolk, har han av tidningen Fokus utsetts till årets kultursvensk 2020.

Vårt samtal tar sin utgångspunkt vid tiden

F

ör drygt tjugo år sedan skiljdes Svenska kyrkan från staten, och idag är vi – om medlemstappet fortsätter att rasa – på väg mot att bli en minoritetskyrka. Men tittar vi i backspegeln så är detta bara kulmen på en utveckling som pågått under lång tid. För att förstå hur vi hamnade där vi är idag, och vad det säger om såväl vårt samhälle som om vår kyrka, tog jag kontakt jag med David Thur­ fjell. Han är professor vid Södertörns högskola, och har bland annat forskat och skrivit om sekulariseringen av vårt land. Med sin senaste

för reformationen på 1500-talet. Innan dess var Sverige katolskt, men denna kyrka utgjorde en konkurrent till olika världsliga makter. Gustav Vasa ville såväl slippa denna konkurrens som att betala pengar till Rom. Han tog därför kontrollen inte bara över riket utan även över kyrkan, och ökade därigenom sin makt. Kyrkan stod dessutom i direktkontakt med människor och deras privatliv, något som staten genom att slå ihop kyrka och stat ville komma åt. Vi befinner oss i det moderna statsbyggandets tid, vilket hänger samman med krutets utveckling. Krutet tillät effektivare arméer, och då gick det att på ett helt annat sätt än innan hålla ihop stora territorier, en utveckling vi ser över hela världen där det användes.

Gustav Vasa och hans efterträdare på tronen under 1600-talet ville i likhet med andra riken också bygga ett imperium. Kyrkan, med sin ingång i det privata, blev den perfekta apparaten för att ena och stärka riket, och dess inflytande över samhället har aldrig varit så stort som då. Kyrkan blev en statlig institution med ansvar för inte bara de religiösa handlingarna, utan även för sjukvård, fattigvård, rättskipning, juridik, lantmäteri, utbildning på alla nivåer, folkbokföring – ja egentligen allt utom posten och det militära. Prästen var såväl socknens mest utbildade person som en sorts statstjänsteman.

Man kan fråga sig om kyrkan alls var religiös

på 1600-talet undrar David, och svarar själv att den i alla fall inte var särskilt religiös i 1900-talsmeningen av ordet. Begreppet Korsväg 1 | 2021

29

David Thurfjell, religionshistoriker och professor i religionsvetenskap, samtalar med Frank Lorentzon, stiftsadjunkt för teologisk fördjupning, om sekularisering och religionens återkomst.

religiositet som det ser ut nu fanns inte då; det är med upplysningen på 1700-talet ordet fick sin mycket snävare innebörd. Innan dess var hela samhällsbygget kristet. Så var Sverige ett kristet imperium, med ett kors på sin flagga, som spred den evangeliska tron över världen 30

Korsväg 1 | 2021

– och hela paketet ingick i detta, inte bara det vi kallar religiöst idag. Det fanns ingen domän som stod utanför det religiösa. Men efter USA:s bildande samt den franska revolutionen sprids idén om sekularisering och om en sekulär stat, och tanken uppstår på att skilja kyrka

… tackade kyrkan för lång och trogen tjänst …

och värld. Det ligger även i tidsandan att allt snävas in.

Idén om yrkesmannen, om rationalisering, specialisering och specialistyrken, ersätter situationen där prästen var en universalperson som skötte allt.

Sammantaget påverkar detta kyrkan, som med tiden blir en alltmer specifik organisation när allt fler områden skiljs med tiden från kyrkan och blir egna institutioner. Rättskipningen avskiljs 1860, sjukvården mot 1800-talets slut, och så har det fortsatt in i vår tid. Skolan hade t ex såväl kristendomsundervisning som morgonandakter långt in på 60-talet, och fram till 70-talet var kyrko- och skolminister samma post. 1991, några år innan det faktiska skiljandet mellan kyrka och stat vid millennieskiftet, försvann även folkbokföringen, och idag är det inte mycket mer än begravningsväsendet som ligger kvar i kyrklig förvaltning. Från att ha haft en identitet av att sköta viktiga saker i staten har utvecklingen gjort kyrkan till en (i modern mening) mer specifikt religiös institution, en som har att konkurrera med andra andliga producenter, som New Age och friluftsliv. Det är, säger David, lite som om Socialstyrelsen plötsligt skulle privatiseras och hamna i en situation där man behöver konkurrera med t ex Amnesty och Rädda barnen om att vara en ”god” organisation!

Jag berättar för David hur jag som nybliven

präst av kyrkorådets ordförande i en församling i Göteborg fick höra att när hen många år tidigare av sitt politiska parti fick uppdraget att axla denna uppgift, så var uppdraget att se till att kyrkan höll sig till sitt och inte lade sig

i samhällets angelägenheter.

David nickar, och berättar hur Alva Myrdal på sin tid tackade kyrkan för lång och trogen tjänst – men lade till att ”nu tar vi över”. Den socialdemokratiska ideologin är också den ideologi som tydligast förvaltat det religionskritiska arvet från upplysningen, precis som ateismen kanske tydligast har drivits av två revolutioner: den franska och den ryska.

Intressant nog har kyrkan, särskilt den protestantiska, själv drivit den insnävning som kyrkan genomgick. Som ett försvar mot den kritik som riktats mot kyrkan för dess övergrepp formuleras redan på 17- och 1800-talet en tanke på att kyrkan inte skall vara en maktinstitution. Och gentemot den naturvetenskapliga kritiken mot kyrkan för att den upprätthållit en världsbild som Galilei och andra visat inte stämmer, hävdas nu att detta inte är vad kyrkan skall ägna sig åt, inte vad som är viktigt för den. Dess domän är den inre känslan, och ett sådant hävdande gör kyrkan oantastlig menar David. Du kan aldrig vetenskapligt komma åt att människor faktiskt känner vad de känner är sant i sina hjärtan!

Vårt samtal tar nu steget till vår tid, och den religionens återkomst som synts de senaste årtiondena. För att förstå denna utveckling börjar David med att förklara att hela den dynamik mellan marknadsliberalismen och socialismen som format samhället efter andra världskriget upplöses efter Sovjetunionens fall. Det gav en helt ny karta. Innan dess fanns ett enormt självförtroende i det moderna projektet, och alla frågor – även existentiella Korsväg 1 | 2021

31

… lika många medlemmar som på Nathan Söderbloms tid

livsåskådningsfrågor – kanaliserades i den politiska höger-vänsterskalan. Religionen var helt onödig. Man avfärdade det som upptagit människor under hundratusentals år – och var helt övertygade om att man hade rätt, att man hade knäckt koden.

David berättar att han, när han ville undersöka religionskritiken från 60- och 70-talen, särskild inom feminismen, upptäckte att det fanns otroligt lite av den varan. Implicit ansågs kyrkan och kristendomen vara något dåligt, men de var så nere för räkning att man inte behövde lägga någon tid på att kritisera dem. Kyrkan var för den sekulära vänstern helt ute, och inget man trodde någonsin skulle komma tillbaka.

Men så föll Sovjet, och luften går ur vänster-

positionen, också som existentiell position.

Och då kommer religionen tillbaks och återtar den plats den haft fram till 40 år innan, något som sker såväl i det gamla östblocket som i muslimska länder. I Sverige ser vi något senare på 90-talet en liknande utveckling, där religionen från att ha varit helt uträknad på 80-talet, åter blir synlig. Detta blir särskilt tydligt efter attentaten 9/11, då det knappt går en dag utan att det skrivs om religion i media.

Och detta är inte så konstigt menar David.

Inom religionsvetenskaplig forskning menar man att religionen finns i människan som art.

Vi har en benägenhet att tolka världen symboliskt och att se en dold vilja bakom det som sker. Detta fostrades bort under en tid – men återkom sedan, när denna fostran upphörde, med full kraft.

32

Korsväg 1 | 2021

Före 90-talet fick kyrkan

inte lägga sig i omsorgen, det som tidigare varit dess kanske viktigaste utåtriktade verksamhet – att likt Jesus bota de sjuka. Men med genomslaget för New public management var plötsligt fältet öppet att t ex starta vårdinrättningar – men då ville man inom kyrkan i allmänhet inte detta. Det är, säger David, en förenklad bild att säga att det var socialdemokratin som drev bort kyrkan från samhällsarenan. Det var mer komplicerat än så.

Kyrkan har genom åren varit styrd av sina politiker och av biskopar som främst hört till den folkkyrkliga traditionen, och dessa delade överlag den sekulära statens vision om kyrkans uppdrag. Kyrkan har, när den drivit på utvecklingen av att ta ett steg tillbaka, därigenom sekulariserat sig själv. Och nu, när samhället inte längre klarar sitt uppdrag, och därför i många fall har vänt sig till kyrkan och bett om hjälp, t ex med att avlasta psykologimottagningarna genom att ta sig an samtal, eller genom att organisera verksamhet och boende för ensamkommande flyktingar, så finns en tvehågsenhet över detta inte bara inom staten, utan i även inom kyrkan. I grunden delar man inom kyrkan uppfattningen att det är samhällets ansvar att ta hand om de svaga och behövande; idealt skall det inte behövas någon välgörenhet.

Avslutningsvis frågar jag David vad han tror om framtiden för kyrkan. Kommer dess relevans och inflytande att minska, förbli oförändrat eller öka? David börjar med att gissa att den svenskkyrkliga identiteten kommer att bli mer profilerad. Det behövdes inte när det

var något självklart att höra till, men utöver sekulariseringen har vi idag en situation där Sverige enligt vissa sätt att se det är Europas mest mångreligiösa land – och dessutom nästan bisarrt segregerat. Inom några år­ tionden kommer gissningsvis 25 procent av befolkningen att ha muslimsk bakgrund, och inom de områden där det mångreligiösa redan märks återvänder en kulturkristen identitet hos de som har en svenskkyrklig bakgrund.

Barnen ser ju de andra som har en tydlig identitet och vet vad de hör hemma, och då vill de själva veta var de hör hemma. Och svensken har ju en lång tradition av en livslång men extremt lågintensiv relation till kyrkan.

Svenska kyrkan står inför problem också menar David, inte minst vad gäller vår identitet. De grupper som stöder kyrkan är också ofta de som stöder kungahuset och militären.

Dessutom är Svenska kyrkan en av de mest etniskt renodlade kyrkorna i vårt land; de som flyttar hit blir i allmänhet inte medlemmar.

Bägge dessa punkter stämmer mycket illa med den självbild som kyrkans ledning har och vill ge, och är något vi måste förhålla oss till framöver.

Medlemsantalet kommer förmodligen att fortsätta att sjunka gissar David, men det är svårt att säga hur mycket. Om vi jämför med England, så valde kyrkan där en högkyrklig väg under 60- och 70-talens utmaningar – och tappade sitt folk. De är idag nere på ett medlemstal på 20 procent. Sverige valde en annan väg, en där vi anställde församlingspedagoger och satsade på att vara en inkluderande och välkomnande kyrka med låga trösklar – vilket man fått kritik för. Men samtidigt har vi

idag, i världens mest icke-religiösa land, ett medlemstal på 65 procent. Det är, konstaterar David, en ganska stor bedrift! Och kyrkan har idag faktisk ungefär lika många medlemmar som på Nathan Söderbloms tid, något vi missar om vi stirrar oss blinda på medlemstal räknat i procent av befolkningen.

Där avslutar vi vårt samtal. Det är två saker jag bär med mig när jag stänger av datorn genom vilken vi fört vårt digitala samtal. Dels att Svenska kyrkan, som många uppfattar som en statisk kyrka där allt är som det alltid varit, är – och alltid har varit – en kyrka i förändring. Och dels en känsla av att vår tid är en spännande tid att vara kyrka i, en med stora utmaningar, ja, men att det ändå finns hopp inför framtiden!

Text: Frank Lorentzon Foto: Torgny Lindén och Magnus Liam Karlsson/pressbild

Granskogsfolk David Thurfjell Norstedts

Korsväg 1 | 2021

33

Värö-Stråvalla – modell för kyrkans klimatarbete Enligt Svenska kyrkans ”Färdplan för klimatet” ska all kyrkans verksamhet vara klimatneutral senast 2030.

Värö-Stråvalla församling i Halland är redan en bra bit på väg. Så bra att man får stå modell för hur andra kan och bör göra.

– De som inte börjat omställningen ännu får det tufft att nå målen i färdplanen, säger Anders Karlsson, fastighetsoch kyrkogårdsansvarig i Värö-Stråvalla.

S

Om alla planer går i lås med bland annat en pendelstation i Värö på Västkustbanan, väntar en kraftig utbyggnad av samhället. De vildaste planerna talar om tusentals bostäder.

Anders Karlsson är eldsjälen som drivit på för att församlingen ska ställa om. Och det har inte varit särskilt svårt, säger han. Det finns nämligen pengar att tjäna.

Värö-Stråvalla församling ligger ett par mil norr om Varberg i det halländska kustlandskapet. 5 576 själar kunde man räkna in vid årsskiftet, av dem är 3 900 medlemmar. Tre kyrkor från olika tidsepoker har man att ta hand om; Stråvalla med anor från medeltiden, Värö från 1800-tal, och Bua från 1970-talet.

Församlingens klimatresa började i slutet av 90-talet, då handlade det primärt om energieffektivisering. Uppvärmningen av församlingens lokaler kostade mycket pengar, och något behövde göras. Först ut var kyrkan i Bua, byggd 1971 och därmed inte under de antikvariska myndigheternas vingar. Som första kyrka i landet fick den solpaneler monterade på en stor del av taket 2008. Det var ett pilotprojekt som fick allehanda stöd och bidrag, vilket gjorde att församlingen kunde räkna hem investeringen redan efter drygt tre år. Sedan är det bara att räkna pengarna som tickar in.

– Det var bra att kunna visa att det inte finns någon motsättning mellan miljö och ekonomi. Vi fick bättre ränta på pengarna vi investerade i solpanelerna än om vi satt pengarna på banken, konstaterar Anders Karlsson.

trax öster om Värö kyrka finns sedan några månader ett stort fält med solpaneler. Och på nästan alla församlingens tak blänker svarta paneler i solskenet. Numera producerar församlingens solfångare så mycket el att man kan sälja en hel del till Varberg energi.

Framtiden är redan här, kan man säga.

Några kilometer längre bort ligger dåtidens energiproducent: Ringhals kärnkraftverk.

Två av dess fyra reaktorer är nu avställda, två fortsätter att producera el – ännu en tid.

34

Korsväg 1 | 2021

Bua kyrka var först bland landets alla kyrkor att få solpaneler på taket 2008. På drygt tre år var den investeringen intjänad.

Korsväg 1 | 2021

35

Kraften från 740 kvadratmeter solpaneler samlas i en elcentral för vidare befordran ut på nätet.

Och då var det förstås lätt att få med de förtroendevalda på resan.

Så den har fortsatt. Alla församlingens tak har inventerats, och där det lämpat sig han man satt upp paneler, i dag totalt 395 kvadratmeter. Och när man inte hade fler tak, föll blickarna på den mark som församlingen ägde öster om kyrkan i Värö. Nu ligger det en ny solcellspark där med 740 kvadratmeter paneler.

– Vi tände på idén allihop, säger Anders Karlsson nöjt. Även taket på Värö kyrka, en ”tegnerlada” från 1855, granskades. Numera finns det tunna böjbara paneler som man kan limmas mellan falsarna på koppartaket för att minimera den visuella störningen.

Men nej, länsstyrelsen avrådde, så planerna skrinlades.

Solpanelerna producerar per år 220 000 kilowattimmar, kWh. Församlingen nyttjar

36

Korsväg 1 | 2021

cirka 160 000 kWh själv, kvar blir då 60 000 som man kan sälja till Varberg energi. Hur mycket man ska få betalt för dessa är inte avgjort, förhandlingar pågår. Förtjänst blir det, men hur mycket är alltså oklart.

Nå, klimatanpassningen handlar inte bara

om el. Församlingens fordon och maskiner går på el eller HVO, en ”diesel” som görs av rester från slakterier och skogsindustri, men där får man passa sig så att inte miljövidrig palmolja blandats in.

– Vi måste kolla var den är producerad, säger Anders.

Uppvärmningen av lokalerna sker med miljögodkänd pellets eller fjärrvärme, undantaget är Stråvalla medeltidskyrka, väl synlig från motorvägen, kyrkan värms av direktel. Men då församlingen producerar sin egen el och kyrkan används sparsamt funkar det bra ur klimatsynpunkt.

Förbrukning av material av olika slag har man gått igenom, engångsartiklar är sedan

Laddstationer för elbilar finns på flera platser, och församlingen kör förstås själv elbil.

Faktaruta

länge bannlysta. Utanför kyrkor och församlingshem finns laddstationer så att besökare kan passa på att ladda sin bil. ”Vi hämtar kraften från ovan” har församlingen gjort till sin slogan för satsningen på solkraft, väl medvetna om den dubbla betydelsen. Att kyrkan ska ta ansvar i klimatomställningen ser Anders Karlsson som självklart.

– Vi är skyldiga att ligga i framkant.

Vad är din drivkraft?

