Om bön och bönesvar i Bibeln
Härska över hela världen i dess helhet med din härlighet
T
io år efter att Teresa av Calcutta – som föddes 1910 som Anjeze Gonxhe Bojaxhiu i Albanien – hade gått bort publicerades 2007 en brevväxling mellan henne och hennes själavårdare. Boken heter Come Be My Light: The Private Writings of the Saint of Calcutta. För läsarens ögon framträder en kristen omgiven på alla sidor av ett djupt mörker. Moder Teresa tände förvisso ett hoppets ljus för ett oräkneligt antal personer, men hennes egna skrifter för tankarna till Johannes av Korset, den spanske 1500-talsmystikern som skrev Själens dunkla natt. Skillnaden dem emellan är emellertid att för honom var själens dunkla natt en övergångsfas – för henne var mörkret bestående.
I ett brev, troligen författat i april månad
1961, beskrev hon en hjärtats djupa smärta som hade plågat henne i flera decennier. Den tjugoandra psaltarpsalmens inledande ord, citerade av Kristus på korset, gjorde hon till sina egna: ”Ibland hör jag mitt hjärta utbrista: ’Min Gud’, och inget annat kommer. Jag kan inte förklara tortyren och smärtan.” Hon insåg att denna känsla av övergivenhet och existen tiell tomhet för alltid skulle förbli hennes följeslagare:
50
Korsväg 2 | 2020
Om jag någonsin blir ett helgon kommer jag helt säkert att vara ett mörkrets helgon. Jag kommer att förbli fjärran från himlen, för att kunna vara ett ljus för dem som befinner sig i mörkret på jorden. För katoliker är Teresa av Calcutta inte bara ett föredöme utan också en förebedjare – och samtidigt vittnar hennes texter om det höga pris hon personligen betalade för att, med profetens ord, ”vara ett ljus för folken” (se Jesaja 49:6 och 51:4, och även Apostlagärningarna 13:47). Ja, är det inte till och med så att vi även om henne kan säga: andra har hon hjälpt, sig själv kunde hon inte hjälpa (jfr Matteus evangeliet 27:42 och Lukasevangeliet 23:35)? Kristusmönstret i Moder Teresas och många andra människors liv visar oss att det verkar vara så att kraften i förbönen för andra inte alltid inbegriper förebedjaren själv. Det tycks som om hon inte själv fick del av de många bönernas bönesvar. Hur ska vi se på relationen mellan bön och
bönesvar – och i synnerhet om vi upplever att bönesvaret uteblir? Ytterst handlar det då om det ondas problem. Tre tankar kan tecknas i denna text. En outtalad utgångspunkt i mycket av vårt tänkande är att det finns ett samband
