Krönika: Blott den som hör kan tala

Krönika | Beata Åhrman Ekh

Blott den som hör kan tala

Telefonen plingar till. Det är väninnan. ”Jag vill hitta Xavier och skalla den jäveln. Slut på meddelandet”. Mitt intryck av Xavier är att han är välbekant småsint, eftersträvar perfektion och är ganska trist. Hittills varken mer eller mindre. Men önskar väninnan skalla honom har hon mitt fulla stöd. Blir upplivad. Svordomen och hennes våldsamma fantasi piggar upp.

Det passar sig inte. Att önska någon annan skada är aldrig okej. Att svära är därtill fult. Ändå blir jag på gott humör. Det finns något där. I att bryta tabun. Hon vet. Jag vet. Väninnan är ett akademiskt högdjur och har språklig begåvning som få. Hon behöver inte svära. Hon behöver inte gå till handgripligheter. Hon kan plocka fram mer raffinerade och subtila strategier vid behov. Alldeles säkert förtjänar Xavier den uttalade förbannelsen just nu. Vi går några varv. Uttalar gemensamt irritation över Xavier och litar på att chansen därmed blir mindre att vi gör slag i saken. Vi kommer aldrig skalla honom. Men vi tillåter oss att traska runt i den tabubelagda längtan en stund. Lite jävlar liksom. Utmanar oss själva. Prövar en gnutta djärvhet och mod. Inom passande gränser. I smsform tröttar samtalet. Väninnan och jag ringer upp varandra istället. Xavier hjälper oss vidare. In i det som skrämmer. Hur kommer det sig att Xavier väcker sådana våldsamma impulser? Till saken hör att Xavier inte ens är en levande människa. Han är en romanfigur i en bok av Helena von Zweigbergk som vi läser. Jag har inte kommit riktigt lika långt. Men vi är överens. Det är något alldeles särskilt enerverande med den där sortens människor av Xaviertyp som tar patent på de stora känslorna och lidandet. Till skillnad från Agneta som i boken bara ständigt blir påmind om sin egen oförträfflighet. Xavier demonstrerar sitt ogillande. Han är mikroaggressivitetens mästare och har upphöjt blickar gester och höjda ögonbryn till konst. Agneta gör å sin sida väldigt lite rätt. Dessutom luktar hennes jacka illa. Agneta ursäktar sig. Skruvar på sig. Tar en cigarett. Hos henne har skammen tagit över. Med svarta flaxande vingar har den henne i sitt grepp. Den som granskas under Xaviers lupp känner av det. Xavier ser inte själv vilken inverkan han har. Hur hans ord och sätt påverkar. Han tillrättavisar med självklar auktoritet. I bakgrunden lurar fasan. Väninnan och jag älskar Agneta samtidigt som vi upptäcker att vi själva har drag av Xavier.

I relation till varandra är Xavier och Agneta hjälplöst fångade i brist på äkthet, närvaro och lyssnande. De har inte kontakt. Vi löper samma risk. I varje

möte. Med oss själva, med varandra och med Gud. Om vi inte vågar stilla oss. Vågar vara nära. Trots goda intentioner är vi som kyrka ibland aningslöst trallande, välartade och polerade och tar liksom Xavier patent på de djupa och stora känslorna. Jag vill skruva på mig. Ursäkta mig. Eller ännu hellre ta en cigarett till tröst. Såsom Agneta. Väninnan vet. Jag vet. Vi trivs båda så mycket bättre där felstegen och misstagen får rum. Där hela livet får plats. Nu när jag har fått i uppdrag att skriva om bön på arbetsplatsen tänker jag på det. Att vi ofta krånglar till det här med bön. Gör det svårare än det är. Varför är vi liksom Agneta så rädda för att göra fel? Hur kan vi frigöra oss från vår önskan om Xaviers gillande, och låta livet vara heligt som det är. Vi andas och finns till. Även i en stinkande jacka.

