Stort genomslag för TV-gudstjänst

Barnkören Trudelutten sjunger i julbönen från Åmåls kyrka.

Lii Helgesson läser julevangeliet ur den nya barnbibeln.

Efter julens TVgudstjänster i SvT har församlingen och de medverkande fått många positiva reaktioner och en och annan fråga från tittarna. Också från människor som säger att de normalt inte brukar följa gudstjänsterna i TV.

Julbönen från Åmåls kyrka slog tittarrekord med 845 000 tittare. Kyrkoherden Lotta Cohén blev tv-kändis på kuppen och fick ta emot glada tillrop från kända och okända. I affären, på promenaden, i mail och telefonsamtal. Människor som var imponerade av de fina, varma och professionella sändningarna från Åmål.

Lotta berättar att det var med tudelade känslor som de tackade ja till att låta SvT komma och spela in julgudstjänsterna. – Jag tycker faktiskt att det är svårt med predikan i juletid, alla kan ju alla texter. Och musiken är så given.

Men Ellinor Wiman, en av församlingens musiker, skrev en sång till den yngsta barnkören, Trudelutten, som Lotta kunde utgå från. ”Om jag ser åt samma håll som Gud, så ser jag dig, och dig och alla andra.”

Och de okonstlade barnen pekar, när de sjunger i julbönen, på församlingsborna som sitter i bänkarna och effekten är slående. Alla blir inkluderade, de som sitter i bänkarna och de som sitter i TV-sofforna och som just sett Kalle Anka och väntar på Karl Bertil Jonsson.

”Jag tänker mig att det är vad julevangeliet handlar om. Att med Guds ögon se världen, för att sedan möta den med kärlek och värme.

Herdarna gick ut från stallet och prisade Gud för vad de varit med om, berättar Lukas. Herdarna berättade om änglakören och budskapet om världens Frälsare. De gick ut för att berätta om Guds närvaro i världen, till dem som ännu inte ”hört och sett”… att försöka se världen med Guds ögon. Ögon fyllda av kärlek och värme, ögon villiga att sträcka ut en hjälpande hand till den som behöver, ögon öppna för nya möjligheter och en värld där varje människa blir sedd. Om jag ser åt samma håll som Gud ser jag ju dig och alla andra.” (utdrag ur Lotta Cohéns julbön)

Genomslaget blev otroligt. De flesta församlingar som fått genomföra TV-gudstjänster kan vittna om samma sak; många, många tittar. Fler än man kan ana.

Lotta, Ellinor och Liam Cotton, som jobbar ideellt med konfirmander och musik, är överens. Det var ett arbetsamt och tidskrävande projekt de varit med om, men verkligen värt det! – Vi alla har fått personliga hälsningar. Men det har också kommit många reaktioner till församlingen. Också från utflyttade Åmålsbor som glatt sig åt att återse kyrkan.

Några direkta negativa kommentarer har de inte fått. Däremot frågor. Om verkligen alla musiker och sångare var församlingens ”egna”? Varför Bibel 2000 användes? Frågor om altartavlan, om evangelieprocession, om liturgi. – Så det var också fint, att vi fick svara på frågor, menar Lotta.

Många konstaterade också att de normalt inte brukar följa gudstjänsterna i TV, men nu tittade. Eftersom de kände en samhörighet med Åmål och med dem som deltog. Att människor kände stolthet över sin bygd och stolthet över dem som deltog, speciellt barnen! – Eftersom inspelningarna skulle göras samtidigt som vi har en pandemi, så såg vi ju bara de delar där vi själva var med, berättar Ellinor. Texterna spelades in för sig, psalmsånger för sig och körerna för sig. – I vanliga fall när vi förbereder en gudstjänst har vi en röd tråd, men nu skulle vi ju göra pusselbitar som sen produktionsbolaget skulle sätta samman till en helhet. – Det kändes märkligt, men därför var det så glädjande att det blev så bra. Att det verkligen kändes som en helhet, att det var på riktigt när det sedan sändes.

Allt detta blev extra tydligt för kyrkoherden själv som insjuknade i Covid-19 när inspelningarna skulle börja.

Det är så evangeliet fungerar, menar Lotta, det tar sin egen väg.

– Jag var så ledsen, tyckte verkligen det var sorgligt att jag inte skulle få vara med, berättar Lotta. Så jag är verkligen tacksam att produktionsteamet kom tillbaka tre veckor senare och spelade in min julbön!

Förberedelserna för TV-gudstjänsterna har varit omfattande. I nästan ett års tid har framför allt musiker och sångare övat. Först trodde man att Åmåls sändningar skulle visa adventstiden, men sedan ändrades det till julen. – Jag blev superglad, utbrister Liam, jag som inte behövde bekymra mig om allt det administrativa. Jag kunde verkligen njuta av att jobba med all julmusik. Nu blev TV-inspelningarna en bonus, i avsaknad av all den musik vi brukar göra i december. – En konsekvens blev också att, när pandemin ställde allt på ända, så drog vi ungdomar ihop olika gäng, vi hängde i olika kyrkor och platser och spelade in. I december startade församlingen en Youtubekanal och trots att det inte gjorts mycket reklam så har ändå väldigt många sett inslagen. Femtusen människor såg sändningen från en grotta i Fröskog med Åmåls lucia och fler än tusen såg inspelningen ”Musik i julnatten” inspelad i Tösse kyrka.

Också Ellinor gläder sig åt inspelningarna. Varje kör blev renodlad, fick ha sin egen scen och barnen fick vara ifred. Många, många har hört av sig med glädje över allt det barnen förmedlade, att de var sig själva, självklara. Flickan som drar i klänningen, pojken som hänger på altarringen, flickan som tar av sig diademet.

I församlingen har man pratat mycket om körtrappan, att körerna ska omfatta alla åldrar. Och det blev nu tydligt i sändningarna. – Barnen går rakt in i hjärtat, menar Ellinor och det kändes så viktigt nu när många inte fick gå till kyrkan, att de kunde se och höra barnen.

Att låta barnen vara med i gudstjänsterna, i tv-sändningarna, blir det för vår skull, för oss som tittar. Eller är det för barnens egen skull? – Båda delarna, säger Ellinor. Jag vill lära dem sångteknik, vill att de ska vara stolta att de lärt sig sjunga. Jag vill möta dem med respekt. – Men tron är också viktig, så jag är noga med vad jag väljer för texter. Jag undviker ”troende” sånger, som ”Jag älskar Jesus, yeah, yeah”. Då har jag hellre en text som rymmer både tro o tvivel. När jag själv skriver texter väljer jag hellre: Jag får tro, istället för Att jag tror.

Johannes Söderberg, producent på SvT för gudstjänsten poängterar att han inte vill göra ”evangelisations-tv”, utan vill skildra det som sker. (Se separat artikel). Men med tanke på den stora spridning som programmen fått, så blev det kanske evangelisation ändå? – Det är så evangeliet fungerar, menar Lotta, det tar sin egen väg. Detta visar på styrkan i evangeliet, att det når ut. Vi svenskar är ju väldigt försiktiga av oss, man smygtror hellre än säger öppet att man är troende. SvT:s gudstjänster inbjuder till detta, att man får smygtro! Får känna glädje och få stärka den lilla tro man har.

Text: Agneta Riddar Foto: Johannes Söderberg