Korsväg 2020 2 by Korsväg

Bönen förenar oss | Biskop Susanne 4 Pilgrimsvandring i bönens landskap | 24 Bön för klimatet | Stefan Edman 56

Korsväg 2 | 2020

Sara Parkmans skiva Vesper

En aftonbön för vår tid

intro | Torgny Lindén

K Korsväg

Hjärtats samtal

ad är bön för mig? Det har jag funderat på under arbetet med detta nummer av Korsväg. Särskilt under den tid som är med oro, nya vanor, avskärmningar och begränsningar på grund av coronasmittan. Bön för mig har många olika perspektiv. Aftonbönen som barn, tidegärden på Stiftsgården Stjärnholm, bönestunderna i olika bibelstudie- och bönegrupper, Psaltarens ord, gudstjänstens formulerade böner, aftonbönen innan ögonen faller ihop … Under åren har den personliga bönen sett olika ut. Det har varit en blandning av åkallan och lovprisning, förbön och tacksamhet, tillbedjan och kanske till och med någon gång klagan. Men oftast har det nog varit ett samtal med Gud. När jag tänker på min egen bön så kommer ofta bilden av cykelturen fram. Tidig morgon längs Klarälven på väg mot jobbet i Karlstad. Där och då var det lätt att föra ett samtal med Gud. Ett samtal om det som varit och det som skulle komma. I det samtalet fanns oro, omsorg och tacksamhet. En av de svåraste dagarna i mitt liv, ett möte med döden, avslutades med en tacksamhetens bön. Jag trodde inte det var möjligt att känna tacksamhet efter ett sådant möte. Men den bara kom till oss, känslan av tacksamhet: Tack för att vi fick vara nära och tack för att Du bar oss genom detta. Själv är jag väldigt förtjust i formulerade böner, sådan som följt med länge. Att jag får vara en länk i en lång kedja som bett med samma ord. Om orden inte bär mig i stunden vet jag att de burit tidigare och kommer att göra det framgent. Mest av allt är bön för mig ett samtal, hjärtats samtal med Gud. Att få lyfta mina tankar och funderingar och att få lyssna. För ett samtal består av två parter, där båda talar och båda lyssnar. Det är bön för mig! Detta nummer av Korsväg har temat Bön, vilket också kan formuleras med orden Vårt rop till dig.

Korsväg 2 | 2020

Box 11937 404 39 Göteborg www.svenskakyrkan.se/ goteborgsstift 031-771 30 00 vx Ansvarig utgivare: Jonas Ransgård jonas.ransgard@ svenskakyrkan.se 031-771 30 00 Redaktör: Torgny Lindén torgny.linden@ svenskakyrkan.se 031-771 30 31 070-633 12 87 Övrig redaktion: Lasse Bengtsson Cecilia Nyholm Agneta Riddar Beata Åhrman Ekh Camilla Arnäs-Nielsen Kontakt goteborg.korsvag@ svenskakyrkan.se Grafisk form: Kyrkbyrån Tryck: Sandstens Tryckeri AB Korsväg delas ut till alla anställda, förtroendevalda och ideella medarbetare i Göteborgs och Karlstads stift. Korsvägs uppgift är att stimulera teologisk reflektion över kristen tro, kyrkans identitet och kyrkans uppgift som kristen församling. Bildbank: Getty Images Omslagsbild: Helen Korpak

innehåll

Tema | Bön

14. 04. 08. 14. 20. 24. 30. 32. 38. 40. 44. 50. 54. 58. 62. 64. 68. 74. 76.

Ledare: Bönen förenar oss Bön – det vardagliga samtalet Skivan Vesper – en aftonbön för vår tid Stadens stenar ropar Pilgrimens vandring i bönens landskap Krönika: Jag går för att komma bort … men jag kommer hem Meditation är rummet där vi kan lyssna på Gud Krönika: Begrundan – be och grunda Bön gör skillnad! Böner cirkulerar runt i cyberrymden Om bön och bönesvar i Bibeln Krönika: Blott den som hör kan tala Bönen och boken Rötterna behöver näring för att kronan ska bära frukt Luther och bönen Bibelstudium: Bibelns kortaste böner Vänligen, Sören: Bön är hoppets språk PS: Bönens riktningar

24. Fokstugu Fjellstuga Christiane Kunz Fokstugu hälsar välkomna till Fokstugu Fjellstue på Dovrefjell i Norge. När klockorna klämtar till bön om aftonen, till Completorium, kommer pilgrimerna. Alla deltar i tidebönen, blir berörda, känner samhörigheten.

Korsväg 2 | 2020

Ledare | +Susanne Rappmann

Bönen förenar oss

u och då vänds livet upp och ner. Det händer oss alla, men sällan alla på en gång. Vem kunde föreställa sig att världen skulle stanna på det sätt som skett? Ingen enda av oss är opåverkad av den pandemi som sveper över vår värld. Du som läser denna text hör med stor sannolikhet till dem som har bett för situationen. Kanske deltog du i Påve Franciskus upprop att gemensamt be Vår Fader den 25 mars. Jag gissar att andelen bedjande människor har ökat markant denna vår. Vi var många redan innan – ungefär 1 miljon svenskar ber varje vecka. Och nu är vi än fler. Det passar därför bra att detta nummer av Korsväg handlar om bön. En av dem som intervjuas är min biskopskollega i Linköping, Martin Modéus. Han har skrivit en ny bok om bön, Finna bönen som redan finns (Verbum 2020). En av de saker jag bär med mig efter att ha läst boken är insikten om att bön förenar. Han skriver på sid 24: Bön är ett av de mest mångkulturella och kulturöverskridande fenomen som vi människor har. Visst varierar bönens former världen över, men under sin yta av olikhet mellan olika kulturer tycks bönen vara en mänsklig sammanhållande faktor.

Korsväg 2 | 2020

Bön som förenar. Så ofta tänker vi på allt som skiljer oss människor åt, den här våren har vi dessutom tvingats hålla fysisk distans. Men bönen förenar, även om vi fått allt färre tillfällen till gemensam bön i kyrkan. Det har varit smärtsamt att uppmana trogna gudstjänstdeltagare att stanna hemma. Och beslut om att inte fira offentliga gudstjänster pekar på det extraordinära i denna situation. Samtidigt kan jag konstatera att den enorma omställning som skett i våra församlingar har gjort att vi upptäckt nya sätt att vara kyrka tillsammans. Under en vecka i april gjorde jag en sådan erfarenhet på bönens område. Den veckan var sedan flera år tillbaka vikt för biskopsmötets gemensamma retreat. En vecka i gemensam tystnad som jag sett fram emot, och som av flera skäl inte gick att genomföra. Frågan vi ställde oss var om det gick att ställa om? Fanns det något sätt att bevara retreatens möjlighet i en helt annan situation. Till slut landande vi i en överenskommelse att be på gemensamma tider och i samma form. Och att läsa samma bibeltexter. Det var befriande enkelt att genomföra, också om vardagen krävde många möten. Bönen

knöt oss samman. Den skapade en god och stark känsla av gemenskap. En fin upplevelse som gav mersmak. När pandemin är över kommer vi ha lärt oss många nya saker. Vi kommer ha gjort både svåra och goda erfarenheter. Jag hoppas att vi får tillfälle att mötas och dela dem med varandra. Till dess – låt oss be för varandra och vår värld.

Och för ett ögonblick förundras över att våra böner förenas med miljontals andras böner med ett snarlikt innehåll. +Susanne

Korsväg 2 | 2020

VÅRT ROP TILL DIG ”Jag kvistar stammen. När jag närmar mig toppen lägger jag en hand på stammen. Den är kall. Det är kallt där uppe, tänker jag och vänder mig mot himlen.” Axel Lindén, Tillstånd. Varannan gran, varannan tall och andra orimligheter

”Du måste lära dig att ropa och inte sitta där för dig själv eller ligga på bänken, hänga med huvudet och bita och gnaga dig med dina tankar, sörja och söka efter hur du kan komma undan, och tänka på hur illa det går för dig; hur synd det är om dig och vilken bedrövlig människa du är. Nej, upp med dig, du late, fall på knä och lyft händer och ögon upp mot himmelen, läs en psalm eller Fader vår och lägg fram din nöd inför Gud, klaga och ropa till honom, under tårar om så skall vara.”

”Tro din spontana impuls din lust att dela och glädja. Tro ditt hjärta om gott du människa skapad att älska.” Margareta Melin, Tro ditt hjärta om gott. En mosaik om människosyn

Martin Luther

/…/ när jag rådlös och förtvivlad höjer bönerop i natten kan jag visserligen höra Jobs: ”Ropa fritt – vem finns, som svarar dig?” Men så slutar den inte denna min natt. Ju mer den tätnar, desto mer tänker jag på boken med över sextiotusen löften och hör i mörkret dessa ord: ”Innan de ropar skall jag svara” /…/ Majken Johansson, Vem finns

”Det finns mycket här i världen men det enda man kan vara säker på är tack förlåt.” Laleh, om sin låt Tack förlåt

Korsväg 2 | 2020

”Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta så ska dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas.” Lukasevangeliet kapitel 11 vers 9-10

/…/ Vi ställs dagligen inför mängder av situationer som kräver vår fulla uppmärksamhet och handlingskraft. Allt från att få fram middagen i rätt tid, köra buss, ta hand om barnen i en förskoleklass till att vårda svårt sjuka patienter på intensivvårdsavdelning fordrar närvaro, kunskap och praktisk handling. Sker allt detta utan Guds närvaro? Sitter han på första parkett i kyrkan och väntar på lite lagom fromma besökare som kan be en stund och sedan återgå till sin vanliga vardag? Nej, Gud är verksam i alla som gör det goda. Varje god handling, tanke, insikt och kunskap har sitt ursprung i honom. Det förringar inte människans insats, snarare gör det hennes storhet tydligare. Gud arbetar genom våra ord, händer och tankar. /…/ Syster Ingrid, Heliga hjärtas kloster, Signum 8 maj 2020

Lär mig att bedja av hjärtat, inte i afton men nu. Hjälp mig att älska min nästa, inte på avstånd, men här /…/ Britt G Hallqvist, Den svenska psalmboken nr 214

”Jag tror på bönhörsel. Jag tror att det finns någon som tar emot bönen som vi ber om vi ber uppriktigt. Vi behöver inte gå till någon kyrka. Vi behöver inte gå till någon synagoga. Vi behöver inte gå till någon moské. Jag tror att man kan be i enskildhet och på något sätt nå kontakt med ett högre väsen.” Leif Silbersky, P4 Extra, 17 feb 2019

/…/ Att ha någonstans att komma, självklart, utan att knacka, rakt in i öppna armar /…/ Anna Greta Wide, Dikter i juli

Korsväg 2 | 2020

Finna bönen som redan finns Bön är inte en aktivitet, med olika regler, disciplin och förhållningssätt. Bön är en relation och ett förhållnings sätt. Bön är något vi får, mer än vi gör. Och bönen finns där hela tiden, skriver biskop Martin Modéus i sin bok där bön blir enkelt.

önens nåd, det är en tanke jag har haft i bakhuvudet, när jag har skrivit. Det betyder att bönen redan finns i dig, du behöver inte anstränga dig. Gud talar genom allt, Gud vill dig väl, Gud söker ditt sällskap. Jag vill försöka hjälpa människor med Korsväg 2 | 2020

berör vi det allra, allra djupaste, » Närdär vivi ärtalarsomommestbönsårbara.

måsten, krav, bilder och förväntningar, vad gäller bönen. Martin Modéus, biskop i Linköpings stift, berättar om sin nya bok: Finna bönen som redan finns. En bok för den som ber, för den som nästan ber, för den som börjat ana bönen och för den som inte ens tänkt tanken. En bok där biskop Martin vill sänka kraven, vill skänka hopp och vill berätta att bön är något vi får, mer än vi gör. – Rätt ofta i kristen undervisning, även om det inte är menat på det sättet, så presenteras bönen som något som ska tillföras livet. Men det finns så tydliga bibliska vittnesbörd och rent mänskligt existentiella vittnesbörd om att bön sitter mycket djupare än en aktivitet. Bokens inledande kapitel handlar om bönen som alltid får svar. Att varje utandning vi gör är en överlåtelse till Gud. Jag litar på att jag får ett andetag till. Så blir varje inandning ett tack till Gud. Och Herren Gud formade människan av stoft från jorden och blåste in livsande i hennes näsa. Så blev människan en levande själ (Första Mose bok 2:7) – Jag tolkar inte den berättelsen som att Gud kopplade ihop alla sladdarna till människan 10

Korsväg 2 | 2020

och sen tryckte på ON-knappen, utan att Gud skapade en förbindelse med människan, en relation. Just relationen och ett relationellt förhåll-

ningssätt, är något som Martin Modéus ofta återkommer till i beskrivningen av bönen. Att grunden är den djupa relationen, att Gud hela tiden söker närheten till den älskade människan. Och då kan bönen bli småpratet man har med någon man har en relation till. Om vad man ska göra under dagen, vilka man ska träffa. Kanske inte ens viktigt. Trots att Gud redan vet… – Det här perspektivet tror jag kan hjälpa människor att slappna av. Jag tror att det kan hjälpa dem som inte tror sig be, att faktiskt upptäcka att man gör det. – När vi talar om bön kan det bli som en aktivitet, med olika regler, disciplin och förhållningssätt. Då är tanken snubblande nära att en del är bättre och annat sämre, en del är rätt och annat fel. Och så tror jag inte att det är. Du skriver att bönens utgångspunkt är Guds gåva och inte människans ansträngning och att bönen finns där hela tiden?

Det finns tillfällen när jag försökt leva utan medveten bön. Sen har jag försökt hitta tillbaka till bönens glädje och då har jag alltid fått nya insikter, skriver biskop Martin i sin bok.

– Ja, den finns där hela tiden, den behöver inte uppfinnas. Men jag vill hitta många olika infallsvinklar på bönen. Det står i förordet att det är fragment eller pusselbitar och att man får ta det man själv behöver. – När vi talar om bön berör vi det allra, allra djupaste, där vi är som mest sårbara. Hur menar du? – Den jag älskar mest är den som kan göra mig mest illa. I frågor kring bön handlar det om människans djupaste relationer, både till sig själv, till Gud och till sina medmänniskor. Får jag då för mig att Gud inte lyssnar på mig, så har ju en av de viktigaste relationerna kraschat. Inte från Guds sida, tror jag, utan från min sida. – Berättelsen om den förlorade sonen är en av de tydligaste bilderna för detta. Sonen tror att relationen är kraschad, men mötet med fadern visar att det var den inte alls. Fadern fanns där hela tiden. Det finns många berättelser om när troende människor upplever det som att Gud har tystnat, det hjälper inte att de ber. Vad har du för tankar om det? – Det är en hundraprocentig erfarenhet hos

människor som ber, eller som söker ett aktivt böneliv, att Gud för längre eller kortare tider är tyst. I Psaltaren är det ett återkommande tema: Varför döljer du ditt ansikte? Varför är du tyst, Gud? Det framglimtar i den klassiska bönelitteraturen. Jag tror det är viktigt att ha detta med sig. – Det finns en föreställning om den okomplicerade relationen, att utgångspunkten är att man samtalar med Gud. Men mycket tyder också på att den komplicerade relationen finns, Guds tystnad, Guds frånvaro, brottningen med Gud. – Detta blir ju helt motstridigt mot tanken på bönen som andning. Men vi behöver många bilder för att få tag i många perspektiv, ställa dem bredvid varandra och medvetandegöra oss om dem. Om det blir för komplicerat kan man alltid backa tillbaka och andas. Varför ska vi be?

– Varför finns solen på himlen? Varför ska vi andas? Detta är en del av livet, det är vårt sätt att vara. I relation till oss själva, till våra medmänniskor och i relation till levande Gud. Du skriver att det är många fler som ber än som säger att de är troende? Korsväg 2 | 2020

att undra om det gör någon » Detskillnadär inteatt konstigt jag ber.

– Ja, det är något jag funderat mycket kring. I forskning kring ritualer kan man se att det normala i västerländsk förståelse är att först kommer tanken och sen handlingen. Alltså först tro och sedan be. – Men jag vill med viss bestämdhet påstå att det är tvärtom. Vi lever i relation och det är i relationen som jag försöker sätta ord på vad jag upplever. Så det är bönen, livsanden, relationen som kommer först. Sen kommer tron. – För en del är detta en fullständigt revolutionerande tanke, vad gäller hur människans liv tillsammans med Gud ser ut. Det har att göra med den intellektualiserade trosmiljö som vi har haft i vår västerländska del av världen, där vi prioriterar tanken. Martin Modéus har fått positiva reaktioner

på boken. Och det han har velat uppnå verkar fungera. Att boken lyfter av lite bördor. Han har själv alltid varit en bedjare, alltid varit kristen, ända sedan han var liten. – Så jag har ju stött på alla de här hindren själv, alla groparna i vägen. Jag skriver i boken att det finns tillfällen när jag försökt leva utan medveten bön. Sen har jag försökt hitta tillbaka till bönens glädje och då har jag alltid fått nya insikter. 12

Korsväg 2 | 2020

Ett av kapitlen i boken handlar om bönesvar. Be, så skall ni få, skriver Matteus. Svarar Gud på bön? Det är inte konstigt

att undra om det gör någon skillnad att jag ber. Ska man få gå före i ”bönekön”? Rimliga frågor att ställa nu i Coronatid. – Det kapitlet handlar om hur det blir när vi gör teologi av bönhörelsen. När bönhörelse ges utan förutsägbarhet, så tonar det fram en bild av en nyckfull Gud. Men då får man fundera över, vad är det viktiga? Är det nyckfullheten eller är det tilliten? – Då blir det, åtminstone för mig, så att blicken flyttas till andningen, till solen som skiner, till regnet som faller och allt gott som jag har fått i livet. Ur boken: Om jag måste välja mellan Guds pålitlighet och chansen att då och då få mirakel utförda, så väljer jag pålitligheten. Och jag tackar Gud för alla de böner som inte blivit uppfyllda, alla de vilda önskningar som jag sluppit få uppfyllda: Jag längtar inte efter en värld som går att manipulera, en värld där de som kommit på bönens knep får gå före i kön till hälsa och välstånd. Jag tror att det finns få saker som så undergräver människors förtroende för Gud som alla dessa löften om hälsa och bönhörelse som sprids i kristen

kiosklitteratur och på entusiastiska väckelsemöten, en sorts andliga checkar utan täckning, som skapar förtvivlan och som undergräver förtroendet för den Gud vars namn förfalskas på checken. Du skriver mycket om relationen till Gud, till det vardagliga samtalet, som bönen kan vara. Du skriver: har du pratat med Gud om det? Vad svarar Gud på den frågan? Men hur hör du hur Gud svarar? – Jag tror Gud talar genom allt. I naturen, i andra människors ord, i mina egna tankar och någon gång mera påtagligt. Text: Agneta Riddar Foto: Daniel Lönnbäck

Grundperspektivet i biskop Marins bok Finna bönen som redan finns har med hopp att göra. Bönen behöver inte uppfinnas, eftersom den redan finns i oss. Bokens kanske viktigaste ärende är att hjälpa oss att få syn på detta och att hjälpa oss att leva i det. Korsväg 2 | 2020

Skivan Vesper – en aftonbön för vår tid

Korsväg 2 | 2020

Genom tolv låtar uppfylls lyssnaren av vargaskrik och böneliknande utrop, av milt viskade ord och stora körer, av sorg, lycka och alla känslor däremellan. – Rent innehållsmässigt är det lika mycket en uppgörelse med jaget som ett utforskande av det heliga. Den handlar om att längta efter det stora gemensamma, men också om att förstå sig själv, säger Sara Parkman. Skivan har inhämtat inspiration från alla möjliga olika håll; den har bland annat inspirerats av gamla kloster och hur systerskapet såg ut i dem, av samtida kultur, av Saras psykolog och av sekulära rum. – Den är komponerad i avstamp från en nordisk folkmusiktradition, men också mycket från den kristna traditionen.