– Jag tycker det är roligt! Och så får vi dra vårt strå till stacken i omställningen, ta vår del av ansvaret.

I det ansvaret ligger också att sprida kunskap och inspirera andra. I vår rustar man för att ta emot studiebesök av dem som vill vara med på resan mot en klimatneutral kyrka.

Text & foto: Lasse Bengtsson

Färdplan för klimatet heter Svenska kyrkans satsning för en klimatneutral kyrka, antagen av kyrkostyrelsen i december 2019. Målet ska vara uppnått 2030 – om blott nio år. ”Vi ska som kristna bidra till klimatmålen av kärlek till Gud och skapelsen, och med förhoppningen att förverkliga något av Guds rike i världen. Vi ska också verka för klimaträttvisa, stödja de människor som drabbas mest av klimatförändringarna trots att de bidragit till dem alla minst”, heter det i färdplanen.

Produktion av förnybar el är ett exempel på satsningen för att nå klimatneutralitet.

I planen talas också om värderingsförändring genom att lyfta andliga och existentiella aspekter av klimatkrisen, något som kan ske genom att klimatarbetet integreras i kyrkans uppdrag.

Att bidra till klimaträttvisa är också en viktig del, bland annat genom att ge stöd via Act till människor som drabbas av klimatkrisens effekter.

Till 2022 har man satt en rad delmål, bland annat att stiften ska ordna samtal om klimatkrisen med utgångspunkt från Ett biskopsbrev om klimatet. Samarbete mellan klimat- och pilgrimsverksamhet är också en viktig punkt.

Hela färdplanen kan laddas ned från www.svenskakyrkan.se

Korsväg 1 | 2021

37

Att ta ansvar i en hotad värld En utmaning till politiker att inse allvaret. Och en utmaning till oss alla att reflektera över de liv vi lever. Det är Annika Spaldes förhoppning inför pilgrimsvandringen till FN:s stora klimatmöte i Glasgow i november. Hon ska leda den 88 dagar långa vandringen.

D

et stora klimatmötet COP26 skulle egentligen ägt rum 2020 men sköts upp på grund av pandemin. På mötet, som officiellt heter UN Climate Change Conferense, ska länderna som skrev under Parisavtalet i december 2015 redovisa hur långt de kommit i begränsningarna av de utsläpp som orsakar klimatförändringarna.

Sanningens minut, kan man säga.

Också till Paris ordnades pilgrimsvandringar från olika håll i Europa för att påverka politikerna och sätta fokus på allas vårt ansvar för skapelsen. Då bar man med sig en vattenflaska som en symbol för livet på jorden.

Den svenska delen av årets vandring är en del av Svenska kyrkans projekt ”Färdplan för klimatet”, en färdplan som säger att kyrkan ska vara klimatneutral senast 2030. Uppdraget att ordna vandringen har Pilgrimscentrum i Vadstena fått tillsammans med Linköpings, Växjö och Lunds stift. Act Svenska kyrkan är också med på tåget.

”Pilgrim’s walk for future” är temat för vandringen till Glasgow, och tanken är att man både ska väcka opinion och ge tid för reflektion över allvaret i hotet mot klimatet och den kristnes ansvar i en hotad värld.

Den 18 juli är det samling i Vadstena, avmarsch dagen därpå, sedan går man söderut mot Danmark och Tyskland. I Münster är det tänkt att pilgrimer från Polen och Tyskland ska ansluta, förmodligen ansluter också pilgrimer från Paris under vägen. Och senast

38

Korsväg 1 | 2021

den 1 november ska vandrarna vara framme i Glasgow.

Det fordras en hel del logistik för att få det

att fungera; var ska man gå, var ska man äta, var ska man övernatta? Den som ska leda det arbetet är Emil Selse tillsammans med ett team från Pilgrimscentrum. Vandringsledare är Annika Spalde, välkänd diakon, författare och aktivist med ett förflutet i Göteborg, nu boende i Örnsköldsvik men på väg till Vadstena.

– Det är fantastiskt att få vara med i en så stor satsning av kyrkan, säger hon. Jag är glad och tacksam.

Vad har du för förhoppningar inför vandringen?

– Att det ska bli tydligt att vi i kyrkan insett att nu behövs det radikala åtgärder för att rädda klimatet. Det är den politiska sidan.

Men jag hoppas också vandringen utmanar till personlig reflektion över hur vi lever våra liv och inspirera till ändringar för att minska klimatpåverkan. Exempelvis att inte flyga på semesterresan. Jag hoppas att många inser att det finns en befrielse i att leva enklare.

Tanken är att Annika Spalde ska gå med hela vandringen.

– Kanske blir det några dagar då jag får vila både kropp och själ, säger hon.

Intresset för pilgrimsvandringen har

varit stort, inte bara från kyrkliga kretsar, utan även från organisationer som Svenska

Naturskyddsföreningen och Världsnaturfonden.

Vandringen ställer samma krav som Fridays for future: att hålla den globala temperaturökningen under 1,5 grader, följa Parisavtalet, säkerställa klimaträttvisa samt lyssna på den samlade vetenskapen.

Man vill också uppmuntra till egen reflektion och uppmana till egna steg för klimaträttvisa och hållbarhet. Så kan vandringen både bli en protest och en inre pilgrimsresa.

Nå, Emil Selse, hur långt tänker du gå själv?

– Det är inte bestämt, säger han med ett skratt. Men några dagsetapper blir det nog.

Och jag är sugen på att vara med sista sträckan till Glasgow.

Vad är dina förhoppningar för vandringen?

– Att det ska bli ett lyckat evenemang med stort engagemang för klimatet, och att vi ska få en positiv genklang i Glasgow. Och vi hoppas kunna skapa en pilgrimsled som fungerar även efter klimatmötet. Vi tänker bygga leden digitalt så att alla kan följa den. Jag hoppas det blir en medial och kyrklig succé!

Pilgrimsleden Vadstena-Hamburg är tänkt att få namnet S:t Birgittas led.

Även de som bor utanför

”huvudleden” genom Östergötland-Småland-Skåne ska kunna ansluta.

– Vi vill verkligen uppmana att skapa anslutande vandringar och möta oss på vägen, säger Emil Selse.

Alla som går ska få en bönebok och uppmanas att följa en och samma rytm med vandring, andakter och måltider oberoende av var man går.

Vad händer när ni är framme i Glasgow?

– Det är inte klart, men vi har kontaktpersoner i Glasgow som vi ska planera tillsammans med.

Pilgrimsansvariga Carina Frykman på Göteborgs stift säger att man inte ordnar någon direkt anslutnings till klimatvandringen.

– Men vi uppmanar dem som ordnar andra pilgrimsvandringar i stiftet att använda temat ”Pilgrimswalk for future”, säger hon.

Text: Lasse Bengtsson

Mer info: På www.pilgrimscentrum.se finns senaste uppdateringarna av planeringen.

Korsväg 1 | 2021

39

Krönika | Martin Ärnlöv

Korsvägar eller engagemangets kompasskurs?

I

nte sällan när vi människor får möjlighet till lite längre samtal, så pratar vi om vägval i våra liv. Det kan vara ungdomar inför gymnasiet, nyutbildade som letar första jobbet, mitt i livet om en kärleksrelation går att reparera och bygga vidare på – ämnena och situationerna är många. Bland mina vänner, där många nu liksom jag är i ålderskategorin 50+, är det lätt att se att många av de verkliga vägvalen som skett inte märks förrän efteråt, när man ser tillbaka. Vad som visade sig vara betydelsefullt, gick ofta inte att ana just då.

Ibland kommer vi förstås till en korsväg (som den här tidningen heter), och då tvingas vi välja just där. Men egentligen tror jag inte att ett människoliv består av så många sådana vägval – där alternativen varit tydliga, samtidigt.

De finns förstås, i alla våra liv, men för de flesta inte så ofta. Istället blir det val längs vägen, till synes mindre men där effekten ändå kan bli större. Särskilt den kumulativa. Det handlar mer om vilken kompasskurs vi tar ut, och försöker följa.

I mitt arbete på Röda Korset pratar vi mycket om Handlingskraftiga Medmänniskor. Jag tycker om de orden, vart och ett för sig och ännu mer tillsammans. Vissa sådana människor kan man verkligen tro har superkrafter

40

Korsväg 1 | 2021

och oändlig energi, men de allra flesta är väldigt vanliga personer. Om vi räknar ihop alla frivilliga – och vi gör ju ofta det, samlar de stora talen – så är det över 25 000 frivilliga hos oss i nästan alla Sveriges kommuner. Det är verkligen jättemånga människor!

Men bryter man ner det stora talet – och vi gör ju det också, följer statistik … – så får läsningen finare konturer.

7 622 frivilliga har varit engagerade i second hand. 1 363 har drivit språkcafé.

169 har besökt häkten och förvar. 877 har gett annat stöd till migranter och ensamkommande flyktingbarn. Och nu blir talen ansikten på människor.

Jag minns Miroslav, som jag följde med

en kväll i gruppen som varannan vecka besöker Migrationsverkets förvar i Kållered. Vi spelade rundpingis, fikade och skapade ett avbrott i långtråkigheten. Och Anna-Karin, som sorterar klädgåvor i second hand-butiken i Kungsbacka, och har så många goda idéer om hur butiken kan hållas öppen trots pandemin. Och Christina, som hjälper flyktingungdomar i Vänersborg med både matteläxan och den hopplöst snåriga migrationsjuridiken.

Ibland kan behoven av engagemang omkring oss te sig övermäktiga, och tröskeln hög att ta sig över. På ena

25 000 frivilliga är inte bara statistik. Röda Korset talar om Handlingskraftiga Medmänni­ skor, människor med superkrafter och oändlig energi. Som till exempel håller igång second hand, språkcaféer och är med i besöksgrupper.

(Foto: Johan Bävman)

sidan gungbrädet sitter du själv – på den andra upplevelsen av ansvar, plikt, åtagande. Om det blir för stort och tungt, kliver man av innan man förlorar markkontakten och fastnar utan att komma av. Det gäller att hitta balanspunkten – jag förmår inte allt, men detta kan jag och gör jag. Och för den enskilda människan du möter om du ändå väljer att göra det, i just den stunden så är faktiskt just det precis allt.

Ingen annan måttstock. Sant engagemang, direkt reflekterat.

En god vän pratade om humanitära

insatser som Sisyfos-arbete. Ni vet, den grekiska legenden om kungasonen som tvingades rulla ett stort stenblock uppför ett berg, och hela tiden fick börja om från början när han tappade greppet. Jag tror vi måste komma ifrån den bilden. Både inom kyrkan och Röda Korset behöver vi fundera på hur vi lockar människor med engagemang att kanalisera det för den goda saken?

Hur kan vi göra det lättare, ge stöd att se det stora i det lilla? Förstå att vi alla brottas med samma frågor. Måste jag?

Nej. Vill jag? Ja, antagligen. Orkar jag?

Kanske. Om jag inte är ensam, utan får hjälp. Om vi är flera som drar åt samma håll. Nyttar det något till? Absolut.

Då kan vi se mosaikens kraft, hur alla olika enskilda bitar bygger upp de stora perspektivens helhet.

En fin sak jag fått ärva är gammel-

farmor Martha Olavas psalmbok. Jag hann sitta i hennes knä när jag var riktigt liten, men inte mycket mer innan hon dog. Så tummad är sidan med hennes favoritvers: Ett vänligt ord kan göra under Det läker hjärtats djupa sår Det är ett ljus i mörka stunder En hand, som torkar ögats tår Ett vänligt ord är änglabud, En hälsning ifrån Herren Gud Där finns det ju, igen. Det lilla engagemangets stora betydelse. För ett vänligt ord till övers, det har vi ju alla. Låt oss slösa lite med det. Redan nu, idag.

Martin Ärnlöv Generalsekreterare, Röda Korset

Korsväg 1 | 2021

41

Svenska Kyrkans Unga erbjuder en plats för barn och unga att upptäcka och dela kristen tro. Och det är en plats och en möjlighet för ungdomar att komma till tals och lära sig demokrati i praktiken.

Unga får verktyg för att bli experter på demokrati Svenska Kyrkans Unga verkar inom Svenska kyrkan, som finns i hela landet, och har därmed en unik möjlighet att nå barn och unga som annars kanske inte skulle komma i kontakt med varken föreningslivet eller den kristna tron.

På köpet får de unga en demokratiska fostran som kan ge dem en röst i både kyrka och samhälle.

42

Korsväg 1 | 2021

min bakgrund i Svenska Kyrkans Unga hade » Utan jag nog inte suttit på de platser jag sitter på idag.

S

venska Kyrkans Unga är en öppen gemenskap av barn och unga som vill upptäcka och dela kristen tro. De har sedan starten år 1993 arbetat med att fostra barn och ungdomar i demokratiska former genom att ge unga verktyg för att göra sina röster hörda. Men vilken betydelse har Svenska Kyrkans Unga för Svenska kyrkan? Och hörs unga röster i kyrkan och i vårt samhälle idag?

För att reda i dessa frågor tog jag ett samtal via Zoom med ett gäng som är väl insatta och har olika perspektiv.

Kyrkomötet antog 2018 en motion om att

Svenska Kyrkans Unga är Svenska kyrkans officiella barn- och ungdomsorganisation, ett viktigt beslut för rörelsen.

– Det finns en uttalad vilja att vi ska vara Svenska kyrkans barn- och ungdomsorganisation. Men det finns en del kvar att göra skulle jag säga, menar Jakob Schwarz.

– Dels om man ser till vårt ekonomiska stöd i relation till hur mycket resurser kyrkan omsätter och dels i vilket ansvar vi får och hur vi involveras i olika beslutsprocesser. Det verkar som om man inte vågar släppa in ungdomsrörelsen helt, något Jakob tror beror på hur hela samhället ser på unga.

– Det finns ju en risk att unga ska komma med krav som inte alls stämmer överens med det som vuxna tänkt ut i förväg, säger han.

Svenska Kyrkans Unga är en viktig stomme i många församlingars barn- och ungdomsarbete. Men synen på rörelsen och relationen till moderorganisationen varierar mellan olika församlingar. I Harplinge-Steninge pastorat får de unga ofta komma till tals och församlingen ser lokalavdelningen som en självklar referens i relevanta frågor.

– Vår församling är väldigt stöttande och de tycker det är bra att vi vill engagera oss, säger Tilda Ljungberg.

– Jag blir alltid glad av att höra om de exemplen som Tilda pratar om, där samarbetet mellan lokalavdelning och församling funkar bra. Men det är inte alltid så. Jag ser dessvärre också församlingar där ledning och personal mest ser lokalavdelningsengagemanget som en extra arbetsuppgift, berättar Jakob.

Ju fler medlemmar lokalavdelningen har, desto mer hörs och syns man. Och då kan fler unga också komma till tals. Men vissa församlingar ser inte vinningen med att ansluta sig till Svenska Kyrkans Unga. Och anledningarna till det är säkert många. Både Hanna, Tilda och Jakob tror att det inom kyrkan finns en del fördomar om organisationen.

– Många tror att man bara fokuserar på formalia eller att man skulle vara oerhört teologiskt radikala, menar Hanna Broberg. Men det finns ju en mångfald även bland Svenska Kyrkans Ungas medlemmar.

– Det finns en bild av att vi är en intresseorganisation som företräder ett visst intresse inom Svenska kyrkan. Men vi är en medlemsrörelse. Det är medlemmarnas röst vi företräder. Våra uttalanden beror ju på vilka frågor som driver medlemmarna för tillfället, fortsätter Jakob. Han kan dock till viss del hålla med om kritiken att det ibland läggs mer fokus på formalia än själva innehållet.

– Vi kan lätt hamna i diket att vi engagerar oss mer i strukturen än i att hitta strukturer för engagemanget. Och det är inte bra, då tappar man förståelsen för vad organisationen finns till för, menar han.

Därför arbetar man mycket med att hitta en bra balans mellan formalia och verksamhet.

Men det är ju också så, trots allt, att det är just Korsväg 1 | 2021

43

de demokratiska formerna och formalia som Svenska Kyrkans Unga är experter på.

Svenska Kyrkans Unga arbetar regelbundet

med att stötta och utbilda unga i demokratiska former. Där kan man få verktyg för att genomföra en idé, bland annat via coacher i årsmöten, workshops i hur man skriver en motion eller gedigna styrelseutbildningar på lokal-, distrikts- eller förbundsnivå.

I skolan pratar man mycket om demokrati och vikten av att alla får komma till tals. Men Hanna, som till vardags arbetar i mellanstadiet, upplever att det där görs på ett mer ideologiskt plan. I Svenska Kyrkans Unga jobbar man mer konkret.

– Jag tror att det för med sig något gott att man fostrar barn och unga i demokratiska former, formalia och mötesteknik utöver den undervisning som skolan erbjuder. Utan min bakgrund i Svenska Kyrkans Unga hade jag nog inte suttit på de platser jag sitter på idag.

Det är där jag har lärt mig formerna och fått verktygen, berättar hon.

Tilda berättar hur det fungerar med formalia i hennes sammanhang i lokalavdelningen.

De protokollför alla sina möten och tycker att det är en viktig del, men oftast formulerar de att-satser och liknande i efterhand för att spara lite tid.

