Pilgrimens vandring i bönens landskap

Många är de pilgrimer som söker sig till Fokstugu Fjellstue på Dovrefjell. De må vara troende eller icke-troende, fångar på rehabilitering eller veteraner med posttraumatiska upplevelser – alla bär de på en inre anledningen till varför de en dag bröt upp och blev pilgrimer. Böner och livssår av mest skilda slag tas här med in i de dagliga tidebönernas gemenskap.

Platsen, Guds Huset på Dovrefjell, är ofantligt viktig! För många är det en del av meningen och målet med pilgrimsvandringen. När klockorna klämtar till bön om aftonen, till Completorium, kommer pilgrimerna. De som bor på gården Fokstugu eller de som campar vid leden, alla kommer de ner när klockorna kallar.

De går in, tänder ett ljus och när bönestunden är över är det många som drar fram en Taizépall och sitter kvar. Laurits Fokstugu får ibland vänta fram till midnatt, innan han kan släcka för natten.

Christiane Kunz Fokstugu berättar om det som blivit hennes hem, göteborgsflickan som gav sig ut i världen och så småningom landade på Dovrefjell. – Vi är så privilegierade att få ha Guds Huset. Det böneliv som finns här, allt som sker med människorna, allt vi får ta del av. Det är starkt och djupt berörande. – En vanlig sommarkväll kan vi vara tiotjugo personer; icke-troende, protestanter och katoliker, kanske någon buddhist. Alla deltar i tidebönen, blir berörda, känner samhörigheten. Alla har med sig något de burit på. När sedan Laurits reser sig efter tidebönen och slår böneslagen i den gamla gårdsklockan över altaret, då är det många som gråter. De har kommit till en plats där de kan lasta av sig det som tynger dem inombords.

Christiane har en ganska brokig bakgrund. Hon är född i Hindås, mellan Göteborg och

Borås. Efter skolan gav hon sig iväg till Frankrike och bodde trettio år i Paris. Här arbetade hon inom hotellverksamhet och därefter som journalist och skribent. Från ett djupt troende barndomshem bar hon med sig sin barnatro, men med tiden gjorde behovet av nya andliga vattenhål sig gällande. – Som människa är

vi alltid på en pilgrimsvandring. Vi är alltid på väg någonstans, vidare och djupare sett. Ofta måste vi bryta upp från något. Våga lyssna på det vi innerst inne längtar efter och våga följa uppmaningen om förändring. I mitt fall framkallade det glansiga Parisliv jag levde med åren en stor tomhet inom mig. En djup törst efter en ny relation med Gud växte inom mig.

Så Christiane sökte sig till ett kontemplativt liv och under många år levde hon två parallella liv, Parislivet och klosterlivet. Hon sökte sig till kloster i Frankrike och Spanien, till Trappistorden och Karmelitorden. – Jag drogs till det avskalade. Senare också till Ignatius av Loyola, jesuitordens grundare. Jag levde länge med jesuiterna i Manresa i Spanien och tog del i deras undervisning om de Andliga Övningarna. – Det här var i en tid när Johannes Paulus var påve och betonade den ekumeniska tanken. I Paris började jag då arbeta tillsammans med munkar och nunnor från La Fraternité Monastique de Jérusalem med att bygga broar mellan muslimer, judar, katoliker, ortodoxer och protestanter.

Christiane, som är protestant, fortsatte med ekumeniskt arbete när hon var i Sverige, och vistades bland annat i Heliga Hjärtats kloster vid Omberg. Hon började nu allt mer känna av tillhörigheten med sina skandinaviska rötter och begav sig på en resa till

Tautra Kloster vid Trondheim.

Sommaren 2007 kom hon till Fokstugu. En plats som är nära sammanvävd med det historiska pilgrimsvandrandet i Norge.

Gården ligger tusen meter över havet mitt i

Dovres nationalpark. Det var kung Øystein Magnusson som omkring 1120 lät bygga ett litet övernattningshus för att ge de första pilgrimerna på väg till S:t Olavs grav i Nidaros, en chans att ta sig levande över fjället. Överlevnad har sedan dess varit nyckelordet för Fokstugus existens, precis som ansvaret att ta emot och hjälpa dem som färdas över fjället. Gården var en skjutsstation fram till 1930-talet. – Jag tror det finns en tid i livet när något nytt har fått mogna fram och man är klar för att kunna gå in i detta nya. När allt det som man fått leva innan faller på plats och ger mening åt det nya som kommer. På Fokstugu uppe på Dovrefjell träffade jag Laurits, som är den elfte generationen på gården. På det mest självklara sätt så bestämde vi oss, inte bara för att dela kaffekoppar, utan också för att öppna upp ett pilgrimshärbärge på Fokstugu där Gud skulle stå i centrum.