Sara Parkman har släppt skivan Vesper – där folk musiken fylls av alla känslor som ryms i livet. Här blandas vackra melodier med ett språk influerat av den kristna traditionen.

Sara har flera generationer av präster i sin släkt och är uppväxt med både en mamma och pappa som arbetar inom kyrkan. När hon flyttade hemifrån mötte hon andra sammanhang, utanför den kyrkliga kontexten. – Jag hamnade i kultursammanhang där folk inte har så mycket koppling till kyrkan. Många har tankar om andlighet och spiritualitet, men de har inte kyrkans språk för det. Samtidigt ser Sara ett behov av utrymme för att tala om andligheten: – Jag vill skapa möjligheter för människor att prata om de här sakerna, jag vill skapa ett rum för det. Det finns i våra 80- och 90-talistgenerationer en längtan efter att få vara i rum där man säger att helighet existerar. Vad det än är – det kan vara olika saker. Jag har velat öppna upp för det genom skivan. Musikintresset har funnits så länge Sara kan

minnas. Hon föddes in i en familj där många musicerade och hon började spela fiol vid sju Korsväg 2 | 2020

Det är som en aftonbön för vår tid

års ålder. Om musikens betydelse för henne säger hon: – Det betyder nog det mesta. De flesta jag känner har jag lärt känna via musiken, varje dag håller jag på med musik, det är mitt yrke men också mitt innersta – det är ett andra modersmål, eller det är mitt modersmål. För Sara börjar skapandet av musik alltid med att hitta melodin. Hon har skrivit melodier hela sitt liv; ändå berättar hon att låtskapandet inte alltid är så kul: – Det är ganska jobbigt, för jag tycker ofta att det är ganska dåligt, det som kommer till en. Man får inte tänka så mycket, mer testa, här är det något som känns fint – hur kan man fortsätta på det? Samtidigt beskriver Sara att det är i musiken hon kommer till sin rätt: – När jag var liten ville jag bli politiker, bli journalist, en massa saker. Sedan har jag hittat att det är genom musiken jag är som bäst. Vespers vackra låtar har skapats av Sara och

testar ihop. Det aktiva arbetet med skivan Vesper pågick under ett och ett halvt års tid. Vissa av låtarna hade påbörjats långt tidigare, exempelvis en av dem i en föreställning. Sedan sparas idéerna och samlas för att kunna användas i rätt sammanhang.

Till Vesper har Sara och Hampus arbetat

mycket med att få in en helhetskänsla, där hela skivan är en stor rörelse. De har medvetet arbetat utifrån att det ska finnas en röd tråd som får ta plats, både när det gäller låtordningen och hur låtarna binds samman. – Det var Hampus som kläckte idén med titeln Vesper, ganska tidigt. Jag vette sjutton var han fick det ifrån, men det var som att när den titeln kom så fick det bli som ett paraply, där man plötsligt kunde börja samla en röd tråd. Och Vesper – kvällsbönen – går onekligen som en röd tråd genom skivans alla låtar. Sara beskriver det med egna ord som: – Det är som en aftonbön för vår tid. Man sammanfattar dagen och ser med tacksamhet på dagen imorgon, med ovisshet.

hennes vän Hampus Norén; tillsammans har de jobbat fram både text och musik till skivan. – Vi arbetar jättenära varandra i processen, det är Tips fantastiskt bra, på ett sätt är 2018 gjorde Sara Parkman det ett gemensamt verk. Vi ett sommarprat ihop med gör också musik som inte är Samantha Ohlanders, där de i mitt namn, utan för teater pratar om allt från uppväxt och så, men vi har sagt att om till politik och musikskapandet är under mitt namn så de. Det är ett fint samtal som är det alltid jag som kommer är precis lika aktuellt idag med första idén. som då. Sommarpratet finns Den idé som Sara preatt lyssna på SR:s app och på sverigesradio.se. senterar slipas och finslipas sedan många varv. Sara och Hampus tänker, pratar och

Korsväg 2 | 2020

Eftersom Vesper följer en röd tråd rekommenderar Sara att man lyssnar igenom helheten, i rätt ordning. Den idéen bryter av från den alltmer utspridda vanan att trycka på shuffle på Spotify och få låtarna uppspelade i slumpad ordning. Om vi istället tar oss tiden att följa med i låtarna såsom verket har skapats, så får vi följa en större resa. – Vesper börjar i något

Namn: Sara Parkman Ålder: 30 år Yrke: Folkmusiker och tonsättare Bor: Stockholm

ganska tjattrigt ångestvrål och slutar i någon slags acceptans. Däremellan går den liksom igenom olika sinnesstämningar – av skam, ångest, nåd och tacksamhet. Sara beskriver Vesper som lite mer genomarbetad än hennes tidigare skivor, men också med en större tyngd än de har haft. – Det är mer på allvar nu än den förra skivan var, det får vara lite tyngre. Utifrån skivans titel, Vesper, frågar jag Sara vad bön betyder för henne, och hon svarar: – Det är något slags samtal som pågår. Det är en relation, för mig. Jag är inte någon fast rutin-bedjare, det är mer ett samtal. Under intervjun flyter vårt samtal mellan religion, politik, musik och livet i stort – och ofta leder samtalsämnena in i varandra. Sara funderar en kort stund och säger sedan utifrån bönens betydelse i Sverige idag att: – Det finns mer än någonsin behov av eftertanke och att människor är samlade ihop. Att vara i bönen är att vara i närvaro av någonting som inte är mätbart, och det tror jag vi behöver – oavsett om det är i en religiös kontext eller inte. Men kanske kan bön bara ske i en religiös kontext, jag vet inte? Människor som är sekulära kanske gör motsvarande genom att till exempel vara ute i naturen. Denna vår – och spridningen av corona – har varit speciell för många människor. Det har påverkat också Sara, precis som de flesta andra musiker, och hon har fått många jobb inställda. – Det har varit ganska skönt att det har fått landa lite och man får känna in vad man vill göra och inte bara hetsa från punkt till punkt. Men nu börjar saker i sommar ställas in och det är inte kul. Jag längtar efter att träffa folk och spela. Men det är bara att acceptera att det är så det är nu. Korsväg 2 | 2020

Texten till låten Vreden på skivan Vesper av Sara Parkman: Må Gud välsigna dig med vredens skogar må Gud välsigna dig med ilskans dalar må Gud välsigna dig med sorgens skyar må Gud välsigna dig med tålamod

Det ska så småningom bli en ny skiva, som Sara lite smått har påbörjat. Men före den görs färdig vill hon helst ut och spela mer med Vesper. Hon beskriver det som att varje projekt följer en kurva: först är man isolerad med skapandet, sedan släpps något och man är nervös för hur det ska tas emot, sedan landar det lite och då åker man ut och möter folk. Först efter det är det färdigt – och med Vesper finns det mer kvar av att åka ut och spela. Framtiden beskriver Sara utifrån musiken, lika självklart som musiken nu är för henne. Hon drömmer om att som 70-åring kunna se tillbaka på ett långt liv som musiker, där folk frågar om spännande saker hon gjort. – Det kommer såklart pendla åt olika håll med hur det går och hur det känns – att vara musiker är ingen säker väg. Men jag är tacksam att få hålla på och om det kan innebära att också ha någon slags grundtrygghet i ekonomi och sådär som behövs. Jag hoppas att jag kommer fortsätta vara nyfiken och vilja skriva. Text: Agnes Hillert Foto: Helen Korpak (sid 14) Foto: Frida Edlund (sid 3, 17, 18)

Sara berättar att skapandet av låten Vreden började med att hon och Hampus, som är medskapare till skivan, satt och pratade om vad ilska är. – Jag tror att ilska är bra och så var jag tvungen att försöka formulera det och vi pratade om vad ilska är. Så jag SMS:ade till pappa och frågade vad bibeln säger om ilska. Han svarade att det finns den heliga vreden, men också en destruktiv vrede. Och så började vi definiera vad vrede är. Att det finns något gott i det, en kraft. Och då växte låten fram.

Korsväg 2 | 2020

må Gud välsigna dig med vemodstankar må Gud välsigna dig med törstens fötter må Gud välsigna dig med ursinnets händer må Gud välsigna dig med ilskans vrål ilskan öppnar upp en reva hjälper oss att ändra nånting lämnar sen den vidare till någon som kan bruka den och sy sedan igen din reva vårda såret, ge det ömhet minns den kraften ilskan gav till dig

Vi frågar!

Vad betyder bön för dig? Mirjam Långs Strömstad

– Bön för mig är över naturlig kraft i vardagen. Att be är att lyfta blicken från mitt eget perspektiv, till att få mer av Guds perspektiv. Ett genuint och äkta samtal med min himmelske far.

Marcus Nilsson Hisingen, Göteborg

– Jag ber inte själv. Men jag skulle kunna tänka mig att be en buddhistisk form av bön. Den riktas inte till ett högre väsen, utan handlar om att uttala en stark önskan för någon annan varelse – ”Må alla levande varelser bli lyckliga” eller helt enkelt ”Hoppas att mina barn får det bra på förskolan”. – Jag tror inte att en sådan bön påverkar någon yttre makt, men jag tror att den kan sätta igång något i mig själv, blir en sorts träning i empati eller medkänsla.

Harald Bergengren Falkenberg – Jag ber bara om ytterst konkreta saker. Jag ber mamma om att få komma och hälsa på henne. Jag ber min hustru visa hur man sätter igång den nya kameran och jag kan be folk gå ut ur köket när jag ska laga mat.

Korsväg 2 | 2020

Stadens stenar ropar Nu ska vi mötas utomhus. Helst inte umgås inomhus i vart fall. Samhällets förändringar utmanar till rituell förändring. Korsväg bryter upp och går på spaning. Med kamera på magen. Ut i det rum som inte begränsas av gudstjänst- eller receptionstider. När nu himlen är vårt tak och jorden vårt golv. Vad får oss att stanna upp? Att titta inåt, utåt och uppåt?

fickan bär vi övertygelsen. Att människan är meningssökande och skapande. Hon försöker förstå och tolka sin samtid. Vid sidan av kyrkans förmåga att genom tiderna artikulera existentiella spörsmål, finns fler röster och fler språk att lyssna till. Staden är i förändring. Gatubrunnarnas lock har blivit yta för poesi. Lina Ekdals dikt Fakta viskar under foten. Det grävs och grymtas. Bullrar och byggs. Rotas och rustas. Mitt i pålandet har någon taggat ett av bullerplanken. ”Ge inte upp”. ”Snart kommer ljuset”. Jag stannar i steget. Hur och när har orden tillkommit? Vem har skrivit? I vilket sammanhang och varför? Det kommer jag aldrig få veta. Men de gör något med mig. På samma sätt som det stickade omtaget som värmer lyktstolpen. Droppställningarnas kläder av garn. När jag passerar genom Centralstationen

Korsväg 2 | 2020

hajar jag till. Weeping Girl i brons av Laura Ford berör lika ohjälpligt varje gång. Gömmer hon sig? Gråter hon? Eller leker hon kurragömma? På samma sätt får Emma Strödös Nikes Göteborg* får mig att stanna till vid Kungsportsplatsen. I kontrast till Karl IX på sin krigarhäst mittemot, sitter flickan i grön klänning på ett sagodjur. Hon påminner om andra motröster till den hierarkiska värld som berättar för mig hur jag som människa ska uppfatta det jag är med om. Jesus på åsnan. Flickan på ett sagodjur. Vad berättar vi vidare? När smitta, rädsla, död, isolering, konkurser och arbetslöshet plågar ropar stadens stenar tack. ”Tack till alla er som jobbar så samhället rullar på”. I Änggården ropas ett ”Tillsammans!” in i självcentrering och individualism. Vid Konstepidemin finns Konstzoon där den som söker finner. Bland annat Mona Wall-

Korsväg 2 | 2020

ströms Träd med ring. Det kollektiva och personliga. Det subjektiva och allmänmänsk liga. Det profetiska och samhällsbevarande. Vi möts här. Klassisk utsmyckning. Sociala projekt. Konst. Graffiti. Muralmålningar. Uttrycken samlar oss och pekar samtidigt bortom. På asfaltsytan mellan skolans fritidsgård och fotbollsplanen lever hjärtan och blommor i krita farligt. Det är sant. Inser jag. När förgängligheten gör sig påmind. Gud bor inte i tempel byggda av människohand. Himlarnas himmel rymmer honom inte. När våra ord tar slut. När uttrycken tiger still. När vi är stumma i brist på händer och hud. Då tar andra röster vid. Då ropar stenar. Det lovar även profeten Habackuk i Gamla testamentet och evangelisten Lukas i Nya testamentet. Text: Beata Åhrman Ekh Foto: Kristin Lidell * På grund av ombyggnad är Emma Strödös verk Nikes Göteborg tillfälligt flyttad till ett magasin och flyttas tillbaka 2023. Korsväg 2 | 2020

Pilgrimens vandring i bönens landskap Många är de pilgrimer som söker sig till Fokstugu Fjellstue på Dovrefjell. De må vara troende eller icke-troende, fångar på rehabilitering eller veteraner med posttraumatiska upplevelser – alla bär de på en inre anledningen till varför de en dag bröt upp och blev pilgrimer. Böner och livssår av mest skilda slag tas här med in i de dagliga tidebönernas gemenskap.

latsen, Guds Huset på Dovrefjell, är ofantligt viktig! För många är det en del av meningen och målet med pilgrimsvandringen. När klockorna klämtar till bön om aftonen, till Completorium, kommer pilgrimerna. De som bor på gården Fokstugu eller de som campar vid leden, alla kommer de ner när klockorna kallar. De går in, tänder ett ljus och när bönestunden är över är det många som drar fram en Taizépall och sitter kvar. Laurits Fokstugu får ibland vänta fram till midnatt, innan han kan släcka för natten. Christiane Kunz Fokstugu berättar om

det som blivit hennes hem, göteborgsflickan som gav sig ut i världen och

Korsväg 2 | 2020

så småningom landade på Dovrefjell. – Vi är så privilegierade att få ha Guds Huset. Det böneliv som finns här, allt som sker med människorna, allt vi får ta del av. Det är starkt och djupt berörande. – En vanlig sommarkväll kan vi vara tiotjugo personer; icke-troende, protestanter och katoliker, kanske någon buddhist. Alla deltar i tidebönen, blir berörda, känner samhörigheten. Alla har med sig något de burit på. När sedan Laurits reser sig efter tidebönen och slår böneslagen i den gamla gårdsklockan över altaret, då är det många som gråter. De har kommit till en plats där de kan lasta av sig det som tynger dem inombords. Christiane har en ganska brokig bakgrund.

Hon är född i Hindås, mellan Göteborg och

Korsväg 2 | 2020

Borås. Efter skolan gav hon sig iväg till Frankrike och bodde trettio år i Paris. Här arbetade hon inom hotellverksamhet och därefter som journalist och skribent. Från ett djupt troende barndomshem bar hon med sig sin barnatro, men med tiden gjorde behovet av nya andliga vattenhål sig gällande. – Som människa är

vi alltid på en pilgrimsvandring. Vi är alltid på väg någonstans, vidare och djupare sett. Ofta måste vi bryta upp från något. Våga lyssna på det vi innerst inne längtar efter och våga följa uppmaningen om förändring. I mitt fall framkallade det glansiga Parisliv jag levde med åren en stor tomhet inom mig. En djup törst efter en ny relation med Gud växte inom mig. Så Christiane sökte sig till ett kontemplativt liv och under många år levde hon två parallella liv, Parislivet och klosterlivet. Hon sökte sig till kloster i Frankrike och Spanien, till Trappistorden och Karmelitorden. – Jag drogs till det avskalade. Senare också till Ignatius av Loyola, jesuitordens grundare. Jag levde länge med jesuiterna i Manresa i Spanien och tog del i deras undervisning om de Andliga Övningarna. – Det här var i en tid när Johannes Paulus var påve och betonade den ekumeniska tanken. I Paris började jag då arbeta tillsammans med munkar och nunnor från La Fraternité Monastique de Jérusalem med att bygga broar mellan muslimer, judar, katoliker, ortodoxer och protestanter. 26

Korsväg 2 | 2020

Christiane, som är protestant, fortsatte med ekumeniskt arbete när hon var i Sverige, och vistades bland annat i Heliga Hjärtats kloster vid Omberg. Hon började nu allt mer känna av tillhörigheten med sina skandinaviska rötter och begav sig på en resa till Tautra Kloster vid Trondheim. Sommaren 2007 kom hon till Fokstugu. En plats som är nära sammanvävd med det historiska pilgrimsvandrandet i Norge. Gården ligger tusen meter över havet mitt i Dovres nationalpark. Det var kung Øystein Magnusson som omkring 1120 lät bygga ett litet övernattningshus för att ge de första pilgrimerna på väg till S:t Olavs grav i Nidaros, en chans att ta sig levande över fjället. Överlevnad har sedan dess varit nyckelordet för Fokstugus existens, precis som ansvaret att ta emot och hjälpa dem som färdas över fjället. Gården var en skjutsstation fram till 1930-talet. – Jag tror det finns en tid i livet när något nytt har fått mogna fram och man är klar för att kunna gå in i detta nya. När allt det som man fått leva innan faller på plats och ger mening åt det nya som kommer. På Fokstugu uppe på Dovrefjell träffade jag Laurits, som är den elfte generationen på gården. På det mest självklara sätt så bestämde vi oss, inte bara för att dela kaffekoppar, utan också för att öppna upp ett pilgrimshärbärge på Fokstugu där Gud skulle stå i centrum. De började renovera gårdens äldsta hus från

1700-talet för att göra om det till ett kapell.