– Vi lägger hellre tid på att planera verksamhet och har grundliga diskussioner för att säkerställa att vi alla är överens om vad det är vi vill, berättar hon.

Jakob ser att det är en viktig utmaning idag att få människor, och speciellt unga människor, att förstå vad det innebär att vara ett demokratiskt samhälle och han säger: – Det finns ganska starka krafter just nu som utmanar demokratin och framför allt drar nytta av att vara bra på det för att kunna ta över och få in sin egen agenda. På det sättet tror jag att det är bra att vi fostrar våra medlemmar till att vara experter i demokrati.

Jakob upplever, ifrån sitt perspektiv, att ungas röst absolut hörs idag. Dels via De

44

Korsväg 1 | 2021

Ungas Kyrkomöte, där barn och unga samlas, diskuterar och tycker till om motioner som ska behandlas i Kyrkomötet. Dessa förmedlas därefter vidare till Kyrkomötets ledamöter.

Och dels genom att Svenska Kyrkans Unga finns med som remissinstans och referensgrupper på nationell nivå. Han tror också att ungas röster hörs även på stifts- och församlingsnivå.

– Svenska Kyrkans Unga finns idag i cirka 300 församlingar och även om jag naturligtvis menar att vi är den bästa och mest rimliga vägen för att engagera unga så finns det många församlingar som arbetar på andra sätt med att låta unga röster höras, bland annat via adjungerade platser i kyrkoråd och liknande, säger han.

Hanna är av en lite annan åsikt.

– Jag måste ändå sticka ut hakan och säga att ur mitt perspektiv hörs inte unga tillräckligt. Oftast blir jag det unga alibit och jag är alldeles för gammal för att vara medlem i Svenska Kyrkans Unga. I Göteborgs stift har dock Distriktsstyrelsen och Församlingsutskottet regelbundna samverkansmöten och det är ju jättepositivt. Men jag skulle vilja att det utvecklades ännu mer, menar hon. Hanna anser också att arbetet med Barnkonsekvens­ analyser skulle behöva bli bättre och Jakob följer upp den tråden.

– Jag följer ju det arbetet nationellt och ser ändå att det händer en del. Det blir exempelvis allt vanligare med barnhearings där barn och unga bjuds in för att ställa sina frågor och framföra sina åsikter. Men självklart finns det mycket kvar att göra.

Kan unga höras i samhället då? Tilda upple-

ver att Svenska Kyrkans Unga är en bra metod för att göra sin röst hörd.

– Ibland känns det som om jag är på botten av hierarkin i samhället med min lilla röst.

Men Svenska Kyrkans Unga är ett bra sätt att komma in i ett sammanhang där man kan få bli hörd. Det är en gemenskap av likasinnade och det är alltid lättare att göra något och höras tillsammans med andra, menar hon.

Kristine Ålöv, kommunikatör för bl a Svenska Kyrkans Unga i Göteborgs stift, i samtal med Hanna, Jakob och Tilda om ungdomar och demokrati. Och SKU:s betydelse för Svenska kyrkan.

– Jag måste nog ändå säga att unga absolut hörs om man vill höras, flikar Jakob in.

– Klimatrörelsen drivs i väldigt stor utsträckning på av unga.

Att låta unga röster höras och låta unga vara med och påverka handlar också mycket om att ge rätt premisser för att höras och för att kunna påverka. Ofta har unga många idéer men ingen reell makt.

– Vad barn har möjlighet att påverka och vad de vill påverka överlappar inte alltid varandra, säger Hanna. Det är viktigt att man som vuxen ger rimliga möjligheter till medbestämmande och inte tänkt klart när man bjuder in till samtal.

Svenska Kyrkans Unga är en av de nästan 100

barn- och ungdomsorganisationer som arbetar demokratiskt i Sverige idag. Det finns allt ifrån religiösa och politiska organisationer till Sveriges Hundungdom, Unga Allergiker och Fältbiologerna – Det kanske inte innebär att alla får höra ens röst, men det innebär att man får höja sin röst inom ett visst område, säger Jakob.

– Så det skulle jag säga ändå är en modell som gör att unga hörs mer i Sverige än på många andra håll i världen.

Svenska Kyrkans Unga har också infrastruktur som få andra organisationer har.

Eftersom man verkar inom Svenska kyrkan

som finns i hela landet så finns möjlighet att nå många unga som kanske inte annars nås av föreningslivet och som genom en kontakt med kyrkan kanske kan komma till tro. Det är en unik möjlighet som både Svenska kyrkan och Svenska Kyrkans Unga behöver komma ihåg och ta tillvara på.

Text: Kristine Ålöv Foto: Magnus Aronsson och Torgny Lindén Tilda Ljungberg är ordförande för lokalav­ delningen Svenska Kyrkans Unga i HarplingeSteninge, SKU-ish. Hennes roll går ut på att leda arbetet med en styrelse som främst fokuserar på att planera och utvärdera verksamhet för barn och unga. Hennes tankar är värdefulla i detta sammanhang då hon både representerar den unga och den lokala rösten.

Jakob Schwarz är förbundsordförande för Svenska Kyrkans Unga sedan augusti 2017.

Innan dess satt han i Förbundsstyrelsen i två år.

Han kan i detta samtal bidra med en helhetsbild av organisationen och dess kopplingar till Svenska kyrkan på nationell nivå.

Hanna Broberg sitter i stiftsstyrelsen i Göteborgs stift och som gruppledare i stiftsfullmäktige. Hon har sin bakgrund i Svenska Kyrkans Unga och har varit engagerad på alla olika nivåer i organisationen och kan därför bidra med tankar utifrån flera olika roller.

Korsväg 1 | 2021

45

Aktiva i kyrkovalet:

De fick frågan av någon som trodde att de skulle passa De tycker olika men intresset för kyrkan förenar dem.

Lena Eckerbom Wendel (FA), Sofia Westerdahl (POSK) och Johannes Fransson (S) har fått förtroende av medlemmarna att ta ansvar, samarbeta och utveckla folkkyrkan. I ett digitalt möte berättar de om sitt engagemang och hur de ser på sina politiska uppdrag.

O

m ett halvår är det kyrkoval igen. Listorna ska fyllas med kandidater till tre olika nivåer – församling/pastorat, stift och kyrkomöte. Jakten på medlemmar som kan tänka sig ett förtroendeuppdrag är i full gång. Helt lätt är det inte.

– Många vet inte riktigt vad det handlar om. Och vad som förväntas. Tanken på ansvar är lite läskigt, tror Lena.

Att folk tvekar inför olika åtaganden är inget specifikt för kyrkan. Föreningar och partier tappar medlemmar, inte minst är det svårt att locka unga. Engagemang finns, men det kanaliseras allt mindre genom de traditionella folkrörelserna.

– Om vi inte engagerar oss fungerar inte samhället. Det gäller kyrkan, kommunen, idrottsklubbarna ... allt. Vi bygger tillsammans. Ingen annat gör det åt oss, säger Lena.

Det ideella behövs och intresse ska styra var man lägger sin tid. Det finns inslag av både lust och plikt i deras resonemang.

Vad ger engagemanget?

– Tillfredsställelse. För mig är kyrkan en viktig del i samhället.

Då vill jag också bidra med det jag kan, säger Lena.

46

Korsväg 1 | 2021

”De som är aktiva och engagerade i kyrkan ska ha mer inflytande.”

Namn: Lena Eckerbom Wendel Ålder: 51 Bor: Frändefors Yrke: Ingenjör, teknisk fysiker inom flygindustrin Demokratiskt skolad: I Moderaterna Partipolitiska uppdrag: Moderaterna i Vänersborg, sitter i fullmäktige och kommunstyrelsen.

Kyrkopolitiskt aktiv: Partipolitiskt obunden ersättare i kyrkofullmäktige för samlingslistan Frändefors alternativ. Har tidigare suttit i kyrkorådet.

Antal aktiva år: Elva Korsväg 1 | 2021

47

”Kyrkan ska vara öppen för alla, och då menar jag alla.”

Namn: Johannes Fransson Ålder: 30 Bor: Visnums Kil och Kristinehamn Yrke: Stiftskonsulent för Svenska kyrkans unga och HBTQ-frågor Demokratiskt skolad: I Svenska Kyrkans Unga Partipolitiska uppdrag: Socialdemokraterna i Kristinehamn, sitter i kommunfullmäktige Kyrkopolitiskt aktiv: Sitter i kyrkomötet för Socialdemokraterna Antal aktiva år som kyrkopolitiker: Tolv

– Glädje. Det är roligt att kunna göra skillnad, tycker Sofia.

Kvinnorna, som båda är ingenjörer, berättar hur de hjälpt till att förbättra styrning och strukturer i respektive kyrkoråd.

– Det behövs så många kompetenser inom kyrkan. Man kan göra nytta på olika sätt.

Johannes, som jobbar med mångfald och HBTQ-frågor, ser hur han lyfter in sina erfarenheter i beslutsprocessen.

– Att jag har möjlighet att vara en röst för andra, det är en häftig känsla och min största drivkraft.

Det nickas gillande på skärmen. Och en hand-symbol dyker upp upp. Sofia begär ordet igen och understryker: – Det är verkligen meningsfullt och roligt att jobba tillsammans med andra som tycker att kyrkans verksamhet är viktig i samhället, säger hon.

Att vara förtroendevald handlar både om att ge och om att få.

Blickarna möts i kameran. De tre är tydligt vana vid det digitala umgänget. Efter ett år av corona-anpassade församlingsmöten kan de spelreglerna.

– Vi har tappat småprat och fika, det är tråkigt. Men vi har 48

Korsväg 1 | 2021

Hur vill du och din nomineringsgrupp göra för att öka valdeltagandet i kyrkovalet? inte tappat i dialogen, tycker Sofia.

På vissa sätt förstärks det demokratiska i det digitala. Alla på skärmen har lika stor ruta och de sitter på samma avstånd från varandra. Det jämlika tar bildlig plats på ett helt annat sätt än vid ett fysiskt möte.

– Det där är intressant, flikar Johannes in.

Men åter till det kyrkopolitiska: Vad krävs av den som vill engagera sig i styret av Svenska kyrkan?

På Karlstads stifts hemsida står det att de förtroendevalda ska bidra med ”kunskap, idéer och framåtanda”.

– Engagemanget för kyrkan behövs. Det är grunden. Man måste tycka att kyrkan är viktig. Det gäller oavsett vilken nomineringsgrupp man ställer upp för. Sen vill man olika saker med sin kyrka.

Om detta råder konsensus.

Stig Axelsson, Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan (POSK), Kristinehamn

– Arbeta för en kyrka med församlingen i centrum, som är fri från partipolitiska grupperingar och där tro och handling talar samma språk. Ett budskap som ska förmedlas genom samtal, sociala medier och press.

Tron då, hur kristen måste man vara?

– Ingen frågar om du har Jesus i ditt hjärta. I kyrkan finns det plats för de som tror, tvivlar och söker, säger Johannes.

– Öppenhet och acceptans är viktigt, och man måste vara medlem, men man behöver inte kunna sätta ord på sin tro, tycker Lena.

– Det är sunt att diskutera och tvivla. Det gör alla. Det har jag lärt mig under de här åren, säger Sofia.

Hur hamnade ni i kyrkopolitiken?

Alla svarar samma sak; de fick frågan. Av någon som trodde att de skulle passa.

– Det är något att tänka på. Vi behöver fråga dem som är med i verksamheterna. Och göra det enklare att engagera sig.

Alla kanske inte kan ta på sig uppdrag för fyra år framåt.

Men att delta i en arbetsgrupp som ordnar årets kolloverksamhet, eller ansvarar för kyrkkaffe är lättare. De som söker sig till kyrkan måste fångas upp och erbjudas delaktighet utifrån intresse och möjlighet, resonerar de.

– Det är viktigt och vi kan inte förlita oss på att de anställda sköter det där. Alla måste hjälpas åt att rekrytera, säger Lena.

Sofia berättar att de som väljs till församlingsråden i Kristi-

Margareta Larsson Nis ser, Borgerligt alternati v (BA), Alsters kyrkby

– I de här tiderna med pandemin är det otroligt många fler som vänder sig till kyrkan. Fler på de digital a gudstjänsterna. Och fler yngre som vill vara aktiva i kyrkan. Det gäller att ta vara på det och for tsätta synas och hör as. Jag tror på sociala medier framför dyra annonser, och att vi för troendeva lda är aktiva i våra egna flöden.

Korsväg 1 | 2021

49

Hur vill du och din nomineringsgrupp göra för att öka valdeltagandet i kyrkovalet?

Jonas Chongera, Sverigedemokraterna (SD), Forshaga

– Vi försöker inrikta oss på att upplysa om kyrkans betydelse i samhället. Tro och traditioner är viktiga för människor.

Jag tror att pratar vi mer om det så kommer medlemmarna att vilja rösta.

stdeStig-Arne Persson, Kri n rka ky a nsk Sve i ter mokra (KR), Vålberg

ökat valdelta– Jag tror att vi får ett in. Fler har dem pan av gande till följd i livet och tigt vik är som vad upptäckt synas i ste må söker sig till kyrkan. Vi mer kom r die me samhället, och sociala t. vale här det lse yde bet att få en större iva.

Det är viktigt att vi är akt

50

Korsväg 1 | 2021

nehamns pastorat ställer upp på två år istället för fyra. Det har gjort det lättare för nya att våga prova. Sen får de gärna ta två år till om de vill.

– Smart, konstaterar Lena från hemmakontoret i Frändefors.

Johannes tycker att ungdomar ska erbjudas adjungerade platser i styrelser och utskott, också något som testats i Kristinehamn. Dels är det ett sätt att få in de ungas perspektiv, dels skolas de in i det demokratiska beslutsfattandet.

Vanligtvis tar det ett tag innan de förtroendevalda får de tyngsta posterna. Sofia är ett undantag. Hon ställde upp för POSK i Kristinehamn förra valet. Resultatet blev över all förväntan. Nomineringsgruppen som var ny på den lokala nivån gick från 0 till 40 procent.

– Vi blev största gruppen. När vi fick ett så tydligt förtroende från medlemmarna ville vi ju bemanna posterna. Det krävdes att de som stod på listan gick in.

Sofia blev kyrkorådets ordförande. Hon sitter också i utskotten som hanterar budget och personal.

– Det är roligt. Jag har lärt mig ofantligt mycket men känner också att jag kan bidra.

Johannes är yngst av de tre men den som hållit på längst med politik.

– Jag älskar det här. Jag är en demokratisk nörd.

Han lärde sig mötesteknik och beslutsprocesser genom Svenska Kyrkans Unga. Vid 18 ställde Johannes upp i den partipolitiskt obundna gruppen Ung i kyrkan.

– Det var skitspännande. Vi fick två mandat i stiftsfullmäktige och hade stora planer. Målet var att lyfta vårt unga perspektiv och utmana etablissemanget.

Han har nyss fyllt 30 och räknas fortfarande som ung i det kyrkopolitiska sammanhanget. Däremot är Johannes inte längre obunden utan socialdemokrat. Han sitter både i kyrkomötet och är aktiv inom kommunpolitiken.

– Jag gillar tanken att människor kan tycka så olika och ändå bete sig anständigt.

Sammanträdesformatet är väl utprövat och fungerar bra.

Formalia är en hjälp. Alla får komma till tals och det finns utrymme för kompromisser. Johannes jämför med samtalsklimatet på sociala medier, där avarter leder till både hot och hat.

Det är bekymmersamt.

– Debatten i fullmäktige kan vara tuff, men när den är slut är vi vänner.

Att människor kan mötas, ha olika åsikter och diskutera civiliserat är en förutsättning för demokratin, oavsett arena.

Dags då för ett ämne där åsikterna går isär; partipolitikens roll i Svenska kyrkan.

”Partipolitik hör inte hemma i kyrkan.”

Vem ska bestämma?

– Medlemmarna i församlingen. Demokratin bör utgå från de som är aktiva, från deras engagemang i kyrkan. Och på den kartan finns inte partipolitik med, säger Sofia.

Johannes invänder direkt: – Jag tycker definitivt att partipolitik finns med på den kartan.

Lena ställer sig på Sofias sida, men inte fullt ut. De får en minut var att förklara sina ståndpunkter. Johannes utvecklar sin övertygelse: – Jag är socialdemokrat överallt, det är mina värderingar. Det spelar ingen roll om jag sitter som förtroendevald i kyrkan eller i kommunen. Jag är och vill vara socialdemokrat.

För honom är det en fråga om öppenhet och en garanti mot den som röstar.

– Det är tydligt vad jag står för.

Men bakom finns ett parti som styr, menar Lena och Sofia, som vill ha makt över hur kyrkan utvecklas. En rest från tiden då kyrka och stat hängde ihop.

Hur märker ni det?

– När partiet frågar ställer man upp. Alla med förtroendeuppdrag sitter inte där för att de bryr sig om kyrkan, säger Lena. Och det märks på engagemanget. Vissa ser man till exempel aldrig på en gudstjänst.

Johannes replikerar snabbt: – De opolitiska sliter inte heller ut kyrk­ trösklarna.

