Bibelstudium: Bibelns kortaste böner

Bibelstudium | Jesper Svartvik

Bibelns kortaste böner

Det finns tillfällen när vi kan lära oss mycket av att studera de hebreiska orden för det som är viktigt för oss. Det hebreiska ordet för ”bön” är tefillah. Det är besläktat med ordet pillel som betyder ”att se skillnad”, ”att tydliggöra” och ”att bedöma”. ”Att be” heter hitpallel. Det är en reflexiv form, vilket är en grammatisk term som anger att det handlar om oss själva (exempelvis ”att betrakta sig själv”, i motsats till att betrakta någon annan). Det innebär att vi – lite förenklat – kan säga att be är att ”att själv se skillnaden”, ”att tydliggöra för sig själv” och ”att bedöma sig själv”. Skulle vi därför kunna säga att en av bönens beståndsdelar och bestående konsekvenser är att den hjälper oss att särskilja för oss själva mellan, å ena sidan, vad som verkligen är riktigt viktigt och, å andra sidan, att lägga åt sidan det som faktiskt inte är det?

Lite schematiskt kan vi tala om två tolkningar av bönen. Den första betonar att bön är en kraftansträngning, och att bön tar tid och engagemang i anspråk. De som hävdar att bön är som ett arbete påpekar gärna att det hebreiska ordet för ”gudstjänst” (där bönen ju spelar en avgörande roll) är ’avodah, som betyder just ”tjänst”, ”arbete”. Liksom somliga har ett arbete att gå till, har vi alla möjligheten att regelbundet avsätta tid för bön. Liksom ett arbete kan tära på krafterna, är bön faktiskt en ansträngning. Liksom arbetaren – förhoppningsvis – får lön för mödan, kan den som ber få bönesvar. Detta är den ena tolkningen av vad bön är: bön är som ett arbete, och vi kan ju inte ständigt arbeta.

Men den andra tolkningen betonar faktiskt att vi måste be oavbrutet. I den allra äldsta kristna text som har bevarats uppmanar Paulus oss att ”be ständigt” (1 Thess 5:17). På grekiska står det adialeiptôs proseuchesthe, vilket mer ordagrant betyder ”be oupphörligen”, ”be utan uppehåll”. I ett annat av sina brev skriver Paulus att han ”ständigt” (grek. adialeiptôs) ber för brevmottagarna (Rom 1:9). Den andra tolkningen betonar alltså att bön är något som ständigt pågår. Ett av de många hebreiska orden för ”människa” är mav’eh, som har med verbet ba’ah att göra, vilket betyder ”att be”. Att vara människa är alltså att ständigt be. Människan är, skulle vi kunna säga, en bedjande varelse. Bönen kan vara kort, faktiskt utan att den uttryckligen riktar sig till Gud: exempelvis ”Må det gå väl.” Men bönen kan också vara ex-

plicit kristen. Det mest kända exemplet på detta är Jesusbönen: ”Herre, Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över mig”, vars två delar kan uttalas på en inandning (”Herre, Jesus Kristus, Guds son”) och en utandning (”förbarma dig över mig”), och därmed ständigt vara på den bedjandes läppar, antingen tyst eller uttalat.

Båda dessa tolkningar av vad bön är – bönen som ett ianspråktagande arbete och bönen som en ständig följe

slagare – har något att säga oss: Bön är som ett arbete – och du kan be även när du arbetar.

Den kortaste bönen i Bibeln torde vara uttalad av aposteln Petrus. Han försöker göra det som Jesus gör, nämligen att gå på vattnet. När han märker hur mycket det blåser blir han rädd och börjar sjunka. I den situationen vänder han sig direkt till Jesus och utbrister: ”Herre, hjälp mig!” (Matt 14:30). Det

Illustration: Maria Karlberg Back

är en bön som består av bara tretton bokstäver på svenska (och ännu kortare – bara tolv bokstäver – är den på grekiska: Kyrie, sôson me). Så kort och pregnant kan lärjungaskarans ledare Petrus be i Nya testamentet.