Men när de skulle börja knuta upp huset, gav de upp. Det var ett alltför svårt arbete. – Men då hände ett litet mirakel, berättar Christiane. Vi i familjen står där och inser att vi inte klarar uppgiften. Då kommer en pilgrim vandrande. Det visar sig att denne man äger ett företag som bygger knuttimrade kyrkor och han lovar att hjälpa oss. Han fraktar stockarna till sina hangarer och ett halvår senare kommer de tillbaka som ”legoklossar” och hans yrkesfolk bygger upp kapellet Guds Huset för oss. När så kapellet är färdigt kommer Hamars och Nidaros biskopar för att inviga det. Över tvåhundra människor är på plats under en högtidlig invigningsgudstjänst den 20 juni 2010. Allt fler pilgrimer kommer nu till Fokstugu Fjellstue. I Guds Huset läses tidebönernas liturgi från Ni-

darosdomen på norska, medan dagens Bibeltext läses av pilgrimerna på alla närvarande språk. Idag har Guds Huset Biblar på ett 30-tal olika språk, som alla är gåvor från pilgrimer. Sommarens rytm har fått fasta former med präster och biskopar från Norska kyrkan som bor en vecka var på gården och som leder de dagliga tidebönerna. – För pilgrimerna är det oerhört viktigt att kunna komma in i ett kyrkorum för att be, menar Christiane. Många kyrkor längs pilgrimsleden är stängda när de vandrar förbi. Vi märker så tydligt på alla de pilgrimerna som kommer till Guds Huset hur viktig en bönens plats är. De kommer antingen för att bli en del i en bönegemenskap eller bara för att sitta där ensamma och bearbeta det som tynger, i stillhet.

– Pilgrimsvandringens djupaste möjlighet är att sakta kunna gå av sig det som tynger, tömma sig helt och så sakta fylla på med något nytt och helande igen. Och då ofta med ett nytt närmande till Gud. Pilgrimerna bor i den stora Fjellstuen från 1800-talet, bevarad som den ursprungligen var från skjutsstationens tid med gammaldags inredning. Fokstugu är en av Norges högst belägna helårsjordbruk, och gården lever på fårskötsel. Fokstugus vigda kapell, Guds Huset, är öppet för alla varje dag. Hit kommer också fångar från norska fäng-

elser. Sedan starten 2010 har flera norska fängelser deltagit i ett rehabiliteringsprogram på Fokstugu. Vistelsen varar i en vecka. Fokus är gemenskap. Programmet delas av fångar, vakter, fängelsepräster och Fokstugu-folket

Korsväg 2 | 2020

själva. Gemensamt fysiskt arbete under några morgontimmar. Gemensam vandring längs pilgrimsleden ger nya dimensioner, utmanar uthållighet och behärskning. Bordsgemenskap. Alla deltar i matlagning och förbereder måltider för varandra. Dagliga schemalagda gruppsamtal och föreläsningar bidrar till inre reflektion. Kvällssamling i kapellet. Delad bön, tystnad och utbyte över vad som har dykt upp under dagen. Ett annat rehabiliteringsprogram som genomförs på Fokstugu är Pilgrimsreträtt för unga veteraner från norska Försvaret. Kvinnor och män som tjänstgjort i fredsbevarande tjänst i utlandet, får här möjlighet att bearbeta posttraumatiska lidande. Ramen för detta program är tidebönerna i Guds Huset morgon och kväll. Dagarna är fyllda av pilgrimsvandringar över Dovrefjell, individuella samtal, gruppdiskussioner och föredrag, allt under ledning av präster från Felt Priest Corps. Under åren har Christiane lärt sig mycket om

pilgrimer. Hur olika de än är utåt sett, så har de alla en sak gemensamt som förenar dem på djupet: Alla bär de på en inre anledning till varför de en dag bestämde sig för att bli pilgrimer och vågade bryta upp. Denna anledning kan vara glädje, tack, eller nyfikenhet. Det kan vara sjukdom, dödsfall, skilsmässa eller livskris. Pilgrimen bär oftast med sig sin anledning i form av bön. Förbönen för andra är den vanligaste böneanledningen, för sjuka, nära och kära, vår planet, miljön, fred, barn och barnbarns framtid. Bearbetning av sorg är ett annat böneämne. – Det berör mig djupt när jag tänker på alla dessa människor jag gråtit tillsammans med 28

Korsväg 2 | 2020

i bearbetning av sorg. Jag minns en man som grät utan stopp i flera timmar. Inom loppet av två år hade tre av hans närmaste dött i cancer. Han hade aldrig kunnat gråta en enda gång över detta. Pilgrimsvandringen hade mjukat upp hans inre och nu var det som att sticka hål på en varböld. – Den processen har vi sett så många gånger, att man går pilgrim för att kunna bearbeta sorgen efter skilsmässa, död, själsliga sår. Att gå på pilgrimsvandring kan vara att försöka förstå det livet man fått. En affärsman hade fått cancer, men överlevt när alla andra på avdelningen dog. Varför fick jag leva? Vad vill Gud med mitt liv när jag nu fått behålla det? Den nyblivne pensionären som ber om svar under vandringen: Vad vill du Gud att jag nu ska göra med mitt liv? Sen är det de som ”bara går på tur”. För

många av dem blir ändå pilgrimsvandringen en vandring i sökande, som kanske också leder fram till en tro. Ett annat böneämne är kanske lite mer oväntat: Försoning. Det har sin grund i andra världskriget. Det kommer många tyska pilgrimer som känner skam och sorg över vad deras förfäder gjorde under ockupationsåren, där även Fokstugu blev väldigt illa åtgånget. – Några vill hjälpa till praktiskt, erbjuder sig till exempel att måla eller snickra för att få gottgöra något. De går till Guds Huset och ber om fred, om försoning, om förlåtelse. Man lägger av skammen på bönens nivå. – För några år sedan, minns Christiane, kom en ensam man. Jag vill prata med Laurits, sa han, utan att ta av sig ryggsäcken. Han var

son till en f.d. tysk överkommendant i en stor norsk stad under kriget. Fadern som nu var långt över 90 år låg på sitt yttersta. Jag får inte frid, hade han sagt till sonen, förrän du gått på pilgrimsvandring genom Norge och bett alla du kommer till om förlåtelse … Laurits och mannen omfamnade gråtande varandra och försvann tillsammans in i Guds Huset. Sedan Christianes första pilgrimssommar

2007 har hon sett en förändring bland dem som vandrar. De första åren kom fler utländska vandrare än norska, ofta par, 65 plus, troende, många katoliker som var väl hemma i tidebönerna och pilgrimsvandring runt om i Europa. 2010 utsågs pilgrimslederna genom Sverige och Norge till Trondheim (Nidaros) till europeisk Kulturväg och Norge inrättade ett nationellt, statligt pilgrimscentrum. Då började också norrmännen sakta att intressera sig för pilgrimstanken. – När klockan är 20.30 och alla de utländska pilgrimerna skyndar sig till Guds Huset och kvällens tidebön Completorium, så började de mindre pilgrimsvana vandrarna av ren nyfikenhet följa med. Många blir då överrumplade av den starka innerligheten under tidebönens gång, där de sitter skuldra vid skuldra i detta lilla timmerhus. När något brister hos en människa som inte är beredd på det, så blir det ofta en häftig upplevelse. – De senaste åren har många unga människor från olika länder börjat gå pilgrim.

Christiane betonar hela tiden vikten av öppna kyrkor längs pilgrimsleden, att den heliga, stilla platsen i sig är så viktig. Men pilgrimer hänvisar ofta till naturen som Guds katedral. Varför behövs då denna lilla timrade stuga och alla de andra kyrkorna? – När vi vandrar pilgrim utåt, ute i Guds fria natur och framför allt här uppe på Dovrefjell, så kan vi genom detta väldiga skaparverk ana den väldige Gud som befinner sig bakom detta mäktiga. Det blir så tydligt att det finns Någon som är större än vi där ovanför oss. – Det är just därför som de som vandrar också måste få möjlighet att komma in i det lilla, stilla rummet där de kan stanna upp, sätta sig ner, våga vandra pilgrim inåt, våga möta den Gud man anat där ute här inne, och våga möta sig själv. Text: Agneta Riddar Foto: Laurits Fokstugu I skrivande stund är Fokstugu fjellstue stängd med anledning av coronapandemin.

Det blir så tydligt att det finns Någon som är större än vi där ovanför oss.

Korsväg 2 | 2020

Krönika | Ann-Marie Allvar Nordström

Jag går för att komma bort … men jag kommer hem

ängorna trampar på i jämn takt, automatiskt, utan att jag tänker på det. Tankarna finns på helt annat håll. På det svåra, den plötsliga förändringen som vi inte sett komma. Och jag behövde komma bort för att få distans. Mina regelbundna steg hjälper mig att bearbeta, kanske sätta ord på, orka tänka på det jag inte ser någon lösning på. Mitt inre ropar efter Gud, efter vägledning, efter hopp. ”Visa mig vägen” mumlar jag inom mig gång på gång, i takt med stegen på skogsstigen. Samma bön som den heliga Birgitta bad på 1300-talet, och som pilgrimer i århundraden har bett sedan dess. Jag vandrar längs gammal pilgrimsled på ön Lurö i Vänern. Här har många generationers pilgrimer vandrat tidigare, på sin väg till den helige Olofs grav i Nidaros. Tanken på dessa människor ger tröst och sammanhang. ”Den längsta resan är resan inåt”, skrev Dag Hammarskjöld. Både bön och pilgrimsvandring handlar om både en inre och en yttre vandring. En resa som öppnar upp mitt inre och en hjälp att möta mina medvandrare. Min inre resa handlar inte egentligen om att

Korsväg 2 | 2020

finna mig själv, utan om att släppa taget om min egen självupptagenhet, vidga mitt inre mot Gud, världen och mina medmänniskor. Jag behöver få ihop mitt inre med det yttre. Bön är hjärtats samtal med Gud, läser jag i en gammal konfirmandbok i min bokhylla. På ett annat ställe ser jag någon jämföra bönen med hjärtats slag. Hjärtat pumpar outtröttligt, år efter år, automatiskt och utan pauser, och transporterar syresatt blod till alla delar av vår kropp. Under en livstid på 75 år pumpas 200 miljoner liter livgivande blod runt. Varje dygn slår hjärtat i genomsnitt 100 000 gånger, nämns det i en medicinsk artikel om hjärtat. Om bön kan jämföras med hjärtats slag så handlar det om att varje andetag, varje sekund, låta bönen flöda genom mig ett hisnande antal gånger för att få och ge liv. Jag kan inte leva utan att hjärtat slår. Och för att följa samma tanke; bön är mitt hjärtas oupphörliga samtal med den Gud som älskar och har skapat mig, och som vill vandra med mig genom mitt liv. Bönen har en tydlig likhet med kängornas tramp längs pilgrimsvägen. Efter den inledande euforin och glädjen

över att äntligen ha kommit iväg, infinner sig en period där det kan ta emot. Jag är medveten om och räknar varje steg, kanske har jag fått skoskav som behöver tas om hand. Mina medvandrare är i detta läge livsviktiga för att jag ska orka fortsätta. De finns inte alltid i min närhet, men jag stöter på dem med jämna mellanrum längs vägen, hejar och känner igen några, och kan dela en enkel måltid, en kort stunds vila, några uppmuntrande ord. Vi är alla på väg. ”Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.” skriver Karin Boye i sin välkända dikt. ”Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.” Vägen jag vandrar, bönens oupphörliga och ofta ordlösa andetag manar mig vidare i livet. Bryt upp,

fastna inte i skoskav och uppgivenhet, låt dina medvandrare bära dina bördor när du inte orkar mer, och var själv en bärare när andra tappar fotfästet. Pax et bonum – fred och allt gott, hälsade Franciskus av Assisi (1181-1226) dem han mötte under sina pilgrimsvandringar. På samma sätt hälsar pilgrimer varandra än idag. Denna pilgrimshälsning låter jag gå vidare till dig som läser detta. Fred och allt gott i din egen vandring genom livet. Ann-Marie Allvar Nordström stiftspedagog, Karlstads stift

Korsväg 2 | 2020

Meditation är rummet där vi kan lyssna på Gud Att sitta ner och göra ingenting. Kris ten djupmeditation är just så. I dag kopplas djupmeditationerna ofta till den buddistiska zen-tradi tionen. Za-zen betyder just ”sitta till stillhet”. Men meditationer i tystnad har funnits med i den kristna kyrkan sedan dess begynnelse, ofta kallad kontemplation. I meditationen stannar man upp i nuet. I den ordlösa bönens tyst nad och stillhet får man öva sig i att lyssna, öva sig i vakenhet och uppmärksamhet när både det yttre och inre bruset får klinga av. Hjärtats bön är ett annat namn på djupmeditationen. ”Man in tegreras i Kristi mystiska kropp”, skriver karmelit munken Wilfrid Stinissen i sin bok om kristen djup meditation.

Korsväg 2 | 2020

Meditation har alltid varit bön för mig – Vara ett med Gud, det är det som är meningen. Och nuet är den punkt i livet där vi kan vara ett med Gud. Så förklarar Lina Gyllensvärd syftet med kristen djupmeditation.

ina Gyllensvärd leder en liten grupp i Varbergs kyrka, som samlas tidigt på tisdagsmorgnar för att meditera. Efter en liten övning där kroppen får sträckas ut, sitter man antingen på en pall eller kudde, eller på en stol, stilla med rak rygg. Efter en klockklang och bönen Vår fader är det tystnad som råder i ungefär 40 minuter. Metoden? – Sitt stilla, gör ingenting, förklarar Lina Gyllensvärd. Det är nämligen i tystnaden och stillheten det händer något. När den som mediterar fokuserar på nuet, kan det inre bruset av tankar få klinga av, och då kan vi lyssna inåt. Andningen hjälper till att återvända till nuet, när tankarna vill rinna iväg på annat. – Då kan vi på utandningen säga Jesus, på inandningen Kristus. Vi behöver hela tiden komma tillbaka till nuet. Den helige Benediktus sa att ”nuet ska föra er närmare Gud”, säger Lina. Hennes egen väg in i kristen djupmeditation

började då hon i 20-årsåldern var student i Lund. Men en faster till hennes pappa hade

långt innan gjort starkt intryck på henne. Fastern bodde i Tyskland och var katolik. – När vi var nere i Tyskland och hälsade på, gjorde hon väldigt stort intryck på mig, hon hade sådan livsglädje och kärlek, och det slog mig vilken vördnad man visade i kyrkan. Mitt katolska arv är väldigt viktigt för mig. Jag funderade över om jag skulle bli nunna eller leva med familj. Mina vänner tyckte det var en konstig fråga att ställa sig. Nå, åter till studentlivet i Lund. Där ordnade studentprästerna en dag meditationsdag med dominikanermunken Bernhard Dürell som ledare. Och det han lärde ut var zen-mediation. – Det måste vara något väldigt bra om en katolsk munk praktiserar det, tänkte jag. Varför? – Jag är väldigt aktiv och engagerad, har många tentakler ute, och upptäckte att jag behövde stillheten. Upptäckten gjorde att Lina fick kontakt med Korsväg 2 | 2020

När jag vaknade upp erfor jag, att det här är något jag måste göra

en buddistisk zen-nunna och åkte på en sesshin, en retreat, där man mediterade åtta timmar per dag. – Hemma i mitt studentrum upplevde jag sedan ett verkligt momentum, jag lägger mig i sängen och är för första gången helt stilla i mina tankar. När jag vaknade upp erfor jag, att det här är något jag måste göra, inte bara på en sesshin utan dagligen, då gör det väldigt stor skillnad i mitt liv. Det har gjort väldigt stor skillnad. Upplevelsen gjorde att hon var kristen men praktiserade buddism … – Min gudstro har varit stark ända sedan jag var liten, jag har alltid varit kristen. Jag tror att detta var en väg Gud ville jag skulle gå, det tvivlar jag inte på. I Lund hade hon en studiekamrat som kom att stå henne nära. – Hon var väldigt aktiv kristen, jag var väldigt aktiv buddist, ändå hade vi mycket gemensamt. Hon öppnade mitt sinne för att tro igen. En alpha-kurs och ett möte med nunnan syster Sophie, som också intresserat sig för buddism och meditation, öppnade till slut vägen till en förnyad kristen tro. Och med den till kristen djupmeditation. När prästen Per Mases på Berget i Rättvik

introducerade zen som metod också i kristen meditation på 80-talet var det kontroversiellt, många befarade religionsblandning (synkretism). Är det så även i dag? – Per Mases förde samman två traditioner. Utifrån det jag ser, så han tog in zen och integrerade den i den kristna praktiken. Det var egentligen inget nytt inom kyrkan, det finns kristna mystiker dokumenterade sedan 34

Korsväg 2 | 2020

300-talet, som erfarit att ”jag är ett med Gud”. Den erfarenheten finns sedan kyrkans början. Och i många texter i Bibeln uppmanas vi att dra oss tillbaka och be i tystnad, i stillhet. ”I stillheten blir ni starka”, skriver Jesaja. Hon påpekar att det också finns nutida kristna med den erfarenheten, som Margareta Melin och Martin Lönnebo. – Vara ett med Gud, det är det som är meningen. Vi är skapade till Guds avbild, säger Lina och förklarar med en bild: Jesus, i honom strömmade källan fritt, källan var helt ren. Vi bär den källan inom oss, alla människor, och ofta finns det avlagringar och sediment, grejer i vägen, vattnet är inte riktigt rent. När vi sätter oss och blir stilla, sjunker sedimenten till botten och det klarnar, både i kroppen och i sinnet. Vad säger du till dem som är rädda för att det

handlar om att blanda religioner? – Prova. Smaka och se. – Erfarenheten att vara ett med allt, som kristna mystiker vittnar om, kan även buddister vittna om. Det är en gemensam erfarenhet av det gudomliga. Sedan har vi ju inom kristendomen Jesus som den levande Guden, det är ju den stora skillnaden. Meditation har alltid varit bön för mig. Om man vill lära känna någon, behöver man ju lyssna på den man vill lära känna. På något sätt är meditationen rummet där vi kan lyssna på Gud, vara mottagande i stillheten. Vi har så lätt att gå i egen kraft, men Gud vill ju ge oss, han vill visa oss vägen och ge oss det vi behöver. Vi kan sitta vid hans fötter och ta emot. Text & foto: Lasse Bengtsson

Sitta till stillhet – Jag säger fortfarande att jag är buddist, men… Boris Melvås i Varberg sökte sig österut när han inte fick svar på sina frågor i kyrkan. Men han har ena foten kvar i Svenska kyrkan. Han mediterar både enligt buddistisk tradition och kristen. – Är jag i en kyrka, mediterar jag utifrån Bibeln, säger han.

en låt oss ta hans berättelse från början. Vi möts i ett samtalsrum i Varbergs kyrka, där vi möttes när fastan började i en bokcirkel – innan coronan la hinder i vägen. Boris är född och uppvuxen i Mölndal, 1975 kom han till världen tillsammans med en tvillingbror, i familjen fanns då redan ett par äldre halvbröder. Både mamma och pappa var troende men inte särskilt kyrkligt aktiva. Att be aftonbön var en självklarhet tills han var i begynnande tonår, och det var självklart att han skulle konfirmeras. En traditionell barnatro, med andra ord. – Jag hade med mig kristendomen, såg Gud som något självklart, men det var inte något aktivt i mitt liv, utan något jag tog med mig, en tradition, en botten så att inte min världssyn skulle vara utan grund. Men hans livsvandring skulle föra honom på andra vägar. Han blev intresserad av asiatiska kampsporter och började träna judo, senare den koreanska sporten hapkido. Korsväg 2 | 2020

Vad var det som lockade?

