Krönika: Korsvägar eller engagemangets kompasskurs?

Krönika | Martin Ärnlöv

Korsvägar eller engagemangets kompasskurs?

Inte sällan när vi människor får möjlighet till lite längre samtal, så pratar vi om vägval i våra liv. Det kan vara ungdomar inför gymnasiet, nyutbildade som letar första jobbet, mitt i livet om en kärleksrelation går att reparera och bygga vidare på – ämnena och situationerna är många. Bland mina vänner, där många nu liksom jag är i ålderskategorin 50+, är det lätt att se att många av de verkliga vägvalen som skett inte märks förrän efteråt, när man ser tillbaka. Vad som visade sig vara betydelsefullt, gick ofta inte att ana just då.

Ibland kommer vi förstås till en korsväg (som den här tidningen heter), och då tvingas vi välja just där. Men egentligen tror jag inte att ett människoliv består av så många sådana vägval – där alternativen varit tydliga, samtidigt. De finns förstås, i alla våra liv, men för de flesta inte så ofta. Istället blir det val längs vägen, till synes mindre men där effekten ändå kan bli större. Särskilt den kumulativa. Det handlar mer om vilken kompasskurs vi tar ut, och försöker följa.

I mitt arbete på Röda Korset pratar vi mycket om Handlingskraftiga Medmänniskor. Jag tycker om de orden, vart och ett för sig och ännu mer tillsammans. Vissa sådana människor kan man verkligen tro har superkrafter och oändlig energi, men de allra flesta är väldigt vanliga personer. Om vi räknar ihop alla frivilliga – och vi gör ju ofta det, samlar de stora talen – så är det över 25 000 frivilliga hos oss i nästan alla Sveriges kommuner. Det är verkligen jättemånga människor! Men bryter man ner det stora talet – och vi gör ju det också, följer statistik … – så får läsningen finare konturer. 7 622 frivilliga har varit engagerade i second hand. 1 363 har drivit språkcafé. 169 har besökt häkten och förvar. 877 har gett annat stöd till migranter och ensamkommande flyktingbarn. Och nu blir talen ansikten på människor.

Jag minns Miroslav, som jag följde med en kväll i gruppen som varannan vecka besöker Migrationsverkets förvar i Kållered. Vi spelade rundpingis, fikade och skapade ett avbrott i långtråkigheten. Och Anna-Karin, som sorterar klädgåvor i second hand-butiken i Kungsbacka, och har så många goda idéer om hur butiken kan hållas öppen trots pandemin. Och Christina, som hjälper flyktingungdomar i Vänersborg med både matteläxan och den hopplöst snåriga migrationsjuridiken.

Ibland kan behoven av engagemang omkring oss te sig övermäktiga, och tröskeln hög att ta sig över. På ena

25 000 frivilliga är inte bara statistik. Röda Korset talar om Handlingskraftiga Medmänniskor, människor med superkrafter och oändlig energi. Som till exempel håller igång second hand, språkcaféer och är med i besöksgrupper. (Foto: Johan Bävman)

sidan gungbrädet sitter du själv – på den andra upplevelsen av ansvar, plikt, åtagande. Om det blir för stort och tungt, kliver man av innan man förlorar markkontakten och fastnar utan att komma av. Det gäller att hitta balanspunkten – jag förmår inte allt, men detta kan jag och gör jag. Och för den enskilda människan du möter om du ändå väljer att göra det, i just den stunden så är faktiskt just det precis allt. Ingen annan måttstock. Sant engagemang, direkt reflekterat.

En god vän pratade om humanitära insatser som Sisyfos-arbete. Ni vet, den grekiska legenden om kungasonen som tvingades rulla ett stort stenblock uppför ett berg, och hela tiden fick börja om från början när han tappade greppet. Jag tror vi måste komma ifrån den bilden. Både inom kyrkan och Röda Korset behöver vi fundera på hur vi lockar människor med engagemang att kanalisera det för den goda saken? Hur kan vi göra det lättare, ge stöd att se det stora i det lilla? Förstå att vi alla brottas med samma frågor. Måste jag? Nej. Vill jag? Ja, antagligen. Orkar jag? Kanske. Om jag inte är ensam, utan får hjälp. Om vi är flera som drar åt samma håll. Nyttar det något till? Absolut. Då kan vi se mosaikens kraft, hur alla olika enskilda bitar bygger upp de stora perspektivens helhet.

En fin sak jag fått ärva är gammelfarmor Martha Olavas psalmbok. Jag hann sitta i hennes knä när jag var riktigt liten, men inte mycket mer innan hon dog. Så tummad är sidan med hennes favoritvers:

Ett vänligt ord kan göra under Det läker hjärtats djupa sår Det är ett ljus i mörka stunder En hand, som torkar ögats tår Ett vänligt ord är änglabud, En hälsning ifrån Herren Gud

Där finns det ju, igen. Det lilla engagemangets stora betydelse. För ett vänligt ord till övers, det har vi ju alla. Låt oss slösa lite med det. Redan nu, idag.

Martin Ärnlöv

Generalsekreterare, Röda Korset