Bönen och boken

Är det märkligt att en bönbok ges ut av drottning Silvia och inte av en biskop eller teolog? Knappast! Det är snarare en månghundraårig tradition med rötter i medeltiden, skriver Otfried Czaika som tittat närmare på bönbokstraditionen i ett historiskt perspektiv.

För cirka ett årtionde sedan publicerade drottning Silvia en bönbok. Förlagets hemsida upplyser om att ”boken innehåller drygt 100 böner, varav en stor del är nyskrivna [av bl.a.] Dag Hammarskjöld, KG Hammar, Caroline Krook” m.fl. ”Bönboken är illustrerad med fotografier av Kung Carl Gustav” och det upplyses om att den är ”ett samarbete mellan Kungliga hovförsamlingen och förlaget”. Sist men inte minst är ”tänkt att vara en personlig bok och nära vän.”

Det finns en hel del som kan framstå som märkligt med detta. Minst märkligt är antagligen i jämställdhetens dagar att boken har getts ut av en kvinna. Men en bönbok utgiven av en lekman – borde det inte vara någon från den kyrkliga hierarkin såsom en biskop eller åtminstone en teolog med akademiska meriter som skulle vara hjärnan bakom ett sådant verk? Även om kungen som statshuvud måste tillhöra Svenska kyrkan är det nog knappast kungafamiljens eller hovets uppgift att förse de troende i landet med andligt spis. Varför tar drottningen hand om detta? Borde sådant inte – också just med tanke på statshuvudets religionstillhörighet – godkännas av kyrkomötet? Och: Drottningens bönbok bär hennes namn, men innehåller texter av andra. Lånar drottningen bara ut sitt namn som ett säljande argument? Håller hon på att bedriva – kanske till och med otillbörlig – religionspolitik? Sist men inte minst: En bok som en vän?! Självklart, alla boknördar kan nog instämma i att böcker är de mest trogna vänner. Men andra böcker – romaner, deckare, diktsamlingar eller faktaböcker – marknadsförs knappast med argumentet om en framtida vänskap med boken.

Mycket kan alltså framstå som märkligt eller till och med gränsöverskridande med denna bok. Men i ett längre, historiskt perspektiv är det faktiskt inte uppseendeväckande alls. Drottning Silvia följde med utgivningen av bönboken en månghundraårig tradition som sträcker sig tillbaka till medeltiden.

Bönen är naturligtvis i grunden en muntlig företeelse. Det är den troendes tilltal och/eller dialog med det högre, det transcendentala. Men sedan skriftens uppkomst har böner antingen varit bland de texter som traderats i skrift eller så berättar narrativa texter om

I och med Gutenbergs uppfinning på 1450-talet, som möjliggjorde tryckning av böcker i större upplagor, började bland annat bönböcker att spridas. Därmed var det möjligt för fler att kunna köpa och äga en bok.

personer som ber. De stora bokreligioneras heliga texter är t.ex. fulla med berättelser om människor som ropar till, tilltalar och tala med Gud – eller med andra ord: människor som ber. Många av Psaltarens texter eller Fader Vår kan tjäna som exempel på böner som är del av en större samling nedskrivna kanoniska texter. Också fornkyrkan har traderat böner i skriven form, vars Sitz im Leben oftast var liturgin, gudstjänsten. Men allt detta är ändå långt ifrån en bönbok som samlar böner och långt ifrån en personlig bok som erbjuder vänskap.

När vi rör oss in en bra bit på medeltiden, i synnerhet 1300-1400-talet, ser vi början av den bönbokstraditionen där även Drottning Silvias bönbok har sin plats. En av de vanligaste böckerna som producerades i medeltida skriptorier var Psaltaren som användes oftast för den privata andakten. Psaltarens popularitet minskade knappast till våra dagar (långt in till 1900-talet gjordes det t.ex. NT-utgåvor som förutom NT omfattade Psaltaren som enda bok från GT), men vid sidan om Psaltaren började man sammanställa också bönböcker. Dessa medeltida bönböcker kallades för Tideböcker (lat. Horarium, fr. Livre d´heures, ty. Stundenbuch). De innehöll böner och andra andliga texter som lekmän kunde be vid de kanoniska timmarna.

De medeltida tideböckerna var därmed knutna till kyrkan och dess liturgi, men hade samtidigt blivit föremål avsedda för den privata religionsutövningen. Medeltidens tideböcker var dessutom oftast rikt illuminerade handskrifter som ägdes av högtstående personer, däribland många kvinnor. Oftast är det till och med så att ägarna själv var uppdragsgivare för dessa verk och att de möjligen också hade sina fingrar med i spelet när böckernas innehåll sammanställdes. Men handskrivna böcker var dyrbara, ännu mer dyrbara när de var rikt illuminerade. Därför hade nästan enbart adelspersoner eller rika borgare råd att införskaffa sådana verk.

