Om kyrka och tro i det offentliga rummet

Vibeke Olsson, baptistpastor, författare till ett tjugo böcker samt krönikör, funderar ofta kring kyrkornas och folkrörelsernas marginalisering i samhället.

Vibeke Olsson, författare och baptistpastor, har ofta med kristna människor och trons perspektiv i sina böcker, något som hon sällan får frågor om i intervjuer. Hon tror det beror på att vi lever i ett samhälle där folkrörelserna marginaliserats, tron är osynlig i offentliga rummet och att vi inte längre har ett språk för att prata tro.

Ialla Vibeke Olssons drygt tjugo böcker finns det spår av tro och det kristna budskapet. Men det är ytterst sällan som Vibeke, som också är pastor, får frågor i intervjuer om betydelsen av tron. – Jag har funderat väldigt mycket över orsaken till att kyrkan blivit så marginaliserad i samhället, säger Vibeke. Hör man talas om kristna, så är det ofta i sammanhang som Knutby eller när Ulf Ekman stod och skrek på någon scen. – Det är väldigt orättvist mot alla kristna som strävar på i lokala församlingar, som hjälper flyktingar, som hjälper gamla, som försöker skapa mötesplatser, som gör ett stort socialt arbete och bidrar till bistånd i olika former.

Vibeke Olsson är dotter till det välkända journalistparet Margareta Sjögren och Jan Olof Olsson (Jolo) och skrev sin debutroman Ulrike och kriget, en bok från NaziTyskland, redan som femtonåring! Hon har skrivit historiska romaner om kristna, slavar och soldater under den romerska kejsartiden och är just nu engagerad i serien från sekelskiftet om Sundsvallsflickan Bricken, där den sjunde delen, Som skuggan följer ljuset kom ut förra året.

Som den baptistpastor (Baptistsamfundet bildade tillsammans med Missionskyrkan och Metodistkyrkan den nya Equmeniakyrkan 2011) och socialist hon är har Vibeke naturligtvis funderat över frikyrkans, men också Svenska kyrkans marginalisering. – Svenska kyrkan hade ju tidigare en otroligt stark ställning, både på gott och ont. Men många inom Svenska kyrkan blev oerhört repressiva mot väckelsekristendomen och det ledde till att för många blev Svenska kyrkan synonymt med makten.

Nu behöver vi en väckelse mot individualismen!

Enligt Vibeke gick då frikyrkan i bräschen för demokrati. – Frikyrkan är demokratins vagga i Sverige. För hundra år sedan, när demokratin slog igenom, var väldigt många av riksdagsledamöterna frikyrkliga och organiserade nykterister. Det var i de rörelserna man hade lärt sig.

Vibeke menar att när man funderar över frikyrkans marginalisering så måste man också se att andra ideella rörelser, nykterhetsrörelsen, facket, scouterna, Rädda Barnen, Röda Korset, idrottsrörelsen fått allt svårare att locka frivilliga att hjälpa till. – Det är så sorgligt, för är man en folkrörelsemänniska så vet man att folkrörelserna, och då också kristendomen, har svaret på en av vår tids stora frågor. Den stora ensamheten. – Folkrörelserna erbjuder ett unikt koncept för att bryta ensamhet, att skapa ett lokalt engagemang till ett globalt tänkande. Så görs demokrati från grunden, så skapas samhällsförändring! – Det är en fantastisk kombination av individualism och kollektivism. Vi kämpar tillsammans, men du väljer själv om du vill vara med. Det är ditt eget val. Sen finns en gemenskap och en gemensam kamp.

Att folkrörelserna marginaliserats menar Vibeke beror på att vårt samhälle idag är så oerhört individualiserat. Hon menar att nyliberalismen kämpade hårt på 80-talet för att slå sönder den svenska modellen och tänkandet om gemenskap. Många hänvisade till Margret Thatchers ord: ”det finns inget samhälle, bara individer, deras familjer och företag.” – I Sverige hade vi den liberala frihetsfronten som kämpade mot skatter och regleringar. Ett tänkande som slog igenom väldigt mycket.

– Nu behöver vi en väckelse mot individualismen! Det handlar inte bara om kyrkan utan om allt det gemensamma. Om samhällsansvaret och möjligheten att skapa gemenskap, om glädjen i det ideella arbetet. Vi som varit med om det vet att det verkligen kan förvandla liv!

Ett annat fenomen från 80-talet som också påverkat kyrkans marginalisering, menar Vibeke, var framväxandet av Livets Ord. – Många, många attraherades ju av trosrörelsens förkunnelse. Men många upptäckte ju att det inte stämde. Bara för att du ber rätt, betyder ju inte det att du blir frisk och lycklig. – Så är inte den kristna läran, förutom när det gäller frälsningen. Den är bara att ”kvittera ut”. Om du tror på vad som skett på Golgata, om du tackar ja till det, då är du frälst! – Men att kristna skulle ha någon gräddfil i livet, vare sig det gäller vårt fysiska, psykiska, ekonomiska eller sociala liv, det är inte sant. Vi lever i världen som alla andra. – Sen kan man naturligtvis be för sjuka, eller för vägledning i sitt liv men det finns inga garantier. Det var nästan det som trosrörelsen sa och det stötte ju bort människor. De märkte att det inte stämde och så föll hela tron. Detta har skadat kristenheten.

