Om bön och bönesvar i Bibeln

Om bön och bönesvar i Bibeln Härska över hela världen i dess helhet med din härlighet

Tio år efter att Teresa av Calcutta – som föddes 1910 som Anjeze Gonxhe Bojaxhiu i Albanien – hade gått bort publicerades 2007 en brevväxling mellan henne och hennes själavårdare. Boken heter Come Be My Light: The Private Writings of the Saint of Calcutta. För läsarens ögon framträder en kristen omgiven på alla sidor av ett djupt mörker. Moder Teresa tände förvisso ett hoppets ljus för ett oräkneligt antal personer, men hennes egna skrifter för tankarna till Johannes av Korset, den spanske 1500-talsmystikern som skrev Själens dunkla natt. Skillnaden dem emellan är emellertid att för honom var själens dunkla natt en övergångsfas – för henne var mörkret bestående.

I ett brev, troligen författat i april månad 1961, beskrev hon en hjärtats djupa smärta som hade plågat henne i flera decennier. Den tjugoandra psaltarpsalmens inledande ord, citerade av Kristus på korset, gjorde hon till sina egna: ”Ibland hör jag mitt hjärta utbrista: ’Min Gud’, och inget annat kommer. Jag kan inte förklara tortyren och smärtan.” Hon insåg att denna känsla av övergivenhet och existentiell tomhet för alltid skulle förbli hennes följeslagare:

Om jag någonsin blir ett helgon kommer jag helt säkert att vara ett mörkrets helgon. Jag kommer att förbli fjärran från himlen, för att kunna vara ett ljus för dem som befinner sig i mörkret på jorden.

För katoliker är Teresa av Calcutta inte bara ett föredöme utan också en förebedjare – och samtidigt vittnar hennes texter om det höga pris hon personligen betalade för att, med profetens ord, ”vara ett ljus för folken” (se Jesaja 49:6 och 51:4, och även Apostlagärningarna 13:47). Ja, är det inte till och med så att vi även om henne kan säga: andra har hon hjälpt, sig själv kunde hon inte hjälpa (jfr Matteusevangeliet 27:42 och Lukasevangeliet 23:35)? Kristusmönstret i Moder Teresas och många andra människors liv visar oss att det verkar vara så att kraften i förbönen för andra inte alltid inbegriper förebedjaren själv. Det tycks som om hon inte själv fick del av de många bönernas bönesvar.

Hur ska vi se på relationen mellan bön och bönesvar – och i synnerhet om vi upplever att bönesvaret uteblir? Ytterst handlar det då om det ondas problem. Tre tankar kan tecknas i denna text. En outtalad utgångspunkt i mycket av vårt tänkande är att det finns ett samband

Inte minst i profetlitteraturen och Psaltaren möter vi tankegången att det finns tider då Gud döljer sitt ansikte för oss.

mellan orsak och verkan. ”Som man bäddar får kan ligga” och ”som man sår får man skörda”, säger vi ibland och tänker desto oftare.

Det stämmer förvisso att vårt handlande får konsekvenser, både positiva och negativa. Någon har sagt att vi i våra mellanmänskliga relationer är som pianon: tonerna som ljuder står i relation till vilka tangenter som slås an av pianisten – och även hur hårt de slås an: ett kraftigt anslag leder till fortissimo, ett försiktigare anslag till pianissimo. Denna uppfattning får konsekvenser för synen på vårt böneliv. Många kan vittna om att det finns ett samband mellan, å ena sidan, att avsätta tid för tystnad och, å andra sidan, nya insikter för vår självförståelse, inte minst när vi ska fatta viktiga beslut, och när vi ber om kraft och uthållighet i svåra situationer. ”Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas” (Matteusevangeliet 7:8 och Lukasevangeliet 11:9). Det är nog det viktigaste ledordet för denna första tolkning.

Ofta går det att se ett sådant samband mellan bön och bönesvar, men långt ifrån alltid. Många ber så att knogarna vitnar, de söker överallt den Vän som inte tycks stå att finna, och de bultar på reglade portar som av allt

Bedjarens innersta längtan är att Gud en dag ensam ska råda över denna värld.

att döma förblir förslutna. Därför behöver vi minnas att det finns kompletterande – ja, kanske kan vi säga korrigerande? – tankegångar i Bibeln. Inte minst i profetlitteraturen och Psaltaren möter vi tankegången att det finns tider då Gud döljer sitt ansikte för oss. På hebreiska kallas denna tankebana hester panim (”ett dolt ansikte”). Inte minst i judisk litteratur om Förintelsen har detta uttryck kommit att spela en viktig roll.

