Stadens stenar ropar

Nu ska vi mötas utomhus. Helst inte umgås inomhus i vart fall. Samhällets förändringar utmanar till rituell förändring. Korsväg bryter upp och går på spaning. Med kamera på magen. Ut i det rum som inte begränsas av gudstjänst- eller receptionstider. När nu himlen är vårt tak och jorden vårt golv. Vad får oss att stanna upp? Att titta inåt, utåt och uppåt?

Ifickan bär vi övertygelsen. Att människan är meningssökande och skapande. Hon försöker förstå och tolka sin samtid. Vid sidan av kyrkans förmåga att genom tiderna artikulera existentiella spörsmål, finns fler röster och fler språk att lyssna till. Staden är i förändring. Gatubrunnarnas lock har blivit yta för poesi. Lina Ekdals dikt Fakta viskar under foten.

Det grävs och grymtas. Bullrar och byggs. Rotas och rustas. Mitt i pålandet har någon taggat ett av bullerplanken. ”Ge inte upp”. ”Snart kommer ljuset”. Jag stannar i steget. Hur och när har orden tillkommit? Vem har skrivit? I vilket sammanhang och varför? Det kommer jag aldrig få veta. Men de gör något med mig. På samma sätt som det stickade omtaget som värmer lyktstolpen. Droppställningarnas kläder av garn.

När jag passerar genom Centralstationen hajar jag till. Weeping Girl i brons av Laura Ford berör lika ohjälpligt varje gång. Gömmer hon sig? Gråter hon? Eller leker hon kurragömma? På samma sätt får Emma Strödös Nikes Göteborg* får mig att stanna till vid Kungsportsplatsen. I kontrast till Karl IX på sin krigarhäst mittemot, sitter flickan i grön klänning på ett sagodjur. Hon påminner om andra motröster till den hierarkiska värld som berättar för mig hur jag som människa ska uppfatta det jag är med om. Jesus på åsnan. Flickan på ett sagodjur. Vad berättar vi vidare?

När smitta, rädsla, död, isolering, konkurser och arbetslöshet plågar ropar stadens stenar tack. ”Tack till alla er som jobbar så samhället rullar på”. I Änggården ropas ett ”Tillsammans!” in i självcentrering och individualism. Vid Konstepidemin finns Konstzoon där den som söker finner. Bland annat Mona Wall

ströms Träd med ring. Det kollektiva och personliga. Det subjektiva och allmänmänskliga. Det profetiska och samhällsbevarande. Vi möts här. Klassisk utsmyckning. Sociala projekt. Konst. Graffiti. Muralmålningar. Uttrycken samlar oss och pekar samtidigt bortom.

På asfaltsytan mellan skolans fritidsgård och fotbollsplanen lever hjärtan och blommor i krita farligt. Det är sant. Inser jag. När förgängligheten gör sig påmind. Gud bor inte i tempel byggda av människohand. Himlarnas himmel rymmer honom inte. När våra ord tar slut. När uttrycken tiger still. När vi är stumma i brist på händer och hud. Då tar andra röster vid. Då ropar stenar. Det lovar även profeten Habackuk i Gamla testamentet och evangelisten Lukas i Nya testamentet.

Text: Beata Åhrman Ekh Foto: Kristin Lidell

* På grund av ombyggnad är Emma Strödös verk Nikes Göteborg tillfälligt flyttad till ett magasin och flyttas tillbaka 2023.