Den kortaste bönen i Gamla testamentet uttalas av folkets ledare Mose (4 Mos 12:13). När hans syster Mirjam har drabbats av en svår hudåkomma ber han att Gud ska göra henne frisk. På hebreiska består bönen av fem korta ord med totalt elva bokstäver. Med latinska bokstäver blir den lite längre: El na refa na lah. Det finns nog ingen kortfattad översättning till svenska av ordet na. Till engelska skulle det översättas med please, till tyska med bitte, och till franska med s’il vous plaît. De andra tre orden betyder: ”O Gud, bota henne.” Mellan dessa ord finns alltså na som uttrycker både innerlighet och omtanke: ”O Gud, na, bota, na, henne!” I bönens inledning vänder sig Mose till Gud, och den slutar med att hans tankar går till den sjuka systern. Symmetrin gör den lätt att lägga på minnet, och det ligger nära till hands att ofta be den. Dessutom är bönen nästan en palindrom (ett antal bokstäver som kan läsas både framlänges och baklänges utan att betydelsen förändras, exempelvis ”ni talar bra latin”). Alla orden, utom möjligen det första, uttalar vi nog på en utandning. Därmed kan vi säga att denna bön först andas in Gud, och därefter andas ut förbönen. Den påminner alltså i detta avseende om den kristna Jesusbönen.

I den judiska liturgin har Moses bön funnit sin särskilda plats i fredagskvällens gudstjänst som kallas qabbalat shabbat, vilket betyder ”sabbatens mottagande”. De som har församlats uttrycker då sin stora glädje över att sabbaten har inletts. Under hela veckan har själen längtat efter att på ett särskilt sätt få möta Gud i sabbatens gudstjänster och att få glädjas över sabbatsvilans ro och rekreation. Ordet lah (”henne”) får då åsyfta den gudstörstande människans själ. Det är därför församlingen sjunger dessa ord: El na refa na lah. Innebörden blir då: ”O Gud, bota nu äntligen själens längtan efter dig!”

Jesper Svartvik stiftsteolog i Karlstads stift

Bibelhänvisningar Enskild och enträgen bön: Luk 5:16, 6:12 och 11:1. Ständig bön: Rom 1:9 och 1 Thess 5:17. Kort bön i Gamla testamentet: 4 Mos 12:13. Kort bön i Nya testamentet: Matt 14:30. Vår Fader-bönen: Matt 6:9–13 och Luk 11:1–4.

Klimatfaktabok med svar

Bland alla mail i mailkorgen Bråttom men om coronakrisen hittade inte kört en uppmaning om klimatet fram: ”Bråttom, men inte Stefan Edman kört”. Det är den oförtröttlige Votum Stefan Edman som skrivit en ny klimatfaktabok. ”Efter de senaste åren av domedagsstämning i den mediala klimatdebatten har jag gjort en ny bok för alla som vill ta sig ur den förlamande känslan av hopplöshet”, skriver han.

Boken har femton kapitel, med drygt 150 frågor, där Stefan försöker beskriva problem och svar på ett relativt kortfattat och enkelt sätt. Vare sig det handlar om EU och Sverige som möjliga förebilder, om förnybara bränslen, om skogarnas roll som kolsänka, samhällsförändringar eller livsstil.

Bokens sista kapitel handlar som sig bör om Förundran och Hopp och vi känner igen Stefans avtryck: ”Ljumma majmorgnar ger jag mig ofta ut i trädgården för att bara vara, bara njuta. Det är då jag upptäcker att det blommande äppelträdet plötsligt ”globaliserats” – för i natt har ju lövsångaren återvänt från Tanzania! I veckor och månader har den flugit ända hit för att sjunga och älska. Åttahundra ensamma mil med hjälp av stjärnkartan i sin hjärna. Och vid disigt väder den likaledes nedärvda magnetkompassen. Sveriges vanligaste sommarfågel och på samma gång en afrikan på besök. Själv har jag stjärnstoft i min kind och oceanvatten i blodet. Jag är både urgammal och ofattbart ung i universums historia. Allt är sammanknutet i tillvarons åldriga väv, ingen kan leva för sig själv.”

En bok väl värd att fördjupa sig i!

Agneta Riddar

Upprättelse för tondöva

Många i min generation minns De omusikaliska säkert uppsjungningen i skolan, inför hela klassen. När vår sångröst skulle testas och betyg Peter Bryngelsson Gidlunds förlag sättas, eller möjligen för att vi skulle kvala in i skolans kör. Hur som helst var vi några som där och då klassades som omusikaliska.