Trots allt är det värt att notera att det finns gott om olika källor som berättar om att det var just kvinnor som hade mycket över för denna litteratur. Männen använde oftast en annan form av litteratur, sådant som de behövde för att utföra sina offentliga åtaganden i

Det var dock reformationen som bidrog mest till att bönböckerna blev kioskvältare.

samhället. Kvinnornas läsning var mera riktad mot det privata, personliga och andliga. Gränserna var dock flytande: furstinnor ägde också böcker som rörde historia, krigföring m.m. och många män läste naturligtvis Psaltaren och/eller tideböcker.

Efter att Johannes Gutenberg hade på 1450-talet uppfunnit boktrycket ser vi att främst Psaltaren och ibland även tideboken lämnar tryckerierna runtom i Europa. Tack vare Gutenbergs uppfinning blir bönboken därför med tiden ett omtyckt verk som många hade råd att införskaffa.

Det var dock reformationen som bidrog mest till att bönböckerna blev kioskvältare. Och nej, inte p.g.a. Martin Luther. Givetvis hade han redan 1522 gett ut sin Betbüchlein (En liten bönbok) som därefter trycktes i flera andra upplagor. Men den var mest en samling bibliska texter med illustrationer – på sätt och vis faktiskt den första barnbibeln. Luther tyckte faktiskt att bönböcker egentligen inte behövdes eftersom bibeln, katekesen och psalmboken skulle vara tillräcklig som uppbygglig läsning för den troende.

Efter år 1550 är det som om någon hade dragit korken ur flaskan. Bönbokens stora tid som varade i över 200 år började. Författare till dessa evangeliska bönböcker är sällan de stora akademiska teologerna utan huvudsakligen vanliga präster. Kvinnor hade ofta en mycket aktiv del i utgivningen av bönböckerna. Många bönböcker såsom Johannes Habermanns som kom ut på tyska 1567 och enbart fem år senare även i svensk språkdräkt är tillägnade högtstående kvinnor. Detta är ett tecken på att kvinnor åtminstone sponsrade trycket, kanske också att de tog initiativet till dessa verk eller medverkade i urvalet av texterna. Under flera århundraden efter reformationen kan vi överhuvudtaget se att kvinnor har ett särskilt förhållande till bönboken: redan på 1500-talet ägde många adelskvinnor handskrivna böcker där de själv eller deras vänner antecknade böner och andra, för det mesta andliga, texter. Bland annat ägde Malin Sture och Elisabet Vasa, dotter till Gustav Vasa och hertiginna av Mecklenburg, sådana verk.

Kvinnor sammanställde andliga texter redan för över 450 år sen – och ibland författade de själv en och annan uppbygglig text. Mot 1600-talets slut och under 1700-talet möter vi allt fler kvinnor som fungerar som kompilatörer, redaktörer och författare till bönböcker eller andra verk som är nära släkt med bönboken. Och under hela perioden kan vi se att bönboken är ett verk som just är en ”personlig bok och nära vän”. Till en stor del är det själva texterna i de olika bönböckerna som gör att läsaren kan ha ett mycket personligt förhållande: De olika bönerna adresserar det existentiella, livets stora frågor, men också de alldagliga glädje- och sorgeämnen. Många bevarade bönböcker berättar dessutom om att de blev flitigt använda, lästa, annoterade, skänkt vidare resp. att de gick i arv i många generationer. Sist men inte minst vittnar många extremt omsorgsfullt och påkostad inbundna bönböcker om ägarens personliga vänskap med bönboken: Ofta blev bönboken inbunden

i sammet som smeker handen och motsvarar bönbokens mjuka, personliga innehåll. Och många bönböcker blev rikt broderade – så visade (inte bara men till en stor del de kvinnliga) ägarna sin uppskattning och sitt nära förhållande till bönboken.

Tidigmoderna bönböcker innehåller sällan såsom Drottning Silvias bönbok bilder, vilket förklaras givetvis av omständigheten att det var mera avancerat och dyrt att producera träsnitt eller kopparstick då än att ta med fotografier idag. Och bönboken köptes och lästes givetvis också av gemene man som skulle ha råd med den och gjorde dessa verk till en av lutherdomens viktigaste religiösa objekt. Men bilderna i Drottning Silvias bönbok skapar naturligtvis en personlig ton som inte var främmade i gångna tiders bönboksproduktion.

Att Sveriges drottning publicerade, för cirka ett årtionde sedan, en bönbok kan alltså framstå märkligt om vi mäter med våra postmoderna mått. Men historiskt sett fortsatte hon faktiskt bara en tradition som är mera än fyrahundra år gammal.

Otfried Czaika stiftsteolog, Karlstads stift

Inbindningen av Kungliga bibliotekets exemplar av en bönbok skriven av Petrus Johannis Gothus, Underwisning om een rätt Christelig Böön. Reproduktion: Andrea Davis Kronlund, KB.