Namn: Sofia Westerdahl Ålder: 51 Bor: Kristinehamn Yrke: Ingenjör, gör underhållsanalyser inom industrin.

Demokratiskt skolad: I nykterhetsrörelsen Partipolitiska uppdrag: Inga Kyrkopolitiskt aktiv: Kyrkorådets ordförande i Kristinehamn för POSK, Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan.

Antal aktiva år: Tre

Korsväg 1 | 2021

51

Hur vill du och din nomineringsgrupp göra för att öka valdeltagandet i kyrkovalet?

Ingemar Scott, Frimodig kyrka (FK), Dals Ed

– Det behövs fle r och tydliga alter nativ att välja på. Utve cklingen mot lok ala samlingslistor i fö rsamlingarna mins kar medlemmarnas int resse för valet oc h gör det ointressa nt. Sen ska vi inte jag a högt valdeltagand e till varje pris. De t finns de som regis trerar sig som me dlemmar bara för att rösta och seda n lämnar kyrkan ef ter valet. Det är et t kr yphål som jag vil l få bort.

Inga-Lill Röhr, Socialdemokraterna (S), Kristinehamn

– Vi får börja med att berätta att det är val i höst. Jag tänker på våra egna medlemmar i partiet, fackligt aktiva och förtroendevalda. De måste få information om att valet är viktigt. Sen förstagångsväljarna, de som fyllt 16, får vi inte glömma bort. Vi borde besöka gymnasieskolor men med covid-19 situationen blir det svårt.

52

Korsväg 1 | 2021

– Självklart ställer jag upp i kyrkovalet för att jag är engagerad i kyrkan och tycker att den är viktig. För mig finns ingen motsättning. Vi har många socialdemokrater som är aktiva i kyrkan och vill påverka som socialdemokrater.

Att partipiskan når in i kyrkan håller han inte med om.

Däremot att valsystemet är ett arv från statskyrkan. Men Johannes tycker att direktval är det mest demokratiska alternativet.

Lena och Sofia vill se ett förändrat valsystem.

– Svenska kyrkan bör styras som vilken organisation som helst. Att medlemmarna röstar på en årsstämma och sen utser styrelsen representanter till de högre nivåerna, tycker Sofia.

Kyrkan är en fristående organisation som inte bör och ska skötas på samma sätt som stat och kommun, anser hon.

Lena, som är moderat med tunga uppdrag i sin hemkommun men står på en samlingslista i församlingen, håller bara delvis med.

– Jag skulle vilja ha mer personval på församlingsnivå, där är det så mycket viktigare vem du är som individ. Visst, jag är moderat, men att jag är ingenjör, mamma, kyrkvärd och körsångare är viktigare och har större betydelse för mitt engagemang i församlingen.

Hon vill se samlingslistor på församlingsnivå. Men till övriga nivåer behövs någon form av ideologisk kompass, tror hon.

– Jag kan se en viss finess med det.

Folk i allmänhet är vana att orientera sig i en höger/vänsterskala. Sofia däremot vill helt bort från det tänket. Hon har sina rötter i nykterhetsrörelsen och är van att människor engagerar sig för saken i första hand. Då gäller principen ”mest engagerad och bäst lämpad för uppdraget”.

Johannes vinkar: – Jaaa, jo, det är bra och det funkar i mindre sammanslutningar men Svenska kyrkan har nästan sex miljoner medlemmar. För att bevara demokratin behövs ett system som mer likar det vi har i de allmänna valen, säger han.

Men frågan om valsystemet är egentligen sekundär. Valdeltagandet är viktigare. Om medlemmarna inte använder sin rösträtt skapar det legitimitetsproblem. Trovärdigheten för de valda minskar och i förlängningen blir det inte mycket kvar av demokratin.

Hur vill du och din nomineringsgrupp göra för att öka valdeltagandet i kyrkovalet?

enterparersson, C Benny A P arlstad a värdetiet (C), K tta om vår

te berä ll med – Vi mås rpar tiet vi vad Cente ch meo ar al g ci n ri om so a gör det gen en äv n e m kyrkan. Vi liga möten n o rs e p P . ga dier och te förlegat ss, det är in re för sp an er p pap kan stå ut nske vi inte ka får n i V na . ro ta co och pra da på kaffe len ål h us h Ica och bju ll ti t a sig direk d n vä bra t en se, m lådor är et lappa post t på at e m d o gen aldeltagan Ett ökat v alternativ. ktigt. är väldigt vi alla nivåer

Lars-Ola Westerlund, Miljöpartister i Svenska kyrkan (MPSK), Deje – Vi satsar på att nå ut med vårt valprogram genom sociala medier och sociala kontakter. Vi gröna i kyrkan betonar solidaritet med skapelsen. Det handlar om omtanken mot kommande generationer, med djur och natur och med världens alla människor.

(MPSK byter senare i år namn till De gröna i Svenska kyrkan) Korsväg 1 | 2021 53

Hur vill du och din nomineringsgrupp göra för att öka valdeltagandet i kyrkovalet?

rr, Sigge Andreas Widekä för rka ky en – rka ky n pe Öp da lan alla (ÖKA), Färge

de personliga – Det viktigaste är att vad det är om n tale sam där mötena, s. Sedan för att vara kyrka här och nu, ka - en kyr pen arbetar vi för att Öp s i flera era ent res rep , kyrka för alla ska t. vale här det i ar församling

– Men fler röstar. Det går åt rätt håll.

I det förra kyrkovalet röstade 19 procent, det är rekord. Valet dessförinnan röstade 12,8 procent. Men kyrkovalet har ett lågt deltagande jämfört med de allmänna valen. I det senaste riksdagsvalet röstade 87 procent och i EU-valet 55 procent.

Lågt valdeltagande påverkar mer än legitimiteten. Det gör också att en ny grupp som lyckas mobilisera sina väljare snabbt kan få stort inflytande.

POSK i Kristinehamn är ett tydligt exempel. De gick från 0 till 40 procent av rösterna i förra valet och blev församlingens största nomineringsgrupp.

– Vi gjorde en bra valrörelse, syntes ute och var tydliga med vad vi ville. Vi fick medlemmarnas förtroende, säger Sofia.

Precis som det är tänkt i en demokrati. Men när valdeltagandet är lågt blir också trösken till makten låg.

– Det kan utnyttjas av grupper som har andra motiv än intresse för kyrkans verksamhet. Så är det.

Att motivera medlemmarna att gå och rösta på den nomineringsgrupp de vill ska styra kyrkan är därför en viktig uppgift för alla.

Hur ska det gå till?

Återigen, de tre är helt eniga: – Vi måste synas där människor är. Både på sociala medier och utanför mataffären. Och vi måste tala om vad vi vill med kyrkan. På ett begripligt sätt.

Text: Helena Söderqvist Foto: Øyvind Lund Lennart Berglund, Fria liberaler i Svenska kyrkan (FISK), Töcksfors – Engagemanget för kyrkans plats i samhället är det viktigaste. Vi måste gå folks väg. Och vara betydelsefulla. Lokalt i Töcksfors har vi cirka 30 procents valdeltagande, det är högt och beror på ett långvarigt och starkt engagemang för helheten. Det ska vi fortsätta med. Kanalerna varierar men budskapet består.

54

Korsväg 1 | 2021

Faktaruta Vem får ställa upp som förtroendevald i Svenska kyrkan?

Personen måste vara myndig, döpt och medlem i kyrkan. Hen ska också vara skriven på en adress i det geografiska område som uppdraget gäller (lokal, regional el nationell nivå).

Vem får rösta i kyrkovalet?

Alla som är medlemmar och senast på valdagen har fyllt 16 år.

Vad röstar medlemmarna på?

I kyrkovalet röstar man på nomineringsgrupper. Valet gäller vilka som ska styra Svenska kyrkan lokalt (församling eller pastorat), regionalt (stift) och på nationell nivå (kyrkomötet).

Vi frågar!

Inga-Karin Ericson

Peter Jansson

Pernilla Tidlund

Varberg

Karlstad

Mangskog

Vad engagerar du dig i?

– Klimatfrågan och Fridays for future. Vi har hållit manifestationer varje fredag i Brunnsparken här i Varberg under ett par års tid. Vi har kunnat fortsätta under pandemin trots att vi inte kunnat ses på plats genom ”Skostrejk för klimatet”.

(Många som tidigare samlades på plats har under pandemin ställt sina skor på torget för att markera sin närvaro.)

Vad engagerar du dig i?

– Jag är med och leder meditationerna i domkyrkan. Vi träffas varje torsdag.

Vad engagerar du dig i?

– Musiken i kyrkan. Jag sjunger i kören och spelar tvärflöjt.

Varför gör du det?

– Ja … Det är väl nästan tvärt om; varför inte engagera sig i vår tids största fråga. Det är klart att man måste engagera sig för klimatet och jordens överlevnad.

Vad betyder det för dig?

– Att få vara med i ett sammanhang. Det finns en särskild kraft i att vara många och arbeta för samma mål. Vi kan inte blunda längre, särskilt när det gäller så här allvarliga saker. Då är det fint att kunna tänka och agera tillsammans. Och man vågar mycket mer när man gör något tillsammans. Vi orkar kämpa om vi engagerar oss tillsammans.

Varför engagerade du dig?

– Det började med det egna intresset, och ett behov av stillhet, fördjupning och inspiration.

Jag kände att det funkade att vara en del av den här gruppen. Efter ett par år deltog jag i en ledarutbildning och sen dess har jag varit en av dem som leder våra tysta meditationer.

Formen, den är ord- och objektslös, passar mig.

Vad betyder det för dig?

– Meditationen är ett viktigt inslag för att få balans och en medveten närvaro i livet. Mitt engagemang som ledare bidrar både till att jag får en kontinuitet i min egen meditation och att jag delar med mig till andra.

Det känns bra.

Varför engagerade du dig?

– För att det var roligt och en naturlig del av livet. Mamma var kantor och tog mig med till kyrkan.

Jag var runt tio år första gången jag spelade flöjt tillsammans med kören.

Vad betyder det för dig?

– Väldigt mycket och på olika sätt.

Musiken är ett band till mamma. När hon dog blev det så tomt och jag orkade inte vara i kyrkan. Men nu har jag hittat tillbaka och det är en trygghet och en glädje.

– Att som i kören samlas runt ett intresse och träffa människor av olika åldrar är så roligt. Jag kan komma trött efter jobbet och lite stressad, är ofta tre minuter sen. Men efter att vi övat och fikat och umgåtts får jag ny energi. Känner mig pigg när jag åker hem. Det är samma känsla som efter en joggingtur.

– Sen tycker jag att musiken är en viktig del i kyrkan och jag vet att den betyder mycket för många. Det är roligt att kunna bidra.

Korsväg 1 | 2021

55

Barnkören Trudelutten sjunger i julbönen från Åmåls kyrka.

Lii Helgesson läser julevangeliet ur den nya barnbibeln.

56

Korsväg 1 | 2021

Stort genomslag för TV-gudstjänst Efter julens TV-gudstjänster i SvT har församlingen och de med­ verkande fått många positiva reaktioner och en och annan fråga från tittarna. Också från människor som säger att de normalt inte brukar följa gudstjänsterna i TV.

J

ulbönen från Åmåls kyrka slog tittarrekord med 845 000 tittare. Kyrkoherden Lotta Cohén blev tv-kändis på kuppen och fick ta emot glada tillrop från kända och okända. I affären, på promenaden, i mail och telefonsamtal. Människor som var imponerade av de fina, varma och professionella sändningarna från Åmål.

Lotta berättar att det var med tudelade känslor som de tackade ja till att låta SvT komma och spela in julgudstjänsterna.

– Jag tycker faktiskt att det är svårt med predikan i juletid, alla kan ju alla texter. Och musiken är så given.

Men Ellinor Wiman, en av församlingens musiker, skrev en sång till den yngsta barnkören, Trudelutten, som Lotta kunde utgå från. ”Om jag ser åt samma håll som Gud, så ser jag dig, och dig och alla andra.”

Och de okonstlade barnen pekar, när de sjunger i julbönen, på församlingsborna som sitter i bänkarna och effekten är slående. Alla blir inkluderade, de som sitter i bänkarna och

de som sitter i TV-sofforna och som just sett Kalle Anka och väntar på Karl Bertil Jonsson. ”Jag tänker mig att det är vad julevangeliet handlar om. Att med Guds ögon se världen, för att sedan möta den med kärlek och värme.

Herdarna gick ut från stallet och prisade Gud för vad de varit med om, berättar Lukas. Herdarna berättade om änglakören och budskapet om världens Frälsare. De gick ut för att berätta om Guds närvaro i världen, till dem som ännu inte ”hört och sett”… att försöka se världen med Guds ögon. Ögon fyllda av kärlek och värme, ögon villiga att sträcka ut en hjälpande hand till den som behöver, ögon öppna för nya möjligheter och en värld där varje människa blir sedd. Om jag ser åt samma håll som Gud ser jag ju dig och alla andra.” (utdrag ur Lotta Cohéns julbön) Genomslaget blev otroligt. De flesta församlingar som fått genomföra TV-gudstjänster kan vittna om samma sak; många, många tittar. Fler än man kan ana.

Korsväg 1 | 2021

57

Lotta, Ellinor och Liam Cotton, som jobbar ideellt med konfirmander och musik, är överens. Det var ett arbetsamt och tidskrävande projekt de varit med om, men verkligen värt det!

– Vi alla har fått personliga hälsningar. Men det har också kommit många reaktioner till församlingen. Också från utflyttade Åmålsbor som glatt sig åt att återse kyrkan.

Några direkta negativa kommentarer har de inte fått. Däremot frågor. Om verkligen alla musiker och sångare var församlingens ”egna”? Varför Bibel 2000 användes? Frågor om altartavlan, om evangelieprocession, om liturgi.

– Så det var också fint, att vi fick svara på frågor, menar Lotta.

Många konstaterade också att de normalt

inte brukar följa gudstjänsterna i TV, men nu tittade. Eftersom de kände en samhörighet med Åmål och med dem som deltog. Att människor kände stolthet över sin bygd och stolthet över dem som deltog, speciellt barnen!

– Eftersom inspelningarna skulle göras samtidigt som vi har en pandemi, så såg vi ju bara de delar där vi själva var med, berättar Ellinor.

Texterna spelades in för sig, psalmsånger för sig och körerna för sig.

– I vanliga fall när vi förbereder en gudstjänst har vi en röd tråd, men nu skulle vi ju göra pusselbitar som sen produktionsbolaget skulle sätta samman till en helhet.

– Det kändes märkligt, men därför var det så glädjande att det blev så bra. Att det verkligen kändes som en helhet, att det var på riktigt när det sedan sändes.

Allt detta blev extra tydligt för kyrkoherden själv som insjuknade i Covid-19 när inspelningarna skulle börja.

58

Korsväg 1 | 2021

fungerar, menar Lotta, » Detdet tarär såsinevangeliet egen väg.

– Jag var så ledsen, tyckte verkligen det var sorgligt att jag inte skulle få vara med, berättar Lotta. Så jag är verkligen tacksam att produktionsteamet kom tillbaka tre veckor senare och spelade in min julbön!

Förberedelserna för TV-gudstjänsterna har varit omfattande. I nästan ett års tid har framför allt musiker och sångare övat. Först trodde man att Åmåls sändningar skulle visa adventstiden, men sedan ändrades det till julen.

– Jag blev superglad, utbrister Liam, jag som inte behövde bekymra mig om allt det administrativa. Jag kunde verkligen njuta av att jobba med all julmusik. Nu blev TV-inspelningarna en bonus, i avsaknad av all den musik vi brukar göra i december.

– En konsekvens blev också att, när pandemin ställde allt på ända, så drog vi ungdomar ihop olika gäng, vi hängde i olika kyrkor och platser och spelade in. I december startade församlingen en Youtubekanal och trots att det inte gjorts mycket reklam så har ändå väldigt många sett inslagen. Femtusen människor såg sändningen från en grotta i Fröskog med Åmåls lucia och fler än tusen såg inspelningen ”Musik i julnatten” inspelad i Tösse kyrka.

Också Ellinor gläder sig åt inspelningarna.

Varje kör blev renodlad, fick ha sin egen scen och barnen fick vara ifred. Många, många har hört av sig med glädje över allt det barnen förmedlade, att de var sig själva, självklara.

Flickan som drar i klänningen, pojken som hänger på altarringen, flickan som tar av sig diademet.

och det kändes så viktigt nu när många inte fick gå till kyrkan, att de kunde se och höra barnen.

Att låta barnen vara med i gudstjänsterna, i tv-sändningarna, blir det för vår skull, för oss som tittar. Eller är det för barnens egen skull?

– Båda delarna, säger Ellinor. Jag vill lära dem sångteknik, vill att de ska vara stolta att de lärt sig sjunga. Jag vill möta dem med respekt.

– Men tron är också viktig, så jag är noga med vad jag väljer för texter. Jag undviker ”troende” sånger, som ”Jag älskar Jesus, yeah, yeah”. Då har jag hellre en text som rymmer både tro o tvivel. När jag själv skriver texter väljer jag hellre: Jag får tro, istället för Att jag tror.