Efter att ha läst boken De omusikaliska förstår jag att det inte är så enkelt som att det finns musikaliska och omusikaliska människor: ”Denna bok handlar om alla de gråskalor som jag tror existerar mellan dessa diametrala synsätt. Om brummarna, de tondöva, de musikaliskt ointresserade, om de som trivs bättre i andra tonarter eller stämmoregister.”

Författaren skiljer mellan att hitta rätt ton och hålla den och att följa en rytm. Rytm och puls ingår i världsalltets flöde medan definierad tonhöjd markerar en skillnad mellan det som är rätt och det som är fel.

Eftersom mina föräldrar tyckte att jag skulle lära mig spela instrument kan jag läsa noter. Jag kan känna igen en psalmmelodi bara genom att titta på noterna. Men att träffa rätt toner är en helt annan sak.

För mig är boken en upprättelse, eftersom jag är musikälskare. Och jag tar till mig att vi omusikaliska kan vara de där unika individerna i utkanten av flocken som har förmågan att uppfånga de livsviktiga signalerna.

Efter att ha läst boken förstår jag att min lärare ändå hade en viss omsorg om mig. Jag fick vara med i luciatåget och jag fick läsa min vers i Staffanssången. Jag inkluderades, trots att jag inte kunde träffa tonerna rätt. Bara för att jag är tondöv behöver jag inte vara taktlös!

Torgny Lindén

Gå med Gud

Det är få förunnat att kunna Drömmen om skriva allvarsord med ett så den innersta sjön vänligt tilltal och poetiskt tonläge som Martin Lönnebo. I Martin Lönnebo februari fyllde han 90 år. Nu har Verbum han skrivit en bok som han säger är hans adjö (”som betyder Gå med Gud”), Drömmen om innersta sjön. Och han vill prata allvar med oss. ”Snabbläsning förbjuden!” slår han fast på försättsbladet. Vet inte om det behöver påpekas, men när man börjat läsa blir det uppenbart att man inte kan hasta igenom boken. Den kräver eftertanke, utan sådan kommer man att missa ”pärlornas pärla”.

För han ställer krav, Lönnebo, på att släppa kontrollen, prestationen, och vara närvarande i ett nu, beredd att möta ett Du som är kärlekens källa.

Lönnebo är likt många av oss allvarligt oroad för planetens framtid, och han är klar över att det inte är enbart ingenjörerna och naturvetare som har lösningen, utan vi behöver väckas till en ny förundran över skapelsen och till en vördnad för och kärlek till livet. Det är han ju inte ensam om, så har ju exempelvis DNs kulturchef Björn Wiman också funnit att klimatkrisen även är en andlighetens kris.

Tillsammans med Lönnebo får läsaren – och bedjaren! – vandra utmed Pärlälven och runt Innersta sjön i tjugo meditationer, som alltid börjar med Gudspärlans bön. ”Gå genom livet med öppna händer. Fly inte din djupaste livshunger. Våga längta. Öppna dina tomma händer för livet”, uppmanar Lönnebo oss.

Kan det finnas en mera angelägen uppmaning?

Lasse Bengtsson

Ett brev betyder så mycket

När Martin Luther 1553 skrev sitt Hur man ska be brev till sin gode vän barberarmäsTomas Appelqvist tare Peter Beskendorf om hur man ska be var han nog inte medveten Artos om att brevet skulle läsas av många och hundratals år framöver. Men så blev det i alla fall. Brevet spreds snabbt i flera upplagor med hjälp av den nya boktryckarkonsten.

Tomas Appelqvist har gjort en doktorsavhandling samt en lättläst bok för alla av brevet som ursprungligen var på 20 sidor.

Martin Luther skrev med utgångspunkt i sitt eget sätt att be utifrån Fader vår, de tio budorden och trosbekännelsen. Genom att se varje del av trosartiklarna och buden som lära, tacksägelse, bikt och bön går han grundligt till väga. Luthers klostertid har satt djupa spår i hans böneliv. Man märker också naturligtvis spår av 1500-talet i texterna.