De började renovera gårdens äldsta hus från 1700-talet för att göra om det till ett kapell.

Men när de skulle börja knuta upp huset, gav de upp. Det var ett alltför svårt arbete. – Men då hände ett litet mirakel, berättar Christiane. Vi i familjen står där och inser att vi inte klarar uppgiften. Då kommer en pilgrim vandrande. Det visar sig att denne man äger ett företag som bygger knuttimrade kyrkor och han lovar att hjälpa oss. Han fraktar stockarna till sina hangarer och ett halvår senare kommer de tillbaka som ”legoklossar” och hans yrkesfolk bygger upp kapellet Guds Huset för oss.

När så kapellet är färdigt kommer Hamars och Nidaros biskopar för att inviga det. Över tvåhundra människor är på plats under en högtidlig invigningsgudstjänst den 20 juni 2010. Allt fler pilgrimer kommer nu till Fokstugu Fjellstue.

I Guds Huset läses tidebönernas liturgi från Nidarosdomen på norska, medan dagens Bibeltext läses av pilgrimerna på alla närvarande språk. Idag har Guds Huset Biblar på ett 30-tal olika språk, som alla är gåvor från pilgrimer. Sommarens rytm har fått fasta former med präster och biskopar från Norska kyrkan som bor en vecka var på gården och som leder de dagliga tidebönerna. – För pilgrimerna är det oerhört viktigt att kunna komma in i ett kyrkorum för att be, menar Christiane. Många kyrkor längs pilgrimsleden är stängda när de vandrar förbi. Vi märker så tydligt på alla de pilgrimerna som kommer till Guds Huset hur viktig en bönens plats är. De kommer antingen för att bli en del i en bönegemenskap eller bara för att sitta där ensamma och bearbeta det som tynger, i stillhet.

– Pilgrimsvandringens djupaste möjlighet är att sakta kunna gå av sig det som tynger, tömma sig helt och så sakta fylla på med något nytt och helande igen. Och då ofta med ett nytt närmande till Gud.

Pilgrimerna bor i den stora Fjellstuen från 1800-talet, bevarad som den ursprungligen var från skjutsstationens tid med gammaldags inredning. Fokstugu är en av Norges högst belägna helårsjordbruk, och gården lever på fårskötsel.

Fokstugus vigda kapell, Guds Huset, är öppet för alla varje dag.

Hit kommer också fångar från norska fängelser. Sedan starten 2010 har flera norska fängelser deltagit i ett rehabiliteringsprogram på Fokstugu. Vistelsen varar i en vecka. Fokus är gemenskap. Programmet delas av fångar, vakter, fängelsepräster och Fokstugu-folket

själva. Gemensamt fysiskt arbete under några morgontimmar. Gemensam vandring längs pilgrimsleden ger nya dimensioner, utmanar uthållighet och behärskning. Bordsgemenskap. Alla deltar i matlagning och förbereder måltider för varandra. Dagliga schemalagda gruppsamtal och föreläsningar bidrar till inre reflektion. Kvällssamling i kapellet. Delad bön, tystnad och utbyte över vad som har dykt upp under dagen.

Ett annat rehabiliteringsprogram som genomförs på Fokstugu är Pilgrimsreträtt för unga veteraner från norska Försvaret. Kvinnor och män som tjänstgjort i fredsbevarande tjänst i utlandet, får här möjlighet att bearbeta posttraumatiska lidande. Ramen för detta program är tidebönerna i Guds Huset morgon och kväll. Dagarna är fyllda av pilgrimsvandringar över Dovrefjell, individuella samtal, gruppdiskussioner och föredrag, allt under ledning av präster från Felt Priest Corps.

Under åren har Christiane lärt sig mycket om pilgrimer. Hur olika de än är utåt sett, så har de alla en sak gemensamt som förenar dem på djupet: Alla bär de på en inre anledning till varför de en dag bestämde sig för att bli pilgrimer och vågade bryta upp. Denna anledning kan vara glädje, tack, eller nyfikenhet. Det kan vara sjukdom, dödsfall, skilsmässa eller livskris. Pilgrimen bär oftast med sig sin anledning i form av bön.

