Krönika | Beata Åhrman Ekh
Blott den som hör kan tala
T
elefonen plingar till. Det är väninnan. ”Jag vill hitta Xavier och skalla den jäveln. Slut på meddelandet”. Mitt intryck av Xavier är att han är välbekant småsint, eftersträvar perfektion och är ganska trist. Hittills varken mer eller mindre. Men önskar väninnan skalla honom har hon mitt fulla stöd. Blir upplivad. Svordomen och hennes våldsamma fantasi piggar upp. Det passar sig inte. Att önska någon annan skada är aldrig okej. Att svära är därtill fult. Ändå blir jag på gott humör. Det finns något där. I att bryta tabun. Hon vet. Jag vet. Väninnan är ett akademiskt högdjur och har språklig begåvning som få. Hon behöver inte svära. Hon behöver inte gå till handgripligheter. Hon kan plocka fram mer raffinerade och subtila strategier vid behov. Alldeles säkert förtjänar Xavier den uttalade förbannelsen just nu. Vi går några varv. Uttalar gemensamt irritation över Xavier och litar på att chansen därmed blir mindre att vi gör slag i saken. Vi kommer aldrig skalla honom. Men vi tillåter oss att traska runt i den tabubelagda längtan en stund. Lite jävlar liksom. Utmanar oss själva. Prövar en gnutta djärvhet och mod. Inom passande gränser. I smsform tröttar samtalet. Väninnan och jag ringer upp varandra istället. Xavier hjälper oss vidare. In i det som skrämmer.
54
Korsväg 2 | 2020
Hur kommer det sig att Xavier väcker sådana våldsamma impulser? Till saken hör att Xavier inte ens är en levande människa. Han är en romanfigur i en bok av Helena von Zweigbergk som vi läser. Jag har inte kommit riktigt lika långt. Men vi är överens. Det är något alldeles särskilt enerverande med den där sortens människor av Xaviertyp som tar patent på de stora känslorna och lidandet. Till skillnad från Agneta som i boken bara ständigt blir påmind om sin egen oförträfflighet. Xavier demonstrerar sitt ogillande. Han är mikroaggressivitetens mästare och har upphöjt blickar gester och höjda ögonbryn till konst. Agneta gör å sin sida väldigt lite rätt. Dessutom luktar hennes jacka illa. Agneta ursäktar sig. Skruvar på sig. Tar en cigarett. Hos henne har skammen tagit över. Med svarta flaxande vingar har den henne i sitt grepp. Den som granskas under Xaviers lupp känner av det. Xavier ser inte själv vilken inverkan han har. Hur hans ord och sätt påverkar. Han tillrättavisar med självklar auktoritet. I bakgrunden lurar fasan. Väninnan och jag älskar Agneta samtidigt som vi upptäcker att vi själva har drag av Xavier. I relation till varandra är Xavier och Agneta hjälplöst fångade i brist på äkthet, närvaro och lyssnande. De har inte kontakt. Vi löper samma risk. I varje
