Trovärdighet berör

Johannes Söderberg vid tv-kamera. Foto: Max Wahlund.

Vad har den amerikanska presidentinstallationen och SvT:s gudstjänster och helgsmål gemensamt. De förmedlar en trovärdighet som berör. För producenten Johannes Söderberg är just beröring är ett huvudord.

Jag tror att människan är en homo religiosus, alltså en religiös människa.

Det kanske är en paradox. Att i Sverige, som sägs vara det mest sekulariserade landet i västvärlden, sänder Public Service sextio gudstjänster om året i SvT. Betydligt fler än våra grannländer.

Dessutom sänds, sen 50 år tillbaka, en Helgmålsringning varje lördag med ca 350 000 tittare! – Vårt uppdrag är att sända från olika platser i hela landet. Vårt uppdrag är också ekumeniskt, berättar Johannes Söderberg, präst och producent sen trettio år tillbaka. I takt med att det nya mångfaldiga Sverige vuxit fram så följer vi vårt religionsuppdrag allt bredare! – Vi visar på ett Sverige med denna mångfald. Vi visar judiska och muslimska högtider, vi sänder från frikyrkor, från katolska och ortodoxa kyrkor, likaväl som från Svenska kyrkans kyrkor från norr till söder.

Johannes betonar att redaktionen inte är ute efter att göra evangelisations-TV utan man vill skildra det liv som finns, det liv som redan pågår i offentliga rum, som finns i det samhälle som Public Service ska bevaka.

Men har tron någon plats i det offentliga samtalet? Eller finns den bara i de speciella rummen? Tron som uteslutande privat, som inte ska torgföras offentligt? – Jag tror att människan är en homo religiosus, alltså en religiös människa. Det finns i människans väsen en dragning till det transcendenta, till det som finns bortom. Vad finns bortom stjärnrymderna, vad finns bortom det vi kan se och mäta? Den känsligheten finns kvar, men det religiösa språket har gått förlorat. – Vi kan mötas i en längtan, eller i en känsla av att det finns något större. Men om vi inte kan dela språket längre, hur ska vi då kunna mötas?

Vi möts i vårt samtal om trons plats i det offentliga rummet dagen efter Joe Bidens installation som USA:s president. En installation som präglades av mängder med kristna förtecken, med böner och hänvisningar till Bibeln. – Vi svenskar blir ju lite frågande till det starka religiösa inslaget, vi förstår inte vad det står för. Vi förstår inte att det faktiskt tillhör den amerikanska självbilden. ”In God we trust” står det ju till och med på dollarsedeln och det kommer till uttryck en sådan här dag. – Baksidan av detta är ju det majoritetsanspråk som installationen indirekt visade på.

I Sverige har vi inte längre ett enhetssamhälle och Johannes menar att det är viktigt att bejaka mångfalden. – Men hur kan vi på ett trovärdigt sätt kommunicera religionens ärende så den berör människor? Det ärende vi har om ett gott budskap, om att ljuset vinner över mörkret och att godheten vinner över ondskan. Trots allt! – Beröring är ett huvudord för mig. Det är fascinerande att den amerikanska installationshögtiden berörde oss starkt. Det beror nog mycket på att Joe Biden själv var trovärdig, när han till exempel talar om förluster i livet och alla vet hans berättelse om egna förluster av hustru och barn. Det finns en klang i honom, som är trovärdig. Den klangen har intresserat mig när vi producerat våra gudstjänster och helgsmål. Den klangen går alltid bortom de talade orden och kodas intuitivt, inte minst av människor som inte ingår i en religiös kontext.

Johannes Söderberg inifrån OB-bussen, sändningsbussen. Foto: Per-Ola Hellberg.

Om vi fortsätter att jämföra oss med det amerikanska samhället så utstrålade installationshögtiden en trygghet i tron. Tron som fortfarande är en självklarhet, på ett sätt som den inte är i Sverige. Men om tron bara är en privatsak och vi dessutom förlorar språket, hur ska då människans längtan efter en mening kunna mötas? Hur blir trons roll i vårt framtida samhälle? – Jag tror den kommer förändras, tilltalet och språket kommer att förändras. Jag hoppas man också släpper in de teologiska perspektiven på ett samhälle, på en demokrati, på en existens i kultur- och samtidsdebatterna. – Jag skulle gärna se att teologin blir alltmer ”rumsren”, att den tas tillvara som en resurs och inte anses irrelevant. Som någon sa, det där med Gud, det är lite genant. Mest beroende på att vi saknar uppdaterad kunskap, tror jag. Vår självbild är egocentrisk och hela vårt projekt av självförverkligande gör teologin umbärlig. I det svenska välfärdsbygget fanns ju också tanken att tron på Gud skulle tyna bort, han behövdes inte mer … – Men Gud är större, större än våra begrepp, större än våra parametrar. Det är ju just detta som provocerar, att vi inte kan greppa tillvaron. Vi kan inte förklara Gud, det tillhör Guds väsen. – Jag skulle gärna se en större tolerans för att det religiösa perspektivet är relevant. Vi har så mycken kunskap, men så lite vishet. Teologins närvaro i den allmänna samhällsdebatten skulle kunna tillföra en existentiell dimension som vi helt saknar idag.

Helgsmålsringningen är en av de äldsta, ännu sändande programtitlarna i Sveriges Television. Programmet har sänts varje lördagskväll i femtio år! De första programmen var

annorlunda mot idag. Klockringningen hördes genom hela programmet och det visades bara bilder från kyrkans exteriör och ”radioprästen” Gunnar Dahmén med flera berättade kort om kyrkan och läste söndagens bibeltext.

Idag sänds fortfarande programmen från många av landets kyrkor med medverkande från den egna församlingen, men även från livets egna ”vardagsrum” som ett sjukrum, ett fängelse, i bildkonsten.

Tittandet har fortsatt vara hög genom åren, mellan 200 000 och 400 000. En förklaring kan vara bra sändningstid, lördagar strax före kl 18, en annan det korta formatet. Fem minuter. – Klockklangen rör vid något tidlöst i vår postsekulära samtid, menar Johannes. Det binder samman rötter och sammanhang, långt över generationsgränser och tid. Intresset för programmet tillmötesgår kanske även ett tidlöst och urmänskligt behov av en stunds stillhet och eftertanke. Av att ta en paus.

Pandemin har självklart påverkat, både utbudet och tittande. Tittandet har ökat, under julen till exempel slogs rekord på löpande band. Julbönen från Åmåls kyrka sågs av 850 000 tittare! – Våra gudstjänster under förra året har även blivit ett slags tidsdokument, ett trovärdigt dokument av den här epoken. En coronatillvaro med tomma bänkrader, men ändå med nerv och känsla. Program som fortsätter att beröra.

Text: Agneta Riddar