Pilgrimens vandring i bönens landskap Många är de pilgrimer som söker sig till Fokstugu Fjellstue på Dovrefjell. De må vara troende eller icke-troende, fångar på rehabilitering eller veteraner med posttraumatiska upplevelser – alla bär de på en inre anledningen till varför de en dag bröt upp och blev pilgrimer. Böner och livssår av mest skilda slag tas här med in i de dagliga tidebönernas gemenskap.
P
latsen, Guds Huset på Dovrefjell, är ofantligt viktig! För många är det en del av meningen och målet med pilgrimsvandringen. När klockorna klämtar till bön om aftonen, till Completorium, kommer pilgrimerna. De som bor på gården Fokstugu eller de som campar vid leden, alla kommer de ner när klockorna kallar. De går in, tänder ett ljus och när bönestunden är över är det många som drar fram en Taizépall och sitter kvar. Laurits Fokstugu får ibland vänta fram till midnatt, innan han kan släcka för natten. Christiane Kunz Fokstugu berättar om
det som blivit hennes hem, göteborgsflickan som gav sig ut i världen och
24
Korsväg 2 | 2020
så småningom landade på Dovrefjell. – Vi är så privilegierade att få ha Guds Huset. Det böneliv som finns här, allt som sker med människorna, allt vi får ta del av. Det är starkt och djupt berörande. – En vanlig sommarkväll kan vi vara tiotjugo personer; icke-troende, protestanter och katoliker, kanske någon buddhist. Alla deltar i tidebönen, blir berörda, känner samhörigheten. Alla har med sig något de burit på. När sedan Laurits reser sig efter tidebönen och slår böneslagen i den gamla gårdsklockan över altaret, då är det många som gråter. De har kommit till en plats där de kan lasta av sig det som tynger dem inombords. Christiane har en ganska brokig bakgrund.
Hon är född i Hindås, mellan Göteborg och