Som jag uppfattar det vill Luther att man ska läsa, be och begrunda bönerna och buden och lära känna Jesus till skillnad från det katolska sättet där kunskapen fanns hos prästerna och människorna fick lyssna på predikningar på latin och lära sig böner som ramsor.

Han poängterar också att man ska be regelbundet och föreslår att man börjar och slutar sin dag med bön. Bibelläsning för människors hjärtan närmare Gud.

Det är mycket som skiljer oss åt från medeltiden men våra grundläggande behov är desamma och framför allt förankringen och kontakten med vår Skapare, vår frälsare Jesus och vår hjälpare Helig Ande. Luther ger oss goda råd på vägen.

Gunilla Lindén

Gudstjänstens hur och varför

Detta är en bildande bok. Liturgi i Professor emeritus Sven-Erik Svenska kyrkan. Brodd och ärkebiskop emeritus I ord och bild Gunnar Weman delar med sig av från då och nu sin stora kunskap. Gudstjänsten sätts i ett sammanhang. Dess innersida relateras till liturgins Sven-Erik Brodd och Gunnar yttre gestaltning. GudstjänsWeman tens hur och varför kopplas Artos till ämbete och kyrka – både i betydelsen byggnad och Guds folk. Kunskapen om och kärleken till kyrkan och gudstjänsten lyser igenom.

Det är, som titeln antyder, en bildrik bok. Få uppslag saknar illustrationer och fotografier. Det är lyckat grepp, som ger möjlighet att visa på likheter och skillnader från då och nu. Det har gett mig många aha-upplevelser och kan i en studiegrupp väcka många goda frågor. Varför gör vi si nu, när man gjorde på annat sätt förr? Det historiska perspektivet är ofta tydligt – men inte alltid.

Brodd och Weman gräver där de står. De skildrar och förespråkar den gudstjänsttradition där de känner sig hemma, och har inte heller avsikten att ge en heltäckande bild av Svenska kyrkans gudstjänstfirande. Många bilder kommer från Uppsala med omnejd och flest foton bidrar Hans Hartman med.

Stundtals blir det i text och bild lite väl lokalt, så att jag närmast tror att det är gudstjänstlivet i Mariakyrkan i Sigtuna – där Weman bor – som skildras. Hade jag fått önska skulle de pastorala råd författarna ger hade minskat till förmån för fler historiska linjer.

Boken lämpar sig som studiebok. Inte minst eftersom den öppnar för många givande samtal.

Mikael Isacson

Om en uppväxt

Den som minns har en skatt att Orkidébarn förvalta, en skatt att dela med Erland sig av till oss andra som bara vandrar på. Minnen som får olika Svenungsson tyngd beroende på hur livet gePärlan förlag staltar sig. Erland Svenungsson skriver egna och andras minnen i sin bok Orkidébarn, innan Corona blev ett ord på allas läppar. ”Doktorn har nyss varit på besök, lyssnat på lungorna, lämnat ett vitt pulver för att sänka febern. Sjukdomen kallades spanska sjukan, nu hade hennes far drabbats. Doktorn hastade aldrig förskräckt iväg, han var i sin uppgift. I sin kärlek till människorna. Han gick från gård till gård och delade ut vitt pulver och klappade de sjuka utan rädsla för att själv bli smittat. När farsoten klingat av dog han av hjärtslag.”

Det är sin mamma han skriver om, Erland. Efter hennes död öppnar sonen en koffert på vinden. Där finner han oväntade spår av hennes etthundratvååriga liv. Spår som kastar ljus också över hans eget liv. ”Mor har inte försökt sopa bort spåren efter sig, spår som också har med mig att göra.”

Ett liv som började 1944 i Grinneröds församling utanför Ljungskile. Erland, som skulle blivit bonde, blev istället präst, psykoterapeut och föreståndare för Lilleskogs själavårdsinstitut utanför Alingsås i tjugo år.

Ömsint ser han tillbaka på den lilla pojken som var han. Om ett orkidébarns uppväxt med all sin högkänslighet, panikångest, tro och kärlek. Mobbningen i skolan sätter spår för livet. ”Både kroppen och själen minns det grymma i att bli bortvald.”

En utsökt bok; vacker, vemodig, ömsint.

Agneta Riddar