Det är viktigt att hålla isär och inte göra ett mischmasch av alltihop

– Jag tror det var känslan av något nytt, något exotiskt, jag var en sådan personlighet som ville söka mig bort från det vanliga. Han ville inte bara träna för att bli duktig i sporten, han ville också förstå grunderna för kampsporterna, började läsa om zen och så småningom qi gong, där man kombinerar långsamma och mjuka rörelser med andning och koncentration. Från början sökte han inte någon andlig koppling i kampsporterna, utan den kom med just qi gong, som också innehåller meditation. – Jag satt i pappas arbetsrum och mediterade en kvart varje dag, berättar han. Det ledde honom i den gren inom buddismen som kallas zen, samma metod som kristen djupmeditation använder (za-zen betyder ”sitta till stillhet”). Kändes det som att du hittat hem när du kom in i den buddistiska världen? – Ja, så var det, särskilt när jag läste Zen Mind, Beginners Mind av Shunryu Susuki. Då kände jag direkt att detta var något jag letat efter. Vad var det du fann? – Beskrivningen av att saker och ting redan är färdiga, man behöver inte ändra på något, lösningen ligger i ens egen inställning. Om jag ändrar min inställning till livet, kan jag få frid. Vad var det du fann i buddismen som den

kristna tron inte kunde ge dig? – Om jag går tillbaka till konfirmationen, så hade ju Svenska kyrkan en chans där. Men jag upplevde att det handlade väldigt mycket om att läsa Bibeln och att gå ett visst antal gånger

Korsväg 2 | 2020

i kyrkan. Det gav mig ingen väckelse att gå till gudstjänst. Alla var trevliga och glada, men det gav inget djup, och de tankar jag då hade dog ut. Jag tror att det handlade om att många konfirmerades av tradition, inte för att de sökte en tro. Kyrkan hade en chans, men missade dem som hade en längtan efter en djupare tro.

Men nu söker Boris sig tillbaka till kyrkan

och en kristen tro – på lite olika vägar. En av vägarna heter Athena, hans nu ettåriga dotter, ett barn han har tillsammans med hustrun Emelie, som är född och uppvuxen i Kina. Ni valde att döpa henne i Svenska kyrkan. Vad tänkte du då du stod med barnet vid dopfunten och hon döptes i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn? – Ja, jag får erkänna att det från början var ett önskemål från min mamma. Men jag var införstådd med att om vi döper, så kopplas barnet till Svenska kyrkan. Även om jag har en buddistisk tro fortfarande, vill jag att hon ska höra till Svenska kyrkan och få kunskapen om vägen till evigt liv, som man säger under dopet. Jag vill att hon ska få det med sig, att hon behöver få en koppling till en genuin religion som har ett fundament att stå på. Jag känner inte att buddismen har det i Sverige. Du lärde dig själv som liten att be aftonbön, ber du nu med ditt barn? – Nej, inte i nuläget, hon är liten, men jag har nog tänkt att göra det. Men jag har tänkt ge henne förståelse för buddismen också, så att hon sedan kan välja när hon blir stor, vilken väg hon ska ta. Jag vill ge henne chansen, en genuin chans.

Den andra vägen tillbaka är lite mer oväntad.

– Jag gick med i Kristdemokraterna och började tänka på vad som är kristna värderingar, så jag började läsa Bibeln i politiskt syfte för att förstå partiprogrammet och mina partikollegor. Många av dem kommer från Pingstkyrkan.

Den tredje vägen är inte oväntat meditatio-

nerna. Under en kort tid bodde han i Huskvarna, där han började med kristen djupmeditation, då det inte fanns någon buddistisk förening där. Och han insåg att det fanns många beröringspunkter. Men också en rädsla. – Meditationerna där hade ingen särskild kristen fokus, och det tyckte jag var synd. Det är som att man är rädd att det ska införas buddism i kyrkan, rädd för att det ska skrämma bort folk, man gör det bara till en kurs i meditation. Är inte rädslan för synkretism (blandning av religioner) befogad? – Det är viktigt att hålla isär och inte göra ett mischmasch av alltihop, en new age-rörelse i kyrkan. Om zen är vägen till insikt, ska man ju i kyrkan ha fokus på Bibeln. Är jag i en kyrka, mediterar jag utifrån Bibeln, det gjorde jag ju även när jag gick en bokcirkel i kyrkan under fastetiden. Bara man håller dem separerade. Har du både kristna och buddistiska symboler hemma? – Ja, jag har bland annat en ikon. Text & foto: Lasse Bengtsson

Ett standardverk i ämnet är En bok om kristen djupmeditation av Wilfrid Stinissen (Libris förlag), utgiven första gången 1990 och sedan tryckt i flera utgåvor.

Korsväg 2 | 2020

Krönika | Hans Kvarnström

Begrundan – be och grunda

nder 20 år har vi i Karlstads domkyrka öppnat för objektlös och ordlös meditation och kontemplation. Varför gör vi då på detta viset? Jo vår tro är att Gud har lagt ner en hunger i oss, en längtan, som vill tillfredsställas. Vårt sökande tar sig olika vägar och vi tänker att det är bra att så många stigar som möjligt in i kyrkan och tron är och förblir upptrampade och levda i kyrkans famn. I alla tider har det funnits behov av stillhet och inre samling i världen och i kyrkans liv. I dessa dagar när detta skrivs har vi för första gången på länge en stor gemensam oro som vi alla delar. Nu finns en kollektiv känsla av att samling, ro, stillhet, och lugn behövs. På individplan finns naturligtvis denna längtan och detta behov i varierande grad alltid i en människas liv. Vår tro är att livet är oss givet från Gud som är tillvarons grund. Detta liv delar vi med allt skapat och Gud möter oss på ett mångfaldigt sätt. Det är i Gud vi lever och rör oss och är till. Tillvaron är härligt komplex och ibland förfärligt komplicerad. Kyrkans sätt att svara på detta välsignade mysterium har genom tiderna därför också varit mångfaldigt komplext i tacksamhet över Guds närvaro och kärlek till oss.

Korsväg 2 | 2020

I vår kristna tradition, likaväl som i andra religioner, finns det en lång och levande historia av att begrunda tro, liv och existens genom meditation och kontemplation. Vår vän Jesus var inte bara aktiv, han drog sig också ofta tillbaka. Vad han gjorde då kan vi kanske inte så noga veta. Däremot satte han ett mönster för oss. Han visar vikten av att leva både i ut- och inandning, både i aktivitet och i kontemplation. Det är just det vi försöker göra möjligt genom vår meditationsverksamhet inom kyrkan. Vi erbjuder välkomnande platser för samtidens splittrade, oroliga och förväntansfullt sökande människor. De kan komma till kyrkans famn för att finna vila och andas in och ut. Vår tro och förhoppning är att vi här kan hjälpa varandra till ett nytt sätt att bli bekanta med den urgamla och livsuppehållande bönen som vår andning är. Andningen, denna Guds gåva, som det så vackert står om i Bibelns skapelseberättelse, äger ju rum i våra kroppar. Därför finns det också en lång historia där kroppens betydelse för bön och meditation lyfts fram. Varje sittning börjar med att vi uppmärksammar våra kroppar precis som de är. Basal kroppskännedom som påminner oss om att vi inte bara har kroppar utan

att vi verkligen också är kroppar. Vi sätter oss inför centralaltaret på pallar, kuddar eller stolar på ett sådant sätt att vi kan sitta stilla och låta andningen så obehindrat som möjligt äga rum i oss. Naturligtvis introducerar vi de som kommer för första gången. Det behövs av flera skäl. De flesta av oss är ovana vid tystnad, kroppens stillhet och frånvaron av yttre aktivitet. Vi brukar säga att det aldrig är för sent att göra ingenting. Det ska inte tas som en klatschig slogan, tvärtom kommer det ur en levd erfarenhet av att det finns något som väntar oss när vi inte sysselsätter oss hela tiden utan finner stunder av stilla begrundan. Begrundan, detta vackra ord som består av orden att be och att grunda. Vår övertygelse är också att den stillhet och tillit vi söker redan finns inom oss och utanför oss och att den längtar efter oss. Det är denna

Gudslängtan som kommer både från Gud och från oss själva och allt levande som får oss att komma tillsammans i stilla väntan och begrundan, meditation och kontemplation inför Gud och göra som Jesus gjorde: vila i tillit för att leva och verka i tillit. Text: Hans Kvarnström Foto: Cecilia Hardestam

Vill du prova en stund av stilla begrundan tillsammans med bland andra textförfattaren Hans Kvarnström (i grå skjorta) kan du prova att vara med digitalt. Sök på svenskakyrkan. se/karlstadspastorat och skriv Meditation i sökrutan och klicka dig vidare.

Korsväg 2 | 2020

Bön gör skillnad

Denna förskräckliga tid med alla döende, alla oroliga, faran för äldreboendena, för alla riskgrupper, det påverkar oss mycket, säger Mikael Mogren biskop i Västerås stift. Hans motdrag mot detta är den nakna, intima bönen, och han ber med dig och mig på nätet.

mer än tio år har biskop Mikael Mogren använt Facebook som sin predikstol. Med femtusen vänner (maxgräns) når han många med uppmuntrande ord, iakttagelser, bibelverser, konstverk, händelser. Men i mitten av mars skedde en förändring. Den 10 mars börjar de första patienterna smittade av Coronaviruset få intensivvård och Folkhälsovårdsmyndigheten varnar för hög smittspridning. Biskop Mikael skriver på sin Facebooksida: Innan jag somnar i kväll vill jag dela några ord med dig om Coronaviruset. Det är inte lätt att skriva om sånt här, men jag försöker: Jag är ingen läkare eller smittskyddsexpert och

Korsväg 2 | 2020

jag kan bara ana att läget skulle kunna bli allvarligt. Vi delar samma villkor och jag hoppas att du tar en dag i sänder. Varje dag är alltid en gåva. Känner du oro, så försök använda den till omsorg. Det behövs att vi är varsamma med oss själva och varandra, särskilt nu. Förankringen i Levande Gud upptäcker jag mer och mer denna fastetid. Kristi kors är förankringens ankare. Fram till påsk pågår fastan och då brukar många utforska sin förankring. Det är stort att upptäcka att förankringen finns och att den håller. Två dagar senare, den 13 mars, skriver han: Kvällsbön efter en lång dag. Bevara och beskydda alla människor, och ta hand om all oro och ängslan. Kom med återhämtning, kom med nya krafter. Kom med din välsignelse. I Jesu namn. Amen De närmaste dagarna syns allt mer av oron kring smittan i Mikaels Facebookflöde. Han skriver om tacksamhet, om bön, om omsorg.

Till exempel med några ord som kommer från Västerås stift och är skrivna när det var allvarstider för mer än 300 år sedan: Se Jesus är ett tröstrikt namn och i all nöd vår säkra hamn. Vi genom Jesus får Guds nåd och finner på det bästa råd. Guds nåd och de bästa råd, önskar jag dig denna dag. Den 15 mars skriver så biskop Mikael: Vill du be kvällsbön med mig? Vi kan väl pröva? Sitt, ligg eller stå. Andas djupt, så att du slappnar av. Vi är tysta tillsammans. Orden kommer när det är tid för dem. Kom och andas genom oss, du som andas genom hela världen. Vi ber för alla vi tänker på, och för alla som behöver dig. Vi ber om läkedom och fred, varsamhet och vila. Gud, som haver barnen kär, se till mig som liten är. Vart jag mig i världen vänder,

står min lycka i Guds händer, lyckan kommer, lyckan går, Du förbliver Fader vår. Må Gud beskydda vårt land och hela världen. I Jesu namn. Amen Tack för idag. Fin kväll. God natt. De närmaste dagarna blir det allt mer struktur kring bönen. Mikael berättar hur han brukar göra när han ber. Han berättar också om bönerytmen han hade som barn hemma på gården med bön kl 8, 12 och 18, en rytm han vill använda sig av. Den 18 mars kommer så den första filmen. Vi får följa med in till biskop Mikaels kök, det är välstädat med torkade bänkar och fruktskål framme. Mikael sitter vid köksbordet, han har den lila biskopsskjortan på sig och guldkorset hänger om halsen. Han tittar rakt in i kameran och säger: ”Vill du be med mig. Jag sitter här hemma i mitt kök och du kan väl be där du befinner dig. Jag brukar räta på mig, det blir bra andning. Andas djupt, slappna av. Det är mycket nu i Korsväg 2 | 2020

omvärlden. Vi kan sitta tysta tillsammans, orden kommer när de kommer.”

När vi ber gör det skillnad i infrastrukturen mellan Gud och människan

Han sluter ögonen och är i sin mest privata sfär och vi får vara med. Det är naket, äkta, utan förställning. Du som andas i oss, andas genom hela världen. Kom till oss där vi är just nu. Vi ber för den värld som du älskar, alla som har drabbats av coronaviruset, alla i riskgrupperna. Vi ber för alla flyktingar, människor som hungrar, vi ber för dem som vi särskilt tänker på. Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är. Vart jag mig i världen vänder, står min lycka i Guds händer. Lyckan kommer, lyckan går, du förbliver fader vår. Amen.

Och Mikael öppnar ögonen och säger: ”Må Gud välsigna vårt land och alla länder. Tack för idag. Fin kväll. Gonatt!” Den första filmen ses av drygt fyratusen människor. Mikael Mogren har hittat ett nytt sätt att tilltala, att vara till hjälp. Kommentarerna flödar in, många, många tack, många amen, en brilliant idé, nya böneämnen. – Jag gjorde det egentligen för egen del. Det var så otäckt med Coronasmittan som bara spred sig, så jag ville öppna upp för andra att vara med. Varje dag, klockan åtta, tolv och arton läggs nya böner upp. På biskopens egen facebooksida, eller på Västerås stifts. Antingen som en skriven bön – eller som en filmad. Efter någon vecka börjar de filmade bönerna tas över av andra anställda i stiftet och sen kommer det

Korsväg 2 | 2020

vara ungdomar som ger sig in i den digitala bönen. – Bön är så viktigt, bön gör sådan skillnad i vår värld. Den gör skillnad för mig och för den jag ber över. Jag tror att det vidgar öppningen mellan det levande energiflöde som är Gud och människan och skapelsen. När vi ber gör det skillnad i infrastrukturen mellan Gud och människan. Jag är helt övertygad om att bön gör skillnad. Reaktionerna på de filmade bönerna har

varit många. – Det har varit ett otroligt flöde av interaktion. Denna förskräckliga tid med alla döende, alla oroliga, faran för äldreboendena, för alla riskgrupper, det påverkar oss mycket. – Men nu har kristen tro och livets djupdimension fått ta plats på nätet på ett sätt vi inte sett tidigare. Vi har nått ut och nått in på ett sätt jag aldrig varit med om tidigare. Det är fantastiska siffror vad gäller följare och människor som interagerar. Vi når nya människor. I dagarna har Mikael Mogren också gett ut en liten bok med titeln Kraft och Mod. Där skriver han om anonymiteten på sociala medier. ”Det som bubblar fram ur nätets kloaker framställer en tillvaro där vi inte kan lita på varandra.” Då blir hans motdrag den nakna, intima bönen. Som mottagare kommer jag honom nära, nära, när han sitter vid köksbordet, talar rakt in i kameran, till mig. Och sen sluter ögonen. Att införa böneritualen åttatolvåarton är

en del i detta. Att införa rutiner som kanske

gått förlorade. Att ha något att ta till när man behöver det. Att lära sig att ha en egen andakt. Det var klostrets bönetimmar, den lutherska familjens böneritual, den svenska folkskolans bön och hos många bondefamiljer. – Jag är en bedjare, det är en del av min livsföring, av mitt beteende. Det är lika självklart för mig som att jag borstar tänderna. Jag landar i det som är väsentligt, jag vilar i en grundtrygghet. – Min erfarenhet säger mig att bönen ger den precision vi behöver, både som individer och samhälle, för att bygga vägen framåt. Det är spännande att leva i en tid när allt fler börjar ana bönens kraft. Men spelar det någon roll för Gud att vi ber? Får bönen konsekvenser? – Bön, som är laddat med Kristus, är kraftfullt. Det sker något. Det påverkar min hjärna, men det påverkar också världen. Man kan likna det vid en slags strålning som når fram, en kontakt som fungerar. – Jag har haft många som bett för mig, och

som gör det nu. Det har varit avgörande. Mitt liv skulle varit annorlunda till det sämre om jag inte varit skyddad av denna förbön. Ända från början. Biskop Mikael skriver i sin bok: Teknikerna

för att vinna ro är många. Den som sysslar med yoga upptäcker kraften i att rikta sig inåt och samtidigt utåt mot sin nästa. Nästa steg är att låta närvaron laddas av den oändliga Närvaron. Den Närvaron är mer än ord och känslor, eftersom den har fått ansikte och kropp i människan Jesus Kristus. Den kristna bönen laddar bedjaren med tillvarons urkraft, den som utgår från honom som föddes i ett stall i Betlehem. Det är den sannaste form av förankring som jag har upplevt och den övar precisionen att se vad som är viktigt och på riktigt. Text: Agneta Riddar Foto: Åke Paulsson

Korsväg 2 | 2020

Böner cirkulerar runt i cyberrymden

Korsväg 2 | 2020

Bönewebben på svenskayrkan.se startade för tio år sedan. Nu finns det drygt 300 000 böner och fler böner tillkommer varje dag, inte minst i tider av oro för coronasmitta och finanskris. Bakom varje bön finns en människa som sträcker sig mot Gud!

ron i Coronatid syns inte bara i antalet tittare på Folkhälsomyndighetens dagliga presskonferenser, utan också i alla de böner som dagligen bes på Bönewebben. I skrivande stund handlar uppemot 400 böner om Coronasmittan och Covid 19. De rullar in i en strid ström: Gode Gud gör så att jag inte blir sjuk … Tack för all kraft och styrka … Tack för att du alltid håller dina händer över våra barn … Gud, en förbön för alla som behöver … Tack för bönesvar och positiva besked … Tack fader för din nåd. Nu behöver din son, K dig. Han har Corona och lever och njurar har lagt av. Jag ber för honom … Käre Gud och Jesus nu behöver människorna på jorden hjälp att få bort Corona viruset. Låt det goda få segra på jorden. Tack för all vårdpersonal världen över som gör en heroisk insats … Gode Gud, ge Christer fortsatt styrka att kämpa mot coronaviruset! Låt honom klara det här! Amen. Åh Gud visa mig den rätta vägen o låt mig få ro förlåt för min egoism men ja e så otroligt rädd. förlåt förlåt förlåt …

Det finns ca 300 000 böner som cirklar runt i cyberrymden, skrivna sedan webben startade för drygt tio år sedan. De senaste veckorna har bönerna intensifierats, kanske når man nu ”dagliga rekord”. Förra toppnoteringen var 2018 i samband med finanskrisen, när många

människor var oroliga över sin framtid. Det är en märklig känsla att se så många böner samtidigt. Att veta att bakom varje bön finns en människa som sträcker sig mot Gud i nöd, sorg, glädje och kärlek. Bönerna är personliga, nära, innerliga och vardagliga. Bönewebben startades av kyrkokansliet för drygt tio år sedan och var en stor nyhet när den kom. Liselotte Rogberg, kommunikatör Den blev utsedd till på Kyrkokansliet i Uppsala, är en Europas bästa komi gruppen som läser alla böner. munikationssatsning 2009. Liselotte Rogberg, kommunikatör på kyrkokansliet i Uppsala, är en i gruppen som läser alla böner. Modererar dem, som det kallas. Någon måste ju hålla ett vakande öga över det som kommer in. Liselotte har till och från läst böner i många år nu. Även om hon måste läsa med ett vaksamt öga, blir det ändå så att hon ber med dem som skrivit bönerna. Korsväg 2 | 2020

Det kanske finns människor som känner sig mindre ensamma, när man vet att bönen finns kvar.