Johannes Söderberg, producent på SvT för

gudstjänsten poängterar att han inte vill göra ”evangelisations-tv”, utan vill skildra det som sker. (Se separat artikel). Men med tanke på den stora spridning som programmen fått, så blev det kanske evangelisation ändå?

– Det är så evangeliet fungerar, menar Lotta, det tar sin egen väg. Detta visar på styrkan i evangeliet, att det når ut. Vi svenskar är ju väldigt försiktiga av oss, man smygtror hellre än säger öppet att man är troende. SvT:s gudstjänster inbjuder till detta, att man får smygtro! Får känna glädje och få stärka den lilla tro man har.

Text: Agneta Riddar Foto: Johannes Söderberg

I församlingen har man pratat mycket om körtrappan, att körerna ska omfatta alla åldrar. Och det blev nu tydligt i sändningarna.

– Barnen går rakt in i hjärtat, menar Ellinor

Korsväg 1 | 2021

59

Johannes Söderberg vid tv-kamera. Foto: Max Wahlund.

Trovärdighet berör?

Vad har den amerikanska presidentinstallationen och SvT:s gudstjänster och helgsmål gemensamt. De för­ medlar en trovärdighet som berör. För producenten Johannes Söderberg är just beröring är ett huvudord.

60

Korsväg 1 | 2021

är en homo religiosus, » Jagalltsåtroren attreligiösmänniskan människa.

D

et kanske är en paradox. Att i Sverige, som sägs vara det mest sekulariserade landet i västvärlden, sänder Public Service sextio gudstjänster om året i SvT. Betydligt fler än våra grannländer.

Dessutom sänds, sen 50 år tillbaka, en Helgmålsringning varje lördag med ca 350 000 tittare!

– Vårt uppdrag är att sända från olika platser i hela landet. Vårt uppdrag är också ekumeniskt, berättar Johannes Söderberg, präst och producent sen trettio år tillbaka. I takt med att det nya mångfaldiga Sverige vuxit fram så följer vi vårt religionsuppdrag allt bredare!

– Vi visar på ett Sverige med denna mångfald. Vi visar judiska och muslimska högtider, vi sänder från frikyrkor, från katolska och ortodoxa kyrkor, likaväl som från Svenska kyrkans kyrkor från norr till söder.

Johannes betonar att redaktionen inte är ute

efter att göra evangelisations-TV utan man vill skildra det liv som finns, det liv som redan pågår i offentliga rum, som finns i det samhälle som Public Service ska bevaka.

Men har tron någon plats i det offentliga samtalet? Eller finns den bara i de speciella rummen? Tron som uteslutande privat, som inte ska torgföras offentligt?

– Jag tror att människan är en homo religiosus, alltså en religiös människa. Det finns i människans väsen en dragning till det transcendenta, till det som finns bortom. Vad finns bortom stjärnrymderna, vad finns bortom det vi kan se och mäta? Den känsligheten finns kvar, men det religiösa språket har gått förlorat.

– Vi kan mötas i en längtan, eller i en känsla

av att det finns något större. Men om vi inte kan dela språket längre, hur ska vi då kunna mötas?

Vi möts i vårt samtal om trons plats i det

offentliga rummet dagen efter Joe Bidens installation som USA:s president. En installation som präglades av mängder med kristna förtecken, med böner och hänvisningar till Bibeln.

– Vi svenskar blir ju lite frågande till det starka religiösa inslaget, vi förstår inte vad det står för. Vi förstår inte att det faktiskt tillhör den amerikanska självbilden. ”In God we trust” står det ju till och med på dollarsedeln och det kommer till uttryck en sådan här dag.

– Baksidan av detta är ju det majoritetsanspråk som installationen indirekt visade på.

I Sverige har vi inte längre ett enhetssamhälle och Johannes menar att det är viktigt att bejaka mångfalden.

– Men hur kan vi på ett trovärdigt sätt kommunicera religionens ärende så den berör människor? Det ärende vi har om ett gott budskap, om att ljuset vinner över mörkret och att godheten vinner över ondskan. Trots allt!

– Beröring är ett huvudord för mig. Det är fascinerande att den amerikanska installationshögtiden berörde oss starkt. Det beror nog mycket på att Joe Biden själv var trovärdig, när han till exempel talar om förluster i livet och alla vet hans berättelse om egna förluster av hustru och barn. Det finns en klang i honom, som är trovärdig. Den klangen har intresserat mig när vi producerat våra gudstjänster och helgsmål. Den klangen går alltid bortom de talade orden och kodas intuitivt, inte minst av människor som inte ingår i en religiös kontext.

Korsväg 1 | 2021

61

Johannes Söderberg inifrån OB-bussen, sändningsbussen. Foto: Per-Ola Hellberg.

Om vi fortsätter att jämföra oss med det

amerikanska samhället så utstrålade installationshögtiden en trygghet i tron. Tron som fortfarande är en självklarhet, på ett sätt som den inte är i Sverige. Men om tron bara är en privatsak och vi dessutom förlorar språket, hur ska då människans längtan efter en mening kunna mötas? Hur blir trons roll i vårt framtida samhälle?

– Jag tror den kommer förändras, tilltalet och språket kommer att förändras. Jag hoppas man också släpper in de teologiska perspektiven på ett samhälle, på en demokrati, på en existens i kultur- och samtidsdebatterna.

– Jag skulle gärna se att teologin blir alltmer ”rumsren”, att den tas tillvara som en resurs och inte anses irrelevant. Som någon sa, det där med Gud, det är lite genant. Mest beroende på att vi saknar uppdaterad kunskap, tror jag. Vår självbild är egocentrisk och hela vårt

62

Korsväg 1 | 2021

projekt av självförverkligande gör teologin umbärlig. I det svenska välfärdsbygget fanns ju också tanken att tron på Gud skulle tyna bort, han behövdes inte mer …

– Men Gud är större, större än våra begrepp, större än våra parametrar. Det är ju just detta som provocerar, att vi inte kan greppa tillvaron. Vi kan inte förklara Gud, det tillhör Guds väsen.

– Jag skulle gärna se en större tolerans för att det religiösa perspektivet är relevant. Vi har så mycken kunskap, men så lite vishet.

Teologins närvaro i den allmänna samhällsdebatten skulle kunna tillföra en existentiell dimension som vi helt saknar idag.

Helgsmålsringningen är en av de äldsta, ännu

sändande programtitlarna i Sveriges Television. Programmet har sänts varje lördagskväll i femtio år! De första programmen var

annorlunda mot idag. Klockringningen hördes genom hela programmet och det visades bara bilder från kyrkans exteriör och ”radioprästen” Gunnar Dahmén med flera berättade kort om kyrkan och läste söndagens bibeltext.

Idag sänds fortfarande programmen från många av landets kyrkor med medverkande från den egna församlingen, men även från livets egna ”vardagsrum” som ett sjukrum, ett fängelse, i bildkonsten.

Tittandet har fortsatt vara hög genom åren, mellan 200 000 och 400 000. En förklaring kan vara bra sändningstid, lördagar strax före kl 18, en annan det korta formatet. Fem minuter.

– Klockklangen rör vid något tidlöst i vår postsekulära samtid, menar Johannes. Det binder samman rötter och sammanhang, långt över generationsgränser och tid. Intresset för programmet tillmötesgår kanske även ett

tidlöst och urmänskligt behov av en stunds stillhet och eftertanke. Av att ta en paus.

Pandemin har självklart påverkat, både ut-

budet och tittande. Tittandet har ökat, under julen till exempel slogs rekord på löpande band. Julbönen från Åmåls kyrka sågs av 850 000 tittare!

– Våra gudstjänster under förra året har även blivit ett slags tidsdokument, ett trovärdigt dokument av den här epoken. En coronatillvaro med tomma bänkrader, men ändå med nerv och känsla. Program som fortsätter att beröra.

Text: Agneta Riddar

Korsväg 1 | 2021

63

Krönika | Gert Gelotte

Predika alltid …

D

et är vad vi gör med vår tro som är viktigt, inte vad vi säger om den.

Detta gäller såväl inåt mot kyrkans medlemmar som utåt mot samhället runt oss. ”En gemenskap omkring ordet, dopets bad och nattvardsbordet”. Hur vinner vi människor för det? Genom att vara relevanta. För ögonblicket ser det inte så bra ut.

Svenska kyrkan befinner sig i tre kriser samtidigt, medlemskris, ekonomisk kris och identitetskris.

Förra året valde 54 440 personer att lämna Svenska kyrkan. Svenska folkets exodus ut ur Fädernas kyrka är en årligen återkommande nyhet. Medlemsstatistiken presenteras i januari varje år med en djup suck i Kyrkans Tidning och texter på temat vad skall vi ta oss till för att nå ut med vårt budskap?

Fast i år var det lite annorlunda. Sucken fanns där, men närmast av lättnad.

Det blev inte så illa som prognoserna varslat om. Inte så illa som bottenåret 2017 då 96 578 svenskar lämnade och faktiskt lite bättre än genomsnittet för 2000-talet som är 60 863 utträden.

Samtidigt finns inträdena att glädja sig över. Dock i snitt bara en tiondel så många som utträdena. Men liten tröst är också tröst och bra förklaringar finns.

64

Korsväg 1 | 2021

Den givna är att Svenska kyrkan inte längre får sina medlemmar serverade av staten. Varenda en måste övertygas, antingen att bli medlem eller att stanna kvar. Då är det kanske inte så illa som det ser ut.

Står sig de dystra prognoserna kommer ändå nästan hälften av svenska folket att vara medlemmar av Svenska kyrkan år 2030. För en organisation med frivilligt, inte helt billigt medlemskap är det en anmärkningsvärd siffra.

Ingen annan kommer i närheten.

Men trots alla dessa medlemmar är Svenska kyrkan i djup ekonomisk kris.

Som gift med en kyrkorådsordförande kan jag inte undgå att förstå varför.

Med färre medlemmar följer krym-

pande ekonomi. Samtidigt krymper inte uppdraget. Alla, även icke medlemmar, förväntar sig att Svenska kyrkan skall finnas över allt, dygnet runt, ständigt redo när hon behövs.

I själva verket ökar uppdragets omfång. I en storstad som Göteborg är det inte socialtjänsten utan kyrkorna och deras frivilligorganisationer som håller i folkhemmets sista skyddsnät. Det är till kyrkan den hemlöse och hungrige vänder sig när ingen annan hjälper.

Dilemmat blir extra tydligt i församlingar och pastorat som Nylöse med få

betalande medlemmar, många kyrkobesökare och oändliga behov av allt från gemenskap till matkassar och hjälp med myndighetskontakter.

Med medlemskris följer också en existentiell kris, fördjupad av ett snabbt avtagande intresse för gudstjänstlivet.

Det som anses förverkliga kyrkans huvuduppgift och egentliga uppdrag – att sprida Guds ord och uppmuntra oss att leva som Jesu lärjungar.

På 25 år har antalet gudstjänstdeltagare halverats och statistiken för dop, konfirmation, vigslar och jordfästningar är ingen uppmuntrande läsning.

Så vad är det som Svenska kyrkan gör fel? Är det teologin, ordvalet? Som jag uppfattar krisdebatten är det många som anser det. Själv deltog jag för några år sedan i en studiecirkel som mynnade ut i ett försök att rädda arvssynden, att göra den begriplig för människor för vilka teologins språk och symbolvärld är obegriplig och därför ointressant.

Mitt bidrag blev till sist en fråga: Till vad behöver vi arvssynden? Det lilla barnet som skall döpas är ju bortom synd och skuld, moraliskt sett ett vitt papper, ett oskrivet blad.

Kan nya ord göra kyrkan relevant?

För en del, kanske. Vi är ju trots allt några stycken som gärna vrider och vänder på vår tro i teologiska termer.

Men för det stora flertalet tror jag inte teologi, gammal eller ny, kan göra kyrkans budskap mer relevant. För världen omkring oss är det inte hur vi formulerar vår tro som väcker nyfikenhet. Det helt avgörande är hur vi lever vår tro.

”En gemenskap omkring ordet …”

Vilket ord? Vad är det för ett ord som skall samla oss till en gemenskap? ”Ordet” kan förstås som en formu-

lering, en trosbekännelse eller som bibeltexten. Men som jag ser det är ”ordet” framförallt Guds tilltal, alltså Jesus och en gemenskap omkring Jesus är något helt annat än en gemenskap kring den ena eller andra trostolkningen.

I varje fall om vi med trostolkning menar formuleringar i ord. Men det behöver vi inte mena. Att antalet gudstjänstdeltagare sjunker innebär inte att färre människor går i kyrkan. Massor av människor går i kyrkan, fast på lite andra sätt.

Själv går jag gärna i högmässan, men bekänner min tro gör jag hellre på en pilgrimsvandring eller med ett pass som volontär.

Tända ljus, sjunga i kör, lyssna på musik eller bara sitta en stund i en tom kyrka är också en trosbekännelse.

Handlingar och symboler är långt viktigare än ord för många kristna, kanske flertalet. Bejaka det och fler kommer att finna kyrkan relevant.

Så en natt när jag har svårt att sova bläddrar jag i ett nummer av Kyrkans tidning. På sista sidan längst ner till höger ser jag Cimabues berömda porträtt av Franciskus och bildtexten, ett citat: ”Predika alltid, om nödvändigt med ord”.

Exakt! Det är ju det jag vill säga och nu har jag sagt det.

Gert Gelotte Journalist, krönikör och ledarskribent

Korsväg 1 | 2021

65

Jag kallade mig inte kristen – jag såg mig som politisk Anna Ardin har i tio år levt skuggan av Assange. Men det är inte det som lett Anna till den kristna tron.

– Jag tror att det sätt som jag är kristen på egentligen är det vanligaste, säger Anna. Gud finns och han har en kärlek och en uppgift för mig.

S

tödet Anna Ardin fått, sen hon klev fram ur Julian Assanges skugga, har varit så massivt, så stort att det inte länge funnits utrymme för hatarna.

– Under den svåra tiden visste jag att Guds nåd bygger på sanningen, på en djupare form av rättvisa. Att Gud ser vad som är sant och inte är det. Det hjälpte mig mycket.

Anna berättar om att när hon utsattes för övergrepp, när hon sen gick till polisen och sen drabbades av detta enorma hatdrev, så fanns också självrannsakan där. Borde hon gjort annorlunda, var det egentligen hennes fel? Då, när hon kände sig alldeles ensam, att ingen stod på hennes sida.

– Men nu, när jag fått chansen att berätta, så visar det sig att det finns rättvisa domare också i den här världen!

Några veckor har nu gått sedan Anna Ardin

klev in i TV-sofforna och berättade att hon var en av de två kvinnor som anmälde Julian Assange för sexuella övergrepp. Om hur några dagar sommaren 2010 kom att förändra hennes liv totalt. Om hur hon i tio års tid varit utsatt för ett fullkomligt osannolikt drev av hat, hot och konspirationsteorier.

Bakgrunden är att Julian Assange, förgrundsgestalt i organisationen Wikileaks, bjudits in till ett seminarium i Stockholm av Kristna Socialdemokrater, Broderskapsrö-

66

Korsväg 1 | 2021

relsen (numera Socialdemokrater för tro och solidaritet). Wikileaks hade nyligen släppt hemligstämplade dokument som avslöjade grova krigsbrott i Irak och Afghanistan.

Visselblåsarsajten visade filmklipp där amerikanska militärer skjuter civila irakier från en helikopter. Anna arbetade för de kristna socialdemokraterna och av säkerhetsskäl ville Assange bo hemma hos henne.

Boken I skuggan av Assange – mitt vittnesmål är utformad som en dagboksberättelse. Den finns också som ljudbok, där Anna själv läser.

Effekten är stark, som lyssnare kommer jag Anna oerhört nära. Hennes ambivalens av närheten till Assange i den lilla ettan, sorgen över en tidigare brusten relation, solidariteten med Wikileaks, glädjen över det massmediala genomslaget av seminariet, övergreppen, tvekan inför polisanmälan och dess konsekvenser.

Fortsättningen är nästan outhärdlig. I tio år

väntar Anna på att det ska bli rättegång, en rättegång som aldrig blev av. Då ger hon ut sin bok och där beskriver hon hur hennes liv rasade samman. Drevet mot henne i sociala medier är som en storm, hon utses till Sveriges mest hatade kvinna, journalister väntar på henne på jobbet, hon tvingas flytta ut ur sin lägenhet.

Drevet pågår globalt och sträcker sig över

flera år. Varje gång något nytt händer kring Assange, hans vägran att vittna, hans vägran att infinna sig till polisen, hans tillflykt till någon ambassad, då blåser stormen åter upp.

När hotbilden är som starkast skickar polisen henne utomlands, det kostar mindre än livvaktsskydd. Med färgat hår och en vän vid sin sida gömmer hon sig i Barcelona.

De svåra åren har också innehållit annat.

Anna har gift sig, fått två barn och utbildat sig till diakon. Just nu forskar hon på Ersta Sköndal Bräcke Högskola om civilsamhällets förutsättningar att göra avtryck. I fjol kom hennes bok Politisk och profetisk diakoni där hon argumenterar för att kyrkan ska våga bråka när nödvändiga förändringar behövs.