När stiftskansliet på Lilla Bommen 1 byggde om lokalerna för att bli en aktivitetsbaserad arbetsmiljö fick vi också ett nytt andaktsrum. Med hjälp av enkel dekorplast skapade vi kyrkfönster och möblerade med stolar i cirkel. Med cirkelns form ville vi påminna oss själva och varandra om jämställdhetsvisionen som en grundbult i vår identitet. Stolarna i cirkel blev ett tydligt och konkret gestaltande av att vi människor är lika i värde. Oavsett språklig briljans eller tillkortakommanden. Oavsett

I centrum i stftskansliets nya andaktsrum sattes en stor skål med en sten som varje pastorat i stiftet bidragit med. Konkret fanns plötsligt hela stiftet, alla pastorat och församlingar, alla människor som bor och vistas här, allt vad livet rymmer – kamp, möda, glädje, sorg, tacksamhet – med i varje dags morgonbön.

funktionsvariationer, kön, klass, etnicitet eller religiös tillhörighet. Samtidigt som vi lade stor möda på andaktsrummet var det viktigt att andakt och bön genomsyrar alla rum. Denna nya plats skulle inte bli något avskilt och särskilt finrum. Andaktsrummet skulle också användas till annat. Och bön, psalmsång och ljuständning skulle även ges en självklar och tydlig plats i alla lokaler på kansliet. Bön är inte något avskilt från resten av världen. I varje andetag är gud närvarande. I det vackra rummet och i den röriga garderoben. I ilskan när vi vill skalla Xavier för hans blickar, gester och höjda ögonbryn. I viljan att ge Agneta tillbaka sin röst. Makten att be. Att söka. Att bulta.

Hur är det då? Hjälper stolarna i ring oss att andas? Delar vi makten över formen, sången och orden? Tillåter vi varandra att vara människor bland människor i heligt rum? Som Dag Hammarskjöld skriver i Vägmärken ”Ju trognare du lyssnar inåt, desto bättre skall du höra vad som ljuder omkring dig. Och blott den som hör kan tala”. Vad hör vi i djupet av oss själva? I djupet av varandra? I djupet av Gud?

Beata Åhrman Ekh

Bön för klimatet

Herre, din sköna planet, vårt hem har växlat gestalt i miljarder av år: blå av hav vit av snö gul och grön av öknar och skog, berg som skakar! Jorden, smaragden på färd runt sin sol: regn och torka köld och värme klimatet i skapelsens egen rytm och arter som kommit och gått Så lät du oss mänskor i kärlek bli till och gav oss budet att bruka och vårda Vi upptäckte kolet, oljan och gasen en revolution, med välfärd och bättre tider för många Men tillväxten skenade måttlöst och girigt vi rubbar klimatet och världen är hotad Herre, förlåt oss, nu är det bråttom att skapa förändring, giv klokskap och hopp!

Amen

Stefan Edman har skrivit ”Bön för klimatet”. Han har länge arbetat med klimatfrågorna i böcker, artiklar och föreläsningar. Han senaste bok, som utkommer i juni, Bråttom men inte kört. Frågor och svar om klimatet recenseras i detta nummer av Korsväg.

Vad betyder bön för dig?

Wael Kasser

Arvika – Bön är bra faktiskt. Du ska vara lugn och ren och ge tre, fyra minuter till Gud. Det är chill och tar bort stress. I Koranen står det att en god muslim ska be fem gånger om dagen.

Lena Larsson

Karlstad – Småbarnsårens God Natt stund och Gud som haver tillsammans med mamma vid sängkanten gav en trygg och stabil grund att stå på. Idag är bönen ett samtal om det som är viktigt och som ger hopp och skapar lugn.

Elin Jigsved

Falkenberg – Det är viktigt för mig. Jag ber varje kväll. Fader vår eller Gud som haver och Välsignelsen och jag ber med fria ord för barn, barnbarn och för någon vän. Eller om någon är på en långresa. – Jag var barntimmeledare under många år och då bad jag med barnen, det var liksom naturligt. För mig är bön något naturligt och det är det för ett litet barn också, även om allt inte är möjligt att förstå.