– Jag sätter mig själv i en andaktsstämning, när jag ska läsa. Det känns som att jag kommer väldigt nära, att jag ta får del av något som är väldigt viktigt och berörande. – Att moderera bönewebben är ju inte som att rätta en tipsrunda! Det finns inte någon färdig mall. En bön kan se ut i princip hur som helst. Sen några år tillbaka kan man också tända

ljus på webben. Trots att andra sociala medier har vuxit explosionsartat, så har inte intresset för bönewebben mattats. – Det är kanske för att jag kan vara anonym och att jag inte behöver logga in. Det är så enkelt, det är bara söka bönewebben, så kommer man dit och kan skriva sin bön. – När man skrivit in bönen kommer ett besked om att alla böner läses innan de publiceras. Och så skriver vi att vi ber för dem som skrivit. Anledningen till att bönerna sparas är att de ska kunna läsas om och om igen. – Det kanske finns människor som känner sig mindre ensamma, när man vet att bönen finns kvar. Man kan också söka på vissa ord, som kan vara betydelsefulla. Nu när Liselotte läst bönerna i många år, så kan hon verkligen känna sig delaktig i människors livsöden. Trots att allt är anonymt kan hon ändå följa en människas livsdrama. – Det kan handla om kamp mot sjukdom eller brustenhet i en familjerelation. Jag tror att många kan känna en tröst i att dela sina tankar och böner. Jag kan också se att en del är väldigt ihärdiga, de återkommer varje dag.

Liselotte menar att bönerna är verkligt all-

mänmänskliga. De handlar om att bli förlåten, bli frisk från sjukdom, att få en bättre relation.

Korsväg 2 | 2020

Många, många böner handlar om ensamhet. – Det är klart att det är jobbigt att läsa att det är så många som mår dåligt. Det har jag tyckt från början och tycker fortfarande. De senaste veckorna har oron ökat hela tiden. Det är väldigt tydligt. Vad är en bön? – Vad som helst kan vara en bön. Allt man formulerar utifrån något man känner och som man inte själv har full kontroll över. Så man söker kraft, både i glädje och sorg. Ibland kan bön vara ett sätt att formulera för sig själv, vad det är jag känner, vad det är som är viktigt för mig. En bön kan på så sätt hjälpa mig att se vad som är viktigt. Skriver människor om bönesvar? – Ja, det händer att man tackar för svar man fått, men det är inte det vanligaste. Spelar bönewebben någon roll för Gud? – Jag tänker att Gud blir glad när vi tar in honom i våra liv. Det gör vi i bönen. Sen möter han oss på så många olika sätt. Det bottnar i att han finns där och omsluter oss, trots att vi inte alltid känner det. Varken Liselotte, eller de andra som arbetar med bönewebben, är teologer. Inte präster eller diakoner, utan kommunikatörer. – Vi vet att vi kan vara kyrka på så många olika sätt. Att vi kan hjälpa människor på olika sätt. Och när vi tillsammans tar del av andras livsöden och böner leder det ibland vidare till fina samtal i arbetsgruppen. Det ger ytterligare en dimension. – Vi ser också att många läsare är inne på bönewebben, bara för att läsa. De skriver inte en egen bön, men de finns med i andras. Det tycker jag är fint. Agneta Riddar

Korsväg 2 | 2020

(P) Evige allsmäktige Gud F Förbarma dig över oss. /…./ (P) För alla synder, för lögn och vidskepelse, för allt ont, för djävulens grymhet och list, för pest och hungersnöd, för krig och världsbrand, för ondskans makter i himla rymderna, för uppror och splittring, för eld och våda, för ond bråd död, för den eviga döden. F Bevara oss, milde Herre Gud. /…/ (P) Att du tröstar alla bedrövade och svårmodiga, att du undsätter alla dem som är i nöd och fara, att du vederkvicker och hjälper alla sjuka, att du välsignar allt gott verk, att du förbarmar dig över alla människor, att du nådigt hör vår bön. F Hör oss, milde Herre Gud. (P) Herre, allsmäktige Gud, du som hör de botfärdigas suckar och tröstar bedrövade hjärtan hör den bön som vi i vår nöd bär fram, och hjälp oss, så att allt det onda, som djävulen, världen och vi själva tillfogar oss, genom din Andes kraft blir tillintetgjort. Så vill vi, frälsta från allt ont, i din församling alltid tacka och lova dig. Genom Jesus Kristus, vår Herre. F Amen.

Jag sträcker mina händer mot dig, öppnar mig som törstig jord. Herre, skynda att svara mig, jag orkar inte mer. Dölj inte ditt ansikte för mig, då blir jag lik dem som lagts i graven. Låt mig var morgon möta din trofasthet, ty jag förtröstar på dig. Visa mig den väg jag skall gå, jag sätter mitt hopp till dig. Psaltaren 143:6-8

Kom Skaparande, Herre god! Besök vårt hjärta, ge oss mod. Lys upp vårt mörker, hoppet stärk! Du känner oss, vi är ditt verk. Martin Luther, Den svenska psalmboken nr 50

Litanian. Förbön företrädesvis under fastan, Den svenska psalmboken nr 700:1

Ordet litania kommer av grekiskans λιτανεία och betyder bön, anropande på hjälp och har anor från åtminstone 400-talet. Denna responsoriska bön förekommer i gudstjänstordningen. I Svenska kyrkans psalmbok finns det tre tonsatta litanior (700:1-3) som alla kan användas som förbön.

Korsväg 2 | 2020

Kyrie eleison – Herre förbarma dig! Den allmänna gudstjänsten, Kyrkohandboken

O Gud, vår Helare, förbarma dig över hela mänsklighetens familj, som är i kaos och tyngs av sjukdom och rädsla. Hör vårt rop, O Gud, Lyssna till vår bön. Kom till vår hjälp, nu när coronaviruset sprider sig över jorden. Bota de sjuka, stöd deras familjer och vänner och skydda dem från smittan. Hör vårt rop, O Gud, Lyssna till vår bön. Ge oss kärlekens och självdisciplinens ande, så att vi gemensamt kan arbeta för att begränsa och bekämpa coronaviruset. Hör vårt rop, O Gud, Lyssna till vår bön. Gör oss vaksamma och uppmärksamma i förebyggandet och bekämpandet av alla sjukdomar, – malaria, dengue, hiv & aids och andra [kan nämnas högt eller i tystnad] –… som skapar lidande och leder till många människors död. Hör vårt rop, O Gud, Lyssna till vår bön. Bota den självcentrering och likgiltighet som får oss att bara bli oroliga när viruset hotar oss själva. Öppna vägar bortom den tystnad och rädsla som alltför lätt ignorerar vår nästa. Hör vårt rop, O Gud. Lyssna till vår bön. Styrk och uppmuntra alla som arbetar i vård och omsorg: omsorgspersonal, undersköterskor och sjuksköterskor, läkare, ambulanspersonal och administratörer, ja, alla som åtagit sig att ta hand om de sjuka och deras familjer. Hör vårt rop, O Gud. Lyssna till vår bön. Ge inspiration, insikt och hopp till alla forskare som arbetar för att utveckla ett vaccin. Hör vårt rop, O Gud. Lyssna till vår bön. Styrk alla arbetare och företagare som förlorar sina inkomster till följd av utegångsförbud, karantän, social distansering, stängda gränser och andra restriktioner. Beskydda alla som måste resa. Hör vårt rop, O Gud. Lyssna till vår bön. Vägled nationernas ledare, så att de talar sanning, stoppar spridandet av desinformation och handlar rättvist, så att hela din mänskliga familj kan få bot och läkedom. Hör vårt rop, O Gud. Lyssna till vår bön. Hela vår värld, hela våra kroppar, stärk våra hjärtan och tankar och ge oss hopp och frid mitt i oron. Hör vårt rop, O Gud. Lyssna till vår bön. Ta alla som har dött och kommer att dö idag i din ömma famn. Trösta deras kära i deras förtvivlan. Hör vårt rop, O Gud. Lyssna till vår bön. Tänk på din mänskliga familj och hela din skapelse i din kärlek. Amen. Förbön under Covid-19-pandemin

Från Lutherska världsförbundet inom ramen för global, interreligiös bön angående coronaepidemin torsdag 14 maj 2020, översättning: Maria Klasson Sundin)

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden. Reinhold Niebuhr, Sinnesrobönen

Var stilla och vet att jag är Gud Var stilla och vet att jag är Var stilla och vet att jag Var stilla och vet att Var stilla och vet Var stilla och Var stilla Var Desmond Tutu & Mpho Tutu, Om godhet

Visa mig, Herre, din väg och gör mig villig att vandra den Heliga Birgritta

Korsväg 2 | 2020

Om bön och bönesvar i Bibeln

Härska över hela världen i dess helhet med din härlighet

io år efter att Teresa av Calcutta – som föddes 1910 som Anjeze Gonxhe Bojaxhiu i Albanien – hade gått bort publicerades 2007 en brevväxling mellan henne och hennes själavårdare. Boken heter Come Be My Light: The Private Writings of the Saint of Calcutta. För läsarens ögon framträder en kristen omgiven på alla sidor av ett djupt mörker. Moder Teresa tände förvisso ett hoppets ljus för ett oräkneligt antal personer, men hennes egna skrifter för tankarna till Johannes av Korset, den spanske 1500-talsmystikern som skrev Själens dunkla natt. Skillnaden dem emellan är emellertid att för honom var själens dunkla natt en övergångsfas – för henne var mörkret bestående.

I ett brev, troligen författat i april månad

1961, beskrev hon en hjärtats djupa smärta som hade plågat henne i flera decennier. Den tjugoandra psaltarpsalmens inledande ord, citerade av Kristus på korset, gjorde hon till sina egna: ”Ibland hör jag mitt hjärta utbrista: ’Min Gud’, och inget annat kommer. Jag kan inte förklara tortyren och smärtan.” Hon insåg att denna känsla av övergivenhet och existen tiell tomhet för alltid skulle förbli hennes följeslagare:

Korsväg 2 | 2020

Om jag någonsin blir ett helgon kommer jag helt säkert att vara ett mörkrets helgon. Jag kommer att förbli fjärran från himlen, för att kunna vara ett ljus för dem som befinner sig i mörkret på jorden. För katoliker är Teresa av Calcutta inte bara ett föredöme utan också en förebedjare – och samtidigt vittnar hennes texter om det höga pris hon personligen betalade för att, med profetens ord, ”vara ett ljus för folken” (se Jesaja 49:6 och 51:4, och även Apostlagärningarna 13:47). Ja, är det inte till och med så att vi även om henne kan säga: andra har hon hjälpt, sig själv kunde hon inte hjälpa (jfr Matteus evangeliet 27:42 och Lukasevangeliet 23:35)? Kristusmönstret i Moder Teresas och många andra människors liv visar oss att det verkar vara så att kraften i förbönen för andra inte alltid inbegriper förebedjaren själv. Det tycks som om hon inte själv fick del av de många bönernas bönesvar. Hur ska vi se på relationen mellan bön och

bönesvar – och i synnerhet om vi upplever att bönesvaret uteblir? Ytterst handlar det då om det ondas problem. Tre tankar kan tecknas i denna text. En outtalad utgångspunkt i mycket av vårt tänkande är att det finns ett samband

Inte minst i profetlitteraturen och Psaltaren möter vi tankegången att det finns tider då Gud döljer sitt ansikte för oss.

mellan orsak och verkan. ”Som man bäddar får kan ligga” och ”som man sår får man skörda”, säger vi ibland och tänker desto oftare. Det stämmer förvisso att vårt handlande får konsekvenser, både positiva och negativa. Någon har sagt att vi i våra mellanmänskliga relationer är som pianon: tonerna som ljuder står i relation till vilka tangenter som slås an av pianisten – och även hur hårt de slås an: ett kraftigt anslag leder till fortissimo, ett försiktigare anslag till pianissimo. Denna uppfattning får konsekvenser för synen på vårt böneliv. Många kan vittna om att det finns ett samband mellan, å ena sidan, att avsätta tid för

tystnad och, å andra sidan, nya insikter för vår självförståelse, inte minst när vi ska fatta viktiga beslut, och när vi ber om kraft och uthållighet i svåra situationer. ”Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas” (Matteusevangeliet 7:8 och Lukasevangeliet 11:9). Det är nog det viktigaste ledordet för denna första tolkning. Ofta går det att se ett sådant samband mellan bön och bönesvar, men långt ifrån alltid. Många ber så att knogarna vitnar, de söker överallt den Vän som inte tycks stå att finna, och de bultar på reglade portar som av allt Korsväg 2 | 2020

Bedjarens innersta längtan är att Gud en dag ensam ska råda över denna värld.

att döma förblir förslutna. Därför behöver vi minnas att det finns kompletterande – ja, kanske kan vi säga korrigerande? – tankegångar i Bibeln. Inte minst i profetlitteraturen och Psaltaren möter vi tankegången att det finns tider då Gud döljer sitt ansikte för oss. På hebreiska kallas denna tankebana hester panim (”ett dolt ansikte”). Inte minst i judisk litteratur om Förintelsen har detta uttryck kommit att spela en viktig roll. Det är till och med som om namnet Ester – huvudpersonen i bibelboken med samma namn som handlar om ett planerat folkmord på det judiska folket – ger uttryck för detta. Med en annorlunda vokalisering betyder faktiskt drottning Esters namn ”jag skall dölja” (hebr. astir). Är det inte tänkvärt att denna bibelbok om djävulusisk ondska mellan raderna – det är nämligen där som de hebreiska vokalerna skrivs – antyder att sådant sker när Gud döljer sitt ansikte? Det är därför profeterna inte ställer den filosofiska frågan ”Hur kan en allsmäktig och god Gud tillåta att detta sker?” I stället utbrister de ”Hur länge ska du dölja ditt ansikte?” (se exempelvis Psaltaren 13:2). Detta bottnar i många bedjares övertygelse att det finns kapitel i historien som inte är skrivna med Guds handstil. Dessa fasansfulla tider ger i stället uttryck för gudsfrånvarons konsekvenser. Ändå är det många som känner att det inte alltid är rätt, riktigt och rättfärdigt att åberopa den tankegång som sammanfattas i uttrycket hester panim. Anledningen är att det i dessa bibeltexter ofta understryks att det finns ett samband mellan människors bristfälliga handlande och Guds fördolda ansikte, exempelvis Jesaja 59:2: ”Det är era synder som skiljer er från er Gud, era brott som får Gud att vända

Korsväg 2 | 2020

sig bort och inte höra.” En av dem som vänder sig mot att hester panim-teologin används när vi talar om Förintelsens fasor är David Weiss Halivni. Han anlände till Auschwitz den 15 maj 1944, och han var den ende släktingen i den transporten som överlevde Förintelsen. De andra släktingarna mördades omedelbart eller plågades ihjäl av umbäranden i lägret. Halivni skriver i boken Breaking the Tablets: Jewish Theology after the Shoah att det finns tillfällen i historien då ondskan antar kosmiska proportioner. Därför står lidandet inte i någon som helst proportion till de enskilda individernas handlande. Han skriver att Gud ju har lovat att inte utplåna Israel på grund av folkets överträdelser: ”… medan de är i sina fienders land skall jag inte förkasta dem eller känna avsky inför dem, så att jag gör slut på dem och bryter mitt förbund med dem, ty jag är Herren, deras Gud” (3 Moseboken 26:44). Det finns ingen större katastrof i det judiska folkets historia än just Förintelsen. Det finns inga försyndelser som teologiskt kan rättfärdiga att tusentals människor förintas varje dag. Halivni skriver att under en vecka i Auschwitz dog fler judar än under alla judeförföljelser genom tiderna. I Klagovisorna 4:4 står det att ”barnen tigger om bröd, men ingen ger dem något”, men i förintelselägret fanns inga barn eftersom de redan hade gasats ihjäl eller kastats levande in i ugnarna. Halivnis generations fasor överstiger vida det som hade skett tidigare. Det är inte bara fråga om antalet personer som mördades, utan även om en aldrig tidigare skådad intensitet i det mordiska hatet. Därför söker Halivni efter ett annat förhållningssätt än hester panim. Han vänder sig till det kabbalistiska uttrycket tsimtsum. Med det menas att Gud drar sig samman (metsamtsem) för att bland annat bereda utrymme för

Världen är alltså platsen både för Guds närvaro och – i vissa tider mer än andra – Guds frånvaro.

människans fria vilja. Ett besläktat ord är tsom (”fasta”) som ju betyder ”att avstå” från något. Världen är alltså platsen både för Guds närvaro och – i vissa tider mer än andra – Guds frånvaro. Denna paradox kan knytas till det hebreiska ordet för ”värld” (’olam) som används för att beskriva att Gud är närvarande i rum och tid: i böner tilltalas Gud med orden melekh ha-’olam, som vi ofta översätter med ”världens konung” (alltså i rummet); och me-’olam le-’olam översätter vi med ”från evig tid till evig tid” (alltså i tiden). Samtidigt – paradoxalt och symptomatiskt – betyder verbet med samma bokstäver faktiskt ”att vara fördold”. Det finns enligt Halivni två teologiska händelser som för det judiska folket överträffar allt annat: uppenbarelsen på Sinai berg och uppenbarelsen i Auschwitz. Sinai symboliserar Guds närvaro, Auschwitz representerar Guds frånvaro i denna värld.

