Krönika: Jag går för att komma bort … men jag kommer hem

Krönika | Ann-Marie Allvar Nordström

Jag går för att komma bort … men jag kommer hem

Kängorna trampar på i jämn takt, automatiskt, utan att jag tänker på det. Tankarna finns på helt annat håll. På det svåra, den plötsliga förändringen som vi inte sett komma. Och jag behövde komma bort för att få distans. Mina regelbundna steg hjälper mig att bearbeta, kanske sätta ord på, orka tänka på det jag inte ser någon lösning på. Mitt inre ropar efter Gud, efter vägledning, efter hopp. ”Visa mig vägen” mumlar jag inom mig gång på gång, i takt med stegen på skogsstigen. Samma bön som den heliga Birgitta bad på 1300-talet, och som pilgrimer i århundraden har bett sedan dess.

Jag vandrar längs gammal pilgrimsled på ön Lurö i Vänern. Här har många generationers pilgrimer vandrat tidigare, på sin väg till den helige Olofs grav i Nidaros. Tanken på dessa människor ger tröst och sammanhang. ”Den längsta resan är resan inåt”, skrev Dag Hammarskjöld. Både bön och pilgrimsvandring handlar om både en inre och en yttre vandring. En resa som öppnar upp mitt inre och en hjälp att möta mina medvandrare. Min inre resa handlar inte egentligen om att finna mig själv, utan om att släppa taget om min egen självupptagenhet, vidga mitt inre mot Gud, världen och mina medmänniskor. Jag behöver få ihop mitt inre med det yttre.

Bön är hjärtats samtal med Gud, läser jag i en gammal konfirmandbok i min bokhylla. På ett annat ställe ser jag någon jämföra bönen med hjärtats slag. Hjärtat pumpar outtröttligt, år efter år, automatiskt och utan pauser, och transporterar syresatt blod till alla delar av vår kropp. Under en livstid på 75 år pumpas 200 miljoner liter livgivande blod runt. Varje dygn slår hjärtat i genomsnitt 100 000 gånger, nämns det i en medicinsk artikel om hjärtat. Om bön kan jämföras med hjärtats slag så handlar det om att varje andetag, varje sekund, låta bönen flöda genom mig ett hisnande antal gånger för att få och ge liv. Jag kan inte leva utan att hjärtat slår. Och för att följa samma tanke; bön är mitt hjärtas oupphörliga samtal med den Gud som älskar och har skapat mig, och som vill vandra med mig genom mitt liv.

Bönen har en tydlig likhet med kängornas tramp längs pilgrimsvägen. Efter den inledande euforin och glädjen

över att äntligen ha kommit iväg, infinner sig en period där det kan ta emot. Jag är medveten om och räknar varje steg, kanske har jag fått skoskav som behöver tas om hand. Mina medvandrare är i detta läge livsviktiga för att jag ska orka fortsätta. De finns inte alltid i min närhet, men jag stöter på dem med jämna mellanrum längs vägen, hejar och känner igen några, och kan dela en enkel måltid, en kort stunds vila, några uppmuntrande ord. Vi är alla på väg. ”Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.” skriver Karin Boye i sin välkända dikt. ”Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.” Vägen jag vandrar, bönens oupphörliga och ofta ordlösa andetag manar mig vidare i livet. Bryt upp,

fastna inte i skoskav och uppgivenhet, låt dina medvandrare bära dina bördor när du inte orkar mer, och var själv en bärare när andra tappar fotfästet.

Pax et bonum – fred och allt gott, hälsade Franciskus av Assisi (1181-1226) dem han mötte under sina pilgrimsvandringar. På samma sätt hälsar pilgrimer varandra än idag. Denna pilgrimshälsning låter jag gå vidare till dig som läser detta. Fred och allt gott i din egen vandring genom livet.

Ann-Marie Allvar Nordström stiftspedagog, Karlstads stift