Krönika | Ann-Marie Allvar Nordström
Jag går för att komma bort … men jag kommer hem
K
ängorna trampar på i jämn takt, automatiskt, utan att jag tänker på det. Tankarna finns på helt annat håll. På det svåra, den plötsliga förändringen som vi inte sett komma. Och jag behövde komma bort för att få distans. Mina regelbundna steg hjälper mig att bearbeta, kanske sätta ord på, orka tänka på det jag inte ser någon lösning på. Mitt inre ropar efter Gud, efter vägledning, efter hopp. ”Visa mig vägen” mumlar jag inom mig gång på gång, i takt med stegen på skogsstigen. Samma bön som den heliga Birgitta bad på 1300-talet, och som pilgrimer i århundraden har bett sedan dess. Jag vandrar längs gammal pilgrimsled på ön Lurö i Vänern. Här har många generationers pilgrimer vandrat tidigare, på sin väg till den helige Olofs grav i Nidaros. Tanken på dessa människor ger tröst och sammanhang. ”Den längsta resan är resan inåt”, skrev Dag Hammarskjöld. Både bön och pilgrimsvandring handlar om både en inre och en yttre vandring. En resa som öppnar upp mitt inre och en hjälp att möta mina medvandrare. Min inre resa handlar inte egentligen om att
30
Korsväg 2 | 2020
finna mig själv, utan om att släppa taget om min egen självupptagenhet, vidga mitt inre mot Gud, världen och mina medmänniskor. Jag behöver få ihop mitt inre med det yttre. Bön är hjärtats samtal med Gud, läser jag i en gammal konfirmandbok i min bokhylla. På ett annat ställe ser jag någon jämföra bönen med hjärtats slag. Hjärtat pumpar outtröttligt, år efter år, automatiskt och utan pauser, och transporterar syresatt blod till alla delar av vår kropp. Under en livstid på 75 år pumpas 200 miljoner liter livgivande blod runt. Varje dygn slår hjärtat i genomsnitt 100 000 gånger, nämns det i en medicinsk artikel om hjärtat. Om bön kan jämföras med hjärtats slag så handlar det om att varje andetag, varje sekund, låta bönen flöda genom mig ett hisnande antal gånger för att få och ge liv. Jag kan inte leva utan att hjärtat slår. Och för att följa samma tanke; bön är mitt hjärtas oupphörliga samtal med den Gud som älskar och har skapat mig, och som vill vandra med mig genom mitt liv. Bönen har en tydlig likhet med kängornas tramp längs pilgrimsvägen. Efter den inledande euforin och glädjen
