Rötterna behöver näring för att kronan ska bära frukt

Rötterna behöver näring för att kronan ska bära frukt

”Rötter och krona” heter årets upplaga av ”Ärkebiskopens fastebok”, skriven av Ylva Eggehorn. Boken bjuder oss med på en upptäcktsfärd genom vårt inre landskap i sällskap med de livgivande träden, som andas för oss – och med oss.

När Ylva Eggehorn skrev sin fastebok var det knappast någon som hade corona eller covid-19 i sin tankevärld, ingen som kunde föreställa sig en pandemi som skulle sätta stora delar av samhället på undantag. Att inte bara flygresenärerna skulle mötas av ”cancelled”, utan att stora delar av våra vardagsliv skulle vara inställda. I synnerhet för oss +70 eller tillhörande en riskgrupp.

Väl inne i fastetiden tvingades vi till en fasta vi inte räknat med, en fasta som vi inte valt själva; inte träffa barn och barnbarn, inte träffa vänner, inte fira gudstjänster, ingen mässa ens på Skärtorsdagen, Påskdagens jubel fick vi försöka känna framför dataskärmar.

Det kändes fattigt och tomt. En askes vi aldrig kunnat föreställa oss.

Omställningen har varit svår för många av oss. Därför har det varit gott att få göra sällskap med Ylva Eggehorn. Hennes fastebok är nämligen lika mycket en tröstebok.

Inledningsvis berättar hon om en sjukdomsperiod med utmattning, då hon inte orkade något annat än att gå ut i skogen och sätta sig under ett träd – och göra ingenting. ”Skogen är ett kraftfullt bevis på att allt hör samman. Ett enda träd kan vara en hel kurort för den som verkligen behöver det”, skriver hon.

När hon läser Bibeln finner hon otaliga träd även där, från Livets träd i Första Mosebok till olivträden Getsemane. Träden är av vital betydelse i berättelserna, som Tårarnas Ek, eller Gråtoeken, där Rebeckas amma Deborah begravdes. Under dess krona fick sorgen levas ut. ”Varje människa borde få ha sin egen Gråtoek”, skriver Eggehorn.

Bokens titel Rötter och krona anspelar på berättelsen, där Jesus för lärjungarna berättar liknelsen om fikonträdet som inte bär frukt. Dess ägare vill hugga ned trädet och bränna upp det, men trädgårdsmästaren vill behålla det och gödsla och vattna i hopp om att det ska bära frukt på nytt. Rötterna behöver näring för att kronan ska bära frukt. ”Vi behöver sluta jaga näring där den inte finns. Börja gå på djupet, så vi kan växa.”

När vi vandrar under trädens lövverk är det inte bara en skönhetsupplevelse, vi byter också andningsluft med träden, vi ger dem vår koldioxid, och de syresätter den luft vi andas.

Men de syresätter också vår fantasi. Många är de poeter som hämtat inspiration från träden: ”Den som ligger på rygg / under de höga träden är / också där uppe. / Han rännilar sig ut i tusentals kvistar, / gungar fram och tillbaka…”, skriver Tomas Tranströmer. ”Men när du möter ett träd / på din vandring / tänk gärna att det är trädet / som möter dig / på sin vandring”, skaldar den finlandssvenske poeten Claes Andersson.

När den nyligen bortgångne författaren PO Enqvist i en intervju fick frågan om det inte var ensamt att växa upp i den lilla västerbottniska byn Hjoggböle, svarade han: ”Jag var inte ensam, jag hade tallarna.”

Poeterna hjälper oss att se sambanden; vi människor hör samman med det skapade, är helt beroende av att ekosystemet fungerar, både vad gäller syresättning och klimat och vad gäller själens välbefinnande. Så kan poeter och naturvetare dela förundran med varandra, om än med olika språk.

Och det är ju ingen tillfällighet att coronaisolerade människor i stora skaror sökt sig ut till naturen under våren, då körsbärsträd och slånbärsbuskar skrudas i vita bröllopskläder och boken slår ut i skir grönska som silar solens ljus. Alla delar vi Ylva Eggehorns längtan till skogen, och tillsammans med henne kanske upptäcka att gamla ekar har humor! ”Det finns ett hopp som hela tiden grenar ut sig i nya riktningar, precis som träden i skogen delar allt liv med alla som finns där.”

Vad våra liv får för riktning efter coronan är det ingen som vet. Kommer allt att återgå till ”det normala”? Knappast. Många är vi som drömmer om ett uppvaknande efter denna fastetid, att vi väcks till nya möjligheter – för träden, klimatet och oss människor emellan. ”Håll ut, du pendlare mellan hopp och förtvivlan, hade någon klottrat vid Östertälje pendeltågstation. Där finns min tydligaste bild av vad fastetiden står för. Vi måste genom en gångtunnel för att komma vidare. Inga garantier för att det ska gå bra. Men om vi inte passerar den övergången (rättare sagt, undergången) får vi aldrig veta vad som händer sedan”, skriver Eggehorn.

Det är då vi kan ”höra koltrasten sjunga om ett hopp som inte förnekar sorgen, men får oss att växa.”

Text & foto: Lasse Bengtsson