Men det är inte skuggan av Assange som lett Anna till den kristna tron. Trots att hon inte växt upp i ett kristet hem har hon hela tiden vistats i de kristna miljöerna. Kyrkans barntimmar, ungdomsgruppen, körsången.

– När jag gick med i Metodistkyrkan insåg jag att jag egentligen ”varit med” i 16 år, men inte kallat mig kristen. Jag såg mig som politisk.

– Jag tror att det sätt som jag är kristen på egentligen är det vanligaste. Gud finns och han har en kärlek och en uppgift för mig. Den kallelsen känner jag tydligt, även om jag inte haft det där speciella frälsningsögonblicket.

När den då 30-åriga Anna får den framträ-

dande rollen i att arrangera seminariet med Assange har hon många meriter i arbetet för mänskliga rättigheter. Redan i gymnasiet gjorde hon ett specialarbete om nollutsläpp för en klimatorganisation, ett arbete som ledde till jobb i Geneve, anställd av FN. – Jag jobbade som pressekreterare och det blev verkligen en kickstart för min karriär.

De märkte att jag hade kompetens trots att jag bara var 19 år. Jag har fått många chanser under åren, men jag har också tagit dem!

Anna blev utbytesstudent i Sydamerika och lärde sig spanska, för Operation Dagsverke reste hon runt i Honduras, hon gjorde praktik

Gud finns och han har en kärlek och en uppgift för mig, berättar Anna Ardin som utbildat sig till diakon.

på Sveriges ambassad i Argentina, jobbade med ett demokratiprojekt på Palmecentret på Cuba och var involverad i arbete för mänskliga rättigheter i olika delar av världen!

Men hon var inte rustad för hatet. Samma

dag som vi pratar kommer nyheten om att några av Folkhälsomyndighetens framträdande personer utsätts för så mycket hat och hot, Korsväg 1 | 2021

67

Man kan inte vara stark om man inte får stöd av andra

att det krävs polisbeskydd.

Forskare hoppar av på grund av trakasserier.

Annas bok kan avgjort vara en hjälp till andra som drabbas. Genomgående i Annas berättelse är stödet hon får från många medmänniskor. Det är en imponerande lista i slutet av boken med tack till personer som hjälpt till, som varit solidariska.

– Man kan inte vara stark om man inte får stöd av andra, menar Anna. Jag har också lärt mig en strategi, som många andra i politiken redan kunde, att jag inte ska försöka bemöta dem som ger sig på mig.

– De har redan bestämt sig. De har ett mål, de vill krossa mig. Så jag vill inte ge dem mer utrymme, än de redan tagit.

Anna menar att syftet med hatet mot henne

är försök till att tysta henne. Avfärda hennes upplevelse, att hon ljuger. Och även om det skulle stämma, så är Julian Assange en mycket viktigare person än Anna, därför behöver inte han stå till svars.

Men är detta enda grunden för hatet mot dig?

– Nej, det finns en högerextrem ideologi som driver på. En ideologi som bygger på hierarkier, som t ex att män står över kvinnor, vita står över svarta, rationalitet står över känslor.

– När de då vill komma åt mig använder de ofta personangrepp, argument som att jag är ful och en dålig människa som ljuger. De kommenterar min vikt och mina kläder. Men de vill kanske egentligen komma åt mig för att jag är feminist, antirasist eller försvarar mänskliga rättigheter. De får också stöd av att många så gärna vill ha svartvita förklaringar,

68

Korsväg 1 | 2021

när det inte finns utrymme för en gråskala.

Anna vill att det ska märkas

att boken är kristen.

– Vi människor har ju blivit reducerade till maskiner och pandemin har eskalerat detta.

Vi ska producera och konsumera, inte ha sociala kontakter, inte träffas, inte organisera oss. Detta räcker inte för människor, vi blir olyckliga. Vi kan inte leva så, vi har andra behov. Människor kanske tror att tron har blivit irrelevant men det finns religiösa behov.

– Tron är något högre än oss själva, den ger en mening med livet, arbetet och kampen. Här finns både etiska och existentiella frågor som religionen har svar på.

Anna menar att avsaknaden av tron kan göra

att människor söker sig till andra gemenskaper, som den högerextrema.

– Den högerextrema rörelsen har vissa svar på det religiösa behovet. Jag har en plats i den här världen, jag är värdefull för att jag är vit!

Tar vi bort alla människor som inte passar in, så får vi riket vi drömmer om. Därför blir rörelsen stark, de kan känna ett gemensamt hopp för framtiden och den bygger på kärlek till den egna gruppen.

– Jag lyssnade på ett tal av Himmler, där han talade om utrotningen av judar. Det var ett känslosamt tal om att det tyska folket behövde uppskattning för sitt deltagande i ”Den slutgiltiga lösningen”. Av kärlek till det egna folket skulle judarna utrotas!

– Detta är motsatsen till Guds rike där alla får plats.

Text: Agneta Riddar Foto: Joel Nilsson

Vi frågar!

Jacob Gawlitza

Hans Källgren

Sofia Rydell

Mölndal

Kungsbacka

Hönö

Vad engagerar du dig i?

– Jag är engagerad i Fässbergs församling. Jag är en Ung ideell och jobbar främst med konfirmander, men även barn.

Sedan två år har jag suttit med i Svenska Kyrkans Unga Fässbergs församling (SKUFF).

Vad engagerar du dig i?

– Språkcaféet i Älvsåker, där vi möts varje vecka när det inte är corona.

Jag är med och fixar fika, hjälper till med språkläxor och pratar svenska.

Förr var jag engagerad som ledare i Friluftsfrämjandet under många år.

Vad engagerar du dig i?

– Jag är instruktör inom friskvård och har träningspass med avslutande meditation ”Rörelse och ro”, i Hönö kyrka. Jag har också varit engagerad i barngymnastik och sjunger i ett lovsångsteam.

Varför gör du det?

– Jag trivs med att träffa människor, särskilt barn och ungdomar, att prata med dem och lyssna.

Jag stöttar även några tonårskillar från Syrien med läxor och skoluppgifter, det är roligt när jag kan bidra med mina erfarenheter.

Jag har lärt känna hela familjer och varit hemma på mat hos dem.

– När man inte arbetar längre är det rätt roligt att behövas litegrann. Det känns bra att hjälpa till och är väldigt givande.

Varför gör du det?

– Att ta hand om kroppen och själen har alltid varit viktigt för mig.

Genom att inspirera till träning/ meditation hoppas jag kunna sprida rörelseglädje till andra.

Varför gör du det?

– Jag tycker det är kul att träffa ungdomar och kyrkan i Mölndal är en bra plats för just det!

Vad betyder det för dig?

– Kyrkans betydelse för mig är grymt stor. Under de senaste fyra åren som jag varit aktiv som ung ideell, har jag växt mycket som person.

Det har också betytt att jag lärt känna människor från alla delar av landet i lägersammanhang.

Vad betyder det för dig?

Jag gör det för att jag vill, inte för att tjäna pengar eller för att jag måste, och jag blir själv glad. Man mår bra av att vara bussig!

Vad betyder det för dig?

– Ett träningspass är inte bara det fysiska, jag får så mycket mer.

Möten och samtal med människor i ett sammanhang dit man kommer för att ta hand om sig själv på flera plan – det värmer. Jag får själv energi och blir glad. Det är häftigt att kyrkan ger utrymme att jobba med kroppen, som ju hör ihop med knoppen. Mer av detta tycker jag!

Korsväg 1 | 2021

69

Lars-Magnus Olovson har alltid haft ett stort intresse för kyrkklockor. Nu har han gjort en skrift om klockorna i Ljungskile.

70

Korsväg 1 | 2021

Klockorna bär bud Kyrkklockorna bär på historia. De har hörts över nejden genom århundraden och de bär med sig budskap. De kallar till gudstjänst, de ringer in helgaftnar och det nya året, men har också hörts vid brand och ofred, berättar Lars-Magnus Olovson.

D

en lille pojken fick följa med upp i klocktornet. Farbror Berntsson, kyrkvaktmästaren, trampade igång klockorna och sen ställde han pojken på tramporna och de mäktiga klockorna började ljuda över nejden.

– Det var otroligt spännande, minns LarsMagnus Olovson. Jag åkte bara upp och ned och naturligtvis var det farligt. Jag kunde ha trillat ner eller klämt mig, men det tänkte jag ju inte på. Farbror Berntsson höll antagligen i mig …

Sen fick Lars-Magnus klättra upp för den branta trappan och se de imponerande klockorna. Nu har han gjort en skrift om kyrkklockorna i Ljungskile församling, men också om andra klockor, om historik, om klang, om tillverkning.

– Jag är uppvuxen i kyrkan, berättar LarsMagnus. Min pappa Ivar var kyrkvärd i fyrtio år och det har också jag varit i många år. Jag har också en lång tradition av att lyssna på Helgsmålsringningen i radion och då har jag fascinerats av klangen. En gång hörde jag till och med att det var våra egna klockor i Ljungs kyrka som hördes i radion.

Redan så tidigt som i början av 500-talet e Kr, finns det belägg för att den kristna kyrkan började använda kyrkklockor i Italien. I Sverige finns idag minst 10 000 kyrkklockor.

De allra tidigaste klockorna göts på kyrk-

backen, skriver Lars-Magnus. Först gjordes en råform av talg och vax. Formen bakades in i ett lerskal och när leran brändes smälte vaxet och rann ut. Då fick man en tom form i vilken man hällde smält brons. Brons är en legering av framförallt koppar och tenn. Brons är hårt och därför har det använts till kyrkklockor, kanoner, svärd, prydnadsföremål och mynt.

Klockgjutarens viktigaste arbete är att på klockan slipa fram rätt ton. Detta är ett millimeterarbete. Det bildas fem olika toner i klockan, diametern nedtill ger slagtonen och svanken ger övertonerna. Klockan finstäms genom att man filar bort metall från olika ställen. Filspånen ansågs förr ge god bot mot allehanda sjukdomar.

Kyrkklockor kallas ibland Guds basuner och har till uppgift att kalla till gudstjänst. De har också använts vid brand, ofred och för att påkalla uppmärksamhet av något slag. Klockan har på grund av sin storlek, tyngd, form, legeringsmetod och ringningsmetod ofta en kraftig klang som gjort att den kan höras på långa avstånd.

Med anledning av pandemin genomfördes en särskild klockringning i landets domkyrkor på nyårsafton. Klockorna ringde för att hedra dem som gått bort under detta pandemiår och för att samla tankar och känslor kring det som förenar oss.

Från Luleå i norr till Lund i söder ringde

Korsväg 1 | 2021

71

vilken strävan människorna gjorde » Tänk för att kunna ha en kyrkklocka.

samtliga tretton domkyrkor på nyårsafton i tio minuter med start kl. 18.00. Många andra kyrkor förenades också i klockringningen. Även i Ljungskile, när Lars-Magnus satte igång ringningen.

Under åren som gått, sen den lille pojken fick ringa i kyrkklockorna, har Lars-Magnus samlat på information om kyrkklockor.

– Jag arbetade i Tornedalen som veterinär 1978, berättar Lars-Magnus, och läste då om Hietaniemi kyrka som ligger på en udde i Torneälven.

Kyrkan var fram till år 1809 gemensam för människorna på båda sidor om älven. Ryssarna plundrade kyrkan 1716 och tog då kyrkklockan som inköpts 1688. Drygt tio år efter stölden köpte församlingen en ny klocka, för att ersätta den bortrövade. Vid riksgränsdragningen 1809 i Torne älv överläts klockan till den nybildade församlingen i finska Övertorneå. Tio år senare köps en ny klocka in till Hietaniemi kyrka istället för den överlåtna.

1884 får man reda på att den plundrade klockan påträffats i ett slottskapell utanför Sankt Petersburg. Då ber man att få köpa tillbaka sin klocka. Året efter kommer klockan tillbaka som en gåva från storfursten Konstantin Nikolajevitj. Så nu hänger det tre klockor i klockstapeln, storklockan (1820 års klocka), mellanklockan (ryssklockan) och lillklockan.

– Det fascinerade mig mycket, när jag läste om den bortrövade klockan, som kom tillbaka, berättar Lars-Magnus. Tänk vilken strävan människorna gjorde för att kunna ha en kyrkklocka. Så när jag fick tillfälle, för några år sedan, åkte jag upp till Tornedalen och kunde ta en bild den vackra kyrkan och klockstapeln i Hietaniemi.

72

Korsväg 1 | 2021

Inte bara Lars-Magnus har intresserat sig för kyrkklockor. Tomas Sjödin, författare och pastor, har ägnat en hel bok till ett slingrigt sökande efter kyrkklockor och dess ton. En höstklar söndagsmorgon sneddar Tomas över kanalbron i Haga i Göteborg. Klockorna i Hagakyrkans torn ringer som de gjort i långt mer än hundra år. Det är någonting i rytmen, den dova, tunga klangen som får Tomas att fundera: Vad är det som sägs vara klangen av en människa, det som sjunger i själen.

Upplevelsen i Haga blir startskottet på en resa som slutar med en årskonferens för växelringare i den lilla byn Berkswell på den engelska landsbygden och som resulterar i boken ”Ett brustet halleluja”. ”Jag har brett ut skisser över mitt arbetsbord på de klockor jag finner vackrast och konstaterar att dessa skönt ljudande pjäser mest består av tomhet. En kläpp och ett skal. Omgivna av tomhet. Fyllda av tomhet. Också tornet där klockorna hänger är mest bara luft. Men det är just detta överflöd av tomhet som är förutsättningen för klockornas sång, för tomhet är inte enbart brist. Tomhet är också utrymme och resonans. Förutsättningen är att det finns något som ljuder i tomrummet.”

1531 beslöt Gustav Vasa att införa en klockskatt. I det närmaste alla storklockor i kyrkorna skulle tillfalla kronan och smältas ned. Klockskatten i Sverige skulle betala av den ”Lybecksa skulden”. När kungens män skulle hämta klockorna i Dalarna stoppade dalmasarna soldaterna. Detta blev det tredje Dalaupproret, det sk Klockupproret 15311533. Vid den här tiden tillhörde Bohuslän och Halland Norge respektive Danmark så någon klockskatt genomfördes inte i Bohus-

Ödskölts kyrkklocka, den äldsta i bruk varande i Sverige.

(Foto: Vänersborgs museum)

Korsväg 1 | 2021

73

Kyrkklockan i klockstapeln vid Resteröds kyrka.

74

Korsväg 1 | 2021

län. Bohusläns medeltida kyrkklockor smältes ner under mitten av 1800-talet för då byggde man större kyrkor och ville då också ha större klockor. Därför finns det nu bara tre klockor kvar i Bohuslän från medeltiden (Hogdal, Stenkyrka och Forshälla).

I Lars-Magnus skrift går det också att läsa att det finns 92 medeltida kyrkor på Gotland.

2013 spelade Sveriges Radio in en klockkonsert där över tvåhundra av Gotlands kyrkklockor ljöd och över hundra klockare medverkade. En annorlunda konsert som fortfarande finns att lyssna till på SR Play.

Lars-Magnus skriver också om klockaren, en ny yrkesgrupp som skapades under tidig medeltid. Det var klockaren som skulle sköta klockringningen, vårda kyrkorna men som också skulle kunna biträda prästerna. En av effekterna av Gustav Vasas reformation var att mycket av utbildningen i Sverige avstannande.

Uppsala universitet, till exempel, stängdes i närmare sjuttio år. Efter reformationen fick klockaren också ansvaret för att leda sången i kyrkorna. 1686 kom en ny kyrkolag, där klockarna även fick uppgiften att lära svenska folket att läsa. Klockarens betydelse ökade men uppgiften övertogs så småningom av prästerna.

Det finns anvisningar hur kyrkorna kan använda sina klockor, men det finns en stor variation av ringningsseder. De vanligaste ringningarna är: • hel eller halvtimme före söndagens och helgdagens huvudgudstjänst • v id tacksägelse över en avliden, i gudstjänsten • själaringning, dagen efter, eller annan speciellt angiven dag efter att någon avlidit

• s ammanringning vid dop, vigsel och begravningsgudstjänster och i samband med urnsättning • v id helgmålsringning kl 18 på lördagskvällar och helgaftnar • på nyårsafton rings det gamla året ut och det nya in Många kyrkklockor har inskriptioner. Den

äldsta i bruk varande kyrkklockan i landet finns i Ödskölts kyrka i Dalsland. Klockan är troligen gjuten under senare hälften av 1100-talet och det är profilen (bikupeformen) och vissa metallanalyser som daterar klockan.

När inskriptionen tolkats står det: ”Kristus segrar, Kristus regerar, Kristus härskar”.

– Nästan varje kyrkklocka har en inskription, ett budskap till oss som hör klockan ringa, berättar Lars-Magnus. Budskap som förblir dolda för gemene man om ingen av oss som arbetar med inventarierna berättar, beskriver, dokumenterar och fotograferar dessa svåråtkomliga klenoder. Jag tycker att vi från kyrkan har en skyldighet att berätta om våra skatter.

Tomas Sjödin skriver: ”Jag har rört med min hand vid ett Giss.