Vibeke växte upp på Lidingö i ett gammalt radhus med kakelugnar och höga spröjsade fönster. I hemmet fanns mycket böcker och när Vibeke började läsa var föräldrarna noga med att Vibeke och hennes syster också skulle kunna läsa äldre texter, något hon är tacksam för idag.

Det var ett kärleksfullt hem, men det fanns en period för Vibeke när hon blev mobbad i skolan, en erfarenhet som hon senare har kunnat använda i sina romaner. Men i tonåren

Då var jag på väg till min omvändelse.

blev det bättre, hon och systern hade mycket roligt, det handlade både om fotboll och hockey. – Det blev en öppning ut i världen, jag träffade folk och lärde mig hitta i Stockholm.

Världen öppnade sig allt mer. Vibeke satte in en annons i Min Värld om brevvänner, hon följde med en kristen klasskamrat på en studiecirkel, en annan vän var med i 70-talsvänstern. – Men sen hände det hemska, när jag var 16 år. Då dog min pappa i hjärtinfarkt och jag tvärgamlades, jag blev vuxen direkt.

Att bli kristen var en lång utveckling för Vibeke. Från en diffus tro på Gud med en önskan att få döpas, för att få konfirmeras. Men konfirmationsläsningen hoppade hon av, hon tyckte inte den gav någonting. När hon sedan var 18 år följde hon med till en studiecirkel hos Missionskyrkan på Lidingö och sen fortsatte hon med konfirmation för vuxna. – Då var jag på väg till min omvändelse. Då tog jag till mig att Gud har blivit en människa i Kristus och att det finns en försoning. Jag hade mött Jesus och då kom jag fram till korset.

I flera böcker skildrar Vibeke tron och upplevelsen av en levande tro.

”Yvonne och jag satt längst bak i kyrksalen. Trägolvet luktade nyskurat. Med såpdoften blandades lukten av ytterkläder, lite avgaser, vått ylle, lite rök, allt med en rå ton av kyla. En man från Latinamerika sjöng en väckelsesång på spanska, ackompanjerad av indianharpa.

Det var då jag blev frälst… Jag såg inget ljus, och ingenting yttre hände, förutom min stilla, men ymniga gråt till indianharpans underbara toner. Vad jag såg för min inre syn var vardagliga bilder ur mitt snart nittonåriga liv … Bilderna kom och gick till indianharpans toner. Det var inget nytt, inget jag inte visste, men allt var inneslutet i ett lugn – ordet nåd kunde jag inte då… (Ur Koltrasten i Tegnerlunden)

Ett skrämmande exempel på konsekvensen av trons osynlighet i det offentlig är, påpekar Vibeke Olsson, att Migrationsverket ställer så konstiga frågor till nyomvända afghanska tonåringar. Frågor som man måste vara teolog för att kunna svara på.

Några evangelisationsböcker har det däremot inte blivit för Vibeke, även om tron är närvarande och det finns kristna, baptister och pastorer i böckerna. Att hon får så få frågor kring detta, tänker hon kan ha att göra med att vi inte längre har ett språk för att prata tro. Och människor känner sig främmande för ord som kristen och frälst. – Mest skrämmande konsekvens av detta är ungdomarna från Afghanistan, som konverterat till kristen tro, men ändå blir utvisade. Migrationsverket ställer så oerhört konstiga frågor till nyomvända tonåringar, frågor som man måste vara teolog för att svara på. – Detta är ett tydligt, skrämmande exempel på konsekvensen av trons osynlighet i offentliga rummet. Det kan kosta människoliv, de kan bli dödade eftersom de konverterat.

Men Vibeke Olsson kan använda orden: ”Den kristna tron är en proteströrelse mot förgängelsen, en halsstarrig sång ur bräckliga kroppar som vägrar att tystna, ett skri av raseri från gravarnas branter. Ibland har jag snuddat vid tanken att vi som blir kristna är vi som älskar livet så högt att vi inte uthärdar insikten om dess korthet och bräcklighet. Om det finns en Gud måste allt vara bevarat i hans hjärta, så som jag Ing-Marie, en bräcklig varelse av kött och längtan, alltid bevarat den där koltrasten som sjöng i Tegnerlunden en kväll i maj 1976 och kanske frös ihjäl redan nästa vinter.” (Ur Koltrasten i Tegnerlunden)

Text: Agneta Riddar Foto: Magnus Aronson