Förbönen för andra är den vanligaste böneanledningen, för sjuka, nära och kära, vår planet, miljön, fred, barn och barnbarns framtid. Bearbetning av sorg är ett annat böneämne. – Det berör mig djupt när jag tänker på alla dessa människor jag gråtit tillsammans med i bearbetning av sorg. Jag minns en man som grät utan stopp i flera timmar. Inom loppet av två år hade tre av hans närmaste dött i cancer. Han hade aldrig kunnat gråta en enda gång över detta. Pilgrimsvandringen hade mjukat upp hans inre och nu var det som att sticka hål på en varböld. – Den processen har vi sett så många gånger, att man går pilgrim för att kunna bearbeta sorgen efter skilsmässa, död, själsliga sår.

Att gå på pilgrimsvandring kan vara att försöka förstå det livet man fått. En affärsman hade fått cancer, men överlevt när alla andra på avdelningen dog. Varför fick jag leva? Vad vill Gud med mitt liv när jag nu fått behålla det? Den nyblivne pensionären som ber om svar under vandringen: Vad vill du Gud att jag nu ska göra med mitt liv?

Sen är det de som ”bara går på tur”. För många av dem blir ändå pilgrimsvandringen en vandring i sökande, som kanske också leder fram till en tro.

Ett annat böneämne är kanske lite mer oväntat: Försoning. Det har sin grund i andra världskriget. Det kommer många tyska pilgrimer som känner skam och sorg över vad deras förfäder gjorde under ockupationsåren, där även Fokstugu blev väldigt illa åtgånget. – Några vill hjälpa till praktiskt, erbjuder sig till exempel att måla eller snickra för att få gottgöra något. De går till Guds Huset och ber om fred, om försoning, om förlåtelse. Man lägger av skammen på bönens nivå. – För några år sedan, minns Christiane, kom en ensam man. Jag vill prata med Laurits, sa han, utan att ta av sig ryggsäcken. Han var

son till en f.d. tysk överkommendant i en stor Christiane betonar hela tiden vikten av öppnorsk stad under kriget. Fadern som nu var na kyrkor längs pilgrimsleden, att den heliga, långt över 90 år låg på sitt yttersta. Jag får inte stilla platsen i sig är så viktig. Men pilgrimer frid, hade han sagt till sonen, förrän du gått på hänvisar ofta till naturen som Guds katedral. pilgrimsvandring genom Norge och bett alla Varför behövs då denna lilla timrade stuga och du kommer till om förlåtelse … Laurits och alla de andra kyrkorna? mannen omfamnade gråtande varandra och – När vi vandrar pilgrim utåt, ute i Guds försvann tillsammans in i Guds Huset. fria natur och framför allt här uppe på Dovrefjell, så kan vi genom detta väldiga Sedan Christianes första pilgrimssommar skaparverk ana den väldige Gud som befinner 2007 har hon sett en förändring bland dem sig bakom detta mäktiga. Det blir så tydligt som vandrar. De första åren kom fler utländatt det finns Någon som är större än vi där ska vandrare än norska, ofta par, 65 plus, ovanför oss. troende, många katoliker som var väl hemma – Det är just därför som de som vandrar i tidebönerna och pilgrimsvandring runt om också måste få möjlighet att komma in i det i Europa. lilla, stilla rummet där de kan stanna upp, 2010 utsågs pilgrimslederna genom Sverige sätta sig ner, våga vandra pilgrim inåt, våga och Norge till Trondheim (Nidaros) till euromöta den Gud man anat där ute här inne, och peisk Kulturväg och Norge inrättade ett navåga möta sig själv. tionellt, statligt pilgrimscentrum. Då började Text: Agneta Riddar också norrmännen sakta att intressera sig för Foto: Laurits Fokstugu pilgrimstanken. – När klockan är 20.30 och alla de utländska I skrivande stund är Fokstugu fjellstue stängd med pilgrimerna skyndar sig till Guds Huset och anledning av coronapandemin. kvällens tidebön Completorium, så började de mindre pilgrimsvana vandrarna av ren nyfikenhet följa med. Många blir då överrumplade av den starka Det blir så innerligheten under tidebönens gång, där de sitter tydligt att det finns skuldra vid skuldra i detta lilla timmerhus. När något Någon som är större brister hos en människa som inte är beredd på det, än vi där ovanså blir det ofta en häftig upplevelse. för oss. – De senaste åren har många unga människor från olika länder börjat gå pilgrim.