Hela den 5 280 kilo tunga kroppen vibrerade.

Det var som om alla toner fanns där. Medan jag rörde vid tonen läste jag orden i inskriptionen: ”Kommen, ty nu är allt redo.”

Text: Agneta Riddar Foto: PeO Nilsson

Korsväg 1 | 2021

75

Den 5,5 ton tunga Storklockan i Göteborgs domkyrka, fotograferad av skribenten strax innan den överraskande började ringa.

76

Korsväg 1 | 2021

Klockorna talar sitt språk

D

agarna före nyår blev jag uppring av en journalist på TT Nyhetsbyrån. Han hade talat med flera inom Svenska kyrkan men inte fått svar på sin fråga, och så hamnade han hos mig. Samma dag hade jag skickat ett pressmeddelande om en särskild klockringning i landets domkyrkor. ”Med anledning av pandemin blir det en särskild klockringning i landets domkyrkor på nyårsafton. Klockorna ringer för att hedra dem som dött under detta pandemiår och för att samla tankar och känslor kring det som förenar oss.” Är detta unikt, var journalistens fråga, har det hänt förut att kyrkklockor i landets domkyrkor ringer på detta sätt? Har det hänt sedan krigsslutet 1945? Vilken intressant fråga, blev mitt spontana svar. Det har jag inte svaret på, men jag kan tänka högt tillsammans med dig.

Och så blev det ett samtal om kyrkklockornas språk med journalisten.

Kyrkklockornas uppgift är att kalla människor till gudstjänst. Så gör de och har gjort så länge landet varit kristet. Då och då kommer det frågor om kyrkklockorna kan ringa vid andra tillfällen, och då handlar det oftast om att ringa mot något, som när högerextrema och nazister demonstrerar eller mot kärnvapen etc. Det har hänt vid enstaka tillfällen, men inte samfällt i landet.

Inför riksdagsvalet 2014 väcktes fråga då ett högerextremt parti reste runt i landet och höll valmöten; skulle kyrkklockorna i Karlstads stift ringa då? Dåvarande biskopen i Karlstad, Esbjörn Hagberg, sa klokt att kyrkklockorna ska kalla till gudstjänst och andakt, inte ringa mot något. Så samtidigt som de högerextrema talade på Sandgrundudden kallade Karlstads domkyrka till ljuständning och bön för alla

människors lika värde. Och, som biskop Esbjörn sa, vi bjuder in till andakt och då behöver inte klockorna ringa omotiverat kort tid.

Valarbetarna ville hinna upp från valstugorna på torget för att vara med vid ljuständningen.

Efter tsunamin i Asien 2004 skedde klockringning samfällt i domkyrkorna. Det skedde i samband med att det hölls minnesgudstjänster för katastrofens offer.

Klockringning i det offentliga rummet prövas ibland av miljöförvaltningar, efter överklaganden från privatpersoner. Det brukar oftast sluta med att överklagan avvisas: ”Klockringning från kyrkor är utan tvekan en del av vårt nationella kulturarv och dessutom allmänvanlig i den mening som avses inom miljörätten.”

När jag nyligen läste en bok om Göteborgsutställningen 1923 såg jag till min förvåning att på invigningsdagen ringde kyrkklockorna i Göteborg samfällt. Men då ringde de för och inte mot något. Och när vi som nyinflyttade i Göteborg 2016 gick en guidad tur i tornet i Göteborgs domkyrka satte storklockan omotiverat igång när vi stod nedanför den, men det är en helt annan berättelse …

Utöver kyrkklockorna finns det andra klockor som också kan höras i staden. Karlstads domkyrka och Tyska kyrkan i Göteborg har klockspel i sina torn. I Karlstad klingar psalmer ut över staden två gånger om dagen och i Göteborg ljuder i år Göteborgs jubileumslåt ”Vi vill leva, vi vill dö i Göteborg” av Katarina Hemlin, skriven till stadens 400 årsjubileum. Den senare spelas givetvis kl 16:21 varje dag under jubileumsåret!

Text & foto: Torgny Lindén

Korsväg 1 | 2021

77

Den florentinska liljan – en spännande och bildande bok Mystiken och språkfilosofin i 1400-talets Italien fascinerar Per Starke. Nu kommer den tidigare medarbetaren i Korsväg och stiftsdirektorn i Göteborgs stift med sin debutroman, Den florentinska liljan.

I

tio år har Per Starke arbetat med sin debutbok Den florentinska liljan, som beskriver 1400-talets Europa. En första bok i en serie som ska räcka ända fram till våra dagar. Ett imponerande uppdrag!

– Jag har velat göra en bildningsroman, som ska vara lite lättare att läsa än historieböckerna, berättar han.

Hela sitt liv har Per varit fascinerad av historia. När han läste religionsfilosofi i Uppsala fick han upp ögonen för just 1400-talet och den inspirerande miljö som fanns speciellt i Florens. Med händelser som kom att påverka hela Europas utveckling av bankväsen, utbildning, konst, kultur, ingenjörskonst, arkitektur, filosofi och religion.

Det är ett myller av människor i boken, uppemot hundra historiska personer. Alla personer är sanna (utom två) och de befinner sig på platser och vid tidpunkterna som stämmer.

Däremot har författaren hittat på dialogerna.

– Men deras tankegångar har jag inte hittat på, de har uttalat sig genom böcker och brev.

Boken startar med att ett litet flickebarn föds på studentområdet i Padua norr om Florens 1420. Tre studentkamrater blir involverade, Nicolaus Cusanus, blivande jurist, teolog, filosof, matematiker, diplomat, kardinal och påvevikarie, Paolo Toscanelli, blivande astronom och kartritare och Julianus Cesarini som senare skulle rädda påven att ersättas av ett kyrkomöte.

78

Korsväg 1 | 2021

Nu börjar en vindlande resa genom Florens, Milano, Rom. Men också utblickar till bland annat Konstantinopel (dagens Istanbul) och Dolomiterna. Huvudpersonerna är tre kvinnor, Mariola, hennes dotter Lucrezia och hennes dotterdotter Caterina Sforza.

Cusanus och Caterina är några av de personer

som Per Starke gärna velat berätta om. Omtalade och kända i sina egna länder (Tyskland och Italien), men relativt okända i Sverige.

– Mitt intresse väcktes när jag läste min allra första lilla kurs i religionsfilosofi, minns Per. Det visade sig att min professor, Hans Hof, hade känt min mamma, så han tog sig an mig lite extra och visade mig mystiken och språkfilosofin i 1400-talets Italien. Cusanus fascinerade mig redan då mycket.

Förutom Cusanus med hans radikala syn på påvens makt och kyrkans världsbild och Caterina Sforza som kämpar framgångsrikt mot männens allmakt, bl.a. påven av ätten Borgia finns många personer som kittlar vår nyfikenhet. Michelangelo (skulpturen Pietà i Peters­ kyrkan), Boticelli (freskerna på Sixtinska kapellets väggar), Donatello (Davidstatyn, den första nakna statyn sedan antiken), finans­ imperiet Medici, Leonardo da Vinci, Johannes Gutenberg (tryckarkonstens fader), den heliga Birgitta m fl. ”Vilken fantastisk bred kunskap om 1400-talet. Italien, Florens, konsten och konstnärerna och inte minst den radikala

Under flera år var Per Starke ansvarig utgivare för och skribent i Korsväg. Nu har han gett ut sin debutroman.

teologin, då och idag. För blinkningarna mot dagens situation är väl inte bara något som jag vill läsa in utan är också något medvetet?” skriver ärkebiskopen emeritus KG Hammar om boken.

– Han kanske menar mina beskrivningar av kvinnors starka ställning, språkets möjligheter att tala om Gud och den medvetna religions­ dialogen, tror Per Starke. ”En spännande och bildande bok som håller ihop filosofi och passion. Gång på gång utmanas det beräknande förnuftet av insikt och vishet. Dessutom givande att läsa 1400talets historia ur kvinnors perspektiv” skriver ärkebiskop Antje Jackelen.

Dessa två är inte de enda som ger Per Starke

beröm för hans insats. Bibliotekstjänst, t ex gav Per Starke högsta betyg, ”briljant”, för boken, något som är högst ovanligt för en debutant.

Så visst är det en bedrift han gjort. Förutom att ha studerat teologi i sju år, haft chefsuppdrag i olika branscher, varit stiftsdirektor i Göteborgs stift, ansvarig utgivare och skribent för Korsväg arbetar han nu som chef inom Svenska kyrkan med ansvar för digitalisering och samverkan. Och har dessutom hunnit med att skriva denna bildningsroman.

– Jag har ju hållit på i tio år, förklarar Per Starke! Varje lördag- och söndagsmorgon klockan sju till nio har jag arbetat med den!

– Nu ska boken översättas till turkiska och

sen förhoppningsvis andra språk. Turkiska är naturligt tack vare religionsdialogen i boken och Konstantinopels fall. Trots att muslim­ skräcken var enorm på 1400-talet skriver ändå Cusanus sin roman Om trosfred. Det var stort!

Nu när Per Starke är klar med sin första bok

ska han skriva en bok om varje århundrade fram till idag. Men inemellan ska det också bli en bok om ledarskap, exemplifierad genom Dag Hammarskjöld. I fortsättningen lär det inte bli tio år för varje bok, grunden är redan lagd. ”Gud är en oändlig cirkel vars centrum är överallt och vars omkrets är ingenstans.”

Nicolaus Cusanus Text: Agneta Riddar Foto: Mikael Ringlander

Den florentinska liljan Per Starke Storge Korsväg 1 | 2021

79

Bibelstudium | +Sören Dalevi

Matteusevangeliet på sju dagar

D

e fyra evangelierna är vår kulturs viktigaste böcker. De är viktiga inte bara för att förstå vår kristna tro; evangeliernas betydelse för den europeiska kulturen, de europeiska språken och den europeiska historien är så stor att den är omöjlig att överskatta. Det är genom evangelierna vi får berättelserna om och budskapet från Jesus.

Trots att denne man aldrig reste längre än 30 mil från sitt hem, trots att han aldrig skrev någon bok och trots att han växte upp som en obetydlig snickare i en perifer och avlägsen del av det romerska imperiet, kom han att för alltid förändra världen. Vid sin död runt år 30 hade han inte ens 20 trogna efterföljare, 350 år senare var de 30 miljoner. Hur var det möjligt?

En sak är klar: utan de böcker som vi idag kallar evangelier hade det inte lyckats. Du är med andra ord på väg att läsa en bok som påverkat vårt samhälle på ett mycket omvälvande sätt.

Det är dock ett faktum att fornkyrkan valde att ge oss fyra evangelier och inte ett. Hade vi fått ett enda evangelium hade det på många sätt varit enklare. Vi hade till exempel sluppit motsägelser och olika uppgifter. Vad var till exempel de sista orden Jesus sa på korset? Var det, såsom Markus berättar, Eloi, eloi, lema sabachtani, ”Min

80

Korsväg 1 | 2021

Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” (Mark 15:34), eller var det som Matteus säger, Eli, Eli, lema sabachtani, ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig” (Matt 27:46). Skillnaden är en bokstav: Eloi hos Markus, Eli hos Matteus. Anledningen till Matteus rättelse är versen direkt efter, där några tror att Jesus ropar på profeten Elia, och då är formen Eli mer trolig.

Men Lukas ger oss helt andra slutord från Jesus, ”Fader, i dina händer lämnar jag min ande” (Luk 23:46), medan Johannes ger oss: ”Det är fullbordat” (Joh 19:30). I Jesusfilmer brukar man i normalfallet lösa detta genom att låta Jesus säga allt detta i följd. Men poängen är: det ligger en styrka i att vi fick just fyra evangelier, och inte ett.

Evangeliernas mångfald är ett budskap i sig, som vi ibland tenderar att bortse ifrån eftersom vissa av oss tycker att avvikelser och skillnader är till för att släta över.

Kristendomens tidiga kritiker var inte sena att påpeka motsägelserna. Förutom den romerska statens förföljelser hade de kristna även det intellektuella etablissemanget emot sig. Riksfilosofen Celsus kallade kort och gott kristendomen för ”en religion för dumma”. Men kristendomen blev framgångsrik trots detta motstånd. Det

Litterär struktur

Matteusevangeliet har en antik berättelsestruktur. En sådan utmärks av en tydlig början, mitt och slut som i sig vill kommunicera ett budskap till läsaren. I början på evangeliet betonas Jesus judiskhet: son av David, son av Abraham (1:1). Men i slutet av evangeliet är det det universella som betonas: gå därför ut och gör alla folk till lärjungar (28:16). Och om man går till det som verkar vara mitten av evangeliet, kapitel 15: 21-28, så kommer man till berättelsen om den kananeiska kvinnan. Hon är icke-jude, så Jesus vägrar hela hennes dotter, men kvinnan argumenterar med Jesus, och får Jesus att ändra sig: han helar hennes dotter. Det hela liknar ett judiskt bibelstudium för två personer (som inom judendomen kallas för ”Chevruta”) och där Jesus och den kananeiska kvinnan gemensamt kommer fram till en ny tolkning av de

Illustration: Marcus-Gunnar Pettersson från Barnen bästa bibel

kristna budskapet vände sig till alla, och var så enkelt så att vem som helst kunde ta det till sig. Men inte nog med detta. Samtidigt var några av samtidens skarpaste hjärnor kristna, och förmådde formulera en kristen teologi som gick på djupet, och som kunde förklara och försvara kristendomen på ett intellektuellt hederligt sätt. Det fanns sålunda en innehållslig bredd och spets i kristendomen, som gjorde den extremt enkel och ändå intellektuellt genomreflekterad på en och samma gång. Det fanns så att säga en trons jordmån att växa i. Min förhoppning är att du efter att ha läst Matteusevangeliet ska få en känsla för denna trons jordmån.

gamla texterna. Alltså: i början är Jesus jude och bara till för judar, i mitten så vänder det, och i slutet: gör alla folk till lärjungar. En tillfällighet?

Matteus har även på andra områden en tydlig struktur som binder ihop början med slutet av sitt evangelium.

Till exempel citeras i början av Matteus (1:23) profeten Jesaja, där det står att hans namn ska vara ”Emmanuel, det betyder Gud med oss”. Det blir lite förvirrande för läsaren, eftersom barnet direkt efteråt får namnet Jesus. Vi får vänta ändå till slutet av evangeliet innan vi förstår innebörden av ängelns ord, där Jesu sista ord ju just är: ”Och jag är med er till tidens slut”. Detta kallas på fint, retoriskt språk för en inclusio, där författaren binder samman början och slutet av sin berättelse. Med andra ord: det första som sägs om Jesus i evangeliet är att han ska vara Emmanuel, som betyder ”Gud med oss” (1:23), det sista som Jesus säger i evangeliet är att han skall vara med oss (28:20, d v s

Korsväg 1 | 2021

81

Emmanuel). Den noggranne läsaren kan dessutom notera att detta med Jesu närvaro bland de sina – Gud med oss – är en frekvent återkommande tanke i Matteusevangeliet (se till exempel 17:17, 18:20 och 26:29). Detta är, menar jag, så tydligt att det inte kan vara någon tillfällighet.

Men hur läsa Matteus?

Matteusevangeliet har historiskt sett varit ett av Bibelns mest lästa evangelier. Här finns den välkända Bergspredikan med, här finns den gyllene regeln (”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem”), här finns Vår Fader, här finns de välkända sändningsorden i kapitel 28 (som man under 1800-talet kom att kalla ”missionsbefallningen”), här finns de välkända hänsyftningarna till Gamla testamentet.

Inom judendomen läser man de fem Moseböckerna under ett år. Man börjar med Första Moseboken någon gång under tidig höst (startdatum är olika från år till år, eftersom judarna följer månåret), och ett år senare är de klara.

För att detta ska bli möjligt läser man någonstans mellan fem till sex kapitel per vecka. Och varje sådan veckoläsning, bestående av fem till sex kapitel bibeltext, kallas för parasha.

Det är den strukturen jag tar med mig när jag nu vill utmana dig – eller er, om ni läser detta i en bibelstudiegrupp – att läsa Matteusevangeliet under sju träffar. Sju är som bekant ett heligt tal inom såväl judendom som kristendom, det är det fulländade talet.

Det är dessutom ett tal som är viktigt

82

Korsväg 1 | 2021

för evangelisten Matteus själv, faktum är att evangeliet redan i kapitel 1 börjar med en betoning av sjutalet. Matteusevangeliet lämpar sig dessutom, lämpligt nog, att dela in i sju delar.

De allra flesta människor under antiken kunde inte läsa eller skriva.

Det gjorde att man i normalfallet hörde evangeliet läsas. I gudstjänsten, men också vid andra möten som de kristna hade. Matteusevangeliet tar cirka fyra timmar att läsa högt. I normalfallet läste man med andra ord inte hela evan­ geliet på en gång, utan man tog nog med sig det judiska sättet, parasha, att dela upp texten. När du nu därför läser Matteusevangeliet uppdelad i sju delar blir du således del av en tradition som går flera årtusenden tillbaka i tiden.