Det är till och med som om namnet Ester – huvudpersonen i bibelboken med samma namn som handlar om ett planerat folkmord på det judiska folket – ger uttryck för detta. Med en annorlunda vokalisering betyder faktiskt drottning Esters namn ”jag skall dölja” (hebr. astir). Är det inte tänkvärt att denna bibelbok om djävulusisk ondska mellan raderna – det är nämligen där som de hebreiska vokalerna skrivs – antyder att sådant sker när Gud döljer sitt ansikte? Det är därför profeterna inte ställer den filosofiska frågan ”Hur kan en allsmäktig och god Gud tillåta att detta sker?” I stället utbrister de ”Hur länge ska du dölja ditt ansikte?” (se exempelvis Psaltaren 13:2). Detta bottnar i många bedjares övertygelse att det finns kapitel i historien som inte är skrivna med Guds handstil. Dessa fasansfulla tider ger i stället uttryck för gudsfrånvarons konsekvenser.

Ändå är det många som känner att det inte alltid är rätt, riktigt och rättfärdigt att åberopa den tankegång som sammanfattas i uttrycket hester panim. Anledningen är att det i dessa bibeltexter ofta understryks att det finns ett samband mellan människors bristfälliga handlande och Guds fördolda ansikte, exempelvis Jesaja 59:2: ”Det är era synder som skiljer er från er Gud, era brott som får Gud att vända sig bort och inte höra.” En av dem som vänder sig mot att hester panim-teologin används när vi talar om Förintelsens fasor är David Weiss Halivni. Han anlände till Auschwitz den 15 maj 1944, och han var den ende släktingen i den transporten som överlevde Förintelsen. De andra släktingarna mördades omedelbart eller plågades ihjäl av umbäranden i lägret. Halivni skriver i boken Breaking the Tablets: Jewish Theology after the Shoah att det finns tillfällen i historien då ondskan antar kosmiska proportioner. Därför står lidandet inte i någon som helst proportion till de enskilda individernas handlande. Han skriver att Gud ju har lovat att inte utplåna Israel på grund av folkets överträdelser: ”… medan de är i sina fienders land skall jag inte förkasta dem eller känna avsky inför dem, så att jag gör slut på dem och bryter mitt förbund med dem, ty jag är Herren, deras Gud” (3 Moseboken 26:44).

Det finns ingen större katastrof i det judiska folkets historia än just Förintelsen. Det finns inga försyndelser som teologiskt kan rättfärdiga att tusentals människor förintas varje dag. Halivni skriver att under en vecka i Auschwitz dog fler judar än under alla judeförföljelser genom tiderna. I Klagovisorna 4:4 står det att ”barnen tigger om bröd, men ingen ger dem något”, men i förintelselägret fanns inga barn eftersom de redan hade gasats ihjäl eller kastats levande in i ugnarna. Halivnis generations fasor överstiger vida det som hade skett tidigare. Det är inte bara fråga om antalet personer som mördades, utan även om en aldrig tidigare skådad intensitet i det mordiska hatet.

Därför söker Halivni efter ett annat förhållningssätt än hester panim. Han vänder sig till det kabbalistiska uttrycket tsimtsum. Med det menas att Gud drar sig samman (metsamtsem) för att bland annat bereda utrymme för

Världen är alltså platsen både för Guds närvaro och – i vissa tider mer än andra – Guds frånvaro.

människans fria vilja. Ett besläktat ord är tsom (”fasta”) som ju betyder ”att avstå” från något. Världen är alltså platsen både för Guds närvaro och – i vissa tider mer än andra – Guds frånvaro. Denna paradox kan knytas till det hebreiska ordet för ”värld” (’olam) som används för att beskriva att Gud är närvarande i rum och tid: i böner tilltalas Gud med orden melekh ha-’olam, som vi ofta översätter med ”världens konung” (alltså i rummet); och me-’olam le-’olam översätter vi med ”från evig tid till evig tid” (alltså i tiden). Samtidigt – paradoxalt och symptomatiskt – betyder verbet med samma bokstäver faktiskt ”att vara fördold”. Det finns enligt Halivni två teologiska händelser som för det judiska folket överträffar allt annat: uppenbarelsen på Sinai berg och uppenbarelsen i Auschwitz. Sinai symboliserar Guds närvaro, Auschwitz representerar Guds frånvaro i denna värld.

Hur bad då Halivni under kriget? Den enda dag då judarna i lägret i Wolfsberg – där han befann sig mellan 1944 och 1945 – fick samlas till bön var den judiska nyårsdagen. Det var en särskild formulering i bönboken som betydde allra mest för honom: melokh ’al kol ha-’olam kulo bi-khvodekha; ”härska över hela världen i dess helhet med din härlighet.” Bedjarens innersta längtan är att Gud en dag ensam ska råda över denna värld. Så är det inte nu – Gud är mer god än denna värld förmår visa. Också på detta behöver vi tänka i vårt böneliv, särskilt när vi plågas av uteblivna bönesvar i en värld som hemsöks av, med Litanians ord, ”pest och hungersnöd, … krig och världsbrand.”

Jesper Svartvik stiftsteolog i Karlstads stift