Hur bad då Halivni under kriget? Den enda dag då judarna i lägret i Wolfsberg – där han befann sig mellan 1944 och 1945 – fick samlas till bön var den judiska nyårsdagen. Det var en särskild formulering i bönboken som betydde allra mest för honom: melokh ’al kol ha-’olam kulo bi-khvodekha; ”härska över hela världen i dess helhet med din härlighet.” Bedjarens innersta längtan är att Gud en dag ensam ska råda över denna värld. Så är det inte nu – Gud är mer god än denna värld förmår visa. Också på detta behöver vi tänka i vårt böneliv, särskilt när vi plågas av uteblivna bönesvar i en värld som hemsöks av, med Litanians ord, ”pest och hungersnöd, … krig och världsbrand.” Jesper Svartvik stiftsteolog i Karlstads stift

Korsväg 2 | 2020

Krönika | Beata Åhrman Ekh

Blott den som hör kan tala

elefonen plingar till. Det är väninnan. ”Jag vill hitta Xavier och skalla den jäveln. Slut på meddelandet”. Mitt intryck av Xavier är att han är välbekant småsint, eftersträvar perfektion och är ganska trist. Hittills varken mer eller mindre. Men önskar väninnan skalla honom har hon mitt fulla stöd. Blir upplivad. Svordomen och hennes våldsamma fantasi piggar upp. Det passar sig inte. Att önska någon annan skada är aldrig okej. Att svära är därtill fult. Ändå blir jag på gott humör. Det finns något där. I att bryta tabun. Hon vet. Jag vet. Väninnan är ett akademiskt högdjur och har språklig begåvning som få. Hon behöver inte svära. Hon behöver inte gå till handgripligheter. Hon kan plocka fram mer raffinerade och subtila strategier vid behov. Alldeles säkert förtjänar Xavier den uttalade förbannelsen just nu. Vi går några varv. Uttalar gemensamt irritation över Xavier och litar på att chansen därmed blir mindre att vi gör slag i saken. Vi kommer aldrig skalla honom. Men vi tillåter oss att traska runt i den tabubelagda längtan en stund. Lite jävlar liksom. Utmanar oss själva. Prövar en gnutta djärvhet och mod. Inom passande gränser. I smsform tröttar samtalet. Väninnan och jag ringer upp varandra istället. Xavier hjälper oss vidare. In i det som skrämmer.

Korsväg 2 | 2020

Hur kommer det sig att Xavier väcker sådana våldsamma impulser? Till saken hör att Xavier inte ens är en levande människa. Han är en romanfigur i en bok av Helena von Zweigbergk som vi läser. Jag har inte kommit riktigt lika långt. Men vi är överens. Det är något alldeles särskilt enerverande med den där sortens människor av Xaviertyp som tar patent på de stora känslorna och lidandet. Till skillnad från Agneta som i boken bara ständigt blir påmind om sin egen oförträfflighet. Xavier demonstrerar sitt ogillande. Han är mikroaggressivitetens mästare och har upphöjt blickar gester och höjda ögonbryn till konst. Agneta gör å sin sida väldigt lite rätt. Dessutom luktar hennes jacka illa. Agneta ursäktar sig. Skruvar på sig. Tar en cigarett. Hos henne har skammen tagit över. Med svarta flaxande vingar har den henne i sitt grepp. Den som granskas under Xaviers lupp känner av det. Xavier ser inte själv vilken inverkan han har. Hur hans ord och sätt påverkar. Han tillrättavisar med självklar auktoritet. I bakgrunden lurar fasan. Väninnan och jag älskar Agneta samtidigt som vi upptäcker att vi själva har drag av Xavier. I relation till varandra är Xavier och Agneta hjälplöst fångade i brist på äkthet, närvaro och lyssnande. De har inte kontakt. Vi löper samma risk. I varje

I centrum i stftskansliets nya andaktsrum sattes en stor skål med en sten som varje pastorat i stiftet bidragit med. Konkret fanns plötsligt hela stiftet, alla pastorat och församlingar, alla människor som bor och vistas här, allt vad livet rymmer – kamp, möda, glädje, sorg, tacksamhet – med i varje dags morgonbön.

möte. Med oss själva, med varandra och med Gud. Om vi inte vågar stilla oss. Vågar vara nära. Trots goda intentioner är vi som kyrka ibland aningslöst trallande, välartade och polerade och tar liksom Xavier patent på de djupa och stora känslorna. Jag vill skruva på mig. Ursäkta mig. Eller ännu hellre ta en cigarett till tröst. Såsom Agneta. Väninnan vet. Jag vet. Vi trivs båda så mycket bättre där felstegen och misstagen får rum. Där hela livet får plats. Nu när jag har fått i uppdrag att skriva om bön på arbetsplatsen tänker jag på det. Att vi ofta krånglar till det här med bön. Gör det svårare än det är. Varför är vi liksom Agneta så rädda för att göra fel? Hur kan vi frigöra oss från vår önskan om Xaviers gillande, och låta livet vara heligt som det är. Vi andas och finns till. Även i en stinkande jacka. När stiftskansliet på Lilla Bommen 1 byggde om lokalerna för att bli en aktivitetsbaserad arbetsmiljö fick vi också ett nytt andaktsrum. Med hjälp av enkel dekorplast skapade vi kyrkfönster och möblerade med stolar i cirkel. Med cirkelns form ville vi påminna oss själva och varandra om jämställdhetsvisionen som en grundbult i vår identitet. Stolarna i cirkel blev ett tydligt och konkret gestaltande av att vi människor är lika i värde. Oavsett språklig briljans eller tillkortakommanden. Oavsett

funktionsvariationer, kön, klass, etnicitet eller religiös tillhörighet. Samtidigt som vi lade stor möda på andaktsrummet var det viktigt att andakt och bön genomsyrar alla rum. Denna nya plats skulle inte bli något avskilt och särskilt finrum. Andaktsrummet skulle också användas till annat. Och bön, psalmsång och ljuständning skulle även ges en självklar och tydlig plats i alla lokaler på kansliet. Bön är inte något avskilt från resten av världen. I varje andetag är gud närvarande. I det vackra rummet och i den röriga garderoben. I ilskan när vi vill skalla Xavier för hans blickar, gester och höjda ögonbryn. I viljan att ge Agneta tillbaka sin röst. Makten att be. Att söka. Att bulta. Hur är det då? Hjälper stolarna i ring oss att andas? Delar vi makten över formen, sången och orden? Tillåter vi varandra att vara människor bland människor i heligt rum? Som Dag Hammarskjöld skriver i Vägmärken ”Ju trognare du lyssnar inåt, desto bättre skall du höra vad som ljuder omkring dig. Och blott den som hör kan tala”. Vad hör vi i djupet av oss själva? I djupet av varandra? I djupet av Gud? Beata Åhrman Ekh

Korsväg 2 | 2020

Bön för klimatet

Herre, din sköna planet, vårt hem har växlat gestalt i miljarder av år: blå av hav vit av snö gul och grön av öknar och skog, berg som skakar! Jorden, smaragden på färd runt sin sol: regn och torka köld och värme klimatet i skapelsens egen rytm och arter som kommit och gått

Så lät du oss mänskor i kärlek bli till och gav oss budet att bruka och vårda Vi upptäckte kolet, oljan och gasen en revolution, med välfärd och bättre tider för många Men tillväxten skenade måttlöst och girigt vi rubbar klimatet och världen är hotad Herre, förlåt oss, nu är det bråttom att skapa förändring, giv klokskap och hopp! Amen

Stefan Edman har skrivit ”Bön för klimatet”. Han har länge arbetat med klimatfrågorna i böcker, artiklar och föreläsningar. Han senaste bok, som utkommer i juni, Bråttom men inte kört. Frågor och svar om klimatet recenseras i detta nummer av Korsväg.

Korsväg 2 | 2020

Vi frågar!

Vad betyder bön för dig? Wael Kasser Arvika

– Bön är bra faktiskt. Du ska vara lugn och ren och ge tre, fyra minuter till Gud. Det är chill och tar bort stress. I Koranen står det att en god muslim ska be fem gånger om dagen.

Lena Larsson Karlstad

– Småbarnsårens God Natt stund och Gud som haver tillsammans med mamma vid sängkanten gav en trygg och stabil grund att stå på. Idag är bönen ett samtal om det som är viktigt och som ger hopp och skapar lugn.

Elin Jigsved Falkenberg

– Det är viktigt för mig. Jag ber varje kväll. Fader vår eller Gud som haver och Välsignelsen och jag ber med fria ord för barn, barnbarn och för någon vän. Eller om någon är på en långresa. – Jag var barntimmeledare under många år och då bad jag med barnen, det var liksom naturligt. För mig är bön något naturligt och det är det för ett litet barn också, även om allt inte är möjligt att förstå.

Korsväg 2 | 2020

Bönen och boken Är det märkligt att en bönbok ges ut av drottning Silvia och inte av en biskop eller teolog? Knappast! Det är snarare en månghundraårig tradition med rötter i medeltiden, skriver Otfried Czaika som tittat närmare på bönbokstraditionen i ett historiskt perspektiv.

ör cirka ett årtionde sedan publicerade drottning Silvia en bönbok. Förlagets hemsida upplyser om att ”boken innehåller drygt 100 böner, varav en stor del är nyskrivna [av bl.a.] Dag Hammarskjöld, KG Hammar, Caroline Krook” m.fl. ”Bönboken är illustrerad med fotografier av Kung Carl Gustav” och det upplyses om att den är ”ett samarbete mellan Kungliga hovförsamlingen och förlaget”. Sist men inte minst är ”tänkt att vara en personlig bok och nära vän.” Det finns en hel del som kan framstå som märkligt med detta. Minst märkligt är antagligen i jämställdhetens dagar att boken har getts ut av en kvinna. Men en bönbok utgiven av en lekman – borde det inte vara någon från den kyrkliga hierarkin såsom en biskop eller åtminstone en teolog med akademiska meriter som skulle vara hjärnan bakom ett sådant verk? Även om kungen som statshuvud måste tillhöra Svenska kyrkan är det nog knappast kungafamiljens eller hovets uppgift att förse de troende i landet med andligt spis. Varför tar drottningen hand om detta? Borde sådant inte – också just med tanke på statshuvudets religionstillhörighet – godkännas av kyrko-

Korsväg 2 | 2020

mötet? Och: Drottningens bönbok bär hennes namn, men innehåller texter av andra. Lånar drottningen bara ut sitt namn som ett säljande argument? Håller hon på att bedriva – kanske till och med otillbörlig – religionspolitik? Sist men inte minst: En bok som en vän?! Självklart, alla boknördar kan nog instämma i att böcker är de mest trogna vänner. Men andra böcker – romaner, deckare, diktsamlingar eller faktaböcker – marknadsförs knappast med argumentet om en framtida vänskap med boken. Mycket kan alltså framstå som märkligt eller till och med gränsöverskridande med denna bok. Men i ett längre, historiskt pers pektiv är det faktiskt inte uppseendeväckande alls. Drottning Silvia följde med utgivningen av bönboken en månghundraårig tradition som sträcker sig tillbaka till medeltiden. Bönen är naturligtvis i grunden en muntlig

företeelse. Det är den troendes tilltal och/eller dialog med det högre, det transcendentala. Men sedan skriftens uppkomst har böner antingen varit bland de texter som traderats i skrift eller så berättar narrativa texter om

I och med Gutenbergs uppfinning på 1450-talet, som möjliggjorde tryckning av böcker i större upplagor, började bland annat bönböcker att spridas. Därmed var det möjligt för fler att kunna köpa och äga en bok.

personer som ber. De stora bokreligioneras heliga texter är t.ex. fulla med berättelser om människor som ropar till, tilltalar och tala med Gud – eller med andra ord: människor som ber. Många av Psaltarens texter eller Fader Vår kan tjäna som exempel på böner som är del av en större samling nedskrivna kanoniska texter. Också fornkyrkan har traderat böner i skriven form, vars Sitz im Leben oftast var liturgin, gudstjänsten. Men allt detta är ändå långt ifrån en bönbok som samlar böner och långt ifrån en personlig bok som erbjuder vänskap. När vi rör oss in en bra bit på medeltiden, i

synnerhet 1300-1400-talet, ser vi början av den bönbokstraditionen där även Drottning Silvias bönbok har sin plats. En av de vanligaste böckerna som producerades i medeltida skriptorier var Psaltaren som användes oftast för den privata andakten. Psaltarens popularitet minskade knappast till våra dagar (långt in till 1900-talet gjordes det t.ex. NT-utgåvor som förutom NT omfattade Psaltaren som enda bok från GT), men vid sidan om Psaltaren började man sammanställa också bönböcker.

Dessa medeltida bönböcker kallades för Tideböcker (lat. Horarium, fr. Livre d´heures, ty. Stundenbuch). De innehöll böner och andra andliga texter som lekmän kunde be vid de kanoniska timmarna. De medeltida tideböckerna var därmed knutna till kyrkan och dess liturgi, men hade samtidigt blivit föremål avsedda för den privata religionsutövningen. Medeltidens tideböcker var dessutom oftast rikt illuminerade handskrifter som ägdes av högtstående personer, däribland många kvinnor. Oftast är det till och med så att ägarna själv var uppdragsgivare för dessa verk och att de möjligen också hade sina fingrar med i spelet när böckernas innehåll sammanställdes. Men handskrivna böcker var dyrbara, ännu mer dyrbara när de var rikt illuminerade. Därför hade nästan enbart adelspersoner eller rika borgare råd att införskaffa sådana verk. Trots allt är det värt att notera att det finns gott om olika källor som berättar om att det var just kvinnor som hade mycket över för denna litteratur. Männen använde oftast en annan form av litteratur, sådant som de behövde för att utföra sina offentliga åtaganden i Korsväg 2 | 2020

Det var dock reformationen som bidrog mest till att bönböckerna blev kioskvältare.

samhället. Kvinnornas läsning var mera riktad mot det privata, personliga och andliga. Gränserna var dock flytande: furstinnor ägde också böcker som rörde historia, krigföring m.m. och många män läste naturligtvis Psaltaren och/eller tideböcker. Efter att Johannes Gutenberg hade på

1450-talet uppfunnit boktrycket ser vi att främst Psaltaren och ibland även tideboken lämnar tryckerierna runtom i Europa. Tack vare Gutenbergs uppfinning blir bönboken därför med tiden ett omtyckt verk som många hade råd att införskaffa. Det var dock reformationen som bidrog mest till att bönböckerna blev kioskvältare. Och nej, inte p.g.a. Martin Luther. Givetvis hade han redan 1522 gett ut sin Betbüchlein (En liten bönbok) som därefter trycktes i flera andra upplagor. Men den var mest en samling bibliska texter med illustrationer – på sätt och vis faktiskt den första barnbibeln. Luther tyckte faktiskt att bönböcker egentligen inte behövdes eftersom bibeln, katekesen och psalmboken skulle vara tillräcklig som uppbygglig läsning för den troende.

Efter år 1550 är det som om någon hade dragit korken ur flaskan. Bönbokens stora tid som varade i över 200 år började. Författare till dessa evangeliska bönböcker är sällan de stora akademiska teologerna utan huvudsakligen vanliga präster. Kvinnor hade ofta en mycket aktiv del i utgivningen av bönböckerna. Många bönböcker såsom Johannes Habermanns som kom ut på tyska 1567 och enbart fem år

Korsväg 2 | 2020

senare även i svensk språkdräkt är tillägnade högtstående kvinnor. Detta är ett tecken på att kvinnor åtminstone sponsrade trycket, kanske också att de tog initiativet till dessa verk eller medverkade i urvalet av texterna. Under flera århundraden efter reformationen kan vi överhuvudtaget se att kvinnor har ett särskilt förhållande till bönboken: redan på 1500-talet ägde många adelskvinnor handskrivna böcker där de själv eller deras vänner antecknade böner och andra, för det mesta andliga, texter. Bland annat ägde Malin Sture och Elisabet Vasa, dotter till Gustav Vasa och hertiginna av Mecklenburg, sådana verk. Kvinnor sammanställde andliga texter redan för över 450 år sen – och ibland författade de själv en och annan uppbygglig text. Mot 1600-talets slut och under 1700-talet möter vi allt fler kvinnor som fungerar som kompilatörer, redaktörer och författare till bönböcker eller andra verk som är nära släkt med bönboken. Och under hela perioden kan vi se att bönboken är ett verk som just är en ”personlig bok och nära vän”. Till en stor del är det själva texterna i de olika bönböckerna som gör att läsaren kan ha ett mycket personligt förhållande: De olika bönerna adresserar det existentiella, livets stora frågor, men också de alldagliga glädje- och sorgeämnen. Många bevarade bönböcker berättar dessutom om att de blev flitigt använda, lästa, annoterade, skänkt vidare resp. att de gick i arv i många generationer. Sist men inte minst vittnar många extremt omsorgsfullt och påkostad inbundna bönböcker om ägarens personliga vänskap med bönboken: Ofta blev bönboken inbunden

i sammet som smeker handen och motsvarar bönbokens mjuka, personliga innehåll. Och många bönböcker blev rikt broderade – så visade (inte bara men till en stor del de kvinnliga) ägarna sin uppskattning och sitt nära förhållande till bönboken. Tidigmoderna bönböcker innehåller sällan

såsom Drottning Silvias bönbok bilder, vilket förklaras givetvis av omständigheten att det var mera avancerat och dyrt att producera träsnitt eller kopparstick då än att ta med foto grafier idag. Och bönboken köptes och lästes givetvis också av gemene man som skulle ha råd med den och gjorde dessa verk till en av lutherdomens viktigaste religiösa objekt. Men bilderna i Drottning Silvias bönbok skapar naturligtvis en personlig ton som inte var främmade i gångna tiders bönboksproduktion. Att Sveriges drottning publicerade, för cirka ett årtionde sedan, en bönbok kan alltså framstå märkligt om vi mäter med våra postmoderna mått. Men historiskt sett fortsatte hon faktiskt bara en tradition som är mera än fyrahundra år gammal. Otfried Czaika stiftsteolog, Karlstads stift

Inbindningen av Kungliga bibliotekets exemplar av en bönbok skriven av Petrus Johannis Gothus, Underwisning om een rätt Christelig Böön. Reproduktion: Andrea Davis Kronlund, KB. Korsväg 2 | 2020

Rötterna behöver näring för att kronan ska bära frukt ”Rötter och krona” heter årets upplaga av ”Ärkebiskopens fastebok”, skriven av Ylva Eggehorn. Boken bjuder oss med på en upptäcktsfärd genom vårt inre landskap i sällskap med de livgivande träden, som andas för oss – och med oss.