Sören Dalevi Biskop i Karlstads stift

Så läser du Matteusevangeliet på sju dagar: Dag 1: Kapitel 1-4, Messias är här Dag 2: Kapitel 5-9, Messias i ord och handling Dag 3: Kapitel 9-11, Att vara lärjunge Dag 4: Kapitel 12-16, Motståndet mot Jesus Dag 5: Kapitel 16:21-20, Gud tänker annorlunda Dag 6: Kapitel 21-25, Kungen är här Dag 7: Kapitel 26-28, Han är inte död, Han lever På Svenska kyrkans webb finns min läsguide till hela Matteusevangeliet, med kommentarer och samtalsfrågor. Du hittar den här: www.svenskakyrkan.se/karlstadsstift/ bibelguide---matteusevangeliet

aktuella böcker

Fyndiga illustrationer

Att låta sig beröras

Som 8-åring läste jag Anne de Vries Barnens Bibel första gången. Min lillebror fick den när han döptes. Detta var på 60-talet. Då fanns det ju inte så mycket media för barn som nuförtiden. Men jag minns att den läsningen satte outplånliga spår i mitt barnasinne. Bibeln är ju inte en barnvänlig bok i originalskick men de Vries lyckades med att återberätta på ett fantastiskt sätt tycker jag och framför allt så undvek han inte de svåra delarna av historien.

Karlstads biskop Sören Dalevi har tillsammans med illustratören Marcus-Gunnar Pettersson gjort en ny Barnbibel. Sören som doktorerat på barnbiblar har på ett fint sätt knutit ihop gamla och nya testamentet genom att börja med Jesus födelse och låta Maria och Josef återberätta Gamla testamentet för Jesus under flykten till Egypten. Det gör boken till en helhet. Sören undviker inte de svåra berättelserna om brodermord, syskonrivalitet, krig och förföljelse. Men jag saknar berättelsen om Abraham och Isac.

Marcus-Gunnars bilder är vid första anblick ovanliga och lite röriga, men när man tittar närmare så är de inkluderande och innehållsrika. Framför allt tycker jag om att bilderna blandar gammalt och nytt. Det dyker grävskopor när Babels torn byggs och moderna soldater bredvid de gamla romerska soldaterna. Detta är ju i god tradition tillsammans med våra gamla kyrk- och dalmålningar. Illustrationen av vandringen genom döda havet är fyndig.

Jag ser fram emot att Barnens bästa bibel läsa Barnens bästa bibel tillsammans med våra Sören Dalevi barnbarn.

Votum förlag

Det finns böcker man börjar läsa och som under läsandet växer till något större än en litterär upplevelse, som bjuder in till nya rum och insikter man knappt visste att man längtade efter. Beröringen är en sådan bok. Och jag tycker oerhört mycket om den och kan bara uppmana: läs!

Dansk-norska författaren Ellen Merete Wilkens Finnseth gör som många före henne, exempelvis Peter Halldorf – söker sig till kyrkans tidigaste fäder och mödrar för att få vägledning. Hon börjar på 300-talet då frågan om Jesu natur, sann Gud och/eller sann männi­ ska, var som intensivast, då den teologiska diskussionen ledde fram till Nicenska trosbekännelsen.

Samtalen från denna tid lyfter hon in i sitt eget liv, sin egen kamp mellan tvivel och tro. Hon gör det öppet och ärligt. Det är inte fråga om teologiska tankemodeller, utan en brottning på liv och död, och hennes slutsats är att vi inte behöver vara rädda om vi hamnar i ett ”töcken”, att ”erfarenheten av mörker och vilsenhet inte behöver vara tecken på att vi har gått vilse och är övergivna av Gud”. För ”paradoxen är att detta mörker bara visar sig för den som har hjärtats kompass inriktad mot Gud”.

Den som vandrar i sin längtan kommer förr eller senare till ett öknens tomrum, där vi bara kan vänta på att den Andre söker upp oss.

Och, som hon skriver, Beröringen till syvende och sist handlar inte trons vandEllen Merete Wilkens ring om tankens insikt Finnseth utan om att låta sig beröArtos ras, bortom våra krav på kontroll och rationalitet.

Gunilla Lindén

Lasse Bengtsson

Korsväg 1 | 2021

83

aktuella böcker

En vandring genom fastan

Dikter om tron

Maria Küchen tar oss med på en vandring genom fastan med utgångspunkt i fastans söndagar och buden.

Hon skriver på ett personligt sätt och bjuder in oss att reflektera över vår relation till Jesus och till våra medmänniskor. Hon väjer inte för sina tillkortakommanden och uppmuntrar oss på så sätt att fundera på våra egna.

Maria lyfter fram Petrus som ett exempel på svek och trofasthet. ”I Jesu händer lägger jag nu allt jag vet om mig själv som gör mig till Petrus, till en trolös vän och klippa”. Petrus fick behålla förtroendet och ansvaret att vara en grund att tro på. Så ser förlåtelsen ut. Skatten läggs i ett bräckligt lerkärl. Större trofasthet kan Gud knappast visa en människa.

Maria lyfter fram vår otillräcklighet och visar på Guds oändliga nåd genom Jesus död på korset. Det Jesus gör kan liknas vid en kvinnas förlossning. Genom kärleken och lidandet föds ett nytt liv fram. Det erbjuds oss alla som är beredda att bekänna våra synder.

När jag bröt mot buden är ett bra hjälpmedel att reflektera över vad i våra liv som behöver genomlysning. Vardagens små bekymmer kanske kan blekna när vi sätter in dem i ett större sammanhang. Vi som kristna har ju ett hopp som många människor idag saknar.

Påsken och våren är en ypperlig tid att förnya vårt hopp.

När jag bröt mot buden Maria Küchen Argument

84

Korsväg 1 | 2021

Gunilla Lindén

Utan att i detta sammanhang hänvisa till specifika undersökningar med precisa siffror, brukar vi lite översiktligt beskriva oss själva ungefär så här: I Sverige lär ungefär 80 % av oss ta avstånd från organiserad religion.

Men ca 60 % av oss är medlemmar i Svenska kyrkan.

Enbart ca 20 % procent säger sig tro på en gud.

Men, långt fler säger sig ”tro på något …”

I sin diktbok Om något finns – i helhet och mångfald, närmar sig prästen och författaren Sven Hillert den längtan, det hopp och den tro som kan tänkas rymmas i detta vårt till synes motstridiga förhållande till tron.

Men, han studerar och forskar inte på frågorna.

Han söker gemenskap kring dem, uppmuntrar till samtal.

Med enkla ord, i korta dikter beskriver han sin tro.

Vad är det för något jag tror på? Och hur ska något vara för att jag ska kunna tro på det?

Vad kan det betyda om något faktiskt finns? I sjuk­ domens tid … Något som ger värdighet.

Vad betyder det att finna något att lita till och hoppas på i svåra tider som dessa.

Helena Jonsson Om något finns - i helhet och mångfald Sven Hillert Proprius förlag

aktuella böcker

Trösteänglar

Låt oss samtala

Då och då får du en bok i dina händer som du vet kommer att följa dig genom livet framöver, en bok som på många sätt förstår dig bättre än vad de människor som omger dig gör. Vem såg mig då är för mig en sådan bok.

Till det yttre är det en liten och vacker bok, skapad av Susanne Dahl och Kent Wisti. Susanne har skrivit de dikter som fyller boken, och Kent står för en kort inledningstext om trösteänglar, samt att han har målat, ritat eller skissat de många bilder som finns vackert återgivna på helsidor. Helheten är i detta fall större än summan av delarna, och ger en upplevelse som går bortom orden, som går på djupet. Som berör.

Detta är en bok för de som drabbats av sorg och smärta i livet, de som drabbats av förluster de inte förstod hur de skulle kunna leva sig igenom. Det är en bok som lyckas sätta ord på det som för de flesta av oss förblev ordlöst. Och som ger tröst, för som det står: ”tröst är erfarenheten av att inte vara ensam”.

Jag vet inget om Susanne Dahl eller vilka de förluster är i vilka hennes dikter bottnar. De behövs inte heller. ”Den sorg jag bär är också sorgen i dig” skriver hon, och det är alldeles sant. Dikterna bjuder på såväl igenkänning som inkänning, och det med ett språk som är både enkelt och precist.

Den gud som ryms i dessa sidor är likt många av bilderna vag i detaljerna, men har en närvaro som blir kvar när allt omkring Vem såg mig då en rasar. Det är den gud Susanne Dahl och till vilken du med en av Kent Wisti dikterna kan säga: ”Om denna bägare inte kan gå Argument förlag förbi mig, drick den med mig.” Och han gör det.

Vår kyrka är en sjungande kyrka. Varje vecka samlas närmare 90 000 människor i alla åldrar för att sjunga tillsammans i församlingarnas 4 500 körer. Körsångarna utgör därmed den största frivilliggruppen i Svenska kyrkan. Så står att läsa i boken Vi älskar att sjunga där Sveriges kyrkosångsförbund presenterar resultatet av sin omfattande körinventering.

Boken bygger på enkätsvar från hela 93 % av Svenska kyrkans körer. Data har samlats in om körsångarnas ålder, hur ofta körerna sjunger, vilken repertoar som används, körernas ekonomi, mm. Vi får veta att antalet körer i Svenska kyrkan har minskat med 19 % på tio år.

Antalet barnkörsångare har minskat med 22 %. Störst är minskningen bland ungdomskörsångarna, 45 %. Vad gör detta med kyrkan på sikt? Pojkar och män utgör endast 22 % av alla körsångare i Svenska kyrkan, varför är det så?

Pandemin är en påfrestande tid för församlingarnas körer som inte får sjunga tillsammans på grund av restriktionerna. Kanske finns nu istället tiden för viktiga samtal om körverksamheten och hur denna kan utvecklas? Hur mycket måste man tro för att vara med i en kyrkokör? Vad längtar vi efter att få sjunga när det äntligen bli dags igen? Vi älskar att sjunga kan föda goda samtal i och om kyrkans körer. Varje kapitel avslutas med reflektioner och frågor för vidare samtal. Låt oss samtala! Ordna en digital träff i kören där ert Vi älskar att sjunga! gemensamma samtal kan bygga goda förutsättRagnar Håkansson och Marita Sköldberg ningar för körframtiden efter pandemin. Vi ber Wessmans Musikoch hoppas att den snart förlag är här!

Frank Lorentzon

Ulrika Melin Lasson, stiftsmusiker

Korsväg 1 | 2021

85

Vänligen | +Sören Dalevi

Att vara kristen idag

V

ad är det att vara kristen? Helt klart har betydelsen av ordet förskjutits. År 1957, i Almqvist & Wiksells bok för småskolans kristendomsundervisning, presenteras kristendomen genom följande tolv teman: 1) naturen omkring oss, 2) trygghet, 3) aftonbön, 4) hjälpsamhet, 5) att dela med sig, 6) att vara aktsam om det som lever, 7) kamratskap, 8) vördnad för gamla, 9) tacksamhet, 10) att tänka på andra, 11) söndag och 12) gudstjänst.

Att vara kristen används med andra ord i betydelsen av att vara en hederlig, juste och rättskaffens människa.

Så beskrivs inte kristendomen idag.

Forskare som Carina Holmqvist-Lied och Karin Kittelmann Flensner har tvärtom visat att detta att vara kristen eller religiös idag ofta står för inskränkthet i skolans religionskunskapsundervisning. Häxbränningar, inkvisition, abortmotstånd, vetenskapsfientlighet och korståg ställs ofta i centrum. Att vara kristen eller religiös i klassrummet är synonymt med att vara konstig. Enbart punkten 3 och punkten 12 från läroboken från 1957 skulle idag kvala in i beskrivningen av kristendomen.

86

Korsväg 1 | 2021

Vad är det som har hänt? Har kristendomen förändrats sedan 1957, eller är det skolans – samhällets – förståelse av kristendomen som förändrats? Du anar mitt svar.

Konsekvensen har blivit en situation där väldigt få vill kategorisera sig själva som kristna. Samtidigt som de flesta etniska svenskar är starkt influerade av kristet tankegods, firar kristna högtider, döper sina barn till kristna namn och vill begravas i Svenska kyrkan.

Och: är medlemmar i Svenska kyrkan.

Hur ska man förstå detta? Forskaren David Thurfjell har försökt. I boken Granskogsfolk (Norstedts, 2020), som bygger på intervjuer med ”vanliga” sekulära svenskar, försöker Thurfjell förstå det han kallar ”sekulariserade svenskars existentiella djuperfarenheter”. En representant för denna grupp är Peter, som Thurfjell intervjuar. Det visar sig att Peter har erfarenheter av att det finns någonting ”vid sidan om”, och att Peter för en dialog med ”någonting”.

Ofta sker det när Peter är i skogen.

Men Peter har mycket svårt att sätta ord på vad det är han talar med. Det är en religiositet som utmärks genom sin ordlöshet.

Biskop Sören i samtal med religionshistoriker och professor David Thurfjell om det outsagda.

Thurfjell konstaterar: ”Jag vill lyfta fram denna ordlöshet för precis som alla tystnader kan den missförstås. Den kan tolkas som ointresse, eller likgiltighet.” Men så är det inte, enligt Thurfjell. Tvärtom ger intervjuerna vid handen att ”upplevelserna faktiskt är djupt meningsfulla och viktiga” för intervjupersonerna. Och Thurfjell konstaterar: ”Det är en gammal sanning att det som berör människor som allra mest ofta förblir outsagt”.

Och det är ofta i skogen som svenskarna går i dialog med detta ”någonting”, visar det sig i Thurfjells intervjuforskning. Uppenbarligen är det många

som känner igen sig i detta, för när Granskogsfolk kom ut vid den här tiden förra året så sålde fem upplagor slut på sex månader. Det är helt enkelt så att det är många som är en del av granskogsfolket.

Jag är själv en av dem. +Sören

För ett samtal mellan biskopen och David Thurfjell om Granskogsfolk, se Karlstads stifts hemsida: svenskakyrkan.se/karlstadsstift

Korsväg 1 | 2021

87

POSTTIDNING B Har du flyttat eller är adressen fel? Kontakta i första hand din församling så att du har rätt adressupgifter registrerade i databasen Kyrksam. Du kan annars mejla till: goteborg.korsvag@svenskakyrkan.se

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften med nya adressen på baksidan. Returadress: Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg.

ps | Jonas Ransgård

Uppdraget finns här och nu

K

ristna symboler är vinterns hetaste accessoarer. Så skriver Göteborgs-Posten i helgmagasinet Två Dagar. Artikeln handlar om mode men ger anledning till reflektion också över platsen för kristen tro i det offentliga rummet. Ses tron som en accessoar, ett tillbehör man adderar till en i övrigt färdig klädsel för att ge ett visst intryck? De skulle i så fall förklara tankefiguren att göra strikt åtskillnad mellan kristet och värdsligt, mellan tro och ”vanligt” liv.

När vi istället ser tron som grunden för vad vi gör och hur vi ser på livet blir det tydligt att förväntan på att vara kyrka i ett sammanhang och socialkontor i ett annat är orimlig. Kyrkan är kyrka i allt hon gör. Hon är i världen men inte av världen.

Göteborgs stift har en ny strategi. Den antogs av stiftsfullmäktige i november. Den föregicks av ett gediget grundarbete där stiftsstyrelsens arbetsgrupp tog in inspel från församlingar och pastorat i stiftet, från Kyrkokansliets framtidsprognoser, från kontraktsprostarna och från stiftskansliets personal. Omvärldsförutsättningarna ger oss både svårigheter och möjligheter. På ett plan ser det svårt ut: antalet medlemmar beräknas minska med 20 % fram till 2030. På ett annat plan ser vi möjligheter i att människor söker meningsfullhet i vad de ägnar sitt liv och arbete åt. Existentiella frågor gör sig gällande i många olika åldrar och sociala sammanhang.

Stiftsorganisationen prioriterar att

främja och stödja tro för nästa generation, verksamhetsomställning och en kyrka mitt i samhället. Vi vill bidra till att det kristna budskapet och Bibelns berättelser är kända också av dem som nu växer upp. Biskop Susanne tog på kyrkomötet emot budkavlen om lärande och undervisning och vi tar under året fram ett program för detta. Många församlingar och pastorat kommer liksom stiften och kyrkans nationella nivå att få förändrade förutsättningar och ett behov att ställa om verksamheten efter dessa. Här vill stiftsorganisationen bidra med hopp, kompetens och erfarenhetsutbyte. Ett viktigt arbete är att finnas med på arenor och mötesplatser där vi kan bidra med kyrkans perspektiv i aktuella samhällsfrågor. I detta nummer av Korsväg kan vi läsa om det mångåriga arbetet med Se Människan på Bokmässan. Vi medverkar också i Filmoch vetenskapsfestivalerna och kommer under 2021 att för första gången delta i Kvalitetsmässan. Här ingår biskop Susanne nu i juryn för Götapriset.

Vi lever i märkliga tider med de begränsningar och skador coronapandemin medför. Det förändrar våra förutsättningar men i grunden inte vårt uppdrag. Uppdraget väntar inte på att pandemin går över utan finns här och nu. Låt oss ta oss an det med kompetens, lyhördhet och hopp!

Jonas Ransgård, stiftsdirektor