När Ylva Eggehorn skrev sin fastebok var det knappast någon som hade corona eller covid-19 i sin tankevärld, ingen som kunde föreställa sig en pandemi som skulle sätta stora delar av samhället på undantag. Att inte bara flygresenärerna skulle mötas av ”cancelled”, utan att stora delar av våra vardagsliv skulle vara inställda. I synnerhet för oss +70 eller tillhörande en riskgrupp. Väl inne i fastetiden tvingades vi till en fasta vi inte räknat med, en fasta som vi inte valt själva; inte träffa barn och barnbarn, inte träffa vänner, inte fira gudstjänster, ingen mässa ens på Skärtorsdagen, Påskdagens jubel fick vi försöka känna framför dataskärmar. Det kändes fattigt och tomt. En askes vi aldrig kunnat föreställa oss. Omställningen har varit svår för många av

oss. Därför har det varit gott att få göra sällskap med Ylva Eggehorn. Hennes fastebok är nämligen lika mycket en tröstebok. Inledningsvis berättar hon om en sjukdomsperiod med utmattning, då hon inte orkade något annat än att gå ut i skogen och sätta sig under ett träd – och göra ingenting. ”Skogen är ett kraftfullt bevis på att allt hör samman. Ett enda träd kan vara en hel kurort för den som verkligen behöver det”, skriver hon. När hon läser Bibeln finner hon otaliga träd även där, från Livets träd i Första Mosebok till olivträden Getsemane. 62

Korsväg 2 | 2020

Träden är av vital betydelse i berättelserna, som Tårarnas Ek, eller Gråtoeken, där Rebeckas amma Deborah begravdes. Under dess krona fick sorgen levas ut. ”Varje människa borde få ha sin egen Gråto ek”, skriver Eggehorn. Bokens titel Rötter och krona anspelar på

berättelsen, där Jesus för lärjungarna berättar liknelsen om fikonträdet som inte bär frukt. Dess ägare vill hugga ned trädet och bränna upp det, men trädgårdsmästaren vill behålla det och gödsla och vattna i hopp om att det ska bära frukt på nytt. Rötterna behöver näring för att kronan ska bära frukt. ”Vi behöver sluta jaga näring där den inte finns. Börja gå på djupet, så vi kan växa.”

När vi vandrar under trädens lövverk är det

inte bara en skönhetsupplevelse, vi byter också andningsluft med träden, vi ger dem vår koldioxid, och de syresätter den luft vi andas. Men de syresätter också vår fantasi. Många är de poeter som hämtat inspiration från träden: ”Den som ligger på rygg / under de höga träden är / också där uppe. / Han rännilar sig ut i tusentals kvistar, / gungar fram och tillbaka…”, skriver Tomas Tranströmer. ”Men när du möter ett träd / på din vandring / tänk gärna att det är trädet / som möter dig / på sin vandring”, skaldar den finlandssvenske poeten Claes Andersson.

När den nyligen bortgångne författaren PO Enqvist i en intervju fick frågan om det inte var ensamt att växa upp i den lilla västerbottniska byn Hjoggböle, svarade han: ”Jag var inte ensam, jag hade tallarna.” Poeterna hjälper oss att se sambanden; vi

människor hör samman med det skapade, är helt beroende av att ekosystemet fungerar, både vad gäller syresättning och klimat och vad gäller själens välbefinnande. Så kan poeter och naturvetare dela förundran med varandra, om än med olika språk. Och det är ju ingen tillfällighet att coronaisolerade människor i stora skaror sökt sig ut till naturen under våren, då körsbärsträd och slånbärsbuskar skrudas i vita bröllopskläder och boken slår ut i skir grönska som silar solens ljus. Alla delar vi Ylva Eggehorns längtan till skogen, och tillsammans med henne kanske upptäcka att gamla ekar har humor! ”Det finns ett hopp som hela tiden grenar ut sig i nya riktningar, precis som träden i skogen delar allt liv med alla som finns där.”

Vad våra liv får för riktning efter coronan är

det ingen som vet. Kommer allt att återgå till ”det normala”? Knappast. Många är vi som drömmer om ett uppvaknande efter denna fastetid, att vi väcks till nya möjligheter – för träden, klimatet och oss människor emellan. ”Håll ut, du pendlare mellan hopp och förtvivlan, hade någon klottrat vid Östertälje pendeltågstation. Där finns min tydligaste bild av vad fastetiden står för. Vi måste genom en gångtunnel för att komma vidare. Inga garantier för att det ska gå bra. Men om vi inte passerar den övergången (rättare sagt, undergången) får vi aldrig veta vad som händer sedan”, skriver Eggehorn. Det är då vi kan ”höra koltrasten sjunga om ett hopp som inte förnekar sorgen, men får oss att växa.” Text & foto: Lasse Bengtsson

Korsväg 2 | 2020

Luther och bönen

Att förbereda sig för bön är lika viktigt som att värma upp inför en idrottsprestation Luther strävade efter att föra klostrens rika böneliv ut till alla kristna och hela Luthers bönevärld är uppbyggd kring tanken att innesluta andra i sin bön. För Luther var de tio buden uppvärmningsord när han förberedde sig för bönen, den fria bönen, och varje bön är en påminnelse om Honom som säger ”Ja, jag kommer snart”.

ed Luther är det alltid viktigt att uppmärksamma den bakgrund som formade honom. Vad gäller bönen ska vi tänka på att han under den tid hans tänkande formades var munk i en klostertradition där kyrkofädernas, särskilt Augustinus, teologi värderades mycket högt. Likt vår tids corona spreds flera allvarliga sjukdomar i Europa och bönen för de sjuka och deras vårdare var ständigt närvarande. Efter sin tid i kloster fortsatte Luther att plädera för ett regelbundet bedjande av Psaltarens psalmer, tolkade som uttryck för Guds nåd genom Jesus Kristus. Det är fel att säga att Luther avskaffade klostrens fasta former för bön. Snarare var reformationen en strävan att föra klostrens rika böneliv ut till alla kristna. Nu, i det nya förbundets tid, är Kristus det nya templet som de kristna genom den helige Ande görs delaktiga i. Därför är Kristi ord både källan för all bön och målet med vårt bedjande enligt Luther.

Korsväg 2 | 2020

När Luther ger exempel från sitt eget böneliv

är det oftast mycket fasta mönster som lyfts fram. De kan bestå i läsning av en Psaltarpsalm eller någon punkt i Herrens bön. Luther använde de fasta läsningarna som en sorts uppvärmning som låg till grund för ögonblick av helt fri bön, där Guds ord träffar rakt in i den bedjande personens levnadsomständig heter. Detta har jag skrivit mycket om i min bok Hur man ska be 1). Att förbereda sig för bön är enligt Luther lika viktigt som att värma upp inför en idrottsprestation. Syftet är att bedjarens tankar ska ledas in i bibliska tankemönster, bort ifrån vardagens bestyr. Luther själv använde ofta de tio buden som uppvärmningsord när han förberedde sig för bönen. Det viktiga är inte de bibliska formuleringarna som sådana, utan att bönens värld hålls inom ramarna för den bibliska tankevärlden. Detta märks till exempel när Luther återger

Luther avskaffade inte klostrens fasta former för bön. Snarare var reformationen en strävan att föra klostrens rika böneliv ut till alla kristna.

ett visst stycke ur Herrens bön med ett annat bibelställe. Bönen ”förlåt oss våra skulder” kunde lika gärna uttryckas med ord som nästan ordagrant stämmer med Ps 143:2 ”O, käre Herre Gud Fader, gå inte till rätta med oss, ty för dig är ingen levande människa rättfärdig”. Kopplingen mellan Guds ord och bön hade redan Paulus gjort. I 1 Tim 4:4f skriver Paulus att allt som Gud har skapat är gott och helgas genom Guds ord och bön. Den människa som i bönen går in i Bibelns egen värld kommer att kunna tacka och lovsjunga Gud också för buden och vilja styra sitt liv så att Guds vilja får råda i allt. Luther betonar ofta att det är en fördel att

be tillsammans med flera andra, ja med hela Kristi kyrka. Det var ju det som hans bön hade strävat till i klostret och den ambitionen ändrade han aldrig. Så ofta han kunde utnyttjade Luther möjligheten att medverka i den

närmaste kyrkans ordinarie gudstjänstliv. Hela Luthers bönevärld är uppbyggd kring tanken att innesluta andra i sin bön. Det främsta böneämnet är att be för prästerna och att Guds ord ska bli rätt predikat samt att sakramenten ska bli rätt förvaltade. I detta ligger förstås att man ber för dem som hittills varit fientliga mot eller likgiltiga i förhållande till den kristna tron så att även de ska komma in i den kristna gemenskapen. Den bibliska bakgrunden till detta tänkande är två avsnitt i 1 Korintierbrevet, där Paulus skildrar kyrkan i kroppsliga termer eftersom den är Kristi kropp och därför måste framträda som en och odelad. Allt som kommer från Kyrkan (alltså med stort ”K”) kommer direkt från Gud genom de medel som Gud själv instiftat (kap 12, vers 12-31). Den andra bilden finns i kap 6, vers 19, där den troende människan skildras som ett tempel för den helige Ande. Därmed binder Luther samman Korsväg 2 | 2020

synen på den enskilda människan, den helige Andes tempel, med det stora andliga husbygge som Anden gör med Kyrkan som helhet. Detta motiv har jag arbetat med i min doktorsavhandling 2). Särskilt utifrån orden ”vårt dagliga bröd giv oss idag” kan man se att Luther på äldre dagar fick en alltmer positiv syn på hela skapelsen och såg den som ett uttryck för Guds faderliga godhet. Denna bön visar också att alla människor, redan utifrån skapelsen, har anledning att vara tacksamma mot Gud. Djävulen är såväl människans som bönens huvudmotståndare; en verklig och personlig

Korsväg 2 | 2020

makt, som endast Gud kan sätta gränser för. När Luther i sina texter talar om att Gud vill bryta ned människan och hennes vilja ska det inte tolkas som en strid mellan människan och Gud, utan som en strid mellan Gud och djävulen. Denna strid utspelar sig dock ofta i den kristna människan, på grund av att hennes gamla och nya natur befinner sig i kamp med varandra. Djävulens verksamhet ligger i att förstöra och förhindra det som Gud har gjort eller tänkt och därmed styra bedjarens tankar bort från det himmelska perspektivet. Det är mot den här bakgrunden som Luther så starkt betonar att man ska be i anslutning till katekesens huvudstycken. Håller man sig till katekesens formuleringar blir det lättare att förstå det som är Guds vilja i både andliga och världsliga frågor. För att förstå hur Luther ser på bönen i familjen och samhället är det viktigt att ha klart för sig att han räknar med tre stånd; det andliga ståndet, det världsliga ståndet och hushållsståndet. Särskilt i utläggningen av bönen ”vårt dagliga bröd giv oss idag” visar Luther hur kristen fromhet hänger samman med att man tolkar de olika ståndens kallelser på olika aktuella frågor. Den tacksägelse som hör samman med det fjärde budet, ”hedra din far och din mor”, visar hur viktigt det är med fostran enligt ståndstänkandet. Stånden behövs för att samhället inte ska falla samman, utan utvecklas i god riktning. De ansvariga inom varje stånd måste därför tänka på det stora ansvar som de har. Samtidigt behöver de underlydande be för och lyda dem som har ett särskilt ansvar, så att djävulen trycks tillbaka och förutsättningarna

Varje bön är en påminnelse om Honom som säger ”Ja, jag kommer snart”

för fred och frid bättre. Den lutherska treståndsläran har blivit kritiserad och feltolkad på senare tid. Den kan inte längre tillämpas på hela stater, utan måste användas i betydligt mindre gemenskaper, som själva definierar sig utifrån reformationens teologiska insikter. Rätt förstådd hjälper den dock till att klargöra det som Gud förväntar sig av oss i de omständigheter som vi rent praktiskt är sysselsatta med. De tre första delarna av katekesen, Dekalo-

gen, Trosbekännelsen och Fader vår, sammanfattar enligt Luther hela Bibelns innehåll. Vi måste veta vad vi ska göra (buden), var vi ska söka uppfyllelsen av detta (tron) och hur vi ska få del av denna uppfyllelse (bönen). Den rätta tron hänger nära samman med den rätta kärleken och därför måste vi vara förtrogna med katekesens samtliga delar. Då har vi lättare att se oss själva i den nöd som omtalas i Ps 50:15 ”Ropa till mig när du är i nöd, jag skall rädda dig, och du skall ära mig”. Genom att själv ta buden på allvar och försöka uppfylla dem hjälper vi också andra att lyda Guds bud. Budens uppfyllelse innebär att en gemenskap stiftas som skyddar det liv som vi människor lever. Exakt vad Gud förbjuder och vad gränsen går för det som man kan tillåta sig beträffande varje bud är Luther inte särskilt intresserad av. Istället använder han buden för att peka på något positivt, det som Gud önskar se uppfyllt. Med den här rika synen på budens innebörd blir det än mer omöjligt för människor att tro att de i sig själva klarar att uppfylla buden helt och fullt. Uppmärksamheten leds

därför bort från det yttre skeendet och in på människans hjärta och dess förhållande till Gud. Därigenom framstår Jesus Kristus som den verklige buduppfyllaren. Att ”hålla” buden är för Luther detsamma som att i tro på Kristi död och uppståndelse försöka leva i hans fullständiga buduppfyllelse. Visionen om denna buduppfyllelse och ett stopp för överträdelser mot Guds bud är därför en viktig del av den kristna eskatologin. Varje bön är en påminnelse om Honom som säger ”Ja, jag kommer snart” (Upp 22:20). Tomas Appelqvist universitetslektor vid Karlstads universitet

1) Hur man ska be (2010) är en översättning av en text som Luther skrev till sin barberare år 1535. Den ger en inblick i Luthers personliga böneliv och innehåller även noter och kommentarer av Tomas Appelqvist. Hur man ska be recenseras i detta nummer av Korsväg. 2) Bönen i den helige Andes tempel – Människosyn och kyrkosyn i Martin Luthers böneteologi (2009) doktorsavhandling i systematisk teologi. Texter om Psaltaren och Fader vår står i fokus och det historiska resultatet, att bönen står i nära relation till buden och deras uppfyllelse, sätts i relation till nutida teologiska uppfattningar som diskuterar hur luthersk teologi kan utformas i dialog med bland annat ekumeniska framsteg under 1900-talet.

Korsväg 2 | 2020

Bibelstudium | Jesper Svartvik

Bibelns kortaste böner

et finns tillfällen när vi kan lära oss mycket av att studera de hebreiska orden för det som är viktigt för oss. Det hebreiska ordet för ”bön” är tefillah. Det är besläktat med ordet pillel som betyder ”att se skillnad”, ”att tydliggöra” och ”att bedöma”. ”Att be” heter hitpallel. Det är en reflexiv form, vilket är en grammatisk term som anger att det handlar om oss själva (exempelvis ”att betrakta sig själv”, i motsats till att betrakta någon annan). Det innebär att vi – lite förenklat – kan säga att be är att ”att själv se skillnaden”, ”att tydliggöra för sig själv” och ”att bedöma sig själv”. Skulle vi därför kunna säga att en av bönens beståndsdelar och bestående konsekvenser är att den hjälper oss att särskilja för oss själva mellan, å ena sidan, vad som verkligen är riktigt viktigt och, å andra sidan, att lägga åt sidan det som faktiskt inte är det? Lite schematiskt kan vi tala om två

tolkningar av bönen. Den första betonar att bön är en kraftansträngning, och att bön tar tid och engagemang i anspråk. De som hävdar att bön är som ett arbete påpekar gärna att det hebreiska ordet för ”gudstjänst” (där bönen ju spelar en avgörande roll) är ’avodah, som betyder just ”tjänst”, ”arbete”. Lik-

Korsväg 2 | 2020

som somliga har ett arbete att gå till, har vi alla möjligheten att regelbundet avsätta tid för bön. Liksom ett arbete kan tära på krafterna, är bön faktiskt en ansträngning. Liksom arbetaren – förhoppningsvis – får lön för mödan, kan den som ber få bönesvar. Detta är den ena tolkningen av vad bön är: bön är som ett arbete, och vi kan ju inte ständigt arbeta. Men den andra tolkningen betonar faktiskt att vi måste be oavbrutet. I den allra äldsta kristna text som har bevarats uppmanar Paulus oss att ”be ständigt” (1 Thess 5:17). På grekiska står det adialeiptôs proseuchesthe, vilket mer ordagrant betyder ”be oupphörligen”, ”be utan uppehåll”. I ett annat av sina brev skriver Paulus att han ”ständigt” (grek. adialeiptôs) ber för brevmottagarna (Rom 1:9). Den andra tolkningen betonar alltså att bön är något som ständigt pågår. Ett av de många hebreiska orden för ”människa” är mav’eh, som har med verbet ba’ah att göra, vilket betyder ”att be”. Att vara människa är alltså att ständigt be. Människan är, skulle vi kunna säga, en bedjande varelse. Bönen kan vara kort, faktiskt utan att den uttryckligen riktar sig till Gud: exempelvis ”Må det gå väl.” Men bönen kan också vara ex-

Illustration: Maria Karlberg Back

plicit kristen. Det mest kända exemplet på detta är Jesusbönen: ”Herre, Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över mig”, vars två delar kan uttalas på en inandning (”Herre, Jesus Kristus, Guds son”) och en utandning (”förbarma dig över mig”), och därmed ständigt vara på den bedjandes läppar, antingen tyst eller uttalat. Båda dessa tolkningar av vad bön är – bönen som ett ianspråktagande arbete och bönen som en ständig följe

slagare – har något att säga oss: Bön är som ett arbete – och du kan be även när du arbetar. Den kortaste bönen i Bibeln torde

vara uttalad av aposteln Petrus. Han försöker göra det som Jesus gör, nämligen att gå på vattnet. När han märker hur mycket det blåser blir han rädd och börjar sjunka. I den situationen vänder han sig direkt till Jesus och utbrister: ”Herre, hjälp mig!” (Matt 14:30). Det

Korsväg 2 | 2020

är en bön som består av bara tretton bokstäver på svenska (och ännu kortare – bara tolv bokstäver – är den på grekiska: Kyrie, sôson me). Så kort och pregnant kan lärjungaskarans ledare Petrus be i Nya testamentet. Den kortaste bönen i Gamla testamentet uttalas av folkets ledare Mose (4 Mos 12:13). När hans syster Mirjam har drabbats av en svår hudåkomma ber han att Gud ska göra henne frisk. På hebreiska består bönen av fem korta ord med totalt elva bokstäver. Med latinska bokstäver blir den lite längre: El na refa na lah. Det finns nog ingen kortfattad översättning till svenska av ordet na. Till engelska skulle det översättas med please, till tyska med bitte, och till franska med s’il vous plaît. De andra tre orden betyder: ”O Gud, bota henne.” Mellan dessa ord finns alltså na som uttrycker både innerlighet och omtanke: ”O Gud, na, bota, na, henne!” I bönens inledning vänder sig Mose till Gud, och den slutar med att hans tankar går till den sjuka systern. Symmetrin gör den lätt att lägga på minnet, och det ligger nära till hands att ofta be den. Dessutom är bönen nästan en palindrom (ett antal bokstäver som kan läsas både framlänges och baklänges utan att betydelsen förändras, exempelvis ”ni talar bra latin”). Alla orden, utom möjligen det första, uttalar vi nog på en utandning. Därmed kan vi säga att denna bön först andas in Gud, och där-

Korsväg 2 | 2020

efter andas ut förbönen. Den påminner alltså i detta avseende om den kristna Jesusbönen. I den judiska liturgin har Moses bön funnit sin särskilda plats i fredagskvällens gudstjänst som kallas qabbalat shabbat, vilket betyder ”sabbatens mottagande”. De som har församlats uttrycker då sin stora glädje över att sabbaten har inletts. Under hela veckan har själen längtat efter att på ett särskilt sätt få möta Gud i sabbatens gudstjänster och att få glädjas över sabbatsvilans ro och rekreation. Ordet lah (”henne”) får då åsyfta den gudstörstande människans själ. Det är därför församlingen sjunger dessa ord: El na refa na lah. Innebörden blir då: ”O Gud, bota nu äntligen själens längtan efter dig!” Jesper Svartvik stiftsteolog i Karlstads stift

Bibelhänvisningar Enskild och enträgen bön: Luk 5:16, 6:12 och 11:1. Ständig bön: Rom 1:9 och 1 Thess 5:17. Kort bön i Gamla testamentet: 4 Mos 12:13. Kort bön i Nya testamentet: Matt 14:30. Vår Fader-bönen: Matt 6:9–13 och Luk 11:1–4.

aktuella böcker

Klimatfaktabok med svar

Upprättelse för tondöva

Bland alla mail i mailkorgen Bråttom men om coronakrisen hittade inte kört en uppmaning om klimatet Stefan Edman fram: ”Bråttom, men inte kört”. Det är den oförtröttlige Votum Stefan Edman som skrivit en ny klimatfaktabok. ”Efter de senaste åren av domedagsstämning i den mediala klimatdebatten har jag gjort en ny bok för alla som vill ta sig ur den förlamande känslan av hopplöshet”, skriver han. Boken har femton kapitel, med drygt 150 frågor, där Stefan försöker beskriva problem och svar på ett relativt kortfattat och enkelt sätt. Vare sig det handlar om EU och Sverige som möjliga förebilder, om förnybara bränslen, om skogarnas roll som kolsänka, samhällsförändringar eller livsstil. Bokens sista kapitel handlar som sig bör om Förundran och Hopp och vi känner igen Stefans avtryck: ”Ljumma majmorgnar ger jag mig ofta ut i trädgården för att bara vara, bara njuta. Det är då jag upptäcker att det blommande äppelträdet plötsligt ”globaliserats” – för i natt har ju lövsångaren återvänt från Tanzania! I veckor och månader har den flugit ända hit för att sjunga och älska. Åttahundra ensamma mil med hjälp av stjärnkartan i sin hjärna. Och vid disigt väder den likaledes nedärvda magnetkompassen. Sveriges vanligaste sommarfågel och på samma gång en afrikan på besök. Själv har jag stjärnstoft i min kind och oceanvatten i blodet. Jag är både urgammal och ofattbart ung i universums historia. Allt är sammanknutet i tillvarons åldriga väv, ingen kan leva för sig själv.” En bok väl värd att fördjupa sig i!

Många i min generation minns De omusikaliska säkert uppsjungningen i skolan, Peter Bryngelsson inför hela klassen. När vår sångGidlunds förlag röst skulle testas och betyg sättas, eller möjligen för att vi skulle kvala in i skolans kör. Hur som helst var vi några som där och då klassades som omusikaliska. Efter att ha läst boken De omusikaliska förstår jag att det inte är så enkelt som att det finns musikaliska och omusikaliska människor: ”Denna bok handlar om alla de gråskalor som jag tror existerar mellan dessa diametrala synsätt. Om brummarna, de tondöva, de musikaliskt ointresserade, om de som trivs bättre i andra tonarter eller stämmoregister.” Författaren skiljer mellan att hitta rätt ton och hålla den och att följa en rytm. Rytm och puls ingår i världsalltets flöde medan definierad tonhöjd markerar en skillnad mellan det som är rätt och det som är fel. Eftersom mina föräldrar tyckte att jag skulle lära mig spela instrument kan jag läsa noter. Jag kan känna igen en psalmmelodi bara genom att titta på noterna. Men att träffa rätt toner är en helt annan sak. För mig är boken en upprättelse, eftersom jag är musikälskare. Och jag tar till mig att vi omusikaliska kan vara de där unika individerna i utkanten av flocken som har förmågan att uppfånga de livsviktiga signalerna. Efter att ha läst boken förstår jag att min lärare ändå hade en viss omsorg om mig. Jag fick vara med i luciatåget och jag fick läsa min vers i Staffanssången. Jag inkluderades, trots att jag inte kunde träffa tonerna rätt. Bara för att jag är tondöv behöver jag inte vara taktlös!

Agneta Riddar

Torgny Lindén

Korsväg 2 | 2020

aktuella böcker

Gå med Gud

Ett brev betyder så mycket

Det är få förunnat att kunna Drömmen om skriva allvarsord med ett så den innersta sjön vänligt tilltal och poetiskt Martin Lönnebo tonläge som Martin Lönnebo. I februari fyllde han 90 år. Nu har Verbum han skrivit en bok som han säger är hans adjö (”som betyder Gå med Gud”), Drömmen om innersta sjön. Och han vill prata allvar med oss. ”Snabbläsning förbjuden!” slår han fast på försättsbladet. Vet inte om det behöver påpekas, men när man börjat läsa blir det uppenbart att man inte kan hasta igenom boken. Den kräver eftertanke, utan sådan kommer man att missa ”pärlornas pärla”. För han ställer krav, Lönnebo, på att släppa kontrollen, prestationen, och vara närvarande i ett nu, beredd att möta ett Du som är kärlekens källa. Lönnebo är likt många av oss allvarligt oroad för planetens framtid, och han är klar över att det inte är enbart ingenjörerna och naturvetare som har lösningen, utan vi behöver väckas till en ny förundran över skapelsen och till en vördnad för och kärlek till livet. Det är han ju inte ensam om, så har ju exempelvis DNs kulturchef Björn Wiman också funnit att klimatkrisen även är en andlighetens kris. Tillsammans med Lönnebo får läsaren – och bedjaren! – vandra utmed Pärlälven och runt Innersta sjön i tjugo meditationer, som alltid börjar med Gudspärlans bön. ”Gå genom livet med öppna händer. Fly inte din djupaste livshunger. Våga längta. Öppna dina tomma händer för livet”, uppmanar Lönnebo oss. Kan det finnas en mera angelägen uppmaning?

När Martin Luther 1553 skrev sitt Hur man ska be brev till sin gode vän barberarmäs- Tomas Appelqvist tare Peter Beskendorf om hur man ska be var han nog inte medveten Artos om att brevet skulle läsas av många och hundratals år framöver. Men så blev det i alla fall. Brevet spreds snabbt i flera upplagor med hjälp av den nya boktryckarkonsten. Tomas Appelqvist har gjort en doktorsavhandling samt en lättläst bok för alla av brevet som ursprungligen var på 20 sidor. Martin Luther skrev med utgångspunkt i sitt eget sätt att be utifrån Fader vår, de tio budorden och trosbekännelsen. Genom att se varje del av tros artiklarna och buden som lära, tacksägelse, bikt och bön går han grundligt till väga. Luthers klostertid har satt djupa spår i hans böneliv. Man märker också naturligtvis spår av 1500-talet i texterna. Som jag uppfattar det vill Luther att man ska läsa, be och begrunda bönerna och buden och lära känna Jesus till skillnad från det katolska sättet där kunskapen fanns hos prästerna och människorna fick lyssna på predikningar på latin och lära sig böner som ramsor. Han poängterar också att man ska be regelbundet och föreslår att man börjar och slutar sin dag med bön. Bibelläsning för människors hjärtan närmare Gud. Det är mycket som skiljer oss åt från medeltiden men våra grundläggande behov är desamma och framför allt förankringen och kontakten med vår Skapare, vår frälsare Jesus och vår hjälpare Helig Ande. Luther ger oss goda råd på vägen.

Lasse Bengtsson

Korsväg 2 | 2020

Gunilla Lindén

aktuella böcker

Gudstjänstens hur och varför

Om en uppväxt

Detta är en bildande bok. Liturgi i Professor emeritus Sven-Erik Svenska kyrkan. Brodd och ärkebiskop emeritus I ord och bild Gunnar Weman delar med sig av från då och nu sin stora kunskap. Gudstjänsten Sven-Erik Brodd sätts i ett sammanhang. Dess och Gunnar innersida relateras till liturgins Weman yttre gestaltning. Gudstjänstens hur och varför kopplas Artos till ämbete och kyrka – både i betydelsen byggnad och Guds folk. Kunskapen om och kärleken till kyrkan och gudstjänsten lyser igenom. Det är, som titeln antyder, en bildrik bok. Få uppslag saknar illustrationer och fotografier. Det är lyckat grepp, som ger möjlighet att visa på likheter och skillnader från då och nu. Det har gett mig många aha-upplevelser och kan i en studiegrupp väcka många goda frågor. Varför gör vi si nu, när man gjorde på annat sätt förr? Det historiska perspektivet är ofta tydligt – men inte alltid. Brodd och Weman gräver där de står. De skildrar och förespråkar den gudstjänsttradition där de känner sig hemma, och har inte heller avsikten att ge en heltäckande bild av Svenska kyrkans gudstjänstfirande. Många bilder kommer från Uppsala med omnejd och flest foton bidrar Hans Hartman med. Stundtals blir det i text och bild lite väl lokalt, så att jag närmast tror att det är gudstjänstlivet i Mariakyrkan i Sigtuna – där Weman bor – som skildras. Hade jag fått önska skulle de pastorala råd författarna ger hade minskat till förmån för fler historiska linjer. Boken lämpar sig som studiebok. Inte minst eftersom den öppnar för många givande samtal.

Den som minns har en skatt att Orkidébarn förvalta, en skatt att dela med Erland sig av till oss andra som bara Svenungsson vandrar på. Minnen som får olika tyngd beroende på hur livet ge- Pärlan förlag staltar sig. Erland Svenungsson skriver egna och andras minnen i sin bok Orkidébarn, innan Corona blev ett ord på allas läppar. ”Doktorn har nyss varit på besök, lyssnat på lungorna, lämnat ett vitt pulver för att sänka febern. Sjukdomen kallades spanska sjukan, nu hade hennes far drabbats. Doktorn hastade aldrig förskräckt iväg, han var i sin uppgift. I sin kärlek till människorna. Han gick från gård till gård och delade ut vitt pulver och klappade de sjuka utan rädsla för att själv bli smittat. När farsoten klingat av dog han av hjärtslag.” Det är sin mamma han skriver om, Erland. Efter hennes död öppnar sonen en koffert på vinden. Där finner han oväntade spår av hennes etthundratvååriga liv. Spår som kastar ljus också över hans eget liv. ”Mor har inte försökt sopa bort spåren efter sig, spår som också har med mig att göra.” Ett liv som började 1944 i Grinneröds församling utanför Ljungskile. Erland, som skulle blivit bonde, blev istället präst, psykoterapeut och föreståndare för Lilleskogs själavårdsinstitut utanför Alingsås i tjugo år. Ömsint ser han tillbaka på den lilla pojken som var han. Om ett orkidébarns uppväxt med all sin högkänslighet, panikångest, tro och kärlek. Mobbningen i skolan sätter spår för livet. ”Både kroppen och själen minns det grymma i att bli bortvald.” En utsökt bok; vacker, vemodig, ömsint.

Mikael Isacson

Agneta Riddar Korsväg 2 | 2020

Vänligen | +Sören Dalevi

Bön är hoppets språk

oronatid. För de flesta av oss var det, och är när jag skriver dessa rader, en märklig tid. För min egen del innebar det initialt arbete från tidig morgon till sen kväll. Krisledning, biskopsmöten och möten, möten och möten igen. Många beslut som behövde tas. När jag somnade på kvällen var det ofta med en bön på tungan. Jag kom på mig själv att vakna på natten. Och nästan varje natt kom det ett bibelcitat eller något annat känt citat till mig. Jag började efter hand att skriva ned dem, och lade mig sedan att somna om. Så kom det sig att jag en dag råkade träffa på prästen och konstnären Hans Kvarnström på gatan när jag var ute och rastade Svante, vår hund. ”Tio tankar om hopp”, ett projekt med en illustration från Hans och en text från mig, blev ett faktum. Tankarna publicerades varannan dag fram till och med påskdagen, då den tionde och sista tanken publicerades, på Facebook och på Karlstads stifts hemsida. För mig var det inget speciellt med tankarna, de var bara ett direkt utlopp av mina kvällsböner. Men tillsammans med Hans illustrationer försöker de ändå påminna om något centralt. Nämligen att bön är hoppets språk. Och att Gud vill oss väl.

Korsväg 2 | 2020

Kraftens Ande

”Ty Gud har inte gett oss modlöshetens ande utan kraftens, kärlekens och självbesinningens.” Orden är skrivna av Paulus, i Andra Timotheosbrevet 1:7. Och det är ett bibelord som har en hel del att säga oss idag. Ordet ”modlöshet” i citatet kan även översättas med ”fruktan”. Alltså: Gud har inte gett oss en fruktans eller en rädslans ande. Men vad innebär ”självbesinning” som också nämns i citatet? Jo, ordet kan även översättas ”gott omdöme” eller ”måtta”. Sålunda kan vi alltså översätta: ”Ty Gud har inte gett oss en fruktans ande, utan kraftens, kärlekens och det goda omdömets ande.” I coronatider som dessa där oro, rädsla och fruktan är överhängande, får vi ta till oss Paulus ord. Oro, rädsla och fruktan är känslor som får oss att agera irrationellt, får oss att agera hals över huvud. Men Paulus säger: lyssna inte till rädslan! Behåll förnuftet. Håll er till kraften, till kärleken, behåll ditt goda omdöme. Och allt detta är möjligt eftersom Gud inte gett oss en modlöshetens ande. Gud har tvärtom utrustat oss med ett gott omdöme. Låt oss använda det.

HOPP

KRAFTENS AND E

Hopp

Psykologiforskaren C R Snyder har ägnat stora delar av sitt liv för att forska om hopp. Snyder konstaterar: hopp är inte, som så många verkar tro, en sorts varm diffus känsla av allmän optimism och framtidstro. Hopp är inte ens en känsla. Nej, menar psykologiforskaren, människor som kommer tillbaka efter motgångar uppvisar i själva verket ett speciellt sätt att tänka. Enligt Snyder består hopp av tre delar. Mål: Att ha ett realistiskt mål. Jag vet vart jag vill komma. Medel: Jag vet hur jag ska gå tillväga för att uppfylla detta mål, men har också förmågan att vara flexibel och hitta alternativa vägar. Handlingskraft: Det handlar om att

vara uthållig, och att stå ut med att bli besviken och försöka igen. För att säga det med Churchills ord: Success is going from failure to failure without loss of enthusiasm. Hur lär vi ut den attityden till våra barn och till vårt samhälle? För här kommer ändå den goda nyheten, om vi får tro Snyder: Hopp är något vi kan lära oss. Detta var två av de tio tankarna om hopp. Du hittar samtliga tankarna om hopp, med illustrationer, på www.svenskakyrkan.se/karlstadsstift +Sören

Korsväg 2 | 2020

POSTTIDNING B Har du flyttat eller är adressen fel? Kontakta i första hand din församling så att du har rätt adressupgifter registrerade i databasen Kyrksam. Du kan annars mejla till: goteborg.korsvag@svenskakyrkan.se

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften med nya adressen på baksidan. Returadress: Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg.

ps | Jonas Ransgård

Bönens riktningar

etta nummer av Korsväg har temat bön. Kanske har bönen fått förnyad aktualitet i samband med Coronapandemins framfart. Människor i olika situationer och på olika platser möter risker och svårigheter som vi inte bemästrar. För några är konsekvenserna lindriga, för andra livsavgörande. Här är tydligt något som är större än människan. Särskilda böner formuleras. På många håll ber man tillsammans tre gånger om dagen med hashtag #åttatolvarton. Vilken riktning har bönen? Nära till hands ligger väl uppåt, från människa till Gud. Det perspektivet förstärks när vi möts av saker vi inte förstår eller bemästrar. Jag tänker att en viktig riktning också är inåt. Bönen blir ett sätt att tillsammans med Gud resonera om vad som är viktigt på riktigt för mig och det sammanhang jag befinner mig i. I ett intensivt informationsflöde är det lätt att tappa bort sig själv och sina viktiga prioriteringar bland pushnotiser och signaler från mobiltelefonen. Bönen blir ett sätt att ta ned tempot, att återknyta kontakten både med Gud och med sitt inre, sanna jag. Kanske är också bortåt en riktning för bönen. Den är ett sätt att få något till sig och också lämna något ifrån sig. Ett tillfälle att lämna bort frustrationen över det som inte går att påverka, sorgen över det som gick förlorat, skammen över de tillfällen när vi inte varit våra bästa jag. Mental avgiftning är kanske starkt uttryckt och uttrycker samtidigt

en process där vi lämnar ifrån oss samtidigt som vi får. Ibland ger bönen kraft utåt. I oktober 1952 grundades Göteborgs kyrkliga stadsmission av Isaac Béen och Ebbe Hagard. Ett citat jag minns från tiden som styrelseledamot i Stadsmissionen är: ”Arbeta som om inga böner hjälper och be som om inget arbete hjälper” Jag vet inte om det var Isaac Béens eller Ebbe Hagards citat eller ens om ordalydelsen var exakt sådan. Minns det gör jag i alla fall. Övertygelsen om att arbetet främjar Guds vägar ger energi och meningsfullhet. Något decennium tidigare engagerade sig Béen för Finland under vinterkriget. Han organiserade insamlingar som resulterade i sex ambulanser och tolv jaktflygplan. Ambulanserna kom till Finland. Flygplanen kom för sent. De köptes istället av svenska flygvapnet. Isaac Béen träffade jag aldrig. Ebbe Hagard mötte jag flera gånger. Arbetet gav liv åt bönen och bönen energi utåt till arbetet. Hur ber vi? I gudstjänsten gör vi det tillsammans – på samma fysiska plats eller i samma digitala gudstjänst. Biskop Fredrik Modéus beskriver hur han börjar varje morgon i en skön fåtölj. Med hjälp av orden tack, hjälp och förlåt tänker han sig igenom dagen som väntar. Vi kan göra så – eller helt annorlunda. Bönens form och riktning är fri att forma. Jonas Ransgård stiftsdirektor

Korsväg 2020 2

Articles inside

PS: Bönens riktningar

Vänligen, Sören: Bön är hoppets språk

Luther och bönen

Rötterna behöver näring för att kronan ska bära frukt

Bibelstudium: Bibelns kortaste böner

Bönen och boken

Om bön och bönesvar i Bibeln

Krönika: Blott den som hör kan tala

Böner cirkulerar runt i cyberrymden

Bön gör skillnad

Skivan Vesper – en aftonbön för vår tid

Meditation är rummet där vi kan lyssna på Gud

Krönika: Jag går för att komma bort … men jag kommer hem

Pilgrimens vandring i bönens landskap

Krönika: Begrundan – be och grunda

Stadens stenar ropar

Bön – det vardagliga samtalet

Ledare: Bönen förenar oss